9789185535798

Västerås i oktober 1978.

Den unge polisinspektören Benny Modigh – lika känd för sin pricksäkra intuition som en svaghet för syntmusik – hamnar i utredningens centrum och får god hjälp av den före detta krigskorrespondenten Annelie Fri. Samtidigt kokar det i Västerås undre värld. Är det förberedelser för frisläppandet av den ökände bankrånaren Sverre Näslund, eller finns kopplingar till körmordet? Svaren på gåtorna är lika oväntade som smärtsamma och får samtliga inblandade att fundera över människans gränslösa förmåga till ondska.

Kalla Kulor Förlag är ett smart, snabbväxande och oberoende förlag som startades 2001 för att göra världen litet bättre och ha roligt under tiden. Vi ger ut samhällsdebatt, popkultur, satir samt i vårt imprint Cosy Crime originella svenska deckare.

Djävulens Tonsteg är den första, fristående delen i trilogin om Elias Fagervik och Benny Modigh. Hans-Olov Öberg leder rutinerat läsaren igenom en väv av sjuttiotalsfärger, kyrkomiljöer och de senaste avsnitten av Familjen Macahan.

djävulens tonsteg

Jimmy Magnusson och kompisen Elias Fagervik skall just in i repetition med gosskören när Jimmy minns en grej han måste fixa. Elva timmar senare hittas han brutalt mördad i trappan från körläktaren i Domkyrkan. Har någon anledning att ta livet av en gossopran eller är det en galnings verk?

djävulens

tonsteg

Twitter: @KallaKulor

www.hansolov.nu Hans-Olov Öberg föddes i Skultuna på 60-talet och debuterade som deckarförfattare 2001 med den brett uppskattade finansthrillern En gudabenådad bullshitter.

Sedan dess har han givit ut ytterligare sju deckare, några elaka satirböcker och en nybörjarbok om tatuering. Vid sidan av författandet är Hans-Olov jazz & bluesmusiker, förlagschef och entreprenörsrådgivare.

Han brinner för fotboll, roliga fordon med starka motorer och udda musikinstrument och är bosatt på Södermalm i Stockholm med hustru och två ungdomar.

Hemsida: www.kallakulor.com Facebook: facebook.com/kallakulor

FOTO: NILS LARSSON

www.cosycrime.com

thriller

Djävulens 110722_inlaga 2011-07-22 09.15 Sida 3

Hans-Olov Öberg

DJÄVULENS TONSTEG

kalla kulor förlag

Djävulens 110722_inlaga 2011-07-22 09.15 Sida 4

Av Hans-Olov Öberg har tidigare utgivits: Böckerna om Micke Norell En jagad man (tidigare utgiven med titeln En gudabenådad bullshitter) 2001 Mord i snö (tidigare utgiven med titeln Dödens downsider) 2003 Dödens planhalva (tidigare utgiven med titeln En klockren no-brainer – mord i mittcirkeln) 2004 Klöver kungar 2007 Kreugermorden 2009 Övriga böcker: Svart Stajl – en jazzthriller 2002 Döden går på lustgas – en Strängnäsdeckare 2005 Toppa för att krossa – 10 lektioner för onda knattetränare 2007 Situation Stureplan – en finansmarknadssatir 2008 Tatuering – handbok för nybörjare och inspiration för redan gaddade 2009 Fullmåne över Söderstadion – samlade bajenkrönikor 2011 Bluesalbum med Crash & Burn Blues Band Det är mycket nu men det blir bättre sen 2010

Författare Hans-Olov Öberg Titel Djävulens tonsteg Formgivning och omslag Magnus Peterson magnus@mpgfi.se Grafisk form inlaga Arne Öström © Hans-Olov Öberg, 2011 ISBN 978-91-85535-79-8 Tryckt hos Tallinna Raamatrükikoja OÜ, Tallinn

Djävulens 110722_inlaga 2011-07-22 09.15 Sida 5

En dedikation

Den här romanen tillägnas alla de som verkade i och omkring Domkyrkokörerna och Fryxellska Skolan på sjuttiotalet. Mest av allt vill jag med denna historia minnas Bror och Birgitta Samuelsson, två besjälade och målmedvetna medmänniskor och ledsagare av ett oändligt antal tacksamma sångare.

