9789187648823

V I N N A R E AV ”Gastkramande originell…”

I N T E R N AT I O N A L D A G G E R A W A R D 2 0 1 5

T H E T IM E S

PIERRE LEMAITRE

CAMILLE ”Sista delen i serien om kommissarie Verhoeven är verkligen fantastisk.”

PUBLISHERS WEEKLY

thriller

camille

Pierre Lemaitre

Camille Översättning: Sofia Nordin Fischer

thriller

Av samma författare: Alex (2017)

PIERRE LEMAITRE, CAMILLE

Originalets titel: Sacrifices Copyright © Editions Albin Michel – Paris 2012 Translation copyright © 2017 by Sekwa förlag Citatet ur Jennifers sista dans: en polisroman från Glasgow av William McIlvanney (Norstedts 1979) på sida 358-59 är översatt av Thomas Preis. Översättning: Sofia Nordin Fischer Omslag: Magnus Petersson Omslagsbild: © Tony Guerra Photography/Getty Images Författarporträtt: © Bruno Charoy Typografi och form: Sebastian Gröndahl Typsnitt: Minion Pro Tryck: Nørhaven, Danmark 2017 Första upplagan, första tryckningen ISBN 978-91-87648-82-3 Sekwa förlag AB Tyska brinken 19, 3 tr 111 27 Stockholm www.sekwa.se

Till Pascaline Till Cathy Bordeau, fรถr hennes stรถd.

Med tillgivenhet.

Vi känner bara till en bråkdel av vad som händer oss.

Vi vet inte hur lite himlen betalar för hur mycket helvete.

William Gaddis, The Recognitions

dag 1

10.00 En händelse måste betraktas som avgörande om den innebär att hela ens liv sätts ur balans. Camille Verhoeven läste det några månader tidigare i en artikel om ”Historiens acceleration”. En sådan avgörande händelse är så skakande och oväntad att den kan lamslå hela nervsystemet. Den är lätt att skilja från andra missöden i livet eftersom den är så enormt intensiv och därför förstår man omedelbart, i samma stund som den inträffar, vilka oerhörda följder den kommer att få. Man inser att det som nu sker är definitivt och oåterkalleligt.

Till exempel tre skott med pumphagel mot kvinnan man älskar.

Det är vad Camille snart ska uppleva.

Och det spelar ingen roll om du, precis som han, är på väg till din bäste väns begravning och känner att du redan har nog med elände den dagen. Ödet struntar blankt i sådana trivialiteter. Ödet är fullt kapabelt att mot alla odds u ­ ppenbara 11

sig i form av en mördare beväpnad med ett pumphagelgevär med avsågad pipa: en Mossberg 500 kaliber 12.

Frågan är hur du reagerar. Det är själva haken.

Din hjärna är vid det laget i en sådan chock att du förmodligen handlar rent instinktivt. Om till exempel kvinnan du älskar bokstavligen har blivit slagen sönder och samman precis före de tre skotten och du klart och tydligt ser hur mördaren lägger geväret mot axeln efter att ha laddat det med en hastig rörelse.

Det är i sådana situationer som exceptionella människor utmärker sig genom att fatta kloka beslut under fruktansvärda omständigheter.

Men om du bara är en helt vanlig person får du försvara dig bäst du kan. Och om du ställs inför en sådan omvälvande händelse kommer du förmodligen att reagera otillräckligt eller felaktigt, om du inte bara blir stående fullständigt handlingsförlamad.

När du har nått en viss ålder eller om du redan har fått ditt liv förstört på ett liknande sätt, tror du kanske att du har blivit immun. Så är det med Camille. Hans första fru blev mördad, en tragisk historia, det tog honom flera år att hämta sig. När du har gått igenom en sådan prövning tror du att ingenting kan hända dig mer.

Men det är en fälla.

Du är inte längre på din vakt.

Och ödet har näsa för sådana saker. Därför finns det ingen bättre tidpunkt att ge dig en rak höger.

För att påminna dig om slumpens osvikliga punktlighet.

12

Anne Forestier går in genom huvudentrén strax efter att Galerie Monier har öppnat för dagen. Det är nästan tomt i shoppinggallerian. En lätt kväljande lukt av rengöringsmedel svävar fortfarande i luften. Butikerna har precis öppnat, personalen håller fortfarande på att placera ut bord med böcker, smycken och presentartiklar i mittgången.

Gallerian uppfördes på den nedre delen av Champs-­ Élysées under 1800-talet. Där finns mest lyxbutiker som säljer pappersartiklar, skinnprodukter och antikviteter.

En uppmärksam besökare kan lyfta blicken mot det välvda glastaket och lägga märke till en mängd art deco-detaljer: fajans­ornament, kornischer och små färgade glasrutor.

Anne kunde också ha beundrat dem om hon hade känt för det men hon låter helst bli. Hon är ingen morgonmänniska, det är hon den första att erkänna. Den här tiden på dygnet är takhöjd och arkitek­toniska utsmyckningar det sista hon bryr sig om.

Framför allt behöver hon kaffe. Starkt och svart.

För i morse ville Camille nästan som med flit ligga kvar med henne i sängen. Han är nämligen morgonpigg i motsats till henne. Men Anne var inte på humör. Så efter att försiktigt ha avvisat Camilles närmanden – han har väldigt varma händer, det är inte alltid så lätt att stå emot – hoppade hon in i duschen och glömde bort att hon hade gjort sig en kopp kaffe. Hon kom tillbaka till köket med en handduk om håret för att upptäcka att kaffet hade kallnat, och sedan tappade hon en kontaktlins i handfatet, men lyckades rädda den i sista stund.

Efter det var det dags att gå. På tom mage.

Så fort hon kommer in i Galerie Monier några minuter 13

efter tio sätter hon sig därför vid ett bord utanför det lilla brasseriet precis innanför entrén. Hon är dagens första kund. Kaffemaskinen är inte riktigt varm ännu så hon måste ge sig till tåls innan hon kan bli serverad. Hon tittar på klockan hela tiden, men inte för att hon har bråttom. Det är på grund av servitören. Hon försöker visa för honom att hon inte är intresserad. Eftersom han inte har något att göra medan han väntar på att kaffemaskinen ska bli klar försöker han få igång ett samtal med henne. Han torkar bord i närheten, spanar på henne över axeln och försöker se oberörd ut medan han smyger allt närmare i koncentriska cirklar.

Han är en mallig typ, lång och smal med blont fett hår, en sådan som ofta jobbar på turistorter. När han är klar med det sista bordet ställer han sig bredvid henne med handen i korsryggen och drar en belåten suck samtidigt som han tittar ut genom fönstret och levererar dagens reflektion om väder och vind, en förbluffande intetsägande observation.

