9789127115712

Sonja A kesson (pocket).indd 4

08-12-08 14.18.27

Innehåll 7 Förord 13 Från lantlivets gårdag till folkhemmets parnass 39 En påse frusna fåglar – Sonja Åkessons folkhemskritik 63 »Är du stum så säj ifrån» – om utanförskapet 77 Det omöjliga språket 85 Intimiteten som kunskapsprincip 93 Rolltagandet och det självbiografiska 105 Uppsökande gränslösheter 111 Sonja Åkesson på scenen och i etern 127 Kvinnans röst … och mannens 149 Talspråkets och visans traditioner 155 Närma och stöta bort med grotesk och ironi 171 Kolonisering av manliga praktiker och fabriker 187 Experiment mot en maskulin språklogik 211 Pris 225 Sonja Åkesson i vår tid 237 Kronologi 241 Litteratur och källor 249 Bildkällor 251 Personregister

Sonja A kesson (pocket).indd 5

08-12-08 14.18.27

Sonja A kesson (pocket).indd 6

08-12-08 14.18.27

Förord

Jag sprang ut och ropade och skrek att jag inte tålde se det, jag tålde inte känna det.

Men det var inget att göra åt.

Jag var redan smittad.

Jag sprang runt och ropade och skrek att jag inte tålde känna det, att jag var redan smittad.

Alla flydde förskräckta.

Människorna och djuren knölade sig in i sina hål.

Jag var fullständigt ensam.

Jag sprang runt och ropade och skrek att jag inte tålde känna det att jag var redan smittad att jag var fullständigt ensam att jag inte tålde känna det.

(Ur dikten »Ensam» i samlingen Hästens öga, 1977.)

7

Sonja A kesson (pocket).indd 7

08-12-08 14.18.27

Sonja Åkessons poesi är ett enda bångstyrigt »trots allt». I stället för att bara gå och lägga sig och hoppas att det ensamma, smärtsamma, trista (ibland ack så underbara) livet omärkligt ska gå över, skriver hon en dikt som gör det lättare för oss andra – och henne själv – att andas.

Hon springer och springer. Hon ropar och ropar. Längtar efter oss. Hon skriver för varje medmänniska som någon gång har tittat sig i spegeln och upptäckt att hon inte är där. Att det är en blek orörlig fläck som tittar tillbaka. Dikten »Ensam» här ovanför ekar av den där tomheten och längtan in i en varm famn. Men oftast gör Åkessons poesi precis tvärtom. I stället för att tömma dikterna, låter hon dem myllra, snacka, socialisera. Bråka. Sura. Fråga. Visa. Alla får vara med: gamlingen, psykfallet, hon i busskuren, han på bänken, paret som gnatar, hon vid spisen, den älskade med de köttiga tårna. Allt får vara med: missmodet, förlamningen, de patetiska drömmarna. Åkessons dikter ser enkla ut, men de är inte enkla. De har en hög igenkänningsfaktor, men inte så vidsträckt att läsaren når dikten ända ut i fingerspetsarna; det finns något sprängande och främmande kvar att famla efter. I livet gick Sonja Åkesson längre i självdestruktivitet än många av oss. Skrivandet räckte inte för att fylla hell-hålet och ansiktets konturer. Hon kedjeröker, ökar dosen av Mandrax som hon vill.

Dricker whisky på tågtoan. Är det bara om man varit där, i ångestlandet, som man kan drabbas av den riktigt överväldigande Sonjaförälskelsen? Den storm som både biografi och verk ingår i?

Själv står jag en bit ifrån den biografiska Sonja och iakttar henne med skräckblandad värme, som jag iakttagit vänner som vågat allt och gjort sig själva illa. Jag upplever ingen symbiotisk samhörighet med biografiska Sonja. Hon fascinerar mig som man bara kan fascineras av någon som förblir annorlunda och överraskande. Det hon delar med mig genom sina ord är just därför ovärderligt. Och det bara växer.

Det är i dikten jag växer med henne, ut i alla hennes former, detta taggiga rufs. Där utmanar hon folkhemmet, sinnet för det sköna och svala, männen, ordningen, »omöjligheten». Hon försöker fylla, skratta bort hålet. »Ovetande om kärlekens glöd kokar kastrullen sig röd.»

Trots att hon vet att man »omöjligt» kan förmedla vad man känner 8

Sonja A kesson (pocket).indd 8

08-12-08 14.18.28

med ord som »kärlek» – att man inte ens kan vara säker på att dela upplevelsen av färgen rött – fortsätter hon att försöka. När hon inte orkar röra sig ur fläcken möter hon mig därifrån. Hon ropar: »Kom!» Ropar: »Jag är smittad.» Ropar: »Hör du mig inte?» »Hör du mig verkligen inte?»

Så låter hon sig övermannas av livets osnarfagra kaos: alla bussar, odiskade koppar, allt damm som fastnat i kladd, alla människor som pratar och snyter sig utan att lyssna på varandra. Hon sätter sig på den gröna bänken och är en kappa, en suck, ett ting bland tingen. Vilar i nolläge. Men hon reser sig – reser oss. Ger språklivet en vildsint blick. I köket hämtar hon sitt »finurliga järn» för att riva ihop en röra av tjockskallekött, slentriantugg och tidningsklichéer. Hon stoppar en »fantasifylld korv» med mediebrusets flyktiga livsstilsråd. Den korven har ingen början och inget slut, för Sonja Åkesson skriver mot idén om dikter som färdiga, högblanka smarthetskulor. Hon spretar hellre och prövar. Växer och växer.

Det är så lätt att i efterhand läsa hela Sonja Åkesson som en del av rörelserna kring 1968 – hennes arbeten är ju nästan från början redan där och förbi, vad gäller politisk och estetisk insiktsfullhet. I själva verket befinner hon sig hela tiden lite i otakt med tiden, och det ger en härlig frihetskänsla när man upptäcker det. Hon är och förblir lite rätt och lite fel i alla läger. När hon börjar skriva är hennes dikt för prosaisk för 50-talisterna och för 50-talistiskt distanserad för de unga avantgardisterna. När hon fållas in i nyenkelheten vill hon bli konkretist. När 60-talsavantgardisterna dogmatiseras passar hon på att experimentera järnet och låna tillbaka de sköna metaforerna (som Sun Axelsson skriver i en recension av Ute skiner solen i BLM 9/1965: »När vågade en ’nyenkel’ diktare vara så barock, nästan svulstig?»). När 1970-talet hårdnar i kamp fortsätter hon, vid sidan av sitt glödande deltagande, att skriva om kommunikationens omöjlighet.

