LISBETH PIPPING

NÄR ETT BARN eller en ungdom utsätts för

”Hjälp, mitt barn är mobbat!”

mobbning påverkas hela familjen. Boken ger en fördjupad bild av de känslor och reaktioner som kan uppstå såväl hos den som blir utsatt som hos familj och närstående. Den belyser också hur skola och föräldrar kan arbeta för att förebygga, upptäcka och stoppa mobbningen. I boken varvas personliga berättelser och intervjuer med fakta och råd till lärare och föräldrar. Boken tar även upp det juridiska perspektivet – vad lagen säger, vilka skyldigheter skolan har och vad som händer när man vänder sig till Barn- och elevombudet. ”Hjälp, mitt barn är mobbat!” förmedlar såväl utsatta familjers erfarenheter som kunskap och stöd, och är ett värdefullt verktyg för alla vuxna som möter barn och ungdomar som utsätts för mobbning.

Lars Arrhenius är advokat, tidigare Barn- och elevombud och generalsekreterare på Friends. Förord av Ann-Marie Begler, generaldirektör för Skolinspektionen.

ISBN 9789172058859

789172 058859

FA K TA O C H S T Ö D T I L L F Ö R Ä L D R A R O C H S K O L A

Lisbeth Pipping är beteendevetare, författare och föreläsare. Hon har tidigare skrivit Jag mobbar inte som riktar sig till elever.

LISBETH PIPPING LARS ARRHENIUS

”HJÄLP – mitt barn

är mobbat!” F A K TA O C H S T Ö D T I L L FÖRÄLDRAR OCH SKOLA

LISBETH PIPPING LARS ARRHENIUS

”HJÄLP

– mitt barn

är mobbat!”

© 2013 Författarna och Gothia Fortbildning AB ISBN 978-91-7205-8859 Kopieringsförbud! Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lag om upphovsrätt förbjudet utan medgivande av förlaget, Gothia Fortbildning AB, Stockholm. Förbudet avser såväl text som illustrationer och gäller varje form av mångfaldigande. Förlagsredaktör: Hanna Håkansson, Sara Othman Omslag och grafisk form: Anna Hild Omslagsfoto: August Åberg/Bildarkivet Första upplagan, första tryckningen Tryck: Elanders i Sverige AB, Mölnlycke 2013 Tryckt på miljövänligt framställt papper. Gothia Fortbildning Box 22543, 104 22 Stockholm Kundservice 08-462 26 70, fax 08-644 46 67 info@gothiafortbildning.se www.gothiafortbildning.se Citaten i boken har tidigare publicerats i boken Jag mobbar inte, Lisbeth Pipping, Gothia Förlag 2010.

Förord

Inledning

Om författarna

KAPITEL 1

Varför just jag? – ungdomars berättelser om mobbning

Äntligen vågar jag tro att mobbningen är över Att vara ensam gör en så illa Klasskamratens mod räddade mig Det tar tid att bli fri från mobbningen Frågor och svar

12 14 18 21 27

KAPITEL 2

Mitt barn är mobbat! – familjers berättelser om mobbning Ett mobbat barn är ett misslyckande Ingen ska bli kallad jävla hora Det måste finnas modiga vuxna Ingen pratar med mig Man känner sig så maktlös Min syster orkade inte leva vidare Frågor och svar

31 32 36 39 42 43 45 49

KAPITEL 3

Nolltolerans! – skolpersonalens berättelser om mobbning Inte bara Alvedon och plåster Vi måste alltid ligga steget före mobbarna Mobbning är en personalfråga På nätvandring mot mobbning Frågor och svar

61 62 65 71 76 79

KAPITEL 4

Måste man förlåta? – att reparera och blicka framåt Jag träffade mina mobbare på klassträffen Frågor och svar

91 92 97

KAPITEL 5

Skolans skyldigheter – det juridiska perspektivet De vuxnas stora ansvar Barn- och elevombudet Skollagen – nolltolerans mot kränkningar Disciplinära åtgärder i skolan

105 106 113 117 127

Fallbeskrivningar: Hur gick det i domstolen?

