9789164204950 by Smakprov Media AB

Tidigare utgivet på Piratförlaget: Malin från Skaftnäs 2011

Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se

ISBN 978-91-642-0495-0

Jag föddes o ch råkade vara en flicka. Jag misstänker att det var något av en besvikelse för min pappa när han fick sitt röda varma lilla tjejbarn i sina stora torra händer med sprucket knogskinn och uppätna naglar. Jag misstänker det eftersom han fler än tre och heller inte mindre än hundra gånger har berättat historien om när jag kom till världen. Jag var så säker på att det var en kille, helt säker var jag! Och så var det du. Slut på berättelsen. Intet öga torrt. Herregud så fint. Vilken sonett! Hur älskad är inte den som nästan blev rätt kön. Jag har många gånger sugit på min tanketablett och funderat på alternativa slut på pappas vackra, om än korthuggna anekdot. Det skulle till exempel kunna låta såhär: Jag var så säker på att det var en kille, helt säker var jag. Och så var det du.

Och det var ju helt FANTASTISKT! Eller: Jag var så säker på att det var en kille, helt säker var jag. Och så var det du. HÖGSTA VINSTEN! Eller: Jag var så säker på att det var en kille, helt säker var jag. Och så var det du. Och det var ju ÄNNU BÄTTRE! Bekräftelsebefriad får jag fundera in i evigheten på om han inte skulle ha blivit själaglad om jag varit en liten man att fiska, röka kött och svetsa traktorsläp med. Om jag hade varit en man hade jag också vetat om det finns något som heter ”svetsa traktorsläp”. Det är ju fan också. ”Jag tycker att hon ska heta Jenny”, sa pappa. ”Hon ska heta Stella”, bestämde mamma. Så började livet och så fortsatte det. Älskar min pappa mig eller älskar han mig inte? Säkrast ändå att ta i när jag försöker vinna hans kärlek, förtjäna hans beundran, erövra hans respekt. Bäst att göra allt jag kan och kommer på för att imponera. Det kommer bli bra om jag blir den son han aldrig fick. Om jag lindar min byst, svär som en hamnarbetare, spottar faran i ansiktet, plockar upp en ål mellan pek- och långfinger. Jag tror att jag eventuellt hade fel, för han verkade inte bry sig.

Eventuellt har jag lagt ner väldigt mycket arbete helt i onödan. ”Det är klart att pappa älskar dig”, sa mamma.

Mamm a o ch pappa hade varit ett par i två år när mamma som tjugotvååring blev ”oplanerat gravid”, vad det nu är. Så typiskt mig att vara ett misstag. Kanske bättre att vara frukten av ett misstag än att inte vara frukten av någonting alls. Kanske bättre att vara född än ofödd. Men ändå, någons misstag. Någons oaktsamma ligg som fick långtgående konsekvenser. Det illa luggna ligget blev lagd unge ligger och det var jag. De levde tillsammans i en arton kvadratmeters etta med kokvrå och ”tvätta underlivet i ett handfat”. Det var inget rivningskontrakt eller så, den var bara hemsk. Köksluckor med sprucken målarfärg, gulnad och bubblig linoleummatta i hallen och element som droppade om nätterna. Kanske droppade de på dagarna också men då var ingen hemma. Kanske var det oerhört romantiskt, kanske var det alldeles förfärligt. Kanske fick mamma urinvägsinfektion gång på gång från draget i sovrumsgolvet där man kunde gömma en flyktingfamilj mellan tiljorna.