Sonja Åkessons fysiska röst förkroppsligar i sin tur, får jag för mig även om det kanske gränsar till mystik, allt det hon går igenom på ett privatare plan. I en radiointervju 1975 säger hon att hon tror att publiken som hör henne läsa uppfattar henne som dyster. Jo. Det är svårt att säga emot. Den där rösten: energilös och liksom fallande i varje 9

Sonja A kesson (pocket).indd 9

08-12-08 14.18.28

mening, ibland stel som om hon läste från ett manus också i intervjusvaren. Rösten går lika lite ihop med den friska språkglädjen i stora delar av hennes skapande, som det färgade håret och de noppade ögonbrynen går ihop med 68-proggens strävan bort från all förställning. I rösten tycks all den sorg bo, som bildar ett grundackord i dikten, men som där bekämpas med alla tänkbara kreativa strategier. I den matta rösten bor förlusten av barndomens trädgård, en av sönernas död vid tre års ålder, alla uppbrotten och all missriktad längtan. Tabletterna som dämpar ångesten, äter också ur röstens klang. Aldrig låter Sonja Åkessons dikter sorgsnare än när hon själv läser dem, hennes röst gör dikten till en gripande, lite skrämmande händelse.

Denna bok öppnar med en skiss över Sonja Åkessons diktliv och livsdikt. Det blir berättelsen om en kvinna som lämnar sitt lantlollejag bakom sig för att dras allt djupare in i folkhemmets famn – och om vilka spår denna kalla kram sätter i dikten. Därefter följer 13 kapitel som på olika sätt belyser de litterära och sociala strategier och metoder poeten aktiverar i sitt arbete, för att råda bot på livets »svindelensamhet». Det handlar bland annat om detta: 6 Att hålla sig rörlig och vägra polarisera sig i ett »jag mot världen» eller ens i ett »vi och dom». Sonja Åkessons poesi rymmer ett stort mått av samhällskritik, men hon glömmer inte att hon själv är en del av det kylslagna folkhem hon kritiserar. Dessutom: mitt i misslyckandet, där på botten, kan det finnas en gemenskap.

6 Att ur det påtvingade outsiderskapet som kvinna och lågutbildad på parnassen försöka utvinna kreativitet och språklig självkänsla.

6 Att trotsa sin medvetenhet om språkets otillräcklighet. Idka en oförtröttlig språkkritik utan att för den skull släppa tron på kommunikationen med medmänniskan.

6 Att bryta med den vedertagna synen på distans som något gott i beskrivningen av verkligheten. I stället: en vilja till intimitet med motivet, en vilja till jäv.

6 Att se dikten och konsten som sociala aktiviteter – inte bara inom bokpärmarna utan också i tillsammansdiktandet, på radio, i Folkets Hus, i skolan – och inte minst på teaterscenen. Alltså: en vilja också till fysiska möten.

10

Sonja A kesson (pocket).indd 10

08-12-08 14.18.28

6 Att skriva feministiskt och politiskt engagerad dikt – en dikt som vidgar spelplatsen för de människor och miljöer som tidigare inte hört hemma där. Genom att avvika från en maskulin poesitradition präglad av idealism, heroism, storslagenhet, och i stället söka sig till en alternativ tradition av experiment och feminina stilarter, kan dikten skapa en plattform i språket att revolutionera patriarkatet ifrån.

Bokens sista sidor rymmer några reflektioner kring Sonja Åkessons avtryck i dagens poesimarker. Längst bak finns också en kronologi i punktform, som kanske i någon mån kan kompensera de svårigheter den läsare kan uppleva, som önskar avlocka texten en biografisk »utvecklingshistoria».

I det hittills överraskande sparsamma utbudet av böcker om Sonja Åkesson, har litteraturprofessor Eva Lilja, samt Sonjas biograf Bengt Martin gjort den i särklass största insatsen. Bådas böcker har bistått mig med viktig kunskap om författarskapet, fast ur olika aspekter – den ena vetenskapligt, den andra vänskapligt. Till sist en liten läsanvisning: enligt traditionen inom den serie av Litterära profiler som denna bok tillhör, kursiveras titlar av bokens huvudperson, i detta fall Sonja Åkesson. Övriga titelreferenser får i stället smälta in i den typografiska bakgrunden.

11

Sonja A kesson (pocket).indd 11

08-12-08 14.18.28

Sonja A kesson (pocket).indd 12

08-12-08 14.18.28

Från lantlivets gårdag till folkhemmets parnass

Sonja Åkesson föddes den 19 april 1926 och växte upp vid ett järnvägsspår på Gotland. Fadern som var stationsmästare, först i lilla Buttle, sedan i Havdhem, hade dåligt morgonhumör och dottern Sonja fick ibland knata ut och veva ner bommarna. Var det där, vid spåret, hennes nomadiska livsinställning grundades? Hennes drivkraft att göra det som så många kvinnor i hennes generation inte orkade: bryta upp hemifrån (i Sonjas fall även från make och barn), köpa en enkelbiljett till Stockholm och starta eget – som poet.

Med järnvägen drogs en räls från det lantliga Gotland till det urbana Folkhemssverige. Sonja Åkesson gjorde samma resa in i moderniteten som hela Sverige företog under 1900-talet – och hon gjorde det i uppspeedat tempo genom att flytta från avkroken till huvudstaden.

Hennes livstext och textliv blir på detta sätt en berättelse om Sverige, en berättelse där den hårdlanserade tanken om en ständig, obruten samhällsutveckling biter sig själv i svansen. Inte bara biter, utan gnager, tuggar, slickar, nosar. Visst, många saker blir bättre: samhället genomgår mellan åren 1926 och 1977 ett viktigt upprustnings- och reformarbete. Men välfärden hinner också börja visa sina avigsidor: det tvingande i den sexuella »frigörelsen», miljonbostädernas isolering 13

Sonja A kesson (pocket).indd 13

08-12-08 14.18.28

och segregering, lyxkonsumtionens miljö- och tredjevärldenexploatering.

