ylva eggehorn
Mannen soM aldrig byggde en veranda
och 26 andra texter om kvinnor och m채n i Bibeln
yLva eggehorn Mannen soM aldrig byggde en veranda
och 26 andra texter om kvi nnor och män i Bibeln
LiBris förLag • öreBro
Bibeltexterna hämtade ur Bibel 2000 återges med tillstånd av Svenska Bibelsällskapet. Citaten i kapitlet ”Petrus – mannen som blev bjuden på frukost” är hämtade ur De levandes ansikten, Den kristna bokringen 1979. copyright © 2014 Ylva Eggehorn och Libris förlag, Örebro Nyutgåva (Texterna finns tidigare publicerade i böckerna Kryddad olja (2005) samt Där lejonen bor (2008) omslag: Maria Mannberg foto © Målning av Jozef Chelmonski, Bowers museum/Corbis sättning: Margareta Brisell Axelsson vinjetter (hebreiska skrivtecken): Eliza Horn tryck: Nörhaven, Danmark 2014 isbn: 978-91-7387-342-0 www.librisforlag.se
4
innehåll
förord . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9 kvinnor i bibeln hagar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 17 Att bli subjekt i sitt eget liv sara . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 31 Kvinnan som skrattade rebecka . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 43 Var fick hon sin styrka ifrån? dina . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 57 Inget lyckligt slut hanna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 71 Tystnad och textilier kvinnan i höga visan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 83 Kvinnan som älskar eva och maria . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 93 Den första och den sista 5
elisabet och maria . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 97 I en glipa av glädje kvinnan vid sykars brunn . . . . . . . . . . . . . . . 105 Oreserverad tillit maria från magdala . . . . . . . . . . . . . . . . . . 119 Hängivenhetens doft den kanaaneiska kvinnan Med förtvivlan som vapen
. . . . . . . . . . . . . . 137
marta och maria . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 149 Den farliga kärleken lydia . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 161 En affärskvinna som tar risker män och manlighet i bibeln adam . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 175 Mannen som fick språket och kläderna henok . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 187 Mannen som aldrig byggde en veranda jakob, isaks son . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 199 Mannen som blev vuxen josef . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 213 Mannen som drömde om framtiden
6
jefta . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 227 Mannen som lovade för mycket david . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 237 Mannen som fick oväntad makt älskaren i höga visan . . . . . . . . . . . . . . . . 251 Mannen som tog emot kärleken jeremia . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 261 Mannen som såg ett mandelträd jona . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 275 Mannen som ville vara ifred josef, marias man . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 287 Mannen som valde sitt faderskap petrus (i) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 297 Mannen som blev bjuden på frukost petrus (ii) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 315 Mannen som såg sanningen om sig själv josef från arimataia . . . . . . . . . . . . . . . . . 327 Mannen som gjorde vad han kunde paulus . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 335 Mannen som skröt med sin svaghet läs mer
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 344
7
förord
jag äl skar att sit ta på pendeltåget och lyssna när männen lutar sig mot varandra och säger: – Jag har börjat bygga ut nu. Det ska bli en veranda. Det lyser om dem när de talar om virke och reglar, tvåtumfyra ska det vara, minst. När de diskuterar träbehandling och takbeläggning. Jag tycker det är vackert med den där byggarglädjen. Än så länge har jag aldrig hört två kvinnor sitta på pendeln och tala om något liknande. Ingen hindrar oss kvinnor från att bygga, jag bara konstaterar att det sällan inträffar. När jag var barn läste jag alla slags berättelser utan att tänka närmare på om de handlade om ”pojkar” eller ”flickor”. Jag identifierade mig urskillningslöst med alla huvudpersoner som verkade spännande eller intressanta. Alla kunde ha varit jag, och jag kunde vara alla. När jag sedan fortsatte att läsa vuxenböcker – det gjorde jag tidigt – behöll jag länge samma förhållningssätt. Jag rörde mig fritt mellan Sherlock Holmes och Kristin Lavransdotter, mellan Sven Delblancs Samuel och Sara Lidmans Anna-Stava. 9
