9789163340741

Monika Häägg

SOLBARNET

© Monika Häägg 2009 Omslagslayout: Thomas Häägg Tryck: Bulls Graphics AB, Halmstad 2009 ISBN: 978-91-633-4074-1 Monkaland Bokförlag www.monkaland.se

Tack till Lennart Lundborg Maria och Micael Arnström Caroline Ludvigsson Thomas Häägg

- Kapitel 1 Fry lyfter sina händer och känner hur kraften rinner genom henne och in i barnet. Det bleka genomskinliga ansiktet är slutet och frossbrytningarna skakar den lilla kroppen. Fry andas tungt och det tar hårt på hennes krafter. Tystnaden bryts bara av den dova trumman som slår en långsam rytm. Hon koncentrer sig hårt för att inte tappa kraften för om hon misslyckas kommer hatet att vändas mot henne.

Tvivlet finns redan i de oroliga ansiktena som följer rörelserna. Fry har inte råd att misslyckas. Hon måste orka att ge mer kraft. En liten stund till ...

Fry vaknar med ett ryck. Kylan tränger in i märg och ben och hon drar den tunna filten tätare omkring sig. Drömmen var så verklig. Hon kikar försiktigt omkring sig. Allt är tyst och stilla. Den tidiga gryningen sipprar in genom takhålet och ännu har ingen vaknat. Hon gäspar stort och sträcker ut kroppen. En liten stund vill hon njuta av den tysta friden. Ögonen faller sakta ihop och åter igen ser hon barnet framför sig. En liten stund till ... ”Ligger du här och trynar din lilla råtta!”

Den ilskna rösten gör att hon kastar sig upp ur sovbänken och drar på sig ulltröjan över nattsärken.

Kylan tränger in i de bara fötterna och hon skyndar sig med strumporna. Hon är redan på väg till eldstaden. ”Ditt lata skrälle skall man behöva dra dig ur bingen. Se till att göra upp eld innan vi fryser ändan av oss!”

Mirnas röst är som vanligt ilsket uppskruvad. Hon tar varje tillfälle som bjuds till att ösa sitt svarta hat 7

över flickan. Fry fumlar med flintan och de stelfrusna fingrarna vill inte röra sig fort nog. Rädslan sitter som en tagg i henne för snart kan det bli en lusing. Hon ser Mirnas gestalt i ögonvrån men till sin lättnad tar hon nattkrukan och går ut genom dörren.

Fry andas ut. Det blir åter tyst och lugnt och hon får fart på elden. Husets folk sover fortfarande och ännu är det tidig gryning. Hon trevar sig fram till ytterdörren och där utanför finns Aldo. Den älskade hunden trycker sig intill och hon böjer sig ned och kliar honom bakom örat, stryker över den svarta rufsiga pälsen och de pigga ögonen möter hennes i ett samförstånd. Fry vet inte var han sover under natten men varje morgon sitter han utanför dörren och väntar. Hon ser alltid till att han får vatten och sparar mat och ger till honom. Aldo springer med svansen viftande bort till brunnen och hon fyller en träskål till honom. Mirna har försökt att köra bort hunden från gården men han kommer alltid tillbaka och nu verkar det som hon har gett upp sina försök.

Morgonen är klar men kall och Fry fyller de tunga träspannarna med nytt friskt vatten. Det är nästan alltid hon som släpar in vattnet från brunnen. Den tyngsta sysslan sparas gärna till hittebarnet och så länge hon kan minnas har det varit så. Ett barn som är upphittat, ett barn som ingen vill ha. Hon har fått bo i Nygården och slita med alla de tunga sysslorna.

En tidig morgon hade Inglev hittat henne utanför dörren. Fry låg i en korg och var bara några månvarv gammal. Vem som lämnat korgen och varför den hamnade där är det ingen som vet eller ingen som vill berätta. Gamla Inglev hade förbarmat sig och tagit hand om henne den första tiden när alla tyckte att det 8

vore bättre att sätta ut korgen i skogen. Så skulle det bekymret vara ur världen, som de brukade säga. Fry pustar och sätter ned vattnet. Husets folk har vaknat och nu är det inte tid för egna funderingar. Dagens sysslor ligger framför henne.

