ISBN 978-91-1-304168-1 © Cilla & Rolf Börjlind 2012 Enligt avtal med Grand Agency Norstedts, Stockholm Omslag: Jörgen Einéus Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2012 www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
Sensommaren 1987
N
ivåskillnaden mellan ebb och flod är normalt fem till tio centimeter vid Hasslevikarna på Nordkoster, utom när det är springflod. Ett fenomen som inträffar när solen och månen ligger i samma linje som jorden. Då är skillnaden nästan en halvmeter. Ett människohuvud mäter tjugofem centimeter på höjden, ungefär. I natt skulle det bli springflod.
Men just nu var det ebb. Fullmånen hade sugit tillbaka det motsträviga havet för många timmar sedan och blottat en långsträckt fuktig botten. Små blanka strandkrabbor sneddade kors och tvärs över sanden som skimrande reflexer i det stålblå ljuset. Purpursnäckorna sög sig extra hårt mot stenarna och höll ut. Allt liv på botten visste att havet skulle skölja in om en cyklisk stund. Det visste också tre av gestalterna på stranden. De visste till och med när det skulle ske, nämligen om en kvart. Då skulle de första mjuka vågorna rulla in och fukta upp det som hade torkat ut, och snart skulle trycket från det mörka mullret därute pressa upp våg efter våg tills floden hade nått sitt maximum. Springfloden. Men än så länge hade de tid på sig. Hålet de grävde var nästan klart. Det gick rakt ner, drygt en och en halv meter, med en diameter på sextio centimeter. Kroppen skulle omslutas perfekt. Bara huvudet skulle nå över kanten. Den fjärde gestaltens huvud.
7
Hon som stod stilla en bit bort med bundna händer. Hennes långa mörka hår rörde sig mjukt i den glesa vinden, hennes nakna kropp glänste, ansiktet var osminkat och avskalat. Bara ögonen avslöjade en märklig frånvaro. Hon betraktade grävarbetet en bit ut. Mannen med spaden drog upp det krökta bladet ur hålet, hällde sanden på högen intill och vred sig om. Han var klar. Sett på avstånd, från klipporna där pojken hade gömt sig, vilade en märklig stillhet över den månbelysta stranden. Mörka figurer i sanden långt därborta, på andra sidan, vad höll de på med? Det visste han inte, men han hörde det annalkande dånet från havet därute och såg hur den nakna kvinnan fördes ut över den våta sanden, till synes motståndslöst, och sänktes ner i ett hål. Han bet sig i underläppen. En av männen skyfflade ner sand. Den blöta sörjan slöt sig som våt cement runt kvinnans kropp. Hålet var snabbt fyllt. När de första glesa vågorna rullade in mot land var det bara kvinnans huvud som stack upp. Hennes långa hår blöttes, långsamt, en liten krabba fastnade i en mörk test. Själv höll hon blicken fäst på månen, tigande. Gestalterna drog sig upp en bit, bland sanddynerna. Två av dem var oroliga, osäkra, den tredje var lugn. Alla betraktade det ensamma månbelysta huvudet ute på havsbotten. Och väntade. När springfloden kom så kom den ganska snabbt. Vågornas höjd ökade för varje svall och sköljde över kvinnans huvud, in i munnen och upp i näsan. Hennes strupe fylldes av vatten. När hon vred sig undan fick hon en ny våg i ansiktet. En av gestalterna gick ut till henne och sjönk ner på huk. Deras blickar möttes.
8
Från sitt håll kunde pojken iaktta hur vattennivån steg. Huvudet på botten försvann och dök upp och försvann igen. Två av figurerna var borta nu, den tredje var på väg upp på stranden. Plötsligt hörde han ett fruktansvärt skrik. Det var kvinnan i hålet som skrek, besinningslöst. Skriket ekade över den flacka bukten och studsade mot pojkens klippa innan nästa våg sköljde in över huvudet och skriket försvann. Då sprang pojken. Och havet steg och stillnade, mörk och blankt, under ytan blundade kvinnan. Det sista hon kände var en spark igen, liten och mjuk, mot insidan av magen.
