Socialpedagogik – pedagogiskt socialt arbete
C h r i s t e r C e d e r l u n d & S t i g-A r n e B e r g l u n d
Innehåll Förord 7 Inledning 11
Syfte/avstamp 12
Definitioner/begrepp/utgångspunkter 14
Beskrivning av bokens kapitel och struktur 17 1.
Socialpedagogikens historia 23 Socialpedagogikens rötter 23
Den socialpedagogiska utbildningens framväxt i Sverige 25
En internationell jämförelse 29
Exempel på socialpedagogisk forskning i Sverige 31
2.
Socialpedagogik som kunskapsområde 33 Teoretiska utgångspunkter 35 Problemregi och stämpling 40 Undvika stämpling och exkluderingar 43 Socialpedagogiska pedagoger 45
Socialpedagogiska förhållningssätt går upptäcktens väg 49
Socialpedagogiskt förhållningssätt som metod 53
Bildningens betydelse i socialpedagigiskt arbete 57
Den rörliga kunskapen om sådant som faller utanför ramarna 59
Leta fel hos individer eller förstå system och sammanhang 61 Kvalifikation 65
3.
Socialpedagogikens förändring 69 Från barn till ett bredare fält 69 Normalitet – avvikelse 73 Inkluderad – exkluderad 74 Gränslös tillvaro 76 Förändrade förutsättningar – nya krav 80
4.
Pedagogiskt socialt arbete 85
Varför betona det pedagogiska i socialt arbete? 87
Socialpedagogiska utgångspunkter 90 Modell – förebild! 93
Aspekter på socialpedagogiskt utredningsarbete 94
Sammanfattning 97 5.
6.
ur vardagen och aktiviteter kan användas i socialt H förändringsarbete 99 Vardagens struktur 100 Användandet av aktiviteter i socialt förändringsarbete 103 Hur aktiviteter kan skapa förutsättningar för möten 111 Aktiviteter som utmaning eller som ersättning 113 Djur som pedagogiska förändringsagenter 116 Sammanfattning 117 ociala metoder med betoning på det S pedagogiska 118 Pedagogiskt socialt arbete med grupper 118 Självhjälpsgrupper 121 Intensivgrupper 122 Miljöterapi 123
Lösningsinriktat arbete – resurstänkandets möjligheter 126
Familjearbete – familjepedagog 128
Nätverkskarta – sociogrammets möjligheter 129
Rollspel som metod 131 Sjön som metod 134
Skapande som metod 136
Arbetsuppgifter som kan ge mer än tidsfördriv 138
Organiseringens betydelse 139
7.
Betydelsen av metodval och relationer 140 Vändpunkter och förändringsprocesser 146 Betydelsen av samarbetsallianser 149
Socialpedagogiska förhållningssätt och professionella färdigheter 150 Professionella färdigheter som att 151
8.
9.
Mot ett meningsskapande socialt arbete 158 Samhällets gemenskaper 159 Tillhörighetsgemenskap 160 Värdegemenskap 162 Arbetsgemenskap 165 Medborgargemenskap 167 Gemenskapens betydelse 168 Socialpedagogisk handlingskompetens 171
Referenser 176
Förord – Men inte har ni väl motocrosscyklar här där ungdomarna är så utåtagerande? – Jo, och det är just därför, svarade min ciceron på ett ungdomshem. – Men sa du inte att era ungdomar var hetsiga och skulle ha allt på en gång? Hur kommer det sig då att ni satsat på snabba motorcyklar till crossbanan? – Vem har sagt att vi har snabba motorcyklar, sa ciceronen med ett litet leende. Vi upptäckte nämligen genom en slump att ju långsammare det gick att köra, desto mer krävdes det av ungdomarna. Det är status här att kunna ta sig runt banan långsammast utan att sätta ned foten. Den som gör det vinner. – Men, undrade jag, vad vinner ni på det? – Jo, effekten är att ungdomarna också i andra sammanhang lugnar ned sig, och vi får lättare att nå fram till dem. Berättelsen visar hur en aktivitet med en pedagogisk idé kan användas i socialt arbete. En aktivitet hämtad från andra sammanhang än de kanske mer förväntade i det sociala arbetet. Att finna sådana möjligheter och att använda den vardag som omger oss, är utmärkande för det socialpedagogiska arbetet. Sedan ganska många år har frågan ställts om vad socialpedagogik är och hur den förhåller sig till socialt arbete? En anledning till att frågan ställts har varit att många arbetsuppgifter i det sociala arbetet kunnat utföras av både utbildade socionomer och socialpedagoger. Det finns 7
