Page 1

Nattens värld är ingen bestämd plats. Den finns överallt runt omkring oss. Nattens varelser är vackra, dödligt farliga och oemotståndliga för människor. Din bästa vän kan vara en av dem, eller den du älskar. De lagar som styr Nattens värld är entydiga: ingen människa får någonsin veta att Nattens värld existerar. Och de som tillhör Nattens värld får aldrig bli kära i en människa. Den som bryter mot lagarna måste räkna med fasansfulla konsekvenser. Den här berättelsen handlar om vad som händer när reglerna inte respekteras.

Smith_Night World_2_Inlaga.indd 1

2011-07-14 10.01


Till minne av John Manford Divola. Och till Julie Ann Divola, fortfarande min allra bästa bästis.

NIGHT WORLD – NATTENS DÖTTRAR

Copyright © Lisa J. Smith 1996 Originalets titel: Daughters of Darkness Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2011 By arrangement with Curtis Brown Ltd, New York and Ia Atterholm Agency, Sweden Översättning: Ylva Stålmarck Omslagsformgivning: Marit Messing och Ellen Adolfsson Redaktör: Julia Lövestam Tryckt av V-Tab, Avesta 2011 ISBN 978-91-638-6941-9 www.bonniercarlsen.se

Smith_Night World_2_Inlaga.indd 2

2011-07-14 10.01


nattens döttrar L.J. Smith

ÖverSÄTTNING AV ylva stålmarck

Smith_Night World_2_Inlaga.indd 3

2011-07-14 10.01


Smith_Night World_2_Inlaga.indd 4

2011-07-14 10.01


1

”R

owan, Kestrel och Jade”, sa Mary-Lynnette när hon och Mark gick förbi den gamla viktorianska herrgården. ”Vadå?” ”Rowan. Och Kestrel. Och Jade. Det är tjejerna som ska flytta in.” Mary-Lynnette nickade bort mot det stora huset – händerna var upptagna av fällstolen hon bar på. ”De är systerdöttrar eller nåt till mrs Burdock. Minns du inte att jag berättade att de skulle flytta in hos henne?” ”Kanske”, sa Mark och tog ett nytt grepp om teleskopet han bar på medan de traskade uppför kullen genom det höga gräset. Han var kort i tonen, men Mary-Lynnette visste att det var för att han kände sig lite generad. ”Det är fina namn”, sa hon. ”Och tjejerna är säkert gulliga, för det sa mrs Burdock.” ”Mrs Burdock är galen.” ”Hon är bara excentrisk. Och i går berättade hon att hennes unga släktingar är så vackra allihop. Hon är förstås partisk, men det lät som om hon menade det. Alla tre ser tydligen otroligt bra ut, fast på olika sätt.” ”I så fall borde de sticka till Kalifornien”, muttrade 5

Smith_Night World_2_Inlaga.indd 5

2011-07-14 10.01


Mark, knappt hörbart. ”De borde bli modeller i Vogue. Var ska jag ställa den här?” tillade han när de kom upp till toppen av kullen. ”Här.” Mary-Lynnette satte ner fällstolen. Hon skrapade undan lite jord med foten så att teleskopet skulle få en plan yta att stå på. Sedan sa hon, liksom i förbigående: ”Vi kanske skulle sticka över dit i morgon och presentera oss – hälsa dem välkomna, typ …” ”Kan du lägga av?” sa Mark bryskt. ”Jag sköter mig själv. Om jag vill träffa en tjej så träffar jag en tjej. Jag behöver ingen hjälp.” ”Okej, okej. Du behöver ingen hjälp. Ta det försiktigt med den där linsen …” ”Och vad skulle vi förresten säga?” undrade Mark. Nu var han igång. ”Välkomna till Briar Creek, där det aldrig händer nåt. Där det finns fler prärievargar än människor. Där det absolut mest spännande man kan göra en lördagskväll är att åka in till stan och titta på muskapplöpningen på Gold Creek Bar …” ”Ja ja, jag vet.” Mary-Lynnette suckade. Hon tittade på sin lillebror, som just nu stod i ljuset av solnedgångens sista strålar. När man såg på honom nu skulle man ha kunnat tro att han aldrig hade varit sjuk i hela sitt liv. Hans hår var lika mörkt och blankt som Mary-Lynnettes, hans ögon lika blå och klara och skarpa. Han hade samma sommarfräscha solbränna som hon, samma friska färg på kinderna. Men när han var liten hade han varit smal och tanig och varje andetag hade varit en utmaning. Han hade haft så svår astma att han tvingats tillbringa större delen av 6

