9789187001642

Roland Arvidsson

De sju farornas v채g

De sju farornas väg AV

Roland Arvidsson

Tillägnas min barndomsvän Robert Högström och min hustru Barbro Björklund som på olika sätt gjort denna resa möjlig.

Om du vill veta mer: www.sagoriket.se

De sju farornas väg

Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text och Bild: Roland Arvidsson Grafisk form och sättning: Ulrika Slottner, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Tallin, 2013 ISBN: 978-91-87001-64-2

Den gåtfulla snäckan Det stora passagerarfartyget stävade in mot de blånande bergen. De färdades genom en lång och djup fjord. Höga berg reste sig längs sidorna. Trutarna och måsarna skränade i luften.

Man kunde nu skymta den lilla staden längst in i viken mellan klipporna.

Nere i salongen spelade orkestern och de vuxna dansade och drack kaffe med punsch.

Lillen och Robban hade smitit upp till manöverbryggan. De hade övertalat kaptenen att visa dem hur man kör en sådan här jättebåt.

När de hade fått svar på alla frågor om båten övergick de till att försöka få ur kaptenen allt om den lilla staden framför dem.

Kaptenen svarade artigt på alla frågor. ”Ja, ja, ni grabbar. Det mesta är nog ungefär som där hemma. Men det finns en sak som

7

verkligen skiljer den här staden från alla andra.

Den är helt omgiven av höga berg och bortom dem finns djupa skogar.

Ingen har någonsin tagit sig hit landvägen och ingen vet något om vad som döljer sig bortom bergen. Det går bara att komma dit sjövägen ...”

Plötsligt brakade det till. Dörren flög upp. Ett okänt väsen kom in genom dörren. Det skramlade och gnydde. Nu såg de att det var en hund.

En brun, trubbnosig boxer med en soppskål i silver runt huvudet. ”Pucken! Vad gör du här?” skrek Lillen. ”Fy på dig!” röt Robban.

Hunden rusade runt. Med tassarna slirande på det blanka golvet for han rakt in i en bokhylla full med hoprullade sjökort. Hela hyllan välte och sjökorten yrde omkring i rummet.

Soppskålen klämdes fast mellan den rasade hyllan och golvet. Pucken satt fast. Kaptenen blev högröd i ansiktet. ”Ropa på Professor Gullström i högtalarna”, sa han med ett ansträngt lugn till styrman.

8

Pucken var Professor Gullströms systers hund.

Professorn hade lovat att ta hand om honom under sommaren. Lillen och Robban hade fått följa med Professor Gullström på den här resan för att se efter Pucken. Det gjorde de gärna, för de andra i professorsgänget var bortresta över lovet och det fanns inget att göra hemma i Långa byn.

Anki och Lill-Håkan var hos sina morföräldrar i Norrland och Bohuslän. Elmer och Maria brukade alltid vara hemma hela loven, men till och med de hade rest iväg.

Lillen och Robban älskade Pucken. De hade lärt känna honom riktigt bra under resan. Men han var en busig, ouppfostrad byracka. Han hade fått följa med på den här båten, med det villkoret att han skulle bo i en skrubb nere i lastrummet.

Han hade hittills skött sig ganska bra. Kanske för att Lillen och Robban hade varit hos honom och lekt nästan hela tiden. Men nu hade han alltså smitit ut. Men var kom soppkarot-

9

ten ifrån? Det fick de snart svar på. Dörren flög upp igen. Kocken kom in med andan i halsen. ”Byracka!” skrek han. ”Den där hunden forsom en stormvind genom köket. Han slog ner en hel bricka full med sherryglas och lyckades ramla ner med huvudet före, rakt i vår finaste soppkarott!”

Dörren åkte upp än en gång. Professorn kom in och fick syn på Pucken borta i hörnet. Det var nu tyst i rummet.

Professorn började fnissa. Så tittade han på Lillen och Robban som också började fnissa.

Kaptenen tittade på professorn och försökte se allvarlig ut. Men han kunde inte hålla sig utan bröt ut i ett jätteskratt. Snart gapskrattade allihop.