134

Referenser, litteratur- och filmtips

144

Förord KRÄNKNING A R AV B A R N OC H UNG A – i skolan, utanför skolan och på nätet – är ett av våra viktigaste samhällsproblem. Det påverkar barnens framtida möjligheter, demokratiska värden, skolans kunskapsresultat och familjernas relationer och välbefinnande. Skolans ansvar är att ge elever en bra utbildning i en trygg miljö så att de i vuxenlivet kan vara en aktiv part i ett demokratiskt samhällssystem. I ett system där elever kränker varandra eller där vuxna kränker elever är det inte lätt att ta till sig kunskap, att diskutera och byta åsikter. Därför är det helt fundamentalt att skolan inte har någon som helst tolerans mot kränkningar, förtryck och diskriminering. Trots den allmänna uppfattningen att skolan ska vara fri från kränkningar är det alltför vanligt att elever inte känner denna trygghet. En del barn blir utsatta under en kortare period av sitt liv och andra under år efter år. Oavsett om det är lång eller kort tid är det naturligtvis mycket allvarligt. Jag är säker på att om vi som vuxna sätter oss själva i barnets ställe förstår vi hur svår situationen är. Vi förstår hur rädda barnen är. Vi förstår varför utsatta barn inte kan koncentrera sig på sig på sitt skolarbete. Vi förstår varför de inte vill gå till skolan. I mitt yrkesliv möter jag rektorer och lärare som tydligt uttrycker en nolltolerans mot kränkningar. Men det går inte att bortse ifrån att jag också många gånger mött inställningen att det inte är så allvarligt. Lite retsamheter får man tåla. Eller att det är barn som “får igen” för sitt eget sätt att vara. Det skulle vara betydligt lättare att minska och till och med helt få slut på kränkningar mot barn och unga om de vuxna visade att det inte finns minsta lilla utrymme eller acceptans för kränkningar.

” H J Ä L P – M I T T B A R N Ä R M O B B AT ”

Som sagt. Kränkningar får aldrig förekomma – och ändå gör de det. När ett barn eller en ung människa blir kränkt kan det få livslånga konsekvenser. Bristande tillit till vuxna och kamrater, dåligt självförtroende och svaga studieresultat är inte ovanliga följder. Det bristande förtroendet för andra människor är kanske den mest allvarliga konsekvensen eftersom det påverkar möjligheten att bygga viktiga sociala relationer, något som är av stor betydelse för välmåendet och den psykiska hälsan. En hjärnforskare vid Karolinska Institutet skriver i en vetenskaplig artikel att konsekvenserna av upprepade kränkningar är desamma som vid tortyr – både hos mobbningsoffer och tortyroffer kan man se förändringar i hjärnan och posttraumatiskt stressyndrom. Följderna för den kränkta är alltså mer omfattande än vi många gånger kan föreställa oss. Men även familjen och den närmaste omgivningen drabbas. Kamrater till den kränkta blir ibland också hotade: ”Om du fortsätter att umgås med henne så händer samma sak dig.” Familjen pressas hårt. Alla vet hur svårt det är att se sitt barn må dåligt, riktigt dåligt. Att gå från jobbet när barnet är ledset. Att delta i upprepade samtal med lärare, mentor, rektor, elevvårdsteam. Mobbningen påverkar inte bara livet praktiskt, den påverkar också relationerna inom familjen eftersom en stor del av tillvaron börjar handla om barnets utsatthet. Föräldrarnas känsla av yttersta vanmakt påverkar hela familjen. Till föräldrar vill jag säga: Ställ krav på skolan. Acceptera aldrig att ditt barn blir kränkt. Till skolpersonal vill jag säga: Läs den här boken och agera! Ni har makten att sätta stopp för kränkningar, mobbning, diskriminering och trakasserier. Stockholm maj 2013 Ann-Marie Begler Generaldirektör för Skolinspektionen

