9789176450727

Anna och den franska kyssen Stephanie Perkins

Stephanie Perkins

A N NA OCH DEN F RANSKA KYS SEN

Översättning av Helena Stedman

Modernista stockholm

Kapitel ett D e t här är allt jag känner till om Frankrike: filmerna M ­ adeline, Amélie från Montmartre och Moulin Rouge. Eiffeltornet och Triumf­bågen, inte för att jag vet vad man ska ha dem till. Napoleon, Marie Antoinette och en massa kungar som hette Louis. Jag vet inte exakt vad de gjorde, bara att det hade något med franska revolutionen och stormningen av Bastiljen att göra. Konstmuseet heter Louvren och ser ut som en pyramid, och där finns Mona Lisa och skulpturen av en kvinna utan armar. Det finns kaféer eller bistron, eller vad det heter, i vartenda gathörn. Och mimare.

Maten ska visst vara god och folk dricker mycket vin och röker en massa cigaretter.

Och så har jag hört att fransmännen inte gillar amerikaner och vita gympaskor.

För några månader sedan skrev min pappa in mig på en internatskola i Paris. Jag kunde nästan höra citattecknen spraka över telefonlinjen när han sa att det skulle bli en »lärorik upplevelse« och en »souvenir« att bo utomlands. Visst. En souvenir.

Om paniken inte redan hade sköljt över mig kanske jag skulle ha påpekat att han helt har missuppfattat vad souvenir betyder.

Jag försökte skrika, vädja, truga och gråta – men ingenting hjälpte. Så nu står jag här med ett helt nytt studentvisum och ett pass som intygar att jag är: Anna Oliphant, amerikansk medborgare. Tillsammans med mina föräldrar befinner jag mig i ett rum som inte är större än min resväska och jag håller just nu på att packa upp för att snart påbörja mitt sista år på high school, på School of America i Paris.

Inte för att jag är otacksam. Jag menar, det är ju ändå Paris.

Ljusets stad! Världens mest romantiska stad! Allt det där är jag mottaglig för. Men det är bara det att hela den här internatgrejen 7

har mer med honom att göra än med mig. Ända sedan han sålde sin själ och började skriva dåliga böcker som gjorts om till ännu sämre filmer, så har han försökt imponera på sina kändisvänner i New York genom att visa hur kultiverad och rik han är.

Min pappa är inte kultiverad. Men han är rik.

Så har inte alltid varit fallet. När mina föräldrar fortfarande var gifta tillhörde vi lägre medelklassen. Det var inte förrän skilsmässan var ett faktum som all hans värdighet försvann och hans dröm om att bli Söderns nästa stora författare ersattes av drömmen om att bli nästa publicerade författare. Han började skriva berättelser som utspelar sig i en småstad i Georgia och som handlar om amerikaner med goda värderingar som blir kära och drabbas av livshotande sjukdomar och dör.

Det är sant.

Det deppigaste av allt är att kvinnor slukar det hela med hull och hår. De älskar min pappas böcker och älskar hans flätstickade tröjor och älskar hans vita leende och orangefärgade solbränna.

De har gjort honom till succéförfattare – och jubelidiot.

Två av hans böcker har blivit filmer och tre till är på gång och det är därifrån de stora pengarna kommer. Hollywood. Och på något sätt har de extra inkomsterna och låtsasprestigen förvridit hans hjärna till att tycka att jag ska bo i Frankrike. I ett år. Ensam.

Jag fattar inte varför han inte kunde skicka mig till Australien, Irland eller något annat engelskspråkigt land. Det enda franska ord jag kan är oui, som betyder »ja«, och det var inte förrän alldeles nyligen som jag förstod att det stavades o-u-i och inte w-i.

De andra eleverna på min nya skola pratar i alla fall också engelska. Skolan finns till för pretentiösa amerikaner som inte gillar att vara med sina barn. För, allvarligt talat, vem skickar i väg sina barn på internatskola? Det är så Hogwarts! Förutom att här inte finns några snygga trollkarlar eller magiskt godis och att vi inte får lära oss att flyga.

Nej, här sitter jag nu med nittionio elever, att jämföra med sexhundra på min gamla skola i Atlanta. Vi är bara tjugofem stycken 8

i hela min årskurs! Jag läser samma ämnen som på Claire­mont High, förutom att jag nu ska ha nybörjarfranska också.

Ja – nybörjarfranska. Antagligen tillsammans med förstaårs­ eleverna. Jag känner mig så cool.

Mamma säger att jag måste lägga ner min sura attityd – ome­delbart. Men det är inte hon som har tvingats åka ifrån sin super­bästis Bridgette. Eller sitt superroliga extrajobb på Royal Midtown 14 multiplexbiograf. Eller Toph, superkillen på Royal Midtown 14 multiplexbiograf.

Och jag kan bara inte fatta hur hon kan skilja mig och min lillebror åt. Sean är bara sju och alldeles för liten för att vara ensam hemma efter skolan. Utan mig kommer han säkert att bli kidnappad av snuskgubben på vår gata, han som har smutsiga Coca-Cola-handdukar hängande i fönstren. Eller också kommer han att råka få i sig något med E 129 Allurarött AC, så att hans hals svullnar upp, och ingen kommer finnas där för att köra honom till sjukhuset. Han kanske till och med dör. Och då får jag säkert inte komma hem till begravningen utan får gå ensam till kyrkogården när jag åker hem till jul och där kommer jag upptäcka att pappa har pyntat graven med fruktansvärt fula stenänglar.

