9789186629243

t r a v r a s m m o s n e s

I

R E NG

F L WO

S รถn dag den 21 september

1 D e n vita, giftiga växten låg som en utslagen solfjäder över kvinnans nakna bröst. I det tilltagande dagsljuset glänste de smala, rödfläckiga stänglarna av dagg, och en lätt bris fick dem att röra sig. En bit bort lyfte en irländsk setter sitt bruna huvud från de ­viss­na löven i ett försök att urskilja skogens olika dofter. En av dem hörde inte hemma i luktbilden som hunden så väl kände, och den rörde sig dröjande mot det som hade tilldragit sig dess uppmärksamhet. Kvinnan låg fritt och öppet i en glänta som utgjorde en naturlig gräns mellan de höga bokarna och ett område med tät tallskog. Hennes armar och ben var utsträckta på marken bland vissna löv, ormbunkar, svamp och utblommad balsamin. Med ögonen vända mot himlen såg hon nästan ut som om hon låg och dagdrömde. Settern lät den ljusbruna nosen glida över kvinnans mage. Så hejdade den sig plötsligt. Ägaren kallade en bit bort. Först frå­ga­ nde, därefter befallande. Hunden tittade tvekande mot stigen, så tillbaka på kvinnan. Sedan började den skälla.

Gläntan framför vice kriminalkommissarie Daniel Trokic var mätt­­ad med frostkall fukt. Det var en av de där första höstmorg­ narna då andedräkten kom ut som en tunn rök i luften. Han hade kört sin Peugeot förbi den röda bommen, gränsen för motor­buller och civilisation, ända fram till det avspärrade området. Här var skogen tyst. Genom bilens öppna sidoruta hördes det dämpade metalliska dunket från Rammstein ut i diset. Han gick in genom avspärrningen och hälsade. Ingen gav honom några ogillande blickar för hans val av musik, kanske hade de inte hört den, eller också passade den bra med tanke på omständigheterna. Platsen hade vilat i sig själv tills nu, kände Trokic. Som en märklig för­ 7

aning hade han drömt om skogen och ett täcke av askgrå kaniner.

En skrämmande, återkommande dröm, som vakthav­andes tele­ fonsignal hade väckt honom ur. Rättsläkaren Torben Bach hade latexhandskar och skoskydd på sig, i likhet med de två teknikerna som fotograferade platsen och mätte upp den.

– Vem är hon ? frågade Trokic.

– Det vet vi inte, svarade en av teknikerna. Vi har inget att identifiera henne på.

Framför Trokic låg en ung kvinna på rygg, det ljusa håret var utslaget så att det ramade in ansiktet. Hennes ögon – ett brunt, ett blått – var fästa på en punkt i skogens stillhet, matta och blod­lösa, överdragna av en tunn mjölkvit hinna. Munnen hade s­ telnat i ett sista andetag. Han fick lust att lägga en filt över henne.

Det mest iögonenfallande med kvinnan var dock en handfull vita blommor som var löst arrangerade på hennes bröst – inte samlade till en bukett utan snarare utslängda. Ett arrangemang som på samma gång var vackert och groteskt. En brud ? Var det vad hon skulle föreställa ?

Torben Bach nickade mot Trokic. Han lyfte försiktigt en hår­ slinga från kvinnans hals och föste undan en vilsekommen groda så att ett djupt snitt med väl definierade kanter blev synligt. Det löpte från vänstra örat ner till bröstbenet, muskler och ben var blottlagda. I håret och på kroppen hade blodet levrat sig i svart­ röda skorpor. Ett stycke av överarmen hade fläkts upp i ett stort köttsår, på vänstra bröstet och under revbenen syntes bitmärken.

Trokic gissade att de kom från något av skogens mindre djur som lockats dit av blodlukten men blivit avbrutet under måltiden.

– Vem hittade henne ? frågade Trokic.

Bach såg på honom. Uttrycket i hans grå ögon visade att han var starkt berörd av situationen.

– Leif Korning, heter han. Hundägare från trakten. Vi har skjutsat ner honom till stationen.

Trokic lät blicken gå runt. De befann sig i den tätare delen av skogen, vid en stig, på kartan angiven som Løkpåts Vej – ­omkring 8

sex kilometer från stadens centrum i ett nästan jungfruligt land­ skap av gamla vildvuxna träd. Här var det riktigt mörkt om nat­ ten och långt till närmaste hus, en gammal jägmästarbostad en kvarts promenad i nordvästlig riktning. Till höger såg han tallar och kraftiga björnbärssnår överdragna med spindelväv. Bakom honom försvann den breda stigen in i bokskogen, ett stycke däri­ från blänkte en liten hjärtformad, grön göl omgiven av en äng.

Han hade ett tryck över tinningarna. Kvällen innan hade han suttit uppe länge och sett en Zrinko Ogresta-film i sällskap med en flaska rödvin. Nu var klockan knappt halv nio och natten satt fortfarande kvar i honom.

Rättsläkaren tog tempen i örat på den döda. Den yngste tekni­ kern, en kille med stora stövlar och halvlångt hår instoppat under plasthättan, gick fram till Trokic.

– Jag fattar inte att han inte ens försökte gömma undan henne, sa teknikern. I snåret där borta till exempel.

