9789170017421

Söndag

Kapitel 1

Den kvinnliga rösten räknade långsamt ner över kanal sexton på kommunikationsradion. ”Tio, nio, åtta …”

Havet kokade av båtar. De stora havskappseglarna med sina enorma segel och blänkande skrov trängdes på startlinjen ett par distansminuter från Sandhamn. Utanför startområdet manövrerade åskådarna sina båtar för att få bästa läge. Med kikare i händerna följde de spänt skådespelet framför deras ögon.

Det stora startfartyget, en minsvepare som marinen lånat ut, låg styrbord om startlinjen. De stora seglen vecklade ut sig likt ballonger för att utnyttja den svaga brisen till fullo.

Förutsättningarna för en spännande tävling var perfekta.

Rösten fortsatte sin nedräkning till startögonblicket. ”Sju, sex …”

Tävlingsbåtarna navigerade skickligt för att positionera sig. Det var ett under att de inte kolliderade. Ibland skilde det bara någon decimeter i kampen om att få bästa platsen, så nära den orange lovartsflaggan som möjligt. ”Fem, fyra …”

När tre sekunder återstod skulle startpistolen avlossas. Ljudet krävde några sekunder innan det hördes.

Kungliga Svenska Segelsällskapets förste vice ordförande, advokat Oscar Juliander, stod bredbent och självsäker bakom ratten på sin vackra Swanbåt, en elegant skönhet döpt till Emerald Gin. Hon mätte sextioen fot och hyste femton mans besättning. Hon hade kostat en försvarlig slant när hon köptes från Nautors varv i Finland, över tolv miljoner.

Men hon var värd varenda krona, tänkte Oscar Juliander. Det skulle krävas mycket för att hon inte skulle bli först över startlinjen i dag. Den här sommaren skulle han ta hem totalsegern i Gotland Runt, kosta vad det kosta ville.

Adrenalinet pumpade i ådrorna. Herregud, vad han älskade att segla.

7

Han kastade en snabb blick ut mot havet och noterade med tillfredsställelse helikoptern från tv som cirklade ovanför området. Det skulle bli bra bilder när Emerald Gin gick först över startlinjen.

Som vanligt hade han inget emot att synas i medierna och de hade inget emot att visa upp honom. Det gällde bara att in i det sista behålla den eftertraktade positionen högt i vind som alla slogs om.

Han knöt händerna. Snart, snart skulle de vara på väg ner mot Gotland.

Det skummade om kölen där de forsade fram i vattnet, bara några meter från startlinjen. De fick inte korsa den i förväg, då kunde de bli tvungna att starta om. En nesa som innebar dyrbara förlorade minuter och kunde avgöra hela tävlingen.

Han höll andan medan de sista sekunderna räknades ner. Nu var de så nära att han nästan kunde ta på startbojen.

Rökstrimman efter startpistolen syntes på himlen och i nästa ögonblick dånade skottet ut över havet.

Förste vice ordförande Oscar Juliander föll långsamt framåt. Händerna släppte ratten medan blodet forsade ur såret på hans bröst.

Hans oseende ögon hann aldrig registrera att tävlingen hade börjat.

Redan innan kroppen landade tungt på durken var han medvetslös.

Skottet som dödade Oscar Juliander sammanföll perfekt med det som signalerade att deltagarna kunde ge sig av.

Emerald Gin klöv startlinjen som första båt i sin klass.

8

Kapitel 2

”Vad gör de för något?” utbrast kriminalinspektör Thomas Andreasson.

Tillsammans med sin bäste vän inom sjöpolisen, Peter Lagerlöf, befann han sig ombord på en av de finaste båtarna i sjöpolisens flotta, en Stridsbåt 90 som mätte nästan sexton meter och kunde göra fyrtio knop.

Thomas hade själv fört befäl på henne under de år han arbetade inom sjöpolisen. Men nu var det Peter som körde eftersom Thomas sedan flera år jobbade på kriminalenheten på Nacka polisstation.

När Peter hade frågat om han ville följa med och titta på starten till Gotland Runt var svaret givet. En dag på sjön tackade man inte nej till. Särskilt inte när det handlade om norra Europas största havskappsegling.

Nu noterade hans tränade polisöga att någonting hände borta vid startlinjen. En magnifi k Swan 601, som legat först i sin klass, föll plötsligt av och gick utanför startområdet. En udda och märklig manöver när hon borde hålla en styv kurs mot Almagrundet på väg till Gotland. ”Ge mig kikaren, är du snäll”, sa han och räckte ut handen för att ta emot den. Han höjde den svarta Zeisskikaren mot ögonen medan han sträckte på sig i sin fulla längd, etthundranittiofyra centimeter, för att se bättre.

Swanen hade gått upp i vind alldeles utanför startlinjen. Hon borde redan ha hunnit segla några hundra meter på banan. I stället låg hon sist i startfältet medan de andra snabbt avlägsnade sig.

En av besättningsmedlemmarna ställde sig på fördäck och vinkade med båda armarna högt över huvudet.

En klassisk nödsignal på sjön.

Thomas kunde se hans förtvivlade ansikte genom linsen. Det sög till i magen på honom. Någonting var allvarligt fel ombord. ”Ser du något?” undrade Peter och kisade mot det skarpa ljuset. ”Det verkar som om något har inträffat i sittbrunnen. Det står flera personer intill ratten.” Thomas justerade kikaren för att få bättre

9

skärpa. ”Det ser ut”, sa han långsamt, ”som om någon ligger framstupa på durken utan att röra sig. Men det är svårt att säga, sikten är skymd.”

Peter vände sig snabbt mot polisen som stod vid ratten. ”Kör bort till Swanen.”

Kollegan gjorde en hastig manöver och girade mot segelbåten. ”Skepparen är skjuten!” skrek den unge mannen på fördäck när de kom närmare. Han gestikulerade vilt med båda händerna. ”Det är för fan någon som skjuter på oss.”

Han tystnade, som om han just insåg att det kunde komma flera skott. Skrämt hukade han sig och pressade sig så nära den höga masten han förmådde. De uppspärrade ögonen förmedlade skräck och förvirring.

Thomas såg sig omkring utan att riktigt veta vad han letade efter.

Det var omöjligt att urskilja något hotfullt i myllret av båtar som trängdes på havet.

Den stora skaran åskådare verkade inte ha förstått vad som pågick.

De flesta var upptagna med att titta på kappseglarna som var på väg bortåt. Solreflexerna dansade på vattenytan och bakom dem tornade det stora startfartyget upp sig. Långt bort skymtade konturerna av Sandhamn och Korsö Torn.

Thomas insåg omedelbart allvaret.

Ett mord hade begåtts mitt framför ögonen på honom. Inför hundratals åskådare och tävlande. Under ett av seglingssportens viktigaste idrottsevenemang.

Det här skulle bli ett mediekaos utan like.

En enorm yacht, en Storebro 500, närmade sig platsen. Den var närmare sjutton meter lång och byggd i flera våningar. Den finpolerade mahognyn blänkte. Högst upp hade den en stor flybridge, en uteplats med en kommandobrygga varifrån båten kunde manövreras. Genom det starka soldiset kunde han urskilja en grupp män och kvinnor som tittade ner mot dem.

En medelålders man med kaptensmössa och en tröja med KSSSemblem stod vid ratten. När det bara var ett tiotal meter kvar till polisbåten lutade han sig fram. ”Har det hänt något?” ropade han. ”Håll avståndet”, skrek Peter automatiskt tillbaka.

