BreeTanners andra liv Stephenie Meyer
Översättning: Carina Jansson
Rubriken stirrade på mig från den lilla tidningsautomaten: SEATTLE UNDER BELÄGRING – DÖDSSIFFRORNA STIGER IGEN. Den var ny. Något tidningsbud måste just ha fyllt på automaten. Som tur var för honom syntes han inte till nu. Lysande. Riley skulle få ett raseriutbrott. Jag borde nog se till att inte vara i närheten av honom när han fick syn på den här tidningen. Han kunde få slita armarna av någon annan. Jag stod i skuggan bakom hörnet på en sjaskig trevåningsbyggnad och försökte göra mig osynlig medan jag väntade på att någon skulle fatta ett beslut. Eftersom jag inte ville möta de andras blick stirrade jag i stället på väggen bredvid mig. I bottenvåningen låg en skivbutik som hade slagit igen för länge sedan – fönstren, förstörda av vädret eller av gatuvåld, var täckta av plywood. Lägenheterna ovanför måste vara obebodda, eftersom inga av de vanliga ljuden av sovande människor hördes. Det förvånade mig inte – kåken såg ut att kunna rasa av en vindpust. Byggnaderna på andra sidan av den mörka, smala gatan var lika förfallna. Vanliga omständigheter för en natt ute på stan. Jag ville inte påkalla uppmärksamhet genom att säga någonting, men jag önskade att någon skulle fatta ett beslut. Jag var väldigt törstig och struntade i om vi gick åt vänster eller höger eller över taket. Jag ville bara hitta
11
några otursamma människor som inte ens skulle hinna tänka fel plats, fel tillfälle. Tyvärr hade Riley ikväll skickat ut mig med de två odugligaste vampyrerna som existerade. Riley verkade aldrig bry sig särskilt mycket om vilka han skickade ut i jaktgrupperna, eller att färre kom hem om han skickade ut fel personer tillsammans. I kväll var jag fast med Kevin och en blond kille som jag inte visste namnet på. Båda tillhörde Raouls gäng, så det var givet att de var korkade. Och farliga. Men just nu, mest korkade. I stället för att välja en jaktriktning befann de sig plötsligt mitt i en diskussion om vems favoritsuperhjälte som skulle vara den bästa jägaren. Den namnlöse blonde förespråkade Spider-Man och försökte nu argumentera för sin sak genom att klättra uppför tegelväggen i gränden medan han nynnade på ledmotivet från den tecknade teveserien. Jag suckade frustrerat. Skulle vi aldrig börja jaga? En liten rörelse till vänster om mig fångade min blick. Det var Diego, ytterligare en som Riley hade skickat ut med den här jaktgruppen. Jag visste inte mycket om honom, mer än att han var äldre än de flesta andra. Rileys högra hand, ryktades det. Det betydde inte att jag tyckte mer om honom än om de andra idioterna. Diego såg på mig. Han måste ha hört sucken. Jag vände bort blicken. Håll huvudet nere och munnen stängd – det var så man överlevde i Rileys gäng. ”Spider-Man var en bara en gnällig nolla”, ropade Kevin upp till den blonde killen. ”Jag ska visa dig hur en
12
riktig superhjälte jagar.” Han flinade brett och tänderna glänste i ljuset från en gatlykta. Kevin hoppade ut mitt i gatan samtidigt som strålkastarna på en bil lyste upp den spruckna asfalten med ett blåvitt sken. Han spände armarna, drog dem bakåt och förde dem sedan långsamt samman, som en poserande proffsbrottare. Bilen närmade sig och föraren väntade sig antagligen att han skulle flytta sig ur vägen, som en vanlig människa skulle ha gjort. Som han borde ha gjort. ”Hulken arg!” vrålade Kevin. ”Hulken … KROSSA!” Han tog ett språng framåt för att möta bilen innan den hann bromsa, grabbade tag i främre kofångaren och kastade bilen över huvudet så att den landade uppochner på asfalten till det skärande ljudet av metall som böjdes och glas som krossades. Inuti bilen började en kvinna skrika. ”Fan också”, sa Diego och skakade på huvudet. Han var vacker, med mörkt, smålockigt hår, stora ögon och väldigt fylliga läppar, men å andra sidan – vem var inte vacker? Till och med Kevin och resten av Raouls idioter var vackra. ”Kevin, det är meningen att vi ska ligga lågt. Riley sa …” ”Riley sa!” härmade Kevin med gäll sopranröst. ”Skaffa dig en ryggrad, Diego. Riley är inte här.” Kevin sprang fram till den uppochnervända Hondan och slog sönder rutan på förarsidan, som på något sätt hade undgått att krossas. Han stack in handen genom det trasiga glaset och trevade efter föraren bakom den nu tömda airbagen.