Och jag hoppas att han inte förväntar sig att jag söker till universitetet i Ryssland eller Rumänien efter det här. Min dröm är att läsa filmvetenskap i Kalifornien. Jag vill bli USA:s första inflytelserika, kvinnliga filmkritiker. En dag kommer jag att bli inbjuden till filmfestivalerna och ha min egen spalt i tidningen och ett superbra TV-program och en jättepopulär blogg. Just nu har jag bara bloggen och den är inte så värst populär. Än.

Jag måste bara ge den lite mer tid, så ska det nog… »Anna, det är dags.« »Vad?« Jag sneglar upp från tröjan jag just håller på att vika i en perfekt kvadrat för att stoppa in i garderoben.

Mamma snurrar på sköldpaddshänget på sin halskedja och betraktar mig. Pappa, iförd persikofärgad tenniströja och vita seglarskor, blickar ut genom fönstret i mitt lilla internatskolerum.

9

Det är sent på kvällen, ändå står en kvinna och sjunger opera utanför restaurangen på andra sidan gatan.

Mina föräldrar ska vidare till sina hotellrum. Båda ska ta flyget tidigt i morgon bitti. »Jaha.« Mitt grepp hårdnar om tröjtyget.

Pappa tar ett kliv bort från fönstret och till min bestörtning upptäcker jag att han är tårögd. Det är något med bilden av min gråtande pappa – även om det är just min pappa – som ger mig en klump i halsen. »Jaha ja, gumman. Nu får man väl betrakta dig som vuxen…« Jag stelnar till. Han drar in min orörliga kropp i sin famn.

Hans kram gör mig rädd. »Sköt om dig. Plugga hårt och skaffa några vänner. Och se upp för ficktjuvar«, tillägger han. »Ibland jobbar de i par.« Jag nickar mot hans axel och sedan släpper han taget. Och går.

Mamma dröjer sig kvar. »Du kommer att få ett fantastiskt år här«, säger hon. »Det känner jag på mig.« Jag biter mig i läppen för att hindra den från att börja darra. Hon kramar mig. Jag andas in. Räknar till tre. Andas ut. Jag känner doften av hennes grapefruktlotion. »Jag ringer när jag kommer hem«, säger hon.

Hem. Atlanta är inte längre hemma för mig. »Jag älskar dig, Anna.« Vid det här laget gråter jag. »Jag älskar dig också. Ta väl hand om Seany.« »Det ska jag göra.« »Och Kapten Jack«, tillägger jag. »Se till att Seany matar honom och byter sågspån och fyller på hans vattenbehållare. Och påminn om att han inte får ge honom för mycket extra grönsaker, för då blir han bara tjock och kan inte komma ur sitt bo. Men lite måste han förstås få, annars kanske han inte får i sig tillräckligt med C-vitamin och det går inte att hälla vitamindroppar i vattnet för då dricker han det inte…« Hon släpper mig och stryker den blekta slingan ur mitt ansik­ te. »Jag älskar dig«, säger hon igen.

10

Och sedan gör hon det. Det som jag trots förberedelserna med att skriva ansökningar och skaffa flygbiljetter inte har sett framför mig. Något som ändå skulle ha hänt om ett år när jag flyttar till college. Och trots alla dagar, månader och år som jag har längtat efter det här, är jag inte beredd när det händer.

Min mamma lämnar mig. Jag är ensam.

11

Kapitel två J a g känner hur den stiger och jag kan inte hindra det.

PA NIK EN. De har lämnat mig. Mina föräldrar har lämnat mig! I FR A NK ­R IK E! Paris är märkligt tyst utanför mitt fönster. Till och med operasångerskan har gett upp för kvällen.

Jag kan inte börja gråta nu. Väggarna är tunnare än plåster, så om jag bryter ihop kommer grannarna – mina nya klasskamrater – att höra allt. Jag spyr! Jag kommer att kräkas upp den konstiga auberginetapenaden jag åt till middag och alla kommer att höra när jag gör det, och sedan kommer ingen fråga om jag vill hänga med och titta på när mimarna tar sig ut ur sina osynliga boxar, eller vad folk nu sysslar med här på fritiden.

Jag rusar fram till handfatet för att blaska av mig i ansiktet, men när jag vrider på kranen sprutar vattnet ut så häftigt att hela tröjan blir blöt. Nu stortjuter jag – för jag har inte packat upp mina handdukar och mina blöta kläder får mig att tänka på när Bridgette och Matt släpade med mig till nöjesparken Six Flags för att åka de där fåniga vattenkarusellerna med missfärgat vatten som luktade målarfärg och hade miljontals bakterier i sig. Åh herregud! Tänk om det är bakterier i vattnet? Går det ens att dricka kranvattnet i Frankrike?

Det här är patetiskt. Jag är patetisk.