Det kan finnas enstaka likheter med andra nu levande personer i denna skildring. Ungefär som det kan finnas spår av nötter i nästan vilka livsmedel som helst. Läsaren anses härmed varnad. För livsmedel och litteratur. Man går inte säker någonstans.

Ett tack

Jag är livrädd för att missa någon. Därför tackar jag alla som hjälpt mig med alla mina romaner liksom löpande och i realtid, med en tack-spalt som ligger på min hemsida www.hansolov.nu under ”Författaren”. Men … tack, ändå, du som känner dig träffad.

5

Dj채vulens 110722_inlaga 2011-07-22 09.15 Sida 6

Djävulens 110722_inlaga 2011-07-22 09.15 Sida 7

SÖNDAG Några veckor tidigare

Smaken och sen, a-hatt herren är go-hod Sa-hahahalig den man, som hoppas på honom De klara tonerna från gossopranen lyfter från läktaren och svävar framåt i domkyrkan. Färden är ryckig, som om klangerna bars över församlingen i näbben på ängsliga småfåglar. Septemberkvällens mörker har långsamt krupit ned ur de terrakottafärgade valven. Skuggorna som nyss var trösterika kontraster, hotar dovt och mosaikfönstret bakom altaret har berövats sina klara färger.

Orgelns varma toner spinner ett musikaliskt skyddsnät som tryggt för gossens toner rätt: ned genom tegelvalven mot bänkarna och vidare in i församlingens själ. Med litet tur berör tonerna även lyssnarens sinne och bjuder henne ett ögonblicks andlighet.

Så är solot över och hela kören – tjugosex gossar, tonårspojkar och män – sammanstrålar i ett tema vars budskap är att människan bör lita på herren gud och smaka hans gåvor med öppet sinne. Det är redan varmt på läktaren och om något skulle den största gudagåvan ha varit en tillbringare med vatten. Men här finns inget vatten, bara de tjugosex sångarna, körledaren Samuel Fratello med sin intensivt mörka blick och en domkyrkoorganist som låter rastlösa fingrar löpa över kororgelns 7

Djävulens 110722_inlaga 2011-07-22 09.15 Sida 8

tre klaviaturer. Hans fötter dansar över pedalerna. Verket närmar sig sitt sista crescendo och över kören vilar redan en kvav doft av tjugosju varma kroppar i mörkblå yllekåpor med tunna vita överhängen av bomull.

Salig den man, som hoppas på honom … sjunger sopransolisten Salig den man som hoppas på honom … faller kören in, och sedan avslutar man tillsammans i pianissimo Den man som hoppas på Gud. Klangerna upplöses i tomma intet. Småfåglarna flyr. Men kören blir kvar, Fratello håller dem alla med sin blick. Händerna har han i luften som mitt i en tvätthängning. Så har stillhetens ögonblick passerat, och han slår av. Väldrillat byter kören noter; nästa stycke heter ”Som hjorten trängtar efter vattenbäcken”. Det har Magister Fratello skrivit själv.

Elias sneglar mot Jimmy. Den mallige skitungen har redan fått upp noterna och följer magisterns blick; huvudet på lismande sned. ”Titta på mig. Jag är redo och uppmärksam.” Elias sträcker på sig han också, försöker se lika skärpt och sångarmässig ut. Man skall göra det.

Han kan stycket utantill sedan länge, han lär sig och minns allt av bara farten, men om magistern vill att alla skall ha noterna framme, får det bli så. En doft av stearinljus letar sig in i hans näsborrar.

Sen är det någonting mer, någon av de vuxna basarna kanske har deodorant? Den som pappa kallar för ”dansbandsdoftaren”. Magnus Uggla har också skrivit en låt om den som går ut på att det bara är dansbandsälskare som använder Brut. Men pappa har säkert kommit på idén själv, tänker Elias. Pappa är en sån som tänker egna tankar, till skillnad från mamma som hela tiden förklarar vad det anses av fint, utbildat folk att man skall tänka.

8

Djävulens 110722_inlaga 2011-07-22 09.15 Sida 9

Som hjorten trängtar efter vattenbäcken, så trängtar min själ efter dig o Gud. Elias står mellan Colin och Henrik. Förmodligen vet ingen av dem vad ”trängtar” betyder, tänker han. Men de sjunger ganska bra, de också. Det är därför de står tillsammans, järngänget från 6A på Fryxellska. Magistern vill ha en kärna av killar som verkligen kan, som står ihop. Då kan resten av stämman ”åka med”.

