9789176970645

Copyright © Karin Pilt 2018 Utgiven av Hoi Förlag 2018 www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Cecilia Pettersson, Pica Pica Formgivning inlaga: Fredrik Malmquist ISBN: 978-91-7697-064-5 Tryckt hos ScandBook, Falun 2018

Prolog De susade fram genom det vackra landskapet som var så typiskt Dalarna. Bergen i bakgrunden, den djupa dalen, älven som tyst slingrade sig.

Han höll mobilen hårt mot örat. En lugn och vänlig stämma mötte honom och trots att orden som vanligt stakade sig fick han snart ur sig det han måste. Han visste exakt var de befann sig och ungefär hur lång tid det skulle ta att komma fram.

Hastigt sneglade han på instrumentbrädan och såg att klockan var strax efter ett. Han var tacksam för den ljusa sommarnatten som underlättade den halsbrytande bilfärden, men den fick också träden och buskarna att anta vemodiga grå toner som underströk det hemska som höll på att hända.

Han slängde ett öga på hennes ansikte och kände hur rädslan vibrerade i armarna.

Hon såg inte levande ut.

Enligt hans sätt att se det var döden kolsvart och eftersom det här var en av årets ljusaste nätter skulle det aldrig bli så mörkt att döden hade en chans att ta över. Om bara någon timme skulle lupinerna återfå sin färg vid vägrenen. Och rallarrosorna. De skulle som neonrosa utropstecken signalera att livet var på väg tillbaka till henne.

Just nu stod tiden stilla. Inte den minsta vind i träden och för en kort sekund fick han känslan av att det var en kuliss som omringade dem, eller att de var del av en målning, eller ett svartvitt fotografi.

Han skämdes över att tankarna valde sådana vägar mitt i katastrofen och han tryckte hårdare på gasen.

7

Då suckade hon. Med en blick åt sidan såg han att hennes huvud föll på sned och han drog häftigt efter andan.

Blodet hade stelnat till en mörk fläck vid tinningen och det blonda långa håret var stripigt och kletigt. Ända sedan han försiktigt bar in henne i passagerarsätet och knäppte fast bältet ordentligt hade hennes ögon visserligen varit slutna, men hon hade andats normalt.

Nu verkade hon plötsligt sämre. Panikslaget sträckte han ut handen och kände efter. Lade handflatan mot hennes bröst, flyttade handen till hennes läppar och försökte känna henne andas. ”Håll ut”, viskade han. ”Du måste hålla ut, Malin. Du får inte lämna mig! Inte nu. Det är du som har fått mig att leva, att hitta mig själv igen. Jag älskar dig.”

Han tystnade. ”Vi är ju faktiskt menade för varandra, du och jag.”

Det sista sa han med hög röst mest för att övertyga sig själv. För Malin hade sagt något till honom ikväll som sått ett litet giftigt frö.

Ett frö som tvingat sig in i honom och som till och med hunnit gro en aning, men som han hädanefter tänkte ignorera för att det skulle torka ut och dö.

Tårarna, som han hittills med all sin vilja hade lyckats hålla tillbaka, bubblade fram och suddade ut konturerna. Vägen svängde ordentligt och för att behålla kontrollen blinkade han intensivt så att synen blev någorlunda klar igen. ”Fan. Gråt inte!” beordrade han sig själv, medan han med små rörelser flyttade fingertopparna till hennes näsa för att på nytt försöka känna efter om hon fortfarande levde.

Jo, nog andades hon. Jovisst! Ett lätt snusande. Eller? Inte helt övertygad fumlade han efter hennes arm under tiden som han med vänster hand manövrerade bilen i kurvorna. Återigen en snabb titt på Malin och när han vände tillbaka blicken mot vägen var den inte där.

Istället kom en väldig trädstam rakt emot honom. I flera sekunder skrek någon så högt att det skar i honom. Skriket överröstades av ett ännu högre oväsen, men så försvann det plötsligt.

Oljudet var borta, men skriket fanns kvar, det hade fastnat i öronen. Han noterade att det gjorde ont i käkarna och stängde munnen.

8

Äntligen blev det tyst. Försiktigt lossade han sitt hårda grepp om hennes handled och kände desperat efter pulsen.

9

Måndagen den 14 maj Kapitel 1 Långsamt nådde ljudet henne.