Smith_Night World_2_Inlaga.indd 6

2011-07-14 10.01


sitt andra år i ett syrgastält för att hålla sig vid liv. MaryLynnette var bara ett och ett halvt år äldre och hon hade undrat varje dag om hennes lillebror någonsin skulle komma hem igen. Han hade förändrats av att vara ensam i det där tältet, där inte ens deras mamma fick röra vid honom. När han kom ut var han blyg och klängig, hängde jämt på deras mammas arm. Det dröjde flera år innan han kunde vara med och leka och idrotta med de andra ungarna. Allt det där var länge sedan nu – Mark skulle börja på high school i år – men han var fortfarande blyg. Och när han kände sig påhoppad kunde han överreagera. Mary-Lynnette önskade att en av de nya tjejerna skulle vara något för honom, locka honom att bli mer utåtriktad, få bättre självförtroende. Kanske skulle hon kunna arran­ gera något … ”Vad tänker du på?” frågade Mark misstänksamt. Mary-Lynnette märkte att han stirrade på henne. ”Att det kommer att vara riktigt bra sikt i natt”, sa hon lugnt. ”Augusti är den bästa månaden för stjärnskådning, det är så varmt och stilla i luften. Titta, där är den första stjärnan – då får man önska sig nåt.” Hon pekade på en klar ljusprick över den södra horisonten. Det funkade, Mark blev distraherad och vände blicken ditåt. Mary-Lynnette betraktade hans mörka bakhuvud. Om det var till någon hjälp, så skulle jag önska dig lite romantik, tänkte hon. Jag skulle ha önskat det för egen del också – men vad 7

Smith_Night World_2_Inlaga.indd 7

2011-07-14 10.01


skulle det vara för mening? Det finns ingen här att vara romantisk med. Ingen av killarna i skolan förstod varför hon var så intresserad av astronomi eller hur hon kände för stjärnorna, utom möjligen Jeremy Lovett. För det mesta brydde sig Mary-Lynnette inte om det, men ibland kände hon en lätt värk i bröstet. En längtan efter … att få dela det här med någon. Om hon hade önskat något, så skulle det ha varit det. Någon att dela natten med. Men det var ingen mening med att älta. Och förresten var det planeten Jupiter de hade sett och inte alls någon stjärna. Fast det ville hon inte säga till Mark. Mark skakade på huvudet medan han gick iväg längs stig­ en som slingrade sig fram genom buskar och snår. Han borde ha sagt förlåt till Mary-Lynnette innan han gick – han gillade inte att vara taskig mot henne. I själva verket var hon den enda människa han brukade försöka vara schyst mot. Men varför måste hon jämt försöka få honom att må bättre? Till och med önska när en stjärna föll. Mark hade inte önskat sig något, inte på allvar. Om jag skulle önska nåt, hade han tänkt – fast jag kommer inte att göra det, för det är fånigt och vidskepligt – så skulle det vara att det hände nåt spännande på det här stället. Nåt riktigt grymt, tänkte Mark – och kände en lätt rysning dra genom kroppen medan han gick nedför kullen i det tätnande mörkret.

8

Smith_Night World_2_Inlaga.indd 8

2011-07-14 10.01


Jade stirrade på ljuspricken som lyste klart och stadigt vid den södra horisonten. Hon visste att det var en planet. De två senaste nätterna hade hon sett den röra sig över himlen, följd av pyttesmå ljusprickar som måste vara månarna. Där hon kom ifrån brukade man inte önska något när man såg en stjärna, men den här planeten kändes som en vän – den var på resa, precis som hon. I kväll när Jade betraktade den kände hon hur hoppet växte inom henne. Nästan som en önskan. Jade måste erkänna att det inte såg så lovande ut. Det var för tyst omkring dem; inte minsta ljud från någon bil som närmade sig. Hon var trött och orolig och började bli väldigt, väldigt hungrig. Jade vände sig om och såg på sina systrar. ”Men var är hon?” ”Jag vet inte”, sa Rowan, outtröttligt mild på rösten. ”Du måste ha tålamod.” ”Vi kanske skulle söka efter henne.” ”Nej”, sa Rowan. ”Absolut inte. Kom ihåg vad vi bestämde.” ”Hon har säkert glömt att vi skulle komma”, sa Kestrel. ”Jag sa ju att hon börjar bli senil.” ”Säg inte så. Det är inte artigt”, sa Rowan, fortfarande milt, men lite sammanbitet. Rowan var alltid mild och vänlig om hon kunde. Hon var nitton år, lång och slank och elegant. Hon hade kanel­ bruna ögon och rödbrunt hår som föll i vågiga kaskader över ryggen. Kestrel var sjutton år och hade mörkt guldglänsande hår 9