Servitören är en idiot men han har god smak. Som fyrtioåring är Anne fortfarande hänförande: fint mörkt hår, vackert ljusgröna ögon och ett verkligt bländande leende. Hon är kort sagt en strålande kvinna. Och så har hon skrattgropar.

Rörelserna är mjuka och smidiga och man får omedelbart lust att röra vid henne eftersom allt hos henne ser så runt och fast ut; brösten, baken, den lilla magen, låren – ja, alltsammans är faktiskt runt och fast. Hon har en kropp som kan göra vem som helst galen.

Varje gång Camille tänker på henne frågar han sig varför hon är ihop med honom. Han är femtio år och nästan skallig, men framför allt är han bara 145 centimeter lång. Som jämförelse är det ungefär så lång som trettonåriga pojkar 14

brukar vara. Och för att undvika spekulationer kan det lika gärna nämnas att Anne inte är jättelång, men hon är ändå tjugotvå centimeter längre än han. Huvudet högre, alltså.

Anne besvarar servitörens närmanden med ett charmerande leende som tydligt säger ”dra åt helvete” (killen nickar att han förstår, det var tacken för att han försökte vara trevlig) och så fort hon har druckit upp kaffet går hon tvärs igenom Galerie Monier i riktning mot Rue Georges-Flandrin.

Hon är nästan framme när hon sticker ner handen i väskan, förmodligen för att ta upp plånboken, och känner något fuktigt. Hennes fingrar är fulla av bläck. En penna som läcker.

För Camille börjar hela historien med pennan. Eller med Annes val att gå till just den här gallerian och inte en annan, just den här morgonen och inte en annan, osv. Man kan bli fullkomligt förvirrad av att tänka på vilken serie av tillfälligheter som måste sammanfalla för att katastrofen ska kunna inträffa. Men det var ju precis en sådan serie av tillfälligheter som gjorde att Camille mötte Anne för första gången, så det finns ändå gränser för vad man får beklaga sig över.

Tillbaka till bläckpennan, en helt vanlig penna som nu alltså läcker. Mörkblå och väldigt liten. Camille minns den klart och tydligt. Anne är vänsterhänt, när hon skriver håller hon handen i en minst sagt speciell vinkel, det är svårt att förstå hur hon lyckas, och dessutom skriver hon med väldigt stora bokstäver, det ser ut som rader med hastigt nerklottrade underskrifter och av någon märklig anledning väljer hon alltid pyttesmå pennor vilket gör att det ser ännu mer häpnadsväckande ut.

När Anne drar upp handen som nu är full med bläck ur handväskan, undrar hon förstås om innehållet har klarat 15

sig. Hon ser sig omkring, och till höger upptäcker hon en stor trälåda med växter. Hon sätter ner väskan på lådans kant och börjar tömma den.

Hon är ganska irriterad, men det är inte lika illa som hon befarade. Om man känner Anne lite grann blir man förvånad över att hon är så upprörd, för hon äger ingenting av värde. Varken i väskan eller i livet. Kläderna hon har på sig skulle vem som helst ha råd med. Hon har aldrig ägt vare sig lägenhet eller bil, hon spenderar det hon tjänar, inte mer, men aldrig mindre heller. Hon har inget sparkonto för det har man inte i hennes familj: Hennes far var affärsman. Han hade sett till att bli invald som kassör i ett fyrtiotal styrelser.

Just som han höll på att gå i konkurs stack han med alla kassorna och sågs aldrig till igen. Det måste vara förklaringen till varför Anne har ett så distanserat förhållande till pengar.

Hon har inte haft det svårt ekonomiskt sedan hon hade ensam vårdnad om sin dotter, Agathe, och det börjar bli länge sedan.

Anne slänger pennan i en papperskorg och stoppar mobiltelefonen i jackfickan. Plånboken har fått fläckar, bara att kasta den också, men innehållet är oskadat. Handväskans innerfoder är fuktigt, men bläcket har inte gått igenom.

Anne funderar kanske på om hon ska köpa en ny väska redan nu på förmiddagen, hon befinner sig ju i en shoppinggalleria, men det får vi aldrig veta eftersom det som händer härnäst kommer att sätta stopp för alla hennes planer. För stunden nöjer hon sig med att täcka botten på väskan så gott det går med några pappersnäsdukar som hon har med sig.

När hon är färdig ser hon till sin förtret att fingrarna är fulla med bläck, nu på båda händerna.

16

Hon skulle kunna gå tillbaka till brasseriet, men tanken på att träffa servitören igen är inte särskilt lockande. Ändå stålsätter hon sig för att göra det när hon plötsligt ser en skylt som visar riktningen mot en offentlig toalett, något det vanligtvis inte finns många av på sådana här ställen. Den ligger precis efter konditori Cardon och guldsmedsbutiken Desfossés.

Och det är nu allting sätter igång på allvar.

Anne går de trettio metrarna fram till toaletten, öppnar dörren och står öga mot öga med två män.

De har tagit sig in genom nödutgången från Rue Damiani och är på väg in i gallerian.

Det är nästan på sekunden. Ja, det är löjligt, men likafullt ett faktum: om Anne hade kommit in fem sekunder senare skulle de ha fått på sig rånarluvorna och allt skulle ha varit väldigt annorlunda.

I stället sker följande: Anne kommer in och alla stelnar till, överraskade.

Hon tittar från den ene mannen till den andre, förskräckt över att de är där, över deras kläder och särskilt de svarta overallerna.

Och vapnen. Pumphagelgevär. De är skrämmande, även för någon som inte kan ett smack om vapen.

Den kortare av männen väser något, kanske är det ett skrik. Anne ser på honom, han är chockad. Hon vrider huvudet mot den andre. Han är längre, med ett hårt, kantigt ansikte. Scenen varar bara i några sekunder, men de blir stående mållösa, som förstenade. Alla tre är fullständigt överrumplade. Snabbt drar de båda männen på sig rånarluvorna. Den längste höjer sitt vapen, vänder sig halvt bort för att 17

ta sats, och som om han skulle fälla en ek med en yxa smäller han till Anne rakt i ansiktet med änden på geväret.

Med full kraft.

Han spräcker skallen på henne, bokstavligen. Han utstöter till och med ett slags djupt stönande, som en tennisspelare när han slår till bollen.

Anne slungas bakåt, famlar efter något att ta tag i, men hittar inget. Slaget kom så plötsligt och var så våldsamt att det känns som om huvudet har lossnat från kroppen. Hon kastas baklänges mer än en meter, bakhuvudet smäller i dörren, hon slår ut med armarna och sjunker ihop på golvet.