Det var inte enkelt att manövrera så att de varken kom för nära Swanen eller drev ner mot yachten. En kollision i det här läget var det sista som behövdes.

10

”Vi har Julianders fru ombord. Hur står det till med hennes man?”

En man i femtiofemårsåldern med silverfärgat hår och glasögon ställde sig plötsligt upp i sittbrunnen på segelbåten. Han verkade omtöcknad och chockad, som om han inte riktigt trodde på det han nyss hade sett. På hans tröja fanns stänk av något rött. ”Någon har skjutit Oscar”, ropade han till mannen i kaptensmössan. ”Oscar är död.”

På avstånd noterade Thomas hur en kvinna med ljusbrunt hår slog händerna för ansiktet innan hon försvann ur sikte. Sedan dränkte bullret från tv-helikoptern alla försök att kommunicera.

11

Kapitel 3

Nora Linde lade handen på handtaget av gjutjärn och tryckte ner det försiktigt. Den vita gammeldags grinden svarade omedelbart och öppnade sig mot den vackra, men redan vildvuxna trädgården.

Hon blev stående vid trappan nedanför ytterdörren till Brandska villan, Sandhamns kanske vackraste hus. Det låg högst uppe på Kvarnberget, precis före inloppet till ön, med utsikt åt alla väderstreck. Borta vid sundet syntes en av de vita Waxholmsfärjorna på väg in mot Ångbåtsbryggan. Packad med turister förstås, det var ju högsäsong. Hon kunde se hur de förväntansfulla passagerarna lutade sig mot relingen och spejade mot Sandhamn.

Hennes ljusa hår, som under vintern hade vuxit och nu nådde henne till axlarna, blåste till i den lätta brisen. Med en van gest drog hon ihop det till en hästsvans som hon band om med en gummisnodd.

På avstånd såg hon ut som en tonårsflicka, med sin pojkaktiga figur och långa bruna ben. Det var först när man kom närmare som det syntes att hon var en vuxen kvinna som fött två barn. Ändå hängde det ljusblå linnet löst över midjan.

Hon hade nyss fyllt trettionio och fått några rynkor kring ögonen.

Ett och annat grått hårstrå skymtade bland de rödblonda och på den trubbiga näsan vittnade fräknar om sommarsolen.

De grå ögonen var mörka av vånda.

Hon hade gruvat sig hela dagen för det här. Hon hade fräst åt Henrik och skrikit åt pojkarna. Till slut hade Simon, som bara var sju år, frågat henne om någon hade varit dum mot henne, eftersom hon var så arg. Adam hade stått bredvid och nickat instämmande.

Det sved.

Hon hade tagit ett djupt andetag och lovat sig själv att inte låta sig påverkas så. Eller åtminstone att inte ta ut anspänningen på sin familj.

Förvåningen över att Signe Brand, Noras extramormor, hade testamenterat Brandska villan till henne hade lagt sig. Men sorgen över vad Signe hade gjort sig skyldig till var fortfarande färsk och rå.

Förra sommaren hade det avslöjats att hon hade dödat både sin

12

brorson och dennes kusin när de krävde att få ut sin andel av den stora villan. Nora hade själv varit nära att dö av insulinchock när Signe, utan att förstå faran, låste in henne i Grönskärs fyr. Hade inte Henrik och hennes bäste vän Thomas hittat henne i sista sekunden hade också hon förlorat livet.

Nora rös ofrivilligt till.

Hon tog ett djupt andetag och försökte samla sig. Klumpen i magen ville inte ge med sig, men det var dags att gå in. Hon måste bestämma sig för vad hon skulle göra med huset. I dag var en lika bra dag som någon annan.

Med långsamma steg gick hon upp för de få trappstegen och stack in nyckeln i låset. Det kärvade en aning, inte så ovanligt i ett så gammalt hus. Men så gled dörren upp och avslöjade den bekanta synen av ett hem som Nora hade besökt sedan barnsben.

Den rymliga entrén ledde till en stor matsal som öppnade sig mot havet, så nära att man kunde känna doften. Vackra gamla spetsgardiner ramade in de höga fönstren. I ena ändan tronade en enorm kakelugn. Den var i mörkgrönt kakel med sirliga guldrankor.

Intill matsalen låg en stor salong med en gammeldags soffgrupp, där fanns dessutom en klassisk punschveranda med spröjsade fönster.

Det var här Signe hade hittats strax innan hon dog. Efter att hon hade tagit morfin blandat med en stor dos smärtstillande tabletter.

Det var alldeles tyst i huset. För tyst.

Nora insåg vad det var som saknades. Den gamla moraklockan i matsalen tickade inte längre. Signe hade alltid varit så noga med att dra upp klockan som hennes farfar Alarik Brand låtit frakta ut i slutet på artonhundratalet.

Nora gick fram till den grå skänken som stod i ena hörnet och tog fram nyckeln. Hon visste mycket väl var Signe brukade förvara den. I den översta, vänstra lådan. Varsamt öppnade hon glaset och vred upp klockan. Det välbekanta tickandet fick henne att le samtidigt som tårarna steg i ögonen.

Hon blinkade hastigt bort dem. Hon måste klara av det här.

I går kväll hade Henrik och hon nästan råkat i luven på varandra.

Han tyckte att de skulle sätta Brandska villan på marknaden. Sälja huset så fort som möjligt så att de kunde gå vidare.

De hade legat och pratat i sängen och pojkarna hade för länge sedan somnat. Hon stödde hakan mot ena armbågen medan hon lyssnade på honom. Bara den ena sänglampan hade varit tänd och långa skuggor bildades mot de blåmönstrade tapeterna. Båda fönstren stod på

13

vid gavel på grund av värmen, men det var ändå kvavt i rummet.

Henriks stiliga ansikte hade varit allvarligt och de bruna ögonen fyllda av omtanke. När hon betraktade honom slog det henne hur bra han fortfarande såg ut. Det tjocka mörka håret med stänk av grått hade inte börjat tunnas ut som hos så många av deras bekanta. Mittbenan passade hans ansikte med de väl markerade dragen.

Nora kunde fortfarande förvånas över att en så attraktiv och utåtriktad person som Henrik en gång hade fastnat för henne.

Själv var hon betydligt mer tillbakadragen och blyg. Hon hade inte alls samma sociala självförtroende som han, och hon beundrade hans förmåga att finna sig tillrätta i alla sammanhang. Ledigt utgjorde han tillställningens mittpunkt medan hon oftast nöjde sig med att lyssna till de livliga diskussionerna. Men hon älskade att stå bredvid honom och se hur deras vänner skrattade åt hans skämt och underhållande kommentarer.

Medan han talade hade hon låtit fingrarna glida utmed hans arm.

Andats in den välbekanta doften sedan femton år. ”Du höll på att dö, Nora”, hade han sagt. ”Hade vi inte tagit oss in i fyren hade du inte klarat dig. Du kunde ha fått allvarliga hjärnskador.

Hur kan du vilja bo i hennes hus efter något sådant?”

Om det vore så enkelt, tänkte Nora med en suck.

Hon lämnade matsalen och gick uppför trappan. Fyra stora sovrum upptog nästan hela övervåningen. Det ursprungliga femte sovrummet hade tidigt gjorts om till ett badrum med ett stort badkar på lejontassar.

