9789185535972 by Smakprov Media AB

#prataomdet © Gustav Almestad, Annika Beijbom, Kalla Kulor Förlag 2012 Redaktör: Gustav Almestad, Annika Beijbom info@kallakulor.com www.kallakulor.com Grafisk formgivning: Oscar Norling, www.oscarnorling.se Tryckt hos Nørhaven, Danmark 2012 ISBN: 978-91-85535-97-2 4

Förord Det var tisdagen den 14 december 2010 när det som skulle komma att bli en våg av bloggposter, twitterinlägg och medial uppmärksamhet började som ett privat småprat. Under hösten hade anklagelsen om sexbrott riktad mot Julian Assange lett till diskussioner och utspel världen över – om skuldfrågan, den svenska lagstiftningen och om vad som alls kunde räknas som övergrepp. Uttrycket ”sexby-surprise” användes frekvent som avfärdande för hela anklagelsen i sig, att den inte gällde ett riktigt övergrepp ens om de två kvinnorna talade sanning. När omvärlden pendlade mellan principfrågor och rent skvaller relaterade Johanna Koljonen till sig själv: ”Faktum är att jag har varit i motsvarande situation men var för naiv för att förstå att jag ens kunde ha dragit en gräns...” skrev hon på twitter till sin samtalspartner och kort därefter lade hon ut hela historien om en egen erfarenhet av det som snart fick heta ”gråzonen”. Förutom den enskilda händelsen försökte hon uttrycka hur man kan hamna i en situation där man inte ens vågar pröva sin rätt att säga stopp. Responsen lät inte vänta på sig. Fler som kände igen sig svarade och snart kom frågan upp: vad skulle hända om fler gick ut och berättade om sina erfarenheter? Kanske till och med i bredare sammanhang? Att ha en plattform att nå ut i media förpliktigar, konstaterade Koljonen. Frivilliga anslöt sig snabbt, till största delen journalister men även många skribenter helt utan egen plattform. På bara ett par timmar hade en enskild redogörelse gett upphov till ett löst nätverk med en reell plan att få ut synkroniserade texter i media. Dygnet senare fanns en maillista med ett trettiotal medlemmar som via denna kunde organisera 5

texterna som skrevs och förmedla dem till tidningarna som ville delta. Även redaktörer från respektive tidningar var tidigt med på listan. Via denna kunde samtliga engagerade komma överens om en plattform och förklaring till diskussionen. Namnet Prata om det etablerades, främst för att användas som hashtagg i twitterflödet, och som titel på en sajt som kunde länka till alla texter som publicerades. Det var också i och med offentliggörandet av hashtaggen som det hela fick rejäl fart, på eftermiddagen den 16 december. ”Twitter har kollektivt beslutat att #prataomdet”, utlyste Johanna Koljonen. ”Kollektivt beslutat” var förstås en medveten överdrift med tanke på twitters enorma storlek och spridning, men när mängden berättelser rasade in som snabbast under denna eftermiddag och kväll, så snabbt att man knappt hann med att läsa allt, var känslan för många som följde uppdateringarna att det faktiskt var kollektivet ”Twitter” som talade. Majoriteten var kvinnor men också många män pratade om det, liksom människor av alla kön som funderat över eventuella egna övertramp valde att prata om det. En tillfällig blogg startades för att kunna länka till allt som skrevs, innan sajten Prataomdet.se kunde lanseras den 17 december. Att det stora genombrottet skulle ske i twitterflödet och i blogginlägg, och på så vis förekomma de färdiga planerna på en mediakampanj, var kanske inte väntat men välkommet. Det gav en tyngd åt textpubliceringarna, och en tacksam mediakrok utöver den lösa kopplingen till Assange-fallet som naturligtvis ingen kunde ta någon ställning till. Johanna Koljonens berättelse publicerades i DN Kultur den 18 december under rubriken ”Dags att prata om det”. Därefter följde texter i Svenska Dagbladet, Expressen, Aftonbladet, ETC, 6

