det amer ikanska löf tet
Förord Jag tillbringade 2007 och 2008 med att resa runt i USA och prata med folk om vad som hade hänt i deras land. Det var en resa som tog mig till 27 olika delstater, hundra tals olika städer – stora som små. Min utgångspunkt var att USA stod inför ett historiskt presidentval och att Barack Obama var den kandidat som bäst förkroppsligade den dramatik som väntade. I december 2006 hade jag bestämt mig för att skriva en bok om detta, oavsett hur valet slutade. Kanske var det bara en ursäkt för att få vara med och se det, på så nära håll som möjligt. När jag reste runt och lyssnade på folk blev det snart tydligt att det fanns en återkommande berättelse, ett ämne som ständigt dök upp. Det var en svårformulerad känsla av att någonting hade gått förlorat i USA. Något grundläggande i den amerikanska idén, de amerikanska värderingarna och den amerikanska framtidsoptimismen, hade börjat ifrågasättas. Inget land har så högtravande ideal som USA. Få länder har en större klyfta mellan dessa ideal och verkligheten. Men det är i dynamiken mellan idé och verklighet som USA:s unika berättelse alltid har fått sin kraft och det är 11
martin gelin
där detta brokiga, enorma, omöjliga land har hittat sin enhetliga riktning vidare, mot något bättre. USA som nation har alltid varit besatt av myten om sig själv. Men, efter åtta år med George W Bush och Dick Cheney verkade det som om själva myten höll på att dö. Jag flyttade till New York i september 2001. Jag skulle ha åkt den 10 september, men väntade på en dator som var försenad och bokade i sista stund om resan till dagen därpå. Så på morgonen den 11 september, när folk fortfarande låg och sov på den amerikanska östkusten, tog jag ett plan från Arlanda, mot Amerika. När vi var strax utanför Grönland avbröts filmen på stolsryggen framför mig och jag hörde piloten harkla sig och förklara att två flygplan hade kraschat in i World Trade Center och att luftrummet över hela Nordamerika var avstängt. Vi gjorde en U-sväng över isbergen och började tömma bränsletankarna så att planet inte skulle vara för tungt när det landade. Bränslet sprutade över de små ovala fönsterrutorna och klibbade sig snart fast runt fönsterkarmarna i en rosabrun gegga, så att man inte längre såg ut. I den hjälplösa otryggheten tio tusen meter över havet längtade jag instinktivt hem, jag längtade efter min familj och mina vänner i Sverige. Men jag kände också en annan, mer förvånande känsla: jag ville omedelbart till New York. Det var som om en vän hade åkt in på sjukhus efter en hemsk olycka – jag ville dit och se att allt var okej. 12
det amer ikanska löf tet
Den 17 september fick jag till slut en ny flygbiljett till New York. Frihetsgudinnan stod kvar, men utanför lägenheten jag hyrt i Brooklyn stod det en enorm trave flytt kartonger och jag fick veta att min nya granne hade avlidit i terrorattackerna. Det var en sorglig och märklig tid att anlända till USA. Men det gjorde det lite lättare att hela världen verkade förstå hur det kändes. Nästan alla svenskar har vuxit upp med amerikansk kultur, fantiserat om Hollywood, Harlem och Nashville. Att det fälldes så många tårar över USA betydde inte att alla svenskar plötsligt sympatiserade med den amerikanska presidenten, det betydde bara att det amerikanska folket hade en speciell plats i våra hjärtan. I USA ledde terroristattackerna till hat och ilska, men också till ett förvånansvärt vackert, om än alldeles för kort, ögonblick av nationell gemenskap. New York hade aldrig varit så vänligt som hösten 2001. Så fort chocken hade lagt sig slöt folk sig samman, tröstade varandra och försökte hjälpa vänner och bekanta tillbaka på fötter. Tiotusentals New York-bor frivilligarbetade vid Ground zero. I ren hjälplöshet försökte amerikanerna hitta den största tänkbara gemenskapen. Satirtidningen The Onion sammanfattade stämningen med rubriken ”Kvinna som inte riktigt vet vad hon ska göra bakar tårta formad som den amerikanska flaggan”. Folk var omtöcknade, chockade, förvirrade och i akut behov av en stark nationell förebild. De fick hålla till godo med George W Bush. Han hade fram till dess haft ett relativt händelselöst första år som 13
