9789186691844

Cecilia Svensson Tack,

det 채r bra!

INNE H ÅLL Förord . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9 1. Början till slutet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2. Den första insikten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

3. Rädd att flyga . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

4. Sjukdomen alkoholism . . . . . . . . . . . . . . . . .

5. Den första tiden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

6. Att våga ta emot hjälp . . . . . . . . . . . . . . . . . .

7. Samma resa igen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

8. In i mörkret . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

9. Vargarnas kamp . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

10. Fotarbetet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

11. På jobbet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

12. Antabus och Campral . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

13. Min personliga botten . . . . . . . . . . . . . . . . . .

14. Rensa ut . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

15. Terapi . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

17 21 29 35 39 43 49 53 59 65 71 77 81 87 91

16. PAA . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 97 17. Behandlingen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 103 18. En helt vanlig torsdag . . . . . . . . . . . . . . . . . . 117 19. Hur vet man att man är alkoholist? . . . . . . . 121 20. Tredje gången gillt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 125 21. Hantera suget . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 129 22. HK . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 133 23. Stöd . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 137 24. Tack, det är bra! . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 141 25. Affirmera . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 147 26. Ha roligt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 151 27. Råd till anhöriga . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 155 28. Råd till arbetsgivare . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 161 Efterord . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 165 I min bokhylla . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 169 Slutnoter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 171

”Om du vill lära känna vägen ­framför dig, fråga dem som går åt andra hållet.” // KINESISKT ORDSPRÅK

Med k채rlek till Victoria och Tova

”Det är fram­”Många tiden jagblir är modiga förstav, intresserad när inte efter­de som jag ser någontillkommer annan bringa utväg.” resten av mitt liv där.” // WILLIAM FAULKNER

// CHARLES F. KETTERING

FÖRORD H U R M I N B O K B LEV T I LL

E

n dag skrev jag en bok. Fel, jag skrev den på tre dagar. Sedan tog det mig två år att färdigställa den. Titeln på boken var Det är hur enkelt som helst, det är bara att förändra hela sitt liv! Det var en härlig resa att göra, men när den var klar lovade jag mig själv att aldrig göra om den. Det är en stor kraftansträngning att skapa en bok.

Jag har lätt för att skriva och ännu lättare för att ­skriva långt. Det tog tid att få min bok att bli lättläst, ­begriplig och tydlig. Det var en utmaning att få kapitlen i rätt ordning, grammatiken någotsånär korrekt och att orka korrekturläsa ännu en gång fast jag hade tröttnat på boken för länge sedan.

Jag har alltid drömt om att skriva en bok och även om jag inte visste vad den skulle handla om, måste jag säga att jag blev förvånad då jag insåg att den handlar om mig och hur jag har gjort för att ta mig ur mitt alkohol­missbruk.

Jag drar mig till minnes ­informatören som berättade för oss sjätteklassare hur ­farligt det är med alkohol. Hon sa också:

Tack, | 9 | det är bra!

”En eller flera av er kommer att bli alkoholister, enligt statistiken.” ”Stackars den!” var det första jag tänkte.

Jag hade inte en tanke på att det skulle kunna vara jag.

När jag senare insåg att det faktiskt blev jag och när jag vid olika tillfällen berättar om mig själv för andra, händer det att ett och annat ögonbryn höjs. Det står nämligen inte skrivet i pannan på mig att jag är alkoholist. Jag kan känna igen deras förvåning.

Jag har valt att fokusera min berättelse på hur jag gjorde för att ta mig ur mitt missbruk av alkohol och hur jag hittade tillbaka till ett liv värt att leva. Min förhoppning och tanke med boken är att raderna jag har författat på något sätt kan hjälpa någon annan ”därute”.

Tre dagar innan mitt manus skulle gå till tryck höll jag på att ge upp. Jag var less på texten. Allt arbete hade tröttat ut mig fullständigt och jag ville bara slänga allting i papperskorgen. Det var ju bara min egen idé om att jag ville göra detta och ingen skulle bli lidande av att jag inte gjorde det. ”Japp, jag struntar i det här. Det är inte värt det.” Nu när jag var så nära att uppfylla min dröm var jag alltså redo att jag ge upp. Jag orkade inte genomföra det hela.