9
Sommaren 2011
E
nögda Vera hade två friska ögon och en blick som kunde paralysera en jaktfalk i flykten. Hon såg mycket bra. Däremot diskuterade hon som en snöplog. Startade med en egen åsikt och plöjde sig fram så att motargumenten stänkte åt alla håll. Enögd. Men älskad. Nu hade hon ställt sig upp med ryggen mot den sjunkande solen, släpljuset kanade fram över Värtafjärden, studsade mot Lidingöbron och nådde upp till parken vid Hjorthagen, lagom för att skapa en aura av vackert motljus runt Veras siluett. – Det är min verklighet det handlar om! Hettan i hennes anslag skulle ha imponerat på vilken riksdagsgrupp som helst, även om den anfrätta rösten hade känts en aning främmande i plenisalen. Och klädseln kanske, ett par halvsmutsiga t-tröjor i olika färger på överkroppen och en sliten tyllkjol nertill. Och barfota. Men nu var det ingen plenisal hon stod i, det var en liten undanskymd park vid Värtahamnen och riksdagsgruppen bestod av fyra hemlösa individer i varierande skick, utspridda på några bänkar bland ekar och askar och sly. En av dem var Jelle, den tyste, långe, han satt ensam, som i egna tankar. På en annan bänk satt Benseman och Muriel, en ung pundartjej från Bagarmossen. Hon hade en plastpåse från Coop intill sig. På bänken mittemot halvsov Arvo Pärt. I utkanten av parken, dolda bakom grova buskar, hukade ett par tysta unga män, klädda i svart, deras blickar fixerade bänkarna. – Min verklighet och inte deras! Eller hur! Enögda Vera svepte ut med armen mot en fjärran punkt. 11
– Dom bara kommer och bankar på vagnen och jag har knappt fått in tänderna och där står dom utanför dörren! Tre stycken! Och glor!? Vafan gäller det?! sa jag. – Det är från kommunen. Din husvagn måste bort. – Varför det? – Markområdet ska tas i anspråk. – Till vadå? – En elljusslinga. – En vad? – Ett motionsspår, det ska anläggas rakt över här. – Vafan menar du? Jag kan inte flytta den här! Jag har ingen bil! – Det är tyvärr inte vårt problem. Den ska vara borta före nästa måndag. Enögda Vera hämtade andan och då passade Jelle på att gäspa, diskret, Vera gillade inte när man gäspade i hennes haranger. – Fattar ni?! Där står tre snubbar som är uppväxta i ett arkivskåp på femtitalet och talar om för mig att jag ska dra åt helvete!? För att några övergödda idioter ska springa av sig lönnfettet rakt över mitt hem?! Fattar ni att jag blev förbannad?! – Ja. Det var Muriel som väste fram ett svar. Hon hade en ganska sargad röst, tunn och sträv, hon undvek alltid att ta plats när hon inte hade en sil i kroppen. Vera svepte undan sitt glesa rödlätta hår och tog ny sats. – Men det handlar inte om nåt jävla motionsspår, det handlar om alla dom där som är ute och rastar sina små luddiga råttor och tycker att det stör att det bor en sån som jag där, i deras fisförnäma område, jag passar inte in i deras välvårdade verklighet! Så är det! Dom skiter i oss! Benseman lutade sig fram lite. – Men du, Vera, man kan ju tänka sig att dom … – Nu går vi, Jelle! Kom! Vera tog ett par ordentliga kliv och stötte till Jelle på armen. Hon var totalt ointresserad av Bensemans åsikter. Jelle reste sig, 12