Efter morgonmaten visslar hon på Aldo och tillsammans går de stigen ned till ån. Det blåser en kall nordanvind och det prasslar lite i fjolårslöven som virvlar runt. För bara några veckor sedan låg det fortfarande snö på marken och vintern hade haft hus och folk i sitt grepp. Den här vintern har hon frusit mer än någonsin för den har både varit lång och ovanligt kall. I samband med att solen återvände och dagarna började bli ljusa hade kylan varit särskilt sträng. Några av de gamla sa att de aldrig varit med om en sådan kyla men nu är marken bar och dagarna har redan blivit mycket längre. Små tecken visar på att våren är på väg. Knopparna på träden är redan stora och koltrastens drillar hörs i skymningen. Aldo springer före henne och han syns som en liten skugga längre fram på stigen. På något underligt sätt så vet han alltid var hon är på väg. Fry hade bara tagit korgen med linnesärkar och i tankarna planerat för förmiddagens sysslor men ändå visste han vad som skulle hända. Nu kommer han rusande tillbaka och möter henne. Alltid lika glad och noga med att se efter var hon är så han inte tappar bort henne.

Fry betraktar det virvlande vattnet. Det står högt över den vanliga nivån men så har det också varit mycket snö den här vintern. Det är svårt att hitta en bra tvättplats för överallt är strömmen för strid och risken stor att särkarna skall flyta iväg. Hon får också vara försiktig så hon inte faller i vattnet. Det är så 9

kallt så det skulle bli svårt att klara sig någon längre stund. Fry kan visserligen simma för det har hon lärt sig för några solvarv sedan i den stora sjön vid Östervägen men ramla i vattnet vill hon inte. Flera har mist livet i samband med tvättsysslan på våren så det är viktigt att välja en bra plats.

Hon gnolar lite för sig själv och kikar på Aldo som nosar runt i snåren. Snart är träklappran igång och trots iskylan i fingrarna känner hon sig riktigt glad och upprymd. Det är alltid skönt att arbeta själv för då får hon vara i fred för de andras gnat och kan hålla sin egen takt. Tankarna far också runt som de vill. Hon hoppas få tid över att möta Frida. Hela vintern har gått utan möjligheter att träffa den bästa vännen.

Snön har legat så tjock att det inte gått att ta sig fram till Kungsgården.

Några snabba vingslag och rassel i snåren får henne att titta upp. Högst upp på en gren sitter en liten duva. Den hoar lite och höjer vingarna i en hälsning. ”Åh ... är det du Yrl. Jag har inte sett dig på hela morgonen”, säger Fry och ler när duvan flyger ned och sätter sig på hennes axel. Den pickar lite i örat och gnider näbben mot hennes kind. ”Har du sovit gott”, säger hon och håller upp i klapprandet. ”Natten har varit mörk och höken har cirklat runt gården i gryningen.”

Duvan kuttrar som vanligt med sin tunna röst.

Första gången Fry hörde den hade hon blivit förskräckt och trott att det var någon som försökte skrämma henne. En duva som kan prata är minst sagt ovanligt och fortfarande är hon lite förvånad. Men duvan har visat sig användbar och genom den kan hon 10

hålla kontakten med Frida och Kungsgården. Frida kan inte höra duvan prata men på något sätt förs Frys ord över till Fridas tankar och därför vet hon hur vännen har haft det under vintern. Yrl meddelar henne allt som händer på Kungsgården. ”Jag ser att du har att göra”, kuttrar Yrl. ”Har Mirna varit i farten, nu igen?” ”Ja, här är det ingen rast och ro. När jag är klar ligger det säkert något annat och väntar på mig”, suckar Fry och stryker en hårlock ur ansiktet. ”Men jag har gömt undan några korn till dig som jag skall plocka fram när vi kommer tillbaka.” ”Tackar, tackar. Tackar allra ödmjukast!” Duvan höjer sina vingar i en liten hälsning. ”Alltid lika artig”, skrattar Fry och fortsätter energiskt att klappra på tvätten. ”Vad skulle jag göra utan dig och Aldo? Livet vore inte värt att leva.”