Eftersom Signe under så lång tid hade bott ensam i huset var det bara det sydliga sovrummet som användes. De andra hade stått tomma så länge Nora mindes och var fortfarande möblerade som i början på nittonhundratalet då Signe växte upp. Det var visserligen gammaldags tunga möbler men de passade in i miljön. Många var dessutom rena konstverk, handgjorda som de var.

I ett av rummen stod en fantastisk gammal bäddsoffa, med träsniderier och stoppning av svart sammet. Signe hade berättat hur hennes bror en gång hade varit nära att kvävas i soffan då han lagt sig för natten och den av misstag slog igen. I sista minuten hade deras mamma hört den lille pojkens förskräckta skrik och kommit rusande. Efter det hade Helge vägrat att sova mer i bäddsoffan. Hela familjen hade fått åka in till Gustavsberg för att köpa en ny säng till honom.

Nora blev stående framför ett porträtt av Signes föräldrar. På gammeldags manér tittade de allvarligt rakt i kameran. Signes mor var

14

helt klädd i svart och satt ner i en fåtölj. Pappan stod bakom med myndig min. Bakom dem såg man matsalens vackra kakelugn.

Nu kunde hon inte längre hindra tårarna. Det var en outhärdlig tanke att Signe var död. Anledningen likaså.

Saknaden lade sig som en tyngd över bröstet. Hon måste bestämma sig för vad hon skulle göra med huset. Det var dags att fatta ett beslut.

15

Kapitel 4

”Starten av Gotland Runt präglades av mordet på en av deltagarna, advokaten Oscar Juliander, som också var vice ordförande i Kungliga Svenska Segelsällskapet.”

Nyhetsuppläsaren på tv beskrev med lågmäld röst det som inträffat. Under tiden svepte kameran över det glittrande havet där segelbåtarna gav sig iväg mot Gotland. ”Oscar Juliander var en känd delägare i Advokatbyrån Kalling, en av Sveriges största advokatfirmor. Han hade under många år gjort sig ett namn som en av Sveriges mest anlitade konkursförvaltare.”

Kameran zoomade in en man i sextioårsåldern som med allvarlig min stirrade stelt in i kameran genom sina glasögon. Han var klädd i en mörkblå pikétröja. Den rödglansiga pannan avslöjade att han befunnit sig på sjön i gassande sol. ”Vi är förstås mycket chockade”, sa mannen, som enligt den lilla textrutan längst ner var KSSS ordförande, Hans Rosensjöö. ”Våra tankar går i första hand till hans fru, Sylvia, och barnen i deras svåra stund.” ”Vad kan du berätta om den avlidne?” frågade reportern och stack upp mikrofonen farligt nära näsan på honom.

Hans Rosensjöö såg förnärmad ut, som om han tyckte att frågan var opassande. ”Oscar var en sann kappseglare och en mycket uppskattad kamrat.

Inom KSSS sörjer vi att han inte längre finns ibland oss.” ”Har du någon uppfattning om vem som kan ha mördat honom?” fortsatte reportern. ”Det är nog polisens sak att svara på”, försökte Rosensjöö avsluta samtalet.

Han tog ett steg tillbaka som om han försökte värja sig. ”Kommer ni att blåsa av tävlingen nu?” undrade reportern i upphetsad ton. ”Vågar ni fortsätta under de här omständigheterna. När ni har en mördare lös ute på havet?” ”Tävlingen fortsätter som planerat. Det är vad Oscar skulle ha velat. I övrigt har jag faktiskt ingenting mer att säga”, sa Hans Rosen-

16

sjöö utan att försöka dölja sin irritation.

Reportern pekade ut över hamnen där motor- och segelbåtar låg sida vid sida utmed bryggorna. ”Här, mitt i skärgårdsparadiset, undrar medlemmar och seglare om de fortsätter seglingarna med risk för livet. Polisen har ännu inte gått ut med någon teori om orsaken till mordet, men Sandhamn är en ö i chock och spekulationernas vågor går höga.”

Kameran gled över vattnet och vilade för ett ögonblick på Lökholmen, den stora hamnanläggningen mittemot Sandhamn. Till vänster skymtade Telegrafholmen som ramade in hamnen och skapade det vindskyddade läge som seglingsmetropolen var berömd för. Den fortsatte bort till Oscar Julianders Swanbåt som låg ensam längst ut vid en av pontonerna. Det gröna skrovet blänkte i solskenet. Hon såg vilsen och övergiven ut, som en kapplöpningshäst som glömts bort inne i stallet just när loppet skulle börja.

Den sista biten av bryggan hade spärrats av med blåvit polistejp. ”Tillträde förbjudet” stod det på en gulröd lapp med en hänvisning till den lagparagraf som förbjöd nyfikna att närma sig. Längst bort skymtade en polisbåt som gungade lätt på vågorna.

Med en sista panoramabild över det faluröda klubbhuset där flaggorna vajade på halv stång, avslutades inslaget. ”Hörde du, Ingmar?” sa Isabelle von Hahne till sin man och vände sig från tv-apparaten i deras svit på Seglarhotellet. ”Det där klarade han inte så bra, den gode Hans. Han skulle behöva lite medieträning, den gamle stofilen.”

Hon kastade en förströdd blick på utsikten utanför balkongdörren innan hon stängde av tv:n med fjärrkontrollen.

Som vanligt låg hennes blonda hår i en perfekt page där ljusare slingor diskret vävts in på ett tilltalande sätt. På vänster lillfinger bar hon sin vapenring i guld och blått med symbolen för den baltiska adelssläkten. I förbigående noterade hon att den behövde putsas. De diamantprydda vigselringarna likaså. Sedan ryckte hon på axlarna och började rastlöst bläddra i en veckotidning.

Ingmar von Hahne skakade avvärjande på huvudet. ”Vad väntar du dig en dag som denna? Efter en sådan händelse.”

Han gick fram till minibaren och tog fram en whiskyflaska i miniatyrformat. ”Måste du dricka nu?” sa Isabelle och gjorde en grimas.

Ingmar tittade på kvinnan som hade varit hans hustru i drygt tret-

17

tio år, men avstod från att kommentera den retoriska frågan. ”Vi kommer att ha ett extra styrelsesammanträde senare i kväll”, sa han. ”Hans bad mig ringa runt och kalla ihop så många som möjligt.

Vi måste få ut ett pressmeddelande och diskutera hur vi ska hantera den här sorgliga situationen.” ”Har han ingen sekreterare som kan göra det?” ”Jag är sällskapets sekreterare”, påminde Ingmar sin hustru. ”Det här är sådant som ingår i mitt uppdrag. Särskilt i en sådan här krissituation.”

Han öppnade den lilla whiskyflaskan och hällde upp innehållet i ett glas. ”Vi ska träffas klockan åtta. I Medlemmarnas rum. Du får äta middag ensam, men jag skulle nog ändå inte ha varit något särskilt trevligt sällskap i kväll. Du kanske kan äta med Britta?”

Isabelle suckade och knäppte demonstrativt på tv:n igen. ”Det enda Britta Rosensjöö vill tala om är sina barnbarn.”

Ingmar tog en klunk av whiskyn. ”Är det förresten någon som har talat med Sylvia sedan hon kom i land?” frågade hon.

Hennes man skakade på huvudet. ”Inte vad jag vet”, sa han. ”Men jag förmodar att Hans har sett till att hon har fått något lugnande.

Han skulle ringa barnen. De är säkert på väg ut om de inte redan har kommit.” ”I alla fall de som man kände till”, mumlade Isabelle.