Elias ser hur magistern möter Jimmys blick mitt i en helnot.

Ett busigt flin, som säger ”nu visar vi dem”, skyndar över magisterns ansikte. Jimmy kastar med snedluggen och ser ännu mer ut som en operadiva. Magistern och Jimmy. Alltid.

Mamma säger åt Elias att skärpa sig och ta plats. Visa att han också skall ha solon. Han har ju egentligen en finare och klarare röst än Jimmy. För att inte tala om hur mycket mer lättlärd Elias är. Det tog Jimmy nästan tjugo minuter att få konsonanterna rätt i det löjligt enkla solot i ”Smaken och sen”.

Jimmy ser Elias i ögonvrån. Elias har en otäck blick som tränger in, sticks och går igenom allt och alla. Duktig på musik och bäst i klassen. Som om han kom från en annan planet. Elias är som två personer. Den ena är klasskompisen som är okej på brännboll, flipper och fotboll och bra på gitarr. Den andra är den där som kan sitta en hel rast på bänken och tyst studera alla andra. Med den där otäcka blicken.

Fast, tänker Jimmy, Elias vet inte allt. Jimmy vet någonting som ingen annan vet. Och det gäller Elias. Jimmy har råkat se något som de inte ville att han skulle få se. Tanken på DET, får honom att hånle mot Elias, mitt i sången. Jimmy riktigt ser hur Elias surnar till. Elias är lättretad.

Och sedan sjunger kören att var dag har nog av sin egen plåga.

9

Djävulens 110722_inlaga 2011-07-22 09.15 Sida 10

ONSDAG

Samlingssalen i Västerås polishus, onsdagen den 3 oktober 1978 klockan 08.00

Benny Modigh såg vakthavande kommissarien Dellerstam kliva upp på podiet. Kommissarien slog sig som vanligt ned framför den fyrtiohövdade skaran med en utandning som nog kunde tolkas som en suck, sträckte ut sina hundrasjuttiotre centimetrar i ett fåfängt försök att vinna några millimeter (eller åtminstone få uniformen att strama något mindre, någonstans på den satta kroppen) och såg ut över sin församling. Han tycktes konstatera att närvaron var acceptabel, kontrollerade att de bakre salsdörrarna var stängda och tog till orda: – Glädjande nog tycks det grövsta brott som inträffat sedan vi sågs senast vara Ronnie Hellströms insats mot Tjeckerna i gårdagskvällens EM-kval. Om man nu inte räknar ett inbrott på OK i Skultuna där varor för närmare tretusen kronor tillgreps.

Så följde en längre detaljerad betraktelse över det som inträffat under seneftermiddagen och natten. Dellerstam var inte onödigt pratsam. Estraden var inte hans element, bara ett praktiskt verktyg. Han gick rakt på sak igenom dagens arbetsuppgifter, påminde om pågående utredningar och ramade gärna in sina betraktelser genom att här och där relatera till domar mot sådana som gripits av någon närvarande; senast en 27-åring som fått sex månader i fängelse för att ha pistolhotat sin farmor.

10

Djävulens 110722_inlaga 2011-07-22 09.15 Sida 11

Benny satt mitt i salen, i höjd med den imponerande öppna spisen på långväggen, tillsammans med sina kollegor från spaningsroteln. Med sina trettiotvå år var han yngst på avdelningen och yngst bland inspektörerna. Under normala omständigheter hade man nog förväntat sig att han skulle blivit ”trafiken” trogen ytterligare några år, inte minst eftersom stämningen under rotelchefen Tord Albinsson var så god att avdelningen blivit en plats som attraherade sökande från distrikt runt hela Sverige.

Men Benny var ett unikum. Hans gåva var ingenting man snackade om med kollegorna, precis, men ändå en viktig förklaring till att karriären hittills gått så snabbt som den gjort.

Fysiskt sett var Benny Modigh den vakthavande kommissariens motsats. Han var närmare hundranittio centimeter lång med en kroppsbyggnad som ingav respekt utan att signalera träningsnarkomani. Hans uppsyn var orutinerat vänlig, öppen och nyfiken och där Dellerstams hårstrån grånat eller gett sig av, bjöd de Modighska generna på ett mörkbrunt tjockt hårsvall.