Hon avslutar tvätten och vrider ur de våta plaggen.

Händerna känns som isbitar men Fry är van vid det kalla vattnet och tänker inte så mycket på det. Så reser hon sig och lyfter den tunga tvättkorgen. Vägen tillbaka uppför stigen är alltid sträng men i vårsolen känns det ändå skönt och hon gnolar på en liten sång som hörts vid sommarfesten förra året. ”Vi tackar dig vår moder god som ger oss gröna bladen. Det gula kornet i vår hand. Vår moder du är stor.

I varje människa finns ett hopp när solen lyser över jorden.”

Fry sjunger med hög och klar stämma. Sången vandrar lätt mot den blå himlen. Snart är det åter tid att sjunga de vackra sångerna. ”Så, du har tid att gå omkring och gala mitt på blanka dagen!”

11

Mirnas retliga stämma får Fry att rycka till. Hennes axlar sjunker och den glada känslan i kroppen försvinner. Mirna tar alla tillfällen att trycka ned henne. ”Sjunga kan vi alltid göra”, svarar Fry och försöker sig på ett leende men hon känner att det nog mer ser ut som en grimas. ”Sjunga”, fnyser Mirna. ”Vem har tid att gå omkring och sjunga. Sjunga gör bara latmaskar!”

Fry tiger för det är inte lönt att försöka prata med Mirna. Det slutar alltid med en örfil eller att hon blir straffad och får sova ute. På sommaren är nattstraffet inte så svårt men på vintern har hon nästan frusit ihjäl. Drej smög visserligen ut med en filt och en extra ulltröja. Han är alltid snäll och försöker lindra Mirnas bestraffningar men han vågar inte gå emot när hon är på det humöret. De små tecknen på vänlighet skedde alltid när Mirna hade ögonen åt ett annat håll. För det mesta sa han inget utan bara räckte fram filten. Han såg inte Fry i ögonen men hon kände att det fanns ett förlåt invävt i den tysta handlingen. Drej ser alltid trött ut. Kommer där någonsin ett leende från honom?

Han arbetar hårt och det är inte många ord som kommer över hans läppar. Axlarna och ryggen är redan böjda trots att han inte är så gammal. Fry tror att han är lite mer än trettio solvarv men han ser ut att vara mycket äldre. En knuff från Mirna får henne att skynda på stegen och någon mer sång blir det inte den dagen.

På kvällen sitter hon en stund vid elden hos Inglev.

Fry har några ullstrumpor som skall stoppas och i det varma skenet ser hon bättre. Den ger ett milt ljus och en bra värme till frusna fötter och näsor. De små sitter också där och lyssnar på Inglevs historier från den 12

gamla tiden. Det är alltid spännande att höra henne berätta. Inglev är trött och krum i ryggen och ansiktet är skrynkligt men innanför rynkorna lyser två pepparkornsögon som talar om att en gång i tiden har hon varit en pigg och energisk kvinna. Hennes fingrar är krokiga och söndervärkta så stickorna har hon lagt undan för flera år sedan. Numera sitter hon mest vid elden eller i solen utanför husknuten. Inglev känner sig överflödig och vet att Mirna tycker att hon är en börda för det lilla hushållet. Men gammal stannar i gården så länge hon så önskar och det kan inte ens Mirna rå på. ”Nu närmar sig Våroffret”, skrockar Inglev. ”Det är snart tid att samlas för att hylla den Stora Modern och då är det alltid fest och glädje.”