Ingmar gav henne ett snabbt ögonkast. ”Jag vet att Oscar inte var Guds bästa barn, men det här förtjänade han inte.”

Han såg sin kamrat framför sig den sista gången de hade talats vid. Det hade varit dagen innan, på Skepparmötet, klockan arton på lördagskvällen. Då samlades alla seglarna för en sista genomgång av tävlingsförhållandena.

Oscar hade stått vid flaggstången vid stora bryggan med ett brett leende på läpparna. Han hade varit lika solbränd som vanligt. Det kraftiga blonda håret, som ännu inte blivit helt grått, var redan solblekt. Lika solblekt som hans seglarshorts som skiftat från ursprungligt klarrött till ljust rosa. Han hade varit på ett strålande humör.

Kraftfull och energisk. Skämtat och skrattat med besättningen.

Ingmar von Hahne gick fram till minibaren igen. ”Nora, har du hört vad som har hänt?”

Henrik kom in genom ytterdörren med ett upphetsat uttryck i

18

ansiktet. Nora hade dåsat till i soffan. Anspänningen från besöket i Signes hus hade tagit på krafterna.

Hon såg yrvaket på honom. ”Vad då?” ”Någon har skjutit Oscar Juliander.” ”Va?” ”Advokaten. KSSS vice ordförande. Han blev mördad precis när starten gick.” ”Är det sant?” ”Minns du att vi tittade på hans båt i går. Emerald Gin heter den.

Det var den där Swanen som låg vid stora bryggan i hamnen.” ”Den gröna?” ”Just det.”

Nora tänkte omedelbart på händelserna föregående sommar. Ännu ett mord på Sandhamn. Det sög till i magtrakten. Hon ville inte att Henrik skulle ha rätt. ”Är du verkligen säker?” ”Ja, säger jag ju. Det har säkert varit med på nyheterna.” Han tog fjärrkontrollen och slog på text-tv. ”Titta får du se.”

De gröna bokstäverna lyste mot den svarta bakgrunden. Sakligt beskrevs vad som hade hänt under dagen.

Nora kände hur tårar började skymma blicken för henne. Alla hemska minnen störtade sig över henne. ”Jävlar vilken historia”, fortsatte Henrik utan att märka hennes reaktion. Han lyfte upp telefonen. ”Jag måste ringa mina föräldrar.

Julianders sommarställe ligger ganska nära deras på Ingarö.”

Han försvann ut i köket och Nora hörde att han började prata.

Hon sjönk tillbaka i soffan igen. Hon ville inte tro att det var sant.

19

Kapitel 5

”Vad är det för fel på människorna på den där ön?”

Göran Persson, chef för kriminalenheten på Nackapolisen och till vardags mer känd under namnet Gubben, kunde inte hålla ilskan tillbaka.

Klockan var halv sju på söndagskvällen och Thomas hade tagit sig tillbaka till fastlandet. Han hade sällskap av de yngre kollegorna Kalle Lidwall och Erik Blom, som hastigt kallats in till mötet. Bredvid dem satt Carina Persson, Gubbens dotter, som de senaste två åren jobbat som administrativ assistent medan hon försökte komma in på polishögskolan. Till hösten var det äntligen dags. ”Förra sommaren hade vi en galen kärring som tog livet av folk till höger och vänster för ett gammalt hus skull. Den här sommaren skjuter man ner kappseglare på öppet hav. Journalisterna är som tokiga.

Fattar ni hur många som redan har ringt?”

Gubben var röd i ansiktet och svettig i pannan. Den stora kroppshyddan vällde ut över kontorsstolen. Långt bort mullrade åskan, himlen var täckt av gråblå moln som svept in och ersatt det soliga vädret. ”Ännu en sommar som ska gå åt fanders för att någon skjutglad jävel inte kan hålla fingrarna i styr.”

Det var väl knappast din sommar som gick åt fanders, tänkte kriminalinspektör Margit Grankvist surt medan hon tog en klunk av det kaffesumpsmakande kaffe hon nyss hämtat i automaten.

Hon hade fortfarande förra sommarens misslyckade semester i färskt minne. Då hade hon varit tvungen att lämna man och tonårsdöttrar på Västkusten för att delta i utredningen av morden på Sandhamn.

Det här året hade hon, vis av skadan, i stället hyrt ett hus på Djurö, trekvarts bilfärd från polisstationen. Att döttrarna samtidigt kom ifrån det mopedgäng som de lärt känna nere i Halland hade i någon mån bidragit till beslutet.

Efter tre veckors semester hade hon nu en frisk solbränna som lättade upp hennes magra anletsdrag. Ett ansikte där många års

20

polisarbete och oregelbundna tider satt sina spår. De djupt liggande ögonen var vaksamma. Det var knappast Gubbens förtjänst att hon hade planerat sin sommar bättre i år. ”Thomas, du var på gärningsplatsen. Vad har du att berätta?” sa Gubben.

Thomas lyfte blicken från sina anteckningar och såg sig omkring.

Han hade också fått färg och håret var nästan vitblont mot tinningarna. Runt ögonvrårna syntes ljusare veck i solbrännan. Han bar en ljusblå skjorta med uppkavlade ärmar och jeans där åratals förvaring av plånboken i bakfickan nötts in i tyget. Trots att mordet hade förvandlat en avkopplande dag på sjön till intensivt polisarbete såg han fräsch och utvilad ut.

Han sträckte på sig och försökte summera vad som hade utspelat sig tidigare samma dag.

Innan de hade fått in Swanen i hamn och tillkallat läkare och polistekniker hade nästan halva dagen gått. Oscar Julianders kropp hade så småningom forslats in till rättsläkarstationen i Solna för obduktion och vidare undersökning. Båten låg fortfarande kvar i hamnen på Sandhamn. Den skulle tas i beslag och bogseras till polisvarvet för en noggrannare undersökning än vad som hade varit möjligt på plats.

Thomas och Peter hade lånat ett konferensrum på hotellet och skyndsamt hållit korta inledande förhör med de ögonvittnen som befunnit sig ombord på Emerald Gin. ”Ingen förefaller ha sett eller hört särskilt mycket. Enligt Fredrik Winbergh, besättningsmannen som stod intill Juliander, hände allt blixtsnabbt. Ena sekunden gällde det att vinna starten, i nästa föll offret ihop framför ögonen på honom.” ”Kan Winbergh vara gärningsmannen?” sa Margit. ”Vi kan inte utesluta någonting på det här stadiet”, sa Thomas. ”Men de var drygt femton personer ombord och flera stycken var i närheten av sittbrunnen i startögonblicket.” ”Då är det knappast sannolikt att någon av dem tog fram en pistol och sköt inför publik”, besvarade Margit sin egen fråga. ”Det hade varit smartare att vänta till ett nattpass. Eller när de hade gått i land”, sköt Erik in. ”Varför göra sig onödigt besvär?” ”Vi har samlat in kläderna från Swanens besättningsmedlemmar för att söka efter krutstänk och andra bevis på vapen som avfyrats på nära håll”, sa Thomas. ”Vad är alternativet?” sa Margit. ”Att gärningsmannen var ombord på en annan båt? Någon av medtävlarna kanske?”

21

Thomas nickade. ”Det måste vara som att leta efter en nål i en höstack i så fall.”

Thomas hade inget att invända mot Margits kommentar. Det hade varit fysiskt omöjligt att kontrollera de hundratals båtar som befann sig i området. Gärningsmannen kunde ha skjutit från vilken som helst.