Det var när Dellerstam kom till morgonens sista programpunkt som Benny kände någonting börja röra sig i magtrakten.

– Jag höll nästan på att glömma. En av våra återkommande kunder försätts snart på fri fot. Jag vet att flera av er känner Sverre Näslund väl. Och om jag inte minns fel, var det väl Nordlander som höll i utredningen när han åkte in för det väpnade rånet mot Handelsbanken för ett antal år sedan. Nå, om en vecka är han åter ibland oss.

Dellerstam sänkte rösten. Känslan av oro i Bennys maggrop tilltog. Det stack välbekant i nackmusklerna. En föraning. Helt klart. Men om vad?

– Näslund är en otrevlig djävel och ingen har väl glömt hur han behandlade kassörskorna under det sista rånet. Det som gör saken extra intressant är att vi aldrig hittade rånbytet. Trots att vi grep honom inom tolv timmar från attacken, lyckades han 11

Djävulens 110722_inlaga 2011-07-22 09.15 Sida 12

alltså stuva undan en halv miljon kronor på något vis. Officiellt har han avtjänat sitt straff och är en medborgare bland andra.

Men jag skulle ändå vilja att ni höll ögon och öron ovanligt öppna kring vad som händer, både inför och efter att han släppts. Frågor på det? Om inte, så kör vi. Östjädra den 3 oktober 1978 klockan 15.15

Luffarna på Tuborgburken log. Men trots att den längre, mörke av dem, Perikles, i en pratbubbla förklarade för sin olycksbroder att en Tuborg smakade bäst ”hvergang”, kunde inte Nicodem Wroblewski hålla med honom. Den senaste ölen hade smakat beskare än en måndagsmorgon utan stålar.

Wroblewski – eller ”Polacken” som han kallades av de få som överhuvudtaget brydde sig om att lägga hans identitet på minnet – fimpade en John Silver i burken och stirrade matt ut över det slagfält som en gång varit ett vardagsrum.

Stupade överallt: tomma ölburkar, explorerflaskor och utbrunna ofimpade cigaretter som bränt sin sista tjära rakt ned i det en gång fernissade trägolvet. Ett kaos var det, och över alltsammans låg en tystnad som nästan sved i öronen. Om inte nålen i stereon gått åt helvete, någon djävel som sneade ur hade dragit ut den ur pickupen och krossat den med sin träskoklack, hade han kunnat sätta på en skiva. Om någonting i den orange backen med plattor fortfarande var helt.

Det kliade i skäggstubben och sved i arslet. Han frös fastän värmen var på, och varje pulsslag fick hans huvud att svälla och smärta.

Sex dagar kvar. När de sade det, trodde han inte sina öron.

Han hade räknat med att ha något år på sig, åtminstone sex månader. Han såg redan scenen för sitt inre: Näslund, nyss utsläppt från Kumla, har bara varit och hämtat sin Plymouth Valiant – en ommålad snutvagga, dessutom – och svänger upp 12

Djävulens 110722_inlaga 2011-07-22 09.15 Sida 13

på tomten som om han äger den. Han lämnar några av de som säkert följer med honom i bilen sittande på huven och kliver rakt in i huset utan att knacka, ringa på eller göra någonting annat som kunde få någon att tro att han inte behärskar hela världen och kan ta för sig utan att be om det. Eftersom snuten garanterat spanar på honom, kommer det inte att överlämnas några pengar där och då. Men det kommer att diskuteras exakt på vilket ställe pengarna skall överlämnas samma kväll. Kanske blir det på något av de sex, sju ställen som de hade som överlämningsställe innan Näslund åkte in. Kanske har han redan fixat nya.

Fast det är ju problemet. Det kommer inte att bli någon överlämning. Pengar har en tendens att gå åt. Och på sex år kan även en halv miljon sippra ur sin gömma. En fylleslagsresa till Gambia här, en thailandstripp där. Några vändor med Vikingbåten och sen är första hundringen borta. Den som Nicodem Wroblewski i någon mening ärligt förtjänat. Återstår fyrahundra som går ungefär samma väg.

Så när Näslund kommer, tar allting en otrevlig vändning.