således skäl att tydliggöra det socialpedagogiska i det sociala arbetet, och redan här ska understrykas att det inte är två olika professioner utan att socialpedagogik är en del i det sociala arbetet. Det är svårt att förbigå den socialpedagogiska utbildningens historia och framväxt, eftersom den är så förknippad med hur socialpedagogiken vuxit fram. Utbildningen har funnits i Sverige sedan 1950-talet, och den har rötter i det förra seklets början. Dock har så pass få socialpedagoger utbildats i relation till antalet socionomer, att de utanför sociala institutionella verksamheter länge varit tämligen okända. Ytterligare en anledning till att socialpedagogiken inte haft någon framträdande position i det sociala arbetet är att den litteratur som funnits om socialpedagogik varit mycket begränsad fram till millennieskiftet. Den första boken i Sverige med en tydlig profilering mot socialpedagogik skrevs av Christer Stensmo, docent i pedagogik.1 Denne utgick till stor del från utgångspunkter liknande dem som Sven Hessle, professor i socialt arbete sedan 1993, formulerat gällande psykosocialt arbete i till exempel ”Riktlinjer för psykosocialt arbete”.2 Utgångspunkter som fick stort inflytande på de socialpedagogiska utbildningarna under 1970- och 80-talet. Stensmo gav följande definition av socialpedagogik:
m
Socialpedagogik är en mellanform mellan allmän pedagogik och
socialt arbete. - Socialpedagogik kan därvid vara mötesplatsen mellan pedagogiska begrepp och teorier och socialt arbete.3
1
Stensmo (1991)
3
Stensmo (1991), s.19
2
8
Hessle (1985)
Från år 2000 och framåt har det skrivits ett antal böcker, som exempelvis ”Den svårfångade socialpedagogiken”,4 där författarna försökt ta reda på vad som skulle kunna utgöra socialpedagogikens kärna genom en historisk tillbakablick av det sociala arbetet och presenterat några teoretiska utgångspunkter. Detta har utvecklats ännu mer i boken ”Socialpedagogik – Integration och inklusion i det moderna samhället”5, där socialpedagogikens historiska rötter åter aktualiserats i en förståelse för det moderna samhällets krav på den enskilde och där begrepp som normalitet, avvikelse, inklusion, exklusion, delaktighet och meningsfullhet ställts i centrum. Det senare är också knutet till socialpedagogiken via boken ” Meningsskapande och delaktighet: om vår tids socialpedagogik”.6 Ytterligare en bok som haft stor betydelse i de socialpedagogiska utbildningarna är ”Social pedagogik. I goda möten skapas goda skäl”,7 och den har fokus på vad som kan ses som ett socialpedagogiskt förhållningssätt och är skriven av denna boks medförfattare. Den här boken, ”Socialpedagogik – pedagogiskt socialt arbete”, har kommit till genom många diskussioner som bokens huvudförfattare och medförfattare haft. Bägge är vi verksamma vid de universitet som var först med att integrera socialpedagogik i socionomutbildningen i Sverige.8 Vi har liknande erfarenhet av många års socialt arbete med människor, och vi har arbetat som lärare vid såväl socialpedagogikutbildning som socionomutbildning. Eftersom vi bägge fick ett stort ansvar att inplantera socialpedagogiken i socionomutbildningens kurser, ställdes vi ofta inför frågan om skillnaden mellan socialt arbete och socialpedagogik. Boken har vuxit fram ur insikten att det inte är meningsfullt att göra någon åtskillnad mellan dessa, utan i stället bör man se vad som utmärker det socialpedagogiska i socialt arbete. Ambitionen är att bringa klarhet i detta samt inspirera till ett mycket mer uttalat pedagogiskt tänkande i det sociala arbetet – både i utbildning och i praktik. 4
Eriksson & Markström (2000)
6
Molin, Gustavsson & Hermansson (2008)
5 7
8
Madsen (2006)
Berglund (2000)
Stockholm respektive Umeå där socialpedagogisk utbildning bedrivits i landstingens regi.