Han såg ner i sitt anteckningsblock igen. ”Winbergh trodde först att Juliander hade fått ett slaganfall”, fortsatte han. ”Det var hans första tanke tills han såg blodet på bröstkorgen. Men inte ens då förstod han riktigt att mannen var skjuten.” ”Hur var det med åskådarbåtarna?” frågade Margit. ”Var det någon som såg när det hände?”

Thomas skakade på huvudet. ”Inte direkt. Vi talade kort med vittnen från en Storebro där ett stort sällskap från KSSS befann sig. De var nära startlinjen då Juliander sköts. Vi får höra dem ordentligt i morgon, det fanns inte tid till det i dag.” Han läste ur anteckningarna. ”Frun, Sylvia heter hon, var ombord. Hon blev så chockad att det inte gick att förhöra henne.

Sedan var det en Hans Rosensjöö med fru.” ”Är inte det KSSS ordförande?” sa Gubben. ”Stämmer. Han är bankdirektör. Frun heter Britta. Han tittade mest på hur seglen stod i startögonblicket, säger han. Inte vad de hade för sig i sittbrunnen på Julianders båt.” ”Vilka var mer där?” sa Margit. ”Nu ska vi se”, sa Thomas. ”Ett annat gift par vid namn Ingmar och Isabelle von Hahne.” ”Fina som fan, förstås”, muttrade Gubben för sig själv. ”Killen som äger Storebron heter Axel Bjärring och är läkare”, fortsatte Thomas utan att låta sig avbrytas. ”Hans fru också, hon heter Lena. Det var hon som gick ombord på Swanen och konstaterade att Juliander var stendöd. Deras tonårsdotter var med dem. Att döma av vinglasen på bordet var sällskapet inte helt nyktert.” ”Vad vet vi mer om offret?” sa Margit. ”Jag har sett honom på tv flera gånger. Han var ju ganska känd.” ”Han var favorit i sammanhanget”, sa Thomas. ”Killen hade deltagit i mer än femton Gotland Runt enligt Winbergh. I år hade han en ny Swanbåt från Finland, så han satsade allt på att vinna. Han var en höjdare inom KSSS och aktiv inom seglingssporten.” ”Några fiender?” sa Erik. ”En så omtalad advokat måste ha skaffat sig fiender”, sa Thomas.

22

”Frågan är bara om det är någon av dem som ligger bakom det här.” ”Det är trots allt ovanligt att advokater mördas”, sa Margit. ”Och det var ett spektakulärt sätt att gå till väga, får man väl säga. Jävligt uppseendeväckande.”

Kalle, som dittills inte sagt något, hummade instämmande. ”Finns det något uppenbart motiv?” sa Gubben.

Thomas skakade på huvudet. Utredningen hade knappt kommit i gång. Men spekulera gick ju. ”Kärlek, hat eller pengar”, mumlade Margit. ”Vad har hörts från Rättsmedicin?” sa Gubben och bytte spår. ”Vi har fått förtur”, sa Margit med en antydan till belåtenhet i rösten. ”De kanske hinner ta honom redan på tisdag.”

Hon kastade en blick på Thomas som nickade uppskattande. Han förstod att Margit måste ha legat på för att det skulle gå så fort.

Sedan förra sommarens mordutredning hade Thomas och Margit blivit ett slags parhästar. De hade funnit varandra på ett personligt plan och upptäckt att de kompletterade varandra väl i det mödosamma arbete som en spaningsutredning bestod av.

Thomas lyssnade tålmodigt när Margit beklagade sig över sina två tonårsdöttrar och deras ständiga diskussioner. I gengäld höll Margit ett vakande öga på Thomas och försökte förhindra att han tillbringade alltför många orimligt långa dagar på jobbet. ”Så snart Julianders fru är talbar igen ska vi prata med henne”, sa Thomas. ”Vi måste höra hans kollegor på advokatbyrån förstås, och ledningen för segelsällskapet. De är på Sandhamn allesammans eftersom det är Gotland Runt, så vi åker ut i morgon bitti igen.”

Han vände sig till Carina. ”Ring SVT och be att vi får hit den där fi lmen från starten. Den kanske kan ge något.” ”Visst, så fort vi är klara.”

Gubben såg fundersam ut, som om han just tog ett beslut. ”Jag tänker be länspolismästaren om en presstalesman den här gången. Vi behöver någon som kan hantera medierna, annars får vi inte någon arbetsro. Det här är stort, bara så att ni begriper det.”

Ingen sa emot. En obehaglig känsla från föregående sommar gjorde sig påmind och de svarta löpsedlarna som redan trumpetade ut nyheten underströk riktigheten i Gubbens beslut. ”Rikskrim?” sa Margit. ”Ska de kopplas in?” ”Vi behåller det inom familjen så länge.”

Svaret var korthugget.

23

”Då gör vi så här”, sa Gubben. ”Margit och Thomas, ni ansvarar för utredningen. Margit håller kontakten med åklagaren. Jag vet inte vem som är lottad än. Kalle och Erik backar upp, det fungerade ju bra förra sommaren.”

Han lät blicken vandra mellan Margit och Thomas och log vad som liknade ett ironiskt leende. ”Ni har väl inget emot att skjuta på semestern i år igen? Favorit i repris, så att säga. Ännu en sommarvistelse på exklusiva Sandhamn.”

Margit, som förutom sina tre veckor också hade en augustiresa till Kanarieöarna som hägrade, log oberört tillbaka.

24

Kapitel 6

Värmen i rummet var tryckande, ändå var klockan över åtta på kvällen. Långt borta mullrade åskan.

Hans Rosensjöö tog fram en vit bomullsnäsduk och torkade sig diskret i pannan. Hans pikétröja var redan fuktig på ryggen, trots att han precis hade duschat.

Stolen på hans vänstra sida, där styrelsens förste vice ordförande normalt skulle ha suttit, gapade tom.

Utmed det avlånga bordet som hastigt hade ställts ihop av flera mindre, satt elva av de normalt femton styrelseledamöterna. Inte så illa för ett så hastigt sammankallat sammanträde, tänkte Rosensjöö.

Men så befann ju sig de flesta ändå på Sandhamn på grund av kappseglingen. Det var sällskapets största tävlingsarrangemang och en viktig intäktskälla för verksamheten.

Hans Rosensjöö kom ihåg när han som liten pojke hade följt med sin pappa till Sandhamn för att titta på den högtidliga prisutdelningen. Då hade det varit mäktiga mahognybåtar som tävlade i Gotland Runt. De bar värdiga namn som Refanut, Barracuda och Beatrice Aurore. I dag döptes alla efter sina sponsorer, Ericsson och Volvo om vartannat. Hans Rosensjöö fnös för sig själv, vad var det för namn på en kappseglare egentligen?

På den gamla goda tiden prydde mörkröd sammet sofforna i kajutan och det stod en svag doft av cigarr runt skepparen. Trerättersmiddag och en liten nubbe var legio. Goda viner hörde till.

Nuförtiden bestod innanmätet på de stora jorden runt-seglarna mest av tomma skal, tänkte Hans Rosensjöö. Det fanns inte ens sovplatser till alla eftersom man ändå gick i skift.