martin gelin
president. Nu blev han plötsligt en fadersfigur för hela landet, ett balsam för den plötsligt så skröpliga, nationella folksjälen. Veckorna efter terroristattackerna var hans popularitetssiffror över 90 procent. Sju år senare, i oktober 2008, när epoken Bush led mot sitt slut, var det däremot bara 9 procent av det amerikanska folket som ansåg att landet var ”på väg åt rätt håll”, den lägsta siffra som någonsin uppmätts i en sådan undersökning. Mindre än var fjärde amerikan tyckte att Bush gjorde ett bra jobb. När jag reste runt i USA verkade alla jag pratade med ha en egen berättelse om det ögonblick då de börjat tveka på om USA verkligen var det land de trodde att det var. Vissa hade förlorat hoppet redan när George W Bush snubblade in i Vita huset, efter en omdiskuterad rösträk ning i Florida. Andra hade förlorat hoppet när USA invaderade Irak eller när de såg de fruktansvärda bilderna från Abu Ghurayb-fängelset, med nakna irakiska fångar insmetade i amerikansk avföring. De hade förlorat hoppet när Bush valde att reducera Irakkriget till kampanjmaterial genom att landa ett stridsflygplan på militärskeppet USS Lincoln i maj 2003, med banderollen ”Uppdraget slutfört” hängandes bakom honom (sedan dess har mer än fyra tusen amerikaner dött i Irak). De hade förlorat hoppet när de hörde president Bush påstå att USA var ett land som älskade sina militärer, men samtidigt inte drog sig för att skicka samma soldater tillbaka till 14
det amer ikanska löf tet
helvetet i Irak och Afghanistan, tre, fyra eller fem vändor i rad (i dag är det mer än 150 000 veteraner från krigen som beräknas lida av posttraumatiska stressymptom). De hade förlorat hoppet när de slog på tv:n den 26 augusti 2005 och såg hundratusentals amerikaner förlora sina hus och sina ägodelar och sina liv i New Orleans, Alabama och Mississippi, efter Katrinaorkanen. De hade förlorat hoppet när de såg George W Bush flyga till New Orleans med sin mamma som, när hon fick syn på de tiotusentals flyktingar som blivit inkvarterade på filtar på New Orleans största idrottsarena, förklarade att ”de här människorna kom från en enkel bakgrund så det här fungerar väldigt bra för dem”. De hade förlorat hoppet när de läste Downing Streetmemot och insåg att Bush hade ljugit för dem om Irakkriget, och att deras söner och döttrar, deras bröder och systrar, hade förlorat sina liv utan att någonsin få veta varför. De hade förlorat hoppet när de matades med ständigt nya avslöjanden om hur Bushadministrationen hade godkänt tortyr och förtryckt yttrandefriheten. George W Bushs USA hade blivit ett land med en bankrutt medelklass, 50 miljoner utan sjukförsäkring, den värsta finanskrisen sedan 1930-talet och ett republikanskt parti vars främsta begåvning verkade vara att fördela skuldbördan för detta på kreativa sätt. Gerard Baker i brittiska The Times sammanfattade Bushs åtta år vid makten: ”Arrogans, ignorans, ansvarslös sorglöshet, tortyr, våld och allmän inkompetens.” 15
martin gelin
Journalisten Thomas Friedman sa: Om du pratar med folk i utlandet så älskar de att göra sig lustiga över Amerika. De älskar att skämta om vår naivitet, vår tro att alla problem har en lösning. Men innerst inne tror jag att många av dem faktiskt avundas vår optimism. Amerikansk optimism är det som får jorden att snurra. Det som Bush och Cheney lyckades göra, genom att exportera rädsla i stället för hopp, var att de förstörde den här optimismen för amerikaner. Avskyn mot Bush och Cheney kommer från känslan av att de faktiskt stal det här idealet om Amerika som en optimistisk plats, som folk bär runt i sina medvetanden.