Jag försöker föreställa mig pappa som en ung pojkvän. Det är svårt. Jag försöker föreställa mig mamma som en ung och stark vacker kvinna som klarar allt. Det går bra. Hon var alldeles säkert en härlig flickvän. Jag tänker att pappa var helt omöjlig och att mamma gjorde det möjligt. Jag tittar i fotoalbum från mitten av sjuttiotalet och tänker att alla bilder där de gör något roligt säkert var mammas idé. Pappa ser alltid ut att längta ut ur fotografiet, men han ville ju aldrig någonstans. Han hade aldrig någonstans han skulle, och hade han det så var det ett himla liv samt åka en timme för tidigt på grund av svår stress. Jag ser framför mig hur mamma stod i badrummet och borstade sitt långa hår blankt medan pappa satt och svor bakom ratten ute på gatan. När lärde sig pappa det här? Såg han sin egen far och kunde sedan inte låta bli att göra likadant när han tog sig en fru, eller föds män med förmågan att tuta och svära kvinnor ut ur byggnader? Mamma hade sjuttiotalsjeans och åtsittande blus, det bruna håret i mittbena långt ner över ryggen och till detta inget smink. Hennes tunna rena hud spänd över kindben och panna, ögonen glittrande snälla. Glad blick hade min mamma. Mamma var så vacker och pappa var rolig. Det är så man får tjejerna men det är inte alltid man får gifta sig med dem. Tur för pappa att hon blev med barn. Mamma såg ut som en ängel, pappa såg ut som en förbry-

tare och det var deras hemliga uppgörelse. När Palme mördades var jag sju år och jag kunde inte förstå vad pappa och hans mustasch gjorde på löpsedlarna. Han satt i mormors kök och suckade tungt över det oerhörda att statsministern skjutits ihjäl, men ingen kom och hämtade honom. Mamma var tjugo år gammal när hon lämnade scenen som var den fria marknaden med oändliga möjligheter. Ett berg av spruckna kärleksdrömmar låg bakom henne. Inte hennes utan de hopplösa spånen som trodde att de skulle få henne på riktigt. Det var en svinkall aprildag när mamma klev in i hallen, släppte ner handväskan på golvet, gled med ryggen mot väggen och rakt ut i luften deklarerade: ”Jag är med barn.” Tystnad. Var någon hemma? ”Kom inte med det till mig”, svarade pappa från köket med ansiktet sänkt över en tallrik kallvispad nyponsoppa och bara Gud vet om han menade allvar. Hon tittade ner på magen och jeansen som skar in i midjan. På kvinnors vis kände hon sig fet som en gris. Herregud, jag är gravid, tänkte mamma men det hörde ju inte jag. Kanske var det exakt i den stunden som jag bakom den där byxlinningen blev en flicka. XX istället för XY och lilla mammas tillvaro blir ny. Det var kanske inte den bästa av idéer att bilda familj med

pappa, men världen kan inte bara bestå av familjer där alla är överens om att bilda familj. Mitt i den snörika vintern föddes jag klockan halv två på natten för allas omaks skull. Täckt av mörkt hår och inte särskilt söt. Inte tillknycklad eller så, bara generellt ful. Som en jättegammal tant med fjun, som en för tidigt född gorilla som ändå var fet. Eller som en inuit med skägg över hela kroppen. Men det löste sig med tiden. Jag är inte ful nu, det kan ingen påstå. Bilder tagna rakt från sidan kan till och med bli riktigt bra, dem tittar jag på tills jag tror att det är sant. Med kisande ögon kramade jag mig fast vid mammas bröst och hoppades få vara kvar. Den feta gorillatanten som inte skulle ha funnits men fanns ändå. Det lilla misstaget. De nyblivna föräldrarna tog med sig det nya barnet till det nybyggda huset på den gamla släktgården där viken låg bottenfrusen och vacker. Där skulle jag senare öva på att inte drunkna ihjäl mig. I en kista i finrummet har mamma lagt våra fotoalbum. Mitt är av galon, om man skulle behöva sitta i regnet och titta på bilder. Bilderna är gulnade kvadrater med vit kant. Mamma i en blå urtvättad sjukhusrock, bröst som är hav över kroppen, håret i långa bruna floder över hela vita kudden. Hon ser matt ut. Slut men ändå lycklig. Det kanske inte var en så himla dum idé ändå det där med ett misstag. Vad ska det bli av mig? tänkte jag inte eftersom jag var en bebis.

