Älvsjö, förort till ett växande Stockholm, med egnahem i småstugor som »skötsamma« arbetarfamiljer på förmånliga villkor byggde själva, var en del av Folkhemssverige. Hit kom Arne Jernelöv med sina föräldrar från Kiruna 1943. Det här är en berättelse från en tid då ett världskrig tagit slut, i ett land som stått utanför kriget, och då ökande välstånd för alla tedde sig som något givet. Det är också en berättelse om ett Kiruna med hårdare levnadsvillkor, och om norrlänningarna som flyttade söderut och liksom senare tiders invandrare ofta främst umgicks med personer i den egna gruppen – och ibland kulturkrockade i den nya omgivningen. Arne Jernelöv skildrar här sitt liv fram till studenten, boken handlar därmed också om tidens tonårsgäng – knuttarnas och gymnasisternas – och ifall man läser den så, om ung kärlek och en påbörjad klassresa.
mbm förlag
arne jernelöv tegvägen 3, älvsjö
Tegvägen 3, Älvsjö – om en uppväxt i Folkhemssverige
tegvägen 3 älvsjö
arne jernelöv Arne Jernelöv är professor och miljöforskare. Han har bland annat haft mångåriga internationella uppdrag för WHO och FN . Tegvägen 3, Älvsjö är hans livfulla skildring av sin uppväxt i ett Sverige under en omvälvande tid.
isbn 978-91-977249-7-5
www.mbm-forlag.com Omslagsbilden (privat foto): Författaren tillsammans med okänd lekkamrat utanför huset på Tegvägen 3, Älvsjö Flikens författarporträtt: © Muki Jernelöv Omslagslayout: Micael Bäckström
Boken är utgiven i samarbete med föreningen Liv i Sverige.
mbm förlag
EN UPPVÄXT I FOLKHEMSSVERIGE
8
Arne Jernelöv
tegvägen
3,
ä lv s j ö
mbm förlag
3
Av Arne Jernelöv har tidigare utgivits på mbm förlag: Guldgrävare – om guldgrävarsamhällen i Amazonas, Afrika och Asien (2006) Ibland blir det helt fel – men god mat tröstar (2008) Sommaren med Gabriella i parken (originalpocket, 2009)
isbn 978-91-977249-7-5 © Arne Jernelöv 2009 Omslagets bild (privat foto): Författaren som barn utanför huset på Tegvägen 3 i Älvsjö, tillsammans med en oidentifierad kamrat. Upplysningar om flickans identitet mottages tacksamt. Grafisk form: Micael Bäckström Tryck: Livonia Print, Riga 2009 mbm förlag Alströmergatan 32 s 112 47 Stockholm www.mbm-forlag.com Boken är utgiven i samarbete med föreningen Liv i Sverige. Se nästa sida för en presentation av föreningen.
4
To Muki, for nagging me till I got around to writing this down.
7
innehåll
Tidiga minnen Originalminnen och hågkomna berättelser 13 Lillebror och farfar 22 Snäckor, myror, hundar, hästar och fiskar 26 Jul, årstider och »dårarna« på Långbro 34 »Världen är så stor, så stor, Arne, Arne liten …« 42 I småskolan Segrar och nederlag 51 Religiös kris och Anderssonskans Kalle 62 Vänner och fiskar 71 Folkskoleår Ett brutet nyckelben 77 Klippan, Örebro och en tjuvgömma 85 Stureby 89 »Klassresan« 94 En lärare griper in 97 Samrealskolan i Brännkyrka Mycket blir annorlunda 105 Knivhugg, frimärken och Sten Bergman 115 Det lyckas även med lite »svårare« arter 121 Stekt svan och ful ankunge 125 Nya perspektiv 130 9
Besvikelser 133 Exit Berra och morbror Edvin 140 Däckbyte, knivslagsmål och vådlig seglats 147 Förfalskning, offentlig lögn och ny bil 152 Gymnasiet På väg in i två gäng 163 Fiskargatan, ormar och en Silverpil 171 Mer och mer Hedwig 177 Inte alltid lätt att tycka om 192 Uppsatser i centrum 203 Svartsjuka 204 Mera Fiskargatan 205 Kablar 210 Nöjespalats, KF , tjejtycke och boxare 216 Fjärde ring 224 Att ta studenten och rycka in i »lumpen« 231 Hur gick det sen? 237
10
12
Tidiga minnen
originalminnen och hågkomna berättelser
Nittonhundrafyrtiotre. På många håll i världen pågick ett världskrig, men inte på Tegvägen i Älvsjö. Där byggde mina föräldrar hus och till sommaren flyttade vi in. Jag var två år och har inga egna minnen från den tiden. Dock minns jag berättelser – kanske var de en del av mitt eget minne när jag först hörde dem. »Det var en leråker« brukade min mamma, Sivan, säga. »Vi la ut bräder i snösmältningen för att kunna gå i lervällingen och när jag grävt för källaren och grunden blev det ett vattenfyllt hål som jag aldrig trodde skulle torka ut«, fyllde pappa Filip ofta på. Egnahemsvillorna i Långbro med postadress Älvsjö var en social satsning där unga »skötsamma« arbetarfamiljer med låga inkomster fick en bit mark av staden och lån till att bygga ett bälte av småstugor i Stockholms förorter; Bromma, Enskede, Älvsjö. Lånen var små och räntorna låga, men mina föräldrar, liksom många av de andra husbyggarna, skydde skulder. De ansträngde sig hårt för att så snabbt det bara gick betala tillbaka lånen. Det som kom att bli Göran Perssons bevingade ord: »Den som är satt i skuld är icke fri«, var deras kungstanke. * 13