13
Jag vände ryggen till och höll andan medan jag ansträngde mig hårt för att inte förlora förmågan att tänka. Jag kunde inte se Kevin dricka. Jag var för törstig för det och jag ville verkligen inte börja bråka med honom. Det sista jag behövde var att hamna på Raouls dödslista. Den blonde killen verkade inte ha samma betänkligheter. Han hoppade ner från tegelväggen och landade på lätta fötter bakom mig. Jag hörde honom och Kevin morra åt varandra, och sedan ett vått, ryckande ljud innan kvinnans skrik tystnade tvärt. Antagligen slet de itu henne på mitten. Jag försökte låta bli att tänka på det. Men jag kunde känna värmen och höra det droppande ljudet bakom mig, och det fick det att brinna i strupen trots att jag inte andades. ”Jag drar härifrån”, hörde jag Diego muttra. Han dök in i en smal öppning mellan de mörka byggnaderna och jag följde efter. Om jag inte kom härifrån fort, skulle jag snart slåss med Raouls hantlangare om en kropp som hur som helst inte kunde ha mycket blod kvar i sig vid det här laget. Och sedan kanske jag skulle vara den som inte kom hem. Usch, som det brände i strupen! Jag bet ihop tänderna för att inte skrika högt av smärta. Diego sprang genom en skräpig sidogränd och sedan – när den tog slut – vidare uppför husfasaden som blockerade vägen. Jag borrade in fingrarna i springorna mellan tegelstenarna och klättrade efter honom.
14
När vi kom upp fortsatte Diego med lätta språng över hustaken, i riktning mot ljusen som skimrade över sundet, och jag följde honom tätt i hälarna. Jag var yngre än han och därför starkare – det var tur att vi som var yngst också var starkast, annars skulle vi inte ha överlevt en vecka i Rileys hus. Jag kunde lätt ha sprungit förbi Diego, men jag ville se vart han var på väg och jag ville inte ha honom bakom mig. Diego sprang flera kilometer – vi var nästan framme vid industrihamnen. Jag hörde honom muttra lågt för sig själv: ”Idioter! Som om det inte fanns en anledning till att Riley gav oss instruktioner. Självbevarelsedrift, till exempel. Är lite sunt förnuft för mycket begärt?” ”Hallå!” ropade jag. ”Ska vi börja jaga någon gång? Det brinner i strupen!” Diego landade på kanten av ett stort fabrikstak och vände sig om. Jag hoppade bakåt några meter, på min vakt, men han gjorde inget aggressivt utfall mot mig. ”Ja”, sa han. ”Jag ville bara ha lite avstånd mellan mig och de där galningarna.” Han log vänligt och jag stirrade på honom. Den här Diego var inte som de andra. Han var ganska … lugn, var nog rätt ord. Normal. Inte normal nu, men normal förut. Hans ögon var mörkare röda än mina. Han måste ha varit med ett tag, precis som jag hade hört. Från gatan nedanför hördes ljuden av nattliv i ett av Seattles slumkvarter. Några bilar, musik med tung basgång, ett par människor som gick med snabba, nervösa steg, någon A-lagare som sjöng falskt en bit därifrån.