Hur många sjuttonåringar skulle inte döda för att få flytta hem­ifrån? Ingen av mina korridorgrannar gråter. Det hörs ingen­ ting från deras rum. Jag tar en tröja från sängen och torkar av mig och får plötsligt en idé. Kudden. Jag slänger mig med ansik­ tet före mot det ljuddämpande dunet och bara gråter, gråter och gråter.

Det knackar på dörren.

12

Nej. Det kan inte vara på min dörr.

Nu knackar det igen! »Hallå?« hörs en tjejröst i korridoren. »Hallå? Mår du okej?« Nej, jag mår inte okej. GÅ DIN VÄG. Men hon ropar igen, så jag känner mig tvungen att masa mig upp och öppna. Utanför står en blond tjej med långt, kruslockigt hår. Hon är storväxt, men inte på ett överviktigt sätt. Volleybollspelarstor. Ett nässmycke med en liten diamantliknande sten i glittrar till i korridorljuset. »Hur är läget?« Hennes röst är mjuk. »Jag heter Meredith och bor i rummet intill. Har dina föräldrar just gått?« Mina rödsvullna ögon talar för sig själva. »Jag grät också första kvällen.« Hon lägger huvudet på sned och tänker ett ögonblick. Sedan nickar hon. »Kom. Chocolat chaud.« »Chokladshow?« Vad är en chokladshow och varför skulle jag vilja gå på det? Min mamma har övergivit mig och jag vågar inte ens gå ut från mitt rum och… »Nej.« Hon ler. »Chaud. Varm. Varm choklad. Jag kan fixa det i mitt rum.« Jaha…

Mot min vilja nickar jag. Meredith stoppar mig i dörren som en trafikvakt genom att hålla upp en hand. Hon har ringar på alla fem fingrar på handen. »Glöm inte nyckeln. Dörren låser sig automatiskt när du stänger den.« »Jag vet.« Jag halar upp halsbandet som hänger innanför min tröja och visar henne. På helgens introduktionsmöte fick vi reda på hur lätt det är att låsa sig ute. Det var därför jag satte nyckeln på ett snöre och hängde det om halsen.

Vi går till hennes rum. Jag flämtar till när jag kommer in.

Det är precis lika omöjligt litet som mitt, två gånger tre meter, med ett likadant miniskrivbord, en minibyrå, en minisäng, ett minikylskåp, ett minihandfat och en minidusch. (Fast ingen minitoalett, eftersom vi har gemensamma toaletter längre ner i korridoren.) Men… till skillnad från min egen sterila lilla cell är hennes väggar och tak helt täckta med planscher, foton, glansigt 13

omslagspapper och färgglada flygblad med fransk text. »Hur länge har du bott här?« frågar jag.

Meredith räcker mig en pappersnäsduk. Jag trumpetar så högt när jag snyter mig att jag låter som en arg gås, men hon rör inte en min. »Jag kom tillbaka i går. Men det är mitt fjärde år här, så jag behövde inte gå på introduktionsmötet. Jag flög ensam till Paris, så jag har bara tagit det lugnt och väntat på att mina vänner ska dyka upp.« Hon sätter händerna i sidorna och beundrar sitt verk. Jag får syn på högen med tidskrifter, saxar och tejp på hennes golv och förstår att det är ett projekt under uppbyggnad. »Inte så tokigt, va? Vita väggar är inte min grej.« Jag tar ett varv i rummet, undersöker det närmare. Jag upptäcker snart att det är samma ansikten på de flesta av bilderna: John, Paul, George, Ringo och en fotbollsspelare jag inte känner igen. »Beatles är enda musiken jag lyssnar på. Mina kompisar dissar mig för det, men…« »Vem är det där?« Jag pekar på fotbollsspelaren. Han är klädd i rött och vitt, har mörka ögonbryn och mörkt hår. Ganska snygg, faktiskt. »Cesc Fàbregas. Herregud, han är bara världsbäst på passningsspel. Han spelar i Arsenal. Den brittiska fotbollsklubben, du vet? Inte?« Jag skakar på huvudet. Jag kan ingenting om sport, men det kanske jag borde göra något åt. »Han har snygga ben i alla fall…« »Ja, eller hur? De där låren är hårda som träplankor.« Medan Meredith gör chocolat chaud på sin kokplatta får jag reda på att hon också ska börja fjärde och sista året på high school och bara spelar fotboll på sommaren, eftersom det inte finns något fotbollslag på vår skola. Men när hon bodde i USA var hon med i staten Massachusetts A-lag. Det är därifrån hon kommer, från staden Boston närmare bestämt. Och hon verkar inte ha något emot att jag bombarderar henne med frågor och 14

pillar på hennes saker.

Hennes rum är helt otroligt. Förutom bilderna på väggarna har hon flera tekoppar med ringar i – glittriga plastringar, silverringar med bärnstenar och glasringar med torkade blommor i.

Jag provar en ring med en gummidinosaurie. T-rexen blinkar i rött, gult och blått när jag trycker på den. »Jag önskar att jag kunde ha det så här på mitt rum.« Jag älskar det, men jag är alldeles för pedantisk för att det skulle funka. Jag behöver kala väggar, ett tomt skrivbord och var sak på sin plats.