Precis som alla andra vardagar när klockradion gick igång trängde nyhetsläsarens röst fram till hennes medvetande efter att ha tagit sig igenom det tjocka sömnlager som motvilligt släppte taget. Mikaela Fridtorp vred försiktigt huvudet åt sidan och såg att de digitala siffrorna visade 06.31, precis som de brukade. Och precis som så många andra morgnar fylldes hon av ångest över att behöva vakna så tidigt och tvingas gå upp.

Men i dag var det värre än så. Mycket, mycket värre.

Det var inte fråga om någon vardagsångest som skulle blekna och försvinna när hon hade piggnat till. Det här var på riktigt.

Hela helgen hade hon förträngt och förträngt. Febrilt tvättat, städat och lagat mat för att hålla sig sysselsatt. Men nu, tidig måndag morgon, överraskades hon av sitt undermedvetna som inte tog hänsyn till några undermanövrar, utan slungade henne rakt in i den kalla verkligheten.

Hon lade händerna på magen för att försöka lugna sig, men tårarna trängde fram ändå. Olusten och skulden. Minnena som dök upp. Hon höll emot allt hon kunde. Blundade och försökte andas djupt. Långa, djupa andetag. In genom näsan, ut genom munnen.

Det hjälpte inte.

Den nasala och opersonliga radiorösten gnetade på. Rösten förargade henne så mycket att hon inte uppfattade vad nyheterna handlade om. Och det var bra. Jättebra. Hellre arg än ledsen, anfall var 10

bästa försvar. Ilskan skulle hjälpa henne att ta sig igenom det här.

Motvilligt vek hon undan täcket och satte sig upp på sängkanten.

Tittade på Peter som låg bredvid med ryggen mot henne och sov.

Hon ville att han skulle vända sig om, be henne lägga sig där hos honom och omfamna henne med sin sömniga värme och trygga doft.

Bara lyssna. Låta henne berätta.

Men det hände förstås inte och hon gjorde inget för att närma sig honom heller. Absolut inte. Nej, det kunde hon inte. Det kunde hon verkligen inte.

Hon hängde med huvudet och tittade på sina fötter, vilket fick henne att känna ännu större obehag och oro. Inte det också. Hon orkade inte. Ikväll hade hon planerat att springa och det skulle bli sista gången på ett bra tag eftersom det bara var två dagar kvar till tåoperationen. Hon var nyss fyllda fyrtio och redan drabbad av ledförslitning i stortåleden. Skrattretande om det gällt någon annan, men nu var det tyvärr hennes tå det gällde och hon oroade sig ordentligt.

Golvet var kallt och hon letade fram tofflorna som gömt sig en bit in under sängen. I duschen fick det varma vattnet henne att för en kort stund må bättre, men sedan tvingade tankarna sig fram, obehagliga minnesbilder blixtrade till och det värkte i kroppen som om hon hade influensa. Tänk om det ändå hade varit så enkelt. En vecka i sängen, lite smärtstillande och honungsvatten. Hon hade gärna legat till sängs i flera veckor bara hon slapp det här.

Hon försökte tänka på något vardagligt och ofarligt som att schampot inte ville löddra sig för att håret var fett eller vad de skulle äta till middag. Fanns det något i frysen? Hon tryckte ut schampo som fyllde hela handflatan och äntligen fick hon till ett skum. Så började de förbjudna tankarna fladdra igen. I ett nytt försök att hindra dem att ta över vred hon på det kalla vattnet och tvingade sig att inte skrika högt.

Kallt, isigt vatten. Knottror på huden. Kallt, kallt och blött. Hon spände kroppen, stampade med fötterna, tvingade sig att stå kvar.

Lite till, lite till. Så jävla iskallt. Nu värkte det i armarna, benen, ryggen. Aaaahhhh. Lite till.

Så stängde hon av.

11

Huttrande drog hon till sig handduken och gned frottén hårt mot huden för att få igång blodcirkulationen. Men mest för att plåga sig, utplåna känslorna, rädda sig.

Hon såg sig själv i spegeln. Ett hjärtformat ansikte doldes nästan av håret som hängde ned i ögonen i blöta testar. Den vältränade kroppen. Nyligen hade hon fått höra hur vacker hon var. Hon hade älskat komplimangerna. Det var ovant och härligt. Nu blundade hon, svepte in kroppen i handduken och rusade in i sovrummet. ”Upp med dig Peter! Du får skynda dig. Du ska fixa matsäck till Sofias utflykt!”