jul , årstider och
» dårarna «
på långbro
Jularna firade vi, förstås, med Kirunafamiljerna. Julafton hos Perssons och skymningen hade kommit. Vi stod med näsorna tryckta mot fönstret och stirrade mot skogspartiet utanför hyreshuset där de bodde. Tomtens lykta skulle dyka upp och visa att han var i antågande. Lyktan syntes och närmade sig. Vi barn stimmade eller tystnade förväntansfulla och kanske lite rädda. Så plötsligt försvann lyktan och syntes inte mer. Inte ens en lång väntan resulterade i någon tomte som bankade på dörren. Tomten som vi sett komma var borta. Till slut gav sig några pappor ut att leta. Det visade sig att den till tomte utklädde värden halkat och snubblat i snö, fallit och satt eld på tomteskägget med lyktan. Det fick vi barn förstås inte veta förrän mycket senare. Vilken förklaring som gavs till att tomten inte kom och att farbror Oskar måste åka till sjukhus, minns jag inte, men att tomten faktiskt inte kom trots att vi sett honom, det pratade vi om under många år. En annan jul hos morbror Edvin blev bananjulen. Det var nog 1946 men kanske redan 1945. Det hade varit krig med ransoneringskort och utan sydfrukter. Bananer hade jag bara sett på bild. Mammas läsebok från den småskola hon gick i, och som jag lärde mig läsa från, hade två bilder på bananer. Den ena på bokstaven A, där en apa satt och höll i en skalad banan och uppenbarligen avsåg att äta den. Den andra på bokstaven B, där den låg hel och månskärelik. 34
Jag visste alltså hur bananer såg ut och jag hade hört mycket om hur gudomligt gott de smakade. Denna jul hade moster Margareta fått tag i fyra stycken. De låg på ett fat och skulle inte ätas förrän senare på julafton, när tomten kommit och klapparna delats ut. Fyra bananer var inte mycket och vi skulle inte på långa vägar få en var, men även de vuxna var förväntansfulla. Själv var jag, för första och enda gången under min barndom, ganska ointresserad av vad tomten kunde tänkas komma med. Frukten delades ut, och med den den totala besvikelsen. Bananen smakade nästan ingenting! Den var tråkigare än gröt i smaken! Med tårar i ögonen gick jag undan för att ingen skulle se att jag lipade. Jul hemma hos oss och Filip hade gjort tomtebloss av järn- och lättmetallfilspån från verkstaden. Vi hade obeskrivligt många. Alla fungerade dock inte så bra. En del var svåra att tända och andra slocknade halvbrända. Till slut tröttnade vi utan att ha gjort slut på alla. En stor del av den kvällen satt morbror Edvin och farbror Lars med öronen mot radion och pratade lågmält med varandra. Farbror Lars var gift med min kusin Annhelen och hade ett fint jobb på Konsum. Efteråt var Filip lite sur: »De hade inte behövt komma.« Sivan var ledsen för att Filip var sur: »Du vet att Edvin och Annhelen är de släktingar jag tycker bäst om«. Jag hörde aldrig mina föräldrar gräla. Enstaka gånger under femtio år kom meningsskiljaktigheter i dagen. Detta var första gången jag kan minnas. Kanske satt minnet kvar för att jag inte var riktigt säker på om Leif och jag räknades som släkt och att mamma i så fall tyckte bättre om sin bror och brorsdotter än om oss. 35