FÖRORD

Inledning JAG HETER LISB E TH PIPPING och arbetar som föreläsare och författare. Genom mitt arbete möter jag varje vecka familjer som drabbats av mobbning. Den här boken har kommit till för att jag vill ge dessa barn och deras föräldrar en röst, låta dem berätta om sina upplevelser och därigenom visa hur viktigt det är att förebygga, upptäcka och åtgärda mobbning. ”Hjälp, mitt barn är mobbat!” riktar sig både till skolan, med konkreta råd om hur man på bästa sätt tar tag i en mobbningssituation, och till föräldrar, för att ge tröst, igenkänning och hopp om att det går att förändra en till synes hopplös situation. För att ge boken olika perspektiv är vi två författare. Förutom mina personliga berättelser om möten med mobbade barn och deras familjer har tidigare Barn- och elevombudet (beo) och juristen Lars Arrhenius bidragit med texter. Lars Arrhenius tar upp hur lagen ser ut vad gäller skolans ansvar och hur man som förälder kan få hjälp om mobbningen av ens barn inte upphör. Lars Arrhenius delar också med sig av exempel på fall som gått så långt som till domstol under hans tid som beo. Mitt eget bidrag består av sanna berättelser om fem utsatta ungdomars väg tillbaka från svår mobbning till ett gott liv. Ni får också ta del av några föräldrars berättelser om vad mobbningen gjorde med deras familj. Jag låter två syskon och en mormor berätta om hur mobbningen påverkar dem för att visa hur alla närstående till ett mobbat barn blir påverkade. I kapitel 3 låter jag personer inom skolan berätta om sina erfarenheter av att arbeta mot mobbning. De kommer från skolor som klart och tydligt arbetar förebyggande och har en fungerande plan mot kränkande behandling och diskriminering. Jag hoppas att både föräldrar och skola kan se detta kapitel som ett stöd och

” H J Ä L P – M I T T B A R N Ä R M O B B AT ”

en inspirationskälla i det stora och mycket viktiga arbetet mot mobbning på just deras skola. I det fjärde kapitlet, som handlar om att förlåta och gå vidare, låter jag Jörgen berätta hur det gick till när han mötte sina mobbare på klassträffen. Samtliga namn är påhittade, men berättelserna är sanna. Dessutom har jag tillsammans med biträdande rektor Maria Hising i de olika kapitlen besvarat viktiga frågor om mobbning, bland annat om hur det påverkar de barn och unga som utsätts, hur man som förälder och skolpersonal kan stödja och hjälpa och hur man kan göra för att underlätta läkningen när mobbningen upphört. För att besvara frågorna om nätmobbning träffade jag och Maria fyra lärare som dagligen jobbar med kränkningar som sker på nätet. Frågorna som besvaras är sådana som jag ofta fått när jag varit ute och föreläst eller som jag fått ta del av via e-post och telefonsamtal med elever, föräldrar och skola. Vår förhoppning med boken är att ni som är föräldrar ska kunna känna igen er och förstå att ni inte är ensamma, att det går att få rätt stöd och hjälp. Vi vill även att ni som skolpersonal ska förstå hur enormt viktiga ni är i ert arbete mot mobbning och att ni ska se att ni gör stor skillnad i de här familjernas liv. Att ni, oberoende av hur mycket kunskaper ni redan har i ämnet, genom den här boken ska få ökad förståelse för vad mobbning gör med människor. Alingsås i maj 2013 Lisbeth Pipping