Allt hade ordnat sig. Köket hade fått tillbaka soppkarotten. Professor Gullström fick betala de krossade sherryglasen. Båten låg vid kajen i hamnen.

Professorn hade hyrt en stuga i utkanten av den lilla staden. De åkte dit med taxi.

10

Chauffören hjälpte till att bära in deras väskor. Det var ett fint hus med en stor veranda och äppelträd i trädgården. Lillen och Robban fick ett eget rum tillsammans med Pucken.

När de hade packat upp sina resväskor gick de ut på verandan. Där satt Professor Gullström och plockade med sina pärmar och papper.

De ställde sig vid ett bord mitt emot honom och sa på samma gång: ”Nu får du berätta för oss.”

Professorn bläddrade bland sina papper och mumlade för sig själv. Så tittade han upp. ”Vad, vadå? Eh, berätta?” ”Ja, du skulle ju tala om för oss varför vi har åkt hela den långa vägen hit”, sa Robban. ”Visst. Bara vi var framme skulle vi få veta.

Var inte så hemlighetsfull nu”, sa Lillen. ”Jaha, javisst, ja”, sa professor Gullström.

Han böjde sig ner och tog upp sin portfölj.

Han öppnade den och lyfte upp en liten påse.

Så vände han på påsen. En liten vit snäcka föll ner på bordet. Den var mycket vacker. Det liksom gnistrade om den.

11

”En gammal vän till mig var här på semester förra året. Han skickade den här snäckan tillsammans med ett brev till mig. Han skrev att en fågel hade kommit flygande över staden.

Den hade skrikit till ovanför stranden och tappat snäckan rakt ner på en tidning som min gamle vän satt och läste i. Han tyckte den såg ovanlig ut och tänkte att den kunde vara intressant för mig.” ”Är den det då?” undrade Lillen. ”Ja, det ska jag säga dig”, sa professorn. ”Det här är en helt ny art. Helt okänd för vetenskapen.” ”Och nu ska du ut och leta efter flera förstås”, sa Lillen. ”Jajamensan. Jag ska finkamma hela stranden. Det kommer att ta flera veckor och ni kan ju vara med och bada hela dagarna. Kanske vara med och leta lite också.” ”Kul!” sa Robban. ”Hoppas det blir fint väder hela tiden.” ”Det hoppas jag också”, sa professorn. ”Men nu är det dags att äta kvällsmat och sen går vi

12

och lägger oss. Vi har mycket att göra i morgon.”

Han la ner snäckan i portföljen, tog med sig pärmarna och la alltihop inne i hallen, på hatthyllan.

Det hade varit en lång dag. Kuddarna var mjuka och det dröjde inte länge förrän Lillen och Robban hade somnat.

Mitt i natten vaknade Robban av ett skrapande ljud från dörren. Det var Pucken. Han stod och krafsade på dörren. När han fick se att Robban var vaken började han gnälla. ”Plats, Pucken”, viskade Robban. ”Gå och lägg dig på din sköna filt här. Kom! Du kan få sova vid mina fötter, bara du ligger still.”

Men Pucken stod kvar med bedjande ögon. ”Måste du ut och skvätta nu?”

Robbans röst var högre nu. Han var irriterad. Nu vaknade Lillen också. ”Vad är det för oväsen?” ”Pucken måste ut och kissa. Det är din tur”, sa Robban.

13

”Nähä du! Jag gick ut med honom sist.” ”Vadå sist? Hemma, ja. Men jag var hos honom sist i lastrummet på båten.” ”Det räknas inte”, sa Lillen.

De bråkade en stund om vem som skulle gå upp. Sen kom de överens om att det var lika bra att båda följde med. De var i alla fall klarvakna nu.

När de öppnade dörren rusade Pucken till det närmaste trädet. Lillen och Robban hoppade i tofflorna och gick ut på verandan. De hade bara pyjamasarna på sig, men det var varmt och skönt ute och månljus. Det var vackert.