Det är inte förrän jag blivit en vuxen, ja, en medelålders kvinna, som jag har insett att det här skulle kunna vara ett kvinnligt sätt att ta till sig berättelser … en omedveten förmåga att ”tala två språk”, både det manliga och det kvinnliga, och förstå båda. Helt enkelt därför att det ingår i kvinnors villkor att av nödvändighet inneha en sådan kompetens, att kunna växla snabbt mellan flera erfarenhetsvärldar. Män däremot klarar sig bra med att först och främst kunna det manliga språket. Det finns tillräckligt mycket litteratur av tillräckligt många manliga författare för att ge intryck av att man fått en rik och mångfacetterad bild av livet – det ger tillräckliga redskap för män att klara sig i både yttre och inre avseende. Utan att inse vad man går miste om ... Erfarenheter kan vara allmänmänskliga. Men de kan också vara specifikt kvinnliga, tror jag. Erfarenheter av att vara och kallas kvinna, att bli bemött som kvinna, bejakad eller ifrågasatt som kvinna, skiljer sig från erfarenheter av att vara och kallas man. När jag som vuxen för första gången på nytt läste berättelsen om den barnlösa Sara och om hur hon till sist nås av löftet om att få ett barn på sin ålderdom, hade jag en specifik kvinnlig erfarenhet att möta texten med. Jag hade fått flera missfall och visste något om den djupa glädje ett väntat barn kan väcka – och den djupa sorg ett förlorat, ofött barn kan framkalla hos en kvinna. Det ledde till att jag hörde något nytt i Saras skratt, som jag inte hade kunnat höra förut. Jag
10
hörde bitterheten hos den som tycker att hon får hjälpen för sent. Att vara trogen det mötet mellan mina livserfarenheter och de texter om kvinnor jag valde ur Bibeln var min drivkraft när jag skrev den bok som utgör första delen av den här samlingsutgåvan. När jag lite senare, och med uppmuntrande tillrop från många läsare, bestämde mig för att också skriva om män och manlighet i Bibeln – då gav jag mig ut på en upptäcktsresa in i delvis okänt territorium. Jag tog mig an en svår uppgift: att återberätta texter och historier om en rad män i Bibeln, lästa mot bakgrund av min livserfarenhet som kvinna och människa. Skulle resultatet ha blivit annorlunda om en man hade skrivit? Det vet jag inte. Det är uppenbart att de bibliska berättelserna speglar en omgivning där männen hade företräde. Men texterna själva problematiserar detta faktum då och då – och det redan i början av de bibliska berättelserna, om Adam och Eva. Det sägs uttryckligen att så här var det inte tänkt från början: ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord ...” och människan. Till sin bild, står det. Till man och kvinna skapade han människan. Endast man och kvinna tillsammans, sida vid sida i en dialogisk ömsesidighet, representerar Gud, ger hela bilden. Att mannen ska dominera kvinnan ses som resultatet av en tragisk avvikelse från ursprungstanken.
11
Det är då jag blir intresserad. Om det inte var så det var tänkt från början, vad är då en man, vad är manliga erfarenheter? Kan jag hitta något nytt, hittills oläst i några av de gamla berättelserna? Finns det sprickor och läckor i den patriarkala entydigheten, oväntade områden bortom det välkända? Än så länge finns det fler böcker om bibeltexter skrivna av män än av kvinnor. Inte förrän både män och kvinnor läser de här texterna med sina egna liv som resonansbotten kommer vi att kunna se vad de handlar om. Vi är bara i början. Vad det får för konsekvenser för vårt sätt att tro på och tala om Gud vet jag inte. Men det räcker inte med att byta ut alla ”han” mot ”hon” i Bibeln. Det är inte säkert att texten alltid är problemet. Det handlar i mycket högre grad om hur vi läser, och hur vi lyssnar till varandra. Hur läser du?