* En annan jul hemma hos oss. Kusin Kerstin, morbror Edvins äldsta dotter, trodde inte på tomten och försökte övertyga sina yngre syskon, Gunnel och Lars, och oss kusiner och alla andra barn om att tomten inte fanns. »Det är en utklädd pappa. Man kan se det på skorna«, försäkrade hon. Vi ville inte riktigt tro henne, men hon fick oss med på att inpränta pappornas skor i minnet och att noga hålla koll på alla pappor, när tomten syntes närma sig. Så stod vi där vid fönstret och såg lyktan komma. Alla vi barn höll våra pappor i handen och sneglade på skorna i tamburen. Likafullt kom tomten och frågade om det fanns några snälla barn. Morbror Edvin drog ut länge på det innan han intygade att också Kerstin var ett snällt barn fast hon inte trodde på tomten. Hon fick sina julklappar men hennes auktoritet var bruten och det tog tills nästa jul innan hon funderat ut att tomten var en vidtalad annan farbror. Nästan lika viktigt som julafton var julgransplundringen på tjugondag Knut. Vi var hos Westlunds och skulle dansa runt granen. Deras flicka skulle absolut dansa först och det fick hon, men så snart ringen slöts upplevde hon sig inte längre som först och skrek högljutt. Till slut blev långdans lösningen och den bestod under många kommande år. En annan gång var vi hos morbror Edvin i det gamla huset där de bodde först – det som liknade vårt. Det var läppjulen. Morbror Edvin lekte med oss med ett helt annat engagemang och nöje än andra vuxna. När han var med fick lekarna bli vildare och mer högljudda än annars. Jag blev särskilt ivrig och sprang omkull och slog läppen i kanten av ett stolsben. Blod strömmade över mig, golv, mattor, fåtöljer och alla som rusade till för att hjälpa. 36
När blodflödet inte ville låta sig stillas bar det av till sjukhuset. Där syddes läppen ihop. När jag kom tillbaka till julfirandet skämdes jag. Jag tyckte det var mitt fel att morbror Edvin inte ville leka mer och på något sätt förnam jag att de andra vuxna var lite sura på honom. Jag fick en kraftig fläskläpp som fanns kvar långt efter det att stygnen tagits ur. Jag har fortfarande spår av det lilla missödet eftersom jag lärde mig vissla medan jag hade fläskläpp. Med den höll jag läpparna rakt med ett litet hål mitt i. När svullnaden så småningom gick ner hade positionen satt sig, och jag visslar med läpparna snett och den lilla öppningen, där luften går ut, lite till vänster. När Filip återvände från beredskapstjänstgöringen lämnade han sitt jobb på LM . Ericsson sa vi aldrig ut, även om det var en del av företagsnamnet redan då. Av de besvikelser som låg bakom beslutet förstod jag ingenting då. Sina kvällsstudier till ingenjör tvingades han avbryta strax före examen, när han kallades in, och när han kom ut var hans avklarade tentamina för gamla för att gälla. »Han skulle bli tvungen att börja om«, berättade farbror Edwin och tant Ella en gång många år senare, när jag själv gick i gymnasiet. Filip hade varit fackligt aktiv och ledare för en facklig avdelning på LM . Arne Geijer, som skulle bli LO -ordförande, hade lett en annan. Per Åsbrink, senare mångårig Riksbankschef, och Filip hade jobbat tillsammans med att bygga vägar i Norrland, nödhjälpsarbeten som de kallade AK . Filip hade varit deras kamrat också i det socialdemokratiska partiet. Först när han kom tillbaka till Stockholm från Treriksröset erfor han att hans gamla kamrater inte varit inkallade utan gjort snabba karriärryck under beredskapstiden. När han sökte kontakt med dem, var de redan i en annan värld, 37
till vilken de inte inbjöd Filip. Detta berättade Gunnar Nord, en senare arbetskamrat och vän, vid Filips begravning. Själv sa han aldrig något. När jag var fyra år började pappa jobba på Långbro sjukhus med ansvar för panncentralen. Där fanns dårarna, som de kallades av de kringboende och oss barn, innanför stängsel med taggtråd på toppen och i byggnader spridda över ett parkområde med en damm. Dårarna bar randiga kläder. Man kunde se dem genom stängslet när de gick omkring därinne. Ibland fick en del gå ut och vandra omkring i samhället. De gick sällan åt vårt håll och jag tror aldrig jag såg någon hemomkring. Som små var vi rädda för dem och höll oss undan. De äldre barnen underhöll vår fruktan med fantastiska skräckhistorier om vad dårarna gjort innan de togs in. Första gången Filip tog mig med in på området var det mycket spännande. Redan passagen genom vakten vid slutet av Johan Skyttes väg var ett äventyr. När jag kom hem igen och berättar för Berra, Majny och LGF att jag varit där, var de mycket imponerade. Senare sprang jag ut och in på området och lärde mig hitta ganska väl, också i kulvertar och gångar där varmvattnet från panncentralen gick till de olika byggnaderna. I vakten skrattade de och sa: »Det är bra att du kommer och håller koll på din pappa«. Ganska ofta satt jag vid dammen och tittade på änderna och en ensam svan som åt gammalt bröd. Sedan jag fått mina akvariefiskar av tant Ingrid och farbror Sven var jag särskilt uppmärksam på de rudor som underifrån snappade brödbitar från ytan. Vid dammen satt ibland en dåre eller två. Det var egentligen 38