ryckte lite på axlarna och gick efter. Vart visste han inte riktigt. Benseman gjorde en mjuk grimas, han kunde sin Vera. Med lätt darrande händer tände han en bucklig fimp och knäppte upp en öl. Ett ljud som fick Arvo Pärt att kvickna till. – Nu blir roligt. Pärt härstammade från Estland och hade sin egen speciella språkbehandling. Muriel tittade efter Vera och vred sig mot Benseman. – Fast jag tycker det ligger mycket i vad hon sa, så fort man inte passar in så ska man bort … eller hur? – Jo, nog är det så … Benseman var norrlänning, mest känd för ett onödigt fast handslag och spritmarinerade ögongulor. Stor, med markerad dialekt och en härsken andedräkt som letade sig ut mellan glest belägna tänder, stötvis. I ett tidigare liv hade han varit bibliotekarie i Boden, gediget beläst och lika gediget begiven på alkoholhaltiga drycker. Hela skalan från hjortronlikör till hembränt. Ett missbruk som över en tioårsperiod hade kört hans sociala tillvaro i botten och honom själv i en stulen skåpbil till Stockholm. Där hankade han sig fram som tiggare och snattare och allmänt vrakgods. Men beläst. – … vi lever som på nåder, sa Benseman. Pärt nickade medhåll och sträckte sig efter ölen. Muriel tog fram en liten påse och en sked. Benseman reagerade direkt. – Du skulle ju lägga av med den där skiten? – Jag vet. Jag ska. – När då? – Jag ska! Och det gjorde hon, omedelbart. Inte för att hon inte ville ha sin fix utan för att hon plötsligt fick syn på två unga killar som kom släntrande mellan träden. Den ene hade en svart luvjacka på sig. Hans kompis hade en mörkgrön. Båda hade grå träningsbyxor, hårda kängor och handskar. 13
De var ute på jakt. Den hemlösa trion reagerade relativt snabbt. Muriel slet åt sig sin plastpåse och sprang. Benseman och Pärt snubblade efter. Plötsligt kom Benseman på sin extrabärs som han hade gömt bakom papperskorgen. Den kunde vara skillnaden mellan vaka och vila i natt. Han vände tillbaka och råkade snava framför en av bänkarna. Balanssinnet var inte på topp. Inte reaktionsförmågan heller. När han försökte häva sig upp fick han en kraftig spark rakt över ansiktet och ramlade ner på rygg. Killen i den svarta jackan stod precis intill honom. Hans kompis hade tagit fram en mobil och knäppt på kameran. Det var inledningen på en sällsynt rå misshandel, filmad i en park där ingenting hördes ut och där det bara fanns två vettskrämda vittnen som gömde sig i ett buskage mycket långt bort. Muriel och Pärt. Men även från det avståndet kunde de se hur blodet rann från Bensemans mun och ena öra och höra hans dova stön för varje spark som träffade mellangärdet och ansiktet. Gång på gång. På gång. Vad de slapp se var hur Bensemans glesa tänder sparkades in i kindköttet och trängde ut genom huden. Vad de såg var hur den store norrlänningen försökte skydda sina ögon. De han läste med. Muriel grät, tyst, och tryckte ett sönderstucket armveck över munnen. Hela hennes utmärglade kropp skakade. Till slut tog Pärt den unga tjejen i handen och drog bort henne från den vidriga scenen. Det fanns ingenting de kunde göra. Eller de kunde larma polisen, det kunde de göra, tänkte Pärt, och slet med sig Muriel så snabbt han kunde ner mot Lidingövägen. Det tog en stund innan den första bilen närmade sig. Pärt och Muriel började skrika och vifta redan när den var femtio meter 14
bort vilket medförde att den gjorde en sväng ut i vägen och gasade förbi. – Jävla svin!! skrek Muriel. Nästa förare hade sin fru intill sig, en välvårdad dam i en vacker cerisefärgad klänning. Hon pekade ut genom vindrutan. – Kör inte på dom där knarkarna nu, tänk på att du har sprit i kroppen. Så även den grå Jaguaren svepte förbi. När Bensemans ena hand stampades sönder hade släpljuset dött ut över Värtafjärden. Killen med mobilen knäppte av kameran och hans kompis lyfte upp Bensemans glömda öl. Sedan sprang de. Kvar fanns bara dunkel och den store norrlänningen på marken. Hans krossade hand krafsade lite i gruset, hans ögonlock var slutna. A Clockwork Orange, var det sista som ringlade genom Bensemans hjärna. Vem fan skrev den? Och så slutade handen att röra sig.
15