Copyright © Susanne Trydal och Daniel Åhlin 2016 Utgiven av Hoi Förlag www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Lupus Nensén Formgivning inlaga: Fredrik Malmquist Tryckt hos Scandbook, Falun 2016 ISBN: 978-91-7557-868-2
Prolog Han räknar till ett tjugotal män i rummet, alla är äldre än han. Många är släktingar, några har han aldrig sett tidigare. De har samlats framför eldstaden. Han ser sig om i rummet. Elden sprakar i den stora öppna spisen. Väggarna är klädda i träpanel och där sitter hans farfars jakttroféer. Han tittar ut genom de stora fönsterrutorna. Det är sent på kvällen, men solen kommer knappt gå ner under horisonten vid den här tiden på året. Utanför huset sluttar marken ner mot en spegelblank sjö. Utsikten är fantastisk. Bortom sjön är det skog så långt ögat kan nå. Och allra längst bort anar man fjällen vid horisonten. När han var liten älskade han att vara här uppe på fjällgården. Han blundar och minns. Barndomen luktar tjära från beckoljan som hans mamma brukade smörja in honom med för att skydda mot mygg och knott. Nu vet han inte varför han är här. Stämningen i rummet är tryckt. Det känns inte som vanligt. Farfadern kommer in i rummet och säger att det är dags. Alla männen reser sig upp och går ner för trapporna till ett rum i källaren. Han har aldrig varit i det rummet förut, knappt tänkt på att det finns. Ett enda stort bord finns där nere. Ljuset är dämpat och det finns inga fönster. De inleder med en kort bön. ”Vi har samlats här idag för att prata om den oroväckande utveckling vi sett den senaste tiden”, säger hans farfar. ”Men också för att ta upp en ny medlem i vårt sällskap.” 5
Han förstår ingenting av det som sägs. Han känner inte igen sin farfar och sneglar bort mot sin pappa, utan att få någon kontakt. ”Ondskans folk har åter synts till i vårt område”, fortsätter farfadern. ”Vi kan inte längre blunda för det faktum att de finns här igen. Vi har vårt uppdrag, och vi måste agera!”
6
orun fyllde träsleven med soppa och blåste på den innan hon smakade. Det smakade inte alls som hon hade förväntat sig. Köttet var för torrt, svampen för svampig och örterna verkade ha hoppat ur grytan och gått och gömt sig. Det smakade bara tråkigt, ändå hade hon följt instruktionerna. Torun smulade ner ytterligare en näve med torkade örter. Det var roligt att lära sig laga mat, men det var inte enkelt att få till smakerna som hon ville. Hon hade blivit glad när Arna på Lysen hade erbjudit henne att få vara med i matlaget. I vanliga fall brukade barn tvingas vänta tills de var äldre innan de fick delta i sysslorna i staden. Det var varmt inne i salen och luften var kvav av eldarna som brann. Torun strök bort en blond hårslinga som lossnat från flätan, innan hon åter smakade av maten. Halvard, som var ansvarig för stadens matlagning, närmade sig. Han smakade av maten med en slev innan han sänkte sitt gamla rynkiga ansikte över grytan och tog några djupa andetag genom näsan. Det såg ut som om han skulle bada ansiktet i soppan, men så tittade han upp och Torun belönades med en klapp på axeln. Betydde det att hon 7
hade gjort rätt? Hon visste inte och var tvungen att smaka på soppan ännu en gång. Det var betydligt bättre drag i den nu. Jag är på rätt väg, tänkte Torun, jag får inte vara rädd för att använda rejält med örter. ”Det räcker för idag. Du lär dig, märker jag. Vem vet, det kanske inte dröjer länge innan det är din soppa som folk bälgar i sig när de kommer tillbaka efter lång tids jakt i skogen. Vi ses igen om tre dagar”, sa Halvard. ”Äntligen kommer du.” Toruns bästa vän Auda satt på en sten utanför den lilla salen nära Flammen. Torun hajade till när hon fick syn på henne. Det röda håret var grått av smuts och hennes ansikte och kläder var om möjligt ännu smutsigare. Det såg ut som om hon