Månskenet glittrade i havet nere vid stranden. ”Ska vi kolla på snäckan igen?” viskade Lillen. ”Varför det?” sa Robban. ”Den glittrade ju så vackert på dagen. Det skulle vara kul och se hur den ser ut i månskenet.” ”Vad säger professor Gullström om det tror du?” ”Äh! Vi lägger tillbaks den igen”, sa Lillen.

14

Lillen gick in i hallen och tog ner portföljen. Han plockade upp snäckan och gick ut på verandan. Den gnistrade inte alls i månskenet.

Den var som vilken gammal snäcka som helst. ”Vet du att man kan höra havets brus i snäckor?” sa Robban. ”Jag vet. Jag ska lyssna”, sa Lillen och höll snäckan mot örat. ”Hörs det?” ”Nä ... jo vänta ... svagt ... det låter som ... nej, det kan det inte vara.” ”Vadå? Får jag höra?”

Robban tog tag i snäckan. ”Nej, hit med den”, sa Lillen. ”Jag hörde nog fel.”

Men Robban förde snäckan till örat. Han hörde ett svagt ljud, långt, långt där inne. Det lät som om någon stod i en kyrka och viskade ... nej, det kan inte vara sant ... ”hjääälp ... hjääälp!”

Han tappade snäckan på golvet. ”Akta, den kan gå sönder”, väste Lillen och böjde sig ner för att ta upp den. Just då kom

15

Pucken fram och nosade på snäckan. Lillen fick tag i den. Pucken började morra och stirrade på handen. ”Kolla! Vad är det med honom?” sa Robban. ”Låt honom nosa på den igen.”

Lillen höll fram snäckan framför hundens nos. Han sniffade ivrigt en lång stund. Sen vände han sig mot fullmånen och började yla svagt, knappt hörbart. Han var alldeles tårögd. Pucken grät.

Lillen la ifrån sig snäckan på bordet och böjde sig ner för att trösta Pucken. ”Så ja, så ja.”

Pucken morrade till, gjorde ett ryck och kastade sig upp på bordet. Han tog snäckan i munnen och hoppade ner från bordet och över räcket, ner på gräset och försvann sen runt husknuten.

Lillen och Robban stod stumma på verandan. De tittade på varandra. Robban bröt tystnaden. ”Vad hände? Varför gjorde han så?”

Ett stort moln kröp sakta fram över himlen

16

och började skymma månen. Det blev mörkare. ”Pucken ... snäckan ... vad ska professor Gullström säga?”

Tankarna flög genom deras huvuden. ”Efter honom. Han springer nog inte långt”, sa Lillen. ”Vad skulle du släpa fram den där snäckan för egentligen”, sa Robban. ”Titta nu. Det är ditt fel alltihop. Tänk om professorn vaknar.” ”Det är väl inget att tjafsa om nu”, sa Lillen. ”Kom så sticker vi efter. Hoppas han inte har tappat snäckan.” ”Eller tappat bort sig själv”, mumlade Robban.

De smög i väg runt huset. Nu var det ganska mörkt. De fortsatte förbi ett uthus på baksidan.

Där tomten slutade växte en stor häck. De stannade och lyssnade.

Robban ropade: ”Pucken!” ”Tyst!” sa Lillen, ”du kan väcka professorn.

Han blir ursinnig om han ... vad, titta ... en öppning i häcken. Tänk om han smitit ut där igenom.”

17

”Professorn?” undrade Robban. ”Äh lägg av nu. Kom så kryper vi igenom.

Han kan inte vara så långt borta.” ”Nej han ligger ju i sin säng och sover.” ”Äh, dumma dig inte nu. Jag tycker det här börjar bli obehagligt.” ”Du har rätt”, sa Robban. ”Snäckor som viskar och hundar som gråter, riktigt skumt faktiskt. Hörde du? Var det samma som jag hörde? Ett svagt rop på hjälp?” ”Javisst ja. Det hade jag nästan glömt. Vet du vad, Robban? Jag tycker det här börjar bli lite ruskigt. Ska vi inte gå in och väcka professorn?” ”Visst, gör det, och tala om att du har slarvat bort hans snäcka och att den finns någonstans, var som helst därute, i skogen. Visst, gör det. Han kommer att jubla av lycka och krama om dig. Nej du, kom nu så kryper vi igenom här. Vi måste ju åtminstone hitta Pucken ... eller hur? Och när vi kommer en bit från huset så kan vi ropa efter honom också.”