12
Kvinnor i BiBeln
13
Hagar gav Herren, som hade talat till henne, ett namn: ”Du är Seendets Gud.” Ty hon tänkte: ”Har jag verkligen sett Gud och förblivit vid liv?” 1 mos 16:13
15
hagar
Att bli subjekt i sitt eget liv Vi vet inte hur hon såg ut. Kanske ingen någonsin såg på henne med den sortens intresse som handlar om viljan att upptäcka en annan människa. När den här berättelsen börjar är hon nästan inte en människa. Hon är snarare ett föremål. En del av bohaget, ett hushållsredskap. Om hon var vacker kastade man kanske en förströdd blick på henne – så som man ser på en snyggt designad tillbringare, eller ett glas. Hagar kommer från Egypten. Hon är en slavkvinna. En present från den egyptiske härskaren, farao, till Abraham och Sara. Berättelsen om Hagar i Bibelns första bok handlar om en maktlös kvinna, en utnyttjad kvinna, en kvinna som utan eget val dras in i ett familjedrama, en maktstrid. Det här är en mycket gammal berättelse, med djupa rötter i vårt gemensamma förflutna. Den innehåller händelser och handlingar som får mig att rysa av främlingskap. Jag tror inte alls på att man utan vidare kan ”identifiera sig” med vare sig män eller kvinnor som levde i en kultur för flera tusen år sedan. Vi hävdar gärna att all mänsklig erfarenhet är universell, att det
17
mesta vi är med om är gemensamt, trots historiska och andra avstånd. Ibland är jag inte alls säker på den saken. Ta bara en titt på den här berättelsens bakgrund. Vi får veta att Abraham är en rik och mäktig man från staden Ur i det gamla Mesopotamien. Han bryter upp från det invanda och trygga livet tillsammans med sin hustru Sara, släktingar, tjänstefolk, boskap och tillhörigheter, och ger sig iväg i en karavan utan fastställt mål: en ingivelse som han kallar ”Guds röst” har manat honom att söka efter ett okänt land som ska bli hans, och en okänd framtid, där han ska bli upphovet till ett alldeles nytt folk. Ett folk som inte i första hand karaktäriseras av sitt anspråk på ett visst land, ett ursprung eller en historia, utan av en risktagande tillit till en osynlig, gåtfull Gud, som till skillnad från folkens gudar runtomkring (och på hemmaplan i Ur) är en enda övergripande och universell personlig Högsta Makt. Absolut i sin suveränitet, men generös och medkännande, engagerad i jordiska människors förehavanden. Kalla det en social uppfinning, ett märkligt språng i det mänskliga medvetandets historia – inställningen var dock unik för sin tid och i sin miljö, och innebar ett uppbrott i sig. Så har också hundratusentals människor i varje generation läst den gamla berättelsen i Första Moseboken om Abrahams och Saras sökande efter ett land där den nya tilliten kunde uttryckas. Och vi nickar igenkännande och tycker oss finna bekräftelser på vår egen inställning, grundvalarna för
18
vår civilisation. Tills vi finner Abraham och Sara på besök hos farao i Egypten. Det blev hungersnöd i landet. Den blev så svår att Abram måste bege sig till Egypten för att bo där en tid. När han var nästan framme sade han till sin hustru Saraj: ”Du är ju en vacker kvinna. När egypterna får se dig och förstår att du är min hustru dödar de mig och låter dig leva. Säg därför att du är min syster, så kommer allt att gå mig väl tack vare dig, och jag får leva.” När Abram kom till Egypten såg egypterna att Saraj var en mycket vacker kvinna. Också faraos hovmän såg henne och prisade hennes skönhet inför sin herre, och så blev hon förd till faraos hov. Abram behandlades väl tack vare henne: han fick får och kor, slavar och slavinnor, åsnor och kameler. Men Herren lät svåra plågor drabba farao och hans hov för Sarajs, Abrams hustrus, skull. Då kallade farao till sig Abram och sade: ”Vad är det du har gjort mot mig? Varför talade du inte om för mig att hon var din hustru? Varför sade du att hon var din syster, så att jag tog henne till hustru? Här har du din hustru. Ta henne och gå!” Och farao befallde sina män att föra Abram ut ur landet med hans hustru och allt han ägde. 1 Mos 12:10–20
