9789173875219 by Smakprov Media AB

Stanna Stanna alla alla klockor klockor ANNA EKMAN (RED)

Om att förlora någon, ta farväl, sakna, hoppas och undra hur livet ska fortsätta utan ANNA EKMAN (RED) Libris förlag

LIBRIS

Bibelcitaten är hämtade från Bibel 2000. De publiceras med tillstånd av Svenska Bibelsällskapet. För texter av Astrid Lindgren innehas copyright av Saltkråkan AB. Originalförlag Rabén & Sjögren.

Förlaget riktar ett stort tack till samtliga författare och rättighets innehavare som gjort utgivningen av den här boken möjlig. Förlaget har i största möjliga mån sökt nå alla upphovsrätts innehavare till respektive verk. Skulle det trots detta finnas någon vi inte lyckats komma i kontakt med ber vi rättsinne havaren att ta kontakt med oss via: info@libris.se.

copyright © 2017 Respektive rättsinnehavare samt Libris förlag redaktör Anna Ekman omslag form Emma Graves omslagsbild Shutterstock inlaga form och bild Maria Mannberg tryck Livonia Print, Lettland 2017 isbn 978–91–7387–521–9 www.libris.se

förord när sorgen kommer försvinner inte sällan orden. De livsviktiga orden som gör att vi kan förklara hur vi känner, orden som kan trösta oss, orden som gör att vi kan trösta andra. I dess frånvaro kan vi få gå i andras mer ordrika fotspår, de som gått före oss i samma landskap av mörker. Deras ord kan få bli våra tills vi åter hittar våra egna. Hur väl har väl inte Astrid Lindgren hjälpt Mattis och oss andra att med tre ord beskriva den gränslösa saknaden när någon vi älskar dör: ”Han fattas mig.” Och Erik Hille stad sätter lika självklara som outhärdliga ord på en mam mas bråddjupa sorg över att förlora sitt barn. ”Det är dig jag älskar, det är dig jag älskar!” Och när vårt eget liv börjar närma sig dagens slut kan vi få omslutas av Pär Lagerkvists ord om att ”det är vackrast när det skymmer”. Och Ylva Eggehorn påminner oss om att vi inte behöver vara rädda, vi är inte ensamma. ”I sanden finns det spår.” 4 Anna Ekman och Libris redaktion

Jag skall gå genom tysta skyar, genom hav av stjärnors ljus och vandra i vita nätter tills jag funnit min faders hus. Jag skall klappa sakta på porten där ingen mer går ut och jag skall sjunga av glädje som jag aldrig sjöng förut.

Hur fort blir lönnarna gula, som lyser vår vandring i parken. Att dö är att resa en smula från grenen till fasta marken. stig dagerman (1923–1954)

dan andersson (1888–1920), ur Den hemlöse 4

Att dö är seger, inte nederlag. Det lyser över bergen. Natt har blivit dag. bo setterlind (1923–1991) 4

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och någonting alldeles oväntat sker Världen förändrar sig varje dag men ibland blir den aldrig detsamma mer alf henrikson (1905–1995)

Snö faller

Först efteråt, när det är för sent, vet vi

Begravningarna kommer tätare och tätare som vägskyltarna när man närmar sig en stad.

vilka år som var de lyckliga. okänd

Tusentals människors blickar i de långa skuggornas land. En bro bygger sig långsamt rakt ut i rymden. tomas tranströmer, ur Den stora gåtan (2004) 4

Det finns något som är starkare än döden. Det är närvaron av de frånvarande i minnet hos de levande. jean d’ormesson

