Av Karin Pasche har tidigare utgivits på Hoi Förlag: Labyrint – Vägen in (2017)
Copyright © Karin Pasche 2018 Utgiven av Hoi Förlag 2018 www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design Formgivning inlaga: Fredrik Malmquist ISBN: 978-91-7697-070-6 Tryckt hos ScandBook, Falun 2018
Resumé: Labyrint – Vägen in Tjugosexåriga Julia drabbas av ett virus och utvecklar hjärninflammation. När hon kommer in till akuten är hon illa däran, har minnesförluster och hallucinationer. Efter en lång konvalescens friskförklarar sjukvården henne, men hon upptäcker att någonting är fruktansvärt fel: verkligheten har blivit skev. Hallucinationerna leder henne till Jake som letar efter sin far – den försvunna affärsmannen och matematikern Eric Lanzar. Efter en tid av skrämmande syner inser Julia att dessa markerar situationer som hon ska ta del av, de är som en deterministisk vägvisare genom livets labyrint. Synerna leder henne även till Job, en missförstådd gatupredikant, som genast tar sig an henne och vill bli Julias mentor. Genom sin privatspaning om Erics försvinnande kommer Jake lite för nära sina antagonister och efter ett lägenhetsinbrott eskalerar händelserna till en kidnappning. Polisen kopplas in, men det är Julia och Job som förstår hur de ska lösa labyrintens gåta. Julia hittar och räddar Jake men blir själv skjuten i flykten och hamnar återigen på sjukhus. Jake tar så småningom avstånd från Julia eftersom hans utredning är för farlig för omgivningen, samtidigt som han inte kan släppa taget om den. Han är övertygad om att de är något stort på spåren och det leder hela vägen till några riktigt stora företagskonglomerat. Hjärtekrossad försöker Julia gömma sig för omvärlden men Job ger inte upp, han vill att hon ska undersöka den sista punkten i labyrintens mönster. Motvilligt går Julia med på hans förslag och de letar upp platsen. De blir förbluffade när deras besök är väntat och Julia leds genom korridorer till en man som hon vagt känner igen, men som hon aldrig har träffat. 5
Tidigare hallucinationer trodde hon var ledtrådar till Jake, men på plats i labyrintens mitt upplever hon en märklig skiftning i fokus. Hela kroppens uppmärksamhet dras till den okända mannen. Han är svaret på labyrintens gåta.
6
Hatch opens Stark light the television talks full of eyes the spirits of sight and now I am so afraid I’m seeing things I’m hearing things I don’t know who I am Sarah Kane, 4.48 Psychosis
7
Eric DET HÄR ÄR inte slutet. Det är en parentes, jag kan fortfarande klara det, tänkte Eric medan han snabbt rafsade ihop sina utspridda ägodelar. En kabinväska med några ombyten och en datorväska – det var allt han reste med. Pär, som arbetade för Stockholm fest & konferens, läste upp avbokningsreglerna medan Eric jagade runt efter datorladdaren. Han lyssnade inte på de finstilta paragraferna, men förstod att utsikterna grusades rejält när Julia gick rakt in och röjde hans gömställe. Förbannat också! Efter bara några dagar i Sverige gick det om intet. Trots de minutiösa förberedelserna störtade strategin samman som husväggarna under en jordbävning. Att förmågan skulle leda dem samman var givet, men planen var att han skulle hinna före och agera. Omedelbart efter Hans och Julias besök kom ett kort meddelande på mobiltelefonen: ”Dags att flytta på er. Er position är identifierad.” ”Vem?” svarade han och fick genast tillbaka: ”Om de två vet, finns det flera som känner till er plats.” Det var förstås riktigt, Hans och Julia kom kanske i gott syfte, men vad för slags smuts från gatan de förde med sig gick inte att avgöra. Eric lämnade byggnaden på Döbelnsgatan genom en källardörr på baksidan och hamnade på en kringbyggd gård. Han satte ner väskorna och anade att dörren till motstående byggnad skulle vara låst innan han kände på handtaget. Givetvis var den det. Han svor och stod sedan stilla för att tänka. En ventilationstrumma skickade varm persikodoftande luft från en tvättstuga, rakt i ansiktet på honom. Han tittade upp mot himlen, försökte avgöra om det fanns något 8