19
Vad händer egentligen här? Varför tvingar Abraham Sara att ljuga? Vad säger det om deras relation till sanning och tillit – och om hans respekt för henne, hans makt över henne? Hur kan han stå ut med att det går precis som han fruktar – att farao lägrar hans kvinna? Eller är hans egen säkerhet viktigast? Och varför tar han emot alla ”mutor” som farao lastar hans kameler med, när skandalen är ett faktum och de måste lämna hans palats? Borde han inte istället skämmas för sin lögn, tacka nej till gåvorna och be Sara om förlåtelse? Det är karakteristiskt för de bibliska berättelserna att personerna i dem sällan eller aldrig skildras som hjältar. Abraham är inget föredöme i kraft av sitt sätt att leva. Han är modig som bryter upp från sin invanda tillvaro men kan också visa sig feg och beräknande i andra situationer. Det gäller både män och kvinnor i Bibeln: det märkliga med deras liv är att Gud finns mitt i deras vardag, att han griper in i den mänskliga historien – inte att människorna är religiöst eller politiskt korrekta. Det är upprörande och ibland motbjudande att ta del av vad personerna i de bibliska berättelserna har för sig: de provocerar oss till ställningstaganden, och antagligen är det så det är tänkt – vi är inbjudna att kliva in på arenan och agera med eller mot det som händer i de här berättelserna, och man kan knappast säga att texterna underskattar vår förmåga att ta ansvar för vad vi hör. Om någon av oss som hört de här berättelserna som barn trodde något annat, till exempel att allt
20
vi läser i Bibeln utan vidare ska uppfattas som en norm för ett riktigt liv (och man därför måste urskulda eller förklara bort en hel del), tas vi snabbt ur den villfarelsen när vi läser den själva, utan mellanhänder. Hagar är en av gåvorna. Tillsammans med mattorna, juvelerna, kryddorna, dryckeskärlen och de utvalda kamelerna från faraos stall. Låt oss anta att hon tjänat vid hovet i det egyptiska palatset. Endast det bästa är gott nog. Kanske hon betraktas som vacker, skicklig och användbar. Låt oss bara inte anta att man betraktar henne som en person. Hon är inte ett subjekt. Hon är ett objekt, ett föremål, visserligen dyrbart, men utan valmöjlighet, utan kontroll över sitt liv. Tillsammans med andra slavar färdas hon ut ur den enda miljö hon känner till, in i det okända. Ingen frågar efter hennes tillit. Den är inte intressant. Ingen frågar efter vad hon behöver. Hon är till för andras behov. Sara och Abraham är trötta när de bryter upp från Egypten. Ingenting har blivit som de har tänkt sig och hoppats. De skulle ju bli ett stort folk; men nu är Sara för gammal för att ens kunna få ett enda barn. De skulle ju finna ett nytt land; snart är allt de har bara en gravplats som Abraham kommer att få betala ett högt pris för efter långa förhandlingar. De kommer från farao, lastade med dyrbara gåvor – men vem ska ärva alltihop? Hur kommer framtiden att se ut? Tiden går och Saras blick följer Hagar när den unga kvinnan tar tag i morgonsysslorna i lägret. Hon går lätt och ser stark och frisk ut. Allt får hon snabbt ur händerna. Sara rör
21
sig tyngre, lederna är slitna. Hon är långt förbi menopausen och helt utan hopp om den son som Gud utlovat ... kanske var det bara en dröm, det där löftet. Men om släkten ändå på något sätt ska leva vidare måste hon hitta en alternativ lösning. Sara bestämmer sig för att gå till Abraham och säga åt honom att han borde göra Hagar med barn. Det ligger inget skamligt i det – sedvänjan är inrotad, Hagar blir en surrogatmamma, hon är ju deras egendom och har ingen egen rätt till det barn hon föder. Kanske hade Hagars namn aldrig gått till eftervärlden i en kanonisk helig skrift, om hon inte dragits in i berättelsen om Abraham och Sara. Hon är ju egentligen