City (dåvarande Stockholmsupplagan) och City Skåne, Dagens Arena, Nyheter24, Bang och SVT Debatt. TV4:s Nyhetsmorgon tog in representanter från nätverket under hela veckan före jul och pratade om initiativet och diskuterade ämnet om gråzonerna i sexuella relationer. Det fanns även ett stort intresse internationellt för Prata om det. Utländska medier med frågor och människor som ville låna namnet till liknande initiativ hörde av sig för intervjuer och råd. När twitterflödet börjat gå allt mer från berättelse till diskussion, även med en del kritiska röster, fortsatte de nya berättelserna komma via blogginlägg och i anonyma mail och kommentarer till Prataomdet.se, där en del publicerades och nästan allt länkades till. Tillströmningen av nya mail med blogglänkar och berättelser började inte avta förrän året tagit slut, men fortsatte i långsammare takt ännu någon månad. Berättelserna från såväl twitterflödet som i bloggar och tryckta texter höll sig inte bara kring situationer i gråzonen. I några fall berättades om grova övergrepp, men de vittnade alla om oklarhet i form av tvivel och skam. Funderingar på egen skuld, osäkerhet över vad upplevelsen egentligen skulle kallas, eller varför det var så himla svårt att bara säga ifrån. Gråzonen kunde ligga i de egna känslorna även om handlingarna inte var svårdefinierade. Prata om det syftade heller inte till att definiera gränser, eller lösa upp dem, utan om att få berätta om svårigheterna att se gränser eller att sätta dem. När gränserna så ofta varierar mellan individer kan rätten till den egna upplevelsen och berättelsen aldrig bli oviktig. Det gångna året har sett teateruppsättningar, radio- och TV-program och paneldebatter som anknutit till Prata om det, och ett knappt år efter de första twitterinläggen 7

tilldelades representanterna Johanna Koljonen och Sofia Mirjamsdotter Stora Journalistpriset för Prata om det, i kategorin ”Årets förnyare”. Plattformen i sociala medier och samordningen flera redaktioner och skribenter emellan kan ses som något definitivt förnyande, men ämnet i sig är bekant. Ändå bär ämnet den största kraften. Det finns uppenbarligen ännu ett stort behov av att prata om våra egna och andras gränser, om våra känslor och om hur man bättre ska kunna och våga kommunicera dem. Idag kan rubriken ”Prata om det” ena dessa samtal. Gustav Almestad

# När jag var yngre och hade sämre självförtroende blev jag en gång bjuden på middag av en kanske femton år äldre man i min egen bransch. Han berättade ganska tidigt under kvällen att hans avsikt var att förföra mig; det tyckte jag verkade som en fantastisk idé. Vi drack oss oregerligt fulla på dyrare vin än jag någonsin haft råd med, åkte hem till mig och hade massor med härligt sex med varandra. Jag var berusad, men jag är ingen idiot: vi använde självklart kondom, på min begäran. Förhandlade han om kondomen? Lirkade han för att slippa? Jag önskar att jag kom ihåg det. Det gör jag inte. Jag har resonerat med lirkande män så ofta att gångerna flyter ihop. Följande morgon vaknade jag av ömma smekningar i hans famn, bakfull och ganska lycklig. Eller snarare så här: jag vaknade med honom inuti mig. Det är där minnet av morgonen börjar, med penetrationen som ett faktum, att jag ville ha mera sex men kunde inte koncentrera mig på grund av den bultande ångestfrågan. Har han kondom? Han måste väl ha kondom? Jag vågade inte fråga. Vår överenskommelse var ju så klämkäckt tydlig: kondom i varje hål, annars blir det inget. Han skulle väl inte…? Det skulle han. Vad rörde sig i mitt huvud? Banaliteter. Jag ville inte vara till besvär. Skadan var redan skedd. Jag hade ju redan visat min njutning, då vore det väl barnsligt att avbryta? Och tacksamhet över att han just då, när han rörde sig mot min kropp, i min kropp, kallade mig underbar. Någonstans, i ett töcken av sexuella val från natten innan som jag medverkat i och njutit av men inte riktigt stod för, låg 10

också känslan att min rätt att dra gränser på något sätt var förverkad. Jag hade varit för villig. Det hade varit för kul att få vara hon, tjejen som okomplicerat njuter av sex. Jag höll på tills det var klart. Jag kokade kaffe och följde honom till t-banan genom min förort och visste att vi aldrig skulle ligga igen. Jag kände mig inte som ett offer för ett övergrepp. Jag var inte arg på honom, bara lite på mig själv, medan jag pussade adjö och noterade i min mentala att göra-lista att jag behövde testa mig för könssjukdomar. Olusten jag kände för den här mannen var så vag i konturerna att det krävdes tio års distans för att urskilja dess form: ett as. Den här härliga snubben hade betett sig som ett as. Medan jag, feminist sedan de tidiga tonåren, var så fullständigt obekant med tanken om bestämmanderätt över min egen kropp att jag låg där och var tacksam när han förgrep sig på vår överenskommelse om villkoren för vårt samlag. Jag berättade den här historien på mikrobloggen Twitter i tisdags. Det var inget jag hade planerat. Jag låg framför teven och slötwittrade med en kompis om Assange-fallet och sängkammarens gråzoner och plötsligt mindes jag den här historien som jag aldrig tänker på, utom när jag någon gång ser hans namn i tidningen. Jag häpnade över minnet, som nu stod i en annan dager. Jag undrade vad som hade hänt om jag sagt stopp och han kanske inte hade slutat. Hade jag vågat anmäla då? Det hade jag nog inte. Det slog mig, twittrade jag, att det finns ett strukturellt problem i vår våldtäktslagstiftning. Den förlitar sig på att parterna ska kommunicera om sina gränser. Det är en viktig princip. Men vi förmår det inte alltid, inte ens med en partner vi känner och älskar. Man kan vara hur kåt som helst och samtidigt för blyg, tacksam, skamsen, imponerad, rädd 11