– Eller i gölen, mumlade Trokic och rös av obehag. Fy fan vad sjukt ! Han var tacksam över sin blå termojacka. Den var gammal och otrendig, men han behövde åtminstone inte frysa.

– Är det någon som vet vad det är för växt hon har på magen ?

– Ser ut som kärs, tycker jag, sa teknikern.

– Jag har en trädgård som är full med skiten, det går inte att få bort utan kemisk krigföring.

Rättsläkaren ruskade ogillande på huvudet och torkade sig om näsan.

– Kärsen blommar inte nu. Det finns egentligen inte så m ­ ycket som blommar längre, sa han.

– Hur länge har hon varit död ? frågade Trokic.

– Sen i går kväll, trodde Bach.

– Det låter rimligt. Den här stigen är säkert ganska f­ rekventerad dagtid, folk joggar och cyklar, någon skulle ha sett henne om hon hade legat här då. Men det är nog inte så många som rör sig i området efter mörkrets inbrott, sa Trokic.

– Och om någon kom förbi sent på kvällen så låg hon så pass 9

långt från stigen att hon inte syntes i mörkret, inföll teknikern.

Och det blir tidigt mörkt här inne under träden. Skuggorna sam­ las… man går nog lätt vilse.

– Vi har hittat spår av något som kan vara sperma, sa Bach och pekade på den döda kvinnans mage. Det var inte så lätt att upptäcka.

Trokic och rättsläkaren växlade en blick.

– Kanske våldtäktsmannen från botaniska har bytt j­aktmarker ? föreslog Bach.

Trokic rynkade pannan.

– Det är inte otänkbart.

– Lite mer ansträngande att ligga på lur här inne, fortsatte Bach.

– Ja, men någon har i varje fall gjort det, mumlade Trokic.

Finns det andra tecken på sexuellt övergrepp ? Mer än att hon är naken.

– Nej, bortsett från bitmärkena är det ingenting. Och nu får du ursäkta mig, jag vill ha bort henne härifrån.

Trokic betraktade kvinnan. Hon hade ingen makeup och inga smycken – det var bara tånaglarna som hade fått sig en omgång ojämnt ljusrött nagellack. Hon hade varit vacker.

Det knastrade i stigens grus och en lätt andfådd man dök upp mellan träden. Han hade tydligen haft bråttom: en randig pyja­ masjacka stack fram under den blå överrocken.

– För helvete, utbrast han irriterat. Hur fick ni med er bilarna hit in ? Jag kunde inte hitta den där parkeringen som ni pratade om. Jag har gått runt i minst en kvart.

Han torkade sig rasande i de höga pannflikarna med en näs­ duk. Trokic gick fram för att ta emot sin chef.

– Har vi en identifikation ? frågade kriminalkommissarie Ager­ sund och nickade bort mot kvinnan.

Trokic skakade på huvudet.

– Jag hoppas att du tog med dig kaffe.

– Jag kommer direkt ur sängen, sa Agersund urskuldande.

10

– Aj fan, sa en av männen lågt bakom dem.

– Ingen som är anmäld saknad på sistone ? frågade han.

– En kvinna från Nordstan, enligt vakthavande. Men hon kom tillbaka nu i morse. Annars är det ingen som passar på signale­ mentet.

– Hon ser förfärlig ut. Vad är det för blommor ? Agersund kisa­ de mot buketten. Svårt att se härifrån – kan det vara körvel eller hundloka… ?

– Teknikerna har helt säkert tagit foton så det räcker, sa Trokic.

– Vapen ?

– Ännu har vi inte hittat något.

Trokic hade skickat bud efter två polishundar. En känslig nos, eller fler, skulle vara till stor hjälp i den oländiga skogsterrängen, och de var på jakt efter något som sannolikt var en skarp kniv, samt kläder som var fläckade av blod. Agersund vände sig mot rättsläkaren.

– Vad har du mer åt mig ?

Bach upprepade det som Trokic tidigare hade hört honom tala in i diktafonen. Kvinnan var mellan tjugo och trettio. Dödsorsa­ ken sannolikt snittet i halsen. Hon såg ut att vara i god f­ ysisk form – benmusklerna avtecknade sig tydligt under den ljusa h ­ uden.

Ett fint nät av silverstrimmor på magen vittnade om en tidi­gare graviditet.

– Blev hon dödad här ?

Bach nickade.

– Ett litet stycke härifrån. Hon har likfläckar på baksidan av kroppen och vi har ett delvis synligt blodspår i undervegetationen.

En tekniker slöt sig till dem.

– Ser du där borta ?

Han pekade mot några gamla bokar vid stigen.

– Jag tror att det skedde där. Löven har virvlat upp, marken är upptrampad, några av svamparna mosade. Där har vi också hit­ tat den största mängden blod. Sen har hon blivit dragen i håret eller släpad i armarna. Spåret syns tydligt. Jag tror att mördaren 11

avslutade med att dra av henne kläderna, annars hade det varit mycket mer blod på kroppen.

– Sperman har alltså kommit dit efter hennes död, sa Ager­ sund.

– Det är vad jag tror.

Agersund fick en rynka mellan ögonbrynen.

– Som hon ser ut kan man tro vad som helst, sa han.

Han vände sig mot Trokic.

– Förresten, var är pressen ? De brukar ju hänga oss i hasorna.