Eller som komikern Chris Rock uttryckte det: ”Bush fuckade upp USA så allvarligt att han gjorde det svårt för en vit man att bli president.” Under de två år jag skrev den här boken fick jag stå ut med en del skeptiska miner från journalistkollegor och vänner som undrade varför jag ödslade tid på en bok om en person som omöjligen kunde vinna ett presidentval. Större delen av 2007 var de politiska debattörerna trots allt mest upptagna med att spekulera i huruvida Hillary Clinton skulle få möta Mitt Romney eller Rudy Giuliani i presidentvalet. Att avfärda Obama som en warholsk femton minutershype var kutym. Den konservative tidningskrönikören William Kristol 16
det amer ikanska löf tet
förkunnade exempelvis i december 2006 att Obama ”inte kommer att vinna ett enda primärval. Det förutspår jag här och nu” (han vann 35). Precis innan primärvalen skrev analytikern Peter Mulhern på den inflytelserika webbsidan Real Clear Politics att republikanen Fred Thompson skulle bli president ”eftersom det inte finns några andra alternativ”. Hösten 2007 skrev kritikern Christopher Hitchens: ”Barack Obama kan omöjligen tro att han kan bli vald till president i USA”, och fick snart medhåll av Mark Penn, kampanjchef för Hillary Clinton: ”Jag kan inte föreställa mig att USA i krigstid skulle välja en president som inte är fundamentalt amerikansk i sina värderingar och sitt sätt att tänka”. I en tidskrift med det passande namnet American Thinker skrev filosofen Steven Warshawsky, sommaren 2008: ”De politiska kommentatorerna kan prata hur länge de vill om Obamas karisma och vältalighet och breda attraktionskraft, men sanningen är att Obama inte har minsta chans att bli president”. Den 4 november 2007, exakt ett år innan presidentvalet, skrev Kathryn Jean Lopez på USA:s största konservativa magasin, National Review: ”Jag tror att Obamas femton minuter som seriös kandidat precis tagit slut.” I själva verket behövdes det ingen kristallkula för att inse att Barack Obama skulle bli en viktig person i presidentvalet 2008, eller att själva valet i sig skulle bli en historisk händelse. 17
martin gelin
Hösten 2006, strax innan jag bestämde mig för att skriva den här boken, åkte Obama runt i USA och hjälpte demokratiska kollegor att bygga upp entusiasm för sina kampanjer i kongressvalet, som slutade i en historisk triumf för demokraterna, med 36 upplockade säten och inte en enda förlorad sittande senator eller representant. Samma höst skrev New York Times en artikel om ”feno menet” Obama, som redan då attraherade flera tusen personer så fort han dök upp i en småstad i Mellanvästern, och som redan var omtalad inte bara bland studenter och demokratiska experter, utan bland vanligt folk med medelmåttigt politiskt engagemang. I artikeln uppmärksammades Obamas försök att gå vidare från polariseringen som präglat landets kultur sedan 1960-talet, ”en vision som 45-årige Obama är unikt kvalificerad att genomföra”; hans inneboende tro på amerikansk optimism; hans engagemang i miljöfrågor, energipolitik, sjukvård, högre löner och bättre skolor; hans konsekventa motstånd till Irakkriget och – framför allt – hans försiktighet i landets ständigt pågående rasdebatt. I takt med att Obamas chanser att vinna valet ökade, ju längre in på 2008 vi kom, ersattes de nonchalant nedlåtande omdömena av något som liknade panik. Republikanen Alan Keyes förklarade exempelvis att Obama var en ”radikal kommunist som måste stoppas”. Den svenske debattören Dick Erixon oroade sig för att en Obama-seger skulle innebära slutet för västerländsk demokrati: ”Jag har inte förut sett ett så tydligt och konkret hot mot västvärldens 18
det amer ikanska löf tet
demokrati som det här. Måtte Obama-bubblan brista före valet.” Bara veckor innan valet sammanfattade den populäre radiovärden Hugh Hewitt (med fyra miljoner lyssnare om dagen) högerns bild av Obama som en farlig, korrupt, radikal vänsterkandidat vars enda väg till Vita huset kunde komma genom röster från hemlösa: Trots collegestudenternas entusiasm och demokraternas röstregistrering av hemlösa i Ohio, kommer det amerikanska folkets sunda förnuft att överträffa såväl nyfikenheten kring Obama som förtrollningen över hans kändisskap och i stället lita på att John McCain kan styra det här landet i rätt riktning.
