Tack för lögnen. Gud hjälpe oss om allt som sägs vore sant. Gammalt ordspråk
Fossum_Döden skall du tåla.indd 5
2009-12-01 10.47
Fossum_DoĚˆden skall du taĚŠla.indd 6
2009-12-01 10.47
B
arnet sov i en vagn på baksidan av huset. Vagnen var från Brio och barnet var en flicka på åtta månader. Över sig hade hon en virkad filt och på huvudet en liknande mössa med ett band under hakan. Vagnen stod i skuggan av en lönn, och bakom trädet stod skogen som en svart vägg. Modern var i köket. Hon kunde inte se vagnen från fönstret, men hon bekymrade sig inte en sekund för det sovande barnet. Hon gick och pysslade, och hon var mycket nöjd, lätt på foten som en ballerina och i hennes hjärta fanns inte ett spår av sorg. Hon hade allt som en kvinna drömmer om. Skönhet, hälsa och kärlek, man och barn, eget hus och trädgård med rhododendron och frodiga blomster. Hon hade hela livet i sin kupade hand. Hon tittade upp på köksväggen, på tre fotografier. Ett var av henne själv, taget under lönnen där hon stod i blommig klänning. Ett var av Karsten, mannen, på verandan framför huset. Och ett foto var av henne själv och hennes man tätt ihop i soffan med barnet mellan sig. Flickan hade fått namnet Margrete. Räkneövningen på väggen fick henne på gott humör. Ett plus ett blev 7
Fossum_Döden skall du tåla.indd 7
2009-12-01 10.47
faktiskt tre, tänkte hon, det är ju rena miraklet. Nu såg hon mirakel överallt. I solen som sken in genom fönstren och i de tunna vita gardinerna som rörde sig i draget. Hon stod vid bänken med en deg som hon knådade ihärdigt. Den var slät och varm mellan händerna. Hon skulle göra en paj och fylla den med kyckling och kantareller. Medan Margrete sov under lönnen i sin lilla mössa. Hon var också slät och varm under filten. Det lilla hjärtat pumpade en lagom mängd blod runt i kroppen och blodet färgade kinderna skära. Hon luktade av en blandning av surmjölk och tvål. Det var hennes franska mormor som hade virkat filten och mössan. Hon sov tungt, och med händerna öppna, som bara spädbarn gör. Modern kavlade ut pajdegen på en bakskiva av marmor. Kroppen gungade när hon svängde brödkaveln, den fick kjolen att bölja runt benen, det var som en dans framför bänken. Det var sensommar och varmt, och hon var barfota. Hon la degen i en pajform, naggade den i botten med en gaffel och skar av kanterna upptill. Sedan la hon en färdiggrillad kyckling på skärbrädet. Stackars arma kräk, tänkte hon och slet benen av den. Hon tyckte om det spröda ljudet av brosk som revs av. Köttet var ljust och mört, det lossnade så lätt från benen och hon föll för frestelsen att stoppa en bit i munnen. Gott, tänkte hon, precis lagom kryddat och dessutom magert. Hon fyllde formen ända upp och strödde cheddarost överst. Så tittade hon på klockan. Hon bekymrade sig inte för barnet. Hon visste att om barnet nös, skulle hon märka det ögonblickligen. Om barnet hostade eller hickade, eller började gråta, skulle hon känna det, för det fanns ett band mellan 8
Fossum_Döden skall du tåla.indd 8
2009-12-01 10.47
dem och bandet var tjockt som en skeppstross. Minsta lilla ryck skulle nå henne som en vibration. Jag har Margrete i huvudet, tänkte hon, i blodet och i fingrarna. Jag har Margrete i hjärtat. Om någon gör henne illa, skulle jag känna det. Så tänkte hon att det var. Hon fortsatte lugnt med sitt. Men på baksidan av huset kom någon smygande från den täta skogen. I ett språng var han framme vid vagnen. Han rev den virkade filten åt sidan, och hon märkte ingenting. Pajen började bli gyllenbrun. Osten hade smält, den bubblade som lava. Hon kastade en blick ut genom fönstret och fick syn på Karsten, som just svängde in framför huset i sin röda CR-V. Bordet var dukat, servisen var gammal och ärevördig och i glasen stod vita servetter utspridda som solfjädrar. Hon tände ljusen och tog ett steg bakåt, skakade på huvudet och