Anthony Doerr
LJUSET VI INTE SER I översättning av Thomas Andersson
bookmark
BOOKMARK FÖRLAG www.bookmarkforlag.se Ljuset vi inte ser originalets titel: All the Light We Cannot See Copyright © Anthony Doerr 2014 Bookmark Förlag, Stockholm 2015 All rights reserved including the right of reproduction in whole or in part in any form. Published by arrangement with Ulf Töregård Agency. översättning: Thomas Andersson omslagsdesign: Designstudioe.com tryck: ScandBook AB, Falun 2015 isbn: 978-91-87441-74-5
I augusti 1944 gick den berömda och muromgärdade franska staden Saint-Malo, juvelen i kronan på Bretagnes smaragdkust, nästan under i en eldsvåda … Av de 865 byggnaderna innanför murarna stod endast 182 kvar, och alla hade skador av något slag. – Philip Beck Det hade inte varit möjligt för oss att ta makten eller att använda den som vi gjort utan radion. – Joseph Goebbels
noll
.
.
7 augusti 1944
flygblad
I
skymningen regnar de från himlen. De blåser över vallarna, slår volter över takåsarna, fladdrar ned i sänkorna mellan husen. Virvlande fyller de gatorna, vitt blänkande mot kullerstenen. Viktigt meddelande till stadens invånare, står det på dem. Utrym genast till öppen terräng. Floden stiger. Månen hänger liten och gul i sitt andra kvarter. I öster, på strandhotellens hustak och i trädgårdarna bakom, matar ett halvdussin amerikanska artilleriförband brandgranater genom eldrörens mynningar.
6
bombare
D
e korsar kanalen vid midnatt. De är tolv och de är döpta efter sånger: Stardust och Stormy Weather och In the Mood och Pistol-Packin’ Mama. Havet flyter fram långt därunder, bestänkt med de vita gässens oräkneliga ärmvinklar. Snart nog urskiljer navigatörerna de låglänta, månbelysta klungorna av öar som sträcker sig längs horisonten. Frankrike. Knastrande radiokommunikation. Försiktigt, nästan makligt, går bombarna ned på lägre höjd. Strimmor av rött ljus skjuter upp från luftvärnsställningar överallt längs kusten. Mörka, skamfilade fartyg blir synliga, torpederade eller ramponerade, ett med avsliten stäv, ett annat i flimrande lågor. På en av de yttersta öarna springer vettskrämda får i sicksack mellan klipporna. Inuti varje flygplan kikar en bombfällare genom siktet och räknar till tjugo. Fyra fem sex sju. För bombfällarna ser den muromgärdade staden på granitudden, som kommer allt närmare, ut som en ond tand, något svart och farligt, en sista böld att sticka hål på.
7
flickan
I
ett hörn av staden, inuti ett högt, smalt hus på rue Vauborel 4, på sjätte våningen, högst upp, ställer sig en blind sexton åring vid namn Marie-Laure LeBlanc på knä framför ett lågt bord som helt och hållet täcks av en modell. Det är en miniatyr av staden framför vilken hon knäböjer, och den rymmer skal enliga kopior av de hundratals husen och butikerna och hotellen innanför murarna. Katedralen med dess genomstungna spira är med, och det skrymmande gamla Château de Saint-Malo och rad efter rad av kustvillor, tätt besatta med skorstenar. En smal träpir löper i en båge från en strand med namnet Plage du Môle; ett utsökt, nätmönstrat atrium välver sig över fiskmarknaden; pyttesmå bänkar, de minsta inte större än äppelkärnor, står utspridda på de små allmänna torgen. När Marie-Laure drar med fingertopparna längs det centimeterbreda bröstvärnet som kröner fästningsvallarna ritar hon samtidigt en oregelbunden stjärnform runt hela modellen. Hon hittar öppningen överst på ringmuren där fyra salutkanoner pekar ut mot havet. ”Bastion de la Hollande”, viskar hon, och hennes fingrar går nedför en liten trappa. ”Rue des Cordiers. Rue Jacques Cartier.” I ett hörn av rummet står två galvaniserade hinkar till brädden fyllda med vatten. Fyll dem, har hennes gammelfarbror instruerat henne, så ofta du kan. Badkaret på tredje våningen också. Vem vet när vattnet tar slut igen.