Stationshuset i Buttle där Sonja Åkesson föddes finns kvar, men järnvägen las ner redan 1959. Ur snickarglädjen gapar vänthallens fönster mot ett spår som förvandlats till det gotländska inlandets rakaste gräsväg. Likadant ser det ut i Havdhem, dit familjen flyttade: den gamla stationen hålls nu i stånd av en Stockholmsfamilj som ville byta miljö.

För Sonja Åkesson stod barndomens Gotland för den gamla världen som på gott och ont var på väg att försvinna. Ur »Sundre 2» i Situationer (1957): Småningom insjuknade allmogen i tvinsot och tärdes långsamt bort.

(Ena sidan av saken växte dem över huvudet obevekligt och strävt som sockenlärarinnans ensamma åldrande.)

Hur behåller man ungdomen nu för tiden?

Hur fångar man jäntornas leklystna armar?

Hör, trastarna invaderar redan hallonlandet, kaninerna huserar hemtama i rabatten!

Och ungkarlen suckar dävet åt sin obestridliga enfald (tar sig ännu en lur under hasselsnåret).

Kringblåst är deras dag, tom i solgliset.

En avmattad ålderdomsdöd, ett smygande faråthelvete nu sedan organisten förstummats av grämelse och högmässan tunnats ut till en växelsång mellan prästen och orgeltramparn.

14

Sonja A kesson (pocket).indd 14

08-12-08 14.18.28

Det var inte stormen som slutligen rev deras boställen, det var det ständigt återkommande avskedet som spridde dem i likgiltiga riktningar överlämnande fyrvaktaren åt stenguden; åt höstnatten, tung av dån från bortstävande skepp och frustande, förlista sekler.

Dikten om Sundre (södra delen av Gotland) ur Sonja Åkessons debutbok gestaltar en plats, där möss och harar tar sig allt större friheter. Ett Gårdagsgotland som hon inte är ensam om att ha lämnat. I en annan dikt i samma samling, kallad »Saga», barrikaderar sig »4 små tanter» i en dörrlös kvarn i Grötlingbo, medan ängen utanför sjunker ner i förgängelsen. Med Gotland sjunker, i Sonja Åkessons porträtt, en tving-

Mamma Maria och Sonja avbryts i köksbestyren för fotografering tillsammans med pappa Robert i stationsmästarmössa.

15

Sonja A kesson (pocket).indd 15

08-12-08 14.18.29

ande gudfruktighet, en skvallrig bygemenskap och en fattig själlöshet.

Lågan skruvas ner, allt är på deklination, på väg att förfalla.

Med dagens facit kan denna tablå av glesbygdsdöd placeras in som mellanakt i öns historia. Det forna bygdelivets blomstring har ju ersatts med ett livligt turistliv och en Stockholmsinvasion. Möllorna har efter hand byggts om till hantverksateljéer, stationsbyggnaderna till sommarhus och kyrkorna har rustats upp till värdiga kulturella attraktioner.

Dagens Havdhem har mot alla odds kvar matbutik, café och järnhandel med försäljning av jordbruksredskap. Men grundanalysen förblir sann: här, med början i Sonja Åkessons 1950–1960-tal började ett gammalt Sverige övergå i ett nytt. Funktionerna började förändras.

I dikten »Självporträtt» ur Glasveranda (1959) beskriver poeten sitt gotländska barndomsjag som en typisk snorunge – knappast något poetämne mätt med rådande blick.

Banvaktens jänta hade ingen själ, hade bara hjärta, galla, nerver och ett fräknigt tryne.

Folk som hade en själ, av dem fordrades ingenting för stunden.

De klämdes aldrig av skymningstången.

De lyssnade förtroligt till träd.

Somliga hade systrar bland björkarna.

Somliga var sorgsna och förnöjda ändå.

Somliga kunde tala till Gud. Verklighetens Sonja Åkesson gick ut folkskolan med fina betyg, men tycks ändå ha känt sig lika väsensskild från de »fina flickorna» (och från idolen Edith Södergran) som Mare Kandres Aliide, eller Monika Fagerholms Diva. En klasskamrat från tiden beskriver, i en vänbiografi av Bengt Martin, Sonjas rädsla för ensamhet: hon sprang alltid omkring med en docka i armarna och sökte alltid sällskap.

16

Sonja A kesson (pocket).indd 16

08-12-08 14.18.30

Det blir bara folkskola för Sonjas del, och därav ett glapp i självförtroendet hon aldrig ska lyckas reparera. Det blir ströjobb, på konditori, på slakteri (!) och på Televerket. Under kriget är hon signallotta och hamnar på Aftonbladets förstasida som »Sveriges mesta Lotta». Sedan gifter hon sig för att det ska man göra när man blir gravid.

När snorungen/snorkvinnan flyttar till Stockholm reduceras Gotland till hopplös gårdag, men det finns en minnesplats som fortsätter blomma.

Det är trädgården i Havdhem, full av påskliljeknoppar, scilla och vildtulpaner. Sonja Åkesson beskriver barndomens trädgård i ett brev till Bengt Martin 1974. Hon blir i brevet det barn hon var. Hon känner bärens sötma: »i jordgubbslandet, dit man tog sej genom att fösa undan några doftande jasminkvistar, stod ett bigarråträd där bären var söta så fort bara en liten fläck på dom rodnat en aning» – men hon minns också hur hon kunde ligga och gråta under häggen för att hon visste att de måste flytta när pappan gick i pension. Klämd av »skymningstången» – vilket träffande ord för det slags vemodiga saknad som tas ut på förhand.

Sonja Åkesson-sällskapet har återställt trädgården i Havdhem så nära dess ursprungliga skick som möjligt utifrån poetens nostalgiska beskrivning, och gjort den till en avsides belägen men offentlig »Sonja Åkessons park». Vid årsmötena serveras kaffe under päronträden och Sonja­ diggare placerar sig tillsammans med picknickkorgar, hundar och barn på filtar i gräset. Blundar man kan man se tolvåringen ligga där, under lövkronorna.

Men det är så obönhörligt efteråt.

Det finns ingen väg tillbaka – och fanns det inte ens för Sonja Åkesson sedan hon flyttat till Stockholm som 25-åring. På Gotland, kring Buttle, Hemse och Havdhem, märks i dag ingen större stolthet över bygdens dotter, utöver sällskapets årsdagar. Gunilla Forsén på biblioteket i Hemse förvaltar ståndaktigt ett mindre arkiv, men berättar att författarens sista besök i hemtrakterna blev besvärliga. Hon uppfattades som konstig, kanske också som en svikare.