Träkolven har gjort ett djupt sår över halva ansiktet på henne, från käken upp till tinningen, vänstra kindbenet är krossat, det klövs itu som en frukt, och en tio centimeter lång reva har fläkts upp över kinden, blodet började spruta direkt. Ljudet från slaget påminde om när en boxningshandske träffar en träningssäck. I Annes huvud ekade det som ett hammarslag, om hammaren hade haft ett tjugo centimeter brett huvud och svingats med två händer.

Den andre mannen börjar skrika och ser rasande ut.

Anne hör honom, men väldigt långt borta, eftersom hon har fullt upp med att försöka orientera sig.

Som om ingenting hade hänt går den längste av dem bort till Anne, riktar gevärspipan mot hennes huvud, laddar vapnet med en yvig, snabb rörelse och ska precis trycka av när hans medhjälpare börjar skrika igen. Betydligt högre den här gången. Kanske griper han till och med tag i hans arm.

Anne är så omtöcknad att hon inte klarar av att öppna ögonen, det är bara händerna som rör sig, öppnas och stängs i tomma luften, krampaktigt och okontrollerat.

18

Mannen som håller i pumphagelgeväret stannar upp, vänder sig om, tvekar. Det är sant, en skottsalva är det säkraste sättet att få snutarna på plats innan man ens har satt igång, det vet alla yrkeskriminella. Han blir stående en sekund och tänker på hur han ska gå vidare och så fort han har bestämt sig vänder han sig på nytt mot Anne och sparkar henne flera gånger i ansiktet och magen. Hon försöker slingra sig undan men även om hon hade haft kraft till det, hindras hon av dörren där hon ligger inklämd. Hon är fast.

På ena sidan har hon dörren som hon ligger upptryckt mot, på den andra sidan står mannen och balanserar på vänster fot medan han sparkar henne hårt med högra skospetsen.

Under ett uppehåll mellan två omgångar med sparkar kippar Anne efter andan, mannen hejdar sig ett kort ögonblick och sedan, antagligen för att han inte har uppnått det resultat han hoppades på, bestämmer han sig för att ta till en mer radikal metod: han vänder på geväret, lyfter det över huvudet och börjar gå loss på henne med gevärskolven, med så hårda och så snabba stötar han kan.

Det ser ut som om han försöker slå ner en påle i frusen jord.

Anne vrider sig och försöker komma undan, vänder sig runt, halkar i sitt eget blod som redan har bildat en stor pöl, och korsar händerna bakom nacken. Det första slaget träffar henne i bakhuvudet. Det andra är bättre riktat och krossar hennes fingrar.

Männen är tydligen inte överens om bytet av taktik för den mindre av dem grabbar nu tag i sin kumpans arm, skriker högt och hindrar honom från att fortsätta slå. Som om det skulle kunna stoppa honom. Han går tillbaka till den 19

mer traditionella metoden och börjar återigen rikta kraftiga sparkar mot Annes kropp, välplacerade stötar med en kraftig läderkänga av den sort som militärer brukar ha. Han siktar på huvudet. Anne ligger hopkrupen och fortsätter att försöka värja sig med armarna medan sparkarna haglar över huvudet, nacken, underarmarna och ryggen. Det är omöjligt att säga hur många sparkar det handlar om, läkarna kommer att säga minst åtta, rättsläkaren snarare nio, det är omöjligt att veta, de kommer från alla håll.

Anne förlorar medvetandet.

Då anser de två männen att problemet är ur världen. Men Annes kropp blockerar dörren ut till butikerna. Utan ett ord till varandra böjer de sig ner; den minste tar tag i A ­ nnes arm och drar henne mot sig så att huvudet dunsar mot kakel­ golvet. När dörren äntligen går att öppna släpper han armen som faller tungt och blir liggande i en nästan elegant ställning; som händerna på en del madonnabilder, sensuella och kraftlösa. Om Camille hade bevittnat scenen ­skulle han genast ha lagt märke till den kusliga likheten mellan ­Annes livlösa arm och den döda kvinnans arm på Fernand Pelez målning Offret eller Den kvävda, och det skulle ha fått ­honom att må mycket dåligt.

Hela historien kunde ha slutat här. Historien om en olycklig omständighet. Men den längre av de två männen vill något annat. Det är uppenbarligen han som är ledaren.

Nu analyserar han snabbt situationen.

Vad kommer att hända med kvinnan?

Vad händer om hon återfår medvetandet och börjar ­skrika?

Vad händer om hon rusar tillbaka ut i gallerian?

20

Ännu värre, vad händer om hon lyckas smita ut genom nödutgången och ropa på hjälp?

Eller gömma sig i ett av toalettbåsen och ringa polisen från sin mobil?

Han sätter därför en fot i dörröppningen så att dörren inte ska slå igen, böjer sig ner, tar tag i hennes högra fotled och drar henne efter sig ett trettiotal meter ut från toaletten med samma oberörda lätthet som ett barn drar en leksak.

Annes kropp stöter emot allting i hennes väg, axeln slår i hörnet på toalettdörren, höften dunkar i väggen i korridoren, huvudet dinglar hit och dit med varje duns, först träffar det en golvlist, sedan hörnet på en av trälådorna med växter som står utspridda i gallerian. Anne är bara en trasa, en säck, en loj och livlös docka som långsamt töms på blod och lämnar efter sig ett brett rött spår som koagulerar efter några minuter. Blod torkar snabbt.

Hon ser död ut. När mannen släpper hennes ben kastar han inte ens en blick på den ledbrutna kroppen som nu ligger övergiven på golvet, den är inte hans problem längre. I stället laddar han geväret med en självsäker, snabb rörelse som visar hur beslutsam han är. De två männen störtar in i guldsmedsaffären Desfossés medan de skriker ut order. Butiken har just öppnat. Ett vittne, om det hade funnits något, skulle ha slagits av kontrasten mellan deras raseri när de stormar in och den nästintill tomma butiken. De båda männen ryter kommandon till personalen (två kvinnor) och ger sig på dem med slag i magen och ansiktet. Allt går väldigt fort. Man kan höra ljudet av krossat glas, skrik, jämranden, och flämtningar av rädsla.

Kan det vara för att Annes huvud fick utstå så många 21

stötar och dunsar när hon släpades över trettio meter som en plötslig överlevnadsinstinkt väcks? Hon gör i alla fall ett försök att återvända till verkligheten. Likt en radar som plötsligt löper amok letar hennes hjärna desperat efter en förklaring till allt som sker men det är lönlöst, hon är helt omtöcknad, bokstavligen bedövad av slagen och av hur snabbt allt har skett. Hennes kropp är paralyserad av smärta, hon kan inte röra en muskel.

