Av Jo Salmson har utgivits på Bonnier Carlsen: Almandrarnas återkomst: Den försvunna staden 2007 Silveramuletten 2007 Hertigens soldater 2008 I stjälarens spår 2008 Genom Drömmens rike 2008 Drakriddare: Tam tiggarpojken 2009 Tams svåra prov 2009 Jakten på Tam 2009 Tam i drakarnas stad 2009 Tam och drakupproret 2010 Tam och nydraken 2010 Häxfolket: De stulna barnen 2011 Fly Sol, fly! 2011 Magiska krafter 2011 Folket som försvann 2012 Lätt att läsa – fakta: Jo Salmsson berättar om rymden 2011
Kapitel 1
På jakt
Arel Varg sänkte pilbågen. Med en suck släppte han efter på bågsträngen. Haren tog ett långsamt skutt och försvann i det höga gräset. – Varför sköt du inte? utbrast Arel förvånat. Jag är säker på att du hade träffat! Den unge häxpojken skakade på huvudet och stoppade undan pilen. – Det hade jag nog, fast inte så att haren dött utan att känna något, förklarade han. 11
Han såg på Arel. – Hur jag än övar kommer jag aldrig att bli lika träffsäker som mitt folk brukade vara, sa han. Förr i världen hade vi ju magi som styrde pilarna rakt mot målet.
Arel rös. Han hade inte vant sig vid allt prat om magiska krafter. 12
Hastigt böjde han sig och plockade upp fiskarna de fångat tidigare, nere vid bäcken. – Nå, vi behöver i alla fall inte gå hungriga, sa han. – Vi häxfolk svälter hellre än dödar på fel sätt, sa Varg bestämt. Det låter som om han tror att vi andra dödar lite hur som helst, tänkte Arel irriterat. Varg var den skickligaste bågskytt han någonsin sett, det måste han erkänna. Arel och hans vän Eno hade mest tränat andra krigarkonster, som att slåss med svärd och rida till anfall. Ingen av dem hade behövt jaga med pilbåge för att skaffa mat förut. 13
Om Arel bara haft sitt svärd med sig, då skulle han ha visat Varg vad han kunde! Men svärdet låg kvar i palatset i huvudstaden, tillsammans med nästan allt annat han ägde.
Han hade ju inte anat att de aldrig skulle komma tillbaka till palatset igen, den där dagen då han och Sol gav sig ut till marknadsgatan. En köpman hade avslöjat Sols förklädnad, och upptäckt att hon var en av häxfolket, rikets fiender. De hade tvingats fly, hals över huvud! 14
Det enda vapen Arel fått med sig var kniven han alltid bar i sitt bälte, och det var tur att han och Eno var ungefär lika långa. Nu hade han i alla fall sluppit att gå i samma kläder varenda dag de senaste veckorna, medan de färdats tillsammans med Enos familj. – Det börjar bli sent, sa han och sneglade upp mot solen. Det är bäst att vi tar oss tillbaka till de andra.
Med raska steg började de gå mot dalen där Eno och Sol väntade tillsammans med Natia, den gamla häxmästaren. De hade redan stannat där i två dagar. Arel visste att de snart måste bestämma vad de skulle ta sig till. För varje timme kom hans faster, general Kiijana, allt närmare med sina trupper. Borta i bergen väntade häxfolket på att Natia och Varg skulle komma tillbaka från sitt uppdrag. När som helst kunde kriget bryta ut igen!
16
De fyra barnen hade lovat varandra att försöka hejda det, och i Arels bakhuvud hade en plan börjat växa fram.
Kanske har vi ändå en chans att lyckas, tänkte han, men han kände sig inte säker. Vågade han tro på att de vuxna också ville undvika krig? Och kunde han lita på det som häxpojken berättat? 17
Han sneglade på Varg som vandrade med pilbågen i handen, redo att skjuta. – Varför ber du inte Sol om hjälp? frågade Arel. Så kan du också få magi till dina pilar! Varg tvärstannade. Ett brett leende spred sig över hans ansikte. – Det har jag inte tänkt på! utbrast han. Det är klart att jag kan göra! Arel bet sig i läppen. Han hade menat det som ett skämt, men Varg hade tagit det på fullt allvar. Och det var kanske det konstigaste av allt konstigt som hänt den här våren!
Kapitel 2
I lägret
Sol Sol tog emot vattenbägaren som Eno räckte henne. Försiktigt lutade hon den mot Natias läppar och lät henne dricka. Den gamla häxmästaren var så darrig och trött att hon inte själv kunde hålla i bägaren. Så fort hon druckit några klunkar somnade hon till igen. – Det är inte ditt fel, sa Eno. Men Sol skakade på huvudet. – Det var min magi som gjorde henne sjuk, sa hon. 19
Sol hade inte ens varit ett år gammal när general Kiijana tog häxfolkets barn som gisslan. Kanske hade generalen förstått att det var något annorlunda med den lilla flickan, för medan de andra barnen fick stanna som slavar i byarna i norr, förde hon Sol med sig ända ner till villan vid södra slätten. Där hade hon fått växa upp tillsammans med Arel och Eno, långt borta från sitt eget folk. Och ingen, inte ens Sol själv, hade anat hur speciell hon faktiskt var. 20
– Hur starka är dina krafter? undrade Eno nyfiket. Kan du få fågeln där borta att landa på min hand? Sol gjorde en grimas. Hon började tröttna på Enos alla frågor. Hon kunde faktiskt inte hjälpa att hon var den enda i hela världen med magiska krafter! Visst såg hon den lilla sångfågeln som Eno pekade på, ändå valde hon att rikta tanken mot en rovfågel som svävade högt ovanför dem.
I nästa ögonblick skrek Eno till och viftade med handen. Den stora fågeln lyfte igen med ett våldsamt flaxande, och Eno stoppade de blödande fingrarna i munnen. – Akta dig, viskade Natia svagt. 22
Sol vände sig om. – Din kraft får inte användas på fel sätt, förmanade häxmästaren. Å, vad jag önskar att vi hade mer tid! Att vår Sol är så okunnig – det är farligt för oss alla. Djur är inga leksaker att använda för nöjes skull! Sol kände hur hon rodnade. All magi måste användas varsamt, det hade Natia upprepat gång på gång under den korta tid Sol känt henne.