eller kär för att säga vad man faktiskt vill. Och om vi inte kan berätta för varandra om våra gränser, då gör vi våld på oss själva. Vi kanske till och med tillåter, som jag gjorde då, övergrepp i lagens mening att ske. I sexuella övergreppssituationer är offret ofta hjälplöst. Det var inte jag. Jag kunde sannolikt ha brutit situationen med ett enda ord. Men jag ville inte vara till besvär. Ingen av oss vet vad som hände i Assange-fallet. Sannolikt minns till och med parterna det rätt olika. Hittills har den mediala uppståndelsen kring fallet bara avslöjat ett enda faktum: att också vi här i Sverige är extremt dåliga på att prata om sexuella situationer där kommunikationen fallerar. Vi vill tillskriva skuld, identifiera offer och förövare och sortera in dem i trygga fållor byggda av kulturella föreställningar och klichéartade egenskaper. Jag känner mig inte som ett offer, men det hade jag haft rätt till. Killen jag låg med kände sig garanterat inte som en förövare. Det här är något vi måste prata om så att språket i framtiden alltid finns på plats i de fall där det verkligen räknas. Där någon har kommit till skada, där liv och karriärer står på spel. Ungefär så skrev jag på Twitter. Eller, på Twitter-språk: vi måste prataomdet. Jag tappade snabbt räkningen på alla som hörde av sig och tackade för att jag berättat. Någon efterlyste ett upprop: ”det här måste vi tala om”. Jag svarade, nja, är det inte bättre att bara… tala? Jag har ju redan berättat det här, jag kan skriva det i en tidning. Om jag inte är ensam. Jag är inte ensam. Hundratals människor har delat med sig av sina egna erfarenheter på nätet. Tiotals tidningar har hakat på. Vi finns överallt, vi som behöver prataomdet. För just mig är det viktigt att prata om självbildens och 12

skammens nyanser. Någon annan berättar sårigt och rått om en brutal våldtäkt. En tredje om sorgen att inte vilja ha sex med sin älskade. En fjärde om sexuella trakasserier på jobbet. Både män och kvinnor berättar, både som offer och förövare, ofta förvånade över hur svårt det var att veta vilket man var. Den största överraskningen är hur mycket vi alla har på hjärtat. Det är sorglig läsning. Ändå blir jag hoppfull om att jag nästa gång inte kommer att dra mig för att säga till en sexpartner – på skarpen, om det skulle behövas. I dag kan jag prata om det. Johanna Koljonen

# En vän till mig har precis blivit dumpad. Jag ringer upp honom för att prata och han gråter, är så hysteriskt ledsen. Jag vet inte alls hur jag skall trösta honom, hur jag skall kunna hjälpa. Han ber mig komma dit nästa dag. Självklart gör jag det, det är inga konstigheter. Han bor väldigt långt bort vilket innebär att bussarna tyvärr går väldigt sällan. Vi bestämmer att jag skall sova över hos honom. Han har en soffa som är helt okej att sova i och morgonen efter kan jag ta bussen hem igen. På fredagen efter skolan åker jag dit. Jag har med ett ombyte kläder, rena underkläder och tandborste i skolväskan så att jag slipper åka hem emellan. Jag åker dit direkt efter sista lektionen och han möter mig på hållplatsen. Vi går den korta vägen hem till honom. Jag har aldrig varit hemma hos honom tidigare då han bor så långt bort. Det känns spännande och roligt. När vi kommer innanför hans dörr hänger vi av oss ytterkläderna, tar av oss skorna. Han går rätt in i köket och frågar vad jag vill ha till middag. Han tittar både i kylen, frysen och skafferiet och plockar sedan fram ett paket glass. Duger detta? Jag tittar på honom och tänker att han måste skämta. Jag skrattar och frågar vad han har för mat hemma. Men nej, han är seriös... han har inget hemma. Kylen och skafferiet är tomt, i frysen fanns enbart den bytta glass han just tagit fram. Han visar mig runt i sitt hem. Det är 2 rum och kök. Hans vardagsrum är litet. Det får plats en soffa, ett soffbord, ett skrivbord och en TV möbel. I soffan, där det är tänkt att jag skall sova, är det fullt med 14