Annes kropp som har släpats genom gallerian och lämnats i en blodpöl vid ingången till guldsmedsaffären har i alla fall en positiv effekt: åsynen raskar på händelseförloppet betydligt.

I butiken befinner sig bara den kvinnliga butikschefen och en sextonårig praktikant, en trådsmal liten tjej med en gammaldags hårknut i nacken som ett försök att skaffa sig lite pondus. Så fort hon ser de två maskerade och beväpnade männen komma in och inser att det är ett rån, öppnar hon munnen som en fisk, hypnotiserad, utlämnad, passiv som ett offer på väg till slaktbänken. Benen bär henne knappt.

Hon måste ta stöd mot disken. Strax innan knäna ger vika får hon pipan på ett hagelgevär uppkörd i ansiktet och då sjunker hon långsamt ihop som ett misslyckat bakverk. Och så blir hon liggande resten av tiden, sysselsatt med att räkna sina hjärtslag, med armarna korsade över huvudet som om hon fruktade ett stenras.

Guldsmedsaffärens butikschef kväver ett skrik när hon får syn på Annes livlösa kropp som blir släpad över golvet i ena foten med kjolen upphasad ända till midjan, och det breda blodspåret som hon lämnar efter sig. Hon stammar fram något, men orden fastnar på vägen. Den längste av 22

männen har ställt sig vid ingången till butiken för att hålla uppsikt, och den korte kommer rusande mot henne med gevärspipan i högsta hugg. Han kör in den hårt i magen på henne, rakt i buken. Hon kräks nästan. Han behöver inte säga någonting, hon går redan på autopilot. Med klumpiga rörelser stänger hon av larmsystemet, fumlar efter nycklarna till montrarna och inser att hon inte har alla på sig, hon måste hämta dem i rummet innanför butiken och inte förrän hon tar det första steget inser hon att hon har kissat på sig.

Hon sträcker fram hela nyckelknippan med darrande händer. Hon kommer aldrig att nämna det i något vittnesmål, men i samma ögonblick viskar hon till mannen: ”Döda mig inte.” Hon gör vad som helst för att få leva i några sekunder till. Medan hon säger det lägger hon sig ner på marken med händerna bakom nacken utan att ha fått order om det och man kan höra henne mumla nervöst för sig själv, hon ber.

Med tanke på hur hårt rånarna går fram kan man fråga sig ifall bönerna fyller någon funktion, hur ivriga de än må vara. Hur som helst, rånarna slösar inte bort tiden medan hon ber, de öppnar alla montrar och tömmer innehållet i stora kanvassäckar.

Rånet är mycket välplanerat och varar i mindre än fyra minuter. Tidpunkten är noga vald, ankomsten via toaletten väl uttänkt och arbetsuppgifterna utförs på ett professionellt sätt: medan den förste rafsar ihop smycken i montrarna står den andre vid dörren, bredbent och beslutsam, med uppsikt över både butiken och gallerian.

En övervakningskamera inne i guldsmedsaffären kommer senare att visa hur den ene rånaren öppnar montrar och lådor och tar med sig rubbet. En annan kamera är ­riktad 23

mot ingången till butiken och en liten bit av gallerian. Det är på dessa bilder man ser Annes kropp där hon ligger i mittgången.

Det är nu det välplanerade rånet går snett – i samma ögonblick som filmen visar att Anne börjar vakna till liv.

Det är knappt märkbart, som en reflex bara. Först är C ­ amille osäker på om han har sett rätt, men jodå, det är ingen tvekan, Anne rör på sig. Hon rör på huvudet, vrider det från höger till vänster, mycket långsamt. Det är en välbekant gest för Camille. Ibland när Anne vill slappna av under dagen försöker hon sträcka ut nacken, nackmusklerna. Hon har berättat för honom att den sneda halsmuskeln heter ”sterno­ cleidomastoideus”. Camille visste inte ens att den fanns. På kamerabilderna ser rörelsen förstås inte lika graciös ut som en avslappningsövning. Anne ligger på sidan med höger ben uppdraget så att knät snuddar vid bröstet, vänster ben utsträckt och överkroppen vriden som om hon försökte rulla runt på rygg, kjolen har glidit upp rejält så att hennes vita trosor syns. Blodet forsar nerför ansiktet på henne.

Hon har inte lagt sig så på egen hand, hon är ditslängd.

I början av rånet kastade mannen som står närmast Anne en hastig blick på henne då och då men eftersom hon inte rörde sig, koncentrerade han sig i stället på att övervaka gallerian. Han bryr sig inte alls om henne längre utan har vänt ryggen till och märker inte ens att en rännil med blod har flutit nästan ända fram till klacken på hans högra sko.

Anne försöker vakna ur mardrömmen och förstå vad det är som sker runt omkring henne. När hon tittar upp fångar kameralinsen en glimt av hennes ansikte. Det är en hjärtskärande syn.

24

När Camille får se den blir han så upprörd att han inte vet vad han ska göra. Han måste börja om från början två gånger. Han stoppar bandet och spolar tillbaka: han känner inte igen henne. Det finns ingenting gemensamt mellan Anne med den ljusa hyn och de skrattande ögonen och detta blå­ slagna, blodiga ansikte med tomma ögon som redan ser ut att ha svullnat till dubbel storlek och fullkomligt förlorat sin form.

Camille griper tag i bordskanten och blir alldeles gråtfärdig för nu befinner sig Anne precis framför kameralinsen, hon ser nästan rakt in i den som om hon försökte säga något till honom, be honom om hjälp. Det är åtminstone vad han inbillar sig och det är en förödande känsla. Tänk dig att n ­ ågon av dina närmaste, någon som räknar med ditt beskydd … tänk dig att den personen lider fruktansvärt och håller på att dö … Du kommer att bli kallsvettig. Ta det sedan ett steg vidare och föreställ dig att personen ropar på dig i samma stund som smärtan blir outhärdlig … Du kommer att önska att du också fick dö. Det är precis vad Camille upplever där han sitter framför skärmen – fullkomlig maktlöshet. Han är oförmögen att göra något annat än att stirra på bilderna eftersom allt redan är över.

Det är outhärdligt, helt enkelt outhärdligt.

Synen kommer att hemsöka honom, igen och igen.