Efterkrigstidens deltagare tog sig runt med hjälp av klocka, ekolod och astronomisk navigation. Kontrasten till dagens kappseglingsmaskiner, med sin avancerade elektroniska utrustning och specialdesignade segel kunde inte vara större. Datorutrustningen som fanns ombord var i klass med ett flygplans. Det fanns inga gränser för vad som gick att ta fram med datorns hjälp.

Utom möjligen den mänskliga konsten att segla.

25

I modern tid hade Gotland Runt utvecklats till ett stort evenemang som omsatte miljoner kronor. När starten gick den första söndagen efter midsommar var hela seglingsvärldens intresse riktat mot Sandhamn. Åskådarplatserna utanför startområdet sydost om ön fylldes av sponsorgäster, turister och andra intresserade. Exklusiva yachter trängdes med små utombordare. Alla ville delta i folkfesten oavsett om det var för att skåla i champagne eller äta en medhavd ostmacka.

Folkfest. I dag kändes blotta ordet som ett hån.

Hans Rosensjöös sinne var tungt. Men trots sin förtvivlan hade han med karakteristisk beslutsamhet tillbringat dagen med att hantera det kaos som följde i spåren av händelsen. Telefonen hade ringt oavbrutet. När det inte var någon journalist som ville ställa frågor var det chockade medlemmar och funktionärer som hörde av sig.

Rosensjöö var en man av den gamla stammen. En rättskaffens man som utan vidare identifierade sig med den gamle kungens valspråk: ”Plikten framför allt.” Han hade uppnått örlogskaptens grad som reservofficer i flottan och var känd som en duktig och hederlig person med hög moral. Som vice VD hade han lojalt tjänat de koncernchefer som kommit och gått i banken. Nu skulle han snart gå i pension och avtackas av sina kollegor.

Han hade aldrig kunnat ana att de sista månaderna av hans långa ordförandeskap i KSSS skulle präglas av ett kallblodigt mord på hans efterträdare.

Aldrig tidigare hade han känt sig så fylld av vanmakt och olust när han öppnade ett sammanträde. Han tog tag i den gamla ärevördiga klubban av trä och dunkade den i bordet. Mötet skulle börja.

Till höger om honom satt sekreteraren och styrelsens andre vice ordförande, Ingmar von Hahne. Han hade ett orört block framför sig med två nyvässade pennor bredvid. Nu satt han med huvudet nedböjt och blicken fäst på det kritvita papperet. På vänster lillfinger blänkte signetringen med den adliga vapenskölden.

Där satt en man vars största talang var hans sociala förmåga och tjusiga bakgrund, tänkte Rosensjöö syrligt. Ingen kunde konversera damerna lika elegant på en middag som Ingmar. Ingen dansade lika stiligt som Ingmar. Det var han som var drottningens favorit på de Kungliga klubbarnas fest. Men inte var han någon kraftkarl som kunde fylla Oscars plats.

Hans Rosensjöö lät blicken glida runt bordet tills den stannade på Martin Nyrén, Intendentkommitténs ordförande som satt och ritade små figurer i sitt block. Bredvid honom satt Arvid Welin. En kor-

26

pulent man som var ordförande i Klubbkommittén och känd inom finansbranschen. Båda såg sammanbitna ut.

Hans Rosensjöö harklade sig. ”Låt oss börja med en tyst minut för vår avlidne kamrat Oscar Juliander”, sa han och slog ner blicken.

Han höll ut i fyrtiofem sekunder, sedan fick det räcka. ”Tack för att ni alla kunde komma med så kort varsel”, började han. ”Det här är en situation som vi självklart är helt oförberedda på.”

Han tystnade och väntade några sekunder för att finna de rätta orden. ”Vi måste i första hand tänka på den fortsatta tävlingen och KSSS goda namn. Vi har ett antal beslut som behöver fattas.”

Han harklade sig igen. ”Är vi överens om att kappseglingen fortsätter som vanligt? Att vi hedrar Oscar genom att slutföra den?”

Alla i rummet nickade instämmande. Fortfarande hade ingen annan yttrat sig. Tystnaden besvärade honom utan att han visste varför. ”Jag tror att det är vad Oscar skulle ha velat”, tillade han lamt.

Så tog han ett djupt andetag och betraktade styrelsens medlemmar. ”Och jag behöver knappast säga att vi måste samarbeta med polisen i största möjliga utsträckning.” ”Herr ordförande”, bröt Arvid Welin in. Svetten blänkte på hans blanka hjässa. ”Vem ska nu väljas till ordförande efter dig på årsmötet i september? Oscar var ju nominerad som din efterträdare. Och du kan inte väljas om.”

Irritationen steg i Hans Rosensjöö. Arvid var en sådan formalist.

Vad spelade det för roll en dag som denna? ”Vi löser det”, sa han avvärjande. ”En sak i taget.”

27

Han var sju år när han för första och enda gången kom gråtande hem på lunchrasten. Han hade börjat i första klass i Broms skola på Östermalm, inte långt ifrån den stora paradvåningen som låg några hundra meter från Karlaplan.

Förtvivlad slängde han sig i moderns famn när hon öppnade ytterdörren. Hans lilla kropp skakade av snyftningar.

Plötsligt såg han sin far i hallen. Han stelnade till. Varför var far hemma på lunchen?

Den stora gestalten i mörk kostym tittade ogillande på honom. ”Varför gråter du, pojk?” Rösten var kall och avståndstagande.

Genom snyftningarna försökte han förklara att en av de stora grabbarna hade tagit hans finaste spelkula, av blått glas, när de lekte på skolgården. ”Vad gjorde du då?” frågade fadern.

Stammande berättade han att han gått sin väg. Det var lönlöst att säga emot Wille Bonnevier som gick två klasser över honom. Han hade inte vågat göra någonting utan bara lämnat skolgården. Örfilen fick honom nästan att förlora balansen. Chocken gjorde att han slutade gråta.

En stor röd fläck bredde ut sig på hans vänstra kind. Ingen sa något.

Han sökte sin mors blick men hon vände bort huvudet. På tröskeln till köket stod hans älskade barnsköterska Elsa, men hon vågade inte protestera.

När direktören var på det här humöret tystnade alla.

Elsa vred sina händer. Hennes hjärta värkte medan hon betraktade den lille pojken som stod och darrade framför sin far. ”Nu går du till skolan och tar tillbaka kulan. I vår familj accepterar vi inte sådant här. Kom ihåg vilka vi är. Och du slutar gråta omedelbart.” ”Ja, far.” Orden kom som en viskning.

Han böjde på huvudet och tog på sig sin jacka igen. Förgäves försökte han ännu en gång fånga moderns blick. Med långsamma steg gick han nedför de gröna marmortrapporna och ut genom den tunga porten.

28

Fruktan för att misshaga fadern var större än rädslan för de äldre skolkamraterna.

När han krävde att få kulan tillbaka mådde han illa av skräck, men han fick den i handen. Om det berodde på att Wille blev överraskad över att han stod på sig, eller om han bara hade tappat intresset, fick han aldrig veta.

Hans far frågade inte efter kulan när han kom hem på kvällen.

Den natten kissade han på sig igen.

29

Måndag, första veckan

Kapitel 7

Den röda båttaxin hade precis lagt ut från kajen i Stavsnäs när Thomas och Margit kom springande från den överfulla parkeringsplatsen. De hade med möda lyckats klämma in Thomas Volvo i en minimal lucka längst bort i västra hörnet. Det var ingen tvekan om att det rådde högsommar. Hundratals bilar som alla tillhörde fritidsbor i södra skärgården trängdes om utrymmet.