högtalare. Han förklarar att de kommit under dagen och att han inte har plats för dom någon annanstans, jag kan väl sova i hans säng? Han har en dubbelsäng, så vi får plats. Jag får en obehaglig känsla i magen, en orolig tanke. Men jag skjuter det snabbt åt sidan. Jag har sovit bredvid folk förut utan att något hänt. Vi bestämmer oss för att sitta och snacka lite i köket då det är så trångt i vardagsrummet. När vi kommer in i hallen tar han tag i mig och får ner mig på golvet. Jag blir först rädd men han skrattar. Haha, där skrämde jag dig! Han kittlar mig och kramar mig, sedan reser vi på oss. Jag borstar av mig och vi sätter oss i köket. Jag vet inte riktigt hur länge vi sitter där och snackar men det är länge. Det börjar bli sent. Det är dags att lägga sig. Vi går in i sovrummet. Jag tar av mig byxorna, strumporna och min luvtröja. Jag behåller min t-shirt på men lirkar av min BH under tröjan innan jag lägger mig ner i sängen och drar täcket över mig. Han har vattensäng. Det guppar och skvalpar. Jag förstår inte hur jag skall kunna sova i den här sängen, minsta rörelse och ett oändligt gungande och guppande startar. Han tar av sig kläderna, alla kläder. Naken kryper han ner under täcket. Där ligger vi en stund innan han flyttar sig lite närmare. Han lyfter överkroppen och stöttar upp den med ena armen samtidigt som han lägger den andra över min mage och kysser mig. Han är trevlig, jag tycker om honom. Lite hångel kan jag gå med på, det är ok. Så jag kysser tillbaka. Vi ligger där en stund och hånglar. Han placerar sin hand på mitt ena bröst. Det känns fortfarande bekvämt. Sedan tar han min hand och lägger den på sitt nakna kön. Han har stånd. Jag vill inte, det känns inte bekvämt, 15

inte okej. Jag drar tillbaka min hand och säger att jag inte vill. Vi kan hångla men jag vill inget mer. Först försöker han övertala mig, men jag står fast vid mitt nej. Han börjar tjata men jag ändrar mig inte. Då blir han arg. Sätter sig upp, börjar skälla och gestikulera. Du kan inte göra mig upphetsad och sedan säga nej! Nu får du fan gå med på att ha sex! Men nej, jag vill inte. Han gör mig nervös, nästan rädd men inte riktigt. Han ber mig gå ur sängen och han lägger sig på tvären. Han är medveten om att jag inte på ett vettigt sätt får plats men det gör inget. Jag vill inte ligga bredvid honom längre. Jag klär på mig kläderna igen och går ut i vardagsrummet. Han ligger kvar i sängen och låtsas sova. Jag vet inte riktigt vart jag skall ta vägen. Jag startar hans dator för att kolla när nästa buss går. Det är midnatt och nästa buss går klockan 5 på morgonen. Jag bestämmer mig för att stanna uppe. Dels för att det inte finns någon plats att lägga sig och dels för att händelsen i sängen har gjort mig osäker. Jag sitter vid hans dator fram till klockan 04:30. Då tar jag på mig mina ytterkläder och går till bussen. Jag hör aldrig av honom igen. Några månader senare skriver hans ex till mig och frågar mig hur jag kunde bete mig så illa mot honom. Annica