15
”Du är Bree, va?” frågade Diego. ”En av nybörjarna.” Det gillade jag inte. Nybörjare. Strunt samma. ”Ja, jag heter Bree. Men jag kom inte med den senaste gruppen. Jag är nästan tre månader gammal.” ”Rätt driven för en tremånaders”, sa han. ”Det är inte många som skulle ha fixat att lämna den där olycksplatsen som du gjorde.” Han sa det som om det var en komplimang, som om han verkligen var imponerad. ”Jag ville inte beblanda mig med Raouls idioter.” Han nickade. ”Amen, syster. Deras sort betyder bara bekymmer.” Konstigt. Diego var konstig. Han lät som en människa som förde ett gammalt hederligt samtal. Ingen fientlighet, ingen misstänksamhet. Som om han inte alls tänkte på hur enkelt eller svårt det vore att döda mig just nu. Han pratade bara med mig. ”Hur länge har du hängt ihop med Riley?” frågade jag nyfiket. ”Snart elva månader nu.” ”Wow! Då är du äldre än Raoul.” Diego himlade med ögonen och spottade gift över kanten på taket. ”Ja, jag minns när Riley släpade in det där slöddret. Det har bara blivit värre sedan dess.” Jag stod tyst en stund och undrade om han tyckte att alla som var yngre än han var slödder. Inte för att jag brydde mig. Jag brydde mig inte om vad någon tyckte längre, det behövdes inte. Som Riley sa var jag en gud nu. Starkare, snabbare, bättre. Ingen annan räknades. Sedan visslade Diego lågt. ”Sådär ja. Det krävs bara
16
en hjärna och lite tålamod.” Han pekade neråt, mot andra sidan gatan. Halvskymd bakom ett hörn vid en mörk gränd stod en man som svor åt en kvinna medan han slog henne, och en annan kvinna som tyst tittade på. Att döma av deras klädsel gissade jag att det var en hallick och två av hans anställda. Det här var vad Riley hade sagt åt oss att göra. Jaga drägg. Ta människor som ingen kommer att sakna, de som inte var på väg hem till en väntande familj, de som inte skulle rapporteras saknade. Det var så han valde oss. Måltider och gudar, båda från samhällets botten. Till skillnad från vissa av de andra gjorde jag fortfarande som Riley sa. Inte för att jag tyckte om honom – den känslan var borta sedan länge – utan för att det han sa lät vettigt. Varför väcka uppmärksamhet kring det faktum att en flock nya vampyrer använde Seattle som sin jaktmark? Vad hade vi att vinna på det? Jag trodde inte ens på vampyrer innan jag blev en. Så om resten av världen inte trodde på vampyrer måste alla andra vampyrer jaga smart, på det sätt Riley sa. De hade antagligen en god anledning. Och det enda som krävdes för att jaga smart var en hjärna och lite tålamod, precis som Diego sa. Naturligtvis klantade vi oss ofta, allihop, och Riley brukade läsa tidningarna och stöna, skrika åt oss och slå sönder saker – som Raouls favoritvideospel. Då blev Raoul sur och slet sönder någon annan som han sedan eldade upp, vilket ledde till att Riley blev förbannad och
17
beslagtog alla tändare och tändstickor igen. Efter några sådana incidenter plockade Riley hem en handfull nya vampyriserade drägg som fick ersätta de han hade förlorat. Det tog aldrig slut. Diego drog in luft genom näsan – en lång, djup inandning – och jag såg hans kropp förändras. Han hukade sig på taket med ena handen om kanten. All den där egendomliga vänligheten försvann, och han blev en jägare. Det var något jag kände igen, något jag var bekväm med eftersom jag förstod det. Jag stängde av hjärnan. Det var dags att jaga. Jag drog ett djupt andetag, sög in doften av blodet inuti människorna nedanför. De var inte de enda människorna i området, men de var närmast. Vem man skulle jaga var den sortens beslut man måste fatta innan man kände lukten av sitt villebråd. Nu var det för sent att välja. Diego gled ner från taket och försvann ur sikte. Ljudet när han landade var för svagt för att uppfattas av den gråtande horan, den påtända horan eller den arge hallicken. En låg morrning steg ur min strupe. Mitt. Blodet var mitt. Elden i min strupe flammade upp och jag kunde inte tänka på något annat. Jag kastade mig ner från taket och över gatan så att jag landade alldeles bredvid den gråtande blondinen. Jag kände att Diego var nära bakom mig, så jag morrade varnande åt honom medan jag grep tag i den förvånade tjejens hår. Jag ryckte henne med mig och tryckte ryggen mot husfasaden. I försvarsställning, för säkerhets skull.