– De kanske inte heller hittar hit, föreslog Trokic.

Agersund skakade på huvudet.

– Jaha, sa han. Då kör vi i gång. Vi är för få, som vanligt. Det är illa nog som det är, utan att de där höga herrarna snor halva styrkan till sitt toppmöte. Få se… Trokic. Jag vill att du tar hand om det. Du får ta Lisa och Jasper till hjälp.

Trokic glodde på sin chef.

– Lisa Kornelius ?

– Ja. Och ? Chefen glodde tillbaka.

– Till hjälp ? mumlade Trokic mot marken. Sedan tittade han upp: – Men hon är i Köpenhamn över helgen.

– Ja, det var ju typiskt. Agersund betraktade sitt manskap. Han kliade sig i nacken, pillade ut något mellan framtänderna.

– Nå, då får du ringa och briefa henne. Han vände sig till tek­ nikerna. När är ni färdiga ?

De ryckte på axlarna. De hade många timmar kvar.

Trokic betraktade den döda kvinnan med de fina dragen. ­Vilka tankar hade rört sig bakom den ljusa pannan ?

2 Tr o k i c valde en av stigarna som utgick från gläntan och följde den. Brottsplatser hade en stark dragningskraft på honom, han kände laddningen, som om själva handlingen dröjde sig kvar.

Ofta var de inte heller slumpmässigt valda. Sommaren – som hade varit närmast sydländsk i sin hetta och sina dofter, med kvällar så tysta att han kunnat höra grodornas och lammens sena sång från sin lilla radhusterrass – var på väg att övergå i höst.

Till höger om honom hade en ek släppt sina ekollon, gräset runt stigen var brunt och doftade starkt och sött. Men det var nå­ got annat också. Till och med i dagsljus kändes skogens mörker tryckande. Han fortsatte med stadiga steg och spanade hela tiden åt alla sidor. Ett par dök upp framför honom. Han växlade några ord och lät dem passera. Turister från ett hotell i närheten.

Stigen svängde och han fick syn på en ung kvinna som kom emot honom. En uppsluppen, nästan vit golden retriever sprang i cirklar runt henne.

– Europa ! ropade hon skarpt när hunden satte fart i hans rikt­ ning. Kvinnan gick fram och kopplade hunden.

– Hon är ung, jag håller fortfarande på och lär upp henne.

Kvinnan rätade på sig.

– Är du polis ?

– Ja ?

Trokic led av vanföreställningen att han såg ut som en ordinär trettioåttaårig man. Att man tänkte sig honom som revisor, brev­ bärare, vad som helst. Han blev lika förvånad varje gång han trots sin civila klädsel identifierades som polisman. Det kanske hängde ihop med att han själv inte kände någon överväldigande gemen­ skap med resten av kåren. Nu blev han plötsligt medveten om 13

den varma men slitna termojackan. Han sträckte fram brickan.

– Trokik ? sa hon prövande.

– Trokitj, rättade han.

– Jag kom förbi er avspärrning för en stund sen, förklarade hon. Har det hänt något allvarligt ?

Det ljusa håret var uppsatt i en tunn hästsvans. Ansiktet bar inga spår av makeup, hennes ögon var mörkblå och forskande, det var svårt att undvika blicken.

– En kvinna har blivit mördad.

Han undrade hur många kvinnor som skulle dra sig för att promenera i skogen när det väl blev känt att en kvinna hade blivit våldtagen och mördad här.

– Går du ofta med hunden här ?

– En gång om dagen ifall jag har tid. Hon hade ljusa fläckar på halsen som rodnade lite i kylan.

– Hur var det i går ?

– Då gick vi på morgonen.

– Okej. Känner du till några andra som brukar komma hit, som kan ha sett något ?

Hon tvekade, som om hon funderade.

– Några stycken. Det är många som springer här ute. Ett tag var jag med i en grupp från universitetet som brukade jogga till­ sammans… varje torsdagskväll, men det rann ut i sanden. Men, visst, det är ett populärt ställe, de som var med i mitt gäng joggar fortfarande, fast olika tider.

– Jag skulle vilja ha namnen på dem du känner som brukar röra sig i skogen, sa han.

– Vi vill tala med så många som möjligt.

– Vi fick en lista över jogginggänget, jag kan försöka rota fram den.

Hon tittade upp på honom, lite under lugg. Trokic böjde sig ner och klappade hunden som knuffade honom på benet med en fuktig nos. Det långa blanka håret böljade och svängde från svansen och hasorna. Europa var en välskött hund.

14

– Kan du skicka den ? Eller ringa ?

– Jag kommer hem om en timme och då kan jag leta fram den, sa hon.

Det var en märklig tid. I pressen stod det att detta var den blo­ digaste sommaren i mannaminne. Ett rekordstort antal männis­ kor hade omkommit i trafikolyckor, och antalet våldsincidenter var exceptionellt högt. Och nu detta. Det var som om allting var på väg att gå sönder, allt hat kom upp till ytan i stora svarta avsky­ värda uppstötningar. Polisen hade mycket att göra, och brotten blev allt våldsammare.

– Var försiktig. Gå inte utanför stigarna och håll hunden i när­ heten. Det finns tyvärr anledning till det.

– Javisst, självklart.