bedömde resultatet. Hon hoppades att mannen skulle se att hon hade ansträngt sig, att hon ansträngde sig hela tiden. Hon slätade till kjolen och skyndade sig att rätta till frisyren med handen. Andra par kan bråka, tänkte hon, andra par kan skilja sig, men det händer inte oss, för vi vet bättre. Vi har insett att kärleken är en planta som kräver tillsyn. Folk kom ständigt dragande med det där struntpratet om att kärleken är blind. Men hon hade aldrig förstått så mycket som nu, aldrig varit så klarsynt, aldrig haft ett så kompromisslöst förhållningssätt. Hon gick ut i badrummet och drog en borste genom håret. Hon var röd om kinderna och blank i ögonen. Det berodde på spänningen över att mannen hade kommit hem, värmen från spisen och den låga julisolen som lyste in genom 9
Fossum_Döden skall du tåla.indd 9
2009-12-01 10.47
rutorna. När han kom in i köket, stod hon med en flaska mineralvatten i handen och med en liten elegant knyck på höften. Han hade en bunt post i handen, såg hon, tidningar och några fönsterkuvert. Han la dem ifrån sig på bänken. Så gick han fram till spisen, satte sig på huk och kikade in genom glaset. – Den ser verkligen läcker ut, sa han. Är den färdig? – Det är den nog, svarade hon. Margrete sover förresten. I vagnen. Hon har sovit ganska länge. Vi borde väl väcka henne, annars blir det jobbigt i natt. Hon tänkte om. Såg snett på mannen genom täta svarta ögonfransar. – Eller kanske vi kan vänta till efter maten så får vi äta i lugn och ro. Kyckling och kantarell, frestade hon och nickade mot ugnsluckan. Hon tog på sig grillvantar och lyfte ut pajen ur ugnen. Satte den ifrån sig på ett galler. Den var glödhet. – Hon förlåter oss säkert, sa mannen. Rösten var djup och sträv. Han reste sig upp i sin fulla längd, la armarna om midjan på henne och förde henne över golvet. De skrattade båda två för hon hade grillvantarna på sig och han hade den där blicken hon tyckte så mycket om, den eggande blicken hon aldrig kunde motstå. Nu drog han in henne i vardagsrummet. Förbi matbordet och bort mot soffan. – Karsten, viskade hon. Men det var bara en svag protest. Hon kände sig som en deg i hans händer, hon kände sig knådad och kavlad och prickad. – Lily, viskade han och härmade hennes tonfall. De föll omkull i soffan. Från barnet under trädet hördes inte ett ljud. 10
Fossum_Döden skall du tåla.indd 10
2009-12-01 10.47
Efteråt åt de under tystnad. Han sa ingenting om maten, eller bordet, att det var vackert dukat, men han såg hela tiden på henne med uppskattning i blicken. Lily, sa ögonen, vad du kan. Han hade gröna ögon, de var stora och klara. Hon försökte att inte äta för mycket även om pajen smakade bra, för hon var slank och det ville hon fortsätta att vara. Karsten var också välbyggd. Hans lår var hårda som sten. Han hade en tjock man av brunt hår, alltid lite för långt i nacken, då såg han fräck ut, det tände hon på. Hon hade svårt att tro att han någonsin skulle jäsa upp och tappa formen, och därefter håret, som många karlar gjorde när de närmade sig fyrtio. Hon såg att det hände andra, men det drabbade inte dem. Ingenting kunde bita på det de hade tillsammans, varken tyngdlagen eller tidens tand. – Dukar du av? bad hon när de hade ätit färdigt. Så hämtar jag Margrete. Han började genast samla ihop tallrikar och glas. Han var snabb och lite otålig i rörelserna, porslinet klirrade mellan händerna på honom, och hon höll andan, för servisen var arvegods efter Margretes franska gammelmormor. Själv gick hon ut i hallen för att ta på sig skor. Hon slog upp dörren och kände solvärmen tillsammans med en mild bris och alla lukterna från gräs och skog. Så rundade hon husknuten och gick mot lönnen. En förfärlig aning drabbade henne som ett slag. Hon hade utestängt den lilla från gemenskapen. Hon gick fortare nu för att göra det bra igen. Det var något konstigt med vagnen, tyckte hon, den stod på samma plats som hon hade ställt den, tätt intill stammen på lönnen, men filten var bara ett knöligt bylte. Men ungen har väl sparkat av sig den, det finns ju så mycket rörelse 11