INLEDNING

Om författarna är författare och föreläsare och har tidigare skrivit böckerna Kärlek och stålull, Jag mobbar inte, Familjehemsboken och är medförfattare i Barn till föräldrar med utvecklingsstörning av Barbro Hindberg. Hösten 2009 tilldelades hon Allmänna Barnhusets Stora Pris för sitt arbete med utsatta barn. Hösten 2011 blev hon utsedd till Årets medmänniska av tidningen Cattis & co och 2012 fick hon ta emot Psynkpriset av skl för sitt outtröttliga arbete mot mobbning och för alla barns och ungas rätt till bra uppväxtvillkor. Hösten 2011 startade hon tillsammans med två pappor webbsidan www.bättreskola.nu där hon är en av experterna i ämnet utsatta barn och mobbning. Lisbeth föreläser runt om i Sverige, Norge, Danmark, Island och på Färöarna.

LI SBETH PIPPING

är jurist och arbetade som advokat i elva år. Sedan april 2012 är han generalsekreterare för organisationen Friends, som hjälper förskolor, skolor och idrottsklubbar i det förebyggande arbetet mot mobbning. Lars har arbetat med barnrättsfrågor i många år och blev den första att inneha rollen som Barn- och elevombud, beo. Han utsågs av regeringen den 1 april 2006 och byggde under sex år upp den nya funktionen. I rollen som beo mötte han ett stort antal barn och fick ta del av deras berättelser om utsatthet i skolan. Lars Arrhenius har tidigare suttit i styrelsen för Unicef Sverige och 2010 tillträdde han som ordförande för organisationen ecpat. Lars är engagerad i debatten kring barns rättigheter i skola, förskola och idrott och föreläser även i stor omfattning kring dessa frågor.

LARS ARR H E NIUS

” H J Ä L P – M I T T B A R N Ä R M O B B AT ”

Vad är mobbning? Mobbning är när en eller flera personer upprepade gånger och över tid utsätter en person för negativa handlingar med avsikt att såra, skada eller skapa obehag. Det råder dessutom obalans i maktförhållanden mellan den eller dem som utsätter och den som utsätts. Mobbningen kan vara av verbal, psykisk och/eller fysisk karaktär eller ske på nätet eller via mobilen.

KAPITEL 1

Varför just jag? – ungdomars berättelser om mobbning Varför just jag? Samma fråga ställer alla de fem ungdomarna jag träffat och intervjuat. På deras fråga finns det inget enkelt svar. Men en sak är helt klar. Det är inte deras fel att de blev mobbade. Mobbning finns i skolan för att de vuxna inte har tillräckliga resurser och redskap för att förebygga, upptäcka och stoppa den. Ni ska få möta fyra tjejer och en kille som vill och vågar berätta om mobbning och utanförskap, om vad som änder med den som dag efter dag får höra att den inte duger, är ful och fel. Alla fem – My, Moa, Liza, Elsa och Carl – kan berätta om vad mobbning gör med självkänslan och självförtroendet. Alla har de en önskan om att skolan skulle ha sett och agerat tidigare och mycket mer kraftfullt och att den skulle ha gett dem upprätelse och vågat erkänna mobbningen.

Och så vill jag att alla föräldrar, syskon och annan släkt som drabbats så som min familj gjorde ska förstå: det är inte ert fel. Ni måste orka vidare, era liv har ett värde. Men bevara alltid minnet av den som inte orkade. Självmord är något vi inte får prata om. Det är allvarligt, tycker jag, för alla vi som drabbats måste få veta att vi inte är ensamma. Om jag vågar berättar så kanske Malous liv ändå inte bara tog slut den där dagen.”