18
Sedan glömde jag helt bort Diego, för jag kände hettan under hennes hud och hörde ljudet av hennes bultande puls nära ytan. Hon öppnade munnen för att skrika, men mina tänder krossade hennes luftstrupe innan hon hann få fram ett ljud. Det enda som hördes var bubblet av luft och blod i hennes lungor, och det låga stönet som jag inte kunde hejda. Blodet var varmt och sött. Det släckte elden i min strupe, lugnade den gnagande, skavande tomhetskänslan i magen. Jag sög och svalde, bara vagt medveten om annat omkring mig. Jag hörde samma läten från Diego – han hade tagit mannen. Den andra kvinnan låg medvetslös på marken. Ingen av dem hade gett ett ljud ifrån sig. Diego var skicklig. Problemet med människor var bara att de aldrig hade tillräckligt mycket blod i sig. Det kändes som om det bara gick några sekunder innan tjejen sinade. Jag ruskade frustrerat hennes slappa kropp. Det hade redan börjat brinna i strupen igen. Jag kastade ifrån mig den tömda kroppen, sjönk ner på huk vid väggen och undrade om jag kunde ta den medvetslösa tjejen och ge mig av med henne utan att Diego hann ifatt mig. Diego var redan klar med mannen. Han såg på mig med en blick som bara kunde beskrivas som … medkännande. Men jag kunde ha helt fel. Jag kunde inte minnas att någon någonsin hade visat mig någon medkänsla tidigare, så jag var inte säker på hur det såg ut.
19
”Ta för dig”, sa han och nickade mot den orörliga kroppen på marken. ”Driver du med mig?” ”Nej, jag klarar mig ett tag. Vi hinner jaga lite mer i natt.” Jag iakttog honom misstänksamt medan jag rusade fram och ryckte åt mig tjejen. Diego gjorde ingen ansats att hindra mig. Han vände bort ansiktet och tittade upp på den svarta himlen. Jag lät tänderna sjunka in i hennes hals utan att släppa honom med blicken. Den här var till och med bättre än den förra. Hennes blod var helt rent. Blondinens blod hade haft den bittra eftersmaken av droger – jag var så van vid det att jag knappt hade lagt märke till det. Det var ovanligt att jag fick smaka helt rent blod, eftersom jag följde regeln om drägg. Diego verkade också följa reglerna. Han måste ha luktat sig till vad det var han avstod från. Varför hade han gjort det? När den andra kroppen var tömd kändes det bättre i strupen. Jag hade mycket blod i systemet, och skulle nog inte känna branden igen på några dagar. Diego väntade fortfarande och visslade lågt mellan tänderna. När jag lät kroppen falla till marken med en duns vände han sig mot mig igen och log. ”Eh, tack”, sa jag. Han nickade. ”Du såg ut att behöva det mer än jag. Jag minns hur svårt det var i början.” ”Blir det lättare?” Han ryckte på axlarna. ”På sätt och vis.”
20
Vi såg på varandra ett ögonblick. ”Ska vi ta och dumpa de här kropparna i sundet?” föreslog han. Jag böjde mig ner, lyfte upp den döda blondinen och slängde hennes kropp över axeln. Jag tänkte ta den andra kvinnan också, men Diego hann före mig. Han bar redan hallicken på ryggen. ”Jag tar den”, sa han. Jag följde efter honom uppför husväggen, och sedan svingade vi oss fram i bärbjälkarna under motorvägen. Ljusen från bilarna nedanför nådde oss inte. Jag tänkte på hur dumma människor var, hur lite de visste, och var glad att jag inte var en av de aningslösa. I skydd av mörkret tog vi oss till en ödslig lastkaj som var stängd för natten. Diego tvekade inte vid kanten av kajen, utan hoppade bara i med sin otympliga last och försvann under vattenytan. Jag gled i bakom honom. Han simmade smidigt och snabbt som en haj, dök djupare och längre ut i det svarta sundet. Han tvärstannade när han hittade vad han letade efter – ett enormt, slamtäckt stenblock på havsbotten, belamrat av sjöstjärnor och skräp. Vi måste befinna oss på över trettio meters djup – för en människa skulle det vara beckmörkt här nere. Diego släppte kropparna. De gungade långsamt i strömmen bredvid honom medan han stack ner handen i den gyttjiga sanden under stenblocket. Efter någon sekund fick han fäste och lyfte stenblocket från dess viloplats. Dess tyngd tryckte ner honom till midjan i den mörka leran. Han tittade upp och nickade mot mig.