Peter som låg med kudden över huvudet som skydd mot morgonljuset, grymtade något ohörbart.

Mikaela öppnade garderobsdörren. Vad skulle hon ha på sig? Hon ryckte i plaggen och blev knäsvag när hon kom att tänka på att den svarta favoritklänningen saknades. ”Jag klarar inte det här!” viskade hon för sig själv.

Blundade. Försökte ta sig samman. Valde snabbt en vit blus, grå kavaj och svarta byxor och smällde sedan igen garderobsdörren.

Hon gick in i köket och öppnade kylskåpet.

Mjölken var slut, då skulle Erik bli sur. Hennes lille tålmodige Erik som blivit tonåring över en natt och inte tålde några motgångar.

När hon lyfte på yoghurtförpackningen såg hon en kladdig pöl som stelnat i en kvadratisk form på glashyllan. Hon ställde tillbaka förpackningen. Struntade i frukosten. Kunde ändå inte äta. I hallen mötte hon Peter på väg till duschen och vek undan blicken. Förmådde inte att titta på honom. ”Mamma, har du redan ätit?” ”Sofia, du vet att jag måste iväg till jobbet”, sa hon och gav sin femåriga dotter en kram. ”Sätt dig och ät så kommer pappa snart.” ”Jag vill äta samtidigt som du mamma.”

Sofias underläpp darrade. Mikaela var nära att ge efter för det dåliga samvetet. ”Jag vet det älskling”, sa hon och smekte dottern över håret. ”Men du vet ju också att mamma måste skynda sig så att jag inte kommer för sent, jag hämtar dig på dagis sen.”

12

”Men mamma …”

Sofia stampade med sina små fötter i golvet. Mikaela stålsatte sig och gick mot badrummet där hon mötte Peter igen. Hörde att Sofia började gråta i köket. ”Jag åker strax”, sa hon utan att titta på honom. ”Nu får du ta hand om henne.” ”Det gör jag alltid.” ”Du får göra det bättre! Du hör väl hur ledsen hon är?” sa hon och drämde igen badrumsdörren.

Hon väntade på Peters ilskna reaktion, men förvånat konstaterade hon att det inte kom någon. Klar och på väg att åka såg hon att nioåringen låg kvar i sängen. ”Nisse! Nu måste du gå upp. Du kommer för sent till skolan.

Peter, fixa det här!” ropade hon från hallen medan hon krängde på sig jackan. ”Åk så vi får vara i fred någon gång, då går allt mycket lättare!”

Hon ville kontra med något dräpande, men kom inte på något.

Förresten hade hon ingen rätt att klaga på Peter, han skulle fixa allting på sitt sätt och det skulle bli tillräckligt bra. Det var henne det var fel på. Tårarna var nära och hon fumlade med nyckeln i cykellåset.

Cykelturen lugnade henne och hon koncentrerade sig på vad hon skulle göra under dagen. Ledningsgruppens måndagsmöte började inte förrän tio, hon skulle hinna gå igenom sina anteckningar först.

Alla andra möten och föredragningar hade hon förberett noga.

För tre veckor sedan hade hon fått den efterlängtade chefstjänsten. Visserligen stod organisationen inför stora förändringar men det hade hon varit medveten om. Det kunde hon klara. Det var inte problemet. Hon borde vara glad, men allt var förstört och det grämde henne. Varför hade hon inte förutsett det här?

Hon måste bita ihop, vara professionell och inte fokusera på fel saker. Om hon gjorde ett bra jobb kunde ingen klandra henne för det som hänt.

Tåoperationen på onsdag skulle innebära att hon inte kunde cykla på ett bra tag framöver. En vecka hemma skulle det bli ungefär, 13

vilket var dålig timing med tanke på nya jobbet. Om hon inte ville bli sämre måste hon få operationen ur världen så snart som möjligt.

Hon bävade för smärtan och blodet. Ändå välkomnade hon ingreppet och allt vad det skulle föra med sig i form av smärta och begränsad rörelseförmåga. Men inte primärt för att hon skulle bli bättre i tån. Tanken på vad hon skulle gå igenom tröstade och lugnade henne främst eftersom konsekvenserna av operationen skulle medföra respit och tid att tänka.