ett sidospår. Hon kallas in i ett nödläge, när berättelsen håller på att haverera. Huvudspåret skulle ju handla om att Sara får det barn som Gud lovat Abraham – en son som blir den förste ättlingen i en oräknelig släktskara, lika myllrande och gränslös som stjärnorna på den sammetssvarta ökenhimlen. När det inte går, känner sig Abraham och Sara tvungna att ta till en alternativ plan. B-planen, det näst bästa. Det verkar inte ha varit några problem för Sara att övertala Abraham. Och det dröjer inte länge förrän Hagar visar alla tecken på att ha blivit med barn. Det går som man kan förvänta sig. Jorden darrar under en försmådd kvinna som äntligen får man, under en slavkvinna som tränger undan sin matmor. Så står det i Ordspråksboken. Äntligen kan Hagar räta på ryggen. Graviditeten ger henne status, hon som var lägst i rangordningen bär nu hövdingen
22
Abrahams barn. Sara ser hånet i Hagars blick. Smärtan blir olidlig. Sara, som trodde att hon äntligen lärt sig att leva med sin sorg, känner hur den vaknar igen. Det blir konflikt mellan kvinnorna. Spänningen växer mellan dem. Och en dag slår Sara sin slavinna rakt i ansiktet efter en dispyt över en småsak som plötsligt växer till en explosion. Men något har hänt med Hagar. Hennes självbild har förändrats. Det här vill hon inte bara tigande ta emot. Kanske blir hon också rädd för mörkret i Saras blick. Hagar flyr ut i öknen, utanför nomadlägret. Men ingen väg leder vidare därifrån. Det finns ingen väg in i framtiden för en slav som vill bli fri men inte kan befria sig själv. Hon är ensam, utsatt och desperat. Just där, där ingen väg leder vidare, tycker hon sig höra en röst. Den säger: ”Hagar, jag har sett dig. Jag känner ditt lidande. Jag är med dig och jag kommer att hjälpa dig. Gå tillbaka till Abrahams läger och föd ditt barn där.” Hon tar sig samman och vänder tillbaka till lägret, styrkt av den där rösten. Och hon föder sitt barn, en son, Ismael. Sara får till sist en son, Isak – på trots mot alla naturliga spelregler, genom ett under. Det ursprungliga löftet uppfylls på ett sätt som ingen vågade tro. Och de två halvbröderna växer upp tillsammans. Sara är en klok och livserfaren kvinna, och när hon ser de två pojkarna brottas och småbråka med varandra anar hon vilka konflikter som kanske väntar i framtiden. Vem är den rättmätige arvtagaren till det utlovade Landet? Nu går Sara till Abraham med en ny vädjan:
23
”Du måste se till att bli av med den där kvinnan och hennes son.” Den här gången blir det inte alls lika lätt att övertala Abraham! Han tvekar. Kanske han älskar både Hagar och Ismael. Men till sist, efter en stark nattlig dröm, fattar han sitt beslut. Han skickar ut Hagar och Ismael i vildmarken, med lite vatten och mat som färdkost. Det är bara en gest. Alla vet att de inte kan överleva. Tragedin är ett faktum. Maten tar slut. Vattnet tar slut. Hagar är förvirrad av sorg, utmattad, deprimerad. Hon går i cirklar i öknen. Till sist lägger hon barnet under en buske och sätter sig själv en bra bit därifrån, ”på ett bågskotts avstånd” (eller pilskott som den nya bibelöversättningen säger) för att slippa höra den döende pojken jämra sig. Håll ögonen på det där bågskottet. Det verkar vara bara en detalj – men det är en lika viktig detalj som ett par glasögon eller ett par nycklar på ett bord i en film av Alfred Hitchcock. Från och med nu koncentreras hela berättelsen till ett ordknappt, bildskarpt språk – tungt av innebörd som i en gammal isländsk saga. Barnet har slutat gråta och är döende. Hagars förtvivlan har gjort henne apatisk. En av de starkaste drivkrafterna i hennes liv – att se till att barnet överlever – har slutat fungera. Hon orkar inte vara närvarande när den som står henne allra närmast förlorar livet. Då är Rösten där igen. ”Hagar, jag ser dig. Jag hör ditt barn. Jag vill hjälpa dig. Det finns en källa här, som du inte har sett.”