De passionerade, positiva känslor som Obama väckte bland sina supportrar verkade stå i direkt relation till den hysteri som präglade hans motståndare. Så här hade det inte sett ut fyra år tidigare, då demokraterna nominerat John Kerry till presidentkandidat. Ingen påstod att Kerry var en kommunist som skulle förgöra västerländsk demokrati, trots att hans politik – bortsett från att han röstat för Irakkriget – var snarlik Obamas. Så vad var det egentligen högern tyckte var så skrämmande med Obama? Det vore för enkelt att påstå att det var hans hudfärg. I den mån attackerna mot Obama präglades av rasism kom den sällan från den här typen av debattörer, journalister 19
martin gelin
och politiker, utan från mer åsidosatta individer utan koppling till partipolitik eller medier. Snarare var det just entusiasmen som skrämde dem, Obamas förmåga att fylla det amerikanska folket med optimism och hopp om att det politiska engagemanget var meningsfullt igen. Det som var skrämmande var hans förmåga att få ungdomar och etniska minoriteter som aldrig tidigare engagerat sig politiskt att inte bara rösta på honom, utan även tillbringa timmar, dagar, veckor med att jobba gratis för hans kampanj. Redan innan Obama blev demokraternas presidentkandidat röstade 9 av 10 svarta på demokraterna. Likaså 6 av 10 latinamerikaner och 7 av 10 unga människor (under 26). I tidigare val hade republikanerna delvis vunnit för att det varit så lågt valdeltagande i just dessa grupper – ofta mindre än hälften av röstberättigade. Ungdomar och etniska minoriteter var en sovande, demokratisk best som Obama hade väckt till liv. Jag hade bara följt ett presidentval tidigare i USA, men de journalister som varit med i flera decennier sa att de aldrig sett något likt den passion som präglade Obamakampanjen. Han lyckades mobilisera den största rörelsen av volontärer i amerikansk politisk historia. Jag har träffat några hundra av dem de senaste två åren och många av dem kommer jag att minnas så länge jag lever. I Denver, i augusti 2008, träffade jag en Irakveteran, som förlorat båda sina armar i en explosion utanför Bagdad. Han 20
det amer ikanska löf tet
stod och delade ut flygblad med hjälp av armproteser av plast och på flygbladet kunde man läsa hans berättelse: hur han hade anmält sig till armén efter terroristattackerna 2001 för att han ville försvara sitt land, hur övertygad han varit om det goda och det ”amerikanska” i att sprida idéer om demokrati och jämlikhet till Irak, men hur han sakta men säkert insett att kriget byggde på en lögn och hur övertygad han var om att aldrig någonsin rösta på en republikan igen. Strax efter valet intervjuade jag en tjej som hette Tamika, från Bronx. Hon visade ett Youtube-klipp hon hade gjort där hon berättade varför valet hade betytt så mycket för henne (det var första gången hon röstade och precis som 69 procent av alla förstagångsväljare röstade hon på Obama). Det började med klipp på Rodney King, terroristattackerna mot New York 2001 och så de fruktansvärda bilderna från New Orleans efter Katrinakatastrofen, med drunknade svarta barn vars kroppar flöt hjälplöst omkring i vattnet. ”Det här var de tre händelser som formade min generation”, sa hennes berättarröst över bilderna. Sedan kom något mer hoppfullt: bilder från en valvaka i Bronx, den 4 november, med tre, fyra generationer svarta amerikaner som firade tillsammans. I New York i december träffade jag Leslie, en bräcklig men energisk 70-årig kvinna med en stor blond peruk. Hon hade tillbringat året på en cancerklinik på Manhattan och mellan varje strålbehandling, medan hon låg i sjukhussängen och försökte återhämta sig, bad hon släktingar och anhöriga komma förbi med utskrivna listor med telefonnum21
martin gelin