Skepparen såg dem och förbarmade sig. Han övergav backmanövern och gick tillbaka så att de kunde hoppa ombord. ”Tack”, flåsade Thomas med en nick åt föraren.

De gick nedför trappan till passagerarutrymmet och slog sig ner vid ett av borden i salongen som knappt var halvfull. Thomas gick bort till den lilla disken, som också fungerade som kafeteria, för att lösa två färdbiljetter. Det doftade förföriskt från smörgåsgrillen och Thomas kände hur hungrig han var. ”Vad är det som luktar så gott?” frågade han den gladlynta kvinnan bakom disken. ”Toast. Vill du ha en? De är riktigt goda, om jag får säga det själv.”

Hon höll fram en tallrik så att han kunde se hur smörgåsen såg ut.

Thomas var inte svårövertalad. Han beställde en till sig och en till Margit. Varsin lättöl fick det också bli. Han tog flaskorna och två glas och gick tillbaka till Margit. ”Här”, sa Thomas och räckte över det lilla plastkortet som var beviset för att han hade betalat för Margits resa ut till Sandhamn. ”Tog du kvitto?” sa hon med oskyldig min. ”Faktiskt, jag kom ihåg det för en gångs skull. Men tack för att du frågade.”

Thomas bristande förmåga att hålla reda på kvitton och utlägg var ett stående skämt bland kollegorna.

Plötsligt hörde han en välbekant röst. ”Men är det inte Thomas. Hej på dig.”

Thomas tittade upp och kände igen en av sina grannar från Harö,

30

Hasse Pettersson. Det var en väderbiten karl i sjuttioårsåldern som sedan pensioneringen tillbringade det mesta av sin tid ute på Harö, där han var uppvuxen. Hans slitna jeans hade en stor oljefläck som bredde ut sig på ena låret. Det Pettersson inte kunde om motorer var knappast värt att veta. Han var traktens guru när någonting hade gått sönder och hjälpte gärna till i nödens stund. Självklart utan kvitto. ”Pettersson. Tjenare.” Thomas reste sig för att skaka hand. ”Hur står det till?” ”Bara bra, tack. Är det dags att börja semestern snart? Jag träffade farsgubben din för bara några dagar sedan. Han sa att du snart skulle komma ut.” ”Inte precis.” Thomas skakade på huvudet. ”Jag är på väg ut till Sandhamn. I tjänsten. Du har väl hört talas om dödsskjutningen i går? Vi ska ut och prata med några av dem som var där.” ”Oscar Juliander. Advokaten.” Pettersson spottade ut orden. ”Vad mig anbelangar var det ingen större förlust. Han var en ful fisk, den där Juliander.”

Han nickade eftertryckligt, stoppade in en snus och slog sig ner vid deras bord med sin kaffekopp. ”Har du träffat honom?” sa Margit. ”Flera gånger. Han försökte blåsa mig en gång i tiden. Rätt ordentligt dessutom.”

Pettersson fnös för att markera sitt missnöje och stoppade ner snusdosan i bakfickan. Det högra pekfingret bar spår av ett idogt nyttjande, det var milt nikotinfärgat och snuset hade lagt sig som en prydlig sorgrand under hela nageln. ”Vad menar du med att han försökte blåsa dig?” sa Margit medan hon tog en tugga av sin toast som kvinnan från kafeterian just hade kommit med. Hon tog en tugga till fast hon knappt hade hunnit svälja den första. Det var riktigt gott. ”Han försökte köpa en tomt av mig. En som jag har på Runmarö.

Den var belagd med byggförbud på grund av strandskyddet, så den var inte mycket att ha. Han hörde av sig och ville köpa den för en spottstyver.” ”Varför då?” sa Thomas. ”Han ville ha den som timmertomt.” ”Timmertomt?” Margit såg undrande ut. ”Vad är det?” ”Det är mark där man kan plocka ved och liknande”, förklarade Thomas, ”men där man inte har lov att bygga någonting.” ”Vad hände?” sa Margit.

31

”Jo, det ska jag tala om. Det visade sig att kommunen hade tänkt sig att släppa igenom några bygglov i alla fall. Det var visst någon som hade klagat nere i Europa, om jag förstod saken rätt. Någon envis jävel som inte lät sig nöjas med att ha en strandtomt som inte dög någonting till.” ”Det hade de nog inte räknat med på kommunkontoret”, sa Thomas.

Pettersson torkade sig om munnen med baksidan av handen och skakade på huvudet. ”Med byggrätt var den där tomten värd några miljoner”, fortsatte han. ”Inga hundrafemtiotusen spänn, som Juliander erbjöd.”

Han vände sig om och spottade ut snuset i den grå papperskorgen av plast som stod bredvid soffkanten. Utan att blinka tog han fram snusdosan och stoppade in en ny prilla. Han avslutade övningen med att svepa i sig det sista kaffet. ”Sålde du till honom?” frågade Thomas.

Pettersson log ett belåtet leende. ”Jag var på väg. Men som tur var tyckte min grabb att det var något underligt med alltsammans.” ”Det kan man förstå”, sa Margit. ”Ja.” Pettersson skrockade. ”Varför skulle en stadsbo, en rik advokat, vilja samla ved, undrade grabben. Så han snackade med en kompis på kommunen som berättade vad som var på gång. Och då tappade jag liksom lusten att sälja till herr juristen.” ”Och då gav han upp?” sa Margit.

Pettersson skakade på huvudet igen. ”Han försökte med alla möjliga tricks. Först menade han att vi hade tagit i hand på köpet. Sedan sa han att ett muntligt avtal, som han kallade det, var lika bindande som ett skriftligt. Till slut höjde han priset, erbjöd en halv miljon på stående fot. Men jag sket i honom. Bad honom flyga och fara. Efter det hörde jag inte av honom.” ”Och sedan blev han skjuten”, sa Margit.

Gubben flinade. ”Han kanske försökte blåsa någon annan som inte var lika förlåtande som jag.” ”Då var vi här igen”, sa Margit med ett snett leende när de var framme på Sandhamn och steg av vid Ångbåtsbryggan. ”Eller ska man kanske säga favorit i repris?”

Hon såg sig omkring i hamnen, där segel- och motorbåtar trängdes

32

vid bryggorna. Som vanligt stod det skyltställ utanför kiosken där kvällstidningarnas löpsedlar var uppsatta.

Intresset för Gotland Runt-mordet dominerade. Stora braskande rubriker spekulerade i kändisadvokatens död.

Mittemot var kommersen i full gång trots att regnet hängde i luften.

Utanför Sommarboden, en av de lokala klädaffärerna, stod mängder av turister och nöp i kläderna som hängde på olika ställningar. På de två parkbänkarna bredvid satt några pensionärer och vilade benen medan de tittade på folklivet.

Så länge Thomas kunde komma ihåg hade det suttit äldre Sandhamnsbor på de där bänkarna och kommenterat människorna som gick förbi. Det var ett lika fast inslag i omgivningen som de vita Waxholmsfärjorna. För ett ögonblick stod tiden stilla och Thomas mindes hur han som liten pojke otåligt hade väntat på att hans pappa skulle prata klart med någon gubbe som slagit sig ner där. ”Kom nu”, sa han och började gå mot Seglarhotellet. ”De har gjort i ordning ett konferensrum på hotellet som vi får använda. Det är lika bra att sätta i gång så fort vi kan. Det kommer att ta resten av dagen, minst, att träffa alla personer som vi behöver tala med.”