8
Hennes fingrar vandrar tillbaka till katedralspiran. Söder om Porte de Dinan. Hela kvällen har hon låtit fingrarna promenera i modellen i väntan på sin gammelfarbror Étienne, ägaren till huset, som natten innan gick ut medan hon sov och inte har kommit tillbaka. Och nu är det natt igen, ännu ett klockvarv, och hela kvarteret är tyst och hon kan inte sova. Hon hör bombplanen när de är fem kilometer bort. Ett stigande sus. Bruset i en snäcka. När hon öppnar sovrumsfönstret blir bullret från flygplanen högre. För övrigt är natten förfärande tyst: inga maskiner, inga röster, inget slammer. Inga sirener. Inga steg mot kullerstenen. Inte ens några måsar. Bara högvattnet, ett kvarter bort och sex våningar ned, som skvalpar mot stadsmurens sockel. Och något annat. Ett dämpat rasslande, alldeles nära. Hon gläntar på vänstra fönsterluckan och låter fingrarna glida längs spjälorna på den högra. Ett papper har fastnat där. Hon håller det mot näsan. Det luktar färskt bläck. Kanske bensin. Pappret är oskrynklat, det har inte varit utomhus länge. Marie-Laure dröjer vid fönstret i strumplästen med sov rummet bakom sig, där snäckskal ligger ordnade på stora skåpet, klapperstenar längs golvpanelen. Käppen står i ett hörn; den stora punktskriftsromanen väntar uppochnedvänd på sängen. Brummandet från flygplanen tilltar.
pojken
F
em gator norrut vaknar en vitblond artonårig tysk menig vid namn Werner Pfennig till ett svagt, hackigt brus. Knappt mer än ett spinnande ljud. Flugors lätta dunsar mot en fjärran fönsterruta. Var är han? Den söta, något kemiska lukten av vapenolja; de nysnickrade granatlådornas färska trä; lukten av malmedel från gamla sängöverkast – han är på hotellet. Såklart. Hôtel des Abeilles, Binas hotell. Ännu natt. Ännu tidigt. Från havssidan hörs signaler och muller; luftvärnet vaknar. En korpral från luftvärnsartilleriet skyndar förbi rummen på väg mot trapphuset. ”Ned i källaren”, ropar han över axeln och Werner tänder fältlampan, rullar ihop filten inuti persedelpåsen och ger sig ut i korridoren. För inte så länge sedan var Binas hotell en livad adress, med klarblåa fönsterluckor på fasaden och ostron på is i kaféet och bretagnska kypare i fluga som polerade glas bakom bardisken. Det kunde erbjuda tjugoen gästrum, havsutsikt och en öppen spis, stor som en lastbil, i vestibulen. Här tog parisare på helgutflykter sin aperitif, och dessförinnan enstaka sändebud från republiken – ministrar och viceministrar och abbottar och amiraler – och, under tidigare sekler, väderbitna pirater: mördare, plundrare, kapare, sjömän. Innan dess, långt innan det blev hotell, för fem långa sekel
10
sedan, var det ett hem ägt av en förmögen kaparkapten som slutade plundra fartyg och började studera bina på ängarna utanför Saint-Malo, där han klottrade i anteckningsböcker och åt honung direkt från vaxkakorna. Dörröverstyckenas ekträ smyckas alltjämt av utskurna humlor; den murgrönetäckta springbrunnen på gårdsplanen har formen av en bikupa. Werners favoriter är fem bleknade fresker i de pampigaste övre rummens innertak, där bin stora som barn svävar mot en blå bakgrund, stora dåsiga drönare och arbetare med transparenta vingar – och en tre meter lång ensam drottning med fasettögon och gyllene bukpäls som krumbuktar sig ovanför ett sexkantigt badkar. Under de senaste fyra veckorna har hotellet blivit något annat: en fästning. En österrikisk luftvärnsstyrka har satt brädor för vartenda fönster, ställt varenda säng på högkant. De har förstärkt entrén, fyllt trapporna med granatlådor. Hotellets fjärde våning, där rummen mot trädgården har franska balkonger som vetter rakt mot vallarna, härbärgerar nu en ålderstigen luftvärnspjäs med hög eldhastighet som kallas 88:an och kan skjuta i väg granater på tio kilo drygt fjorton kilometer. Hennes majestät, kallar österrikarna sin kanon, och under den gångna veckan har dessa mannar skött om den på samma sätt som arbetsbin kan tänkas sköta om en drottning. De har matat henne med oljor, målat om hennes lopp, smort hennes hjul; de har anbragt sandsäckar vid hennes fötter som vore de offergåvor. Den kungliga acht acht, en dödsbringande monark ämnad att skydda dem alla. Werner befinner sig i trappan, halvvägs till bottenvåningen, när 88:an avfyras två gånger i snabb följd. Det är första gången han hört kanonen på så nära håll, och det låter som om övre halvan av hotellet hade slitits loss. Han vacklar till och sätter händerna för öronen. Väggarna vibrerar ända ned till hus grunden och sedan upp igen. Werner hör österrikarna två våningar upp, hur de raskt