21
Jag simmade ner till honom och drog med mig kropparna med ena handen. Jag tryckte ner blondinen i det svarta hålet under stenblocket och pressade sedan ner den andra tjejen och hallicken. Efter att ha gett dem en lätt spark för att försäkra mig om att de låg på plats flyttade jag mig ur vägen. Diego lät stenblocket falla på plats. Det vickade lite innan det anpassade sig efter den nya, ojämna grunden. Diego sparkade sig loss ur leran, simmade upp till toppen av stenblocket och tryckte det neråt för att platta till upphöjningarna. Han simmade baklänges några meter för att bedöma sitt arbete. Perfekt, mimade jag. De här tre kropparna skulle aldrig flyta upp till ytan. Riley skulle aldrig få höra talas om dem på nyheterna. Diego flinade och höll upp ena handen. Det dröjde en stund innan jag förstod att han väntade på en high five. Tveksamt simmade jag framåt, slog min handflata mot hans och tog sedan några snabba bentag för att skapa lite avstånd mellan oss. Diego fick ett märkligt uttryck i ansiktet och sköt sedan upp till ytan som en pistolkula. Jag ilade efter honom, förbryllad. När jag kom upp höll han på att storkna av skratt. ”Vad är det?” Han kunde först inte svara, men till slut fick han ur sig: ”Historiens värsta high five!” Jag rynkade irriterat på näsan. ”Jag kunde ju inte veta om du tänkte slita av mig armen eller något.” Diego fnös. ”Det skulle jag aldrig göra.”
22
”Det skulle alla andra”, kontrade jag. ”Sant”, instämde han och verkade plötsligt inte lika road längre. ”Känner du för lite mer jakt?” ”Behöver du fråga?” Vi steg upp ur vattnet under en bro och hade turen att genast stöta på två uteliggare som låg och sov i varsin sliten, smutsig sovsäck på en gemensam madrass av gamla tidningar. Ingen av dem vaknade. Deras blod hade surnat av alkohol, men det var bättre än inget. Vi begravde dem också i sundet, under ett annat stenblock. ”Nu klarar jag mig i några veckor”, sa Diego när vi hade kommit upp ur vattnet igen och stod droppande våta på en annan ödslig lastkaj. Jag suckade. ”Det är väl det som blir enklare? Jag kommer att brinna igen om bara ett par dagar. Och då lär Riley skicka ut mig med några av Raouls mutanter.” ”Jag kan följa med dig, om du vill. Riley låter mig oftast göra som jag vill.” Jag övervägde först erbjudandet med misstänksamhet, men Diego verkade faktiskt inte vara som de andra. Jag kände mig annorlunda med honom. Som om jag inte behövde vara lika mycket på min vakt. ”Det vill jag gärna”, medgav jag. Det kändes konstigt att säga det. Som om jag blev sårbar eller något. Men Diego sa bara ”coolt” och log mot mig. ”Hur kommer det sig att Riley låter dig löpa så fritt?” frågade jag och undrade vad de hade för relation. Ju mer tid jag tillbringade med Diego, desto svårare blev det att förstå hur han kunde stå Riley så nära. Diego var så …
23
vänlig. Inte alls som Riley. Men de kanske drogs till varandra just för att de var sådana motsatser. ”Riley vet att han kan lita på att jag städar upp efter mig. På tal om det, har du lust att hänga med på ett snabbt ärende?” Jag började bli road av den här egendomlige killen, nyfiken på honom. Jag ville veta vad han tänkte göra. ”Visst”, svarade jag. Han stack iväg över lastkajen mot vägen som löpte längs hamnen. Jag följde efter. Jag uppfattade doften av några människor, men jag visste att det var för mörkt och att vi var för snabba för att de skulle hinna se oss. Han valde att färdas över takåsarna igen. Efter några språng kände jag igen båda våra dofter. Vi var på