Fossum_Döden skall du tåla.indd 11
2009-12-01 10.47
i en sådan liten varelse, tänkte hon, medan hon kämpade mot rädslan. För nu såg hon blodet. När hon rev av filten, blev hon kall av skräck. Barnet var genomdränkt av blod. Lily föll ihop i gräset. Hon låg kvar på marken, ur stånd att resa sig. Hon ville kräkas, hon kände något surt tränga upp genom strupen och hon gav ifrån sig ett fruktansvärt skrik. Karsten kom sättande runt hörnet. Han såg henne ligga där på marken, och han såg blodet som var klibbigt och nästan svart. Han var framme i fyra steg, slet upp barnet och höll det mot bröstet, ropade till henne att hon skulle köra fram bilen. – Fort, Lily, skrek han, fort! Hon stönade till svar. Han ropade högre. Han vrålade som ett vilt djur och vrålet fick henne äntligen att göra något. Hon tog sig upp och sprang till garaget, kom på att hon behövde nycklarna, fortsatte in i huset och hittade dem på en krok i hallen. Så kom hon på plats bakom ratten. Hon backade ut, Karsten ryckte upp dörren och satte sig i bilen med Margrete i armarna. Han famlade runt på hennes kropp, letade under täcket. – Jag tror hon blöder ur munnen, flämtade han. Jag förstår inte, jag klarar inte att stoppa det! Kan du inte köra fortare! Kör fortare, Lily! Efteråt kunde ingen av dem redogöra för hur de hade tagit sig till Centralsjukhuset. Karsten hade några vaga minnen av att han rusade genom receptionen och knuffade upp glasdörrarna. En vild språngmarsch genom korridorerna med det blödande barnet i armarna på jakt efter hjälp. Lily mindes ingenting. Planeten snurrade runt med en hastighet som gjorde henne svimfärdig. Hon sprang efter Karsten genom korridorerna, hon sprang som en 12
Fossum_Döden skall du tåla.indd 12
2009-12-01 10.47
hare från jägaren när den vet att allt är slut. Äntligen blev de hejdade av två sköterskor. Den ena slet åt sig Margrete och försvann in genom en dörr. – Stanna här! ropade hon. Det var en order. Så var hon borta. Dörren hade råglasrutor som man inte kunde se igenom. Här, längst bort i korridoren, fanns en liten sittgrupp och de satte sig i var sin stol. Det fanns ingenting att säga. Efter några minuter gick Karsten till vattenkylaren under fönstret. Han tog en pappersmugg från hållaren, fyllde den och höll fram den till Lily. Hon viftade muggen ur hans hand med ett skrik. – Hon andades, försökte han. Det hörde du väl? Hon andades, Lily, jag är helt säker på det. Han gick en runda på golvet. – De måste stoppa det! ropade han. Hon får väl en blodtransfusion. Och vi kom snabbt hit. Lily svarade inte. En pojke med mitella gick fram och tillbaka i korridoren. Han var tydligen nyfiken på dramatiken som utspelades bara några meter bort och stirrade ohämmat på dem. – Varför kommer de inte? viskade Lily. Vad håller de på med? Hon var inne i en trumma. Den roterade med våldsam hastighet. Det var inte livet, och det var inte döden. Senare skulle de båda två referera till dessa minuter som ett rent helvete. Ett helvete som snabbt tog slut, då en sköterska kom gående genom glasdörrarna med Margrete på armen. Hon var inpackad i en vit filt. Till sin förvåning såg Karsten att hon fäktade med armarna. 13
Fossum_Döden skall du tåla.indd 13
2009-12-01 10.47