Sex dagar kvar. Och frågan är bara hur smärtsamt det kommer att bli innan han dör. Om han inte djävligt snabbt kommer på ett sätt att fylla kassan, vill säga.

Kyrkbacksgården den 3 oktober 1978 klockan 17.40

– Varför måste vi alltid komma så tidigt när din mamma skjutsar? frågade Jimmy och flinade för att Elias skulle ha klart för sig att han var medskyldig till den pinsamma situationen.

– Hon tror på att ha tidsmarginal ifall nånting skulle gå på tok, svarade Elias. Sen skall hon ju till kvällsgymnasiet också.

– Jaha. Så hon pluggar, säger hon, sade Jimmy. Tror du på det? Varför plugga när man inte behöver? Det är ju bara träligt.

Kunde hon inte göra nåt roligare?

13

Djävulens 110722_inlaga 2011-07-22 09.15 Sida 14

– Litet bildning har väl aldrig skadat, sade Elias reflexmässigt.

– Nänä, flinade Jimmy. Säkert. Han drog upp en påse ur fickan: Gelehallon, vill du ha?

Han lade huvudet på sned och flinade igen. Fast den här gången helt oretfullt.

Typiskt Jimmy, tänkte Elias. Man behövde inte vara många minuter med Jimmy för att bli irriterad på honom. Och sen var han skitbussig och bjöd på geléhallon. Varför behövde han hela tiden hålla på sådär? Ibland var Jimmy nästan hans bästis.

Ibland ville Elias … ta ett brännbollsträ och klappa till honom.

Som när Merja av misstag bröt näsbenet på lillebror Matti.

Fast med mening. Hårt.

Han tryckte upp dörren till Kyrkbacksgårdens repetitionslokal så hårt han kunde. Det var alltid tävling mellan honom och den tröga dörren, som om de hade kommit överens om att alltid försöka att sätta varandra på plats. Colin var som vanligt på plats före dem. Ingen annan. Men, tänkte Elias, snart skulle tjocka Ove komma och sedan resten av altarna, varför de nu jämt behövde komma i flock. Så några yngre sopraner – Jonatan och Klas, kanske. Sedan resten. Och om en halvtimme skulle hela repetitionen dra igång. Först då.

– Jag går upp till magistern då, och hämtar noterna, meddelade Jimmy litet högdraget efter att ha hängt upp sin svarta Skiyotjacka på kroken.

Magistern bodde inte långt från Kyrkbacksgården. Femtio meter, kanske. Ut genom grinden, kullerstensbacken upp och en liten bit till vänster på Blåsbogatan också. Han och hans snälla, mysiga Gina som alltid pratade som en glad operasopran.

Under jackan hade Jimmy, precis som Colin och Elias, en mörkblå v-ringad plyschtröja med köremblemet på. Det var inte krav på det, men alla killar som ville något med sin sång var medvetna om att körtröjan gav pluspoäng hos magistern.

14

Djävulens 110722_inlaga 2011-07-22 09.15 Sida 15

– När tror du att magistern väljer någon ny som hämtar noterna? frågade Colin plötsligt.

– Ingen aning, suckade Elias. I våras fick Jimmy inte hämta noterna på tre veckor när han kommit försent, minns du?

– Det tog då inte särskilt lång tid att fjäska sig in igen, suckade Colin.

Colin var från England. Om det var därför, visste Elias inte, men han var den absolut snällaste killen i kören. För snäll; liksom snäll på det där duktiga viset. En småvuxen kille med rakt, brunt hår och rak brun blick. En sån som gärna uppfostrade andra, till och med jämnåriga och gärna diskuterade vad som var rätt och fel. Litet som Elias mamma, när han nu tänkte på det. Men han och Colin förenades åtminstone i sin avsky för Jimmy.

Utrymmet var egentligen alldeles för litet för en hel gosskör och bestod av ett trångt och mörkt teglat väntrum med en träbänk i markplanet och en trappa ned mot repetitionslokalen.

Utanför den låsta replokalen var det inte mycket mer plats än att man kunde öppna dörren utan att fastna. Ändå var det där som de flesta stod när det närmade sig rep. De stod där och knuffades, skrek och luktade svett, barnslighet och fuktiga plyschtröjor.

