Mycket mera Millan, Modiga Millan, Millan och slottets hemlighet samt Millan – hästar, hundar och hår under armarna. Trevlig läsning! Milena Bergquist, 2014
© Milena Bergquist 2014 Omslagsfoto: Ann Lindberg Omslagstypografi: Niklas Lindblad © Berghs Förlag AB, Stockholm 2014 Sättning: Team Media Sweden AB, Falkenberg Tryck: ScandBook AB, Falun 2015 ISBN 978-91-502-2089-6 www.berghsforlag.se
2
Milena Bergquis
Millan och det där med kyssar
BERGHS
Det här är sjätte boken om Millan. De tidigare är Millans äventyr,
3
Innehåll
Sanning eller konka 7 Câpek – världens finaste hund 18 Lars Andersson – snyggast i klassen 28 Bil, lastbil eller långtradare 32 Tonåring – äntligen 44 Som en fisk i ett akvarium 52 Gå fot och sitta fint 59 Det som göms i snö, kommer upp i tö 65 Valborgsdisko på Finska föreningen 70 Tunn blus med blommor på 84 Fåglar på rymmen 94 Hämnden är ljuv 97 Pojken på stranden 104 En kysskompis 108 Ett sårigt litet föl 112 Tjocka glasögon 120 Allmänhetens åkning och Stig-Ove 126 Julklappsinslagning på Elektrotjänst 131 Äntligen, äntligen, äntligen 138
4
Millan fyller 13 år och bor fortfarande på Värmlandsgatan 16 i Katrineholm. Hon har fyra djur: två undulater, en kanin och en hund. Nu längtar hon mest efter att få kyssa någon på riktigt. Året är 1971.
Den längsta kyssen någonsin varade i 31 timmar, 30 minuter och 30 sekunder. En vanlig kyss varar i snitt 12 sekunder.
5
Sanning eller konka
”Det var en bra början, sa flickan om kyssen.” – Hur gör man när man kysser någon på riktigt? undrar jag. Det känns lite pinsamt att erkänna att jag inte vet. – Du har väl sett på tv och på bio. Man sätter läpparna mot varandra, öppnar munnen och sticker in tungan i varandras munnar, svarar Katarina och himlar med ögonen. – Vad gör man sen då? – Man liksom vispar runt tungorna, säger Katarina. – Fy fasen vad äckligt, säger jag men samtidigt känns det väldigt spännande. Precis som när man tittar på ormar. Det är obehagligt och det kryper i hela kroppen, men man vill ändå göra det. Vi sitter tysta på bänken i min trädgård, min allra bästa vän och jag. Under äppelträden blommar lila krokus. Pussats har vi ju gjort båda två, men det gills inte. – Jag skulle verkligen vilja kyssa någon på riktigt fastän det verkar läbbigt, säger jag när vi suttit tysta bredvid varandra en lång stund. – Jag med, suckar Katarina. 6
– Vem vill du helst kyssa, om du fick välja någon i hela världen, undrar jag. Katarina tänker länge. – Clark Gable kanske, han i Borta med vinden-filmen … Eller Michael Jackson. Du då? – Tommy Blom i Tages eller Lars Andersson, kanske. Eller StigOve, svarar jag. – Åh, Stig-Ove, honom vill jag också kyssa, säger Katarina längtansfullt. Vi tjafsar om honom en lång stund och Stig-Ove åker rakt upp till förstaplatsen på bådas kyssönskelistor. Han är jättesnygg och går i Evas klass, i sjuan på högstadiet. Han har ljust, lite långt lockigt hår och väldigt blå ögon. Alla är kära i Stig-Ove. Han spelar bandy och är jätteduktig, en riktig talang stod det i Katrineholms-Kuriren. Han åker skridskor som en gud. Aldrig har jag sett någon åka så snabbt, han nästan flyger fram. Det är som om skridskorna vore en liten bit ovanför isen. Förra året gick han också på Skogsborgsskolan. Då brukade Katarina och jag smyga och spana på honom på rasterna. Vi bestämde att ge varandra ett hemligt tecken när han eller någon annan kom som var nästan lika snygg. Det gör vi fortfarande. Bara ett kort litet pip som n ästan inte hörs. ”Piiip”. Larvigt, jag vet, men kul. Hur kan en enda fråga sätta igång en hel ocean av kysslängtan plötsligt? Samtidigt känns det hopplöst, för hur ska man hitta någon att kyssa när man inte ens har varit ihop med någon kille längre än en förmiddag? Katarina frågade chans på Lars Andersson åt mig en morgon efter klassfesten och han sa 7