mer till personer i Ohio, som de fått via Obamakampanjen, och så låg hon där och ringde till dem, dag ut och dag in, och försökte övertala dem att rösta på Obama. Hon sa att det var det enda som fick henne att orka. Hon mindes när Robert F Kennedy blev mördad, och nu hoppades hon få se Obama fortsätta det som Kennedy påbörjat, innan hennes eget liv var över. Vad var det med Obama som gjorde att folk blev så entusiastiska? Om man skulle ställa frågan till Obama själv skulle han förmodligen svara med ett milt leende och innerligt säga: ”Det handlade inte om mig. Det handlade om er.” Och det stämmer. Det handlade inte om honom. Det handlade om ett unikt ögonblick i USA och om miljontals människor som redan hade den politiska energin inom sig och bara väntade på någon att rikta den mot. Obamas uppdrag var att påminna det amerikanska folket om deras kroniska behov av en kollektiv berättelse. Det handlade inte om något mindre än att återuppliva den amerikanska myten. Hans övertygelse var att om han bara kunde formulera det amerikanska löftet på ett tillräckligt attraktivt sätt så skulle det amerikanska folket minnas vad det var deras land egentligen handlade om, och sedan hjälpa honom att leva upp till dessa ideal. Jag har lånat titeln på den här boken från en underbar liten bok som historikern John Morton Blum gav ut 1965: The Promise of America. 22
det amer ikanska löf tet
Där beskriver han USA som ett land som ständigt pendlar mellan tumult, orättvisa och förtryck, men som likafullt ständigt räddas av den obändiga tron på de grundläggande amerikanska idealen. Det amerikanska löftet är som ett fyrtorn som då och då blinkar till på det mörka hav på vilket USA seglar omkring, det blir ett slags ledstjärna som får USA på rätt köl innan det är för sent. I Gunnar Myrdals enorma rapport om de svartas situation i USA, An American Dilemma som kom ut 1944, skrev han om kontrasten mellan det amerikanska idealet och den amerikanska verkligheten, med utgångspunkt i rasproblemen på 1930- och 1940-talen. Det amerikanska ”dilemmat” var just denna motsägelse – skillnaden mellan löftet om frihet och rättvisa och verkligheten med slaveri, följt av diskriminerande Jim Crow-lagar, följt av institutionaliserad rasism och hopplös fattigdom. Författaren Ralph Ellison kallade An American Dilemma ”den mest detaljerade kartläggningen av den svarta amerikanens mänsklighet som gjorts hittills”. Man skulle också kunna kalla boken den mest detaljerade kartläggning som gjorts av klyftan mellan de amerikanska idealen och den amerikanska verkligheten. I Göran Rosenbergs Friare kan ingen vara kallade han det här för den amerikanska myten och skriver att Myrdal ”ansåg det uppenbart att tron på en samling ideal och grundvärderingar genomsyrade och påverkade Amerika 23
martin gelin
mer än något annat land i den västerländska civilisationen. Den gav de vita ständigt dåligt samvete och de svarta ständigt nytt hopp. Ingen amerikan kunde i längden förbli okunnig och oberörd av det moraliska trycket från myten.” Efter Myrdals drygt 1 400 sidor långa redogörelse, där svarta amerikaners vardagliga förtryck skildras i minutiös detalj, lyckas han ändå avsluta sin rapport med optimism. Bland all misär, all hopplös rasism och all denna obeskrivliga orättvisa hade han fått en glimt av något hoppfullt i den amerikanska folksjälen: en vilja att förbättra sig, en naturlig drivkraft mot det goda som fanns inneboende ”i varje amerikans bröst” vare sig de vill eller inte – det amerikanska löftet. Amerika upplever att det är mänskligheten i miniatyr. Den stora anledningen till hopp är att det här landet har en nationell erfarenhet av rasmässig och kulturell mångfald och en nationell teori om än inte en konsekvent praktik om frihet och jämlikhet för alla. I det avseendet är det svarta problemet inte bara Amerikas största misslyckande, utan även landets största möjlighet för framtiden. … Världen behöver tro på detta. Mänskligheten är trött på rädsla och besvikelse, pessimism och cynism. Vi behöver den ungdomliga, moraliska optimismen från Amerika. Men tomma löften förstärker bara cynismen. Om Amerika i praktiken kan visa för världen en progressiv trend där de svarta blir integrerade i modern demokrati skulle mänsk24
det amer ikanska löf tet
ligheten återfå tron på att förnuft, fred och framsteg är inom räckhåll igen.