14

Tisdagen den 15 maj Kapitel 2 Fingrarna flög över tangenterna och Lisbet Lasses njöt av det. En av de bästa investeringarna hon gjort i sitt liv var när hon gick den där skrivmaskinskursen för mer än fyrtio år sedan. Hon skrev snabbt och dessutom hade hon lätt för att formulera sig. Särskilt bra gick det förstås när hon som i dag kände hur inspirationen ivrigt fyllde henne redan innan hon gav sig av mot tågstationen. Det var nästan att hon bestämde sig för att skriva klart rapporten på en gång, men då måste hon ta ett senare tåg vilket skulle innebära två byten och en timmes extra restid och det var det inte värt. Istället hängde hon in kavajen i garderoben, packade ned den bärbara datorn i ryggsäcken, gick den raska promenaden till stationen och satte sig på sin plats vid fönstret.

Oljerocken och anteckningsblocket lade hon på sätet bredvid sig i förhoppning om att ingen skulle sätta sig där.

Det var mulet ute nu, regnet hängde i luften och hon konstaterade att lampan ovanför hennes sittplats inte fungerade. Trots fönsterplatsen skulle det bli svårt att läsa anteckningarna utan extra lyse. Hon stack ned handen i fickan på jackan och nynnade tyst på melodin som brukade dyka upp i huvudet när hon var på bra humör. Fick upp den praktiska lilla lampan, hennes favoritmodell, och tackade sig själv för att hon varit på Clas Ohlson i veckan och köpt nya batterier.

En knapp timme senare stängde hon av datorn efter att ha läst igenom texten och kontrollerat siffrorna en sista gång. Sedan gick hon till restaurangvagnen och köpte en smörgås och en liten flaska vin som hon tog med sig tillbaka till sin plats. Hon hällde upp den 15

ljusa vätskan. Plastglaset förtog lite av känslan, men hon tog en djup klunk och smaken var tillräckligt bra för att hon skulle blunda av njutning och luta sig tillbaka mot sätet. Visserligen var det en vanlig tisdag, men hon hade anledning att fira lite. Inspirationen hon känt berodde paradoxalt nog på två händelser som båda var obehagliga och som oroat henne till en början.

Det ena var telefonsamtalet från ekonomiavdelningen på förmiddagen där en överambitiös ekonom upplyste om att revisorerna skulle komma och granska hennes EU-finansierade projekt direkt efter sommarsemestern, och redan nu ville de förbereda sig och behövde en ekonomisk redovisning att utgå ifrån. Ämnet medförde automatiskt en känsla av panik, oavsett om det var befogat eller inte. Revisorer var alltid obehagliga och särskilt jobbiga var de när de skulle granska den här typen av projekt eftersom EU som bidragsgivare ställde extrema krav på bokföringen. Minsta avvikelse från regelverket skulle innebära försmädliga anmärkningar från revisorerna, tillrättavisning från dekanen eller till och med från universitetets rektor. Risken var stor att Bryssel inte skulle betala ut fullt bidrag, vilket naturligtvis skulle innebära problem.

Förmodligen hade hon underskattat risken för en noggrann granskning eftersom hennes olika projekt hittills finansierats av svenska, oftast statliga, bidragsgivare som inte var så intresserade av den ekonomiska redovisningen. Bara det levererades en rapport och ett resultat var allt frid och fröjd. Sanningen var att hon hade låtit det stora EU-projektet finansiera en del kostnader som kanske inte var helt i enlighet med det hon angivit i sin bidragsansökan och därför måste hon vidta en del åtgärder. Inte för att hon var rädd att visa underskott om bidraget inte skulle täcka kostnaderna, utan för att en granskning skulle leda till frågor som hon inte skulle vilja besvara.

Inte än i alla fall. Men sedan, när hon hade visat det enastående resultatet av sin forskning, då kunde de få ställa vilka frågor som helst, tänkte hon belåtet, lyfte glaset och skålade med sig själv.

Den officiella versionen var att ekonomi inte var hennes starka sida, att hon som många andra forskare inte riktigt tyckte det var hennes ansvar. De ekonomiska resultaten kunde administratörerna 16

ta hand om så att hon kunde ägna sig åt forskningen och de vetenskapliga resultaten. Det var en bra inställning att gömma sig bakom om något gick snett.

I själva verket var hon rätt slängd i ekonomi och kunde både söka fram information ur bokföringen och be sin sekreterare att göra de eventuella transaktioner som behövdes för att snygga till redovisningen. Hon hade lite buffertpengar dolda i andra projekt som ekonomerna centralt inte hade upptäckt ännu. Bidragspengar som hon själv hade sökt och som blivit över när hon lyckats få universitetet att finansiera en del kostnader med det stora statsanslaget. Så länge hon hade kontroll över dem skulle hon klara sig. Allt som krävdes var lite omfördelning av kostnader mellan projekten och det hade hon redan ordnat med.