Tjocka Ove och hans altkompisar drällde in och började sjunga. De flesta gick i sjuan eller åttan och skulle snart komma in i målbrottet.

Fler sångare anlände. Snart var sorlet, skratten och skriken uppe i de nivåer som oftast fick Elias att bara vilja sitta i ett hörn och tänka sig bort. Så han gjorde just det; satte sig på bänken bredvid Colin, lutade huvudet mot tegelväggen och tänkte på filmen Grease som han förmodligen skulle se bland de första i klassen, redan på lördag. Med pappa.

Och plötsligt var magistern där. I dörren stannade han, rätade på ryggen som en militär och röt sitt vanliga ”Silentium, var 15

Djävulens 110722_inlaga 2011-07-22 09.15 Sida 16

inte dum”. På ytan var det skämtsamt men Elias kunde känna att han var arg. Trots att han varit långt inne i sina fantasier om femtiotalsfilmen och hur det skulle kännas att glida runt i en riktig amerikanare med en tuff läderjacka i stället för en körtröja i mörkblå plysch, kände han närvaron av en bomb redo att brisera. Sångarna tystnade som om deras liv hängde på det och magistern gick med tunga steg ned för trappen för att låsa upp.

Det var då Elias såg det. Magistern hade noterna under armen. Var var Jimmy?

16

Djävulens 110722_inlaga 2011-07-22 09.15 Sida 17

TORSDAG

Den 4 oktober 1978, tidigt på morgonen i Västerås Domkyrka

Ingen död är den andra lik och för de som sällan möter döden, är varje kontakt skrämmande, fascinerande och kväljande på samma gång. Samt omsluten i ofattbar sorg. Allt detta kände de församlade i vapenhuset i Västerås Domkyrka.

Telefonsamtalet nådde Västeråspolisen några minuter efter sex på fredagsmorgonen. Vakthavande kommissarie Dellerstam skickade omedelbart två män från ordningsroteln till platsen för att säkra omgivningen. När han några minuter senare fick tag på tekniska, var de första polismännen således redan på plats och igång med avspärrningarna. Rättsläkare Lars Jarnemark hade längre att resa. Inte ens med blåljus gick det fortare än på trekvart att ta sig från Uppsala. Därför skulle han med all sannolikhet inte få möta liket på plats, utan på Centrallasarettet.

Tjugo minuter efter larmet var inte mindre än sex man utöver upphittaren på plats; tekniker, hundförare, ordningspoliser och Bengt Nordlander, biträdande chef vid våldsroteln som varit redo att kliva på när karusellen började snurra.

Ett barn var mördat. En ung människa var rånad på sin framtid. Föräldrar hade berövats sin fortsättning på livet.

Smärtan låg tung över dem alla; lika dovmörk och kall som kyrkogolvets gråsvarta stenar. Nordlander stod i trappan som ledde upp mot en övningslokal och bakre läktaren. Han knä17

Djävulens 110722_inlaga 2011-07-22 09.15 Sida 18

böjde än en gång bredvid det bylte som en gång varit en levande, varm tolv år gammal gosskörssopran. Om likets identitet rådde ju inget tvivel. Detta var den pojke som rapporterats försvunnen under gårdagskvällen och eftersökts hela natten. Eller, rättade han sig. Det var det inte alls. Detta var allt som återstod av Jimmy Magnusson. Sångröst, lidelser, andetag; allt detta hade redan försvunnit. Kvar var ett iskallt skal och frågor som det var hans plikt att utreda och besvara: Varför? Vem? När?

Mord var ingen vanlig företeelse i Västerås. Nordlander hade för sig att det gått mer än två år sedan det senaste. Och när de väl inträffade, var omständigheterna sällan svåra att begripa: oftast handlade det om kända våldsverkare som råkat i strid. Någon enstaka gång om rånoffer som satt sig till motvärn. Ibland var de svåra att skilja från olyckor.

Så inte denna död.

Den okulära inspektionen på plats lämnade inget tvivel om dödsorsaken. Killstackarn hade ett elakt, djupt sår i bakhuvudet, eller sår: spår av en rejäl smäll som om någon försökt krossa hans huvud med ett tungt föremål. Kroppen: redan stel, vriden i trappan, som om killen dött mitt under ett simhopp.