där. Kunde han ana ett surrande ljud? En drönare? Eric höll andan och lystrade. Nej, det var bara ventilationstrumman som hördes. Det slog i dörren bakom honom och han svängde hastigt runt. Pär kom till undsättning, viftade med nycklarna framför sig som en självgod vaktmästare. ”Det finns en paragraf som antyder att du kan få pengarna tillbaka för resterande dagar, men det kräver att du kan uppvisa ett läkarintyg.” ”Tack, jag hör av mig”, sa han och suckade. ”På något sätt.” Eric fortsatte genom motstående hus. Källarkorridoren ledde förbi tvättstugan, vidare till en trappa och uppåt mot en port. Där gav han sig några sekunder för att hämta andan och ringa efter taxi. Fem minuter senare bromsade den in på gatan. Han tog sitt lilla bagage och klev in, bad taxin att köra mot Victory Hotel, ett mindre hotell i Gamla stan som han visste hade bra service. I taxins lugna bubbla samlade han tankarna och lugnade hjärtat medan bilen långsamt kryssade genom stadstrafiken. Det här är inte slutet. Jag kan fortfarande ro det iland. Jag är bara ett offer, bland andra offer. Jag kan vända det här. Receptionisten välkomnade honom med ett leende. Han log mekaniskt tillbaka. ”Har ni ett rum på ett eget våningsplan?” ”Nej, inte på ett separat våningsplan. Men om det är avskildhet du söker så har vi fyra lägenheter som går att hyra, med separata ingångar.” ”Är någon ledig?” Hon knappade på tangentbordet och studerade bokningssystemet. Skärmen var vinklad så att han inte skulle se informationen. ”Jag kan se att Commander’s studio är ledig.” ”Bra, då vill jag boka den.” ”Absolut.” De lackerade långa naglarna smattrade mot tangenterna. ”Och hur länge vill ni stanna?” ”Vi börjar med en vecka.” Hon nickade leende. ”Visst, då var det bokat.” 9
”Eller, förresten, boka för två veckor.” Hon tittade upp, tappade masken för ett ögonblick. Hon tyckte väl den spontana förfrågan avvek från det vanliga. ”Då så, Commander’s studio är bokad för två veckor.” Han plockade fram sitt kreditkort. ”Jag behöver ha lite lugn och ro.” Kvinnan nickade instämmande. ”Låter underbart.” ”Jag skriver nämligen på en avhandling”, förklarade han helt i onödan. Ständigt denna önskan om att ge lite mer upplysningar än nödvändigt, för att ingen skulle misstänka honom för att vara den han verkligen var. ”Jag är precis vid sluttampen, så be städpersonalen att inte komma och städa.” Hon avbröt sitt knappande igen. ”Inte någon gång under din vistelse menar du?” Önskemålet verkade förbrylla henne. ”Nej, inte någon gång under de två veckorna, jag ringer om jag behöver något.” Han slog in koden, köpte sig fri. Nu sköter jag min del, och ni sköter er. Lägenheten vette mot Yxsmedsgränd och innehöll ett sovrum, kök och badrum. Även om det var personligt inrett med äkta mattor, nautiska motiv på väggarna, krukväxter och ett skrivbord i ek, var det egentligen alldeles för litet och mörkt för hans smak. Men det fick duga. Bättre att ha lugn och ro än att hamna mitt i sommarturismen. Eric satte sig på sängen som knarrade till under hans tyngd. Andades långsamt ut. Strök handen över tyget på överkastet. Tystnaden. Stillheten. Vad skulle han nu göra? När hans egen säkerhet var garanterad behövde han tänka igenom planen. Nästa steg i strategin: identifiera och reparera skador. Vistelsen på Döbelnsgatan var planerad i detalj och det var därifrån de flesta av aktiviteterna skulle skötas. I representationsvåningen fanns kontor, möjlighet till extra personal och flera sovrum att husera gäster i vid behov. Det fanns mycket potential i lokalen och läget, men till vilken nytta? Avbokningen innebar att han inte längre hade tillgång till servicepersonalen som hade varit hans armar och 10
ben i den värld han själv inte kunde vistas fritt i. Utan dem kände han sig handikappad. Behovet av en allierad var stort, men han hade inte många personer att förlita sig på. Hans mest trofasta vän var ett bankkonto med omfattande tillgångar – förmögenheter som han hade säkrat i Spanien. Nu var hans enda medel till förfogande reducerade till pengar, en falsk identitet och en keps att dölja sig under. Och Pythia förstås. Men de kunde bara agera i periferin. Uppdraget kändes plötsligt inte lika genomtänkt. Resten av uppgiften hängde alltså på de forna vänskapsbanden. Skulle de hålla? Eller hade år av vanvård gjort banden torra och sköra? Eric reste sig och gick fram till fönstret och de tjocka röda gardiner de hängt upp för att ge rummet en rustik känsla. Eftermiddagssolen