Lillen höll med om att det nog var trevligare

18

att krypa genom buskar än att prata med professorn just nu.

På andra sidan häcken var det en tät skog.

De följde häcken tills de kom fram till en liten stig. Molnet hade gått förbi månen nu och det blev lite ljusare. De gick en bit på stigen, stannade och lyssnade. Nu kunde de ropa utan att väcka professorn. ”Pucken! Pucken!”

Tystnaden bröts av ett ylande längre fram på stigen. ”Det är Pucken, eller hur?” viskade Robban. ”Ingen tvekan”, sa Lillen. ”Men han är långt borta.”

De traskade vidare. Två ensamma killar i pyjamas i den mörka skogen.

I flera timmar följde de Puckens ylande.

Förutom den sista biten hade de hela tiden haft en känsla av att de gick uppåt. Det började kännas tungt. Stigen hade de tappat bort för länge sen.

De stannade en stund och vilade och lyssnade. Nu hördes inget ylande längre.

19

”Vi får vända”, sa Lillen. ”Vi får väl det”, svarade Robban. ”Vi kommer nog hem lagom till frukost. Om vi nu får någon frukost, när han får höra om dina påhitt.” ”Han låter oss inte svälta, begriper du väl. Även om han blir ursinnig. Kom nu. Vilket håll kom vi från nu igen?” ”Därifrån”, sa Robban. ”Nehej, du! Vi gick förbi den där stora stenen innan vi stannade.” ”Nej, men den stenen”, sa Robban och pekade åt motsatta hållet. ”Har vi gått vilse?” ”Vi går en bit och ser om det börjar gå nerför, så vet vi att vi är på rätt väg”, föreslog Robban. ”Ja men ... Lillen kliade sig i huvudet ... det kan lika gärna bli nerför åt det andra hållet också. Den sista halvtimmen har vi gått ganska plant. Den allra sista biten fick jag till och med en känsla av att vi gick neråt igen. Lite svagt, i alla fall.” ”Nej, det tror inte jag”, sa Robban. ”Hur ska vi göra då? Jag är trött. Jag ramlar snart.”

20

Lillen svajade till. ”Vi kanske skulle sova lite. Tills det blir ljust.” ”Det är åt det hållet ... jag menar däråt ... eller jag menar ... Du har rätt. Vi sover på saken”, sa Robban.

De samlade ihop lite mossa till en bädd och kröp ihop tätt intill varandra. Det dröjde inte länge förrän de sov som stockar.

21

Lillen och Robban reser med Professor Gullström till en okänd by, långt inne i en lång vik. Professorn ska leta efter snäckor av samma sort som han har med sig en av.

Första natten vaknar barnen och ska lyssna efter havets brus i snäckan. Men allt de hör är ett svagt rop på hjälp.

Professorns hund tar snäckan och försvinner in i skogen.

Barnen följer efter. De går vilse och hamnar i en mystisk dal.

I dalen träffar de två andra barn som berättar om Den glömda dalens hemska öde. Barnen måste ta sig till Godhetens hav för att lösa gåtan.

För att ta sig dit måste de färdas på de sju farornas väg, en tuff resa med prövande hinder. De får hjälp av underliga figurer längs vägen.

Den sjunde faran visar sig vara den svåraste och de försöker räkna ut vilken det är, men de blir inte kloka på vad som är faror och vad som beror på dem själva.

Boken handlar om mod och uthållighet. Om fantasi och uppfinnarglädje. Författaren Roland Arvidsson jobbar med att skapa lärorika äventyr för barn i naturen. I projektet Professor Gullströms värld skildras miljö och kretslopp på ett sagolikt, humoristiskt och spännande sätt.

Vill du veta mer? www.sagoriket.se

270

www.idusforlag.se

ISBN 978-91-87001-64-2

9 789187 001642