Sonja Åkesson bytte sitt gamla liv på Gotland mot ett nytt i Stockholm. Hon hanterar i de flesta av sina dikter ett modernitetens nu som känns igen av många, ett nu som tror sig vara och kanske i viss mån är friare från social kontroll – men som i gengäld inte bara lider brist på själ, 17

Sonja A kesson (pocket).indd 17

08-12-08 14.18.30

utan också på tingens heliga förtrollning. Ett liv i folkhemmets kylskåp.

Snorungens brist på själ och förtröstan ska emellertid snart visa sig ligga helt rätt i tiden. Materialismen är ju på väg in, även som poetiskt grundtillstånd. Romantiken kastas ut och vardagligheten, talspråket, intimiteten blir livsluft för unga poeter i gemen. Men det är några år till livet som poet. Först ska Sonja Åkesson ner på botten av allt. Tappas på allt hopp om att livet vill henne väl.

Hon kommer till huvudstaden i stor förtvivlan. Bakom sig lämnar hon sina försök att vara en god hustru till möbelsnickaren Nils Westberg och mor till barnen Anki och Hasse. Barnen hämtar hon så snart hon kan och kommit i ordning. Nu är hon gravid efter en affär med en gift man som inte vill veta av henne. Hon är knäckt. Tar kontakt med Karolinska, men avstår från abort i sista stund. Bor på mödrahem kring sonens födelse 1951 och flyttar sedan hem till föräldrarna, som efter pensionen bosatt sig i en tvåa i Hammarbyhöjden. Det är där lockhårige sonen Rolf lever sina första år.

Sonja Åkesson ägnar kvällarna åt att vidareutbilda sig. Hon tar en kurs i uppsatsskrivning och redogör för ämnen som »Australiens naturtillgångar» och »Något om medeltiden i Sveriges historia». Lärarens kommentar: »Ni skriver ledigt och glatt!» Nästa kurs handlar om 1900-talets lyrik och flickan från det gudfruktiga hemmet möter Ekelöf: »Vad helvetet är 3vligt / Där sitter lorteraner och kissoliker och bönar på latrin och kräkiska.» I senare intervjuer har hon talat om hur poesin gav henne »nycklar». Det fanns ett gemensamt rum!

Men dagarna är trångbodda och slitsamma med barn och deltidsjobb på grammofonbutik. Och så kommer blåmärkena på sonens ben och armar. För visst: det är en bit kvar till botten. Rolf har leukemi, blir bättre, sedan sämre. Mamma Sonja vakar på barnsjukhuset. Stryker hans hår. Byter blodiga bandage. Väntar. Går ut ur rummet och skriver några rader poesi på en servett. Väntar. Stryker hans hår. Tittar på trafiken med honom, pekar, uppmuntrar.

Tills han dör. Han som sparades från aborten dör tre år gammal.

Sonja är kvar på jorden.

Kvar.

Kvar.

18

Sonja A kesson (pocket).indd 18

08-12-08 14.18.30

Först efter några år får Rolf tassa in i Sonja Åkessons skapande. Helt säkert fortsätter hans död att hända i henne genom hela livet, likt ett uppbrott som tvingar en vidare, vidare eller, andra gånger, slår en till marken som paralyserad. Men hon kan från och med början av 1960talet skriva om hans död, tala om den med vanligt språk.

Novellen »Bakom järnridån» från 1962, publicerad i Ljuva sextital, gör på ett värnlöst sätt litteratur av en ångest som aldrig lämnar hjärtat, vart man än springer. Novellen handlar om en hustru som följt med sin man på en konferens i en öststat. Medan han träffar kollegor sitter hon på hotellrummet och räknar minuterna. Hon förstår inte språket och är rädd för att städerskorna ska braka in, men hon vågar inte gå ut.

Hon tänker på sonens sista dagar i livet och plågar sig med skuldkänslor: Varför tvingade hon läkarna att ge honom sprutor fastän alla visste att det var förgäves? Om hon hade kunnat dö i hans ställe – hade hon gjort det? Om det räckte att man kapade hennes ben? Nej, hon skulle inte ha bestått provet i döden, när hon inte gjorde det i livet. »Den där gången han hade kräkts blod hade hon sprungit ifrån honom för att leta efter syster. Hur många städer och parker hon än fick se så kunde hon inte komma ifrån att hon sprungit ifrån honom den gången han kräktes blod.»

Men nu är det 1954. När man i biografiska texter möter Sonja Åkesson efter sonens död, går hon en kurs i fritt skrivande för Reidar Ekner, på Kursverksamheten i Handelshögskolans lokaler. Det egna skrivandet blir dörröppningen där en ljusstrimma kan nå in, det känns åtmin­ stone tröstande att tänka så. Kurskamraten Heidi von Born har berättat (Svenska Dagbladet 16/4 2006) om kvinnan i halvkort, hårdpermanentat hår. Sonja – den onåbara, roliga, vars »oro är glittrig och stark»: »Hon hade ett sätt att vrida på vänsteraxeln, knycka på kroppen, slänga med ett Veronica Lake-hårsvall som inte fanns och samtidigt säga, lite förtvivlat nonchalant: ’Den här är inte färdig!’ och så läsa något bedövande moget.» Poetaspiranten inrättar sig småningom, med kurskamraten och nye maken Bo Holmberg och de två, snart tre, barnen i en lägenhet i Hässelby. Hon flyttar in i folkhemmet och in i det litterära livet. Aktualiseras: ensamheten som kvinna på parnassen. Aktualiseras: klyftan mellan det icke-akademiska och det akademiska. Aktualiseras, 19

Sonja A kesson (pocket).indd 19

08-12-08 14.18.30

det som blir det primära: ett skrivande liv. Först lite vacklande, sedan alltmer självsäkert.

