KENT WISTI
De tillhรถriga
J
ag är i New York med en av mina söner för att måla och för att skriva den här boken. Det är de allra första vårdagarna och i Central park är det som om vi människor är något lättare än vad vi brukar vara. Som om det är helium i luften som lyfter vår bröstkorg när vi fyller lungorna med luft. En känsla av att varje invånare i New York kan sväva. I parken har en del träd ännu inte fällt sina gulnade höstlöv samtidigt som påskliljor och scilla står i full blom, liksom magnolian. I körsbärsträden kan de som vågar tro ana en ansats till ett lätt rosa skimmer, som inför ett språng. Det är den första stolta dagen för den nya blå vårkappan. På kvällarna går vi på musikal och om dagarna går jag i parken. Melodierna från Broadwayscenerna klistrar fast i mig som polkagriskäppar klistrar fast på händerna på sommarmarknader. Om dagarna hela tiden en dörrklocka i mitt huvud och en hurtig mormon som vill sälja sin tro till mig från musikalen ”Book of Mormon”. Jag skall skriva om tro, kyrka och kapitulation. Och om mission. Och hela tiden ett dingdong, ”my name is Elder Price and I would like
9
to share with you the most amazing book”. Dingdong, ”hello my name is Elder Green. I would like to share with you this book of Jesus Christ”. Så går de från dörr till dörr och ringer på klockorna. Det är en föreställning om tro, institutionaliserad religion och om hur en av mormonmissionärerna tvingas att skriva om hela religionen när han möter människor som står under andra livsvillkor än hans egna. Det är en berättelse om brustna självbilder och otillräcklighet. Språket är grovt och vanvördigt, ingenting skonas vad gäller det orimliga i att tro. Och ändå – illa dold under alla könsord, svordomar och hädelser finns en längtan efter en genuin tro som kan bära. Och religionens funktion och styrka ges lika stort utrymme som skuggsidorna. New York är av främlingar för främlingar. En stad byggd av människor som flytt svält, krig eller religiöst förtryck. Hit kom många svenska frikyrkliga som levde under religiöst förtryck hemma på samma sätt som många andra sedan dess kommit hit av samma anledning. Gröna papperslappar med dollartecken hoppar mellan människors händer hela tiden och det sätts ett ekonomiskt värde på varje leende, och ändå finns här en hjälpsamhet som är nedärvd i
10
släktled från de som var utlämnade åt varandras hjälpsamhet och välvilja. Så byggs en tillhörighet bland främlingarna i spänningsfältet mellan beroende och autonomi. New York består av fem distrikt och bara på Manhattan skiftar landskapet och miljöerna över ett par gator. Det är som ett tjugotal olika städer inom drygt två mils landremsa där i Hudsonfloden, och under dem ett kulvertsystem med knappt 40 mil tunnelbanesystem som binder samman allt. Vi ser den olycklige, bittre och farlige fantomen som är driven ner i kulvertsystemen under Operan av sin skam, bitterhet och att längtan efter tillhörighet blir hans största smärta. Vi ser sonen som tvingas att bli som sin pappa i skobranschen men som hittar sin väg och sin tillit i det och befriar sig själv och andra ur skam. Produktionen av herremansskor ersätts av stabila sexiga stövlar för dragqueens. Och hela tiden detta myller av människor, bokstäver och berättelser. Utryckningsfordon som tvingas krypköra med blåljus i den täta rusningstrafiken och de påminner mest om raggare som sakta kör runt och runt torget i Falun en lördagskväll. Det som är på liv och död för vissa blir för oss turister kulisser och en slags attraktion.
12
Men i parken är det tyst på morgnarna, som om nattens drömmar samlas och dröjer sig kvar i parken för ett eftersnack på väg hem, till var nu drömmar bor någonstans.
hanami är japanska och betyder att beskåda blommor. Det är också namnet på den största högtiden som firas i den japanska kulturen. I sydligaste delen av landet firas Hanami i januari medan den i norr firas i maj. Blomningstiden varar bara några dagar och det är dagar av fascination, förundran, insikt och gemenskap. Den kortlivade körsbärsblomman står som symbol för och påminnelse om det förgängliga livet. Sakura är den japanska benämningen på körsbärsträdet.