Enligt historikern Arthur M Schlesinger Jr var An American Dilemma en av de gnistor som satte fyr på den passionerade medborgarrättsrörelsen på 1950- och 1960-talen. Myrdals resonemang citerades även som underlag för ett av 1900-talets viktigaste domstolsbeslut i USA: Brown vs Board of education, som ledde till segre gationens upphörande. I boken konstaterade Myrdal att ”Amerika kämpar konstant för sin själ” och denna kamp stod enligt honom mellan upplysning och ignorans, kosmopolitiska idéer och provinsialism. Historikern Christopher Lasch har påpekat att ”dilemmat” inte syftade på en kamp som pågick inom de amerikanska individerna själva, utan snarare anspelade han på ”hela Amerikas samvete”. Striden mellan idealen och verkligheten fick i Myrdals bok en rent geografisk form: den utspelade sig mellan norra USA:s vita liberaler och rasismen som präglade södra USA. Myrdal hade nog inte blivit förvånad om någon sa att precis denna kamp även skulle prägla presidentvalet 64 år senare. Däremot hade han förmodligen inte kunnat gissa att den vinnande kandidaten skulle vara svart, eller att samma kandidat skulle vinna tre av Söderns delstater. – Det är det geniala med Amerika. Det kan förändras, sa Barack Obama under sitt segertal i Grant Park den 4 november 2008. 25
martin gelin
Det är förstås lockande att se Barack Obamas triumf som slutet på detta amerikanska dilemma. Men som Obama själv påpekade under hela sin kampanj är det bara början. ”Historiens båge är lång, men den böjer sig mot rättvisa”, sa Martin Luther King Jr. Det var den tron som präglade Obamas kampanj och de 69 miljoner amerikaner som röstade på honom. Ur det värsta i amerikansk historia kommer ofta det bästa i amerikansk historia. Ur inbördeskriget kom Abraham Lincoln och slaveriets upphörande, ur depressionen kom Franklin D Roosevelt och det amerikanska välfärds systemet, ur segregationen och lynchningen kom Rosa Parks, Martin Luther King Jr, medborgarrättsrörelsen och Lyndon B Johnsons Civil Rights Act. ”Det var Bushs själva impopularitet och den påtagliga atmosfären av uppgivenhet och kris som producerade en demokratisk kandidat som representerade en sann förändring”, skrev journalisten Mark Danner. Ur George W Bush och den hopplöshet han spred hos det amerikanska folket reste sig till slut Barack Obama. Martin Gelin, New York, mars 2009
26
det amer ikanska löf tet
1. Idealisterna Det måste börja med unga människor.
– Robert F Kennedy, Kapstaden 1966
Cambridge, Massachusetts 17 april, 2007 Den här berättelsen skulle kunna börja med att slaveriet avskaffas i USA, efter ett fem år långt inbördeskrig, 1865. Den skulle kunna börja med att Barack Obama föds i Hawaii, den 4 augusti 1961. Den skulle kunna börja sju år senare, när Robert F Kennedy mördas på Hotel Ambassador i Los Angeles och det verkade som om den allra sista flamman av politisk idealism i USA hade slocknat för gott. Den skulle kunna börja i Florida i november 2000, när omräkningen av röster i presidentvalet stoppades och George W Bush utnämndes till USA:s 43:e president. Den skulle kunna börja med terroristattackerna i USA ett år senare och den skräckslagna patriotism som följde därefter. 27
martin gelin
Den skulle kunna börja i New Orleans, i augusti 2005, med drunknade barn som flyter runt i vattnet. Men det skulle bli en annan bok. Den här berättelsen börjar snarare, som så många av livets avgörande ögonblick, med att Whoopi Goldberg och Howard Dean står och buggar till Sister Sledges discoklassiker ”We are family”. Howard Dean var idealisternas presidentkandidat 2004. Han var starkt emot Irakkriget, han propagerade för sjukvård för alla amerikaner och utgav sig för att representera ”den demokratiska falangen av det demokratiska partiet”. Den här kvällen, i november 2003, hade hans kampanjarbetare arrangerat en insamlingsgala på en nattklubb i Chelsea, på nedre Manhattan. Det var bara några månader kvar till demokraternas första primärval i Iowa och Dean hade börjat komma allt närmare sina två rivaler John Edwards och John Kerry i opinionsmätningarna. Det var en rastlös stämning i rummet och förväntningarna på Dean var enorma, en före detta doktor och numera guvernör i delstaten Vermont som plötsligt blivit en av de tre favorittippade kandidaterna att vinna partiets nominering till presidentkandidat i det alla kallade det viktigaste presidentvalet i vår livstid. Någon timme innan kampanjevenemanget spårade ur i buggande hade Howard Dean joggat upp på scenen för att hålla sitt vid det här laget välkända kampanjtal, som kulminerade i ett passionerat upprop för att ge sjukvård till alla amerikanska medborgare. – Det vi måste kräva som demokrater är det som Harry 28