Klockor, klockor

Små stjärnor lyser också i mörkret. finskt ordspråk

Tidigt på morgonen efter Allhelgona passerar jag Skogskyrko gården. På gravarna brinner fortfarande många ljus. Det är vackert i novembermorgonens gråa dunkel, fladdrande lågor som överlevt natten och dess mörka glömska: Ett fält av ljus sken, en armé av minnen, en bro från de levande till de döda. Vad många som är döda här på gravgården. Men också i mitt liv, så många: Anna och Erik och Birgitta, Calle, Janne, Lempi, Greg, Camilla, Anne-Marie. Tja, döda och döda. Att gå vidare, heter det. Men om de nu har gått vidare, så varför är de då kvar hos mig, allihopa? Till och med min kropp bär på minnena. Farmor som nöp mig i kinden. Just det avskydde jag. Farmor tog ett grepp om kinden med sina beniga fingrar och tittade noga på oss. Och om hon tyckte att vi blivit vackrare sade hon: ”Du har vunnit lite.” Men om hon tyckte att vi blivit fulare brukade hon nypa oss bekymrat i kinden och säga: ”Du har tappat lite…” Själv såg farmor ut som ett sviskon. Ibland, goda dagar när hon var lite svullen, såg hon ut som ett plommon, och då tyckte vi att hon vunnit lite, men ofta, framför allt på slutet, såg hon ut som ett russin, och då tyckte vi nog att hon hade tappat lite. Hoppas någon har tänt ett ljus på hennes grav i mellers ta Finland. Fast farmor dog egentligen aldrig, hon bara upphörde att finnas till, och när vi alla var ense om att nu är det nog slut, så grävde vi ner henne. Farmor var så gammal att ingen riktigt visste var det började, hon gick på som en kraftfull slagdänga alla sina da gar, en dänga med många många verser, men så smått blev 8

melodin sprödare, och till slut kunde hon bara uppfattas som ett svagt daller, en liten svängning som av en liten fin klocka. Den klockan finns fortfarande i mig. När farmor inte längre orkar bära sig själv, då bär jag henne i mig. Och inte bara henne, alla ni andra, ni finns där i mig som klockor, pinglande lätta minnen, andra med en do vare klang, några lätt disharmoniska, men alla spelar de sin stämma i förhållande till det evigt pulserande livet. Så flätas de levande ihop med de döda, klockor klockor, de som har varit, de som är, och lyssnar jag noga kan jag i djupet skönja de pigga bjällrorna från dem som snart skall komma. Jag lyfter blicken mot den ännu mörka morgonhimlen. De sista stjärnorna tindrar än. Och jag vet inte om det är gravljusen som speglar sig i stjärnorna, eller om stjärnorna speglar sig i ljusen. Men det känns tryggt. Allt är bra. mark levengood, ur Sucka mitt härta, men brist dock ej (2006) 4

Engång skall du ... Engång skall du vara en av dem som levat för längesen. Jorden skall minnas dig så som den minns gräset och skogarna, det multnade lövet. Så som myllan minns och så som bergen minns vindarna. Din frid skall vara oändlig så som havet. pär lagerkvist (1891–1974), ur Aftonland (1953) © Tryckt med tillstånd av Pär Lagerkvist Estate

Kärleken är (En ängel flög förbi)

Aldrig är vi mer skyddslösa mot lidandet än när vi älskar. sigmund freud

Här, i den stilla gryningen kan jag känna allting andas igen De tunga molnen, drev iväg med vindarna Inga tårar ifrån himlen blir till regn Vi hör orden i en sång, som finns kvar här i våra hjärtan nu, i lugnet efter storm

En ängel flög förbi mot himmelen så fri, men hon lämnade sitt leende på vår jord, som en sol som värmer oss och som ett himmelskt stjärnebloss så vi kan betrakta livets skeende med en tro: Kärleken är Och när natten sänker sig är vi trygga i varandras andetag En vind som smyger sig hit in bär en doft utav vilda rosor

En ängel flög förbi mot himmelen så fri, men hon lämnade sitt leende på vår jord som en sol som värmer oss och som ett himmelskt stjärnebloss så vi kan betrakta livets skeende med en tro: Kärleken är ingela forsman, håkan almqvist, bobby ljunggren © BMG Chrysalis Scandinavia AB, Stockholm