FA M I L J E R S B E R Ä T T E L S E R O M M O B B N I N G

Frågor och svar Att de vuxna säger ”Bry dig inte” skadar så enormt mycket. Man blir osynliggjord mitt i helvetet som mobbning är. ERIKA, 15 ÅR

Hur upptäcker jag att mitt barn är mobbat? Prata med ditt barn om du känner oro eller misstänker att det är utsatt för mobbning. Samtala varje dag om hur det är i skolan så att han eller hon ges möjlighet att berätta. Ställ öppna frågor och var lyhörd. Frågor man kan ställa är: ”Vem lekte du med på rasten i dag?” eller ”Vem satt du med vid maten?” Har barnet med sig vänner hem? Blir han eller hon bjuden på kalas eller till annan social samvaro? Var också observant på om barnet blir oroligt på söndagskvällar och på vardagsmorgnar innan det är dags att gå till skolan. Det kan alltså finnas en del tydliga tecken man som förälder eller skola ska vara vaksam på för att upptäcka om ett barn är mobbat (barnet kan dock vara mobbat även om det inte uppvisar några av de tecken som räknas upp). Tecken som kan tyda på att någon är utsatt för mobbning: • ont i magen och huvudet • uppgivenhet, ”det är ändå ingen idé” • svårt att äta • svårt att sova • ökad frånvaro i skolan • sämre skolresultat • håller sig i närheten av en vuxen ” H J Ä L P – M I T T B A R N Ä R M O B B AT ! ”

• • • • • • • • • •

dröjer sig kvar i klassrummet, vill inte ha rast och är okoncentrerad inför raster sitter ofta ensam i matsalen leker passivt eller bara ser på går ensam på rasterna drar sig undan andra uppvisar ett överdrivet ”clownbeteende” stor sjukfrånvaro eller ogiltig frånvaro blir lätt arg och irriterad börjar skada sig själv funderar på att inte orka leva vidare.

Varför kan det vara svårt att upptäcka mobbning? Mobbning sker oftast där vuxna inte är. Det kan också vara svårt att få syn på mer subtila beteenden som blickar, suckar, skratt eller att någon flyttar ens stol. Men även på en rak fråga: ”Är du mobbad?”, kan utsatta barn svara nej. Den som är utsatt skäms och känner skuld för att just han eller hon är utsatt och det kan i hög grad bidra till att man inte vill berätta att man är utsatt, man vill inte bli sedd som ”den mobbade”. Det kan också vara så att den som är mobbad inte har någon vuxen att prata med, att man inte har något förtroende för vuxenvärlden och att man känner sig sviken och övergiven av de vuxna omkring en, för att ingen har upptäckt och sett att man är mobbad. Ibland väljer barn att inte berätta för att de vill skona sina föräldrar. Det kan också finnas hot om att det kommer att bli värre om man berättar. För en del barn som har berättat om mobbning har situationen efteråt också blivit värre. Orsaken är då ofta att skolan inte har en bra och väl beprövad åtgärdsplan vad gäller att upptäcka, kartlägga och stoppa mobbning. Men en vanlig orsak är tyvärr att barnet tidigare tagit mod till sig och berättat, men då mötts 50

F R Å G O R O C H S VA R

av vuxna på skolan som sagt: ”Det är väl inte så farligt. Ta inte åt dig, han har det tufft hemma den killen”, eller något i den stilen. Det är så viktigt att bli tagen på allvar. Sedan måste skolan ha klara rutiner för hur man ska kunna garantera barnets säkerhet under tiden man jobbar för att stoppa mobbningen.

Hur påverkas familjen av att ett barn blir mobbat? Vi pratar alltför lite om vad som händer med familjer som drabbas av mobbning. Många föräldrar jag mött säger att de inte längre kan styra över sina liv. De känner sig som offer, helt utelämnade till skolans förmåga eller oförmåga att hantera mobbningen. Föräldrarna berättar om oro, hopplöshet, orkeslöshet och känslor av skam och skuld. De säger att mobbningen gör att det känns som om livet tar slut. Som anhörig till ett barn som är mobbat kan man utveckla ett medberoende: allt man tänker på och pratar om är det mobbade barnet och hur det mår. Man lever dag för dag och allt kretsar kring vad som händer barnet i skolan, på nätet eller via mobilen. Alla föräldrar till mobbade barn som jag möter bär på en stor oro över hur deras barn ska orka och de pratar ofta om rädsla för barnens självmordstankar eller självskadebeteende. I boken träffar vi två syskon och en mormor som berättar hur det är att finnas mitt i mobbningen, men ändå vara utanför. Som förälder kan man vara helt upptagen av att stödja och hjälpa det mobbade barnet och kanske samtidigt också för en kamp för att skolan ska agera. Då är det lätt att glömma övriga familjemedlemmar. Men som i alla tuffa situationer behöver även syskonen stöd och hjälp. Här måste föräldrar och skola samtala om hur syskonen ska kunna få detta stöd. En moreller farförälder kan också innebära ett stort stöd, både för den som utsätts och för övriga i familjen.