Det var absolut inget att skämmas över. Universitetet var ändå skyldigt henne, och alla hennes forskarkollegor också för den delen, stora summor som stulits, eller ”avsatts till gemensamma kostnader” som det hette, från vartenda bidrag de sökt och erhållit för att finansiera forskningsprojekt.

Nej, revisionen oroade henne inte längre, hon såg den snarare som en utmaning, och den ekonomiska rapporten var redan klar, tänkte hon och klappade på datorn.

Lätt som en plätt.

Den andra händelsen som fått henne i obalans rörde också ett telefonsamtal, men från en kollega i USA som hon avskydde för hans nedlåtande syn på kvinnliga forskare och tendens att negligera hennes åsikter i större sammanhang. Hans attityd mot henne försämrades dessutom avsevärt efter att hon gjort stora framsteg i sin forskning genom en idé hon fick inspirerad av hans forskningsområde.

Det fanns inget oetiskt i hennes förfarande och han kunde formellt inte invända mot det, men han utnyttjade konsekvent alla tillfällen till att ifrågasätta hennes arbete. Subtil härskarteknik var vad han ägnade sig åt, konstaterade hon.

Tyvärr skulle Kenneth Vretholm, eller Ken som han valde att kalla sig när han som ung flyttade till USA, troligen komma till Sverige vid midsommar för att hälsa på vänner. Risken var stor att 17

hans närgångna intresse för hennes resultat skulle störa de mycket känsliga förberedelserna hon måste ägna sig åt för att kunna briljera på konferensen i USA i slutet på juli, där båda skulle delta.

Det som trots allt fick henne på gott humör i dag var att han ställde en mängd frågor om projektet, inlindade i en sträv arrogans som tydligt avslöjade hans avundsjuka nyfikenhet, och att hon lyckades hålla sig kall och inte svara på några av dem, trots att han gjorde sitt bästa för att provocera henne. Hon skulle nog lyckas hålla överraskningen hemlig.

På nytt skålade hon med sig själv och tänkte på sina patetiska kollegor både i Sverige och i resten av världen. I början av 2000-talet hade folk blivit som galna och intresset för hennes specifika forskningsområde hade vuxit kolossalt. Flera mindre universitet hade lagt sig i och hon hade många konkurrenter som slogs om att visa uppseendeväckande resultat.

Men hon hade varit först, det var hon som var den internationellt mest kunniga på området. Det var hon som hade intresserat sig för en av naturens mest fantastiska hemligheter långt innan någon annan gjorde det. Det var hon som var samordnare för det stora prestigefyllda EU-projektet som snart var slut. Hon var också väl medveten om att hon snabbt kunde bli omsprungen av de där snorvalparna som trodde att de var så duktiga. Därför skulle det bli extra underbart att på konferensen få visa vad hon kommit fram till.

När hon tänkte på reaktionerna det skulle framkalla rös hon så att håret på armarna reste sig. Ivern gjorde henne otålig och hon fick ett starkt behov av att röra på sig. ”Nu stänger vi snart serveringen i restaurangvagnen”, upplyste en röst i högtalarna.

Lisbet tittade på klockan, en halvtimme kvar, hon var värd en flaska till.

När hon åter satt på sin plats skänkte hon en tacksam tanke till sin småskolefröken Linnéa som hade invigt henne i böckernas och kulturens värld.

Fröken älskade konst, men var framförallt operafantast och berättade gärna om sin stora idol Jussi Björling från Borlänge, som hon 18

haft en kort kärleksrelation med. Lisbet hade redan som barn blivit starkt berörd av hans fantastiska sångröst. Operan Pärlfiskaren och duetten med Jussi Björling och Robert Merrill hade hon hört oändligt många gånger hemma hos fröken Linnéa och det var i samband med ett av hennes besök där som hon av en slump upptäckte flodpärlmusslorna i ån inte långt hemifrån. Sedan dess var musslorna en del av hennes liv och som färdig biolog var valet av forskningsområde självklart. Operan och forskningen var för henne intimt förknippade. I sommar skulle en nyuppsättning av Pärlfiskaren sättas upp på självaste Dalhalla, kalkstensbrottet som numera var en utomhusarena för världsartister och som tog emot tusentals åskådare.