väg tillbaka samma väg som vi hade kommit. Sedan befann vi oss plötsligt i den första gränden, där Kevin och den andre killen hade gjort den där korkade grejen med bilen. ”Helt otroligt”, morrade Diego. Kevin och kompani hade tydligen just gett sig av. Två andra bilar låg staplade ovanpå den första, och en handfull förbipasserande hade byggt på likhögen. Polisen var inte här än – eftersom alla som kunde ha rapporterat om förödelsen redan var döda. ”Kan du hjälpa mig med det här?” frågade Diego. ”Okej.” Vi hoppade ner, och Diego placerade snabbt om bilarna så att det såg ut som om de hade kört på varandra i stället för att ha slängts på hög av en ursinnig jättebaby. Jag plockade upp två torra, livlösa kroppar som
24
låg övergivna på marken och slängde in dem där bilarna såg ut att ha kolliderat. ”En svår olycka”, konstaterade jag. Diego flinade. Han tog upp en tändare ur en påse i fickan och började tända eld på offrens kläder. Jag tog upp min egen tändare – Riley delade alltid ut dem igen när vi skulle ut på jakt, och Kevin borde ha använt sin – och började jobba med stoppningen i bilarnas säten. Kropparna, som var uttorkade och spetsade med lättantändligt gift, flammade snabbt upp. ”Backa”, varnade Diego, och jag såg att han hade öppnat luckan och skruvat av locket till bensintanken på en av bilarna. Jag hoppade upp på närmaste vägg och klättrade upp en våning innan jag stannade för att titta. Diego tog ett par steg bakåt och tände en tändsticka, som han pricksäkert kastade in i det lilla hålet. I samma ögonblick tog han ett språng upp till mig. Explosionen skakade hela gatan. Lampor började tändas runt hörnet. ”Bra gjort”, sa jag. ”Tack för hjälpen. Tillbaka till Riley?” Jag rynkade pannan. Jag hade ingen som helst lust att tillbringa resten av natten hemma hos Riley. Jag ville inte behöva se Raouls korkade ansikte eller lyssna på de eviga skriken och bråken. Jag ville inte behöva bita ihop och gömma mig bakom Freaky Fred för att folk skulle lämna mig i fred. Och mina böcker hade tagit slut. ”Vi har lite tid på oss”, sa Riley och läste mitt ansiktsuttryck. ”Vi behöver inte gå dit med en gång.”
25
”Jag skulle behöva något nytt att läsa.” ”Och jag skulle behöva lite ny musik.” Han flinade. ”Vi går och shoppar.” Vi rörde oss snabbt genom stan – över takåsarna igen, och sedan kvickt längs skuggiga gator när det blev längre mellan husen – till ett trevligare område. Det dröjde inte länge innan vi kom till en shoppinggata med en av de stora kedjebokhandlarna. Jag knäckte låset till en lucka i taket så att vi kunde ta oss in. Det var tomt i butiken, och bara fönstren och dörrarna var larmade. Medan jag gick raka vägen till H-hyllan, styrde Diego stegen mot musikavdelningen längst bak. Jag tog tolv av böckerna som stod efter Hale, som jag just hade läst ut. Det borde räcka i några dagar. Jag såg mig omkring efter Diego, som satt vid ett av kaféborden och läste på baksidorna av sina nya cd-skivor. Efter en kort tvekan satte jag mig vid samma bord. Det var en besynnerlig känsla; bekant på ett oförglömligt, obehagligt sätt. Jag hade suttit så här förut – mitt emot någon vid ett bord. Jag hade avslappnat småpratat med den personen och tänkt på saker som inte handlade om liv och död eller törst och blod. Men det hade varit i ett annat, suddigt liv. Senaste gången jag satt vid ett bord med någon, var denna någon Riley. Det var svårt att minnas den natten av många anledningar. ”Så hur kommer det sig att jag aldrig har sett dig i huset?” frågade Diego plötsligt. ”Var brukar du gömma dig?” Jag skrattade och grimaserade på samma gång. ”Jag