hade rullat runt i aska. ”Vad är det? Har du aldrig sett någon som har arbetat ordentligt förr?” frågade Auda. Medan de strosade iväg genom Hemhall, frågade Torun vad Auda egentligen hade arbetat med. Auda berättade att hon hade hjälpt till att röja undan bråte som blivit kvar sedan det stora skalvet i berget. De flesta byggnader som förstördes under skalvet hade nu reparerats, men det fanns stora högar med bråte som ännu inte hade skyfflats undan. Torun misstänkte att Auda mest hjälpte till för att hon tyckte att det var roligt att slänga saker i Flammen. ”Ska du inte gå ner till Hallsjön och skölja av dig?” frågade Torun. Arna på Lysen hade frågat om Auda också var intresserad av att lära sig laga mat. Men Auda drömde om att bli travlare och få utföra hemliga uppdrag åt rådet. ”Tog du med något åt mig?” frågade Auda istället. ”Tog med? Vad skulle jag ha tagit med?” frågade Torun. 8
”Rökt kött så klart! Det sa jag ju åt dig redan när du började med det där tramset.” Torun svarade att det inte gick att plocka med sig mat hur som helst. De fortsatte mot Hallsjön. Torun ville också hälsa på sin vän Torke som bodde nere i Sjöhall. Av hallarna som utgjorde staden Hallahem, var Sjöhall den del som hade klarat sig bäst när bergsrået, eller drottningen under berget som hon själv kallade sig, skakat berget i sina grundvalar. Det var vi som lyckades övertala henne att göra det, tänkte Torun. Det var tack vare skalvet som människorna nu inte vågade borra efter metall i berget som de hade planerat. Det var bara några få personer i hela staden som visste vad som hade hänt. Rådet förstås, och Toruns mor Sigrun och Audas mor och far. De hade alla avgett löften om att aldrig avslöja vad de varit med om. Det vilade som vanligt en ödslig känsla över Sjöhall. En man och hans dotter tvättade kläder vid ena stranden och en annan man satt på en klippa en dryg meter ovanför dem och snidade något ur ett trästycke. Han hackade med en vass sten längs sidorna tills all näver var borta och det ljusa träslaget blottades. Sedan vred och vände han på den, innan han fortsatte. Torun och Auda såg inte till några andra i hallen. Det bodde många samlare och fiskare i Sjöhall och de var ute i skogen så här dags. Torun spanade mot Emblas bo. Förmodligen var hon i Rådhall. Hon befann sig där allt oftare sedan Elefs död. Torun tyckte mycket om Embla. Hon var den som stöttat Torun mest när hon fått veta att hon var en bortbyting. Auda gick ner till sjön för att tvätta sig medan Torun fortsatte till Torkes bo. Hon knackade försiktigt på den lilla träporten. Den var murken och sprucken. 9
”Vem är det?” frågade en röst. ”Det är Torun.” ”Hej Torun. Jag kan inte prata nu …” ”Varför inte då? Du kan väl i alla fall komma ut och hälsa?” Torun stod tyst kvar en stund utanför boet. Hon var på väg att gå därifrån när hon hörde hur det knarrade till. Torke stack ut huvudet och såg sig omkring. ”Är du här ensam?” frågade han. ”Auda är nere vid sjön och tvättar sig”, svarade Torun och pekade mot Hallsjön. ”Fort, kom in”, sa Torke och höll upp porten åt Torun. Inne i boet var det stökigt. Det såg ut som att ingen hade städat sedan skalvet. Det låg damm och grus överallt. Torun fick syn på en hög pergament som låg på ett bord. Arken var fyllda med ritningar och text som inte såg ut som vitterspråk. ”Vad är det här?” frågade hon och tog upp ett av arken. ”Åh, det är inget särskilt”, svarade Torke och tog tillbaka arket. ”Jag …” fortsatte han. ”Jag kan inte prata om det nu. Jag lovar att berätta senare.” ”Det påminner om kartan som ledde oss ner i berget”, sa Torun. ”Är det gobblarspråk?” Torke rodnade. ”Jag lovar att berätta senare”, sa han igen medan han föste Torun framför sig tillbaka mot porten. Torun sa inget mer. Hon hoppades att han inte hade gjort något dumt.