Från mitten av 1950-talet arbetar Sonja Åkesson intensivt för att etablera sig som poet. Hon skickar dikter till alla upptänkliga tidningar och tidskrifter, från Damernas värld till BLM – hela tiden under handledare Ekners faderliga överinsyn. 1957 får hon napp på förlaget Rabén & Sjögren. De första diktsamlingarna blir lite splittrade. De vittnar om kärleken till modernismens Edith Södergran och Erik Lindegren, men stilen töjer och drar mellan deras elektrifierade patos och en nykter materialism som ligger närmare hennes uppväxts vardagsspråk. 1950-talsdiktens lätt koketterande romantik drabbas av poetens från början fullmogna ironi: en parentes i »Skärvor av en svit» i Sonja Åkessons debut Situationer lyder: »(och lystet amma sin känslosamhet: / ack, skymningens tunga tuvor av vemod / så estetiska … elastiska …).» Kanske lär hon sig – och oss – just här något som inte bara gäller 1950-talets ibland sentimentala poesispråk, utan språket i stort: att man i varje fras också begår en estetisk akt som kan leda läsaren in i eller bort från den tänkta inre tonen. Men dessutom: att dessa manipulationer är användbara i poesin.

Sonja Åkessons mogna poesispråk är nyktert och sakligt, men hon

Sonja Åkesson poserar vid skrivmaskinen. År 1961 hade hon redan gett ut fyra böcker och vunnit inträde i Sveriges Författarförbund.

20

Sonja A kesson (pocket).indd 20

08-12-08 14.18.31

överger aldrig helt metaforerna och inte heller de patosladdade orden.

På utvalda ställen sätter hon dem i spel, i kontrast mot vardagsorden.

När hon »spelar» med sina ord på detta sätt, betyder det inte att hon lämnar sin ärliga vilja att säga något viktigt. Det vackra behöver inte vara effektsökeri, det kan röra sig om ett innerligt, ibland medvetet de­ sperat, försök att motsvara känslor som faktiskt finns. Också den som är utan själ och utan gud upplever sällsynta undantagstillstånd när något reser sig inombords och det plötsligt inte finns något tak. I sin vackraste kärleksdikt, »Till Eva» (se kap. »Kolonisering av manliga praktiker och fabriker»), publicerad postumt i samlingen Hästens öga, söker sig Sonja Åkesson åter till det Lindegrenlika patoset för att uttrycka det hon vill: »Dina ögons fåglars grågröna fjäderskrud blänker.» Det går inte att ta miste på den njutning som ligger i formuleringen av dessa älskliga genitivfamnar. En verklig passion kombineras med en språklig.

Vanligare i författarskapet är att lustkänslorna uppstår helt och hållet på språknivån. Det vill säga: dikten tematiserar något trist, sorgligt eller vardagligt, men tar skruv i en språklig tonträff, humor eller rytm – eller kanske i en sprakande absurdistisk språkmaterialism som i tillsammansdikterna, skrivna med tredje maken, Jarl HammarbergÅkesson.

Sonja Åkessons karakteristiska vardagsstil stabiliseras i och med samlingen Husfrid 1963. I andrasamlingen Glasveranda (1959) använder hon ännu ganska ymnigt ord som »dagrar» och fraser som »frostens spröda diadem» – det är med Husfrid hon landar i sin på en gång lakoniskt uppgivna och energiskt pratsamma språkart. Familjen Holmberg har vid det laget flyttat till adressen Drottninggatan 83 A i Stockholm, som delar gård med Strindbergs Blå tornet, och som snart ska komma att bli känd i egen rätt. Inom den mindre kretsen som en plats för spontanistiska litterära salonger och för den större publiken som poetens hemadress i dikten »Självbiografi». »Självbiografi (replik till Ferlinghetti)», som dikttiteln i sin helhet lyder, innebär ett genombrott både i stil och berömmelse. I recensioner utnämns Åkesson till »nyenkelhetens drottning». Det bär emot att rycka loss stycken ur diktens hela 11 sidor, men jag måste: 21

Sonja A kesson (pocket).indd 21

08-12-08 14.18.32

Jag lever ett lugnt liv på Drottninggatan 83 a på dagarna.

Snyter ungar och putsar golv och kopparpottor och kokar rotmos och pölsa.

Jag lever ett lugnt liv i närheten av tunnelbanan.

Jag är svensk.

Jag hade en svensk uppväxt.

Jag läste läkarboken under täcket och var medlem i baptisternas juniorförening.

Jag drömde om att få vara med i sångkören och sjunga till gitarr bland ljuslågorna.

Jag drömde om att få vara med och sjunga till gitarr på Luciafesten.

Jag ägde två plattor av Alice Babs och en sportjacka med blixtlås som varit pappas byxor.

Jag jobbade på ett fik med speglar och Klass I och svinhus på gården.

Jag kan ännu känna lukten av råttor och hallonglasyr och av ost av ägaren som också var mjölkprovare.

[– – –] Jag lever ett lugnt liv inne på Drottninggatan 83 om dagarna lyssnande på grannfrun som jagar omkring med sin listiga sopkvast.

22

Sonja A kesson (pocket).indd 22

08-12-08 14.18.32

Jag gav mig en gång iväg från trivselhörnorna i en trerummare men hamnade i en annan trerummare.

Utredningarna blev för många för mig.

Jag har övat mig i anpassning förställning och slughet.

Jag har inga vingar men en starkt utvecklad puckel.

Jag snokar i alla sprickor som om där funnes en utväg.

Jag flaxar och flaxar men puckeln hindrar mig i mina rörelser.

Kvinnor skall inte utforska något.

De skall stanna där de är.

Min mamma påminner mig ständigt om allt jag har att vara tacksam för.

Mag-oro.

Jag vilar.

Jag har varit med.

Jag har knegat runt med mitt lilla liv.

Jag har gläntat på fel dörrar.

Jag har sett en samvetsöm våldta ett mejeribiträde.

Jag har sett en kokerska tappas på sitt blod över en slaskhink.

Jag har hört mitt döende barn fnittra främmande under min främmande hand.

[– – –]

23

Sonja A kesson (pocket).indd 23

08-12-08 14.18.32

Att poeten lyckas låta så på en gång blixtrande och tillbakalutat cool, så självmedveten i rollen som människa, kvinna och författare, i denna exposé över diktjagets yttre och inre vardagsliv!

Kanske lossnade det sakliga diktspråket delvis under arbetet med de två prosaböcker, berättelsen Skvallerspegel och novellsamlingen Efter balen, som hon publicerat åren innan, 1960 respektive 1962. Själv är jag inte lika tagen av Sonja Åkessons prosa som av hennes dikt. Följande lilla exkursion får räcka, för att ge en orientering och peka på de landvinningar poeten gör som prosaist. Man kan också iaktta ett slags mognadsprocess böckerna emellan.