bara där som jag pratade med dem. »Svanen tycker egentligen inte om gammalt bröd utan äter hellre gräs, men den äter det vi kastar till den bara för att göra oss glada«, sa en dårtant med sorgsna ögon. Jag minns att jag matade svanen och änderna med torrt mjukbröd, men jag kan inte föreställa mig varifrån jag fick det. Hemma åt vi bara hårdbröd. Sedan dårtanten sagt att svanen inte vill ha bröd slutade jag mata den och såg att den då verkligen gick upp på land och åt gräs. På sommaren spelade vi fotboll och på vintern ishockey. I förskoleåldern skedde det oftast hemmavid på Långbro gård. När staketet rivits, blev en del av trädgården mot Fru Marias väg och Tvättstugan inofficiell fotbollsplan med fyra fruktträd som målstolpar. När vi var för få för att bilda två vanliga lag spelade vi drivboll, där varje lag, som kan vara bara en spelare, bara får nudda bollen en gång innan det är det andra lagets tur. På vintern var den ena av Långbro gårds branddammar ishockeyplan för oss små pojkar. När vi blev lite större var det Sandplan som gällde. Den låg vid Konsum nära skolan. På vintern spolades den till riktig både bandy- och hockeyplan med riktiga mål. En vaktmästare skötte spolning och snöskottning, eldade i värmestugan, där vi bytte om och förvarade våra pjäxor, och tröstade ungar som slagit sig. De som var för små för att kunna själva och inte hade äldre syskon med sig hjälpte han med på- och avsnörning av skridskor. Det var först i skolåldern som Sandplan blev riktig hemmaplan, men jag minns att Filip tog mig dit för att lära mig åka skridskor och hålla en ishockeyklubba långt tidigare. Eftersom Filip var vänsterhänt lärde han mig hålla klubban med vänsterfattning. 39
» klassresan « En skolavslutning till kom, glädjerik eftersom vi visste att vi skulle tillbaka till Västertorp till vårterminen. Denna gång fick både Göran och jag fina diplom och böcker, som vi snabbt klassade som värdelösa. Vi sades ha varit skolans bästa elever den terminen. Kanske ville skolledningen bara visa sin acceptans av Västertorparna. Jag kan inte tänka mig att det skulle ha gjort oss mer populära i Sturebyelevernas ögon, men det fick vi aldrig veta, för till vårterminen var vi inte kvar. Denna vinter blev Filip osams med de nya grannarna Eriksson. Sivan fick som vanligt tålmodigt försöka överbrygga motsättningen. Det generella händelseförloppet var att någon granne, som kände till Filips händighet, bad honom hjälpa till med något. Det kunde gälla avlopp, läckande tak, omdragning av el eller bilreparationer. Pappa svarade alltid ja på sådana förfrågningar. Så gjorde han jobbet, som ofta blev mycket mer omfattande än vad som förutsetts. När han var klar packade han ihop sina verktyg och städade efter sig. Om den han hjälpt kanske varje kväll i flera veckor sa »Tack! Är det nå’t jag kan hjälpa till med nå’n gång så säg bara till« så var Filip nöjd. Det var dock nästan bara hans Kirunavänner och senare hans arbetskamrat Nordh som gjorde så. De andra försökte betala honom. I Filips värld fanns det vänner. Dem hjälpte man och litade på att de skulle hjälpa en själv om man bad om det. Så fanns det anställda. Dem bad man inte om väntjänster och ställde inte 94