Meredith ser glad ut över komplimangen. »Är det där dina kompisar?« Jag lägger tillbaka dinosaurieringen i sin kopp och pekar på ett foto som sitter inkilat under spegelramen. Fotot går i gråskala, är fullt med skuggor och har framkallats på tjockt, blankt papper. Det ser ut som ett typiskt alster från skolans fotolabb. Fyra personer står i en jättelik, ihålig kub och mina fördomar säger mig att de – med sina svarta kläder och medvetet rufsiga hår – tillhör skolans estetgäng. Av någon anledning blir jag förvånad. Visserligen har Meredith ett kreativt inrett rum och ringar på fingrarna och i näsan, men resten stämmer inte överens med min bild – hennes syrenlila tröja, välstrukna jeans och mjuka röst. Dessutom håller hon på med fotboll, men någon pojkflicka är hon inte heller.

Hon ler brett och näsringen glittrar. »Ja. Ellie tog fotot på La Défense. Det är Josh, St. Clair, Rashmi och jag. Du får träffa dem på frukosten i morgon. Hela gänget, utom Ellie. Hon gick ut förra året.« Knuten i min mage börjar lösas upp. Menar hon att jag får sitta vid hennes bord? »Men du träffar henne nog snart ändå, för hon är ihop med St. Clair. Hon pluggar foto nu, på Parsons, en konstskola här i Paris.« Jag har aldrig hört talas om den skolan, men jag nickar som om jag själv har funderat på att gå där. »Hon har verkligen talang.« Något i Merediths röst antyder att hon egentligen tycker något annat, men jag kommenterar det inte.

15

»Josh och Rashmi är också ett par«, tillägger hon.

Det låter som om Meredith själv är singel.

Tyvärr vet jag precis hur det känns. Hemma var jag ihop med min kompis Matt i fem månader. Han är ganska lång, ganska rolig och har ganska fint hår. Det var ett sådant där »eftersom det inte finns någon annan till hands så kanske du vill hångla?«-­ förhållande. Vi kysstes bara och inte ens särskilt bra. För mycket spott. Jag blev alltid tvungen att torka munnen efteråt.

Vi gjorde slut när jag fick reda på att jag skulle åka till Frankrike och det var ingen stor grej. Jag grät inte, skickade inga snyftmejl eller vandaliserade hans familjs bil eller något. Nu är han ihop med Cherrie Milliken i stället, som sjunger i kör och har schamporeklamglansigt hår. Jag bryr mig inte ens.

Inte särskilt.

När vi hade gjort slut blev det dessutom fritt fram för mig att dregla över Toph, min arbetskompis på multiplexbiografen, som är grymt snygg. Inte för att jag inte redan hade börjat dregla över honom redan när jag var ihop med Matt, men ändå. Nu behövde jag inte ha dåligt samvete. Och när det äntligen började hända grejer mellan mig och Toph – för det gjorde det faktiskt – var sommarlovet slut. Matt är med andra ord den enda kille jag haft och han räknas knappt. En gång sa jag till Matt att jag hade varit ihop med en som hette Stuart Thistleback på ett sommarläger.

Stuart Thistleback hade kastanjebrunt hår och spelade kontrabas, sa jag, och vi var jättekära, men eftersom han bodde så långt borta som i Chattanooga och ingen av oss hade körkort så kunde vi inte ses mer.

Matt fattade att jag hittade på, men han var för snäll för att säga något.

Just när jag ska fråga vilka skolämnen Meredith har valt det här året börjar hennes mobil spela de första tonerna på »Strawberry Fields Forever«. Hon himlar med ögonen och svarar. »Mamma, det är midnatt här. Har du glömt att det är sex timmars tidsskillnad?« Jag kastar en blick på Merediths väckarklocka, utformad som 16

en gul ubåt, och häpnar när jag inser att hon har rätt. Jag ställer ner min tomma mugg på byrån. »Jag ska gå«, viskar jag. »Ledsen att jag stannade så länge!« »Vänta.« Meredith sätter handen för telefonen. »Kul att träffas.

Ses vi på frukosten?« »Ja, vi ses.« Jag försöker låta avslappnad, men jag är så glad att jag nästan skuttar ut från rummet och går rakt in i en vägg.

Nej, hoppsan. Inte en vägg. En… kille. »Oj!« Han vinglar baklänges. »Åh, förlåt! Jag visste inte att det var någon här.« Han skakar lite yrt på huvudet. Det första jag lägger märke till är håret – som vanligt. Det är mörkbrunt och ostyrigt och både långt och kort på samma gång. Det får mig att tänka på medlemmarna i Beatles, eftersom jag precis har sett dem i Mere­diths rum. Det är estethår. Musikerhår. Jag-låtsas-att-jag-inte-bryrmig-men-det-gör-jag-hår.

Fint hår. »Ingen fara, jag såg inte dig heller. Gick det bra?« Det hörs på hans uttal att han kommer från England. »Eh… vet du var Mers rum är?« Ärligt talat vet jag ingen amerikansk tjej som inte faller pladask för killar med brittiskt uttal.