Han tackade för upplysningarna, gav henne sitt visitkort och fick i gengäld namn, adress och telefonnummer. Så gick han till­ baka till avspärrningen och gölen.

Efter att ha skrivit in sig i teknikernas loggbok fick han till­ stånd att gå igenom avspärrningen för andra gången den dagen.

När den stora mosaik, som ett fall utgjorde, skulle samlas ihop och tolkas var de fysiska spår som teknikerna, rättsläkarna och han själv fann oftast de mest pålitliga. De här handgripliga spåren brukade kallas tysta vittnen. Människan var däremot en ombytlig variabel, som ljög och vilseledde.

Den lilla sjön var grönbrun av nedfallna löv och andmat, och han gick försiktigt eftersom han visste att marken skulle vara mjuk. Ändå blev hans gula träningsskor genomblöta, och det kalla vattnet sögs långsamt upp i jeansen. Han svor högt, men fortsatte envist runt hela vattendraget som kunde vara runt ­fyrtio meter i diameter. En and flög upp ur vassen i den andra änden.

Om inte mordvapnet och offrets kläder dök upp i det närmaste området måste de anlita Falcks dykare som fick gå igenom det grumliga vattnet, en tidskrävande uppgift.

Trokic undersökte marken på jakt efter skoavtryck trots att han visste att teknikerna redan hade gjort det. Han fick syn på ett 15

litet stånd växter som liknade dem de hade funnit på ­kvinnan och gick bort dit för att ta sig en närmare titt. Det var samma växt, kände han intuitivt. Även om de här exemplaren hade ställ­ ningar med kumminliknande frön i stället för blommor. De var utblommade. Men inte torra. Stänglarna var fläckiga, små mörk­ röda droppar trängde ut ur stjälkarna. Han kände att han hade hittat något. Men varför skulle mördaren ha plockat just de här växterna ? Hade de någon rituell betydelse ? Han bröt av några stycken, lade dem i en påse och tvättade händerna rena från blomsaft i sjövattnet.

Slutligen stod han i stillheten och betraktade den lugna vatten­ ytan och mönstret av andmat. Något glimtade i vassen. Han sträckte sig ner och fick tag i ett föremål. Det var en halskedja av silver. Några ljusa hårstrån hade fastnat mellan länkarna. Han fick fram DNA-kittet ur fickan och lade kedjan i den lilla pap­ perspåsen.

Trokics mobiltelefon ringde. Han gick en bit bort från avspärr­ ningen, satte sig i bilen och tände cigaretten som han inte fick röka på brottsplatsen. Det var från stationen. Han lyssnade koncentrerat och betraktade sina kolleger genom sidorutan. Två minu­ter senare var han tillbaka.

– Det är möjligt att vi vet vem hon är, sa han till Agersund. En granne till en ensamstående mamma har hört av sig om ett barn som har gråtit i flera timmar. Ingen öppnar när han ringer på. Det är ett bostadsområde här i närheten. Han säger att han har tittat in genom alla fönster men inte kunnat se någon. Han är orolig för pojken, det var därför han ringde polisen. Det ligger fem minuter med bil härifrån. Jasper är på väg, jag möter honom där.

Snart skulle han kanske få veta vem hon var.

3 Ti l l och med i den lätta morgondimman såg b ­ ostadskomplexet rent ut – de sandfärgade väggarna stod som en arkitektonisk ­utsmyckning mot den mörka skogen. Barnets gråt hördes när Trokic och kriminalassistent Jasper Taurup kom in i uppgången.

Låga snyftningar som emellanåt steg till höga hulkningar. De ringde på dörrklockan till en lägenhet på bottenvåningen. Anna Kiehl stod det på skylten. I granndörren stack en vithårig man ut huvudet.

– Polisen, sa Trokic. Var det du som ringde till oss ?

– Ja. Han har gråtit i flera timmar.

Trokic tryckte en gång till på dörrklockan.

– Hur gammal är pojken ? frågade han.

– Runt tre. Han heter Peter.

– Och du har ingen extranyckel ? Eller vet var det finns någon ?

– Nej. I så fall hade jag själv gått in.

En treåring kan knappast låsa upp den här typen av dörr, tänk­ te Trokic. Han tryckte till ännu en gång, länge. Jasper tog ett steg bakåt för att sparka in dörren.

– Det är bättre att du hämtar verktyg i bilen, sa Trokic. Den här kan du inte sparka in, och vi kan inte vänta på en låssmed.

– Och ni ska väl inte skrämma livet ur pojken heller, påpekade grannen som inte hade rört sig ur fläcken.

– Nej för fan, sa Jasper, påtagligt berörd vid tanken på det över­ givna barnet. Han försvann ut i bilen, kom tillbaka med diver­se verktyg och en halv minut senare svängde lägenhetsdörren upp.

Det blev tyst när Trokic steg in i den lilla hallen. Jasper bet sig i läppen och gned sig över armen som om han frös.