glödde över hustaken och de sommarklädda människorna, mest turister, vandrade i Gamla stans trånga gränder. Han öppnade fönstret och lät den friska luften strömma in. Tog några djupa andetag och stillade oron. Att be om hjälp var nytt för honom och att be om den tjänst han behövde nu kändes nästan omöjligt. Det gick inte att köpa sig den hjälpen. Han älskade den där känslan av att bara dra kortet och slippa personliga åtaganden. Det var så lätt att be om en faktura, avskeda, reklamera. Allt det där var svårt att göra med vänner. Redan i Spanien hade han gått igenom bekantskapskretsen och sållat ut två kandidater. Valet stod mellan Lars och Monica. Lars var en modig och företagsam universitetskollega och familjefar som alltid haft ett gott öga till honom. Monica var en trogen vän till familjen som han värderade högt. Fast under de senaste dagarnas efterforskningar hade han anat att hon stod Viola och Mimi lite för nära, vilket inte var optimalt. Han kunde inte riskera läckor. Valet föll alltså på Lars, i första hand för hans driftiga personlighet och orädda sätt. Dessutom var Lars lite av en underdog, som hade ambitionen att klättra. Han skulle ställa upp. Eric funderade på hur han skulle ge sig tillkänna. Skulle han locka till sig Lars till ett lagom publikt ställe för att sedan dyka upp och skrämma livet ur honom? Eller var det bättre med ett meddelande som förberedde honom på överraskningen? Även om han inte kunde 11
Lars resväg till och från arbetsplatsen i detalj, så anade han hur den gick. Eric lämnade fönstret och gick för att hämta sin dator. Resten av eftermiddagen satt han vid köksbordet och kartlade etappen mellan Bromma och Stockholms universitet, bokade en bil och tog upp middag på rummet. När han ställde telefonens väckarklocka på halv sex följande morgon var allt planerat.
12
Jake Mardrömmarna var tillbaka igen. Onda och svarta uppsökte de sinnet, jagade honom in i trånga gränder och andades på hans ansikte med sin kyla. Varje natt var likadan, han vaknade andfådd med ett tryck över bröstet, och smalbenen så blanka av svett att han fick torka av sig med en handduk. Där på sängkanten, efter att ha bytt lakan och druckit vatten, kunde han inte riktigt minnas vad drömmarna handlade om. De lämnade efter sig en känsla av att vara förföljd. När han väl hade vaknat var det omöjligt att somna om. Febrigt vandrade han runt i lägenheten och planerade hur säkerheten kunde höjas. Om han kände sig trygg skulle mardrömmarna upphöra, resonerade han. Men flytten till den bunkerliknande lägenheten, med bevakningskameror, säkerhetsförstärkt dörr, larm och rörelsedetektorer, hade snarare haft motsatt effekt. Han kände sig inte som hemma – lägenheten liknade ett fängelse mer än den trygga borg han hade föreställt sig. Vad han inte riktigt ville kännas vid var att flytten kunde ha varit den utlösande faktorn till marorna. Faktum var att han hade lidit av mardrömmar tidigare, veckorna efter kidnappningen. Då var det hjärnans direkta reaktion på traumat, oändliga repriser av upplevelsen, alla med skiftande utgång. En gång sköt de honom, en annan gång sköt de Julia. I en lycklig version räddade han sig själv, och i en sämre version svalt han ihjäl i förrådet. Lyckligtvis mattades de av allteftersom tiden gick och han fick hjälp att bearbeta händelsen med en traumapsykolog. De här nya diffusa drömmarna var annorlunda, de var inte en respons på en specifik händelse. Han fick dem så ofta att han borde ha vant sig, men det gjorde han inte. Ingen vande sig egentligen vid mardrömmar. 13
Klockan åtta ringde mobiltelefonen; det var ett dolt nummer. Han tryckte bort samtalet och gick ut i köket för att fylla på kaffemuggen. Kaffet var slut i Moccamastern – en av de få personliga ägodelar han tog med vid flytten. Jake laddade bryggaren på nytt, lutade sig mot diskbänken och granskade lägenheten. Inredningen som ingick i hyreskontraktet var så slätstruken och anonym att den gjorde honom nedstämd. Han hade definitivt sänkt sin standard. På väggarna hängde inramade solblekta planscher med blommotiv i motljus. Soffgruppen såg visserligen modern ut, men komforten var usel, som om de mörkgrå dynorna var häftade direkt på plywood. Inga växter eller andra föremål gav lägenheten ett