11
laddar om, och de avtagande tjuten från båda granaterna när de viner fram över havet, redan tre eller fyra kilometer bort. En av soldaterna sjunger, inser han. Eller kanske är det fler än en. Kanske sjunger de allihop. Åtta Luftwaffesoldater, av vilka ingen kommer att klara sig med livet i behåll, som sjunger en kärlekssång till sin drottning. Werner jagar ljusstrålen från fältlampan genom vestibulen. Den stora kanonen dundrar en tredje gång och glas går i kras någonstans alldeles intill, en strid ström av sot rasslar ned genom skorstenen och hotellets väggar ringer likt en klocka som slagits an. Werner blir orolig för att ljudet ska slå tänderna ur käken på honom. Han drar långsamt upp källardörren och stannar till ett ögonblick, det svindlar för ögonen. ”Är det nu det sker?” frågar han. ”Kommer de verkligen?” Men vem ska kunna svara?
saint-malo
G
ränd upp och gränd ned vaknar de sista stads människorna, suckande och stönande. Gamla fröknar, prostituerade, män över sextio. Förhalare, kollaboratörer, tvivlare, fyllon. Nunnor från alla möjliga ordnar. De fattiga. De envisa. De blinda. En del skyndar till skyddsrum. En del intalar sig att det bara är en övning. En del dröjer kvar och rycker till sig en filt eller en bönebok eller en kortlek. Dagen D var för två månader sedan. Cherbourg har befriats, Caen har befriats, även Rennes. Halva västra Frankrike är fritt. I öst har de sovjetiska soldaterna återerövrat Minsk; polska hemarmén gör uppror i Warszawa; några få tidningar har dristat sig till att antyda att vinden har vänt. Men inte här. Inte vid detta sista citadell på kontinentens rand, detta sista tyska fäste på den bretagnska kusten. Här, viskar man, har tyskarna rustat upp två kilometer under jordiska gångar under de medeltida murarna. De har byggt nya värn, nya rörledningar, nya flyktvägar, undermarksanläggningar av häpnadsväckande komplexitet. Under La Cité, den befästa halvön på andra sidan floden från gamla staden sett, finns det rum med förbandsartiklar, rum med ammunition, till och med ett underjordiskt sjukhus, det är åtminstone vad man tror. Där har de luftkonditionering, en vattencistern som rymmer tvåhundra tusen liter, en direktförbindelse till Berlin. Där finns
13
försåtligt gömda brandminor, ett nät av bunkrar med periskopsikten, och de har lagt upp ett lager av artillerimateriel som räcker för att spruta ut granater i havet hela dagen, varje dag, i ett år. Här, viskas det, är tusen tyskar beredda att dö. Eller fem tusen. Kanske fler. Saint-Malo: Staden omges av vatten på fyra sidor. Förbindelserna med resten av Frankrike är sköra: en vägbank, en bro, ett sandrev. Vi är först och främst Malobor, säger invånarna i Saint-Malo. Därefter bretagnare. Fransmän om det finns något kvar. I gråvädersljus blir graniten glimmande blå. När tidvattnet är som högst smyger havet in i källarna i stadens mitt. När tidvattnet är som lägst sticker revbenen av tusentals skeppsvrak, täckta med havstulpaner, upp ovanför ytan. I tre tusen år har denna lilla udde utstått belägringar. Men ingenting som detta. En mormor lyfter ett oroligt litet barn till sitt bröst. Ett fyllo urinerar i en gränd utanför Saint-Servan, en och en halv kilometer bort, och rycker sedan loss ett papper från en häck. Viktigt meddelande till stadens invånare, står det. Utrym genast till öppen terräng. Det blixtrar om luftvärnsbatterierna på de yttre öarna; de stora tyska kanonerna inne i gamla staden skickar i väg ännu en tjutande omgång granater över havet, och trehundraåttio fransmän som sitter fängslade på en fästningsö med namnet Fort National, knappt femhundra meter från stranden, trycker sig tätt intill varandra på en månbelyst gårdsplan och kisar uppåt. Vad är dånet från de annalkande bombplanen efter fyra års ockupation? Befrielsens dån? Utplåningens? Handeldvapnens smatter. Luftvärnskanonernas raspande virveltrummor. Ett dussin duvor som sitter uppflugna högst upp på katedralen rutschar nedför tornspiran och tumlar ut över havet.