Anne beter sig som om omvärlden inte fanns. Hon skulle inte ens hejda sig om rånaren ställde sig över henne och på nytt tryckte gevärspipan mot hennes bakhuvud. Det är en förbluffande överlevnadsreflex, även om det på skärmen snarare liknar ett självmordsförsök: Anne ligger på mind­ re än två meters avstånd från en beväpnad man som bara 25

några minuter tidigare har visat att han är i stånd att skjuta henne rakt i huvudet utan att blinka och hon gör sig redo för något som ingen annan ens skulle drömma om. Hon försöker resa sig. Utan en tanke på konsekvenserna. Hon tänker försöka fly. Anne har visserligen en stark vilja men att ta strid mot ett pumphagelgevär med bara händerna är lite väl magstarkt.

Det som händer nu är det nästan självklara resultatet när två motpoler möts och en av dem måste segra. Problemet är givetvis att rånaren förfogar över ett hagelgevär kaliber 12.

Det ger honom ett tveklöst övertag. Men Anne är oförmögen att bedöma vem som är starkast, att rationellt beräkna sina egna chanser att slippa undan. I stället beter hon sig som om hon var ensam. Hon mobiliserar all livskraft hon har kvar – och på bilderna ser man direkt att det inte är mycket – och sträcker ut benet, skjuter mödosamt ifrån med armarna, hennes händer glider runt i blodpölen, hon faller nästan raklång men gör ett nytt försök; hennes långsamma rörelser när hon försöker resa sig upp gör scenen surrealistisk. Hon ser så fruktansvärt tung ut, helt avdomnad, man kan nästan höra henne flämta, man får lust att stödja henne, dra i henne, hjälpa henne upp på benen.

Men Camille vill snarare vädja till henne att inte göra någonting. För även om det tar en minut innan mannen vänder sig om, är Anne så förvirrad och vimmelkantig att hon inte kommer hinna fly längre bort än tre meter förrän den första skottsalvan har sprängt henne nästan itu. Men ­Camille sitter och stirrar på en skärm, åtskilliga timmar senare, och det spelar inte längre någon roll vad han tänker, det är för sent.

26

Det är inte Annes tankar som styr hennes handlande, det är bara ren och skär viljekraft, befriad från all logik. Övervakningsvideon visar tydligt att hennes beslutsamhet inte handlar om något annat än överlevnadsinstinkt.

Hon ser inte ut som en person som hotas av en man med ett pumphagelgevär, snarare som en kvinna som tagit några glas för mycket och försöker plocka upp sin handväska – Anne har hållit krampaktigt i sin väska hela tiden, släpat den efter sig, den är dränkt i blod – innan hon vacklande börjar leta efter utgången för att gå hem till sig. Man skulle nästan kunna tro att hennes värsta fiende inte är ett hagel­ gevär kaliber 12, utan morgondagens bakfylla.

Nu dröjer det inte många sekunder innan det börjar hända saker. Anne tvekar inte, hon reser sig upp med stor möda.

Hon hittar balansen, någorlunda, kjolen är upphissad på ena sidan och blottar hela låret. Hon hinner inte ens räta på båda benen innan hon försöker fly.

Från den stunden går allt snett. Det som händer är inget annat än en lång osammanhängande räcka av tillfälligheter och felsteg. Det är som om Gud har tappat greppet om situationen och därmed även kontrollen över skådespelarna som i stället börjar improvisera och det riktigt dåligt, ska sägas.

Anne vet inte var hon är. Hon har problem att orientera sig. Så pass att hon faktiskt sätter iväg åt helt fel håll när hon försöker fly. Om hon hade sträckt ut armen skulle hon ha snuddat vid mannens axel, då hade han vänt sig om direkt.

Hon står och vacklar en lång stund, groggy och förvirrad. Det är ett mirakel att hon klarar att hålla balansen. Hon torkar av sitt blodiga ansikte med ärmen, lutar huvudet åt 27

sidan som om hon lyssnade efter något och sedan försöker hon ta ett steg. Plötsligt bestämmer hon sig obegripligt nog för att börja springa. När Camille förstår det är det som om marken gungar till under hans fötter och han känner hur det lilla han hade av känslomässig styrka smulas sönder och försvinner.

Tanken är god. Det är själva utförandet som brister. Anne halkar runt i blodpölen som om hon åkte skridskor. Det skulle kanske se roligt ut i en tecknad film men i verkligheten är det patetiskt eftersom hon glider runt i sitt eget blod, kämpar för att hålla sig upprätt, letar efter en utväg men bara vevar vilt med armarna medan hon hela tiden är på gränsen till att falla. Det ser ut som om hon springer i slow motion, mot det hon vill fly ifrån. Det är fruktansvärt att se.

Det tar tid för mannen att inse vad som håller på att hända. Anne är nära att falla rakt på honom men rätt vad det är finner hennes fötter en torr fläck, hon hittar något som liknar balans, mer än så behöver hon inte, och som om någon hade gett henne en osynlig knuff, sätter hon av. Åt fel håll.

Hon rör sig i en märklig bana och snurrar runt sig själv som en ledbruten docka. Hon vänder sig halvt om, tar ett steg framåt, stannar, vänder sig om igen likt en förvirrad vandrare som försöker välja rätt stig och till slut tar hon, som av ett mirakel, sikte på utgången. Det tar några sekunder innan rånaren inser att hans byte försöker fly men så fort han gör det vänder han sig om och skjuter.

Camille spelar upp filmen om och om igen: det råder ingen tvekan, gärningsmannen blir överrumplad. Han håller vapnet i höfthöjd. Om man håller ett avsågat pumphagel28

gevär på det viset betyder det att man planerar att utplåna allt som befinner sig inom en radie på fyra eller fem meter.

Kanske är han lite ur balans. Kanske är han tvärtom alltför självsäker, det kan hända även den bäste. Om man får ett hagelgevär kaliber 12 i handen och friheten att använda det, blir man lätt övermodig. Eller också blir han helt enkelt tagen på sängen. Eller kanske en blandning av alltihop på samma gång. Oavsett hur det ligger till är resultatet att gevärspipan är riktad uppåt, alldeles för högt. Skottet är en ren reflex. Han siktar inte ens.

Anne märker ingenting. Oförskräckt stapplar hon fram i ett svart hål när ett regn av glassplitter störtar ner över henne med ett öronbedövande brak. Skottet har fått en tre meter bred halvmåneformad glasmålning som satt i taket några meter från utgången att explodera. Med tanke på Annes öde är det nästan grymt att nämna att målningen föreställde en jaktscen med hästar: två ivriga ryttare och en hjort med överdrivet stora horn som bokstavligen övermannades av ett aggressivt koppel med gläfsande jakthundar. Hjorten hade inte en chans mot alla glänsande hörntänder i rovdjurskäftarna, det är ett som är säkert. Det är inte klokt egentligen, Galerie Monier och den halvmåneformade glasmålningen hade klarat sig oskadda genom två världskrig och så ska det inte mer till än en klumpig rånare med vapen i hand ... Vissa saker är svåra att ta in.