ja. Jag var jättelycklig, men redan på eftermiddagen kom hans bästa kompis Stefan och sa att Lars ville göra slut. Jag blev urbesviken för jag trodde verkligen att han var lika kär i mig som jag i honom. – Man måste ju inte vara ihop med någon för att kyssas, säger jag. – Men man måste nog vara kär i alla fall. Och då kommer det att ta evigheter innan jag får kyssa någon för jag är inte ett dugg kär i någon, säger Katarina. – Jo, lite kär i Mika är du väl i alla fall, säger jag. – Ja, lite kanske, säger Katarina. Mika och Juha är två finska killar som bor i Hemgården, inte alls långt från Värmlandsgatan där vi bor. De går i 7:an. De kan prata svenska och de verkar snälla och de är jättesnygga. Katarina, jag och Eva brukar spana på dem på biblioteket och vi har till och med pratat med dem lite. – Jag vet. Vi går ner till bibblan och kollar om Mika och Juha är där. De kanske vill köra ryska posten med oss. Där ska man kyssas, säger jag och känner hur jag blir lite gladare. – Vågar vi verkligen det? frågar Katarina och ser livrädd ut. – Klart vi gör. Tänk om din kysstvåa på önskelistan blir verklighet redan idag. Vi kan vara hemma i min källare. Mamma och pappa skulle gå på en födelsedagsuppvaktning så det är ingen ˇ hemma. Vi gör det nu, vi skyndar oss. Capek får följa med. – Tänk om de inte är där då? – Det är de väl alltid, säger jag. Mamma har sagt att de bor så trångt i Hemgården och går ner till bibblan för att få lugn och ro. Och så läser de finska tidningar. 8
ˇ Jag hämtar Capeks koppel och så går vi. Eller rättare sagt: ˇ först springer Capek och sedan halvspringer jag och Katarina. Det gäller att hänga med för han är jättestark och kan inte gå särskilt bra i koppel. Som tur är hittar han till bibblan. I ett nafs är vi där. På ena sidan av dörren som leder in till biblioteket finns ett stort glasfönster. Precis innanför ligger läsrummet med gröna fåtöljer där folk, mest gubbar, sitter och läser tidningar. Redan på långt håll ser vi Juha och Mika. De sitter där, precis som de brukar. – Äsch, vi skiter i det, säger jag för nu ångrar jag mig. – Ja, det gör vi, säger Katarina och ser lättad ut. Vi viker av och forsätter raskt åt ett annat håll. Men efter bara några meter stannar vi och tittar på varandra. – Vi gör det bara. Vad är det värsta som kan hända? frågar jag. – Att de säger nej, säger Katarina. – Ja, men de måste ju ändå bli glada över att vi frågar dem, eller hur? Vi vänder och går tillbaka till det stora fönstret och innan jag hinner ångra mig knackar jag tre gånger på rutan. Genast viker Juha och Mika ner sina tidningar och tittar på oss. Det gör alla andra också. Jag vinkar med handen så att killarna ska förstå att de ska komma ut till oss, för man får inte ha hundar på biblioteket, säger bibliotekarien. Mika och Juha ser väldigt förvånade ut, de stirrar först på oss och sedan på varandra, reser sig och går mot dörren. – Millan, vad har vi gjort? viskar Katarina och vi grimaserar mot varandra, men nu är det för sent att ångra sig. I samma 9
sekund kommer Juha och Mika ut genom den stora biblioteksdörren. – Terve, terve. Vilken fin hund ni har! Är det din, Millan? frågar Juha. Hm, han kommer ihåg vad jag heter i alla fall. Det är ett gott tecken. Då vill han säkert kyssas. – Terve, terve. Jo, han är min, svarar jag och känner mig stolt. Jag är stolt över min hund fast han drar i kopplet som en galning. ˇ Både Juha och Mika sätter sig ner på huk för att klappa Capek som hoppar och slickar deras ansikten. – Vill ni köra ryska posten med oss? frågar jag och känner hur jag rodnar. – Ryska posten. I Finland tycker vi inte så mycket om ryssar, säger Juha. – Sanning eller konsekvens då. Det är samma sak. Det är en lek, säger jag och rodnar ännu mer. Det