Jag hade under ett par månaders tid gått upp ­klockan fem varje morgon och jobbat med boken fram till åtta, då jag började arbetsdagen hos min arbetsgivare. ­Klockan fem stämplade jag ut och plockade upp arbetet med boken igen och klockan nio stöp jag i säng. Till slut infann sig den där tröttheten och jag vara nära att slänga bort allt.

Tack, | 10 | det är bra!

Då hände det mirakulösa. Jag fick ett mejl från en man i Karlskrona. Jag hade satt ut små annonser på Google där jag skrivit något i stil med ”Köp min bok om alkoholism som kommer ut i juli.” Det var ett test för att se om de där Google-annonserna fungerar eller inte. Den här mannen hade sett annonsen och han skrev till mig och berättade att han ville köpa min bok. Boken som alltså inte fanns. Boken som skulle gå till tryck om tre dagar. Boken som jag ville slänga bort. Då kände jag att ”jag kan ju inte svika Ulf” och där fick jag den där extra energi­kicken att orka fortsätta arbetet med att göra klart allting. Så, ett varmt tack till dig Ulf. Utan dig skulle boken inte ha gått till tryck.

Jag fick många kommentarer och råd innan bokens tillkomst. Väldigt många jag talade med sa att de också bar på en dröm om att skriva en bok. ”Gör det!” säger jag nu när allting är klart. Men var beredd på att du har ett massivt jobb framför dig. När du tror att du är färdig har du kanske kommit halvvägs. Låt inte det avskräcka dig.

Följ din dröm. Det är värt det.

Jag fick också rådet att inte trycka för stor upplaga och jag fick höra att jag skulle misslyckas. Och hur skulle det gå med allt runt omkring? Hur skulle jag marknadsföra boken? Hur skulle jag få den såld? Jag är övertygad om att det är bra att lyssna på andra människors råd. Jag har själv ändrat mig och min ursprungliga tanke om en mängd olika saker vid många tillfällen. Men, det är också viktigt att lyssna på sin inre röst och sätta sitt eget mål.

När man vill något tillräckligt starkt och har en föreställning om vad det är man vill göra, kan inget hindra en.

Det spelar ingen roll för mig att någon annan säger att

Tack, | 11 | det är bra!

jag kommer att misslyckas, när min inre känsla om vad det är jag vill göra är stark och tydlig. Dess­utom, vad innebär det att misslyckas? För mig vore det ett miss­ lyckande att inte jobba för att nå mina drömmar. Ett misslyckande för någon annan kanske är att inte tjäna mycket pengar? Jag är övertygad om att alla råd ges med en god intention och att avsikten är att man vill bespara den andra personen någon form av lidande. Men när vi har olika värdegrunder, till exempel pengar kontra drömuppfyllelse, missar rådet målet så att säga. Jag blir inte upprörd eller sårad av att någon delar med sig av sin oro, men det behöver inte också bli min oro bara för det. Jag har haft och har min egen oro. Visst har jag mer än en gång tänkt: ”Vad håller jag på med? Hur kan jag tro att någon skulle kunna vara intresserad av det här? Vem tror jag att jag är?” Jante-tankar. Jag tror att det är naturligt och jag låter de tankarna komma och gå och jag lyssnar än en gång inåt. Vad är det jag vill? Jo, jag vill dela med mig av min erfarenhet med förhoppningen att kunna hjälpa andra. Jag vill ge hopp och visa att det går att leva ett fantastiskt liv utan alkohol. Jag vill förmedla kunskap om hur jag har gjort, till alla som vill höra. Det är det jag vill.

N

är manuset var klart stapplade jag till tryckeriet och lämnade in det och sedan stapplade jag hem igen. Jag packade min väska och reste bort på semester. Dagen efter jag hade kommit hem ringde trycke­riet och berättade att min bok var klar. Jag sprang dit och jag grät av glädje när jag fick se den i färdigt skick. Jag hjälpte till att lasta alla kartongerna på lastbilsflaket och

Tack, | 12 | det är bra!

därefter körde vi hem till mig och lyfte in dem i min hall.

Jag hade nu tjugo kartonger med böcker i mitt hem och ingen aning om hur det skulle gå. Det första jag gjorde var att packa de böcker som var förhandsbokade. Vid sidan av Ulf var det nämligen många andra som också ville köpa boken och jag hade nu mer än hundra exemplar att leverera. Jag körde flera vändor till posten, hela tiden med ett stort leende på läpparna.