upp för när de behövde hjälp. Man friköpte sig med pengar. En förfrågan om hjälp som inte direkt följdes av ett penningerbjudande eller en prisförhandling var för Filip en bön om en väntjänst. Att sedan försöka betala var att säga: »Med dig vill jag inte vara vän«. Så gick det som med Eriksson, som vi därefter skulle tilltala herr och inte farbror. Han kom med pengar, sedan Filip rensat deras igenkloggade avlopp, och blev bokstavligen utknuffad och fick dörren igenslängd framför ansiktet. Där stod han på vår trapp med pengarna i handen och en snopen uppsyn. Någon vänskap var det därefter inte tal om. Hjälplig grannsämja i form av formell neutralitet var allt Sivan kunde få till, trots år av tålmodigt arbete med saken. När vi återvände till skolan i Västertorp, där vi tidigare gått under beteckning Långbrodalare, vilket vi funnit acceptabelt, blev vi Sturebyare, vilket definitivt var fel. En kort tid inpå vårterminen sålde Hasses pappa fiskaffären i Trångsund och köpte eller hyrde en ny, i Rimbo tror jag, i alla fall någonstans norr om stan. Jag minns de sista veckorna som veckor av sorg. Hasse var ledsen och varken busade eller slogs. När vi inte var i skolan satt vi mest på berget vid Älvsjö station och tittade på tåg, som vi båda gjort när vi var små, utan att vi då känt varandra. Vi hade inte varit i Kiruna på sommaren och på något sätt saknade jag det, fast det kändes mest som dåligt samvete. Att mamma hävdade att hon inte ville åka dit mer gjorde det på något sätt ändå svårare. Redan under hösten i Sturebyskolan hade jag börjat prata mycket mer om Kiruna än jag brukade. Under vinterlovet 95
fortsatte jag och flera kamrater frågade: »Varför åker du inte dit om det nu är så jävla bra där?« Sedan Hasse flyttat blev det än värre. Att åka till Kiruna blev en fix idé. Det var då jag lanserade tanken på en klassresa. Den skulle äga rum på sportlovet i februari, bestämde jag. Först övertalade jag ett tiotal av mina klasskamrater, som i sin tur talade med sina föräldrar och fick ett ja eller i vart fall inte ett nej. Sedan ringde jag SJ och utgav mig för att vara min mamma. Uppenbarligen insåg jag att det var mer troligt att de skulle ta min barnaröst för en kvinnoröst än en mansröst, men jag minns den självövervinnelse som måste till, för att lögnen skulle ta den vägen. Jag bokade en gruppbiljett till Kiruna och ringde sedan alla släktingar där, vars telefonnummer jag hittade i Sivans bok med adresser och telefonnummer till vänner och offentliga institutioner. Till dem sa jag att jag och två kamrater skulle komma upp och undrade om vi kunde bo hos dem. »Det går bra«, sa de alla. Så kunde jag placera alla medresenärer, med den lilla underliga detaljen att jag själv hade skaffat mig sängplats på sex olika ställen. Veckan före avresan samlade jag in pengar till biljetterna och delade ut handskrivna reseinstruktioner till alla barnen för att några sagt att deras föräldrar förväntade sig sådana. Vi skulle åka en lördagseftermiddag med nattåg. På torsdagen såg allt i mina ögon fortfarande bra ut. På torsdagskvällen ringde en mamma till först fröken för att fråga om klassresan. Sedan ringde hon till min mamma. Fröken visste ingenting och min mamma visste bara att jag skulle åka, inte att jag var arrangör. Ett väldigt ringande mellan föräldrar följde och resan blåstes av. 96
Fredagen blev en underlig dag med återlämnande av biljettpengar till alla som skulle deltagit och telefonsamtal till släktingar med beskedet att vi inte kunde komma. Jag skämdes först, men känslan lättade eftersom mina kamrater mest verkade betrakta det som ett gott försök. Inte heller de hade förstått att initiativet var helt och hållet mitt och att vi skulle varit där oövervakade. När det stod klart fantiserades, under en stor del av vårterminen, om vad vi skulle kunnat göra tillsammans och utan vuxna där uppe. På Stockholms Akvarieförening använde de äldre medlemmarna ofta latinska namn på fiskarna. Det började jag också göra i mina artiklar i Akvariebladet. Det lät så mycket mer imponerande då. Samtidigt började jag systematiskt lära mig latinska namn på alla djur och växter jag kände till. Första halvåret utkom Akvariebladet en gång i månaden, sedan en gång i kvartalet i ett par år. Sedan tappade Gudrun intresset för fiskar och skänkte mig sitt akvarium. Stencil apparaten försvann av något skäl från deras källare, så de två sista numren handskrev jag. Det blev rätt tradigt att skriva och rita samma sak fyrtio gånger. I stället för Akvariebladet började jag skicka artiklar till stora Tidskriften Akvariet. Några enstaka antogs och jag fick se mina alster i riktigt tryck.