Han harklar sig. »Meredith Chevalier? Lång tjej? Stort, l­ ockigt hår?« Sedan granskar han mig som om jag var galen. Eller kanske halvdöv som min farmor, som bara ler och skakar på huvudet åt allt man säger. Som »Vill du ha dressing på salladen? Var har du lagt farfars löständer?«. »Åh förlåt.« Han tar ett litet steg åt sidan. »Du skulle gå och lägga dig…« »Merediths rum är här! Jag har just varit hos henne i två timmar!« Jag låter ungefär lika stolt som min lillebror när han har hittat något riktigt äckligt i trädgården. »Jag heter Anna! Jag är ny här!« Åh herregud. Vad är det här för överdriven entu­siasm?

Mina kinder blossar och hela situationen är så fruktansvärt pinsam.

17

Den gulliga killen ler roat. Hans leende är underbart. Han har antydan till överbett och tänderna är raka där uppe och alldeles skeva där nere. Jag älskar sådana leenden, mycket på grund av att jag själv skulle behöva tandställning med tanke på att jag har en glugg stor som ett russin mellan framtänderna. »Étienne«, säger han. »Jag bor en trappa upp.« »Jag bor här.« Jag pekar tafatt mot mitt rum, samtidigt som tankarna snurrar i huvudet. Franskt namn, brittiskt uttal, amerikansk skola. Förvirrad Anna…

Han knackar två gånger på Merediths dörr. »Vi ses, Anna.« Ett-jenn uttalar mitt namn så här: Aaa-na.

Mitt hjärta bank-bank-bankar i bröstet.

Meredith öppnar. »St. Clair!« tjuter hon. Utan att avsluta telefonsamtalet skrattar och kramas hon och St. Clair och hon pratar i munnen på varandra. »Kom in! Hur gick flygresan? När kom du? Har du sett till Josh? Mamma, jag måste sluta nu!« Meredith avslutar samtalet och stänger dörren.

Jag fumlar med nyckeln som hänger runt min hals. Två tjejer i matchande rosa badrockar kommer gående bakom mig, fnissande och skvallrande. Ett gäng killar i andra änden av korridoren flinar och visslar. Meredith och hennes kompis skrattar så att det hörs genom de tunna väggarna. Mitt mod sjunker och klumpen i magen kommer tillbaka.

Jag är fortfarande den nya tjejen. Och jag är fortfarande ensam.

18

Kapitel tre N ä s t a morgon funderar jag på att knacka på hos Meredith, men jag vågar inte, så jag går ensam till frukosten. Jag vet åtminstone var matsalen är (tack vare introduktionsmötet). Jag dubbelkollar så att jag har med mig matkortet och fäller sedan upp mitt Hello Kitty-paraply. Det duggregnar. Vädret verkar strunta blankt i att det är min första dag i skolan.

Jag korsar gatan samtidigt som ett gäng pladdrande elever. De lägger inte märke till mig, men vi hoppar mellan vattenpölarna tillsammans. En bil som inte är större än någon av min lillebrors leksaksbilar susar förbi så att det stänker upp på en tjejs glasögon.

Hon svär och hennes kompisar dissar henne.

Jag halkar efter.

Staden är pärlgrå. Den molntäckta himlen och stenbyggnaderna utstrålar samma kyliga elegans, medan Panthéon skimrar en bit längre bort. Den väldiga kupolen med de massiva pelarna tornar upp sig över grannskapet. Jag har svårt att slita blicken från byggnaden. Den ser ut som om den stulits från antika Rom eller åtminstone från Capitol Hill i Washington. Inte som något jag brukar se från mitt klassrumsfönster i alla fall.

Jag vet inte vad den används till, men det får jag nog snart reda på.

Mitt nya kvarter heter Quartier Latin och ligger i femte arron­ dissementet. Enligt mitt ficklexikon betyder arrondissement »område« och i mitt område smälter byggnaderna in i varandra och är lika praktfullt smyckade som bröllopstårtor. Det kryllar av studenter och turister på trottoarerna, som är kantade av identiska bänkar och sirliga gatlyktor, buskiga träd som växer omgärdade av små järnstaket, gotiska katedraler och pyttesmå crêperier, vykortsstånd och snirkligt snidade balkongräcken.

19

Om jag var här på semester skulle jag nog ha tyckt att det var supercharmigt. Jag skulle ha köpt en nyckelring med ett litet Eiffel­torn, fotograferat kullerstensgatorna och ätit sniglar på någon restaurang. Men nu är jag inte på semester. Jag ska bo här, och jag känner mig så liten.

School of Americas huvudbyggnad ligger bara två minuters gångväg från Résidence Lambert, elevhemmet för de elever som går i tredje och fjärde årskursen. Man går in genom en valvgång via en gårdsplan med välklippta träd. Pelargoner och murgröna hänger ner från balkonglådor på varje våning och på porten, som är mörkgrön och tre gånger min egen höjd, finns två snidade, majestätiska lejonhuvuden. På vardera sidan om porten hänger en röd, blå och vit flagga. Den ena är amerikansk, den andra fransk.

Det ser ut som en filmkuliss från Den lilla prinsessan, om den nu hade utspelat sig i Paris. Hur kan en sådan här skola finnas i verkligheten? Och hur kommer det sig att jag går på den? Om min pappa tror att jag hör hemma här är han galen.