” H J Ä L P – M I T T B A R N Ä R M O B B AT ! ”

Detta kan också leda till att man under många år framöver kan tolka in saker som om det vore mobbning. Carl säger att det tog fyra år för honom att verkligen förstå att det inte var mobbning när någon råkade gå in i honom i korridoren. Skratten som inte var riktade mot honom, läste han även fortsättningsvis av som mobbning. Här måste både föräldrar och skola se att det är så och hjälpa barnen och de unga att skilja mellan konflikter, kränkningar och mobbning (läs mer om detta i kapitel 1). Carl säger att mobbningen han råkade ut för har format hela hans liv. Att han förväntade sig att det skulle hända negativa saker hela tiden. Även de andra ungdomarna som jag har intervjuat säger samma sak. Man tror inte att positiva saker kan hända eller att andra ska vilja bli ens vänner. Prata med barnet om att det kan ta tid att våga tro att mobbningen är över. Att det tar tid att våga lita på andra igen, men ta även upp med barnet att våra förväntningar påverkar oss. Ser man ner på sig själv kommer man att fortsätta må dåligt. Det är därför viktigt att få hjälp att se positivt på sig själv. Här kan man behöva hjälp av en psykolog eller en kurator. Ta hjälp av elevhälsan eller kontakta familjeläkarmottagningen eller barnoch ungdomspsykiatrin för ytterligare stöd. Det som ska tilläggas här är att skolan självklart måste ha utrett att det inte rör sig om mobbning.

F R Å G O R O C H S VA R

KAPITEL 3

Nolltolerans! – skolpersonalens berättelser om mobbning I det här avsnittet berättar personer inom skolan om sina erfarenheter av att arbeta mot mobbning. De kommer från skolor som klart och tydligt arbetar förebyggande och har en fungerande plan mot kränkande behandling och diskriminering. Jag vill visa att skolans bemötande av eleven och hans eller hennes familj är avgörande för hur väl man lyckas stoppa mobbningen. Ingen elev ska vara tvungen att byta skola på grund av mobbning – varken den som är mobbad eller den som mobbar. I detta kapitel får ni möta en biträdande rektor, två lärare och en skolsköterska. Tanken är att både föräldrar och skola ska kunna se detta kapitel som ett stöd och en inspirationskälla i det stora och mycket viktiga arbetet mot mobbning på just deras skola.