9
Tack till alla studenter och kollegor som mött oss genom åren och som utmanat oss genom att ställa frågor om det socialpedagogiska. Ett särskilt tack till Gunbritt Sandström, som både varit en viktig inspiratör och tagit sig an det mödosamma arbetet att kommentera och ge förslag på denna text. Ett stort tack till Karin Borgström för noggranna och värdefulla kommentarer på manuset, och också tack till Lisbeth Eriksson. Christer Cederlund (huvudförfattare) Social magister i socialt arbete Lärare vid Institutionen Socialt arbete Stockholms Universitet Stig-Arne Berglund (medförfattare) Filosofie doktor i socialt arbete Lärare vid Institutionen Socialt arbete Umeå Universitet
10
Inledning När barn och ungdomar under artonhundratalet allt mer utmanade samhällsordningen i de expanderande städerna, sågs deras beteende som ett resultat av bristande fostran. Som ett sätt att möta detta startades ett antal uppfostringsanstalter under namn som skyddshem eller räddningsinstitutioner9. Pedagogiken som användes vid dessa anstalter ifrågasattes allt mer under mitten av nittonhundratalet, bland annat på grund av att förhållandena där började uppmärksammas i massmedia. Kritiken handlade om hur den pedagogiska fostran bedrevs och att syftet endast var att anpassa barnen till ett kommande arbetsliv; en kritik som resulterade i att ett flertal av dessa så kallade uppfostringshem lades ned. På de institutioner som blev kvar reducerades antalet platser, och allt mer personal anställdes. Vidare började behovet av utbildad personal göra sig gällande. Från att före detta militärer, skollärare och outbildad personal svarade för fostrandet, började personal med annan bakgrund och utbildning arbeta på dessa institutioner. Samtidigt fick psykologin en allt större betydelse tillsammans med sociologins förståelseramar där barnens tidigare uppväxt och levnadsvillkor sätts i centrum. Dessa utgångspunkter har därefter dominerat innehållet i sociala utbildningar, medan pedagogiken fått en mindre framträdande roll. Detta möjligen på grund av att pedagogik förknippats med en negativ syn på fostran och ansetts höra till skolans område. Pedagogik är emellertid mycket mer än fostran och något som hör hemma inom skolans område; pedagogik är en betydande del av det sociala arbetet. 9
Allmänna barnhuset (1992)
11
Syfte/avstamp Syftet med den här boken är att synliggöra pedagogikens betydelse i det sociala arbetet därför att detta beskrivits i ringa utsträckning i litteratur kopplad till socialt arbete under de senaste decennierna. I det följande kommer pedagogikens del i det sociala arbetet att lyftas fram med stöd av teorier, tillämpning av ett pedagogiskt tänkande på socialt arbete samt några exempel på hur detta kan se ut i praktiken. Vi har lagt fokus på socialt arbete med individer, väl medvetna om att det finns en risk att detta kan uppfattas stödja den alltför härskande uppfattningen om den enskildes eget fel.10 I första hand fokuseras socialt arbete på vardagliga situationer; situationer där den professionelle deltar tillsammans med den eller dem det sociala arbetet avser och där arbetet i första hand är förlagt till människors hem eller i olika sociala verksamheter som bedrivs såväl dagtid som dygnet runt.11 Denna form av socialt arbete har i många andra länder i Europa utförts av professionella med socialpedagogisk utbildningsbakgrund eller liknande utbildning i vilken myndighetsutövande inte ingått.12 Myndighetsutövande i form av utredningar och beslut, knutna till socialt arbete13 med i huvudsak en administrativ betoning, kräver en akademisk utbildning. Jämfört med Sverige är det i andra länder betydligt färre som utbildas för denna form av socialt arbete, och det är en tydlig skillnad mellan att arbeta med myndighetsutövande och att arbeta med förändringsarbete. I Sverige har vi inte samma tydliga uppdelning mellan myndighetsutövning och förändringsarbete, och de med akademisk yrkesexamen arbetar även med socialt förändrings- och förebyggande arbete. När socionomer och socialpedagoger arbetar i verksamheter där juridisk kompetens inte krävs, märks skillnaderna i utbildning mellan dem inte så tydligt. Det har dock funnits en tydlig statusskillnad, där socionomer ofta haft lite högre lön och ett större utbud av tjänster att söka. Detta 10