Smith_Night World_2_Inlaga.indd 9

2011-07-14 10.01


som låg svept från hennes ansikte som fågelvingar. Hennes ögon var bärnstensgula som på en hök och hon var allt annat än mild. Jade var yngst. Hon hade nyss fyllt sexton och såg inte ut som någon av sina systrar. Hon hade vitblont hår, som hon använde som en slöja att gömma sig bakom, och gröna ögon. Folk sa att hon såg lugn ut, fast hon kände sig nästan aldrig lugn. Oftast var hon antingen väldigt upphetsad eller väldigt ängslig och förvirrad. Just nu var hon ängslig. Hon oroade sig över sin slitna, femtio år gamla marockanska resväska i läder. Det hördes inte ett ljud ifrån den. ”Kan inte ni två gå en bit i förväg och kolla om ni ser henne?” Hennes systrar vände sig om och tittade på henne. Det var inte många saker Rowan och Kestrel var överens om, men en av dem var Jade. Hon märkte att de var på väg att gadda ihop sig mot henne. ”Vad är det nu då?” sa Kestrel och hennes tänder glimmade snabbt till. ”Du har nåt på gång”, fortsatte Rowan. ”Vad håller du på med, Jade?” Jade slätade ut sina tankar och sitt ansikte och tittade oskyldigt på dem. Hoppades hon. De stirrade tillbaka en kort stund, sedan såg de på varandra och gav upp. ”Vi får helt enkelt gå”, sa Kestrel till Rowan. ”Det finns värre saker”, sa Rowan. Hon strök en kastanje­ brun lock ur pannan och såg sig om på busstationen, som 10

Smith_Night World_2_Inlaga.indd 10

2011-07-14 10.01


bestod av en vänthytt med glasväggar på tre sidor och en fallfärdig träbänk. ”Jag önskar att det fanns en telefon.” ”Jaha, men det gör det inte. Och det är över tre mil till Briar Creek”, sa Kestrel med de gyllene ögonen glittrande av något slags bister förtjusning. ”Vi borde nog lämna kvar väskorna här.” Jade ryckte till. ”Nej, nej. Jag bär min egen – jag har ju alla mina kläder där. Kom igen, tre mil är inte så långt.” Hon lyfte upp kattburen med ena handen – buren var hemgjord, av brädor och ståltråd – och med den andra tog hon resväskan. Hon hann gå ganska långt längs vägen innan hon hörde att det knastrade i gruset bakom henne. De följde efter henne, Rowan med en tålmodig suck och Kestrel tyst fnissande, med håret skimrande som guld i stjärnljuset. Den enfiliga vägen låg mörk och öde. Men inte alldeles tyst – det hördes massor av små nattljud som vävdes samman till en harmoni av nattlig stillhet. Det skulle ha varit behagligt, om det inte hade varit för att Jades resväska kändes tyngre för varje steg och för att hon var hungrigare än någonsin. Hon visste bättre än att säga det till Rowan, men hon blev svag och yr i alla fall. Just när det började kännas som om hon måste ställa ner resväskan och vila, hörde hon ett nytt ljud. Det var en bil som kom körande bakom dem. Motor­ ljudet var så svagt att det lät som om det tog lång tid för bilen att komma ikapp dem, men när den åkte förbi såg Jade att den faktiskt höll väldigt hög fart. Sedan krasade det till i gruset och bilen stannade. Den backade, och Jade såg en kille titta ut på henne genom bilrutan. 11

Smith_Night World_2_Inlaga.indd 11

2011-07-14 10.01


Det satt en kille till i passagerarsätet. Jade kikade nyfiket på dem. De såg ut att vara ungefär i Rowans ålder och båda var kraftigt solbrända. Han i förarsätet hade blont hår som såg ut att inte ha blivit tvättat på ett bra tag. Den andra var brunhårig. Han hade väst, men ingen skjorta under. I munnen hade han en tandpetare. De tittade båda på Jade, till synes lika nyfikna som hon. Sedan gled fönstret på förarsidan ner. Jade blev fascinerad av hur snabbt det gick. ”Vill ni ha skjuts?” sa föraren med ett tillgjort leende. Tänderna lyste vita mot hans smutsbruna ansikte. Jade tittade på Rowan och Kestrel, som just hade hunnit i kapp henne. Kestrel sa ingenting, tittade bara på bilen med smala, bärnstensgula ögon omgivna av täta fransar. Rowans bruna ögon var väldigt varma. ”Det vill vi gärna”, sa hon och log. Sedan fortsatte hon mer tveksamt: ”Men vi ska till Burdock Farm. Det kanske är åt fel håll för er …” ”Nej då, jag vet var det ligger. Det är inte så långt”, sa killen med västen utan att ta tandpetaren ur munnen. ”Och vad gör man inte för en dam?” fortsatte han, i ett försök att vara galant. Han öppnade bildörren och klev ut. ”En av er kan sitta där fram, så sitter jag där bak med de andra. Vilken tur jag har va?” sa han till föraren. ”Ja, vilken tur”, sa föraren och log igen, alldeles för brett. Han öppnade också dörren. ”Sätt kattburen där fram, så kan vi slänga in resväskorna i bagageluckan.” Rowan log mot Jade, och Jade läste hennes tankar. Jag 12