rue vauborel 4
M
arie-Laure Leblanc står ensam i sovrummet och luktar på ett flygblad hon inte kan läsa. Sirenerna tjuter. Hon stänger luckorna och låser fönsterhakarna på nytt. För varje sekund kommer planen närmare; för varje sekund går en sekund förlorad. Hon borde skynda sig nedför trappan. Hon borde bege sig till hörnet i köket där en liten lucka leder ned till en källare full av damm och musätna mattor och lastgamla koffertar som inte öppnats på länge. I stället går hon tillbaka till bordet vid fotänden av sängen och ställer sig på knä bredvid modellen av staden. På nytt hittar hennes fingrar de yttre vallarna, Bastion de la Hollande, den lilla trappan som leder ned. I det här fönstret, just här, i den riktiga staden, piskar en kvinna sina mattor varje söndag. Från det här fönstret skrek en pojke en gång: Se upp hur du går, är du blind? Fönsterrutorna skallrar i fönsterbågarna. Luftvärnskanonerna avlossar ännu en salva. Jorden snurrar ett litet stycke till. Under hennes fingertoppar korsar rue d’Estrées i miniatyr rue Vauborel i miniatyr. Fingrarna svänger till höger; de glider över dörröppningar. Ett två tre. Fyra. Hur många gånger har hon gjort detta? Nummer 4: det höga kråkslottet till hus som ägs av hennes gammelfarbror Étienne. Där hon har bott i fyra år. Där hon på sjätte våningen ställer sig på knä, ensam, medan flera
15
dussin amerikanska bombplan kommer dånande emot henne. Hon trycker den pyttelilla ytterdören inåt, en dold spärrhake lossas och det lilla huset lyfts upp ur modellen. I hennes händer är det ungefär lika stort som en av hennes pappas cigarettaskar. Nu är planen så nära att golvet börjar skälva under hennes knän. Ute i hallen klirrar prismorna i kristallkronan som hänger ovanför trappan. Marie-Laure vrider miniatyrhusets skorsten nittio grader. Sedan drar hon loss de tre små träpaneler som bildar dess tak och vänder på det. En sten faller ned i hennes handflata. Den är kall. Stor som ett duvägg. Droppformad. Marie-Laure håller det lilla huset hårt i ena handen och stenen i den andra. Rummet känns bräckligt, skört. Jättelika fingertoppar tycks vara på väg att slå sig igenom väggarna. ”Pappa?” viskar hon.
källare
U
nder vestibulen på Binas hotell har fribytare hackat ut en källare ur klippan. Bakom lådor, skåp och hålade masonitskivor med verktyg är väggarna av naken granit. Tre enorma, för hand tillyxade bjälkar som för många hundra år sedan släpats hit från någon uråldrig bretagnesk skog och lyfts på plats med hjälp av hästspann bär upp taket. En ensam glödlampa sveper in alltsammans i ett fladdrande skuggsken. Werner Pfennig sitter på en fällstol framför en arbetsbänk, kontrollerar batterinivån och sätter på sig hörlurar. Radion är en tvåvägs sändtagare med stålhölje och en antenn till 1,6 m-bandet. Den gör det möjligt för honom att kommunicera med en motsvarande apparat på övervåningen, med två andra luftvärnsbatterier innanför stadsmurarna och med det underjordiska garnisonskommandot på andra sidan flodmynningen. Radion surrar när den värms upp. En flygspanare läser koordinater i mikrofonen, och en artillerist upprepar dem. Werner gnuggar sig i ögonen. Bakom sig har han konfiskerade dyrbarheter tätt packade ända upp till taket: hoprullade gobelänger, golvur, stora skåp och jättelika landskapsmålningar med krackelerad färg. På en hylla mitt emot Werner står åtta eller nio gipshuvuden, och vad man har dem till har han ingen aning om. Den väldige sergeanten Frank Volkheimer kommer nedför