24
Sorg gör att man inte längre ser och uppfattar allt i omgivningen. Rösten får Hagar att se den möjlighet hon inte själv orkar lägga märke till. Efteråt kallar hon platsen där hon fann vatten för Beer Lachaj Roi. Det betyder Han som ser mig. Seendets Gud. Ana, Esaus svärfar, hittade varma källor i öknen. Han blev med rätta berömd för den saken. Ingenting i öknen är så viktigt som vatten. Att finna och förvalta brunnar var männens privilegium. Men Hagar var först, hon var en generation före. Brunnar och källor höll man noga reda på. Den här var okänd, ännu namnlös. Upptäckten gjorde att hennes apati bröts. Hon orkade känna och reagera igen. Hon tog upp barnet och gav det att dricka. Tillsammans börjar de en ny tillvaro. Där vänder Hagars liv. Hon är inte längre ett föremål, ett objekt. Från och med nu vet vi två saker om henne: hon tar ansvar för pojkens utbildning och hon förser honom med en god hustru. Han växer upp och blir – en skicklig bågskytt! Där kommer bågskottet tillbaka – förtvivlan vänds till en resurs. Kanske Ismaels blick skärptes den där dagen i öknen när hans mamma inte orkade ta hand om honom; han blev tvungen att bli synskarp och träffsäker för att överleva. Hagar ser också till att han får gifta sig med en flicka från Egypten, från hemlandet. Den första ensamstående mamman i Bibeln är en kvinna som handlar, som väljer. Hon blir
25
subjekt i sitt eget liv, en kvinna som rekonstruerar framtiden. Men dessutom gör hon något annat: hon ger Gud ett nytt namn: ”Den som ser mig.” Hon kallar mötet med den där Rösten för Seendets Gud: ”Har jag verkligen fått se en skymt av honom som ser mig?” Här överskrider berättelsen gränsen för vad vi vanligtvis tycker att vi har rätt att vänta oss av upprättelse. Hagar, en främmande kvinna från ett främmande land och en främmande religion, genomför en språklig och teologisk akt som ingen i hennes samtid räknar med att en kvinna ska göra – hon namnger livet. Hon gör ett teologiskt uttalande. Hon skapar. Hon uppfinner. Ett objekt skulle aldrig kunna göra något sådant. Hon ger Gud ett namn, som om hon namnger en okänd källa i en teologisk och maktpolitisk öken. Ett namn som föds ur hennes livserfarenhet. Ett namn som Gud aldrig haft förut. Ett namn som bara hon kan ge Gud. Och berättelsen om denna handling finns fortfarande kvar för oss att ta del av – trots alla konflikter och allt hat som senare skulle följa mellan dem som räknade sig som ättlingar antingen till Ismael eller till Isak. Det är värt att förundras över. Ingenting kunde vara mer teologiskt eller politiskt inkorrekt än att ge Hagar denna rätt att ge Gud ett nytt namn. Men Gud ger henne denna status. Att ge Gud ett nytt namn, ett namn Gud aldrig haft förut – utifrån min egen livserfarenhet och mitt möte med Gud
26
– det skulle kunna vara ett uppdrag för var och en av oss. Gud kanske har tusentals ännu outtalade namn. I den islamiska traditionen sägs det att Gud har hundra namn. Nittionio av dem är kända, men det sista är fortfarande en hemlighet. Ibland undrar jag om det hemliga namnet är det namn Gud väntar på att du och jag ska uttala. I samma tradition påstås det också att det bara är kamelerna som känner till Guds hundrade namn – och att det är därför de ser så arroganta ut, när de betraktar människorna. Låt oss viska något i kamelernas öron som förvandlar den där arrogansen till häpnad och förvåning.