Allting skakar, fönstren, speglarna och golvet, och alla försöker instinktivt att skydda sig. ”Jag duckade”, säger en antikvitetshandlare till Camille lite senare och visar hur han gjorde.

Han är en man på trettiofyra år (han insisterar på trettio29

fyra, det får inte förväxlas med trettiofem). Han har en peruk som är lite för liten och som spretar både fram och bak.

Näsan är bred och högra ögonlocket hänger ner, lite som på figuren i hjälm på Giottos målning Avgudadyrkan. Minnet av smällen gör honom fortfarande häpen. ”Jag trodde att det var en terrorattack, det säger sig självt.”

Han tror att det förklarar allt. ”Men så tänkte jag att, nej, en attack, här, det är ju löjligt, det här är inget terrormål …”

Och så vidare och så vidare.

Han är den sortens vittne som kan återberätta händelser med samma hastighet som minnena väller fram. Ändå tappade han inte fattningen helt och hållet. Innan han gick ut i gallerian för att se vad det var som pågick, tittade han sig omkring i sin butik för att se om något var skadat. ”Inte en repa”, säger han förundrat och knäpper till med tumnageln mot ena framtanden.

Gallerians takhöjd är betydligt större än golvytan. Utrymmet består av en cirka femton meter lång gång med butiker på var sida. Alla har stora skyltfönster. På en så avgränsad yta blir effekten från knallen enorm. När skottet går av, sprider sig vibrationerna med ljudets hastighet innan de möter motstånd och slungas tillbaka mot sig själva, vilket skapar våg efter våg av tätt upprepade ekon.

Ljudet från skottet och regnet av glassplitter får Anne att stanna upp. Hon håller armarna över huvudet som skydd, drar in hakan mot bröstet, vacklar och faller, åt sidan den här gången. Hennes kropp rullar runt i det krossade glaset men det krävs mer än ett gevärsskott och lite glassplitter för att stoppa en kvinna som Anne. Ingen förstår hur det går till men nu är hon på benen igen.

30

Skytten missade sitt första skott, men nu har han lärt sig en läxa och tar mer tid på sig. På kamerabilderna ser man hur han laddar om och trycker kinden mot kolven, och om filmen hade haft lite högre upplösning skulle man kunna se hur hans pekfinger pressar in avtryckaren.

Plötsligt dyker en hand i svart handske upp i bildrutan.

Det är den andre mannen som knuffar till skytten på axeln i samma sekund som han trycker av.

Bokhandelns skyltfönster krossas i hundratals bitar. Några av glasskärvorna är stora som tallrikar och vassa som rakblad. De störtar ut på golvet och går i kras. ”Jag befann mig i rummet bakom butiken.”

Kvinnan är i femtioårsåldern, bokhandlare ut i fingerspetsarna, kortväxt och mullig, självsäker, med exklusiv makeup (går på skönhetssalong två gånger i veckan), klirrande armband, halsband, kedjor, ringar, broscher, örhängen (det är så att man undrar varför rånarna inte tog med sig henne när de ändå höll på), hes röst – definitivt cigaretter och kanske alkohol också, Camille har inte tid att forska i det. Allting skedde för bara några timmar sedan. Han mår inte bra, han är otålig och vill veta mer. ”Jag skyndade mig ...”, säger hon och viftar ut mot g­ allerian.

Hon gör en paus, för hon vill gärna ge en smickrande bild av sig själv. Hon försöker dra ut på sitt ögonblick i rampljuset. Det faller i dålig jord hos Camille. ”Fortsätt!” muttrar han hest.

Inte särskilt artig för att vara polis, tänker hon, det är nog för att han är så kort, det är därför han verkar så hämndlysten, så irriterad. Det hon såg strax efter skottet var hur Anne kastades mot montrarna som om en jättehand hade 31

gett henne en knuff i ryggen, innan hon studsade mot skyltfönstret och rasade ner på golvet. Minnet berör henne fortfarande så starkt att hon för ett ögonblick glömmer att göra sig till. ”Hon brakade rakt in i skyltfönstret men hon hade knappt nuddat golvet förrän hon försökte resa sig igen!” Kvinnan låter verkligen paff, imponerad rent av. ”Hon var täckt med blod och väldigt skakad, upprörd, fäktade med armarna, halkade runt på stället, du förstår ...”

På kamerabilderna ser man hur de två männen stelnar till ett ögonblick. Han som fick skottet att ändra riktning genom att våldsamt knuffa till sin partner, har slängt säckarna på golvet. Med hängande armar står han redo att försvara sig. Det enda som syns under rånarluvan är hans spända läppar, det ser ut som om han spottar ut orden.

Skytten har sänkt geväret. Han håller det fortfarande i ett krampaktigt grepp. Det är tydligt att han tvekar, men till slut segrar förnuftet och han ger med sig. Han vänder sig om och tittar beklagande efter Anne. Han ser förmodligen att hon kämpar sig upp på fötter och vinglar mot utgången, men tiden är knapp, en varningslampa har tänts någonstans i hans undermedvetna: det börjar dra ut på tiden, det här.

Medhjälparen rycker åt sig säckarna och kastar en av dem till skytten, det är det som får honom att bestämma sig. Båda flyr springande därifrån och försvinner ut ur bilden. Bråkdelen av en sekund senare dyker mannen med geväret upp igen, till höger i bild, och plockar åt sig Annes handväska som hon har lämnat efter sig i flykten. Sedan försvinner han på nytt. Den här gången kommer han inte tillbaka. Det är klarlagt att männen tog sig tillbaka till toaletten och vidare 32

ut på Rue Damiani där en tredje medhjälpare väntade på dem i en bil.

Anne däremot vet inte alls var hon är någonstans. Hon ramlar, reser sig på nytt och lyckas på något outgrundligt vis ta sig ut ur gallerian och ut på gatan. ”Hon hade blod över hela kroppen och ändå gick hon upprätt. Som en zombie!”

Tjejen är i tjugoårsåldern, av sydamerikanskt ursprung med svart hår och bronsfärgad hud. Hon jobbar i friser­ salongen på hörnet och hade nyss gått ut för att hämta kaffe. ”Vår maskin är trasig. Vi är tvungna gå ut och köpa kaffe till kunderna.”