När jag står där och försöker fälla ihop mitt paraply, samtidigt som jag knuffar upp den tunga trädörren med baken, tränger sig någon förbi – en snobbig kille med dum surfarfrilla. Han stöter emot mitt paraply och ger mig sedan en ilsken blick, som om 1) det är mitt fel att han har noll tålamod och 2) han inte redan var genomblöt av regnet innan han gick in i paraplyet.

Lägg ner, din snobb! Det är osannolikt högt i tak på botten­ plan och det flödar av takkronor och fresker med flirtande nymfer och lystna satyrer. Det doftar svagt av rengöringsmedel med apelsindoft, och whiteboardpennor. Jag följer det knarrande ljudet av gummisulor, i riktning mot matsalen. Mosaikgolvet har ett mönster av sparvar som slingrar sig in i varandra. På väggen längst bort i korridoren finns ett väggur som klämtar varje hel timme.

Skolan är lika hämmande som den är överväldigande. Den skulle passa för elever med personliga livvakter och egna shetlandsponnyer, inte för sådana som jag som nästan bara köper kläder på rea.

20

Även om jag redan har sett matsalen på rundvandringen blir jag alldeles stel när jag kommer in. På min gamla skola åt jag lunch i en ombyggd idrottssal som stank av klorin och ingrodd svett. Det var långbord med fasta bänkar, pappersmuggar och plastbestick. Hårnätsförsedda mattanter serverade fryspizza och fryspommes och frysnuggets. Resten av mitt så kallade näringsintag hämtade jag från läsk- och godisautomaten.

Men det här. Det är som en riktig restaurang.

Till skillnad från den överdådiga entrén är matsalen modernt och minimalistiskt inredd. Det är runda bord i björkträ och växter i amplar. Väggarna går i mandarin och lime, och en rask kortväxt fransman i vit kockmössa serverar maten som nästan ser misstänkt fräsch ut. Drycken står i en glasmonter, men i stället för den söta, koffeinstinna colan som jag är van vid hemifrån är det juice och mineralvatten som gäller här. Det finns till och med ett bord med kaffe. Kaffe. Några av mina Starbucks-beroende vänner på Clairemont skulle döda för kaffe i matsalen.

Borden är redan upptagna av elever som småskvallrar sins­ emellan mot en fond av det höga ljudet från köket: ropande kockar och slamrande disk (äkta porslin, inte plast). Jag blir stående i dörröppningen. Andra elever tränger sig förbi och skingrar sig åt olika håll. Det stramar i mitt bröst.

Ska jag försöka hitta ett bord eller ska jag hämta frukost först?

Och hur ska jag ens kunna beställa när menyn är på franska? Jag rycker till när jag hör någon ropa mitt namn. Åh snälla, snälla, snälla…

Jag söker genom folksamlingen med blicken och får syn på en hand med fem ringar som vinkar åt mig från andra sidan salen.

Meredith pekar på den tomma stolen bredvid sig och jag krånglar mig fram, så tacksam och lättad att det nästan gör ont i mig. »Jag funderade på att knacka på och fråga om vi skulle gå hit tillsammans, men jag visste inte om du var en sådan som sover länge.« Meredith har en bekymmersrynka mellan ögonbrynen. »Åh förlåt, jag borde ha knackat på. Du ser så förvirrad ut.« 21

»Tack för att du paxade en stol åt mig.« Jag lägger ifrån mig min ryggsäck och sätter mig ner. Runt bordet sitter två personer till, och precis som Meredith förberett mig på så är det personerna från fotografiet på hennes spegel. Jag blir nervös igen och böjer mig ner för att rätta till min ryggsäck på golvet. »Det här är Anna som jag berättade om«, säger Meredith.

En gänglig kille med kort hår och lång näsa skålar med sin kaffekopp. »Josh«, säger han. »Och det här är Rashmi.« Han nickar mot tjejen bredvid sig. Hon håller hans andra hand, inuti framfickan på hans huvtröja. Rashmi har coola, blåbågade glasögon och tjockt, svart hår som hänger långt ner på ryggen. Hon hälsar knappt.

Det är okej. Ingen fara. »Alla är här utom St. Clair«, säger Meredith. Hon ser sig omkring i matsalen. »Men han brukar vara sen.« »Han är alltid sen«, rättar Josh.

Jag harklar mig. »Jag tror att det var honom jag hälsade på i går. I korridoren.« »Snyggt hår och brittiskt uttal?« frågar Meredith. »Eh. Ja, jag tror det.« Jag försöker låta neutral på rösten.

Josh flinar. »Alla är såååå kära i St. Clair.« »Äsch, lägg av«, säger Meredith. »Inte jag.« Rashmi tittar upp på mig för första gången, som om hon vill avgöra om jag kommer att bli kär i hennes pojkvän eller inte.

Josh släpper hennes hand och suckar överdrivet. »Men jag är.

Jag ska fråga om han vill gå på avslutningsbalen med mig. Det är vårt år i år, det är jag säker på.« »Har ni bal på den här skolan?« frågar jag. »Gud nej!« stönar Rashmi. »Ja, Josh. Du och St. Clair skulle vara så söta i matchande smokingar.« »Frack.« Rösten får både Meredith och mig att hoppa till.