Mamm a hade b e stämt sig för att bli bonde bara för att visa alla som sa att hon inte kunde att hon visst kunde. De skulle minsann få se, de jävlarna. Hon läste vid jordbruksskola och efter morgonens maskinella mjölkning av nötdjur på rad handpumpades flaskor fulla med bröstmjölk innan hon tog sin Volvo Amazon och försvann bakom brevlådorna vid ladugårdsplanen i ett moln av grusdamm som la sig ungefär samtidigt som det lilla barnet som var jag slutade skrika. På dagarna lärde hon sig hur man svedjar skog, utfodrar nötkreatur samt drar ut kalvar som har satt sig på tvären i moderns nödutgång. Pappa berättade om hur en bonde från en närliggande gård hade fått såga upp en levande kalv medan den fortfarande satt fast i sin mamma. Det var en mindre ekonomisk förlust att offra den halvt nyfödda än att låta mamman stryka med, vilket hon senare ändå gjorde. Kvar i det egenhändigt hopsnickrade huset fann pappa sig

själv med en bebis, en näve kattungar och en varghund som han tjatat sig till. ”Vi kan inte skaffa en hundvalp av jordklotets största ras när vi precis ska få en bebis, det begriper du väl?” lika delar vädjade som befallde mamma. ”Kan inte jag?” sa pappa och så fick mamma ge med sig och låta en irländsk varghund kliva in i hallen och fylla rummet trots att han var en bebis han också. Slokörat lämnades varghunden tillbaka efter ett par veckor eftersom man faktiskt inte kan ha en bebis och kattungar och en hund som är lika stor som en häst när man samtidigt ska sköta en gård och dessutom inte vet vad som är upp och ner på ett nyfött barn. Med det jag vet om pappa idag är det ett stort mirakel att jag fortfarande lever. Bara en oerhört pressad person skulle lämna ett spädbarn i min pappas händer. Kanske växte han med uppgiften eller så finns Gud trots allt. Mamma tog alltså ett stort feministiskt steg framåt, men det visste hon inte om. Pappa var pappaledig, men det är högst oklart om han var medveten om vad begreppet omfattade. ”En gång rullade din barnvagn ner i vattnet och hamnade upp och ner”, berättade pappa när vi var på väg ner till sjön. Det måste ha varit ett festligt minne för han sken upp i ett leende när han berättade, som om han precis berättat om en full farbror som snubblar omkull på sina egentappade byxor. ”Men herregud! Låg jag i vagnen?”

Pappa virade ett rep mellan armen och handklykan medan han inte såg ut att tänka efter. ”Det minns jag inte.” De olycksaliga kattungarna spreds för vinden och fann sig snart bortskänkta åt alla möjliga håll. Som oönskad kattunge på landsbygden får det ändå anses vara en bra dag när man inte befinner sig med sina syskon i en Ica-kasse fästad vid ett avgasrör. En katt på landet som kommer undan med att bli ladugårdskatt som blir sparkad med gummistövel så att bonden kan stänga dörren är ändå en sällsynt lyckligt lottad katt. Mamma katt, hon som var så svart som en svart katt någonsin kan bli, blev kvar i huset tills vi köpte en svart intelligensutmanad hund tio år senare. Hon gav den korkade hunden en snabb blick fylld av hat och avsky, sedan gick hon ut genom dörren med svansen svassad högt för att aldrig se tillbaka och aldrig komma hem igen. Jo, hon gjorde en snabb comeback på ladugårdsplanen efter en vecka bara för att konstatera att den vidriga knölen var kvar och sprang runt som en idiot med sin rosa tunga fladdrande i vinden. Hunden skällde upphetsat, kissade i farten och försökte sedan para sig med henne. Efter den händelsen var hon borta för gott, kränkt för evigt. ”Hon bor hos en snäll tant”, sa mamma. Vi som var barn tog för givet att hon hade svultit ihjäl i skogen eller blivit dödad av en räv och att de vuxna ljög ihop något fint och lättsmält. Men hon bodde verkligen hos en tant, katten med alla sina

nio liv och tanten med sitt enda ensliga. Den förrymda katten kom in och åt rester blandat med varm mjölk och svansade genast ut igen för att leva alla sina vardagar i skogen. En eftermiddag på skogsstigen där jag befann mig bara för att tjyvröka utom synhåll stod jag plötsligt öga mot öga med min barndomskatt. Jag betraktade med misstro detta svarta mjuka spöke utsänt av Gud för att få mig att fimpa. Men hur gammal är du nu? Femton år? Hon mötte min blick och såg ut att tänka hundälskande svikande skithög. ”Hej!” sa jag. Dra du åt helvete, väste hon inte men vände snabbt sitt lilla kattanus mot mig och försvann in i skogen.