levande intryck. Inredningen kändes provisorisk, som om möblerna hade blivit stående där flyttgubbarna ställt ner dem. Tanken var att han skulle bo där på obestämd tid, vilket innebar att han behövde göra sig mer hemmastadd. Det fick bli längre fram, trivsel låg inte högst upp på agendan. Han slog numret till Andrea Kullvik på Protection Service Consulting. ”Hej, hur gick det?” svarade hon vant. De hade haft det här samtalet förut. ”Inget vidare. Jag behöver något starkare, något som klubbar mig i minst åtta timmar. De första var rena sockerpiller. Då skrev läkaren ut Sobril och det slutade med att jag städade hela natten, helt speedad blev jag. Lägenheten blev visserligen ren, men det var inte den effekten jag letade efter.” Det bullrade i bakgrunden, hon satt säkert i bilen på väg till jobbet. ”Det var inte bra, du har redan har provat dig igenom en hel del. Du vet … ja, det är klart att du vet.” Hon tystnade. ”Vet vad?” ”Att du bara behandlar symptomen.” ”Ja, jag vet. Jag gör vad som helst för att kunna sova en hel natt. Jag måste få en paus, jag behöver kunna tänka klart.” ”Orkar du åka, eller ska vi skjuta på det?” Han var tyst. Den stundande resan till Tyskland ville han inte ställa in. Samtidigt riskerade han att gå omkring i ett zombieliknande töcken. ”Nej, jag åker. Det blir desto viktigare att hitta en kombination 14
som fungerar. Nu har jag fått utskrivet två nya som jag ska testa. Jag måste ha något som håller hela natten, även om jag blir seg dagen efter.” Andrea hummade. ”Generös läkare.” ”Jag har flera som hjälper mig.” ”Du vet att man inte ska kombinera olika preparat eller blanda med alkohol.” Med sina förmaningar och allvarliga präktighet var Andrea så lik en storasyster man kunde komma. Det var precis vad han behövde – en storasyster som kunde hålla reda på honom. ”Risken att jag får en psykos av sömnbrist är större just nu. Problemet är att läkarna är oerhört restriktiva med tyngre sömnmedel.” Han suckade och gnuggade ögonen. ”Det går säkert att hitta något på gatan men då har man ju ingen aning om vad man får.” ”Var försiktig bara.” Andrea var den enda person han anförtrodde sig åt numera. Sedan flytten förra veckan till bunkern, som han kallade den nya lägenheten, hade han varken talat med sin mamma eller Mimi. Andrea däremot hade full insyn i både arbetet och privatlivet, vilket hon verkade trivas bra med. Lite för bra, enligt honom. Dels för att hon var en perfektionist med behov av total kontroll, dels för att hon hade ett gott öga till honom. Hon band honom till sig och blev fönstret mot omvärlden. Vanligtvis brukade han hålla relationen mer formell, gillade inte att vara så beroende av någon, men nu var han för svag och ensam. Han behövde henne, hon var livlinan. ”Är allt klart med resan?” frågade han. ”Ja, du har en natt i Hamburg, sedan tar du tåget till Berlin, med två övernattningar. Hemresan är öppen, du kan flyga direkt eller resa vidare, om du behöver.” ”Och ingen av dem har visat tecken på att vilja avboka?” ”Nej, de är på. Nervösa förstås, men de vill ändå träffas. Kravet på anonymitet och fullt källskydd kvarstår.” ”Självklart.” ”Ta inte illa upp nu”, sa hon och tvekade, lät det gå ett par sekunder. ”Jag funderar på att åka med, det känns inte bra att släppa iväg dig ensam. Inte nu. Inte som du mår.” 15
Han var tyst och analyserade vad det skulle innebära. Om Andrea följde med kunde han å ena sidan överlåta en del av ansvaret till henne, eftersom han själv var splittrad och trött. Å andra sidan krävde det energi av honom att vara med henne. ”Jag måste fundera på det, just nu kan jag inte tänka klart. Jag ringer tillbaka om en liten stund, okej?” De avslutade samtalet och han lade sig på sängen för att vila. Sömnlösheten gjorde honom svag och känslig. Den påverkade psyket till den grad att han skulle göra vad som helst för en ostörd djupsömn. Han hade redan provat en rad olika fentiazinderivat, som Propavan och Theralen. Inget av dem hade påverkat det undermedvetna. Skillnaden var att han vaknade vettskrämd och drogpåverkad – en ännu sämre kombination, eftersom det tog längre tid att komma till sans. I sitt känsliga tillstånd ifrågasatte han om han handlat så klokt. Ville hans undermedvetna säga att den gränd han vandrade in i