Salongens förestånderska, Janine Guénot, flikar in en förklaring. Hon liknar en bordellmamma där hon står bredbent framför Verhoeven. Hon är ansvarig för tjejen: hon skulle aldrig låta någon av sina flickor stå och prata med en karl på gatan utan att hålla ett vaksamt öga på dem. Camille bryr sig inte om varför tjejen var där, eller kaffet, eller den trasiga maskinen. Han viftar bort allting med en h ­ andrörelse. Men då tar historien en intressant vändning.

För i samma ögonblick som Anne stapplar ut på gatan kommer den lilla frisörskan runt hörnet. Hon bär på en rund bricka med fem kaffekoppar och hon går raskt, för kunderna i det här kvarteret är särskilt besvärliga, de har gott om pengar och det är deras tusenåriga rätt att vara ­krävande. ”Ljummet kaffe är en katastrof ”, förklarar förestånders­ kan med plågad blick.

Därav den stressade frisörskan.

Hon småspringer på trottoaren med sin bricka, undrande och orolig efter de två gevärsskotten som hördes ända ut på 33

gatan, och plötsligt står hon öga mot öga med en förvirrad kvinna täckt i blod som vacklar ut från gallerian. Hon blir helt chockad. Kvinnorna stöter till varandra, brickan flyger i luften med alla koppar, fat och vattenglas och kaffet skvimpar ut över frisörskans blå rock som är hennes jobbuniform.

Hon kan stå ut med gevärsskott, utspillt kaffe och förspilld tid men fan heller, inte en så dyr rock. Förestånderskans stämma har blivit gäll, hon vill visa fläckarna för Camille. ”Det ordnar sig”, säger han med en avvärjande rörelse, varpå hon frågar vem som ska betala kemtvätten, det måste väl ändå lagen ha någonting att säga om. ”Det ordnar sig”, säger Camille igen. ”Och hon hejdade sig inte ens!” betonar förestånderskan, som om det var en smitningsolycka med en moped.

Hon fortsätter att berätta om händelsen som om hon själv hade varit där. Hon talar med myndig stämma eftersom det för det första är en av ”hennes flickor” som drabbats och för det andra – eftersom blusen blev nerspilld med kaffe har hon också vissa rättigheter. Sådana kunder, sådan personal.

Camille tar tag i hennes arm. Hon sänker blicken och tittar nyfiket på honom som om hon studerade en hög med hundskit på trottoaren. ”Lägg av”, säger Camille med mörk röst. ”Du går mig på nerverna.”

Förestånderskan tror inte sina öron. Och det ska komma från en dvärg! Mycket ska man höra. Men Verhoeven stirrar henne rakt i ögonen, det gör intryck. Den unga frisörskan är mån om att behålla sitt jobb och försöker lätta upp stämningen. ”Hon jämrade sig”, säger hon för att avleda Camilles uppmärksamhet.

34

Han vänder sig mot henne och vill veta mer. ”Vad menar du med att hon jämrade sig?” ”Ja, små skrik, det var som ... det är svårt att förklara ... jag vet inte vad ska säga.” ”Försök”, säger förestånderskan som trots allt gärna vill hålla sig väl med polisen, man vet aldrig när det kan komma till nytta. Hon sticker armbågen i sidan på flickan. ”Kom igen nu, gör som polisen säger, de där skriken, vad var det för slags skrik?” Tjejen ser på dem med fladdrande blick, osäker på om hon har förstått vad de vill, och plötsligt ger hon sig på att försöka härma skriken i stället för att beskriva dem. Hon börjar gny och ge ifrån sig stönanden, hon letar efter rätt ton, ”hhnn, hhnn”, eller kanske ”ahh, ahh”, ja, det var snarare så, och när hon väl har hittat rätt tonläge höjer hon rösten, sluter ögonen, spärrar upp dem igen och efter ytterligare några sekunder med ”ahh, ahh” låter det precis som om hon håller på att få orgasm.

De står ute på gatan och det börjar bli ganska mycket folk (där de står har redan några av Paris renhållningsarbetare obetänksamt hunnit tvätta bort Annes blod från trottoaren, det har runnit ner i rännstenen, förbipasserande trampar på fläckarna som fortfarande syns, Camille blir illa berörd). Folk på gatan kan inte undgå att lägga märke till snuten på en och fyrtiofem och, mitt emot honom, den unga frisörskan med ockrafärgad hud som stirrar märkligt på honom medan hon utstöter gälla, orgasmliknande skrik under bordellmammans gillande blickar. Jösses, de har aldrig sett något liknande här omkring. Alla anställda i de närliggande butikerna har gått ut på gatan och följer med bestörtning hela skådespelet. Det var illa nog med gevärsskotten nyss – knappast någon bra reklam för att locka 35

kunder – men nu ser det ut som om gatan håller på att bli rena horstråket.

Camille fortsätter att samla in och jämföra vittnesmål för att förstå hur det hela slutade.

Anne vacklar ut ur gallerian på Rue Georges-Flandrin i höjd med nummer 34. Hon är fullständigt förvirrad, hon viker av till höger och stapplar vidare bort mot korsningen. Efter några meter krockar hon med frisörskan, men hon stannar inte, hon fortsätter bara framåt ett steg i taget, hon tar stöd mot de parkerade bilarna, polisen har hittat spår efter hennes blodiga handflator på både tak och dörrar. För människorna ute på gatan som har hört skotten inifrån gallerian ser hon ut som ett spöke, en kvinna som blöder från topp till tå. Hon vinglar där hon går, svajar men vill inte stanna, hon vet inte vad hon gör eller var hon är, hon fortsätter att gå, hon jämrar sig (”ahh, ahh”) som ett fyllo, men hon rör sig framåt. Folk stiger åt sidan för att släppa förbi henne.

Till slut vågar en man gå lite närmare: ”Madame?” men han blir chockad av allt blod. ”Jag svär, jag blev livrädd när jag såg henne. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till.”

Han är i upplösningstillstånd. En äldre herre med fredligt ansikte, förskräckligt mager hals och lite dimmig blick. Grå starr, tänker Camille. Hans far hade samma sjukdom innan han dog. Efter varje mening försjunker han i drömmerier.

Han fäster blicken på Camille men en dimslöja lägger sig över ögonen och det tar en stund innan han berättar vidare.

Han är förkrossad, han slår ut med armarna som också är väldigt magra. Camille sväljer, fylld av motstridiga känslor.

Den gamle mannen ropar: ”Madame!” men vågar inte 36

röra henne, hon är som en sömngångare, han låter henne gå förbi. Anne fortsätter framåt en bit till.

Och så tar hon till höger igen.

Fråga inte varför. Ingen vet. För till höger ligger Rue ­Damiani. Och två sekunder efter att Anne viker in på gatan, kommer rånarnas bil körande i rasande fart.