– Peter, sa Trokic försiktigt. Inget svar. Någonstans i lägenhe­ 17

ten satt en skräckslagen treåring och kurade. Polismannen gick ut i köket och lät blicken svepa runt rummet. En svag lukt av rengöringsmedel hängde i luften. Ammoniak och blomdoft. Det var prydligt och välstädat. Han fortsatte in i ett ljusgrönt vardags­ rum med reproduktioner av Asger Jorn och Kurt Trampedach på väggarna. På bordet låg en antologi om modernismen, två digra verk om renässansens konstnärer och en barnbok med en drake på pärmen. Böckerna var väl använda. I soffans ena hörn låg en långhårig grå katt och betraktade dem med ett lätt förorättat ­uttryck i de sneda ögonen.

Trokic ropade på barnet igen, lite högre den här gången, me­ dan han gick genom de få rummen. De gapade tomma och tysta.

I sovrummet blinkade den digitala väckarklockan mot honom med fyra nollor, som om tiden hade upphört att existera. Sängen var bäddad och persiennerna uppdragna så att solen kunde lysa in i dammfria strålar. Slutligen kom han till barnkammaren och lät blicken gå runt rummet. Barnet fanns ingenstans. Han ställde sig på knä och tittade under sängen, lyfte ett täcke med ett möns­ ter av röda och gröna djur. Ingenting. Till höger om fönstret stod ett klädskåp med dörren på glänt. Försiktigt drog han upp dörren och tittade in.

En liten pojke med ljust striphår såg förbi honom. Han hade gröna ögon och var klädd i en lila Harry Potter-pyjamas. Han hade dragit upp benen och slagit armarna om knäna. Han satt längst in i ena hörnet. Trokic andades ut.

– Hej Peter.

Pojken reagerade inte. Trokic, som inte hade så stor tilltro till sin egen pedagogiska förmåga, tvekade, osäker på vad han skulle säga. Tänk om han skrämde upp grabben ännu mer ? Han gick ut i vardagsrummet.

– Pojken sitter i ett skåp och vill inte komma ut.

– Jag tar hand om det, sa Jasper. Titta här… Är det hon ?

Han pekade på tv:n och gick in i barnkammaren. Trokic drog på sig handskarna och lyfte försiktigt fotografiet i bakstycket för 18

att inte förstöra eventuella fingeravtryck. Håret var kortare, hon var solbränd och hade turkos ögonskugga, men det rådde inga tvivel om att det var kvinnan från skogen. Med ett blått och ett brunt öga. Anna Kiehl hade det stått på dörren. Han betraktade ansiktets fina linjer. En liten mun med ett reserverat leende, som om hon undrade över något fotografen hade sagt. Blicken var riktad direkt mot honom. Levande, en aning frågande, i­n­ramad av mörka fransar och bryn.

– Ja, det är hon, mumlade Trokic.

Han kunde höra Jasper tala lågmält till pojken i barnkamma­ ren. Inte för att kollegan hade någon speciell utbildning när det gällde att hantera en krissituation med ett barn. Det var bara så att han var bra på det. Och så hade den rollfördelningen uppstått.

Det var aldrig trevligt att tvingas komma med nyheten om ett dödsfall, och i det här fallet måste det bli någon i den närmaste familjen som fick tala om för pojken att hans mamma var död.

Men det viktigaste nu var att någon tog sig an pojken i väntan på att en far eller en mormor skulle dyka upp. Och att det skedde med vederbörlig respekt för ett barn vars hem hade annekterats av polisen.

– Vad gör ni här ? Har det hänt något ?

Han ryckte till. Rösten var grötig, som efter en god natts sömn.

4 K r i m i n a l a s s i s t e n t Lisa Kornelius hade slängt de smut­ siga reskläderna i en hög på golvet. Nu gick hon naken runt och letade efter sina cigaretter medan hon lyssnade på telefonsvararen i mobilen, där Trokic detaljerat redogjorde för omständigheterna i ett fall som Agersund hade satt henne på. Så nu skulle hon bli direkt underställd honom.

Lisa hade själv bett om att få bli förflyttad till mordroteln för att slippa ifrån alla IT-uppdrag som även innefattade pedofili och barnporr på internet. Ett område som hon var expert på. Men om hon skulle arbeta direkt under Trokic fanns det anledning att vara på sin vakt. De hade stött på varandra ett par gånger tidigare när deras utredningar hade sammanfallit, och resultatet hade inte direkt varit lysande, enligt hennes mening. Han hade nog försökt vara vänlig men ändå av någon anledning lyckats få henne att känna sig som en klumpig praktikant. Hon tyckte inte att de fem år som skilde dem, eller hans erfarenhet för den delen, kunde motivera en sådan inställning. Och vad det anbelangade hade hon nog sett lika mycket skit som han. Fast på ett annat sätt.

Att han hade rötter i Kroatien, levde ensam och aldrig sa ett ord om sin tillvaro utanför arbetet bidrog dessutom till att grumla bilden av honom. Kort sagt låg han, som det nu såg ut, rätt lågt på prioriteringslistan över kollegiala relationer.

Hon bläddrade i högen med post som hon hade tagit in från brevlådan. Hennes händer hejdade sig vid ett fönsterkuvert.

– Inga fler otrevliga överraskningar, tack, sa hon för sig själv och slängde hela bunten på köksbordet med en rysning.