17
den smala trätrappan och duckar för bjälkarna. Han ler vänligt mot Werner, sätter sig i en högryggad länstol med gyllene sidenklädsel och lägger geväret tvärs över de kraftiga låren, där det på sin höjd ser ut som en batong. Werner frågar: ”Börjar det nu?” Volkheimer nickar. Han släcker sin fältlampa och blinkar med de egendomligt svepande ögonfransarna i dunklet. ”Hur länge kommer det att pågå?” ”Inte länge. Vi är säkra härnere.” Ingenjören, Bernd, är den siste som kommer. Han är liten till växten och har råttfärgat hår och skelande ögon. Han stänger källardörren efter sig och reglar den och sätter sig mitt i trätrappan med behärskad min, rädsla eller mod, det är svårt att säga. När dörren är stängd blir ljudet av sirenerna svagare. Ovanför dem flimrar glödlampan i taket. Vatten, tänker Werner. Jag glömde vatten. Ett andra luftvärnsbatteri ger eld från ett avlägset hörn av staden, och sedan hörs 88:an däruppe igen, åsklik, dödsbringande, och Werner lyssnar till granaternas tjut genom luften. Kaskader av damm virvlar ned från taket. I lurarna hör Werner hur österrikarna däruppe fortfarande sjunger. … auf d’Wulda, auf d’Wulda, da scheint d’Sunn a so gulda … Volkheimer pillar slött på en byxfläck. Bernd blåser i sina kupade händer. Radion knastrar fram vindhastigheter, lufttryck, projektilbanor. Werner tänker på hur det är hemmavid: Frau Elena som böjd över hans små skor gör dubbelknut på båda snörena. Stjärnor som cirklar förbi ett takfönster. Hans lillasyster, Jutta, med ett täcke över axlarna och sladden till en radiosnäcka dinglande från vänster öra. Fyra våningar upp dunkar österrikarna in ännu en granat i 88:ans rykande bakstycke, kontrollerar skottvinkeln en extra gång och håller för öronen när kanonen avfyras, men härnere hör Werner bara sin barndoms radioröster. Historiens gudinna
18
blickade ned på jorden. Endast genom hetaste eld kan renhet uppnås. Han ser en skog av döende solrosor. Han ser en sparvflock i ett träd, explosionen när den lyfter.
bomberna är fällda
S
jutton arton nitton tjugo. Än är det havet som rusar förbi under kikarsiktena. Än är det hustak. Två mindre plan lägger ut rök i korridoren och bombplanet i täten släpper sin last, och de övriga elva gör likadant. Bomberna faller diagonalt; planen stiger och skingras. Nedre delen av himlen blir alldeles svartprickig. M arie-Laures gammelfarbror är, tillsammans med hundratals andra, inlåst bakom Fort Nationals portar fyra hundra meter från kusten; han sneglar uppåt och tänker gräshoppor, och plötsligt minns han ett gammaltestamentligt ordspråk från någon mossig lektion i församlingsskolan: gräshopporna hava ingen konung, men i härordning draga de alla ut. En demonisk svärm. Omkullvälta bönsäckar. Hundra radband som gått sönder. Det finns tusen metaforer och alla är otillräckliga: fyrtio bomber per plan, inalles fyrahundraåttio; trettiotre tusen kilo sprängmedel. En lavin kommer över staden. En orkan. Tekoppar åker ned från hyllor. Tavlor glider av spikar. En kvarts sekund senare hörs inte sirenerna. Ingenting hörs. Dånet blir så högt att hörselorganen bedövas. Luftvärnskanonerna skickar i väg sina sista granater. Tolv oskadda bombplan drar sig snabbt tillbaka i den blå natten. På sjätte våningen på rue Vauborel 4 kryper Marie-Laure in
20
under sängen och trycker stenen och det lilla modellhuset till sitt bröst. I källaren under Binas hotell blinkar den ensamma glöd lampan till och slocknar.