26
brukar oftast hänga någonstans bakom Freaky Fred.” Diego rynkade på näsan. ”Allvarligt? Hur orkar du med det?” ”Man vänjer sig. Det är i alla fall lite bättre bakom honom än framför. Hur som helst har jag inte hittat något bättre gömställe. Ingen går i närheten av Fred.” Diego nickade men såg fortfarande lite äcklad ut. ”Sant. Det är ett sätt att hålla sig vid liv.” Jag ryckte på axlarna. ”Vet du att Fred är en av Rileys favoriter?” frågade Diego. ”Är han? Varför?” Ingen stod ut med Freaky Fred. Jag var den enda som hade försökt, och det handlade bara om ren självbevarelsedrift. Diego lutade sig konspiratoriskt mot mig. Jag var redan så van vid hans underliga beteende att jag inte rörde en min. ”Jag hörde honom prata i telefon med henne.” Jag ryste till. ”Jag vet”, sa Diego och såg medkännande ut igen. Det var förstås inte så konstigt att vi kunde ha medkänsla med varandra när det gällde henne. ”Det var för några månader sedan. Riley pratade om Fred, och han lät väldigt upphetsad. Att döma av vad de sa verkar det som om det finns vampyrer som kan göra saker – mer än normala vampyrer kan, alltså. Och det är bra, något hon letar efter. Vampyrer med särskilda krafter.” ”Vadå för krafter?” ”Alla möjliga, låter det som. Läsa tankar, spåra, till och med se in i framtiden.”
27
”Lägg av.” ”Jag skojar inte. Jag antar att Fred på något sätt kan stöta bort folk avsiktligt. Fast det händer bara inuti våra huvuden. Han får oss att bli äcklade av tanken på att vara nära honom.” Jag rynkade pannan. ”Hur kan det vara något bra?” ”Det håller honom vid liv, eller hur? Antar att det håller dig också vid liv.” Jag nickade. ”Jag antar det. Sa han något om någon annan?” Jag försökte komma på någonting underligt som jag hade hört eller sett, men Fred var unik. Pajaserna i gränden i kväll som låtsats vara superhjältar hade inte gjort någonting som inte resten av oss också klarade av. ”Han pratade om Raoul”, sa Diego med en ryckning i ena mungipan. ”Vad har Raoul för krafter? Superdumhet?” Diego fnös. ”Definitivt. Men Riley verkar tro att han har någon sorts attraktionskraft – folk dras till honom, följer honom.” ”Bara mentalt handikappade.” ”Ja, Riley nämnde det. Det verkar inte fungera på de …” Han gjorde en rätt hygglig imitation av Rileys röst. ”… tama.” ”Tama?” ”Jag antar att han menade sådana som oss, som har förmågan att tänka då och då.” Jag gillade inte att bli kallad tam, det lät inte som något positivt. Diegos sätt att uttrycka det lät bättre. ”Det verkar som om det finns en anledning till att
28
Riley behöver Raoul som ledare – någonting kommer att hända, tror jag.” En underlig ilning for längs min ryggrad när han sa det, och jag rätade på mig på stolen. ”Som vad?” ”Har du någonsin undrat varför Riley är så noga med att vi ska hålla en låg profil?” Jag tvekade en halv sekund innan jag svarade. Det här var inte den sortens frågor jag hade väntat mig av Rileys högra hand. Det var nästan som om han ifrågasatte vad Riley hade sagt till oss. Om nu inte Diego frågade mig det här för Rileys räkning, som en spion. För att ta reda på vad ”kidsen” tyckte om honom. Men det kändes inte så. Diegos mörkröda ögon var öppna och tillitsfulla. Och varför skulle Riley bry sig? De andras snack om Diego kanske inte byggde på någon sanning. Bara skvaller. Jag svarade uppriktigt. ”Jo, jag tänkte faktiskt precis på det.” ”Vi är inte de enda vampyrerna i världen”, sa Diego allvarligt.
29