10
Auda hade sköljt av sig den värsta smutsen. Nu satt hon på en sten och pressade vattnet ur sitt hår. Den senaste tiden hade rådet lagt all kraft på att bygga upp det som raserades av skalvet. Torun hade hört sin mor och Embla prata om att det fanns de som försökte passa på att plocka åt sig lite extra i den oreda som rådde. Det var ovanligt att sådant skedde i Hallahem. Det hade dessutom funnits mindre mat än vanligt under sommaren, direkt efter skalvet var det ingen som lämnade staden på flera dagar och därpå följde en ovanligt torr sommar som gjorde att bär och svamp växte sämre än normalt. Blåbären hade blivit små och skrumpna och på många platser där de brukade frodas växte de knappt alls den här sommaren. Nu hade det börjat bli bättre, men det hade krävts hårt jobb för att få staden på fötter igen. För någon dag sedan hade en större grupp travlare kommit hem med massor av mat från människornas värld som de hade bytt till sig av ättlingar till vitterfolket som i hemlighet levde bland människorna. ”Vad ska vi göra nu?” frågade Auda. Hon såg rastlös ut. Hennes föräldrar hade fullt upp hela dagarna. Hennes far var ledare för travlarna och hade varit ute på olika uppdrag nästan hela sommaren. Samtidigt hade hennes mor haft lika fullt upp med att återuppbygga Tjoget, som var Hallahems knutpunkt för mat, dryck och andra nyttiga ting. ”Jag vill att det ska hända något snart, det är så tråkigt här och alla är så oroliga”, sa Auda. ”Hända något? Jag tycker att vi ska vara glada om det inte händer något på ett tag nu”, sa Torun. ”Vi skulle kunna ge oss av och hälsa på Tilda”, sa Auda. ”Hon har inte kommit hem än, då skulle hon ha kommit hit”, sa Torun. Hon visste att Tilda hade rest iväg med sin familj över sommaren. 11
Min familj, påminde hon sig själv. Ända sedan de hon hade fått veta att hon var en bortbyting hade hon funderat på hur det skulle vara att få träffa sina riktiga föräldrar. Hon var glad att Tilda hade kommit in i hennes liv, men det kändes orättvist att Tilda fick träffa sin riktiga mor, när hon själv inte fick samma möjlighet. Tilda och hon hade bytts ut mot varandra när de var små bäbisar. ”Vi kan försöka leta upp Grim, och se till att han kommer tillbaka och blir sams med Egil och rådet. Han behövs här, det vet alla”, sa Auda. Torun suckade. ”Jag vill också att Grim ska komma tillbaka, men om vi letar efter honom kanske Egil förvisar oss med. Dessutom har vi ju ingen aning om var han är”, sa Torun. Ingen hade sett eller hört från Grim sedan han försvann under skalvet. Han hade trotsat Egil och stulit hornet som skulle signalera till Hallahem att det var dags att fly. Grim hade varit den enda som verkligen trott på Torun och Auda när de berättat om drottningen under berget och att hon skulle hjälpa dem. Nu fanns Grim inte kvar i Hallahem. Egil hade sökt igenom vartenda bo i staden. Grim var omtyckt av de flesta, därför hade Egil varit säker på att han hade fått hjälp att gömma sig. Men Grim var spårlöst försvunnen, och de kunde bara hoppas att han hade det bra och att han levde. Torun tänkte på Alrik, som hade dött i deras försök att stoppa människorna som ville borra sig in i berget. Varje gång hon tänkte på honom fick hon tårar i ögonen. Han var en av få som hade förstått henne. Han hade pratat med henne och hjälpt henne att förstå att de man älskar kan vara ens familj oavsett om man är släkt eller inte. Han och Grim hade varit som bröder, trots att de inte var födda som det. Det gjorde så ont att tänka på att hon aldrig skulle få se honom igen. 12