Swärd & Egerö (2008)
12
Utbildningar som vanligen inte har en akademisk grund
11 13
12
Även socialt arbete som kan rubriceras förebyggande kommer att tas upp. Social work
kan ha varit ett skäl till att flera med socialpedagogisk utbildning gärna framhållit sin särskilda kompetens för socialt arbete i nära relation till dem som är föremål för det sociala arbetet. Dessa har menat att de, via sin socialpedagogiska utbildning, fått en större självständighet, och också medvetenhet, om sin egen betydelse i det sociala arbetet. Detta har, enligt dem själva, gjort att de är mer lämpade för socialt förändringsarbete än vad socionomer är, särskilt när det gäller socialt arbete i vardagliga situationer. Ett argument som ofta förts fram har varit att socialt förändringsarbete inte kan bedrivas om socialarbetaren parallellt med detta har ett myndighetsansvar. Ovan beskrivna revirtänkande har varit hämmande i utvecklandet av vad som är socialpedagogikens kärna. I stället för att tvista om huruvida det ena är bättre än det andra, vill vi se socialpedagogiken som ett kunskapsområde inom socialt arbete – ett kunskapsområde som sätter fokus på och utvecklar det pedagogiska i socialt arbete. Av den anledningen kommer fokus att vara på det pedagogiska i det sociala arbetet – såväl i det praktiska arbetet som i de sociala utbildningarna. I texten kommer socialpedagogiskt arbete, pedagogiskt socialt arbete och socialt arbete med pedagogisk ansats att användas för att beskriva det som utmärker just det pedagogiska i socialt arbete. En stor del av det sociala arbetet är riktat mot dem som av allmänheten uppfattas bete sig avvikande, och ett av målen med tillämpat socialt arbete är att bidra till att människor integreras in i en fungerande normalitet. Den pedagogiska utmaningen är att få den andre att förstå att denne bryter mot vedertagna beteendemönster och hur detta kan hindra denne från att kunna ingå i olika gemenskaper utan att uppfattas som avvikande eller rent av problematisk. Det är en uppgift som alltför ofta lämnats till den unge i tron att denne lär sig normalitetens förutsättningar i mötet med samhällets företrädare när den unge tar emot samhällets markeringar i form av lagar med dess tillämpning eller omdömen och betyg. Ekberg14 belyser hur överlämnandet av sådana markeringar inte följs upp av de professionella. Analyseras inte den processen utan endast tas som självklar, är risken mycket stor att denna pedagogiska uppgift försvinner i någon form av självklarhet. 14
Ekberg (2010)
13
Den pedagogiska uppgiften i det sociala arbetet skulle kunna formuleras som att ”hjälpa den enskilde att finna sin egen väg”. En väg som inte avviker från det ”normala” på så sätt att det blir för påfrestande för den enskilde och för omgivningen. Madsen har valt att formulera liknande tankegångar enligt följande: Kanske är den största nya förändringen för socialpedagogen att ägna kraft och kunskaper till att hjälpa den enskilde till att ‘skapa’, bygga upp ett acceptabelt [tillräckligt attraktivt] vardagsliv”.15
Vad ett acceptabelt vardagsliv innebär för den enskilde är naturligtvis omöjligt att generellt definiera, och också vilka kvalifikationer som är nödvändiga för att uppnå ett sådant liv. Att kunna utläsa vad som utgör normaliteter i olika sammanhang och hantera såväl uttalade som outtalade regelverk som formas i möten mellan människor, skulle kunna vara exempel på sådana kvalifikationer.