– Hon är helt oskadd, sa sköterskan. Karsten tog emot henne, kände den lilla kroppen i sina armar, den var alldeles varm. Han började veckla upp filten med nervösa händer. Margrete hade en blöja, annars var hon naken inne i pläden. – Hon är helt oskadd, upprepade sköterskan. Det var inte hennes blod. Vi har ringt polisen. * Karsten och Lily Sundelin visades in i ett annat rum där de kunde vänta ostört. Lily ville hem. Hon hade ingen lust att tala med någon. Hon ville tillbaka till huset och in i sovrummet, hon ville backa in i ett hörn. Hon ville sitta i dubbelsängen tillsammans med mannen och barnet, och hon ville aldrig ut därifrån igen. Barnet skulle aldrig ligga i vagnen under lönnen mer, aldrig sova utan tillsyn. Aldrig utestängas från hennes tankar. Men de fick vänta. – Vad ska vi säga? frågade hon ängsligt. Jag blir så nervös. Karsten Sundelin såg oförstående på sin fru. I motsats till Lily, som var full av fruktan, kände han först och främst ett närmast vitglödgat raseri. Det han hade av vänlighet och förståelse för andra människor rann undan och lämnade honom flämtande och kokande varm. Han hade inte heller särskilt mycket till övers för polisen, även om han aldrig haft något med dem att göra. I hans ögon var de tarvliga och enkla människor som trampade runt i svarta snörkängor och idiotiska kepsar på huvudet. De påminde honom om bredbenta hantverkare med en 14
Fossum_Döden skall du tåla.indd 14
2009-12-01 10.47
massa verktyg skramlande i bältet. De var unga och obildade människor som inte visste något om livets nyanser. Detaljerna, tänkte Karsten Sundelin. Det som gör det här illdådet mot Margrete och mot oss så allvarligt. De kommer inte att inse det. De kommer att se på det som ett pojkstreck. Och om det är en jävla tonåring som har varit framme så slipper han undan med en varning, för han har väl inte haft det så lätt här i livet, stackars liten. Men jag ska nog säga dem några sanningens ord, tänkte han och sörplade i sig det beska kaffet som sköterskan hade serverat honom. Lily tryckte barnet intill sig med en intensitet som gjorde henne rädd. Hon studerade bilderna på väggen. En med några pastellfärgade näckrosor som flöt i en damm, en annan med den norska fjällvärlden med blånande berg efter varandra. På ett bord låg flera tidskrifter om hälsa. De handlade om vad man måste undvika, vad man borde äta och dricka, eller inte äta och dricka, och hur man skulle leva. Om man ville leva länge. Karsten gick några rundor på golvet. Han var mycket otålig, nästan som en uppretad tjur. Polishuset låg några minuter bort, men det fanns förstås en tröghet i systemet som gjorde att det dröjde så länge. – De måste väl skriva en rapport, sa han med trött sarkasm i rösten. Han stod bredbent framför Lily med händerna i sidorna. – Den skriver de väl efteråt, menade Lily. Hon strök barnet över kinden. Margrete sov tungt efter allt ståhej. Två män kom äntligen gående i korridoren. Ingen av dem hade uniform. Den ene var lång och gråhårig, antag15
Fossum_Döden skall du tåla.indd 15
2009-12-01 10.47
ligen närmare sextio, den andre var yngre och lockig. De presenterade sig som Sejer och Skarre. Sejer tittade ner på det sovande barnet. Sedan log han mot Lily. – Hur står det till med er? frågade han. – Hon ska inte sova i trädgården mer, sa Lily. Sejer nickade. – Det förstår jag. Sådana saker kommer ni säkert att lösa. Skarre tog upp ett anteckningsblock ur fickan och hämtade en stol. Han verkade ung och snabb och ivrig, tänkte Lily, på hugget liksom. – Vi måste fråga och gräva lite, sa han. – Ja, sa Karsten Sundelin, det hoppas jag sannerligen. För de som står bakom det här ska få känna av det. Om jag så ska sörja för det personligen. Hans ord fick Skarre att titta upp, och den äldre polisen höjde på ögonbrynet. Karsten Sundelin var lång och välbyggd med starka nävar, och hans temperament märktes i blicken och i den vibrerande rösten. Den unga modern satt hopkrupen i stolen och hade stängt världen ute. På en sekund hade Skarre kartlagt maktförhållandet mellan dem. Rå styrka mot kvinnlig sårbarhet. – Har du varit gift förut? frågade han vänligt och såg på Lily Sundelin. Hon såg häpet på honom. Så skakade hon på huvudet. – Något förhållande? En sambo? Nu blev hon lite besvärad. – Jag har ju haft förhållanden, medgav hon, men jag har faktiskt omdömesförmåga. Det har du säkert, tänkte Skarre, men livet har sina överraskningar. – Och du? sa han vänd mot mannen. Kan det finnas 16