”Nästan omärkligt …” Jag sitter på stolen bredvid sängen. Det är bara du och jag i rummet. Nästan omärkligt är det bara jag i rummet gunnar harding, ur Stora scenen (1995) 4

Men glädjen har alltid ett sista leende. Någonstans dröjer det kvar. Någon förvarar det djupt i sin saknad. viola renvall (1905–1998), ur Den allra sista gången 11

Gråt inte för att jag är död Gråt inte för att jag är död jag finns inom dig alltid Du har min röst den finns i dig den kan du höra när du vill Du har mitt ansikte min kropp Jag finns i dig Du kan ta fram mig när du vill Allt som finns kvar av mig är inom dig. Så vi är jämt tillsammans barbro lindgren, ur Gröngölingen på väg (1974) 4

Saknad Så liten plats en människa tar på jorden. Mindre än ett träd i skogen. Så stort tomrum hon lämnar efter sig. En hel värld kan inte fylla det. Så litet en människas hjärta är. Inte större än en fågel. Rymmer ändå hela världen och tomma rymder större än hela världen ändlösa tomma rymdskogar av tystnad sång. ingrid arvidsson, ur Livstecken (1964) 4

Den djupa sorgen över varje varelses död för vilken vi hyst vänskap uppstår ur känslan att det hos varje individ ligger något outsägligt, något som tillkommer den ensam, något därför absolut oåterkalleligt. Omne individuum ineffabile [Varje individ är något som man inte kan uttrycka i ord]. arthur schopenhauer (1788–1860) 4

Sorg

Före och efter, det är den enda indelning som finns; före och efteråt. Solen lyser in i mitt arbetsrum, Atlanten glittrar obe griplig, flimrar ansikten dataskärmen. Stanna alladetklockor, stäng avpådin telefon, Barn, föräldrar, familjer, enskilda saknade. tysta hunden med ett ben där den gläfser i vrån, Innan/efteråt och avgrunden som öppnar sig däremellan. täck över och låtväntan, kistannågon bärasdröjer, ut all vår ängslan. All pianot vår vardagliga Det som kunde hänt. Och såförstämda händer det.salut. till de sörjandes tårar ochhatrummans Den stora vågen kommer. Allting blir tyngdlöst tyst. W H Auden, av Bengt Detöversättning är efteråt. Skonad sitter jagJangfeldt bakom mina ord. Att sakna ord är ingenting och att skämmas är skamlöst. Vi som blev skonade skäms. Sträcker fram våra meningslösa händer. är här, försöker vi säga. Utan att begränsa vi menar När sorgen Vi kommer försvinner inte sällan orden.vad I den med här. här boken finns ord att låna för egen och andras tröst, till Före – efteråt. Det enda som finns är det obeskrivliga begravningstal och dödsannonser, som en mjuk smekning avståndet mellan innan det hände och när det har hänt. och som en hoppfull längtan. Ord hjälper oss att förstå Är det någonting jagsom kan göra? och göra oss förstådda. kan– lysa i vårtlättnad? och andras Vi somOrd blev som skonade ska viinkänna mörker. Ord attärlåna, Vi här. tills vi hittar våra egna igen. Kunde vi upphäva avgrunden mellan innan och efteråt, skulle vi göra det men det kan vi inte. Kan vi inte spränga väg till ett rum där sorgen är portförbjuden ska vi hålla tyst. Våra intetsägande armar. Vi vill bara hjälpa. Vi är här. Världen deltar i sorgen, står det. Så går det inte till. Sorgen är inte tillgänglig för världens allmänna deltagande. Sorgen är enskild och personlig, sorgen är bara din. Världen kan bara fortsätta som om någonting hänt. Det har hänt. Jag är här. Vi är här. Vi tränger oss på med att vi finns i all vår otillräcklighet. Är det ingenting jag kan göra? Ingenting? Vi är här – det vet du. Jag kan inte dela din sorg; den är odelbar, hel. Jag är 14 www.libris.se