Definitioner/begrepp/utgångspunkter I boken återkommer genomgående några teman och utgångspunkter, varför det finns skäl att redan här i inledningen nämna lite om dessa och hur de ska förstås. Dessa är kvalifikation, gemenskap, delaktighet, meningsfullhet och förändringsarbete, och också den professionelles förhållningssätt till dem eller den som är föremål för det sociala arbetet. Kvalifikation syftar på att ha nödvändiga kunskaper för att kunna både själv uppleva sig och av andra upplevas vara delaktig i samhällets olika gemenskaper; kunskaper som både underlättar att vara bland andra och att ta del av de skyldigheter och rättigheter och det utbud som är förenat med att vara en samhällsmedlem. Kunskaper eller kompetenser som kan sägas vara kvalificerande för att ingå i olika gemenskaper. Gemenskap syftar på den enskildes subjektiva upplevelse av att vara delaktig i olika gemenskaper och även uppleva en tillhörighet till dessa. Gemenskaper kan utgöras av familj, släkt, vänner, bekanta, arbetskamrater, föreningar och intresseorganisationer, eller enbart känslan av att förenas 15
14
Madsen (2001), s. 88
med andra i gemensamma intressen och en upplevelse av att tillhöra lokalsamhället (inklusive boendeområde) med mera. Delaktighet i gemenskaper syftar på hur människor uppfattas av andra och hur detta kan påverka den enskildes utveckling, men också att kunna påverka exempelvis normer och värderingar som finns i dessa gemenskaper.16 Delaktighet och tillhörighet till gemenskaper är vanligen förknippat med relationer som vi kan se och påverka i den meningen att dessa går att beskriva som ”ansikte-mot-ansikte relationer”; relationer som bygger på det som flera socialfilosofer beskriver som ”att erhålla erkännanden från andra”.17Det finns också mer osynliga relationer som påverkar vårt deltagande i det mer abstrakta samhället (marknad, infrastruktur, trafik, produktion, institutioner och professioner). Det är relationer som kräver en allt större kunskap att förhålla sig till. Meningsfullhet syftar på den enskildes värdering av att påbörja en förändring av sin livssituation. Det skulle också kunna beskrivas som förutsättning för motivation. Förändringsarbetets olika delar måste kunna förstås i relation till målet för den det gäller. I boken kommer det socialpedagogiska arbetet att benämnas förändringsarbete i stället för behandlingsarbete. Det är ett medvetet val som gjorts eftersom behandlingsbegreppet har stark anknytning till det medicinska fältet. Ordet behandling antyder att någon annan (behandlaren eller experten) vet bättre än den aktuelle vad som är bäst för denne. Behandling knyts ofta till att det är något speciellt som ska åtgärdas; symtomet sätts i centrum och andra faktorer riskerar att få mindre utrymme. Vanligtvis görs i socialt arbete en distinktion mellan motivation och det som vanligen benämns behandling. Vi menar att en sådan gräns inte finns, utan varje handling (samtal, möten med enskilde och gemensamma aktiviteter) görs i ett förändringssyfte. Om inte en förändring åsyftas, finns skäl att fundera över varför socialt arbete överhuvudtaget görs. Ett socialt arbete kan aldrig jämställas med ett privat möte med någon eftersom det då inte är ett professionellt arbete. Att i det sociala arbetet 16
Om gemenskapens betydelse för såväl samhälle som individ kan med fördel läsas i Gemen-
17
Heidegren (2009)
skapens Socialpsykologi. Stenberg (2011)
15
vistas mycket nära den eller dem som är föremål för det sociala arbetet ställer särskilda krav på den professionelle; krav där denne måste kunna avväga när det kan vara en fördel respektive nackdel att vara personlig. Vidare är vi människor så olika att det är omöjligt att förutsäga vad som är bäst för någon annan. Genetiska skillnader och olika uppväxtvillkor gör att det inte går att förutse vad som är bäst för någon annan. Av den anledningen måste arbetet ske tillsammans med den det gäller, där den professionelle mer gör en resa tillsammans med den andre än talar om hur denne ska genomföra sin resa. Det skulle kunna beskrivas som ett förhållningssätt som domineras av ett socialt förändringsarbete som sker i en samspelsprocess med den det gäller, där ovan nämnda utgångspunkter utgör grunden för ett socialpedagogiskt socialt arbete. Delaktighet är en mycket central utgångspunkt för pedagogiskt