Korridorkillen. Snyggingen. Med regndroppar i håret. »Jag ska ha frack med skört, annars ger jag hellre min bröstbukett till Steve Carver än till dig.« 22

»St. Clair!« Josh rusar upp från sin stol. Killarna ger varandra en två-dunk-på-ryggen-kram. »Ingen kyss? Jag blir så förkrossad!« »Nä, då kanske frugan blir sur. Jag har inte berättat för henne om dig och mig än.« »Äsch«, säger Rashmi, men nu ler hon i alla fall. Det klär henne. Hon borde dra på munnen lite oftare.

Korridorsnyggingen (ska jag kalla honom Étienne eller St. Clair?) lägger ifrån sig ryggsäcken och sätter sig på den lediga stolen mellan mig och Rashmi. »Anna!« Han blir förvånad att se mig. Och jag blir också förvånad – han kommer ihåg mig! »Snyggt paraply. Ett sådant skulle jag ha haft när jag gick hit.« Han rufsar om i sitt hår så att det stänker på mina bara armar.

Jag vet inte vad jag ska säga. Tyvärr talar min mage åt mig. När den kurrar spärrar han upp sina ögon. De är jättestora och bruna.

Som om han behövde fler vapen för att få hela det kvinnliga släktet på fall.

Josh har nog rätt. Alla måste vara kära i honom. »Det där lät hemskt. Nu måste du ge den lite mat. Om du inte…« Han låtsas betrakta mig och böjer sig sedan nära och viskar: »Om du inte är en sådan tjej som bantar. Det tolererar jag tyvärr inte. Då dömer jag dig till livstids förvisning från middagsbordet.« Jag försöker låta normal i hans närhet. »Jag vet inte hur man gör när man beställer.« »Lätt«, säger Josh. »Ställ dig i kö. Säg vad du vill ha. Ta emot maten. Räck fram matkortet och två bägare med blod.« »Jag har hört att det ska vara tre bägare i år«, säger Rashmi. »Och benmärg«, tillägger korridorsnyggingen. »Alternativt vänster örsnibb.« »Men jag kan inte läsa menyn.« Jag pekar på krittavlan som hänger på väggen bakom serveringsdisken. Med vacker skrivstil har personalen skrivit dagens frukostmeny i rosa, gult och vitt.

På franska. »Franska är inte precis mitt modersmål.« 23

»Kan du inte franska?« frågar Meredith. »Nej, jag har läst spanska i tre år. Jag hade ingen aning om att jag skulle till Paris.« »Det ordnar sig«, säger Meredith snabbt. »Det finns många här som inte kan franska.« »De flesta kan det«, invänder Josh. »Inte så jättebra.« Rashmi blänger menande på honom. »Först får du lära dig matspråket. Kärleksspråket.« Josh putar ut med magen som en spinkig Buddha, och gnider sig över den. »Oeuf. Ägg. Pomme. Äpple. Lapin. Kanin.« »Det där var inte roligt«, säger Rashmi och smäller till honom på armen. »Inte undra på att Isis biter dig. Knäppis.« Jag sneglar på krittavlan igen. Menyn är fortfarande på frans­ ka. »Och, eh, nu då?« »Okej.« Korridorsnyggingen skjuter ut sin stol. »Följ med mig.

Jag har inte heller ätit.« Jag kan inte undgå att se att flera tjejer dumstirrar efter honom när vi går fram till disken. En blond tjej med spetsig näsa och ett minimalt linne rusar fram så fort vi ställer oss i kön. »Hej, St. Clair. Hur har du haft det i sommar?« kuttrar hon. »Hallå, Amanda. Bara bra.« »Var du kvar i Paris eller har du varit i London?« Hon lutar sig över sin kompis, en kortväxt tjej med stram hästsvans, och visar så mycket hon kan av sin urringning. »Jag var hos min mamma i San Francisco. Hur har ditt lov varit?« Han är artig men låter ganska oberörd, konstaterar jag nöjt.

Amanda slänger med håret och påminner mig plötsligt om Cherrie Milliken, Matts flickvän. Cherrie håller jämt på och kastar med håret, rufsar om i det och snurrar det runt sina fingrar.

Bridgette är helt säker på att Cherrie står framför en bordsfläkt varje helg och låtsas att hon är supermodell, medan jag tror att hon har fullt upp med att smeta in håret i alg-papaja-ler-­ inpackning i en aldrig sinande strävan efter den perfekta glansen.

24

»Jag har haft det underbart.« Knyck, håret sveper ut i en båge. »Jag var i Grekland i en månad och resten av sommarlovet var jag på Manhattan. Min pappa har en helt fantastisk takvåning med utsikt över Central Park.« Hon betonar ett ord i varje mening. Jag snörvlar så att det inte ska höras att jag skrattar och korridorsnyggingen får plötsligt en hostattack. »Men jag saknade dig. Fick du inte mina mejl?« »Eh… nej. Du måste ha skickat dem till fel adress.« Han knuffar mig lätt i sidan. »Nu är det snart vår tur.« Han vänder Amanda ryggen och hon och kompisen ser på varandra med rynkade ögonbryn. »Lektion nummer ett: Frukosten är enkel och består till större delen av något brödliknande – vanligtvis croissanter. Det betyder ingen korv och ingen äggröra.« »Bacon?« frågar jag hoppfullt. »Absolut inte.« Han skrattar. »Lektion nummer två: Orden på krittavlan. Lyssna noga och säg efter mig. Musli.« Jag kisar misstänksamt och han spärrar retsamt upp ögonen. »Det betyder müsli. Och den här då: Yaourt?« »Äsch, inte vet jag. Yoghurt?« »Du är en naturbegåvning! Sa du att du aldrig hade bott i Frankrike?« Jag passar på att härma hans brittiska uttal lite grann. Han ler. »Ser man på. Du har precis träffat mig och retar mig redan för mitt uttal. Vad kommer härnäst? Ska du ge dig på mitt hår?