Rakt emot henne.

Och när mannen som har krossat skallen på henne och missat att skjuta henne vid två tillfällen får se sitt offer bara några meter ifrån sig, kan han inte låta bli att ta upp geväret en tredje gång. För att avsluta jobbet. När bilen är i jämnhöjd med Anne vevas rutan ner och vapnet riktas mot henne på nytt, allting går väldigt fort, hon får syn på vapnet men hon är oförmögen att röra sig. ”Hon tittade på bilen”, säger den gamle mannen. ”Hur ska jag förklara ... det var som om hon väntade sig att den skulle komma.”

Han vet hur galet det låter. Men Camille förstår. Vad den gamle mannen menar är att Anne är fullständigt utmattad.

Efter allt hon varit med om är det dags för henne att dö. För övrigt verkar alla helt eniga på den punkten: Anne, skytten, den gamle mannen, ödet, alla. Även den lilla frisörskan: ”Jag såg gevärspipan sticka ut genom bilfönstret. Damen såg den också. Vi följde vapnet med blicken allihop men kvinnan hade det ju pekande rakt emot sig, du förstår.”

Camille håller andan. Alla är alltså överens. Alla utom mannen som kör bilen. Camille har funderat länge och väl och kommit fram till att föraren i det läget inte känner till blodbadet i gallerian. Han har hört skotten där han sitter i flyktbilen och han vet att rånet tagit längre tid än beräknat.

37

Otålig och överspänd trummar han antagligen nervöst med fingrarna på ratten, kanske funderar han till och med på att smita sin väg när han äntligen ser de två männen dyka upp, den ene knuffar den andre mot bilen. ”Har någon blivit dödad?” frågar han sig. ”Hur många?” Äntligen hoppar rånarna in i bilen. Föraren får igång motorn trots att han är stressad av situationen och när de kommer till gathörnet – hur långt kan de ha kört, 200 meter kanske, han måste sakta ner ordentligt vid korsningen – ser han en nerblodad kvinna som vinglar fram på trottoaren. När mannen med geväret upptäcker henne skriker han troligtvis åt föraren att sakta ner ännu mer. Han vevar snabbt ner fönstret, kanske ger han till och med ifrån sig ett segervrål, det är sista chansen, den tackar man inte nej till. Det är nästan som om hon blivit ditkallad av ödet, som om han plötsligt funnit sin själsfrände.

Precis när han hade gett upp hoppet dyker hon upp! Han tar fram sitt gevär, slänger upp det på axeln och siktar. Under den bråkdels sekund som följer ser föraren framför sig hur han blir medhjälpare till ett kallblodigt mord inför minst ett dussin vittnen, lägg därtill vad som redan har skett inne i gallerian; händelser som han inte känner till, men redan är inblandad i. Rånet har spårat ur fullständigt. Det här var inte vad han hade tänkt sig. ”Bilen tvärbromsade”, säger frisörskan. ”Bara så där! Du skulle ha hört hur däcken skrek.”

Spåren av gummi på asfalten kommer att hjälpa till att fastställa märket på flyktbilen, en Porsche Cayenne.

Inne i bilen kastas alla framåt, även skytten. Skottet ­krossar två av dörrarna och sidofönstren på en bil som står ­parkerad precis bredvid den fläck där Anne står som fast38

frusen, redo att dö. Alla i närheten kastar sig ner på marken, förutom den gamle mannen som inte är lika smidig som de övriga. Anne sjunker ihop, föraren trycker gasen i botten, bilen studsar igång och däcken tjuter mot asfalten ännu en gång. När frisörskan reser sig ser hon hur den gamle mannen tar stöd med ena handen mot husväggen och lägger den andra handen mot hjärtat.

Anne ligger kvar på trottoaren med ena armen i ränn­ stenen och ena benet under den parkerade bilen. ”Hon glittrade”, säger den gamle mannen senare till Camille, v­ ilket inte är så konstigt med tanke på att hon är täckt med glasskärvor från den krossade vindrutan. ”Det såg ut som om det hade snöat på henne.”

PI ER R E L EM A I T R E

CAMILLE ”När du har gått igenom en sådan prövning tror du att ingenting kan hända dig mer. Men det är en fälla.

Du är inte längre på din vakt.”

Galerie Monier i Paris. Samtidigt som butikerna öppnar för dagen går Anne Forestier mot gallerians toaletter. När hon kliver innanför dörren möts hon av två svartklädda män med vapen och rånarluvor i händerna. Under ett ögonblick stelnar alla till av förvåning, men 10.40 en av dem går snabbt till attack och Anne misshandlas brutalt. Mer död än levande släpas hon sedan med till juvelerarbutiken som de inte nöjda. har Turkarna kommit föräratt råna.

Medan rånet pågår för fullt lyckas hon med sina sista krafter att ta sig därifrån. Men hennes förövare har inte Inte nöjda alls. gett upp påstörste långa vägar ochser Anne har tjurig egentligen barakör en försiksak som Den av dem riktigt ut. Han talar till hennes fördel – en partner som kommer att bryta alla regler tigt men håller hårt om ratten när han kör in i rondellen för att skydda kvinnan han älskar: kommissarie Camille Verhoeven.

vid Triumfbågen och fortsätter vidare längs Avenue de la

Precis som i Alex levererar Pierre Lemaitre här en iskall thriller av Grande-Armée. Han rynkar ögonbrynen. Lite övertydligt. högsta klass.

Eller också hör det till hans kultur att visa sina känslor på

Översättning det viset. från franska: Sofia Nordin Fischer

Men det är den yngre brodern som är mest uppjagad. En

”Hurelak du än vänder på det, är Camille en lysandeutseende, bok och det Pierre jävel.

Otroligt svartmuskig, illvilligt syns Lemaitre en författare att hålla ögonen på.” T HR ILLER B O O KS J O U RN A L

på honom att han har hett temperament. Han är snack­salig

”Lemaitre oss i en labyrintmed av lögner och annorlunda karakockså,lurar haninviftar hotande pekfingret i luften, det är tärerganska som gör att du inte kan lägga ifrån dig boken utan en känsla tröttsamt. Själv fattar jag inte ett ord av vad han sä- av svek mot berättelsens huvudpersoner.” SYD NEY MORNIN G H E RA LD

ger – jag fick bara lära mig spanska i skolan – men det är inte svårt att gissa: Vi hade gått med på ett snabbt och lönsamt rån och i stället hamnade vi mitt i en skottlossning utan dess like. Han slår ut med armarna: Vad hade hänt om jag inte

978-91-87648-82-3 40