en lärare griper in
Under vårterminen i fjärde klass fick vi ett papper, som skulle fyllas i av föräldrarna. Det var en ansökan till den femåriga realskolan och fordrade också ett intyg från skolan om att 97
eleven ifråga var lämpad för teoretiska studier. Jag tog hem lappen och tänkte sedan inte mer på saken. Fotbollssäsongen hade börjat. En dag i skolan frågade fröken efter lappen och jag frågade mamma när jag kom hem. Tydligen hade Filip och hon diskuterat saken och pappa hade avgjort frågan med att säga: »Vad ska det tjäna till när han ändå inte vill bli ingenjör?« Följande skoldag svarade jag fröken just detta och den kvällen, när vi just ätit, ringde hon på dörren. Leffe och jag tävlade om vem som skulle öppna den. När vi gjorde det stod hon där, fullständigt malplacerad tyckte jag. »Jag skulle vilja tala med dina föräldrar. Är dom hemma?« sa hon. Det var dom och medan de tre tog plats i vardagsrummet skickades Leffe och jag ut. “Har du gjort nåt?« undrade Leffe. Jag bara skakade på huvudet, men var inte riktigt säker. Kanske kunde det vara något med klassresan som spökade. Vi stod vid den kvarvarande branddammen på Långbro gård. Där brukade jag fånga vattenloppor till mina akvariefiskar, men denna gång hade jag ingen håv med. Vi bara stod, Leffe och jag, och kände oss utvisade. Långt om länge gick vi hem igen. Fröken var fortfarande kvar och pratade med mamma. Pappa syntes inte till. Sen tog fröken mamma i hand, klappade Leffe på huvudet, blinkade åt mig och gick. Mamma gick ut i köket och började med disken. I källaren startade svarven och talade om var pappa var. Ingen sa något. Långt senare, lagom till skolavslutningen och min födelsedag, kom ett brev som berättade att jag blivit antagen till klass ett i den femåriga realskolan vid Samrealskolan och Kommunala gymnasiet i Brännkyrka. »Ej bättre börda bär man genom livet än kunskap mycken«, sa Sivan. 98
2
Älvsjö, förort till ett växande Stockholm, med egnahem i småstugor som »skötsamma« arbetarfamiljer på förmånliga villkor byggde själva, var en del av Folkhemssverige. Hit kom Arne Jernelöv med sina föräldrar från Kiruna 1943. Det här är en berättelse från en tid då ett världskrig tagit slut, i ett land som stått utanför kriget, och då ökande välstånd för alla tedde sig som något givet. Det är också en berättelse om ett Kiruna med hårdare levnadsvillkor, och om norrlänningarna som flyttade söderut och liksom senare tiders invandrare ofta främst umgicks med personer i den egna gruppen – och ibland kulturkrockade i den nya omgivningen. Arne Jernelöv skildrar här sitt liv fram till studenten, boken handlar därmed också om tidens tonårsgäng – knuttarnas och gymnasisternas – och ifall man läser den så, om ung kärlek och en påbörjad klassresa.
mbm förlag
arne jernelöv tegvägen 3, älvsjö
Tegvägen 3, Älvsjö – om en uppväxt i Folkhemssverige
tegvägen 3 älvsjö
arne jernelöv Arne Jernelöv är professor och miljöforskare. Han har bland annat haft mångåriga internationella uppdrag för WHO och FN . Tegvägen 3, Älvsjö är hans livfulla skildring av sin uppväxt i ett Sverige under en omvälvande tid.
isbn 978-91-977249-7-5
www.mbm-forlag.com Omslagsbilden (privat foto): Författaren tillsammans med okänd lekkamrat utanför huset på Tegvägen 3, Älvsjö Flikens författarporträtt: © Muki Jernelöv Omslagslayout: Micael Bäckström
Boken är utgiven i samarbete med föreningen Liv i Sverige.
mbm förlag
EN UPPVÄXT I FOLKHEMSSVERIGE