Det var ett fantastiskt sammanträffande att den vackra operan sattes upp bara några veckor innan hon skulle presentera sina banbrytande forskningsresultat på sommarkonferensen i USA. Hon skulle fira lite i förtid, det kunde inte hjälpas, och hon skulle göra det utan sin man. Bernt, som hade funnits med nästan hela hennes vuxna liv, var den siste hon ville fira tillsammans med.

Hon var verkligen nöjd med sig själv och tacksam för de strategiska beslut hon tagit i livet och som nu var på väg att göra henne världskänd. Särskilt belåten var hon förstås med hur hon hade hanterat frågan om faderskapet till barnet. Det var många år sedan nu, men hennes handlande då visade på en stark förmåga att se möjligheter i hopplösa situationer. Visst hade hon övervägt att berätta om barnet för den biologiske fadern, men den sanning hon valde var så mycket bättre.

19

Onsdagen den 16 maj Kapitel 3 Första gången Thomas Larsson återsåg Malin höll han på att kräkas av obehag och det var mycket nära att han på grund av henne sumpade chansen att få arbetet han så gärna ville ha. Illamåendet framkallades av minnen som länge legat förträngda och som nu plötsligt kom tillbaka.

Minnena. Bilderna. Aggressiva blixtar som triggade igång huvudvärken och när det gick så långt brukade det betyda slutet på det roliga.

Han var så van att hamna i situationer där omständigheterna satte krokben för honom att han numera inte ens försökte göra något åt det.

Han gav upp direkt, vägrade gå igenom den välbekanta plåga som det innebar att kräla i stoftet när det ändå aldrig slutade till hans fördel.

Den här gången hade han förvånat sig själv genom att faktiskt kämpa, tänkte han medan han placerade handflatorna på stenmuren och hävde sig upp. Satte sig bekvämt till rätta, stack ned handen i jeansfickan och tog fram den lilla skinnpåsen som inte var större än att den rymdes i hans knutna näve. Skinnet var mjukt och lent, han strök över det med tummen innan han vant knöt upp den lilla läderremmen och hällde ut innehållet i handen.

Tre små pärlor. Försiktigt tog han den största av dem och höll upp den mot solljuset. Så vacker den var.

Hans tankar återvände till den där dagen. När han fick syn på Malin, som försvann in genom samma ytterdörr han själv var på väg till. Hur otäckt nära han varit att följa sitt vanliga mönster, vända om och strunta i alltihopa.

20

Någonting hände med honom då. Någonting var annorlunda.

När illamåendet och huvudvärken drabbade honom lyckades han hålla emot. Han tryckte fingrarna mot tinningarna och blundade hårt. Fortfarande med händerna mot huvudet gick han omkring bland gravstenarna och resonerade med sig själv. Han hade ju haft en sådan tur! Av en tillfällighet hade han fått veta att den ordinarie kyrkvaktmästaren brutit benet och att det behövdes en vikarie i sommar, han var kallad till intervju och fick bara inte ge upp möjligheten att få jobbet. Men så hade han tvivlat på sin egen förmåga igen och tänkt att det aldrig skulle gå, inte så länge hon … att hon var ett tecken på att han inte borde … Han hade avbrutit tankarna och sett sig omkring.

De prydligt krattade gångarna. Raderna med gravstenar. Blommorna. Trädkronorna som åstadkom så vackra skuggmönster i gräset. Lugnet.

Han ville verkligen arbeta där.

Han tog mod till sig, vägrade låta gamla minnen hindra honom och återvände till kanslibyggnaden.

Några minuter försenad och skräckslagen för att råka träffa på Malin öppnade han dörren och gick in i hallen. Där togs han emot av en kvinna som presenterade sig som Paula och med sur min ledde in honom till kyrkoherden. Det bådade inte gott.

Händerna var svettiga av nervositet och han var tvungen att torka av sig på byxorna innan han vågade räcka fram handen för att hälsa.

Kyrkoherde Waldemarsson bad honom sätta sig ned i en stol på andra sidan skrivbordet och meddelade att han var noga med att den ordinarie kyrkvaktmästaren skulle göra sig en uppfattning om de sökande. Därför satt även Olof Björk där på en stol med det brutna benet i ett gigantiskt gipspaket.

Och det var tur det. Tur igen.