socialt arbete. Tyvärr finns inga bra benämningar på dem som det sociala arbetet riktar sig till; de benämningar som används är ofta problematiska och svåra att använda med en socialpedagogisk ansats. Klient kan kopplas till att någon annan fått uppdraget att komma med förslag och handling. Unga är många gånger problematiskt att använda eftersom det utesluter vuxna och äldre (var nu gränserna går mellan dessa åldersgrupper)? Även elever, brukare och kunder känns fel, eftersom elever kan förknippas med ungdomsskolan, och brukare och kunder med att de själva valt det sociala arbetets utbud. I viss mening skulle det senare kunna stämma på dem som känner sig tillräckligt motiverade att påbörja en förändring av sin livssituation. Frågan är dock i vilken utsträckning dessa verkligen av egen kraft önskar påbörja en sådan. Ytterligare några benämningar som förekommer är patient, (som kan knytas till att någon vet bättre) och intagen, (som signalerar ett tydligt maktperspektiv). I brist på adekvata benämningar kommer ”den andre”, ”den enskilde”, ”den det gäller” eller ”den aktuelle” att användas. De är dock också problematiska uttryck, eftersom de antyder ett ”vi och dem”-tänkande, vilket står i motsats till delaktighet som lyfts fram som förutsättning för ett socialpedagogiskt förhållningssätt.
16
Beskrivning av bokens kapitel och struktur Socialpedagogikens historia Inledningsvis görs en kort historisk tillbakablick till socialpedagogikens rötter, och den följs av hur den socialpedagogiska utbildningen vuxit fram till dess nuvarande olika former i Sverige där socialpedagogik idag kan läsas som program/inriktning eller som poängkurser på universitet och högskolor. Mycket av det som genom åren varit utmärkande för socialpedagogiska utbildningar får idag sökas alltmer på folkhögskolor och kvalificerade yrkesutbildningar (KY-utbildningar). Därefter följer en kort beskrivning av motsvarande utbildningar i Norden, och också i delar av Europa där en strävan finns mot att närma sig de akademiska utbildningar som redan finns i Sverige och till viss del i de nordiska länderna. I samband med att socialpedagogiska utbildningar blivit en del av akademiska utbildningar, ställs allt högre krav på en forskningsförankring också gällande det socialpedagogiska. Avsnittet avslutas med en beskrivning av ett nordiskt socialpedagogiskt forskningsnätverks syfte och utgångspunkter.
Socialpedagogik som kunskapsområde Avsnittet lyfter fram socialpedagogikens kunskapsteoretiska rötter och presenterar några bärande utgångspunkter i teorier om omvärldens betydelse för hur människor uppfattar både sig själva och sin identitet som medborgare. I de sociala sammanhangen, i kommunikationen med de omgivande människorna, konstruerar vi människor både mening och identitet. Dessa aspekter är grundläggande för det helhetstänkande som präglar socialpedagogik. Sociala möten och socialt samspel är grunden för mänskligt liv. Avsnittet belyser den sociala ordning och maktordning som skapas när vi bygger ett sammanhållet samhälle. Genom exemplet ADHD-diagnostik som nutida samhällsfenomen problematiseras kulturella stämplingsprocesser, diagnosticeringskulturen och växande riskgrupper för exkludering. I ett socialt arbete med pedagogiska ansatser 17
måste både samhällets och den professionelles eget värderingssystem ifrågasättas och prövas. I avsnittet, och genomgående i boken, uppmanas läsaren att ständigt ställa sig frågan: Hur vet jag det? För att möta människor och deras behov är det viktigt att utgå från deras egna resurser och deras konkreta situation och att utnyttja de pedagogiska möjligheter som står till buds. Socialpedagogiska förhållningssätt går ”upptäcktens väg” för att undvika problemfixering och i stället medverka till att ”stärka det friska” hos människor. Pedagogiskt handlar det om att på professionella villkor ge utrymme för och förstärka positiva läroprocesser så att människor bättre kan hantera svåra livssituationer. Inom det socialpedagogiska kunskapsområdet får begreppet ”bildning” därför stor betydelse för att det är så förknippat med lärande och den professionelles delaktighet. Ett genomgående begrepp i hela boken är begreppet kvalifikation och hur det kan förstås i relation till socialpedagogiken, och av det skälet ägnas begreppet särskilt utrymme i kapitlet.