Till sist hittade hon cigaretterna, tänkte på att hon hade beslu­ tat att inte röka hemma mer, och bestämde sig för att göra det i 20

alla fall. Hon slängde på sig en tunn sidenkimono och öppnade en av de spröjsade fönsterhalvorna för att släppa in luft i den lilla lägenheten. Det låg ett marmorskimrande dis över de ore­ gelbundna taken och staden kändes stilla, nästan övergiven. En kvinna i hennes ålder hade blivit mördad i skogen. Trokic hade bett henne vara närvarande vid obduktionen. Hon drog ett bloss på cigaretten och försökte förbereda sig på det som hon visste skulle komma, fastän hon samtidigt var medveten om att det var omöjligt. Hon hade visserligen varit med om två obduktioner under utbildningen, men hon hade en känsla av att de inte kunde jämföras med det som väntade.

– Säg till om du fryser, uppmanade hon fågeln som satt i en träbur i ett av hörnen. Det var en stor ara – Flossy Bent P – en kvarleva från hennes spanskstuderande ex, som hade gett sig i väg för att backpacka i Sydamerika. Hon hade gjort stora ansträng­ ningar för att bli av med fågeln, inte minst för att den envisades med att säga »fuck, vad häftigt« ett oändligt antal gånger per dag.

Nu hade hon emellertid gett upp sina försök och insett att det rödgröna fjäderfäet förmodligen skulle förbli en del av hennes stökiga lägenhet under resten av sina levnadsdagar.

Hon lyssnade på inspelningen en gång till, och denna gång gjorde hon anteckningar i en liten bok med skinnpärmar. Till sist gick hon efter ännu ett antal uppskjutningsmanövrer ut i bad­ rummet för att ta en snabb och uppfriskande dusch innan det var dags att ge sig i väg till stationen. Obduktionen skulle ske så snabbt som möjligt, hade Trokic sagt, och då måste hon vara på plats. Vare sig hon ville eller ej.

5 E n kvinna i sextioårsåldern steg in i hans synfält. Hon hade blekt hår och var iförd en trådsliten ljusröd morgonrock med vita stjärnor, och Trokic tyckte sig uppfatta ett stråk av alkohol och bacon kring henne. Men en söndagsmorgon kunde man lukta lite av varje, det fick han hålla med om. Hon såg ut som något ur en amerikansk film. En före detta diva som hade gett upp alla pretentioner. Ögonen var små och lätt insjunkna, men lyste fort­ farande blå mot en hud som hade sett för mycket sol. Kanske sett för mycket på det hela taget.

– Kriminalpolisen, presenterade sig Trokic. Och du är ?

– Jag bor ovanpå. Jag heter Ursula Skousen. Var är Anna ? Och Peter ?

Hennes blick gick sökande runt rummet, som om hon aldrig hade sett det förr, eller som om det inte såg ut som vanligt. Rösten lät rädd, hon anade ett samband mellan den tomma lägenheten och polismannens allvarliga min.

– Inte här, sa Trokic och försökte hålla rösten neutral.

– Vad är det som har hänt ? frågade kvinnan. Hon tog sig åt halsen i en omedveten rörelse som fick det att dra ihop sig i ma­ gen på Trokic.

Han fick med sig Ursula Skousen ut i trappuppgången, bort från lägenhetsdörren, så att de inte skulle höras in till pojken och Jasper.

– Det kan inte vara sant, sa hon efter att han snabbt hade satt henne in i situationen, men samtidigt understrukit att kvinnan måste identifieras innan man kunde vara helt säker på att det var Anna Kiehl. Ursula Skousens ögon var skräckslagna.

– Tyvärr är det så.

22

– Hur är det med Peter ? Var är han ?

– Vi tar hand om honom tills vi har fått kontakt med familjen.

När såg du senast Anna ?

– I går kväll. Efter middagen. Innan hon stack ut på sin jogg­ ingrunda. Jag passade Peter. Det gör jag ibland… när hon behöver plugga i fred till exempel.

– Så hon studerar ?

– Antropologi. Här vid universitetet. Hon är duktig, väldigt ambitiös.

– Vad hände sen ?

Det blev tyst en stund. Ursula Skousen såg med ens skuld­ medveten ut.

– Ja, det var ju lördag. Det var ett tv-program som jag ville se.

Hon har ingen tv, så när det drog ut på tiden tog jag med mig babylarmet och gick upp till mig och såg programmet där. Peter sover som en stock, tillade hon.

– Så sista gången du träffade henne var… efter middagen. Hur mycket var klockan då ?

– Alldeles innan jag gick ner hade den där knäppa engelsman­ nen börjat.

Trokic knep ihop ögonen.

– Mr Bean ? Det var vid sjutiden.

Han hade själv suttit och tittat på Mr Bean medan han intog en turkisk korv med glaserad vitkål framför tv:n. Nu knorrade hans mage. Det hade inte blivit tid till frukost i morse innan han blev utkommenderad.

– Om du säger det så.

– Blev du inte orolig när hon inte kom tillbaka ?

Ursula Skousen såg förvirrad ut.

– Men det gjorde hon. Jag hörde henne. Och då slog jag av larmet.

Trokic betraktade tvivlande Ursula Skousen.

– Hon kom tillbaka, sa kvinnan med eftertryck. Jag hörde att hon gick omkring i lägenheten, och jag kan ju själv se att 23

hon för en gångs skull har städat.

Trokic lät påståendet hänga i luften tillsammans med sprit­ lukten. Han bytte ämne.