Min längd? Mina byxor?« Fransmannen bakom disken grymtar åt oss. Ursäkta, franska kocken, jag är bara lite distraherad av det här engelsk-fransk-­ amerikanska underverket till kille. Killen i fråga säger: »Vill du ha yoghurt med müsli och honung, löskokt ägg eller brioche med päron?« Jag har ingen aning om vad brioche är. »Yoghurt«, säger jag.

Han beställer åt oss båda på perfekt franska. Det låter i alla fall perfekt i mina öron och franska kocken verkar nöjd. Han slutar 25

blänga och blandar müsli och honung i min yoghurt. Han toppar det hela med en näve blåbär och räcker mig skålen. »Merci, monsieur Boutin.« Jag tar brickan. »Inga pop-tarts? Inga cocoa puffs? Jag känner mig nästan kränkt!« »Pop-tarts får vi på tisdagar, eggo waffles på onsdagar, men cocoa puffs får vi aldrig. Du får nöja dig med froot loops på fredagar.« »Du vet mycket om amerikansk skräpmat för att vara engels­ man.« »Apelsinjuice? Grapefrukt? Tranbär?« Jag pekar på apelsinjuicen och han tar två förpackningar ur glasmontern. »Jag är inte engelsman. Jag är amerikan.« Jag ler. »Visst…« »Det är sant! Man måste vara amerikan för att få gå på den här skolan«, förklarar han.

Vi ställer oss i kö för att betala och jag förvånas över hur fint allt flyter. På min gamla skola handlade allt om att tränga sig före och reta upp mattanterna, men här väntar alla snällt på sin tur. Jag vänder mig om och hinner precis se hans blick glida upp och ner över min kropp. Mitt hjärta tar ett skutt. Snyggingen kollar in mig.

Han märker inte att jag har sett honom. »Min mamma är amerikan«, säger han mjukt. »Min pappa är fransman. Jag föddes i San Francisco och växte upp i London.« Mirakulöst nog lyckas jag säga något. »Då är du verkligen internationell.« Han skrattar. »Ja, just det. Jag behöver inte göra mig till, som ni andra.« Jag ska just säga något retsamt tillbaka när jag kommer att tänka på att han har en flickvän. Något elakt retar de rosa vecken i min hjärna och jag tänker på det Meredith sa i går kväll. Det är dags att byta samtalsämne. »Vad heter du egentligen? I går sa du att du hette…« 26

»St. Clair är mitt efternamn. Étienne är mitt förnamn.« »Étienne St. Clair.« Jag försöker uttala det på hans brittiska och lite förnäma sätt. »Ja, visst är det hemskt?« Jag skrattar. »Étienne är fint. Varför kallas du inte för det?« »Åh, ›Étienne är fint‹. Så generöst av dig.« En kille ställer sig bakom oss i kön. Han är kort till växten, har brun hy, finnar och tjockt, svart hår. Han verkar glad att se Étienne som ler tillbaka. »Hej, Nikhil. Hur har ditt lov varit?« Det är samma fråga som till Amanda, men den här gången verkar den komma från hjärtat.

Mer behövs inte för att killen ska kasta sig in i en berättelse om sin resa till New Delhi, om marknaderna och templen och monsunregnen. (En dag åkte han till Taj Mahal. Själv åkte jag till Panama City Beach som alla andra i Georgia.) Ytterligare en kille kommer fram, spinkig och blek med spretigt hår. Nikhil går vidare och hälsar på sina andra kompisar med lika stor entusiasm.

St. Clair – jag bestämmer mig för att kalla honom det eftersom alla andra gör det – vänder sig mot mig igen. »Nikhil är Rashmis bror. Han går första året här. Hon har också en ett år yngre syster, Sanjita, och en äldre syster, Leela, som gick ut för två år sedan.« »Har du några syskon?« »Nej. Själv då?« »En bror, men han är kvar hemma. I Atlanta. Det ligger i Georgia. I södra USA.« Han höjer på ena ögonbrynet. »Jag vet var Atlanta ligger.« »Jaså, jaha.« Jag räcker fram mitt matkort till mannen i kassan.

Liksom sin kollega, monsieur Boutin, har han vita kockkläder och en styv kockmössa. Och knävelborrar. Ha! Jag visste inte ens att folk här hade det på riktigt. Knävelborren drar mitt kort i läsaren och ger tillbaka det med ett kort merci.

Tack. Ett till ord jag kan. Fantastiskt.

När vi går mot bordet igen ser jag att Amanda betraktar St. Clair från där hon sitter tillsammans med sitt gäng. Det förvånar mig inte att den sura killen med blekta slingor sitter med dem.

27