Smith_Night World_2_Inlaga.indd 12

2011-07-14 10.01


undrar om alla här är lika vänliga? De lämnade över sina väskor och trängde sedan ihop sig i bilen, Jade i passagerarsätet bredvid föraren, Rowan och Kestrel i baksätet på var sin sida om killen i västen. En minut senare var de på väg i vad Jade tyckte var en härlig fart, med gruset sprutande om däcken. ”Jag heter Vic”, sa föraren. ”Jag heter Todd”, sa killen i västen. ”Jag heter Rowan och det här är Kestrel”, förklarade Rowan. ”Och Jade, i framsätet.” ”Är ni kompisar?” ”Vi är systrar?” sa Jade. ”Ni ser inte ut som systrar.” ”Det säger alla.” Jade menade alla de hade träffat sedan de rymde. Där hemma visste alla att de var systrar, så där var det ingen som sa det. ”Vad gör ni här ute så här sent?” frågade Vic. ”Det är inget lämpligt ställe för fina flickor.” ”Vi är inga fina flickor”, förklarade Kestrel frånvarande. ”Vi försöker vara det”, rättade Rowan henne. ”Vi väntade på att vår gammelmoster Opal skulle hämta oss på busstationen”, fortsatte hon vänd mot Vic, ”men hon kom aldrig. Vi ska flytta in på Burdock Farm.” ”Är gamla mrs Burdock er moster?” sa Todd och tog tandpetaren ur munnen. ”Den gamla tokkärringen?” Vic vände på huvudet och tittade på honom, och båda skrattade och skakade på huvudet. Jade vände blicken från Vic. Hon tittade ner på katt­ buren och lyssnade efter de små gnyende ljuden som betydde att Tiggy var vaken. 13

Smith_Night World_2_Inlaga.indd 13

2011-07-14 10.01


Hon kände sig en liten smula … orolig. Hon hade en föraning. Även om de här killarna verkade schysta, så var det något de dolde. Men hon var för trött – och för matt av hunger – för att kunna sätta fingret på vad det var. Det kändes som om de körde länge innan Vic började prata igen. ”Har ni varit i Oregon förut, tjejer?” Jade blinkade och mumlade fram ett nej. ”Det finns en del rätt ödsliga ställen i Oregon”, sa Vic. ”Här ute, till exempel. Briar Creek var en guldvaskarstad en gång i tiden, men när guldet tog slut och tågen inte stannade här längre, så blev det inte mycket kvar av stan. Nu håller vildmarken på att ta över.” Han lät menande, men Jade förstod inte vad han försökte säga. ”Det verkar fridfullt”, sa Rowan artigt i baksätet. Vic frustade till. ”Jodå, fast det var inte det jag tänkte på, precis. Ta den här vägen, till exempel. Gårdarna ligger flera kilometer från varandra, om ni fattar. Så om ni skrek skulle ingen kunna höra er.” Jade blinkade. Varför sa han så? ”Du och Todd skulle ju göra det”, sa Rowan, fortfarande artigt konverserande. ”Ingen annan, menar jag”, sa Vic, och Jade kände hur otålig han började bli. Han körde långsammare och långsammare. Nu svängde han in till vägkanten och stannade. ”Ingen där ute kommer att höra”, förtydligade han medan han vände sig om mot baksätet. Jade vände sig också om och såg hur Todd log brett medan han bet hårt i tandpetaren. 14

Smith_Night World_2_Inlaga.indd 14

2011-07-14 10.01


”Just det”, sa Todd. ”Ni är ensamma här ute, så då kanske det är bäst att ni lyssnar på oss. Okej?” Jade såg hur han grep tag i Rowans arm med ena handen och Kestrels handled med den andra. Rowan såg fortfarande artigt oförstående ut, men Kestrel tittade tankfullt på bildörren på sin sida. Jade förstod att det var handtaget hon letade efter, men det var borta. ”Taskigt läge”, sa Vic. ”Den här bilen är en riktig skrothög. Man kan inte ens öppna bakdörrarna inifrån.” Han höll fast Jade i överarmen, så hårt att hon kände trycket från hans fingrar ända in till benet. ”Nu ska ni bara vara snälla, så kommer ingen att bli skadad.”

15

Smith_Night World_2_Inlaga.indd 15

2011-07-14 10.01

9789163869419