Fossum_Döden skall du tåla.indd 16
2009-12-01 10.47
något i tidigare förhållanden? Jag tänker på sådant som svartsjuka. Eller hämndlystnad. – Jag har varit gift, sa Karsten avmätt. – Jaha. Skarre skrev ner något. Så såg han upp igen med blå blick. – Skildes ni som vänner? – Hon dog från mig, svarade han. Det var cancer. Skarre tog upplysningen med fattning. Han strök sig över de orediga lockarna med handen. – Har någon av er varit i konflikt med någon? frågade han. Nyligen eller längre tillbaka? Karsten Sundelin ställde sig mot väggen, som om han envist skulle ha övertaget. I likhet med kommissarien var han imponerande lång och bred över axlarna. Han såg ner på de två han hade ansvar för, Lily och Margrete, och något började bubbla i kroppen på honom, något han aldrig hade känt förut. Han tyckte om känslan av det, han tyckte om ruset. Det är väl en skitunge, tänkte han. Vänta bara tills jag får tag i honom. – Vi har inga ovänner, sa han högt. En del kommer fort till kokpunkten, tänkte Skarre. Sejer hämtade en stol, sköt den över golvet och satte sig bredvid Lily. Han verkade vänlig och Lily tyckte om honom. Han var pålitlig och han var självsäker utan att vara odräglig, bara på ett betryggande sätt som sa att det här ska jag ta itu med. – Var bor ni? frågade han. – I Bjerketun, svarade hon. I bostadsområdet där. – Hur väl känner ni era grannar? – Vi känner dem väl, sa hon. Vi pratar med dem varenda dag. Vi känner barnen också, de leker på vägen. De 17
Fossum_Döden skall du tåla.indd 17
2009-12-01 10.47
stora drar Margrete i vagnen. Fram och tillbaka på vägen utanför huset. Så att jag kan se dem från fönstret. Sejer nickade. Han lyfte handen, lutade sig över Margrete och strök hennes kind med ett finger. – En sådan hade jag också, sa han med en blick på Lily. Det är många år sedan nu, för de växer ju upp. Men du får inte tro en sekund att jag har glömt hur det var. Lily fick tårar i ögonen. Hon tyckte om hans djupa röst, allvaret och förståelsen. Hon kom på att poliserna var människor de också, att de hade ett liv med sorger och förtvivlan som alla andra. Att de drabbades av saker, och att de måste ingripa, när andra vek undan i förfäran. – När du kommer hem, sa Sejer, vill jag att du skriver ner alltsammans. I kväll, när den lilla sover och ni har kommit till ro. Sätt dig och skriv ner allt du kommer på. Från i dag. Från det du steg upp, vad du tänkte och gjorde. Om någon körde förbi på vägen, om någon ringde, någon som la på när du svarade. Om du fick något med posten eller om någon sakta promenerade förbi huset. Om du har känt dig iakttagen. Om du kommer på något som hände för länge sedan, ett uppträde eller en konflikt. Skriv ner det. Vi kommer hem till er, för vi måste undersöka baksidan av huset. Den som gjorde det här kan ha lämnat något efter sig och i så fall måste vi hitta det så fort som möjligt. Han reste sig, och detsamma gjorde Skarre. – Vad heter hon? frågade han. – Margrete, sa Lily. Margrete Sundelin. Sejer såg på dem båda. Lily under näckrosorna, Karsten under fjällandskapet. Det lilla byltet i blöja. – Det här tar vi mycket allvarligt på, sa han, för det här 18
Fossum_Döden skall du tåla.indd 18
2009-12-01 10.47