Skvallerspegel är en frisinnad och psykologiskt insiktsfull, men språkligt och miljömässigt ganska gammaldags kortroman om livet i ett litet stationssamhälle, inte helt olikt Sonja Åkessons uppväxtort Havdhem på Gotland. Huvudpersoner är pigorna Solbritt och Alice som tjänstgör i byns lanthandel. Handlarens fru är otrogen och handlaren själv kastar lystna blickar på Alice, medan huvudpersonen Solbritt blir på smällen med en militär. Solbritts erfarenhet av tillvaron på ett mödrahem efter en ofrivillig graviditet matchar Sonja Åkessons egen, men varken hon eller de andra personerna i berättelsen förmår riktigt engagera. Enligt författaren själv skrev hon boken på en vecka medan yngste sonen var hos sin farmor – och hasten har satt sina spår i textens icke-existerande dramaturgi. Eva Moberg skriver träffande i sin recension i BLM (10/1960): »Sonja Åkesson har lärt sig att inte säga ett ord utöver det nödvändiga. Men ibland säger hon inte det heller.»

Det är någonting som fattas – en sammandragning i berättelsen eller en poäng – som man hela tiden hoppas ska komma, men som aldrig kommer.

Novellerna i den två år senare boken Efter balen har högre densitet och ett spänstigare och modernare språk. Författaren prövar oförtrutet nya ramar, att fylla med sina sociala beteendestudier – och motivvalen visar för första gången en genomgående feministisk tendens. »Kära mamma» är en brevnovell som liksom Skvallerspegel handlar om en oplanerad graviditet och en ung kvinna som skickas bort för att föda. Moderns tysta skuldbeläggande kommer indirekt fram och gör novellen skakande i all sin tillkämpade glättighet. »Middag med 24

Sonja A kesson (pocket).indd 24

08-12-08 14.18.32

chefen» återger ett telefonsamtal, avlyssnat från ena sidan. En kvinna avslöjar med vällustig utdragenhet att makens chef försökt förföra henne, sin anställdes hustru. Kvinnans förtjusning blottlägger ganska skoningslöst en kvinnlig rolltyp som utnyttjar hela sitt register för att vinna socialt kapital – inte i egen rätt utan som objekt för alfahannens åtrå. Titelnovellen »Efter balen» är en pjäs om ett one-night-stand som rinner ut i sanden. Eller tydligare: han fegar ur när han förstår att hon har barn och ansvar. Det coola är kvinnans liknöjdhet. Hon är inget offer: det är hon som har ett liv, det är han som är ett smolk i vinden som inte vågar ta mark.

För titelpersonen i samlingens mest gäckande novell »Sagan om prinsessan Viola» går tillvaron desto mer i kras. »Sagan» korsar teman från Askungen och H.C. Andersens »Svinaherden» med en modern berättelse om ungdomsfrigörelse. Viola som ömsom beskrivs i sagotermer som en prinsessa med »hallonmun» och »luktärtekjol», ömsom som en piga, ömsom som en näbbig samtidstjej, hindras av sina föräldrar från att finna sin prins. Fadern vill ha henne för sig själv och modern vill ha en uppasserska (jfr »Vaggvisa II» i kap. »Talspråkets och visans traditioner»). Ungefär som hos H.C. Andersen får prinsessan ihop det med sin undersåte, i detta fall en »vallgosse». I den danska sagan är det förstås den manliga parten, den till svinaherde förklädde prinsen, som står för uppvaktningen; vad prinsessan är ute efter är hans presenter.

Sonja Åkesson vänder på steken och låter prinsessan ta för sig sexuellt.

Straffen när föräldrarna uppdagar snedstegen blir i båda fallen hårda, den danska prinsessan fördrivs från kungariket; prinsessan Viola får pisk.

H.C. Andersen lyckas få sin prinsessa att framstå som straffet värdig, åtminstone enligt sin egen tids romantiska ideologi: hon förblindas av sin egoistiska materialism och ser inte prinsens värdighet genom svinaherdesmutsen. Sonja Åkesson vänder i stället, i sin hybrid, sympatierna till flickans fördel. Hon framställs som strävsam och osjälvisk – bara lite pilsk. Hennes Askungekvaliteter desarmerar dessutom klassfrågan och gör henne och vallpojken mera jämlika. När han – medan hon »förtorkar» till en struttande gumma – triumfatoriskt sprider historien om sin erövring av prinsessan, agerar han enligt ett tidlöst machomönster.

25

Sonja A kesson (pocket).indd 25

08-12-08 14.18.32

Hans sexualitet är honom till gagn, hennes är henne till last. Det är mot denna orättvisa författaren, i sin märkliga saga, riktar blickarna. Hon har inlett sin analys av mannens och kvinnans olika förutsättningar som samhällsmedborgare.

I genombrottsdikten »Självbiografi» stramas prosaböckernas alltmer självsäkra och frimodiga språk åt av givna regler, omkväden och beats. Dikten är ett slags kvinnligt svar på den amerikanske beatpoeten Lawrence Ferlinghettis dikt »Autobiography» ur diktsamlingen A Coney Island of the Mind från 1958. Ett maskinskrivet skissfragment på stapplande engelska i Sonja Åkesson-arkivet på universitetsbiblioteket i Göteborg visar att hon tog den amerikanska anknytningen på allvar; att hon kanske rentav på något stadium tänkte sig dikten på engelska: I am leading a quiet life in Drottninggatan 83 a by day.

Wipe the childrens noses and clean the floors and cupper pots and …

Hos Ferlinghettis svenska, kvinnliga kollega ersätts rännstenen av ett vardagsliv med snoriga ungar, och bohemheroismen av världssamvete och självkritik. Puckeln på Ikarosvingarnas plats är full av självpåtagna skuldkänslor. Samtidigt är tonen paradoxalt självsäker, totalt desillusionerad och formellt banbrytande i svenska kretsar. Dikten är ett av få svenska exempel ur genren jazz’n’poetry – det finns en inspelning där poeten själv läser den till loj jazzmusik. Det svänger bra. Hon har funnit sin stil.