33

Kapitel 8

Det avlånga konferensrummet skiljde sig inte nämnvärt från andra som Thomas hade besökt, men utsikten var som en tavla, och sträckte sig miltals österut.

Thomas och Margit hade slagit sig ner vid ena sidan av bordet.

Mittemot dem stod en ensam stol som deras besökare kunde sitta i.

Hans Rosensjöö, som precis gått sin väg, hade i stort sett bekräftat de utsagor Thomas redan hade fått sig till livs under gårdagens korta förhör. Alla som hade varit ombord på Bjärrings Storebro då Oscar Juliander sköts till döds berättade ungefär samma historia. Och i likhet med dem kunde Hans Rosensjöö inte dra sig till minnes exakt vilka andra båtar som hade varit i närheten av Emerald Gin i startögonblicket. Hans iakttagelser var präglade av chock. Förmodligen även av det vin som intagits.

Eftersom starten gick på öppet vatten måste gärningsmannen ha befunnit sig på en båt. Julianders eller någon annans. Så mycket stod i alla fall klart.

Thomas sträckte sig efter en flaska mineralvatten när en tanke slog honom. Om det gick att få vittnesuppgifter om skottvinkeln på kulan som dödat Juliander så skulle det också gå att begränsa antalet båtar som mördaren kunde ha skjutit ifrån. De skulle då kunna rikta in sig på ett avgränsat sökområde i stället för alla möjliga båtar som legat i närheten.

Plötsligt kände sig Thomas bättre till mods, och han log vänligt mot Britta Rosensjöö som just kommit in genom dörren.

Hon såg ut som en förskrämd lärarinna, som kallats in till rektorn för någon förseelse hon inte kände till. Hennes tunna ljusa hår var till största delen uppblandat med grått och klippt i en pagefrisyr som inte klädde henne särskilt väl. Det märktes att hon hade tillbringat mycket tid på sjön för hennes solbrända ansikte var torrt och rynkigt. Thomas uppskattade hennes ålder till runt sextio, men hon kunde också vara sextiofem eller mer.

Britta Rosensjöö gick fram till stolen som fortfarande var varm efter hennes man och satte sig osäkert.

34

”Vad minns du från i går? Kan du berätta för oss?” började Margit.

Britta Rosensjöös ögon fylldes omedelbart med tårar.

Thomas kunde inte låta bli att tänka på gårdagens misslyckade försök att prata med henne. Då hade hon varit hysterisk, precis som Sylvia Juliander. Han hoppades att hon skulle kunna samla sig den här gången så att de fick en chans att fråga ut henne ordentligt.

Hon tog fram en broderad näsduk ur fickan och torkade tårarna som rann nedför de bruna kinderna. ”Vill du ha lite vatten?” frågade Margit vänligt och sträckte fram ett fyllt glas. ”Förlåt mig”, sa hon. ”Jag kan bara inte förstå att Oscar sköts mitt framför våra ögon utan att vi kunde göra något. Det är så hemskt alltsammans.” Tårarna hotade att svämma över igen, men hon svalde hårt och fortsatte. ”Jag hade precis fotograferat hans vackra Emerald Gin när de gick över startlinjen, och så hände det här hemska. Ofattbart.”

Hon torkade bort ännu en tår med näsduken.

Thomas lutade sig intresserat fram över bordet. ”Fotograferat, sa du?” ”Ja, jag har ofta med mig min kamera när jag följer med Hans på olika evenemang. Jag har säkert flera dussin album hemma från regattor som vi har besökt genom åren.” ”Är det möjligt att få titta på bilderna?” sa Margit.

Britta såg bekymrad ut. ”Det skulle ni gärna ha fått, men kameran är borta. Jag måste ha förlagt den någonstans.” Hon log ursäktande. ”Jag kan vara lite vimsig ibland. Men den måste ju vara här på Seglarhotellet. Vi bor på andra våningen, i en av sviterna som vetter mot hamnen. Den ligger förmodligen någonstans bland alla saker.” ”Britta”, sa Thomas mjukt. ”Vi skulle behöva låna den ett tag. Eller minneskortet, rättare sagt, så snart den kommer till rätta.”

Britta Rosensjöö log ursäktande mot dem. ”Jag är rädd för att det inte är någon sådan där modern digitalkamera. Det är en vanlig hederlig sak med filmrulle. Jag har aldrig riktigt lärt mig de här nymodigheterna, förstår ni.” ”Det är ingen fara. Men då behöver vi få låna fi lmen. Det skulle vara till stor hjälp för oss. Skulle du vilja leta ordentligt en gång till?”

Britta nickade utan att säga något. ”Fotade du något mer den dagen?” sa Margit.

35

”Jag tog en hel del bilder. Särskilt av de stora kappseglarna. Det är en sådan härlig syn. Det var det i år också, tills vi förstod att Oscar var död.”

Hon tystnade och suckade djupt. ”Jag kan inte sluta tänka på stackars Sylvia. Hur ska hon klara sig nu?”

Hon tittade ner i knäet medan ögonen än en gång fylldes av tårar.

Den lilla broderade näsduken var nu alldeles fuktig. ”Jag vet att Oscar hade sina sidor, men jag har känt honom och Sylvia i trettio år.” ”Hur uppfattade du deras äktenskap?” sa Margit. ”De hade varit gifta länge, de hade tre barn tillsammans.”

Rösten dog ut medan hon lät blicken försvinna genom fönstret. ”Jag tyckte kanske att Oscar försummade Sylvia ibland.” ”Vad menar du med försummade?” sa Margit. ”Han var ju borta väldigt mycket. Och han var väl inte alltid den som höll sig inom äktenskapets ramar, om du förstår vad jag menar.”

Hon log generat mot Margit. ”Jag vill ju inte tala illa om de döda, men Oscar hade ett mycket gott öga till kvinnor. Det var ingen hemlighet. Han hoppade nog över skaklarna många gånger.” ”Visste Sylvia om det?” sa Margit.

Britta vek undan med blicken. ”Jag vet inte”, sa hon till sist. ”Förmodligen.”

Svartsjuka skulle alltså kunna vara ett motiv, tänkte Thomas. Hur arg behövde en kvinna bli för att hon skulle ta livet av sin älskare?

Och hur vanligt var det i så fall att hon sköt honom? Med gevär från en båt på öppet hav.

Thomas visste att av de knappt etthundrafemtio mord som begicks varje år i Sverige var det bara en dryg tiondel som utfördes av kvinnor. De vanligaste mordvapnen var antingen handeldvapen eller kniv. Oftast handlade det om självförsvar eller stundens ingivelse.

Merparten av de mord som begicks av kvinnliga gärningsmän hade sin rot i någon form av misshandel. En situation som ofta hade pågått i åratal innan den blev så outhärdlig att det inte fanns någon annan utväg. Dessa fall var sällan planerade. Snarare en desperat handling när inga andra alternativ återstod.

Tillvägagångssättet och all tillgänglig statistik talade därför mot en

36

avspisad älskarinna som handlat i vredesmod. Eller en sviken hustru för den delen.

Det borde snarare röra sig om en välorganiserad person, tänkte Thomas. En mördare som hade stor erfarenhet av precisionsskytte, klarade av sjön och som framför allt hade tillgång till ett gevär och en motorbåt.

Och drevs av ett förbannat bra motiv för att göra sig allt detta besvär.

37