– Lade du märke till någon som kom eller gick i går ?

– Ingenting. Anna sa alltid att hon hade fullt upp med studier­ na. Det hände väl att hon fick besök ibland, men vilka det var vet jag inte.

– Eventuella pojkvänner, kompisar, allt det där är viktigt för oss, sa han. Om du kommer på något så vill vi att du hör av dig.

Huvudvärken splittrade tankarna, han hade svårt att koncen­ trera sig. Det var stationen nästa, utsikterna till sömn låg mycket långt borta. Han tryckte ett par fingrar mot en punkt i nacken och försökte fokusera på kvinnan i morgonrock.

Ursula Skousen satte sig på nedersta trappsteget och såg upp på honom. Han kunde inte tyda hennes ansiktsuttryck, men han förstod att det började gå upp för henne att Anna kanske aldrig hade kommit tillbaka.

– Brukade hon jogga ?

– Ja. Samma runda. Det vet jag för det har hon sagt. Hon job­ bade på att förbättra sin tid. Det är omkring fem kilometer. Tre dar i veckan. Tisdag, torsdag och lördag.

– Samma runda ? Det är du helt säker på ?

– Ja, det var i varje fall vad hon sa. Hon försöker springa på vardagarna medan Peter är på dagis, men ibland sticker hon ut en lördag och då passar jag honom. Det är ju inte så lång stund.

Och så vet jag att jag kan ringa om det blir något.

– Ringa ? Medan hon springer ?

– Ja, jag måste veta att jag kan få tag i henne om det skulle hända något, så hon har alltid mobilen med sig. Jag är ju inte så ung längre.

Trokic drog ihop ögonbrynen. De hade inte hittat någon mo­ biltelefon.

– Så det var ingenting som hände i går, utöver det normala ?

Innan hon gav sig i väg på sin joggingtur ?

24

– Nej. Allt var som vanligt.

– Hon lät inte annorlunda ? Tänk efter.

– Nej, det gjorde hon inte. Jag sa åt henne att det snart skulle bli mörkt, men hon slog bort det och sa att hon hittade där med ögonen förbundna.

Ursula Skousen ruskade på huvudet. Hon måste ha fått en chock, ändå kom det för honom att hon tyckte att situationen på sätt och vis var spännande. Det fanns ett pirrigt uttryck i de små blå ögonen. Trokic fick lust att ruska om henne.

– Jag sa ju att det kunde finnas otäcka typer där, blottare… ja, du vet. Själv skulle jag aldrig komma på tanken att kuta omkring i den där skogen alldeles ensam.

– Men du uppfattade ingenting ovanligt när hon hade gett sig i väg ?

Ursula Skousen drog i ärmarna på sin morgonrock.

– Nej. Peter hade redan somnat, jag satt och bläddrade i Alt for Damerne tills jag gick upp till mig själv. Och som sagt jag hade barnlarmet på… pojken sov. Honom hörde jag ingenting mer ifrån.

Trokic gjorde en grimas. Han fick en känsla av att kvinnan hade somnat framför tv:n och att hon inte skulle kunna bidra med ytterligare information angående kvällens förlopp. Att hon skulle ha hört Anna Kiehl komma tillbaka tvivlade han på. Han betraktade henne eftertänksamt, hon hade mörka påsar under ögonen, och hon drog morgonrocken om sig under hans blick.

– Vi behöver ett undertecknat vittnesmål från dig. Och jag måste be om hjälp med att identifiera henne, sa han.

Han såg att det gick en stöt av överraskning genom kvinnan, som om hon plötsligt hade klivit in i en tv-deckare.

– Identifiera henne ?

Hon smakade på orden.

– Ja, vi vill ogärna kontakta föräldrarna innan vi är helt säkra, och det är en del andra saker som jag skulle vilja veta lite mer om, bland annat hennes joggingrunda, hennes vanor och så vidare.

25

Du kanske kan åka med kriminalassistent Taurup till stationen.

– Jaha, nyss var du så säker på att det var hon, sa Ursula Skou­ sen. Men tänk om det är någon annan. Hon kanske bara är ute och köper frukostbröd. Hon kanske har träffat någon som hon känner och så står de och… Nej, jag kan inte fatta…

Han tänkte på de märkliga ögonen.

– Hon har ett blått och ett brunt öga, eller hur ?

Fru Skousen svalde.

När Trokic kom tillbaka till barnkammaren satt hans kollega på sängen. Bredvid honom låg en ljushårig liten pojke och stirrade upp i taket. Han var spänd som en stålfjäder. Trokic drog efter andan. Pojken såg så liten och försvarslös ut, han hade sin mors drag.

– Jag har ringt efter läkaren, sa Jasper lågt. Grabben har fått en svår chock.

6 P o l i s h u s e t var uppfört runt en kvadratisk gård. Kriminal­ polisen hade sina lokaler på tredje våningen i en tämligen charm­ lös tegelstensbyggnad av relativt sent datum. Trokics arbetsrum, som även tjänstgjorde som mindre projektlokal, vette in mot går­ den. Bristen på ljus till och med mitt på dagen gjorde att rummet kändes instängt och dystert under vinterhalvåret, den årstid som han tyckte var svårast, när det var långt till solen. Då fann han att han ofta satt och planerade resor till sitt andra hemland, väl medveten om att temperaturen i Zagreb inte var mycket bättre, eftersom staden låg så långt inne i landet. Det verkade bara så.

