vid bryggorna. Som vanligt stod det skyltställ utanför kiosken där kvällstidningarnas löpsedlar var uppsatta. Intresset för Gotland Runt-mordet dominerade. Stora braskande rubriker spekulerade i kändisadvokatens död. Mittemot var kommersen i full gång trots att regnet hängde i luften. Utanför Sommarboden, en av de lokala klädaffärerna, stod mängder av turister och nöp i kläderna som hängde på olika ställningar. På de två parkbänkarna bredvid satt några pensionärer och vilade benen medan de tittade på folklivet. Så länge Thomas kunde komma ihåg hade det suttit äldre Sandhamnsbor på de där bänkarna och kommenterat människorna som gick förbi. Det var ett lika fast inslag i omgivningen som de vita Waxholmsfärjorna. För ett ögonblick stod tiden stilla och Thomas mindes hur han som liten pojke otåligt hade väntat på att hans pappa skulle prata klart med någon gubbe som slagit sig ner där. ”Kom nu”, sa han och började gå mot Seglarhotellet. ”De har gjort i ordning ett konferensrum på hotellet som vi får använda. Det är lika bra att sätta i gång så fort vi kan. Det kommer att ta resten av dagen, minst, att träffa alla personer som vi behöver tala med.”
33