är oroande. Men låt mig få påminna om en sak. Margrete vet ingenting om detta. * Senare samma dag, när Sejer och Skarre var tillbaka på polisstationen, satte de genast igång med att skapa sig en bild av brottet. För naturligtvis var det ett brott, och något vida mer än ett obarmhärtigt skämt. Det var fräckt, utstuderat och ondsint, och det liknade ingenting de hade sett tidigare. Ryktet om den lilla babyn, som hade hittats badande i blod, spred sig som en löpeld i korridorerna. Och nådde till slut in till avdelningschef Holthemann. Han kom intrampande på Sejers rum med käppen i högra handen och dunkade hetsigt i golvet för att demonstrera sin avsky. Anledningen till att han hade börjat gå med käpp var ett mysterium för alla på polishuset. En vänlig själ hade en gång frågat honom om det var permanent. Alltså om han skulle behöva käppen för resten av livet. Jag ska kånka på den här käppen så länge det behövs, hade han brummat, och skulle jag behöva stöd för resten av livet, så är det väl ingenting mer med den saken. – Men det här med den lilla ungen, klagade han. Kan inte folk stjäla en bil eller råna en bank. Sådant kan man ju förstå. Och föräldrarna? fortsatte han sedan. Är det resursstarka människor, eller kommer vi att ha dem hängande på låset i tid och otid? – Fadern är stark och upprörd och rasande, sa Sejer. Modern är lättskrämd som ett rådjur. – Det är väl någon de känner, sa Holthemann och dunkade med käppen. Det finns så mycket skit mellan män19
Fossum_Döden skall du tåla.indd 19
2009-12-01 10.47
niskor. Mobbning och annat elände. Terror och kränkningar. Kanske hittar ni något långt tillbaka i tiden. Något de har glömt, eller något de inte har insett betydelsen av. Han drog ut en stol som skrapade mot golvet. Så föll han tungt ner på den. Han hade trots allt sinne för dramatik, den gode avdelningschefen, han var absolut på rätt plats. Det var alltid bra med nya uppslag. Och flickan i barnvagnen var förstås samtalsämnet under lång tid framöver. – Har du något att dricka i det där kylskåpet? frågade han och pekade med käppen. Sejer tog ut en flaska mineralvatten. Skarre hade gått iväg för att skriva ut en karta, som han hängde upp på en anslagstavla. Han gjorde några markeringar med tuschpenna. De hade själva varit och sett på Sundelins hus och lagt märke till en del detaljer. Bjerketun var ett bostadsområde från nittiotalet med snygga, välhållna hus. De flesta hade trädgård och dubbelgarage och en rymlig veranda på framsidan. Området låg fyra kilometer från Bjerkås centrum och bestod av sextio hus, där några av dem, som låg i innersta raden mot skogen, hade fått en tillbyggnad. Lily och Karsten Sundelin hade inte byggt på sitt hus, de ville behålla den öppna platsen på baksidan. Där hade de tänkt att Margrete skulle leka när hon blev större. Kanske plaska i en bassäng eller hoppa på en studsmatta. Ligga på en filt och läsa. Bakom Sundelins hus låg en tät skogsdunge, och på andra sidan skogsdungen låg ett annat och större bostadsområde som hette Askelandsfältet. Det bestod av sjuttiofyra hus. Det området var äldre, husen hade byggts på sextiotalet och de påminde om stora, bleknade hönsburar. Kommunen disponerade en tredjedel av dem till socialfall, och detta 20
Fossum_Döden skall du tåla.indd 20
2009-12-01 10.47
hade lett till ett oundvikligt, ökande förfall. Sejer studerade kartan. Han lät fingret följa riksvägen från Bjerkås, där det bodde cirka femtusen människor, därifrån över till Bjerketun och vidare från Bjerketun till Askeland. – Så uppenbart det skulle vara om han kom härifrån, sa han och pekade på Askelandsområdet. Han kunde ha följt en stig genom skogsdungen. Och under jackan har han haft en behållare med blod. En flaska eller en påse, jag vet inte vad han har hittat på eller var han har fått det ifrån. Kanske har han stått bakom ett träd och hållit uppsikt över vagnen. Efteråt har han sprungit tillbaka genom skogen. Laboratoriet kommer väl på var blodet kommer ifrån, det kan man köpa på slakterier, eller hur? I så fall har vi antagligen att göra med en vuxen, en som kan dokumentera vad det ska användas till. Hoppas han inte har offrat något levande för att sätta planen i verket. En hund eller en katt. Eller vad tror du? Skarre stod i djupa tankar och studerade kartan. De som kände honom väl visste att hans far hade varit präst, och att Skarres