det amer ikanska löf tet
Truman befäste i vår partiplattform redan 1948: sjukförsäkring som täcker alla. Precis som de har i Tyskland, Frankrike, Japan, Irland, Italien, Kanada, Sverige, Holland, Spanien, England, Finland … till och med Costa Rica! Vartenda industriland på jordens yta har sjukförsäkring för alla sina medborgare. Varför kan inte vi vara lika bra som dem? Men det viktiga den här kvällen var varken Howard Dean, eller det tal han höll – eller, för den delen, Whoopi Goldberg. Det viktiga var publiken. Nästan alla var under 30. Nästan alla hade Howard Dean-tröjor, anti-Bush-tröjor, eller någon annan form av politiskt budskap på sig. Drygt tusen personer trängdes i rummet och de hade valt att tillbringa en fredagkväll med att lyssna på tal om sjukförsäkringar, och se Howard Dean och Whoopi Goldberg bugga i otakt till Sister Sledge. När Howard Dean avslutade kvällen med sitt karaktäristiska slagord (”Jag är Howard Dean, och jag representerar den demokratiska falangen av demokraterna!”) såg jag något jag aldrig tidigare sett på ett politiskt evenemang i USA: folk grät. Det verkade som om Howard Dean hade lyckats väcka liv i ett parti som hade legat i koma sedan 1960-talet. Howard Dean-kampanjen slutade i ett antiklimax. Han lyckades aldrig bygga upp ett ordentligt stöd från det demokratiska partiets etablissemang, många aspekter av hans kampanj missköttes och han var aldrig riktigt så ka29
martin gelin
rismatisk som hans passionerade anhängare hade hoppats. Det hjälpte inte heller att han lyckades alienera större delen av den amerikanska Södern och landsbygden genom att säga att han skulle bli den demokrat som såg till att partiet återigen började få röster från ”killarna som åker runt med sydstatsflaggan på sina pickuptruckar”. Hans kampanj dog på det mest ovärdiga sätt en kampanj kan dö på i USA: med en pseudoskandal som skapades på kabelnyhetskanalerna. Efter att Dean hade avslutat ett kampanjtal i New Hampshire med ett gällt, euforiskt vrål började CNN, Fox News och de andra nyhetskanalerna spela upp vrålet – klippt ur sitt sammanhang – i en oändlig loop, dagarna i ända, tills Howard Dean bara framstod som en svettig, okontrollerad dåre. Hans kampanj hade redan förlorat mycket av sin energi när Dean kom på tredje plats i det viktiga första primärvalet i Iowa och efter medie uppmärksamheten kring Deans ”vrål” var kampanjen över. John Kerry vann demokraternas nominering, valde John Edwards som vicepresidentkandidat och förlorade presidentvalet 2004 med en liten marginal i valet med det högsta deltagandet sedan 1968. Presidentvalet 2004 var precis rätt tillfälle för en passionerad demokrat som Howard Dean, men tyvärr var inte Howard Dean riktigt rätt person för tillfället. Avskyn mot George W Bush hade spridit sig från arga vänsteraktivister och passionerade demokrater och blivit en stor folkrörelse. Frustrationen över republikansk in 30
det amer ikanska löf tet
rikespolitik började nå enorma proportioner. Men Deans politik var inte ny, utan snarare en återgång till ett slags ortodoxt demokratiskt partiprogram som skrämde många av de väljare som var trötta på Bush, men inte var redo att registrera sig som demokrater. Amerika trodde för ett ögonblick att det var Howard Dean de behövde, men vid närmare anblick blev de tveksamma. Howard Dean-entusiasterna blev besvikna när han förlorade primärvalet mot John Kerry, som röstat för Irakkriget och som inte erbjöd några passionerade, progressiva förslag som att göra sjukvård tillgänglig för alla. Många av dem fortsatte ändå kampanja för Kerry, men det var en kampanj utan glöd. Entusiasmen var i första hand negativ – man hatade George W Bush, Dick Cheney och Donald Rumsfeld, men hade inte nödvändigtvis några särskilt varma känslor för vare sig Kerry eller hans vicepresidentkandidat John Edwards. På sätt och vis fick det här frustrationen – och passionen – bland de mest engagerade demokraterna i USA att växa sig ännu större. De behövde bara en person som kunde få dem att kanalisera all den här energin och ilskan och allt det här hoppet. Efter att Howard Dean drog sig ur demokraternas primärval i februari 2004 ville han hitta ett sätt att bygga vidare på den idealistiska energi som präglat hans kampanj. Han startade en organisation som hette Democracy 31