är som en röd flod som stiger upp över halsen och täcker ansiktet. Det är hemskt men jag försöker att låtsas som ingenting. – Vad gör man då? undrar Mika. – Vet ni inte det, säger Katarina precis som om hon hade gjort det tusentals gånger. Så här går det till: Alla är i ett rum. På ett bord lägger man en flaska, så snurrar man den och väntar på att den ska stanna, och den som flaskhalsen pekar på får välja sanning eller konka. Om man väljer sanning måste man svara ärligt oavsett vilken fråga man får och man får inte ljuga. Och om man säger konka får man välja mellan handtag, famntag, klapp eller kyss. 10
– Okej då, vi hänger med, eller hur Mika, säger Juha och petar på Mika som också blir röd i hela ansiktet. Juha rodnar inte, däremot har han en finne på hakan och några i pannan, men det gör inget. Han är gullig ändå med sitt ljusa, ganska kortklippta och rufsiga hår. Näsan är rak och ögonen snälla, lite luriga. Mika har mörkare hår, samma bruna färg som Katarina och bruna ögon. – Äsch, jag vet inte, jag måste hem och göra mina läxor, säger han och drar ner sin rutiga keps över pannan. De har lite gammaldags kläder, finnarna. Men vem bryr sig om det? Alla har inte en modemedveten mamma som syr det allra senaste, som jag har. – Men Mika, kom igen nu, det går nog fort. Visst går det fort Millan? frågar Juha. – Ja, det gör det väl. Vi kan dricka saft också, säger jag för att locka dem lite mer. – Och jag kan hämta bullar, säger Katarina för hon vet att det aldrig finns något fikabröd hemma hos mig. Hos henne däremot, på Värmlandsgatan 18, två hus bort, finns det alltid bullar och kakor i stora burkar. Och saftig sockerkaka. – Okej då, säger Mika. Vi går fort uppför den långa backen över åsen och förbi läroverket där mamma och pappa jobbar. Jag och Katarina går först och känner oss väldigt pirriga och fnissiga. Några meter bakom oss går Juha och Mika. De kastar kottar på oss, mest på skoj. Det ˇ tycker Capek är roligt, han far hit och dit och vi snubblar nästan på honom. – Ska vi verkligen Millan? viskar Katarina. 11
– Ja, nu ska vi kyssas. Hur ska vi annars kunna öva? viskar jag tillbaka. – Vi kan ju öva på varandra. – Jo, det är klart, men gills det? undrar jag. Katarina hinner inte ens tänka efter för vi är redan framme vid mitt lilla vita hus med det stora päronträdet framför. Jag blandar rabarbersaft i en stor kanna i köket. Katarina sticker hem och hämtar bullar och korintkakor. Vi dukar på en bricka. – Vad fint ni bor, säger Juha och tittar sig omkring. Ni måste vara mycket rika. – Nja inte så rika tror jag, säger jag och tänker på att mamma alltid säger att vi inte har råd med något. Vår gillestuga är fin och mysig med den nya bruna, breda och mjuka manchestersoffan, röda tavlor på väggarna och röda lurviga ryamattor på golvet. Juha och Mika går runt med stora ögon och tittar på allt. På pappas alla skivor. Han har hundratals. – Sibelius, han är finne, säger Mika nöjt och drar ut ett album. Juha vänder på alla pipor som pappa har på ett antikt tennfat. Tobaken har han i en svart jättetung burk med lock med nakna damer på utsidan. Intill gillestugan ligger pappas arbetsrum. På skrivbordet står en klocka av guld under en glaskupa. – Är det riktigt guld? frågar Mika. – Ja, det tror jag, säger jag, fast egentligen har jag ingen aning. Först fikar vi. Vi sitter på rad i soffan. Katarina, jag, Juha och Mika. Min och Juhas arm snuddar lite vid varandra, det pirrar till i magen. Jag sätter på Beatles på skivspelaren. Från matkäl12