KOLUMNTITEL

S I W, S K O L S K Ö T E R S K A

Inte bara Alvedon och plåster Min egen skolsköterska Marianne var mycket viktig för mig under hela min skoltid. Hon visste hur svårt jag hade det och hon försökte verkligen hjälpa mig. Inte bara med mobbningen utan också med min mamma (som jag skriver om i boken Kärlek och stålull). Men som barn trodde jag inte att vuxna kunde hjälpa en, så därför bad jag aldrig om hjälp eller tog emot den hjälp som fanns. En gång fick jag en fråga av en journalist: ”Vem är viktigast i skolan för utsatta och mobbade barn?” Jag minns att jag inte behövde många sekunder för att finna svaret på den frågan: skolsköterskan är viktigast. För en skolsköterska finns inte bara till för att ge Alvedon och plåster, utan också för att lyssna och hjälpa utsatta barn att läka på insidan. Här berättar skolsköterskan Siw vad hon menar är viktigast i mötet med en mobbad elev och hans eller hennes familj. Siw har jobbat ”minst hundra år” som skolsköterska, säger hon, och har mött många utsatta och mobbade barn. Hon vill ge några tips till elever, föräldrar och lärare utifrån sin långa erfarenhet. ”Mobbning”, säger Siw, ”är det som barn och unga har svårast att prata om. Man känner en sådan skam över att just man själv blir mobbad. Så många tjejer och killar ställer frågan: ’Varför just jag?’ Då brukar jag svara: ’Det är inte för att du är du som du blir mobbad. Det är aldrig något fel på den som blir utsatt för mobbning. Felet ligger hos den som väljer att mobba en annan människa.’ Jag tror att det är livsviktigt att man om och om igen får höra det, för alla mobbade elever jag möter i mitt arbete tror att det är dem det är fel på. Det är därför det ofta tar en sådan väldigt lång tid innan de vågar berätta att de är mobbade. Ofta är det också så att det inte är den mobbade eleven som kommer till mig – någon annan i klassen smiter in här och berättar. Det är alltid samma avslut på deras berättelser: ’Du får inte säga att jag sagt något.’ Många är rädda att själva råka ut för mobb62

SKOLPERSONALENS BERÄTTELSER OM MOBBNING

ning, men de har ett känsligt samvete som gör att de trots det är modiga nog att våga berätta. När det kommit till min kännedom om att en elev är mobbad ber jag om ett möte med den eleven. Men det tar tid att skapa tillit. Vi kan prata i timmar under flera veckor, ja, ibland månader, innan det kommer fram, ofta helt plötsligt: ’Jag tror att jag är mobbad.’ Då kan vi börja jobba tillsammans, eleven och jag. Nu är jag ju inte kurator eller psykolog. Men min erfarenhet är att det är lättare att komma in till mig och berätta än att boka tid hos kuratorn eller psykologen på skolan. Ibland lotsar jag dock elever vidare till någon av dem för djupare samtal. Någon lär ha sagt att tillit skapas genom tid och tystnad – två bristvaror i vårt stressade samhälle. Och det stämmer, enligt min erfarenhet. Jag är inte rädd för tystnaden. Jag säger ofta till mina elever att man kan smita in hos mig om jag är ledig och sitta här i en av de mjuka fåtöljerna och bara vara. Man måste inte prata för att det ska vara ett samtal. Hjärnan och hjärtat gör en hel del på egen hand. Jag tänker att de som sitter tysta länge behöver det och låter dem vara. En dag har det mognat i deras hjärnor så att de kan sätta ord på alla känslor. Då är det som om det inte finns något stopp. Det är då det är viktigt att man har tid att lyssna.” Jag frågar Siw vilka skador hon tror att mobbningen ger. Svaret kommer snabbt: ”Det ger djupa sår som det kommer att ta mycket lång tid att läka. Såren ger ärr som man får lära sig att leva med resten av sitt liv. En flicka sa till mig att ärren i hjärtat efter mobbning aldrig försvinner – även om man utanpå är glad och mobbningen inte längre finns kvar så värker det i hjärtat. En annan klok tjej sa så här: ’Man kan lära sig att leva med ärren som mobbningen gav. Men man skulle ha varit en gladare och tryggare människa utan mobbningen. Man skulle ha haft ett bättre självförtroende och självkänslan, den är skadad för resten av livet, precis som hjärtat.’ Hon har så rätt. Alla barn och unga som drabbats borde få prata med någon ” H J Ä L P – M I T T B A R N Ä R M O B B AT ! ”

FA L L B E S K R I V N I N GA R :