martin gelin
for America, som 300 000 av hans supportrar omedelbart blev medlemmar i. Organisationens första initiativ var att hitta kandidater att stödja i kongressvalet som ägde rum i november 2004, samtidigt som presidentvalet. Dean var på jakt efter kandidater som hade samma idealistiska passion som han – även om alla inte stod lika långt till vänster – och han hittade tolv kandidater, som fick smeknamnet ”The Dean Dozen”. En av dem var Barack Obama, som också var den enda som faktiskt vann sitt val i november 2004 och blev senator för delstaten Illinois. Howard Dean och Barack Obama var väldigt olika som politiker – i såväl sakfrågor som personlighetsmässigt och imagemässigt. Obamas kampanj handlade till exempel redan från första början om att bygga broar över partigränser och förhindra de växande kulturella och politiska klyftorna i USA. Dean hade ett spontant, högljutt temperament medan Obama utstrålade ett kroniskt lugn. Men bådas presidentkampanjer startade på liknande sätt, med en liknande rörelse. Det var en idealistisk, politiskt passionerad minoritet bestående av collegeungdomar och välbärgade, medelålders storstadsbor. (Samma koalition hade stått bakom Adlai Stevenson på 1950-talet, båda bröderna Kennedy och sedan Eugene McCarthy på 60-talet och Bill Bradley på 80-talet – de hade med andra ord inte det bästa vinstfacit i amerikansk politik, men de hade en envis förmåga att forma politiska rörelser som växte sig betydligt större än den lilla minoritet som skapade dem). 32
det amer ikanska löf tet
Det var kampanjer som kom från de så kallade gräsrötterna – de hade inte stöd av partiets etablissemang, men däremot av tusentals engagerade volontärer som inte hade något emot att bo på en soffa i Iowa i tre månader och livnära sig på mikropizza och snabbkaffe, om det kunde öka chanserna att deras kandidat vann primärvalet. För både Dean och Obama var internet oumbärligt som plattform för att expandera sin koalition och få in kampanjstöd (båda tackade nej till offentligt finansierade kampanjer och i stället förlitade sig på små, privata donationer). Både Deans och Obamas kampanjer präglades inledningsvis av en gemensam attack mot status quo – inte bara i Vita huset utan även i det demokratiska partiet. De båda sa: Saker kan inte fortsätta vara som de är. Båda lånade en slogan från personer som låg till vänster om dem, i Deans fall, Minnesotasenatorn Paul Wellstones ”Jag representerar demokraternas falang av det demokratiska partiet”. I Obamas fall den mexikanamerikanske fackförbundskämpen César Chávez, Sí se puede (Yes we can), vilket ordagrant snarare betyder ”Ja, det är möjligt”. Dessutom mobiliserades både Obamas och Deans kampanjer i viss mån av det växande motståndet mot Irakkriget. Howard Dean var den kandidat som var mest uttalat emot Irakkriget 2004 – åtminstone av dem som hade en rimlig chans att vinna nomineringen – och fyra år senare lyckades Barack Obama omedelbart profilera sig på samma sätt. Irak fick aldrig något dominerande utrymme i president33
martin gelin
valsdebatten 2008, men det fanns hela tiden där som ett underliggande tema. Barack Obama behövde bara upprepa en rad som han ursprungligen hade sagt om Irakinvasionen i ett berömt tal 2002, ”Jag är inte emot alla krig, men jag är emot dumma krig”, för att etablera sig som en kandidat vars utrikespolitiska omdöme förtjänades att tas på allvar. Han hade även lyckats med konststycket att vara emot kriget utan att bli sårbar som en typiskt mjäkig liberal som inte insåg vikten av att ”ta hårda tag” mot terrorism: han var snarare i attackläge när han pratade om Irak. Inte ens Fox News Bill O’Reilly – som inte sa många vänliga ord om Obama under de här två åren – kunde hålla sig borta från beröm om hans hårdföra konsekvens om Irak: ”Han är ingen mes”, sa O’Reilly efter hans tal 2002. Men framför allt verkade både Dean och Obama arbeta enligt det motto som en av deras idoler, Robert F Kennedy, hade myntat under sin presidentkampanj 1968: Det måste börja med unga människor.
Under våren 2007 reste Barack Obama runt till amerikanska collegecampus för att uppmuntra studenterna att starta sina egna små Obamaorganisationer och volontärarbeta för hans kampanj. I slutet av april var det dags för ett ”kick-off ”-evenemang i Boston, där Obamas politiska karriär hade exploderat tre år tidigare, på demokraternas partikonvent inför presidentvalet 2004. 34