Som om solen kunde tränga igenom vilket ögonblick som helst och sprida sin värme. I Danmark var och förblev allting genom­ kallt och fuktigt.

Kriminalkommissarie Agersunds omfångsrika kroppshydda upptog till överflöd stolen framför honom, och den grova rösten ekade i rummet.

– Så hon är identifierad av grannen och föräldrarna. Det var raskt marscherat. Var är barnet nu ?

Deras samarbete gick sju år tillbaka i tiden, då Trokic hade fått anställning vid kriminalpolisen. Han skulle gärna ha velat beskriva förhållandet som kollegialt och präglat av ömsesidig res­ pekt, rent av sympati. Men faktum var att kriminalkommissarien påminde honom om de myror som varje sommar flyttade in i hans kök. De var i allt som luktade socker och de var omöjliga att bli av med.

– Hos hennes föräldrar. En läkare och en psykolog har tittat på honom. Vi var allvarligt oroade. Han var apatisk när de bar ut honom ur lägenheten.

27

Agersunds grå snagg spretade vaket. Inom kort skulle han pila runt som en ödla på en stenmur – trots sin storlek var han snabb.

– Hårda bud. Jag har redan haft den första från pressen i tele­ fon. Han har säkert varit inne och lyssnat av oss. Han började förstås yra om våldtäktsmannen i botaniska. Fan också. Jag vill inte ha ut det här, men det kommer att sprida sig fortare än m ­ ögel i gammalt bröd.

Detta var inget nytt problem. Det hände till och med att pres­ sen var på plats innan polisen hunnit fram. Många journalister ringde flera gånger om dagen för att få information om de senaste händelserna, och det var vakthavande som hade till uppgift att gallra. Det fanns också andra lösningar. Man försökte begränsa pressens möjligheter att lyssna på polisradion genom att skicka ut känsliga uppgifter i krypterad form, så långt det gick. Eller använda mobiltelefon. Men det var inte alltid det fungerade, och ofta var det förödande om känsliga uppgifter kom ut i pressen för tidigt – inte enbart av utredningstekniska skäl, utan även med tanke på människorna som var inblandade. Agersund var syn­ nerligen effektiv när det gällde att hantera pressen. Under större utredningar valde han ut små godbitar som han matade dem med.

På det viset fick journalisterna de rubriker de var ute efter, och polisen fick arbetsro.

Trokic lät blicken vila på ett fotografi av den nakna unga kvin­ nan med blommorna. Fotot satt på en stor vit tavla som hängde på rummets bortersta vägg. Den hade just fyllts med bilder av kvinnan ur ett antal olika vinklar – det utslagna håret, det livlösa ansiktet med de regelbundna dragen, det gapande knivhugget i halsen. Han hade också hängt upp en karta över skogen och gjort en egen skiss över brottsplatsen. Alltihop ett virrvarr som han skulle komma att lägga ner mycket tid på att analysera.

Han rev sig på kinden.

– Hundarna följde ett spår upp till parkeringen. Så gärnings­ mannen kanske kom i bil.

– Spåret kan ju ha varit vem som helst, sa Agersund.

28

Trokic körde frånvarande handen genom det svarta håret, medan fragmenten gled om varandra i ett stort inre pussel. Ännu hade han inte tillräckligt med material för att se vad bilden före­ ställde. Hans fingrar dansade en liten tarantella på bordet. Han måste ut härifrån. Vidare.

Kriminalassistent Jasper Taurup stod i dörren. I den blå vind­ tygsjackan såg hans pojkaktiga kropp om möjligt ännu tunnare ut än vanligt. Också han hade kommit orakad till jobbet. För Trokic gjorde det ingen större skillnad. Han fick i alla fall snabbt tillbaka de svarta skuggorna i ansiktet.

– Jaha ? sa Trokic. Har vi någon rapport från dem som var först på plats ?

– Jepp. Leif Korning… Han som hittade henne är klar. Hans alibi håller.

– Det trodde jag också. Mannen är ju halvblind, tydligen. Han kunde omöjligt ha haft något med det att göra.

– Mår du bra, Daniel ? Du ser sliten ut…

– Jag mår utmärkt, sa Trokic. Han hade fortfarande huvudvärk.

– Jag vill ha mordvapnet och mobiltelefonen, sa Agersund.

Och hennes kläder. Vi kanske måste titta närmare på det där lilla vattenhålet som ligger en bit bort. Det är naturskyddsområde, vi kommer att få en massa folk på oss, inte bara länsstyrelsen utan en hop biologer också.

Han reste sig för att gå.

– Och Daniel. Ingen enmansföreställning. Håll mig uppda­ terad.

Trokic inväntade tålmodigt den vanliga litanian om att inte ge sig ut på egen hand utan tänka på sitt ansvar som överordnad.

Avrundat med en påminnelse om att anarkister var något de be­ kämpade, inte anställde. Då och då hotades han med förflyttning.

Han tog det inte så hårt längre – det var mest för formens skull, kände han, och egentligen hade Agersund för länge sedan funnit sig i hans sätt att hantera en utredning.

Han klirrade med de två marmorkulorna som han alltid hade 29