slutade med en pistolmynning mot pannan, oavsett om det var fiendens eller hans egen pipa? En stor del av den vakna tiden tänkte han på Julia. Han hade ringt henne flera gånger efter deras uppbrott och lämnat meddelanden, men hon svarade inte och hon ringde aldrig tillbaka. Var hon ledsen och arg? Var hon rent av likgiltig inför honom och hade gått vidare? Han tillät sig sjunka ner i saknaden, trots att den kändes patetisk – det var ju hans eget val som hade lett honom hit. Samtidigt, kunde han ha tagit ett annat beslut än att lämna henne? Andrea och han var nära en lösning. Polisen hade återigen öppnat utredningen av Erics försvinnande efter att hans klocka hittats hemma hos den framlidne Liam Ohlsson – mannen som hade kidnappat Jake. Fler polisresurser hade tillfogats eftersom fyndet var den hittills viktigaste ledtråden efter försvinnandet och band samman Eric med Liam. Jake och hans syster Mimi hade fått bekräfta att det var Erics klocka, i övrigt hade de ingen insyn i polisens utredning. Det skulle komma en öppning snart, ett genombrott var nära, det kändes i kroppen. I flera förhör, som följde i kölvattnet av kidnappningen, hade han 16
och Andrea lämnat information om hur de hade identifierat Liam och Kim från inbrottet i hans lägenhet, då datorn stals. Utredaren hade ställt ingående frågor om relationen mellan Liam och Eric, och han hade upprepade gånger svarat att det inte fanns någon. När Jake lade fram idén om att Liam och Kim bara var marionetter och att affärsmannen Maxim Étoile, eller hans vapendragare Theodor Auberlen, i själva verket var de som drog i trådarna svalnade engagemanget hos polisen. När han återgav att de även kunde ha legat bakom hotet mot hans mamma, och dödat hennes hund, hade polisen slutat anteckna och lutat sig tillbaka i stolen med armarna i kors, vilket hade fått honom att utbrista: ”För mycket information för dig? Vet du vad? Allt det här har hänt min familj! Det är jag som borde luta mig tillbaka i stolen och ifrågasätta vad NI har åstadkommit?” Efter en stunds tystnad hade han harklat sig och bett om ursäkt för utbrottet, skyllt på tröttheten. Polisen hade nickat kort till svar och fortsatt utfrågningen. Förtroendet hos polismannen var redan förbrukat. Jake förpassades till en genre av anhöriga som i sin desperation vävde nät av galna konspirationsteorier. Och ibland när han vaknade av skräck under natten – just mellan fyra och fem på morgonen då hjärtat slog hårt av stress – kunde tvivlet komma krypande med sin lömska kyla. Då kunde han se sig själv från polismannens synvinkel – en man besatt av sina paranoida idéer och labil som ett åskmoln vid horisonten. På dagen, när orosnivån var lägre, visste han att teorierna hade substans och att Andrea backade upp honom. Det räckte för att fortsätta utredningen. Ögonlocken föll igen och tankarna drev iväg. Han försökte få dem i ett rakt led, att de åtminstone handlade om resan, eller hade samtalet med Andrea handlat om energi? Han mindes inte längre, han kämpade för att ett fragment skulle komma efter nästa och att de skulle ha en riktning. De rann in i varandra, virvlade runt och försvann ner i ett hål. Sedan blev det svart, som ett rum utan fönster eller dörrar. Svärtan var tät och kvävande, det var omöjligt att röra sig genom den. Han stod stilla. Och så startade mardrömmarna igen. 17
Eric Redan klockan sju satt han i en grå Volvo, parkerad två hus från Lars villa i Bromma. Det här var grannskapets mer välkammade kvarter, med stora trädgårdar med fruktträd, trimmade häckar och altaner som bredde ut sig som kantiga landskap över tomterna. Lars hade länge levt på ärvda pengar. Eric kände till att kontot höll på att sina redan för tre år sedan, men eftersom han och Birgitta bodde kvar kunde de inte ha det alltför illa ställt. Kaffet i pappersmuggen spred en behaglig doft i kupén, och i en påse bredvid låg frukosten i form av en fralla med leverpastej och inlagd ättiksgurka. En kvart senare var allt uppätet och inte en enda bil hade kört förbi på gatan. Det var semestertider. Den här delen måste vara den tråkigaste i tjänsten som privatspanare, tänkte han. Eric fällde ner solskyddet och undersökte sin spegelbild. Keps och pilotglasögon. Han bar en tunn sportig vindjacka, jeans och