13
I japansk estetik får blomman oss att observera omgivningen, men den väcker även tankar om själva livets väsen. Blomningens olika stadier påminner människan om livets flyktighet, ett tänkesätt som på japanska uttrycks mono no aware. Det syftar på en medvetenhet om alltings förgänglighet – både ett övergående, ömsint vemod över blomningens snabba passage och en djupare insikt om flyktigheten som finns inbyggd i tillvaron. Bokstavligen kan uttrycket översättas med "tingens patos" men kan också översättas med "empati gentemot tingen" eller "känslighet för det kortlivade". Mono no aware har därför ofta översatts som "tingens ah-ighet". Medvetenhet om alla tings flyktiga natur förhöjer uppskattningen av deras skönhet och frammanar vemod över deras försvinnande.
14
T
änk dig en missionär, en av den gamla stammen. En med tropikhatt, linnekostym och snurrade mustascher. En sådan där kolonial missionär vi möter i Tintin eller Babar. Afrikas brännande sol. Han har alltid sina bärare med sig, och ett par tappra krigare om han skall röra sig längre sträckor. Som nu. Men av någon anledning vi inte känner till hamnar vår missionär på villovägar och kommer bort från sitt entourage. Pulsen höjs och han går alldeles ensam på den afrikanska savannen. Efter någon timme får han känslan av att vara iakttagen, han hör tassande ljud. Om ytterligare en stund finner han sig omringad av en flock med lejon. Nu finns ingen anledning till oro. Vår missionär är en gudfruktig och from man som genast ställer sig på knä och knäpper sina händer. Så ber han: ”Herre, min Gud! Jag är din trogne tjänare. Se till mig och gör dessa lejon till fromma kristna.” Och något händer med lejonen. Det spritter till i dem. De får något kristet i blicken och det
16
börjar rycka i käkarna. De snarare harklar sig än morrar. Så säger lejonen: ”Gode Gud, välsigna maten. Amen.” Och så äter de upp missionären. Detta inledningsvis om den stora vådan med att förvänta sig samma slags fromhet av andra som den man själv är införstådd med.
fågelnamn som Hökstigen, Örnvägen och Falkstigen men vi barn använde istället färgkodning efter husens färg på gatorna. Vitegatan, Gulegatan och Rödegatan. Rödegatan var Hökstigen och där bodde en man som tillbringade all sin lediga tid med att tvätta sin Saab. Han hette Göran. Detta var Småland och Göran var ursprungligen från Perstorp i Skåne vilket manifesterades genom att han målat den svenska flaggan på insidan av den ena garagedörren och på den andra den skånska rödgula. Stort och stolt. När han nu ställt upp garagedörrarna som en fond, rullat ut den gröna Saaben och själv klätt sig i blåställ var det som i en målning av Götegatorna bar alla
17
borgskoloristen Ragnar Sandberg. Som om bilen var en drake och Görans blåställ en rustning. Allt var ordnat för de flesta av oss och vi erövrade gata efter gata i folkhemmet med våra cyklar, stannade till i korsningarna när vi mötte andra och bytte några ord. Det var vår, körsbärsträden stod i blom och Görans skummande vatten dansade över Saab 99:an och ilade iväg som ormar längs Rödegatan. Någon hade hört att man måste ingenting annat i livet än att dö. Det var svårsmält för oss men efter en stunds samtal kunde vi nog ändå ana vidden av detta och cyklade vidare. På Hökstigen stod Göran kvar med vattenslangen i handen. – Man måste ingenting annat i livet än att dö, skrek vi uppspelta över vår nyvunna livsvisdom och cyklade vidare. Detta filosofiska och existentiella segertåg sträckte sig över samtliga fågelvägar med samma stridsrop. När vi var tillbaka på Hökstigen igen skrek vi än högre så fort vi såg Göran. Han var ärligt upprörd. Han släppte vattenslangen när vi passerade och med fartvinden susande i öronen kunde vi höra Görans rop bakom oss: – Man måste väl för fan äta?
19
Jag tänker mig att det finns ett tjugosjätte landskap i Sverige. Ett vi inte kan hitta på kartan och som ligger utanför lantmäteriets överblick. Det tjugosjätte landskapet är de platser, möten och situationer man aldrig riktigt kan söka sig till utan som snarare drabbar; mellanmänskliga möten som är så genuina och angelägna att Guds närvaro blir ytterst påtaglig. Där gudsriket kliver fram ur det som vi lite slarvigt kallar för verklighet, och där alla vi som är i det delade nuet är de tillhöriga.
ISBN 978-91-7387-758-9
9 789173
877589