Å

ren har gått och jag har sålt min bok via nätet och på mina föreläsningar. Vartefter mitt boklager har krympt har jag kommit allt närmare ett vägskäl. Ska jag trycka upp en ny upplaga eller inte? Om jag gör det vill jag inte bara göra ett nytryck utan även skriva om boken.

Fördelen när jag skapade den första upplagan var att jag inte hade en aning om vilken mängd jobb som väntade. Med den kunskapen i bagaget drar jag mig lite inför uppgiften. Ska jag i så fall göra som förra gången, det vill säga ge ut boken på egen hand eller via ett ”riktigt” förlag? Det finns för- och nackdelar med bägge alternativen och en av fördelarna med ett förlag är all hjälp man får. Å andra sidan gillar jag att ha boklagret hemma hos mig och den direktkontakt jag då får med mina läsare. Att inte ha boken hemma hos mig, hur skulle det kännas?

Men orkar jag med den där resan ännu en gång?

Under en lunch med en bekant nämner jag dessa tankar och han berättar för mig om sitt förlag som specialiserat sig på att ge ut böcker åt föreläsare. Modellen de har innebär att jag både skulle kunna äta kakan och ha den kvar. Min bekant förmedlar kontakt och det visar sig att förlaget vill ge ut min bok. Det var ett ganska enkelt

Tack, | 13 | det är bra!

beslut att ta och jag inledde ett därmed ett samarbete med Roos & Tegnér. Boken kommer att ges ut i en omarbetad upplaga och i samband med det får den också en ny titel: ”Tack, det är bra!” Det är helt fantastiskt att sitta på ett möte med en projektledare, en redaktör och en formgivare för att tala om min bok. Jag skänker återigen en tanke till Ulf. Utan det där mejlet hade jag med största sannolikhet inte suttit på det där mötet.

J

ag får varje vecka brev från människor som hör av sig efter att ha läst min bok. Det är fantastiskt roligt. En del skriver långt och andra kort. En del berättar om egna erfarenheter och andra har reflektioner på min berättelse.

Det är stort att andra tar sig tid att kontakta mig. Om du som håller i den här boken känner att du vill höra av dig vill jag uppmuntra dig att göra det. Du hittar kontaktformulär på min webbsida: http://ceciliasvensson.se. De mejlen går direkt till mig.

Tack, | 14 | det är bra!

”Många ”Du kan blir inte modiga ­förändraförst när de inte det du ser någon ­erkänner.” annan utväg.” // PHIL MCGRAW

// WILLIAM FAULKNER

KAPITEL 1 B Ö R JAN T I LL SLU T ET

N

är jag nu tänker tillbaka tycker jag att det är rätt märkligt att jag kunde dricka alkohol i så många år utan att förstå att jag var alkoholist. När jag väl insåg hur det var fatt med mig, ja då började förnekelsens tid. Den höll på i några år, tills en dag då det bara inte gick längre.

Denna morgon av insikt stapplade jag in badrummet.

Jag tittade in i spegeln och såg mig djupt i ögonen. ”Nu går det inte längre”, sa jag till mig själv och tårarna började flöda.

Långt senare diskuterade jag det här med en nära vän. Jag frågade honom om han begrep varför det tog så lång tid för mig att inse och erkänna hur det låg till. ”Nej”, svarade han, det gjorde han inte. ”Jo”, sa jag, ”om jag erkände att jag hade problem med alkohol vore jag med största sannolikhet tvungen att sluta och det var det sista jag ville.”

För att inte bli av med den möjligheten – att få dricka – sköt jag erkännandet framför mig. Jag antar att det finns en viss, om än skev, logik i det.

När jag i dag tittar på det, ser jag tydligt det sjuka i

Tack, | 17 | det är bra!

resone­manget. Jag hade förmodligen inte tyckt att det var lika logiskt om jag hade bytt ut sjukdomen alkoholism mot cancer. ”Om jag inte erkänner att jag har cancer, behöver jag inte behandlas.” Så kan man väl för sjutton inte resonera!

Nej, så kan man verkligen inte resonera, i alla fall inte om man vill bli frisk. Men det är svårt när sjukdomen har en i sitt grepp. Man är totalt fast och slav under lasten.

Det är inte många friska tankar som snurrar i huvudet då.

I alla fall inte i mitt huvud.

I alla fall inte då.

Tack, | 18 | det är bra!