Auda såg ut att fundera vidare på dumdristiga förslag. Så flinade hon och såg sig omkring. ”Vi skulle kunna låta staden få reda på hur det egentligen gick till när Hallahem räddades. Det är inte mer än rätt att folk får veta vilka som räddade dem. Då skulle det säkert bli fest och firande i flera dagar …” ”Sluta!” sa Torun och hyssjade åt Auda. ”Du har lovat att inte säga något om det.” ”Då är det bäst att det händer något snart, annars kanske jag blir så uttråkad att jag inte kan hejda mig”, sa Auda. Torun suckade igen innan de skiljdes åt och hon fortsatte mot sitt bo i Berghall. Alla hemligheter hon bar på kvävde henne. Hon fick inte berätta att hon var bortbyting, eller om hotet från människorna, eller om hur Alrik hade dött. Rådet ville hålla allt hemligt. Men var det verkligen det bästa? Torun undrade vad som skulle hända om folket i hallarna fick veta vad som hänt, vem hon var. Rådman Egil trodde att det skulle utbryta panik, men Torun var inte lika säker. Nog skulle folket förstå? Hon undrade hur de skulle reagera om de visste att rådet undanhöll så pass viktig information. När Torun kom hem satt hennes mor vid bordet i det lilla utrymmet som de använde som skafferi och matplats. På andra sidan bordet satt Embla. Det var tydligt att de var inbegripna i ett viktigt samtal eftersom de tystnade tvärt när Torun kom in genom porten. Varför satt de här och pratade och inte i Rådhall? undrade Torun. ”Är det inte lika bra att vi berättar för Torun med en gång …” sa Embla och vände sig mot Sigrun. ”Jag har inte sagt att det blir på det viset ännu”, sa Sigrun. 13
”Blir på vilket vis?” frågade Torun, trots att hon misstänkte vad det handlade om. Sigrun såg på henne. ”Det kanske blir så att vi flyttar upp till Rådhall, du och jag." Det bankade på porten och Egil klev in. Han såg bister ut. Bakom honom följde Audas far Jarl och Auda själv. ”Bra, ni är här båda två”, sa han och tittade på Sigrun och Embla. ”Vi har fått oroväckande nyheter från Regnhem.” ”Vad är det som har hänt?” frågade Embla. ”De har råkat ut för flera möten med skogsrån. Nyligen försvann en liten pojke.” Egils blick mörknade. ”De har gått för långt! De ska hålla sig borta från oss, som vi bestämt för länge sen.” ”Något måste ha hänt”, sa Embla. ”De går inte i närheten av oss om de inte måste. Men jag håller med om att det är oroväckande. Även här i vår skog har de blivit allt mer närgångna”, fortsatte hon. ”Torun har träffat på dem, visst har du det?” Allas ögon vändes mot Torun. ”Ja. Två gånger har någon i skogen försökt locka med mig”, sa hon tyst. ”Men det är en annan sak”, sa Egil. ”Hon är ju inte som vi. Människor har de tagit i alla tider.” Sigrun la armarna runt Torun. ”De ska inte ta några barn, oavsett var de kommer ifrån”, sa hon bestämt. ”Jarl, du är den som är snabbast av oss. Du får bege dig till Regnhem och ta reda på mer”, sa Egil utan att bry sig om Sigrun. ”Vi måste gå till botten med det här.”
14