Vad var det egentligen för ett klimat Sonja Åkesson klev in och fick fäste i vid genombrottet med Husfrid 1963? Tidsskildringarna från urbana Sverige talar om en paradoxal period. I grunden en påfallande stark värdegemenskap, karakteriserad av Herbert Tingsten med orden »den lyckliga demokratin». Samtidigt, motsatta upplevelseperspektiv: å ena sidan den likriktade instängdheten, den överdrivna idylliseringen, kalla kriget (trots tövädret kring Chrusjtjov) – å andra sidan den fort26

Sonja A kesson (pocket).indd 26

08-12-08 14.18.32

löpande internationaliseringen, de teknologiska landvinningarna, populärkulturboomen och den livliga avantgardismen.

Intellektuellt sett var mycket i rörelse och en ny debattlust började ersätta 1950-talets försiktiga tredje ståndpunkts-mentalitet. Universalismen – tanken på objektiva sanningar – fortsatte att krackelera. Positivismens vetenskapstro kritiserades och synen på språket och identiteten som stabila enheter stod inför samma centrifugalkraft. Nya språkkritiska och relativistiska tankar bröt efter hand igenom inom filosofi, socialpsykologi och konst. Ingemar Hedenius tog hand om den religiösa konsekvensen av nytänkandet; Ulf Linde blev den nya, »öppna» bildkonstens apostel. Det var nu man på allvar upptäckte publiken.

Skapandet tog inte slut när »producenten» släppte ifrån sig sitt verk.

Mottagaren fullföljde akten.

Nya krav ställdes på kulturanalysen. Inte bara konstavantgardismen, där tyst musik eller en urinoar på gallerigolvet kunde bli konst, krävde kritiskt nytänkande. Också medieverkligheten gjorde det, med sitt växande utbud av populärkultur genom radio- och tv-kanaler, pocketböcker och billiga LP-skivor. Hierarkin mellan högt och lågt började äntligen debatteras. Bengt Nerman tog på sig rollen att genom föredrag och artiklar, varav flera samlade i boken Demokratins kultursyn (1962), försöka lotsa folkbildningen och kritiken fram till en större öppenhet för de nya uttrycken, men fick tjurigt mothugg både från arbetarrörelsen (som här såg ett hot mot de lägre klassernas chans till förfining) och från konservativt håll (där man fruktade en upplösning av traditionella värden). Men diskussionen var i alla fall igång.

Kulturbegreppet breddades successivt, samtidigt som indoktriner­ ingsnojan växte med de kommersiella krafternas ökande styrka. Populärkulturen beskrevs allt oftare som ett »falskt medvetande» och synen på medierna förändrades någonstans i mitten av decenniet, även hos avantgardisterna, från möjlighet (i tidskriften Gorilla) till hot (i marxistisk analys). Efter hand ökade det kulturkritiska trycket till intoleransens gräns: vilken konstnärlig produkt kunde inte anklagas för att brista i ansvar när det gäller miljöfrågorna, u-landshjälpen, kvinnokampen eller demokratin?

Inom poesins sfär gick den tydligaste rörelsen vid 1960-talets bör27

Sonja A kesson (pocket).indd 27

08-12-08 14.18.32

jan bort från ett poesispråk som ansågs främmande för vardagens verklighet. Metaforerna, idylliseringen och de distanserande omskrivningarna av själsliga våndor ifrågasattes av de unga avantgardisterna. Inom litteraturens egen värld hette uppbrottsvågens viktigaste föregångare Gunnar Ekelöf, Lars Ahlin och Lars Gyllensten. Ekelöf hade i sin Strountes-diktning påbörjat uppluckrandet av högt och lågt i dikten.

Ahlin hade lagt tonvikten vid språkets roll i spelet med läsarna och värnat om en jämlikhet inte bara inom språket utan också i själva kommunikationsakten. Lars Gyllensten hade i böcker som Barnabok (1952), Sokrates död (1960) och Desperados (1962), via ett kongenialt skiftande romanspråk exponerat och prövat livshållningar från naivism till nihilism – och på det sättet bäddat för kommande trolöshetsdebatter.

På denna arena stegade Sonja Åkesson in, och kom med tiden att associeras med båda de aktivaste avantgardeströmningarna: nyenkelheten som i en utplattad form skulle överleva in i 1970-talets politisering, respektive konkretismen, som skulle tvingas gå i ide för att senare återkomma i nya skepnader.

Det fanns gott om överlappningar och gemensamma nämnare mellan 1960-talets två litterära frontgrupper. Mest iögonfallande är att de tongivande rösterna inom båda grupperna tillhörde unga män. De kvinnor som formexperimentellt sett hade kunnat passa in, har åtmin­ stone litteraturhistorien aldrig räknat till kretsen. Detta gäller till exempel konstnärerna Lenke Rothman och Elisabeth Hermodsson som, i likhet med de litterära avantgardisterna, tidigt sysslade med att utforska språkets och textens materialitet och vardaglighet, men från det bildkonstnärliga hållet. Rothman tillverkade 1964 en Sydd dagbok och Hermodsson debuterade med bilddiktsamlingen Dikt-ting 1966, vars handskrivna språkvävar liknar konkretisten Jarl Hammarbergs-Åkessons i stort sett samtidiga ordkonst.

Men också konstideologiskt fanns likheter. Som Leif Nylén påpekar i en ledare i den tongivande unglitterära tidskriften Rondo (4/1961) ville båda falangerna erbjuda alternativ till poesitraditionens gåtfullhet och förkonstling. Man ville få bort allt i dikten som la slöjor över det närvarande. Göran Palms banbrytande talspråkliga programdikt, »Megafonen i poesiparken», som inleder Rondos första nummer (1/1961) 28

Sonja A kesson (pocket).indd 28

08-12-08 14.18.32

brukar kallas en pamflett för nyenkelheten. Men raljansen mot den traditionella poesins metaforer, renhetssträvan, konstspråk och avsiktslöshet – eller avsikt att enbart vara en megafon för sig själv – är relevant för båda strömningarna.

Konkretisterna och de nyenkla delade synen på poeten, inte som benådad visionär, utan som en högst jordbunden förmedlare av en redan befintlig materia (dokumentär för de nyenkla, språkkroppslig för de konkreta). De ville ta fram tidigare »opoetiskt» material: det fula, orena, vardagliga. I Öyvind Fahlströms tidiga, konkretistiska manifest »Hätila ragulpr på fåtskliaben» från 1953 framhölls, liksom indirekt hos Palm, strävan att släppa in de vardagliga orden i poesin.