Men såret var ingen fallskada, tänkte Nordlander. Det var inget man tillfogar någon i förbifarten. Inget man snubblar och orsakar själv. Stanken kring liket avslöjade att döden inträtt för åtskilliga timmar sedan. Nordlander suckade tungt. Hugget var tillräckligt uppenbart och spektakulärt för att inte kunna hemlighållas. Morgondagens rubriker skulle bli av det sensationella slaget. ”Hammarmord på körgosse”, eller någonting sådant skulle de hitta på. Till vad nytta för utredningen? De efterlevande? Till vad nytta för någon annan än släkterna Pers och Bonniers?

– Modigh, kom hit, röt han nedåt trappan och Benny lydde.

– Vad säger du?

– Fyfan, sade Benny. Stackars lille sate.

18

Djävulens 110722_inlaga 2011-07-22 09.15 Sida 19

Benny motstod en reflex att stryka pojken över huvudet, att klappa den olycklige lille kille som råkat så brutalt och onödigt illa ut, för att försäkra att ”allt skulle bli bra”.

För det skulle det ju inte.

Han blundade och försökte samla tankarna, rörde lätt vid pojkens plyschklädda rygg. Bakgrundssorlet försvann och för sitt inre kunde han nästan se Jimmy Magnussons sista sekund i livet, nästan känna smärtan i bakhuvudet och tyngdlösheten i fallet nedför trappan.

– Djävulens Tonsteg, sade han.

– Vad? frågade Nordlander.

– Ser du hur killen ligger? Trappsteget som han landat på är högre än alla de andra, förklarade Benny. Och därför är det också mer slitet just under hans huvud. Som om de som gått i trappan under hundratals år stannat till just här och bytt fot för att inte snubbla. Trappsteget kallas ”Djävulens Tonsteg”, jag har hört talas om det någonstans.

– Går du ofta i kyrkan? undrade Nordlander.

– Nej, svarade Benny tyst.

– Vad tror du hände här egentligen? frågade Nordlander.

– Trappan leder dels till orgelläktaren, dels till ett rum som används som replokal för kören inför konserter, rekapitulerade Benny. Läktaren rakt uppför trappen och körlokalen snett uppåt vänster. Jag skulle gissa att killstackarn kommer från läktarhållet.

– Nordlander, hördes en röst uppifrån trappan. Det var här det började!

Den ene teknikern, en stadig bit från Tillberga, tittade ned på dem och fortsatte: – Vi har blodspår och en hårtuss här. Ser ut att komma från grabben.

Ja, eller någon av alla de andra som fått huvudet inslaget här det senaste dygnet, tänkte Benny för sig själv.

19

Djävulens 110722_inlaga 2011-07-22 09.15 Sida 20

De reste sig och gick upp på läktaren. Den var djupare och bredare än Benny förväntat sig. Till höger var utrymmet för kören, samt en magnifik orgel. Till vänster uppför en kort trappa fanns öppna garderober där körens kåpor och andra dräkter, troligen prästernas, hängde. Golvet var av gråsvart sten, som på så många andra ställen i kyrkan. Rakt framåt, bakom Jesus på korset, syntes altaret med sitt förgyllda altarskåp och i bakgrunden det runda mosaikfönstret. Luften var sval och i det närmaste doftfri. Benny kom på sig med att dra sitt första riktiga andetag på flera minuter.

– Ser ni, förklarade teknikern. Här på golvet och här på den högra dörrposten har vi blodstänk. Och här ser vi också några hårstrån. Kanske nackhår. Pojken var ju kortklippt i nacken.

De betraktade fyndet under tystnad en kort stund. Sedan sade Nordlander: – Den som attackerade honom, kom alltså från vänster.

Såret i bakhuvudet och stänken talar samma språk. Pojken försökte fly, men stoppades. Av vad?

De såg sig omkring, spanade efter tillhyggen. Den svarta golvkandelabern till höger på läktaren? Krucifixet ovanför dörren? En av de tunga trästolarna? Underredet till dirigentnotstället?

– Jag gissar på någonting mindre och tyngre, förklarade teknikern. En hammare, eller någonting ditåt.

– Kartlägg alla vänsterhänta snickare, sade Nordlander.

Börja med Josef av Nasaret, Jesus extrapappa.

Varken Benny eller teknikern log. Försöket till skämt föll som en stearindroppe till läktargolvet och stelnade.