gympaskor. Han kände knappt igen sig själv, hur skulle Lars då känna igen honom? Det tog ytterligare en halvtimme innan en bil backade ut från garageuppfarten. Genom rutorna såg han Lars karaktäristiska sträva, tjocka hår som låg kammat bakåt i vågor. Han var ensam i bilen. Jackpot! Eric startade och svängde ut. Det blev en lugn och kort tur till universitetets parkering innan Lars parkerade och öppnade dörren. Eric såg till att stanna mellan Lars och huvudingången för att kunna genskjuta honom innan han hade nått entrédörrarna. Lars tittade i mobiltelefonen medan han gick mot ingången. I andra handen bar han en sliten portfölj i läder, av den gamla sorten. Eric klev ut, men Lars lade inte märke till honom, utan gick som i en annan värld. Det var nu det gällde! 18
”Lars”, sa han och inväntade reaktionen. Hans vän tittade förvånat upp. Kisade till som för att kunna placera honom i bekantskapskretsen. ”Ja?” Eric stod kvar. ”Lars, det är jag. Känner du igen mig?” Lars närmade sig och de kisande ögonen växte sig stora. ”Herregud.” Han tog sig för pannan. ”Herregud, är det du?” Eric drog av sig solglasögonen och log lite försiktigt. ”Nja, du kan kalla mig för Eric.” Lars ställde ner portföljen. Ansiktet var blekt, läpparna torra. ”Är det verkligen du?” Lars sträckte ut handen och klämde på Erics arm, som om han ville känna att det var en människa av kött och blod som stod framför honom. Eric tog ett steg fram och omfamnade Lars, det blev en tafatt kram, lite på sned. ”Men var?” Lars skakade på huvudet. ”Va fan! Jag tror inte att det är sant.” Eric stod kvar. ”Jo, det är sant. Det kan jag intyga.” Lars gapade och tog sig för pannan och sa herregud om vartannat. Eric lät det ta tid. För Lars måste det vara som att träffa en död och återuppstånden människa. Till slut verkade nyheten ha landat. ”När kom du tillbaka?” Eric tog på sig solglasögonen igen för att inga andra på parkeringen skulle känna igen honom, trots allt, detta var hans första arbetsplats i Sverige. ”Sedan några dagar. Jag behöver en vän som jag kan lita på. En person som kan göra några ärenden, vara mina ögon och öron när jag inte kan röra mig fritt.” ”Vad pratar du om? Alla tror att du är död! Var har du varit?” Eric fortsatte. ”Kan du vara den personen? Kan jag lita på dig?” Lars slog ut med armarna. ”Självklart, du kan lita på mig! Vem tar du mig för?” Han pausade och stirrade på Eric, skakade på huvudet igen. ”Fy fan, jag kan inte komma över att det är du. Var har du varit hela tiden? Vet alla om att du är här? Vet din familj om det? Polisen?” ”Jag vill att vi tar resten av samtalet i lägenheten.” Lars var uppjagad och livlig av hans närvaro och på ett konstigt sätt gladde det honom. Han var saknad! Han hade en vän som ställde upp! En av farhågorna efter hans långa frånvaro var att ingen skulle 19
stötta honom. I sin ensamhet hade han konstruerat flera scenarier i fantasin: möten med bestörtning och ilska, återseenden med glädje och tårar – helt förlåtande. Men även svårare reaktioner som tystnad, tvivel och förskjutande. Vissa av de imaginära mötena hade lämnat honom med svår värk i magen. Lars vankade runt i den lilla lägenheten som mest bestod av sovrum och kök, själv satte han sig vid köksbordet. ”Du skulle bara veta vilken mediamaskin som rullade igång: tv rapporterade varje dag, det skrevs massor i tidningarna. Misstänkta gärningsmän. Poliser. Tipstelefon.” Lars stannade upp och såg på honom. ”Det konstiga är att under alla år har det kommit vittnesmål från människor som påstått att de har sett dig på platser över hela jorden. Jag trodde dem aldrig, men på något sätt hoppades jag att det förhöll sig så, att du befann dig på andra sidan planeten och mådde bra, trots allt.” Lars avbröt sig själv som om han hade sagt något olämpligt. ”Hur är det med din familj förresten? Du har väl hört av dig till dem? Eller har de vetat om hela tiden?” Eric grimaserade. Förbjudet område. Minerad mark. ”De vet inte att jag lever och är här och så får det vara av säkerhetsskäl.” Lars tittade uppriktigt på honom. ”Du ska veta att jag har stöttat dem så mycket jag har kunnat. Så fort Viola har ringt har jag släppt allt.” Han slog ut händerna i en ärlig och öppen kroppsställning. ”Jag kunde säkert ha gjort mer, men jag