Skillnaderna låg alltså inte i motivationen så mycket som i metod och teknik. De nyenkla – med Lars Bäckström, Göran Palm och Björn Håkanson i familjen – riktade in sig på att göra det vanligaste vanliga, både i språk och värld, till poesi och därmed upphäva vaneseendet både i förhållande till språk och verklighet. Enligt Göran Palm i artikeln »Experiment i enkelhet» (Expressen 8/9 1961), var den typ av språkliga experiment som splittrar och spränger språk bara fortsättningen på en modernism som vid det här laget blivit statslitteratur, men som inte desto mindre fjärmade sig från läsarna. Enkelheten var däremot ett slags uppdaterat språkuppror: »En modern poet behöver i dag inte arbeta med sammansatta, splittrade och disharmoniska språkformer för att gälla som experimentator», skriver han och förtydligar: Jag menar inte att poeterna borde återgå till att skriva som Fröding eller Karlfeldt, utan just vad jag säger: att de har möjlighet att experimentera i enkelhet, direkthet, begriplighet – otrogna mot modernismens hermetiska ideal men i gengäld desto trognare mot modernismens experimentella anda.

En av de nyenkla teknikerna (som kan jämföras med den nya franska romanens) var att skärpa blickens och röstens registreringsförmåga tills det iakttagna vardagsmotivet framstod som både främmande och nytt. Björn Håkanson skrev exempelvis en dikt som ingående beskrev ett stycke uppblött och blekt wellpapp. Andra kodord kunde vara sak29

Sonja A kesson (pocket).indd 29

08-12-08 14.18.33

lighet, minimalism och metafordekonstruktion, som i Palms välkända dikt om havet, där upplevelsen imploderar i raderna »Havet. Jaha. / Det är som på Louvren».

Konkretisterna för sin del – tidigt Öyvind Fahlström, senare poeter som Bengt Emil Johnson, Åke Hodell, Leif Nylén och Jarl Hammarberg – såg förnyelsemöjligheten i en mer genomgripande knådning av språkmaterialet. Framför allt ville man aktivera fler av språkets sidor än den normalt dominanta semantiska, det vill säga den innehållsliga som säger oss att en boll är en rund sak som kan studsa. Språkets ljudmässighet och visualitet skulle få demokratisk likvärdighet; det finns ju till exempel ett slags boll i mitten av ordet »boll»! Nya betydelser skulle också tilllåtas uppstå ur friktionen mellan gamla innebörder, nya ljudbilder och visuella avtryck. I stället för att samla blicken skulle poesin bevara eller återge många konkurrerande, skelande, motsatta upplevelseelement simultant. Verksamheten tog formen av ett kalas på språket. En sensuellt luckrande eller maskinellt tuggande karneval.

Sommaren 1960 undertecknade Sonja Åkesson – som vid det laget gett ut två diktsamlingar – tillsammans med P.C. Jersild, Bo Holmberg och Kai Henmark artikeln »Front mot formens tyranni», tryckt i Dagens Nyheter. Debatten blev intensiv men kortvarig, särskilt som det i efterhand visade sig att undertecknarna, som alla hade sin bakgrund på Reidar Ekners skrivarkurs, hade olika syn på något centralt i texten: innebörden av begreppet »engagemang». För Jersild handlade det helt enkelt om ett socialt engagemang; för Sonja Åkesson hade det också med stil att göra: hon ville komma åt känsloinställningar som var mer än bara »estetiska… elastiska…».

Front mot formens tyranni Den litterära utvecklingen i Sverige har under de senare åren präglats av ett alltmer tilltagande intresse för den yttre formen på bekostnad av det spontana uttrycket och engagemanget. Risken är att detta inom kort kan leda till en steril akademism. Samtidigt som den estetiska diskussionen är självklart nödvändig blir det allt väsentligare att det litterära skapandet återfår sin karaktär av ursprunglighet. Formell durkdrivenhet får inte ersätta eller skymma det bärande 30

Sonja A kesson (pocket).indd 30

08-12-08 14.18.33

innehåll som författaren söker gestalta.

Den turistande gentlemannapoeten som presenterar utstuderade djärvheter på klassiska versmått har redan kommit många att somna. Och studerkammardiktaren med sin balanserade redovisning av bokliga upplevelser får knappast någon att vakna. Strindberg med sin obändiga intensitet och hetsiga puls skulle sannolikt betraktas som estetisk mongol bland det senaste decenniets litterära snobbar.

40-talets lika hänsynslösa trotsande av alla konventioner som vitala engagemang i ofrånkomliga samvetsfrågor slog en effektiv bräsch i vanetänkandet. Den tidige Pär Lagerkvists fruktbara experimenterande eller Hjalmar Bergmans mer avancerade verk har inte heller vunnit den efterföljd de förtjänar. Den ovanligt stelbenta inställningen från officiella instanser till all experimenterande litteratur är för övrigt helt orimlig.

En alltför långtgående upptagenhet med formella petitesser har rest onödiga barriärer för de diktare som i första hand vill frambära ett för dem angeläget innehåll. Det är innehållet som bör avgöra gestaltningens yttre form och inte tvärtom. Från dessa utgångspunkter skulle en ny stimulerande estetisk diskussion kunna inledas. Med ett förnyat intresse för innehållet borde också kunna följa nya former och nya gestaltningsmöjligheter.

En diktares inlevelse kan aldrig ersättas av aldrig så raffinerade metoder.

(Kai Henmark, Bo Holmberg, P.C. Jersild, Sonja Åkesson i Dagens Nyheter 29/8 1960.)

Sonja Åkesson ångrade i efterhand sin medverkan i manifestet, mest för att det skapade en massa missförstånd. De intolkade – knappast i texten uttalade – åsikterna om att innehållet och begripligheten generellt skulle vara viktigare än formen, tyckte hon mest liknade en ny, osympatisk renhetssträvan. Hon förklarar i BLM 9/1960 att det hon eftersökte framför allt var en mindre ansträngdhet och akademisk kyla och en större intimitet med motiven i dikten (jfr kap. »Intimiteten som kunskapsprincip»). Hon låter i åtminstone två dikter ana sin aversion mot en dogmatisk enkelhet som i poesi och kritik agerar språkpolis 31

Sonja A kesson (pocket).indd 31

08-12-08 14.18.33