# En djupt rotad syn på sex skapar avgrunder mellan könen. Den synen går ut på att sex är något som mannen får till skänks av kvinnan när han har visat upp ett tillräckligt vettigt beteende. Med en sådan utgångspunkt blir det så klart svårt att föreställa sig sex i termer av ömsesidig njutning. Kvinnan ger, mannen får – eller tar. Om det vill sig illa, om han inte får det han tycker sig ha rätt till. Jag är singel sedan en tid tillbaka. Det innebär att jag ibland går ut med förhoppningen att hitta någon att ligga med. När jag står där i baren märker jag att dessa tankar om sex som kvinnans gåva till mannen finns även hos mig. Eller, det är knappast en nyhet att jag tänker på det viset, men det är en nedslående upptäckt att jag fortfarande tänker så. Jag tycker mig ha en relativt upplyst syn på sex och genusfrågor. Det känns liksom som att jag är en så kallad SCHYSST KILLE vad gäller detta. Jag tror mig gärna ha börjat tänka på människor som jämlikar, oavsett kön. Det gör jag också, men bara på ett intellektuellt plan. I praktiken däremot, det vill säga när jag står i baren, så tänker jag enbart på att jag är en man och att jag därmed förväntas vara en ridderlig erövrare. Som erövrare ska jag prövas, bedömas, befinnas värdig av den svala kvinnan innan hon bestämmer huruvida vi ska gå hem tillsammans eller inte. Detta ser jag alltid som hennes beslut, inte mitt. I detta hennes beslut väger jag dock sällan in det faktum att hon, precis som jag, kan hysa längtan efter närhet, ömhet och sex. Inte att hon nödvändigtvis skulle bli kåt av att prata med mig, men tanken på att hon hyser sexuella begär i största allmänhet, den slår mig sällan. Så när jag pratar med en intressant tjej i baren tänker jag mest på att uppföra mig så vettigt som möjligt. Visa mina fär17

digheter, bestå bedömningen, och sedan förhoppningsvis få följa med hem som den ridderligt schyssta kille jag faktiskt är. Men hur schysst är jag – egentligen? Det jag just har beskrivit är ju den inte särskilt smickrande bilden av kvinnan som Väsen. Hora/Madonna-komplexet en gång till. Jag är med andra ord en aktiv del av problemet. När jag väl flirtar vill säga. Ofta flirtar jag nämligen inte alls. Att flirta är för mig synonymt med att gå in i denna förhatliga erövrarroll, för den är ju inte särskilt sympatisk. Faktum är att jag sätter ganska hög prestige i att inte agera just erövrare, vilket resulterar i att jag ofta inte flirtar över huvud taget. Välvilliga personer skulle kategorisera detta som ett korkat sätt att ta på sig kollektiv manlig skuld. Själv misstänker jag att jag snarare sitter på min höga ridderliga häst och utgår från att tjejen vid bardisken inte har någon som helst sexualdrift. Genom dessa tankar och avsikter är jag visserligen inte en aktiv del av problemet, men väl en passiv del av samma problem. Detta resonemang landar i något väldigt viktigt, nämligen respekten vi måste ha för varandras kroppar. Som jag nämnde inledningsvis innebär kvinnan-ger-mannenfår-synen på sex att mannen i slutändan riskerar ta det som han tycker sig ha rätt till. Det sägs att varje man är en potentiell våldtäktsman, och mot bakgrund av vad jag just har beskrivit så verkar jag vara just en sådan. Om jag själv har begått övergrepp? Ja. Jag har tagit många tjejer på rumpan utan att de har velat det, försökt lägga armen om många som sekunden därpå skickligt har slingrat sig som en hal ål. Men värre än så då? Jag vet inte. Jag hoppas inte det, men jag kan inte veta. Det är sådant vi måste prata om. Anders Johansson 18

Så jag sa ingenting, då eller senare. Jag bara lät bli att träffa honom igen och glömde varför, fram tills idag. 6:43 PM, Dec 14th, 2010 via Twitter for iPad Och om man inte KAN kommunicera pga internaliserad könsmaktsordning och brist på tydlig terminologi och stigmat av att vara antisexuell... 7:44 PM, Dec 14th, 2010 via Twitter for iPad ...inte ens under optimala förutsättingar, tex i sitt långvariga förhållande, då kommer såna här fall oundvikligen att handla mkt om gråzon. 7:45 PM, Dec 14th, 2010 via Twitter for iPad Och eftersom folk inte är tankeläsare kan det hända att även bra snubbar saknar referensram ang. hur regler, önskemål ska tolkas. 7:47 PM, Dec 14th, 2010 via Twitter for iPad Men vad jag menar med förpliktiga är att nu MÅSTE vi prata om det här, vi som ligger och inte vill vara till besvär... 7:49 PM, Dec 14th, 2010 via Twitter for iPad

Det började som ett privat småprat men övergick snart i en våg av bloggposter, twitterinlägg och medial uppmärksamhet. Det stod klart att det finns ett uppdämt behov av att samtala om vad som får kallas sexuella övergrepp, vad man kan uppleva i en utsatt situation och de motstridiga känslor som finns där i gråzonen. Ett år senare, efter fler publiceringar, seminarier, radioprogram och teateruppsättningar på ämnet, tilldelades Prata om det Stora Journalistpriset som årets förnyare. Den här boken är ett urval av de publicerade texterna under rubriken Prata om det, hämtade både från tidningar och nätet.