Det tog inte mer än fem minuter så deklarerade Olof att det för helvete var klart att Thomas skulle ha jobbet. Waldemarsson, som såg ut att besväras av svordomen, grymtade lite först och tyckte att de kanske behövde fundera lite till innan de gav besked. Olof stod på sig, skulle han ha en vikarie så var det Thomas, annars fick det 21

vara. Waldemarsson lät sig övertalas och de skrev under ett anställningsavtal.

Efter ett par dagar på arbetet berättade kyrkoherden för Thomas att Olof bestämt sig för att gå i pension nästa sommar och om det gick bra för Thomas under vikariatet skulle han erbjudas den fasta tjänsten. Beskedet hade fått Thomas att jubla inom sig.

När han delade med sig av den fantastiska nyheten hade Olof sett riktigt bekymrad ut. ”Ja, du pojk. Att jag hade så bråttom att få kyrkoherden till att bestämma sig för dig var för att jag hade så jävla ont i benet att jag inte orkade intervjua fler kandidater. Nu får jag allt sota för det.”

Thomas kände trycket över bröstet när den välbekanta känslan av att vara värdelös drabbade honom. Hur hade han kunnat blotta sig så? Vilken idiot han var. Han borde ha förstått att han inte kunde lita på någon, det skulle naturligtvis inte bli någon fortsättning på det här jobbet.

Då brast Olof ut i skratt, blinkade mot Thomas och dunkade honom hårt i ryggen. ”Inte ska du vara orolig, Thomas. Klart att jag ska se till att du lär dig allt du behöver och mer därtill. Du kommer att bli en förbannat bra kyrkvaktmästare, lita på mig”, sa han och hoppade ut ur rummet på sina kryckor.

I dag kunde han le för sig själv åt händelsen, men då och där i rummet med Olof … Varningsklockorna inom honom hade ringt för katastrofläge och han ville inte tänka på vad det kunnat leda till.

Men det var överspelat nu. Det enda som oroade honom var att alltihop var för bra för att vara sant. Till och med ett par veckors semester i sommar skulle han få, bättre kunde det inte bli.

Han tittade på pärlorna i handen igen. Mindes inte vem som gett dem till honom, visste bara att han fått dem när han var ett litet barn. Någon hade sagt att pärlorna bringade tur med sig, men att det var en hemlighet som han inte fick berätta för någon. Länge hade han trott på det där, att pärlorna bar på någon sorts magi som skulle förmå hans mor att stanna hos honom. Men så hade det inte blivit. Hon gav sig av igen och igen, blind för hur illa han for när 22

han lämnades ensam med sin far. Eller så brydde hon sig inte och i så fall var det ännu värre.

Han gned sig i pannan och slöt ögonen. Huvudvärken smög sig på när han tänkte på det där. Hoppet om tur i livet hade han tappat för många år sedan, ändå hade han behållit den lilla skinnpåsen. Frågan var om han skulle våga tro att turen äntligen hade vänt.

När han öppnade ögonen märkte han att han hållit handen så hårt knuten att naglarna grävt sig in handflatan och gjort djupa märken. Försiktigt lade han tillbaka pärlorna i den lilla påsen och stoppade ned den i fickan.

Då var det dags, han skulle göra upp med sitt gamla liv och börja om på nytt. Han skulle tala om för farsan precis vad han tyckte, berätta hur han lidit som barn av att bo där hemma ensam med gubben.

Farsan förresten. Han skulle göra helt klart att han de senaste tio åren varit fullt medveten om att gubben knappast var hans riktiga far. Det fanns ingenting, varken i faderns utseende eller i hans sätt, som Thomas kunde hitta några likheter med hos sig själv. Och han skulle inte sakna den jäveln det minsta. Det fanns inga band mellan dem, trots all den tid de spenderat tillsammans. De känslor som förekommit hade endast handlat om ilska och förnedring.

Han harklade sig och spottade ned i gräset. Konstaterade att han måste leta reda på värktabletterna innan huvudvärken blev värre.

Vad beträffade modern var hennes svek så djupt rotat i honom att han aldrig någonsin ville ha med henne att göra. För hans del kunde gärna både far och mor försvinna från jordens yta.

Han ville börja sitt nya liv i byn Vals, och inte nog med det. Det var verkligen ironiskt, och han kunde inte riktigt förklara det för sig själv, men han hoppades att Malin skulle bli en del av det livet, trots att han visste vem hon var. Malin däremot visste ingenting om honom och så måste det förbli.

23