.
ett 1934
.
muséum national d’histoire naturelle
M
arie-Laure LeBlanc är en lång och fräknig sexåring i Paris vars syn snabbt blir allt sämre, och hennes pappa har skickat i väg henne på en barnguidning på museet där han jobbar. Guiden är en puckelryggig gammal vakt som knappt är längre än barnen. Han knackar käppen i golvet för att fånga deras uppmärksamhet och leder sedan gruppen som han har ansvar för genom trädgården till salarna. Barnen betraktar ingenjörer som med block och talja hissar upp lårbenet från ett dinosauriefossil. I ett skåp ser de en uppstoppad giraff med fläckar av flagnande hud på ryggen. De kikar i konservatorernas lådor, som är fulla av fjädrar och rov fågelsklor och ögonglober av glas; de bläddrar i ett två hundra år gammalt herbarium vars pappersark är täckta av orkidéer och tusenskönor och örter. Till sist går de sexton trappsteg upp till mineralogisalen. Guiden visar dem agat från Brasilien och violetta ametister och en meteorit på en piedestal som han påstår är lika gammal som solsystemet. Sedan leder han dem i gåsmarsch nedför två spiraltrappor och genom flera korridorer och stannar utanför en järndörr med ett nyckelhål. ”Slut på rundvandringen”, säger han. En flicka frågar: ”Men vad finns det därinne?”
23
”Bakom den här dörren finns ännu en låst dörr som är lite mindre.” ”Och vad finns bakom den?” ”En tredje låst dörr som är ännu mindre.” ”Och bakom den?” ”En fjärde dörr och en femte, och så fortsätter det tills man kommer till den trettonde låsta dörren, som inte är större än en sko.” Barnen böjer sig framåt. ”Och sen?” ”Bakom den trettonde dörren” – guiden slår ut med en av sina osannolikt rynkiga händer – ”finns Lågornas hav.” Levande frågetecken. De skruvar rastlöst på sig. ”Menar ni att ni aldrig hört talas om Lågornas hav?” Barnen skakar på huvudet. Marie-Laure sneglar upp mot de nakna glödlamporna som med tre meters mellanrum hänger i taket. Var och en av dem har en regnbågsfärgad gloria som snurrar för hennes ögon. Guiden hänger käppen över handleden och gnuggar händerna. ”Det är en lång historia. Vill ni höra en lång historia?” De nickar. Han harklar sig. ”För flera hundra år sedan på den ö vi numera kallar Borneo tog en prins upp en sten från en uttorkad flodbädd eftersom han tyckte den var vacker. Men på vägen tillbaka till palatset blev prinsen överfallen av ryttare och knivhuggen i hjärtat.” ”Knivhuggen i hjärtat?” ”Är det där sant?” ”Sch”, säger en pojke. ”Tjuvarna stal hans ringar, hans häst, precis allt. Men den lilla blåa stenen som han höll i sin knutna hand upptäckte de inte. Och den döende prinsen lyckades krypa hem. Han låg medvetslös i tio dagar. Men på den tionde dagen, till sköterskornas häpnad, satte han sig upp och öppnade handen, och där låg stenen.
24
Sultanens läkare sa att det var ett mirakel, att prinsen aldrig skulle ha överlevt ett så svårt sår. Sköterskorna sa att stenen måste ha en helande kraft. Sultanens juvelerare sa något annat: de sa att stenen var den största oslipade diamant som någonsin skådats. Deras skickligaste ädelstensslipare ägnade åttio dagar åt att fasettslipa den, och när han var klar var den gnistrande blå, den glänste blått som ett tropiskt hav, men i mitten hade den ett stänk av rött, likt lågor inuti en vattendroppe. Sultanen lät infatta diamanten i en krona åt prinsen, och det sades att när den unge prinsen satt på sin tron och solen träffade honom i en viss vinkel strålade han så starkt att besökarna inte kunde skilja hans gestalt från ljuset.” ”Är det verkligen sant?” frågar en flicka. ”Sch”, säger pojken. ”Stenen blev känd under namnet Lågornas hav. En del trodde att prinsen var en gud, att ingen kunde döda honom så länge han hade stenen. Men något egendomligt började hända: ju längre prinsen bar kronan, desto mer otursförföljd blev han. Efter en månad hade han förlorat två bröder; den ene drunknade, den andre blev biten av en orm. Efter ett halvår blev hans far sjuk och dog. Än värre blev det när sultanens spanare rapporterade att en väldig armé höll på att sluta upp i öst. Prinsen samlade sin fars rådgivare. Alla sa att han borde förbereda sig för krig, utom en präst som sa att han hade haft en dröm. I hans dröm hade jordens gudinna berättat att hon skapat Lågornas hav som en gåva till sin älskade, havets gud, och skickat stenen till honom via en flod. Men när floden torkade ut och prinsen plockade upp den blev gudinnan rasande. Hon kastade en förbannelse över stenen och den som hade den i sin ägo.” Alla barnen böjer sig framåt, även Marie-Laure. ”Förbannelsen löd: den som hade stenen skulle leva för evigt, men så länge han hade den skulle hans nära och kära, en efter en, drabbas av olyckor som skulle komma likt ett oändligt regn.”