Hon plirar med ögonen och smackar lite med munnen. ”Solgudinnan får sina gåvor”, säger hon och tittar lite illmarigt på de små flickorna Inga och Alfilda som storögt ser på henne. ”Nå, har ni några gåvor till den Stora Modern?” ”Går det bra med några små snäckor”, viskar Inga försiktigt.

Inglev skrattar. ”Snäckor tror jag hon blir nöjd med och så får ni vara med och sjunga i barnens sång. Det är när den hörs som hon blir riktigt belåten och sedan får vi se vad det blir för offergåvor. Förra våren var det de stora bronslurarna från Kungsgården och det gav ett bra resultat. En god skörd men också en sträng vinter.” Inglev rör försiktigt på sina krökta fingrar. ”Vintern har jag fått bära i mina fingrar. Kylan har suttit som ett lås i händerna.” Hon suckar lite men lyser sedan upp. ”Nu skall vi glädja oss åt solens och 13

de gröna bladens ankomst.” Hon smuttar lite på en mugg nypondricka som värmts över elden. ”Jag minns ett Våroffer när snön inte hade lämnat marken och isen låg tjock över tjärnen. Vi fick hacka ett hål i isen för att lägga ned offergåvorna. Den vintern hade varit ovanligt mild och varm men strax före Våroffret kom kylan och snön. Tecknen från Solgudinnan var svaga och mörkerkrafterna smög runt husknutarna.” ”Mörkerkrafterna”, säger Alfilda och spärrar upp ögonen. ”Berätta om mörkerkrafterna!”

Det ligger en spänning i luften runt elden och barnen kryper närmare för att höra riktigt bra. Fry lyssnar också uppmärksamt för Inglevs historier suger hon i sig som en svamp. En del har hon hört förut men ibland kommer där några detaljer som inte nämnts tidigare. ”För många solvarv sedan långt innan ni föddes, levde en drottning på Kungsgården. Hon var lika vacker som våren och hennes hår var som det böljande sädesfältet”, säger Inglev medan hon tittar på Fry och en sorgsen skugga faller över hennes ansikte. ”Hon var både klok och vacker och stod väl emot mörkrets krafter men den våren var tecknen svaga. Solgudinnan hade ännu inte visat sig på himlen och många klagade och tyckte att drottningen inte var stark tillräckligt för att beveka gudarna. Straffet fanns i kylan och snön som kommit sent. Mörkrets krafter hade flyttat in i människornas boningar.”

Barnen tittar sig omkring. De väntar sig nästan att få se de mörka komma krypande fram ur de innersta vrårna. ”Var är de mörka nu?”

14

Ingas lilla fråga är knappt hörbar. Inglev hummar lite för sig själv medan hon betraktar de små flickorna. ”De håller sig undan. Syns inte men finns här omkring och ingen vet när de återigen kommer fram och visar sitt otäcka ansikte.” ”Vad hände med drottningen?” undrar Fry och tittar upp från sin stoppning. Historien om drottningen har hon hört förut men vem hon var och vad som hände henne när mörkrets krafter tog över får Fry aldrig något svar på. ”En dag var hon borta. Kanske blev mörkrets krafter för svåra”, säger den gamla förteget. ”Det är så länge sedan så jag har nästan glömt hur det var.”

Inglev slutar alltid historien med att hennes minne sviker. Det är nog inte sant för hon har fortfarande ett bra minne men av någon anledning vill hon inte berätta hur det gick för drottning Vor och om hon någonsin kom tillbaka. Fry får inget svar denna gången heller.

Länge ligger Fry i sin sovbänk och fantiserar om den vackra drottningen från Kungsgården. Elden har falnat och alla sover tungt. Jag skall fråga Frida om hon

hört något mer om drottningen. Så fort jag får en ledig stund skall jag göra ett besök på Kungsgården. Fry

känner en spänning i kroppen. Det finns så mycket frågor som hon vill få svar på och nu är det åter möjligt att försiktigt höra sig för om mörkerkrafterna och vad som egentligen hände med drottningen.

15