vill försäkra dig om att Viola och dina barn alltid har gått först.” ”För det är jag evigt tacksam.” Lars såg förlägen ut och slog ner blicken. ”Äsch, jag gjorde bara vad vem som helst skulle ha gjort i en liknande situation.” ”Verkligen inte. Du har varit en riktigt god vän. Och de är ovanliga, ska du veta.” Lars hade svårt att ta emot komplimangen, han skyndade vidare till nästa samtalsämne. ”Men var har du hållit hus? Har du flyttat runt eller varit här hela tiden?” Eric vickade lite på huvudet. ”Jag har legat lågt. Exakt var kommer jag inte säga, för allas skull. Det finns information som jag gör bäst i att inte delge. Försiktighetsåtgärder är nödvändiga. Jag bör inte 20
visa mig utomhus, speciellt inte i Stockholm. Därför behöver jag en vän som kan göra mig några tjänster.” Lars ögon var stora av allvaret, och han såg ut att suga in informationen. ”Vem eller vilka har vi att göra med? Jag måste tänka på min och familjens säkerhet.” ”Självklart. Så länge de inte känner till vårt samröre är du helt säker. Därför får du inte säga eller skriva något om att vi har träffats. Ingenting. Inte ens till din fru.” Lars svalde och nickade. ”Men vad skulle hända om de visste? Att vi två har kontakt?” Eric var tvungen att vara ärlig med sin vän, sådant här kunde man inte dölja. ”Människor har försvunnit. Självmant, som jag, eller inte. Några har råkat ut för olyckor, med dödlig utgång. Självmord har förekommit, men inga uppenbara mord. Mina motståndare är smartare än så. Förstår du varför du måste hålla tyst?” Lars andades ut. ”Wow, jag … jag vet inte vad jag ska säga. Jag brukar inte röra mig i närheten av kriminella kretsar. Alltså, jag är en vanlig tjänsteman … Det här känns lite över min förmåga.” Det är nu det brister, tänkte Eric, och såg för sitt inre hur de smuliga gummibanden drogs ut till max och endast hölls ihop av en tunn ansträngd tråd. Han skulle inte ha gått så hårt framåt. Ett par skälvande sekunder passerade under vilka han funderade på hur han skulle ändra på upplägget när han frågade nästa person på tur – Monica. I det här läget kunde han lätt säga något betryggande till Lars, men gjorde det inte. Det var vännens beslut. Lars rättade till sin scarf. Andades in djupt och suckade. ”Ojojoj, Eric. Vilken morgon! Vilken chock! Jag är verkligen glad att du är tillbaka. Vad är det du behöver hjälp med?” I det ögonblicket förstod Eric att vännen var på hans sida. Banden höll.
21
Jake På eftermiddagen gick han till Fredrikshovsgatan. Han hade sett framför sig en rask promenad för att skärpa sinnena, men det blev snarare ett domnat stapplande genom Östermalms kvarter. Ljuset var för starkt, fåglarna för högljudda. Han längtade in till mörkret och tystnaden. Det var nedsläckt i hallen när han låste upp dörren. Jake stod stilla och lyssnade efter röster, men då han inte hörde något gick han genom den långa korridoren, förbi matsalen, och kikade snabbt in i vardagsrummet. Mimi satt i en av sofforna och bläddrade i en tidning. Överrumplad försökte han backa men det var för sent, hon hade redan sett honom. ”Jake!” Hon lät förvånad och glad på rösten. ”Är det du?” Han tittade fram, försökte att inte se sur ut. ”Hej, är du här? Jag skulle bara förbi och kolla till mamma.” ”Men kom hit, jag har inte sett dig på länge.” Motvilligt steg han in i rummet. ”Var är hon?” Mimi reste sig upp, gick fram och ställde sig framför honom. Nära, nästan obehagligt nära. Glädjen hade lämnat hennes ansikte. ”Hur är det med dig?” Han vred sig undan, ville inte ha det här samtalet. ”Det är okej, men jag sover lite dåligt bara. Var är mamma?” Mimi följde efter som en jobbig jävla spegelbild, var framför hans ansikte hela tiden, släppte honom inte med blicken. ”Du ser inte alls ut att må bra. Vad har hänt?” Han blundade, andades in ett djupt andetag. Försökte trycka undan paniken, försökte att inte känna sig som ett snärjt djur. Förkla22