laren hämtar jag en tom vinflaska och röjer soffbordet från alla böcker och tidningar. – Okej, nu kör vi. Är ni med? frågar jag. – Jag måste gå på toa, säger Katarina och ser generad ut. – Skynda dig, säger jag och blir rädd att hon ska ångra sig och smita hem. Men det gör hon inte. Jag hör henne komma nerför källartrappan. Alla är knäpptysta när jag tar ett djupt andetag och snurrar på vinflaskan. Tre varv snurrar den runt och stannar sakta med öppningen mot Juha. Han får gå in i pappas arbetsrum och nästan stänga dörren. – Du får inte tjuvkika för det är fusk, säger Katarina när vi ser hans ena öga i dörrspringan. – Vad väljer du, sanning eller konka? frågar jag. – Konka. – Handtag, famntag, klapp eller kyss? – Handtag, säger han. Himmel vad tråkig han är! Jag säger bara ”på den” eller ”på den” samtidigt som jag pekar på Mika, Katarina och mig själv. Om och om igen. B akom dörren är det alldeles tyst. – Säg stopp någon gång då, säger jag till slut. – Åh, det visste jag inte att jag skulle göra. Stopp, säger han när mitt finger pekar på Katarina. Jag öppnar dörren och där står han och låtsasröker en pipa. – Du ska ta Katarina i hand, säger jag och det gör han. God dag, god dag. Nästa gång pekar flaskan på Juha igen. 13
– Sanning eller konka? – Sanning. – Har du kysst någon, alltså på riktigt? frågar jag. – Nej, viskar han. Mika och Katarina fnittrar lite. Jag snurrar igen. Flaskan åker runt, runt och när den stannar pekar den på Juha igen och den här gången väljer han konka och kram. Fy, nu börjar det bli spännande. Han kliver in i pappas arbetsrum och stänger dörren efter sig. Jag pekar och pekar. – Stopp, säger han när fingret är riktat mot Mika. – Kom lille Mikagubben, nu ska vi gosekramas, larvar sig Juha och vi fnittrar allihop. Jag snurrar och snurrar och det kommer bara på killarna och de verkar ganska nöjda med det. Vi kramas och fjantar oss. Inga kyssar, men vi har roligt. Efter sjunde snurrningen spinner flaskan länge innan den tappar fart. Den glider förbi Juha, förbi Mika. Det känns som en evighet innan den slutar snurra och denna gång pekar flaskhalsen på mig. Nu har jag chansen. – Millan, sanning eller konka? frågar Katarina och jag svarar konka förstås. – Handtag, famntag, klapp eller kyss, fortsätter Katarina och himlar lite med ögonen. – Kyss, säger jag och känner hur hjärtat bankar hårt när jag går in och ställer mig bakom dörren. – På den, på den, på den, hör jag Katarina räkna. Gode Gud, låt den stanna på Juha. – Millan, säg stopp någon gång då, säger hon irriterat e fter en lång stund. Till slut skriker jag: 14
– Stopp. Jag kikar ut genom dörren och Katarina pekar på – Juha. Nu är han alldeles röd i ansiktet och vrider sig nervöst i soffan. Hur gör man nu då, tänker jag. Ska jag gå fram eller vad ska jag göra? Katarina och Mika fnissar också generat. Jag går fram mot Juha och ställer mig framför honom och blundar. Ingenting händer så jag öppnar ögonen. – Men kyss då, säger jag. – Det är ju du som ska kyssa mig, säger han. Visst ja, men jag hade hoppats att han skulle kyssa mig, för jag vet ju inte hur man gör. Det där med tungorna, det kan jag inte. Hur gör man för att näsorna inte ska krocka? De är ju i vägen. Jag hatar när jag inte kan saker. Men samtidigt vill jag inte missa den här chansen. – Vi går in dit, säger jag och drar med honom in i pappas arbetsrum. Han sätter sig i skinnfåtöljen. – Ställ dig upp då, annars går det inte, säger jag och han gör som jag säger. Så gör jag det. Blundar och sätter min mun mot hans. Den är torr och varm. Precis när jag ska sticka in tungan rycker Juha bort huvudet. – Nu måste vi sticka. Jag är säker på att mamma är klar med maten. Tack för saften. Hej då, säger han och rusar ut ur arbetsrummet. Jag hinner knappt tänka, så fort går det när han och Mika tar källartrappan med stora kliv. Vi hör ytterdörren stängas med en smäll. – Hur var det, hur var det? undrar Katarina ivrigt. – Äsch, det var precis som en puss, säger jag med en suck. – Jag tror att man inte kan säga bara kyss, man måste säga 15
16