27
josef, marias man
Mannen som valde sitt faderskap Den första bild jag såg som föreställde ”den heliga familjen” – det vill säga Josef, Maria och Jesusbarnet – fanns på ett bokmärke. En riktig klassiker med stallet, oxen, åsnan, herdarna, fåren, de tre vise männen och en stjärna vid taknocken ovanför banderollen där det stod Soli Dei Gloria (Åt Gud Allena Äran) på latin, under de stiliserade strålarna från stjärnan. Som om latin vore det naturligaste av allt i folkhemmet. Som om banderoller var precis vad man kunde vänta sig ovanför ingången till vilket stall som helst ute på den svenska landsbygden. Vi satt på skolgården mitt i hygienens, nyttans och förnuftets triumf, i en av Stockholms södra förorter på 50-talet, och hänfördes över 1800-talsestetiken med en svag doft av barock. Självklart bytte man aldrig bort en sån dyrgrip! Det rådde en mycket strikt ordning i bilden mellan de viktiga och mindre viktiga personerna. I centrum låg naturligtvis Jesusbarnet i krubban med en perfekt avpassad gloria kring huvudet, som en gul mössa.
287
Invid barnet knäböjde Maria i sin blå klänning. Josef stod i närheten och hans roll var att se förbluffad ut. I övrigt var han passiv och i bakgrunden. Man förväntade sig förstås att han skulle vara vördnadsfull inför barnet och beskyddande inför Maria, men att det var modern och barnet som tillsammans tog emot både de enkla herdebesökarna och de fina männen från utlandet (förmodligen från nuvarande Irak), den saken var klar. Josef var ju inte ”den riktiga pappan”. Han hade tilldelats en andrahandsroll i dramat. Att just den här framställningen (som ju bygger på Bibelns berättelse) långt senare har kunnat läggas till grund för vad man brukar kalla borgerlig propaganda för den patriarkala kärnfamiljen, är nästan ett mirakel i sig! Berättelsen om hur Josef tar på sig faderskapet för Jesusbarnet kan knappast avvika mer grundligt från den normen – och från åtskilliga andra normer också, för den delen. Här har vi ju istället att göra med en ogift mamma som föder barn i ett uthus, bland djuren, en kvinna som blir internationellt uppmärksammad, och som definitivt ställer sin blivande man i skuggan men samtidigt kräver av honom (åtminstone tycks situationen kräva det) att han ska ställa upp och försörja henne och barnet. Snart är de flyktingar alla tre, på väg från politiska dödshot. Berättelsen stämmer illa med fantasier om en ombonad idyll, pappa på jobbet och mamma vid spisen, hemmakvällar i soffan med kaffebrickan på bordet och lyckönskningar till barnet från släkt och vänner. Det har tagit tid – nästan hela kyrkohistorien har gått åt
288
– att till sist börja uppmärksamma Josef i evangeliernas berättelser om Jesu födelse. Vi får veta om honom att han är snickare och bosatt i en by i norra delen av landet, i Nasaret i Galiléen. Han är trolovad med Maria. Trolovning innebar på den här tiden att man ännu inte var gift, och därmed inte hade något sexuellt samliv, men att äktenskapet var uppgjort och att man planerade för bröllop. När Josefs unga trolovade, Maria, kommer och berättar att hon är med barn, blir det sannolikt både mycket smärtsamt för honom (”om inte jag är fadern, vem har hon då bedragit mig med?”) och djupt oroande; lagen påbjuder att en kvinna som varit