ringar. Han orkade fan inte ens förklara längre. ”Alltså, jag vet inte varför. Men jag kan inte sova. Jag har glömt hur man gör.” ”Men varför har du inte sagt något? Jag kan ju försöka hjälpa dig.” Han öppnade ögonen igen och såg in i sin systers oroliga blick. ”Äh, det finns inget du kan göra. Ingen kan göra något. Det är jag som måste lära mig på nytt.” Han ryckte på axlarna. ”Jag löser det på något sätt. Var är Viola?” Han vände sig om så att spegelbilden lossnade. Mimi satte sig igen, plockade upp inredningstidningen och började bläddra. Såg stött ut, som vanligt. ”Hon är i sovrummet”, muttrade hon utan att se upp. Nu var det meningen att han skulle säga något snällt till henne för att få henne på bättre humör, som tack för att du bryr dig om mig, eller något annat gulligt, men han orkade inte säga något. Det fanns inget där, bara en tom och trött ihålighet som värkte i bröstet. Om han sa något skulle hon ändå höra att han inte menade det. Jake lämnade rummet. Viola låg i sin säng, tv:n stod på och ljudet var högt. Det var repris på något sångprogram, där de tävlande just hade krokat arm och gungade sidledes i takt med musiken. Han stängde bryskt av. ”Men hallå, jag vill faktiskt se på det där.” Viola satte sig upp i sängen. Hon hade fortfarande nattlinne och morgonrock på sig. Han gick fram till de stora fönstren, drog undan gardinerna för att få in dagsljuset. ”Hej mamma! Ska vi se till att du kommer upp och klär på dig i dag?” ”Vi och vi”, muttrade Viola. ”Jag gillar inte när du pratar till mig som om jag vore ett barn.” Han skrattade till. Han föredrog hennes stingslighet framför den där dimmiga seniliteten. ”Jag lovar att sluta med det. Jag säger som det är: Du får ta dig samman och gå upp på dagarna även när Janina inte är här. Vad behöver du för hjälp?” Hon lade sig ner och puffade till kudden bakom sig. ”Jag behöver ingen hjälp.” ”Men varför gör du det inte?” ”Det är meningslöst.” 23
I vanliga fall skulle han argumentera emot. Ta på sig rollen som familjens motor, driva på och framåt. Entusiasmera och engagera. Det var precis vad han hade gjort i flera år. Det är inte meningslöst, du måste skapa dig en egen mening med din tillvaro, även de dagar det inte känns som det finns någon, bla, bla, bla. I dag orkade han inte. Han ropade in Mimi som kom släntrande med sin kaffekopp och tidning, slog sig ner i soffan i sovrummet och fortsatte bläddra oengagerat. ”Jag kommer åka bort några veckor. Behöver tid att komma på banan igen.” Mimi tittade oroligt upp. Han hade hennes fulla uppmärksamhet nu när semesterplanerna var hotade. ”Vart ska du?” ”Jag drar till Florida. Stannar där ett tag. Solar, badar och sover. Sedan åker jag vidare, hälsar på några vänner.” ”Vilka då?” Han hade inte förväntat sig att behöva bli så specifik, och drog till med några namn och hoppades på att hon inte skulle fråga vidare. ”Mike och Anette.” Mimi såg inte glad ut. ”Ska du åka nu?!” ”Ja? Jag kan väl också ta semester.” ”Men mamma då?” Mimi såg just sina sommarplaner gå i stöpet. ”Jag klarar mig”, sa Viola. ”Janina är ju här på dagarna.” Mimi gav honom en menande blick. ”När är du tillbaka då?” ”Om tre veckor.” Hon suckade högt och ljudligt. ”Men vi har ju hyrt hus på västkusten!” ”Ta med mamma då. Det är väl inga problem. Man kan sitta på västkusten och glo på tv, lika väl som här.” ”Men nu pratar ni om mig som om jag är något slags paket.” Viola avbröt dem. ”Jag är fullt kapabel att ta hand om mig själv.” ”Ja, men problemet är att du inte gör det mamma. Du säger själv att det är meningslöst och då måste vi göra det åt dig”, sa han tvärt. Viola klev ur sängen, svepte morgonrocken tätare runt sin kropp och knöt skärpet vid midjan. ”Jag har rätt att göra vad jag vill med mitt liv. Lika stor rätt till det som ni har till era liv.” Hon stegade fram till tv:n och slog på den igen. Musiken flödade ut i rummet igen. Den 24
tjocka blonda med läderbrallor hade just ställt sig upp och påbörjat ett småfalskt wailande. Han suckade. Orkade inte reda upp. Han hade plogat åt dem så många gånger, nu fick de klara sig själva. Jake lämnade rummet och gick mot ytterdörren. Mimi var ikapp honom i hallen, hetsade efter som en hund, nervös för att inte få följa med på promenad. ”Du förstår väl att hon inte kan vara här själv”, sa hon. ”Du får lösa det på något sätt. Ta med henne till västkusten eller hyr in en ny person som kan komma under sommaren när Janina har semester. Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag åker till Florida i morgon.” Han stängde ytterdörren bakom sig. Klipp, klipp, så var de ute ur bilden. No more Mr. vaktmästare.
25