Hur gick det i domstolen? Under de år som gått har beo utrett och fattat beslut i ett stort antal ärenden och i 132 fall har skadestånd utkrävts. Några av dessa har gått vidare till domstol och därför finns det en viss praxis i dag. Innan beo startade sin verksamhet fick Skolverket in cirka 300 anmälningar om kränkande behandling i skolan. Anmälningsfrekvensen ökade hela tiden och 2011 var antalet anmälningar cirka 1 100, för 2012 var antalet 1116 stycken. Frågan om att gå vidare till domstol är svår att ta ställning till eftersom det handlar om barn. En domstolsprocess är ofta en påfrestande situation och kan innebära att barnet utsätts för en stor psykisk press, särskilt när barnets uppgifter om kränkningar ifrågasätts starkt från huvudmannens sida. Samtidigt anser jag att det är bra att domstolar också talar om hur man ska se på lagstiftningen och hur den ska tolkas. De fall jag ska berätta om nu är fall som av olika anledningar fäst sig särskilt starkt i mitt minne. Kanske för att jag arbetade med fallen under längre tid och för att jag tyckte att jag lärde känna dessa barn. Under den tid som jag arbetade som beo förlorade vi inget av de fall som jag drev i domstol.

134

HUR GICK DET I DOMSTOLEN?

12-årig flicka utfryst Den här domen, i mål nr T3724-10 från Hovrätten i Västra Sverige, har ibland beskrivits som en milstolpe i arbetet mot kränkande behandling i skolan. Fallet handlade om en 12-årig flicka som utsatts för verbala angrepp. De bestod av att andra elever uttalade sig nedsättande om hennes utseende och hennes kläder. Man skrattade åt henne och viskade om henne. Den stora delen av kränkningen bestod av en psykisk kränkning och det handlade om att hon att hon var utfryst. Tingsrätten ansåg inte att det här med utfrysning föll inom lagen. Men hovrätten kom fram till att samtliga påståenden som flickan berättat om faller inom begreppet kränkande behandling i lagstiftningen. En intressant invändning som gjordes i målet var att de elever som påstods ha medverkat i kränkningarna av flickan inte förstod att de kränkte henne och att det därför inte kunde anses vara bevisat att det var fråga om kränkande behandling. Hovrätten tog även ställning till denna invändning och uttalade sig på följande sätt:

De kränkningar som eleven utsatts för är sådana att barn i mellanstadieåldern är medvetna om att det drabbar den som utsätts utan att den drabbade närmare behöver förtydliga sina upplevelser för att den som kränker ska förstå hur detta uppfattas. Det råder inte heller någon tvekan om att denna behandling har skadat eleven genom att den har förminskat henne som person, skadat hennes självkänsla och påverkat hennes skolgång negativt. Nästa fråga som hovrätten tog ställning till är hur aktiv skolan måste vara i att fånga upp signaler från elever som mår dåligt och kanske utsätts för kränkningar. Om man inte känner till att en elev är utsatt – kan man då ha något ansvar från skolans sida? I detta avseende är hovrätten tydlig. Personalen på skolan måste agera så snart det finns signaler på att ett barn är utsatt. Det sak” H J Ä L P – M I T T B A R N Ä R M O B B AT ! ”

135

LISBETH PIPPING

NÄR ETT BARN eller en ungdom utsätts för

”Hjälp, mitt barn är mobbat!”

Lars Arrhenius är advokat, tidigare Barn- och elevombud och generalsekreterare på Friends. Förord av Ann-Marie Begler, generaldirektör för Skolinspektionen.

ISBN 9789172058859

789172 058859

FA K TA O C H S T Ö D T I L L F Ö R Ä L D R A R O C H S K O L A

Lisbeth Pipping är beteendevetare, författare och föreläsare. Hon har tidigare skrivit Jag mobbar inte som riktar sig till elever.

LISBETH PIPPING LARS ARRHENIUS

”HJÄLP – mitt barn

är mobbat!” F A K TA O C H S T Ö D T I L L FÖRÄLDRAR OCH SKOLA

Smakprov Media AB

Published on May 21, 2013

9789172058859

Published on May 21, 2013

smakprov

Go explore