uppfostran hade legat i linje med detta. Rättfärdig, stabil och ytterst krävande. Han hade ändå behållit en lekfull pojkaktighet som tilltalade alla, särskilt kvinnorna. Skarre var inte gift och han hade inga barn, i varje fall inga som han visste om. Han hade sett Margrete Sundelin med de runda kinderna på nära håll. Han hade sett hur hon sprattlade i moderns famn, som en nyuppdragen torsk. Han hade känt lukten av mjölk och tvål. – Det är noga planlagt, sa han. Han har hållit huset under uppsikt, kanske under lång tid, och han har lagt märke till rutinerna. Han visste när på dagen Margrete 21
Fossum_Döden skall du tåla.indd 21
2009-12-01 10.47
låg och sov, och kanske har han vetat hur länge. Kanske han gömde sig bakom ett träd, då Lily kom ut ur huset, och kanske det var en kick att få se hennes reaktion. Vet du vad? sa Skarre hetsigt till kommissarien. Det här är ondskefullt som bara satan. Jag har nästan inte ord. Sejer, som själv hade barn och barnbarn, höll med. – Holthemann. Du har kanske rätt, sa han vänd till avdelningschefen. Paret Sundelin kan ha trampat någon på tårna utan att veta om det. De är trevliga och ordentliga människor, men alla kan göra fel. Karsten Sundelin är envis och oresonlig, det såg jag med en gång. Men det kan också hända att vi har att göra med en sinnesförvirrad person. En kvinna som har förlorat sitt barn under dramatiska omständigheter, eller något liknande. Som har sett Lily på promenad med Margrete. Babylycka, du vet. Det kan vara en åsidosatt själ, som vill hämnas och gör det helt slumpmässigt. Den som har blivit pinad och plågad vill gärna pina och plåga andra. Det är förbannad men mycket välkänd psykologi. Andras lycka kan vara nog så tung att bära. – Absolut, sa Skarre. Hämnd. Eller svartsjuka. Hävdelsebehov. Eller sinnessjukdom. Eller bara god, gammaldags jävulskap. – Han är i alla fall metodisk, sa Sejer. Han handlar inte impulsivt, han iscensätter. Och vilken scen, du! Jag har aldrig sett något liknande. Avdelningschefen hade suttit tyst och lyssnat. – Ta reda på det! förmanade han. Så tackade han för sig och försvann ut ur rummet. De hörde hans käpp dunka i korridoren, en vemodig figur som snart skulle gå i pension. Skarre slet sig lös från kartan. Han skruvade korken 22
Fossum_Döden skall du tåla.indd 22
2009-12-01 10.47
av en termos med kaffe, hällde upp en kopp och drack några giriga klunkar. Så gick han till fönstret och såg ner på parkeringsplatsen framför polishuset. En grupp människor hade samlats vid huvudentrén, och de surrade som getingar. – Pressen väntar, rapporterade han, det här är läckerbitar för tidningarna. Vad ska du säga till dem? Sejer tänkte efter. – Att vi håller alla möjligheter öppna. Och precis som den skyldige ska vi vara metodiska. Jag hoppas slippa undan med tre fyra meningar, sedan bugar jag artigt och går in igen. I dag är det på sin plats att vara lite återhållsam. Annars tappar det alla proportioner. – De kommer att fråga om vi väntar oss fler illgärningar, sa Skarre. Av samma sort. Vad ska du svara på det? – Inga kommentarer. – Och vad kan du säga här inne? frågade Skarre. Så här oss emellan? Jag menar, vem är det som är ute och härjar, och vad är det för fel på honom? – Jag borde kanske hålla käften, svarade Sejer. Ska jag sitta här och gissa? Det tjänar ju ingenting till. – Jag ska inte fastna i några förutfattade meningar, även om du kommer dragande med din erfarenhet, sa Skarre. Och din intuition. Och din människokunskap, som du har så mycket av, det säger alla. Du har honom väl på kornet redan, om jag känner dig rätt. Jag är bara nyfiken. Jag har ju tänkt en del jag också, om vem det här är. Vad det här är. Han lyfte händerna i vädret. – Jag skriver inte ner någonting, skrattade han. – Det är en man, sa Sejer. Han satte sig tungt på en stol. 23
Fossum_Döden skall du tåla.indd 23
2009-12-01 10.47