25
”Leva för evigt?” ”Men om innehavaren kastade diamanten i havet och därigenom överlämnade den till dess rättmätige mottagare skulle gudinnan häva förbannelsen. Prinsen, som nu var sultan, tänkte i dagarna tre och bestämde sig till slut för att behålla stenen. Den hade räddat hans liv, och han trodde att den gjorde honom osårbar. Han lät skära av prästens tunga.” ”Blä”, säger den yngste pojken. ”Stort misstag”, säger den längsta flickan. ”Inkräktarna kom”, säger vakten, ”och de förstörde palatset och dödade alla de kunde hitta. Prinsen syntes aldrig till igen, och i två hundra år hörde ingen något mer om Lågornas hav. En del sa att stenen hade skurits upp i många mindre stenar; andra sa att prinsen fortfarande bar med sig stenen, att han befann sig i Japan eller Persien, att han var en enkel bonde, att han inte såg ut att åldras. Sedan försvann stenen ur historien. Till en dag då en fransk diamanthandlare under en resa till Golcondagruvorna i Indien fick se en väldig päronformad diamant. Hundratrettio tre karat. Nästan perfekt klarhet. Stor som ett duvägg, skrev han, och blå som havet men med ett rött sken inuti. Han gjorde en avgjutning av stenen och skickade den till en hertig i Lorraine som var galen i ädelstenar, och han varskodde honom om att det gick rykten om en förbannelse. Men hertigen suktade efter diamanten, så handlaren förde den till Europa och hertigen lät fästa den på sin promenadkäpp och gick med den överallt.” ”Aj aj.” ”Inom en månad hade hertiginnan ådragit sig en halssjukdom. Två av deras favoritbetjänter föll ned från taket och bröt nacken. Sedan omkom hertigens ende son i en ridolycka. Fastän alla sa att hertigen själv aldrig sett bättre ut blev han rädd för att gå ut, rädd för att ta emot besökare. Till slut var han så övertygad om att hans sten var den förbannade Lågornas hav att
26
han bad kungen att låsa in den på sitt museum, där den skulle förvaras långt inne ett specialbyggt valv som inte fick öppnas på två hundra år.” ”Och?” ”Och nu har det gått hundranittiosex år.” Alla barnen står tysta ett ögonblick. Flera av dem räknar på fingrarna. Sedan räcker de unisont upp handen. ”Får vi se den?” ”Nej.” ”Inte ens öppna den första dörren?” ”Nej.” ”Har ni sett den?” ”Det har jag inte.” ”Hur kan ni då veta att den verkligen finns där?” ”Man måste tro på historien.” ”Hur mycket är den värd, monsieur? Skulle man kunna köpa Eiffeltornet med den?” ”En så stor och sällsynt diamant skulle man troligtvis kunna köpa fem Eiffeltorn för.” Flämtningar. ”Är alla de där dörrarna till för att hindra tjuvar från att komma in?” ”Kanske”, säger guiden och blinkar, ”är de till för att hindra förbannelsen från att komma ut.” Barnen tystnar. Två eller tre av dem tar ett steg bakåt. Marie-Laure tar av sig glasögonen och världen blir formlös. ”Varför kan man inte bara ta diamanten och slänga den i havet?” undrar hon. Vakten ser på henne. De andra barnen ser på henne. ”När såg man senast någon som slängde fem Eiffeltorn i havet?” säger en av de äldre pojkarna. Skratt. Marie-Laure rynkar pannan. Det är bara en järndörr med ett nyckelhål av mässing. Rundvandringen är slut och barnen skingras, och M arie-Laure är tillbaka i stora salen med sin pappa. Han rättar till glasögonen
27
på hennes näsa och tar bort ett löv ur hennes hår. ”Hade du roligt, ma chérie?” En liten gråsparv dyker ned från en taksparre och landar på stenplattorna framför henne. Marie-Laure håller fram hand flatan. Gråsparven lägger huvudet på sned och funderar. Sedan flaxar den i väg. En månad senare är hon blind.