Socialpedagogikens förändring Avsnittet beskriver hur det socialpedagogiska arbetsområdet förändrats från mitten av nittonhundratalet. Det socialpedagogiska arbetet har allt mer fokuserats mot att studera och arbeta med de hinder respektive möjligheter som påverkar människors möjlighet att vara delaktiga i samhällets olika gemenskaper. Tidigare uppfattningar att lyfta ut människor ur deras hemmiljöer har förändrats mot att i stället förlägga det sociala arbetet till just hemmiljöerna. Vidare diskuteras begreppen normalitet och avvikelse och hur inkludering (och exkludering) kan bidra till (eller förhindra) att man får de kunskaper som behövs för att både själv uppleva och av andra upplevas tillhöra samhällets olika gemenskaper.
Pedagogiskt socialt arbete Avsnittet inleds med att visa varför det finns skäl att synliggöra vad som utmärker det pedagogiska i såväl undervisningen som i professionen 18
ISBN 978-91-47-11130-5 © 2014 Författarna och Liber AB förläggare Johan Lindgren Redaktör Birgit Hortlund Grafisk form Sara Ånestrand bildredaktör Nadia Boutani Werner Grafiska illustrationer Jonny Hallberg Omslag Jan Petterson övriga illustrationer Shutterstock Repro Exaktaprinting Malmö Första upplagan 1
Tryck: Kina 2014
KOPIERINGSFÖRBUD Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Intrång i upphovs-
mannens rättigheter enligt upphovsrättslagen kan medföra straff
(böter eller fängelse), skadestånd och beslag/förstöring av olovligt framställt material.
Liber AB, 113 98 Stockholm Tfn 08-690 90 00 www.liber.se
Kundservice tfn 08-690 93 30, fax 08-690 93 01 E-post kundservice.liber@liber.se
Vad är socialpedagogik? Hur förhåller sig socialpedagogik till ämnet socialt arbete? Många arbetsuppgifter i socialt arbete beskrivs som socialpedagogiska oavsett om de utförs av utbildade socionomer, socialpedagoger eller av andra yrkesgrupper. Mot bakgrund av bland annat detta finns det skäl att tydliggöra de socialpedagogiska dimensionerna i det sociala arbetet. Författarna beskriver socialpedagogik som ett kunskapsområde i det akademiska ämnet socialt arbete och ger rikliga exempel på socialpedagogiska tillämpningar i arbete med människor i problematiska livssituationer. De närmar sig spännande professionella förhållningssätt som tar fasta på den motivation och kraft människor själva har. I boken tas även upp framväxten av de socialpedagogiska utbildningarna samt den moderna och utvecklade socialpedagogik vi idag talar om till exempel i samband med samhällets inkluderings- och exkluderingsprocesser. Syftet med boken är att synliggöra pedagogikens betydelse i det sociala arbetet, vilket i ringa utsträckning beskrivits i litteratur kopplat till socialt arbete under de senaste decennierna. I boken kommer pedagogikens del i det sociala arbetet lyftas fram med stöd av teorier. I praktiska exempel analyseras hur det pedagogiska tänkandet formar positiva och professionella tillämpningar av social pedagogik i socialt arbete.
Christer Cederlund (huvudförfattare) Social magister i socialt arbete Lärare vid Institutionen för socialt arbete, Stockholms universitet
Stig-Arne Berglund (medförfattare) Filosofie doktor i socialt arbete Lärare vid Institutionen för socialt arbete, Umeå universitet
Best.nr 47-11130-5 Tryck.nr 47-11130-5