– Sök vidare här, kommenderade Nordlander överflödigt.

Vi har en miljon småsaker att leta efter. Nu vill jag tala med den som påträffade gossen. *** 20

Djävulens 110722_inlaga 2011-07-22 09.15 Sida 21

Hon var som en gammaldags porslinsdocka, tänkte Benny: spröd och nästan genomskinlig. Han antecknade ”Elsa Guldbrand, ensamstående 76 år, pensionär och kyrkvärd”, i sitt block.

– Var kyrkan låst när ni kom hit, frågade Nordlander.

– Ja. Det finns fyra dörrar till kyrkan: huvudentrén, söder och norr sidodörr och en separat ingång till sakristian. Jag har för vana att försäkra mig om att samtliga är låsta när jag kommer hit på morgonen.

Svaret levererades med en mild och välkontrollerad stämma, mörkare i tonen än Benny förväntat sig. Elsa Guldbrand hade kanske sjungit i någon kyrkokör som yngre, måhända gjorde hon det fortfarande, tänkte han.

– Och, om jag får fråga, vad gjorde ni här så tidigt på morgonen?

– Jag har inga uppgifter här så dags, kommissarien, log Elsa.

Men jag ser vår kyrka som mitt andra hem. Därför kommer jag hit när jag vaknat och ätit frukost. Jag trivs i herrens hus och fördriver mina första timmar varje dag här. Åtminstone har jag gjort det fram tills idag.

Det försiktiga leendet försvann ur dockansiktet och ögonen tårades.

– Jag förstår inte … vem har … lille Jimmy?

– Vi vet inte ännu, förklarade Nordlander. Men vi skall ta reda på det. Hur många har nycklar till kyrkan?

– Vår kyrka har stått här sedan sjuttonhundratalet, kommissarien. Och även om lås bytts sedan dess … jag skulle nog fråga Tage, den ansvarige kyrkvaktmästaren.

– Och var även dörren till läktartrappan låst?

– Ja, det var den. Det är den alltid när vi inte har musik därifrån.

Benny fick en ingivelse: – Vad fick er att låsa upp dörren och gå upp mot läktaren? frågade han.

21

Djävulens 110722_inlaga 2011-07-22 09.15 Sida 22

– Jag hörde sång, snyftade Elsa Guldbrand. Jag hörde en gossopran, som sjöng ”Smaken och sen”. Det var så vackert …

Fryxellska Skolan klockan 09:10 samma torsdagsmorgon

Mitt i geografilektionen ringde klassrumstelefonen. Den var modern, av något utländskt trebokstavsfabrikat och ännu inte gulnad i plasten, med en spiralsladd som inte hunnit sno sig bortom all räddning. De fyra salarna på första våningen i gårdshuset, det vill säga femmornas och sexornas klassrum, hade fått sådana först. Litet lyxigt, tyckte Elias.

Klassföreståndarinnan, Birgitta Fredriksson, svarade. Hon var en liten mörkhårig kvinna, gymnastiskt byggd med en pepparkornsögd blick som såg tvärs över klassrummet, runt hörn, rakt igenom fuskare och naturligtvis via nacken vid behov. Fröken Birgitta, som egentligen var ”fru” med en man som hämtade henne varje dag i en blänkande, gräsmattegrön Opel Ascona, var vänlig i sin rättframma stränghet. Hon hade nog samma valspråk som Elias mamma: ”Regler och principer håller oss kvar på vägen mot lyckan.” Fast hon var aldrig lika taskig som mamma. Den som bröt mot mammas regler drabbades av svåra straff. Som den gången familjens Gröna Lundresa blev inställd för att pappa blivit en timme sen hem från jobbet.

Med fröken Birgitta var det annorlunda. Man kunde se när hon rörde sig tillsammans med kollegorna att hon även hade deras respekt. Hon talade lågmält och intensivt med de andra fröknarna under rasterna och lyssnades på. Andäktigt. Prov rättades till nästföljande dag, betyg sattes utan hänsyn till fjäsk och ordning rådde i klassrummet.

Fram tills precis denna stund.

Den bekymrade rynkan i pannan, som annars mest brukade visa sig under trixiga matematiklektioner, djupnade under det korta samtalet. Och omedelbart efter att hon lagt på luren med 22