otrogen ska bestraffas och stötas ut ur den offentliga gemenskapen. Om hon mot förmodan undslipper eller överlever stening väntar henne ett liv i misär. Hon och hennes familj blir märkt av skam för resten av livet och hon kommer inte att kunna hoppas på att få gifta sig med någon annan. Att säga upp ett trolovningsavtal är en offentlig handling som liknar en rättegång. Josef har rätt till skadestånd, och Maria har hädanefter inga rättigheter alls efter att ha skandaliserat både Josef och sin egen släkt. En öppen skilsmässa skulle bli en social katastrof för Maria och förstöra hennes framtid, kanske ta livet av henne. Det som vi kanske studsar inför i berättelsen är att den påstår att ”Josef är en rättsinnig man” eftersom han snabbt vill ta ut skilsmässa från Maria när han förstår att hon väntar
289
barn. Men poängen här är att han planerar en snabbskilsmässa i hemlighet – för att skydda Maria från omgivningens förakt. Han tänker försöka ordna så att hon inte behöver löpa gatlopp i offentligheten. Hans första impuls handlar inte om hans egen vrede eller smärta, inte om (berättigad?) sårad manlig självkänsla. Han tänker på henne, vill rädda henne och tycks stå på hennes sida. Natten efteråt har Josef en dröm. Den är faktiskt i nästan lika hög grad en ”bebådelse” som när ängeln Gabriel skickas ut för att berätta för Maria att hon ska få barn utan att ha varit tillsammans med någon man – att hon ska föda Messias, Guds son, Förlossaren. I drömmen talar en ängel med Josef och han får veta att det egendomliga änglabesöket som Maria har berättat om faktiskt är sant, hur otroligt det än kan låta. Josef ställer in den planerade skilsmässan och tar på sig faderskapet. Vad kostar det en man i ett patriarkalt samhälle att ta det beslutet? Att ta risken att ha fel, att bli lurad? Att bli till åtlöje bland andra hur han än bär sig åt? Att veta att efter detta kommer han för alltid att vara en andrahandsfigur i den här familjen? Hur många män skulle klara av det? Hädanefter kommer Josef aldrig att kunna vara säker på vad folk säger bakom ryggen på honom därhemma i byn. Lurade äkta män brukade skildras som åsnor på den här tiden, och det är väl knappast annorlunda idag. ”Om han ändå kunde säga som det är, att han har förlåtit Maria hen-
290
nes snedsteg – men att påstå att det är något gudomligt i det här – det är bara för mycket!” En motbild till patriarkatet, skriver författaren och teologen Anders Piltz i en tidningsartikel, när han återberättar Josefs historia. Var finns en användbar mansteologi, frågar Piltz, något som inspirerar de växande och vuxna männen att bli till glädje för kvinna, barn och sig själva? Man borde pröva Josef, Marias man, som förebild, skriver Anders Piltz: ”Den helige Josef är den underordnade mannen, förvisso nummer tre i familjen. … han får kontraorder i drömmen, order om att inte vara rädd, att visa mod, att vara man i denna pinsamma belägenhet … här får Josef erbjudandet att vara med i ett äventyr, att ta det juridiska ansvaret för ett barn som han inte är far till annat än i lagens mening. Han får rätten att ge barnet namn, och namnet ska vara Yehoshua (Jesus), Gud räddar, räddar mänskligheten från dess hopplösa situation, från dess synder.” Det finns inga Josef-citat i Bibeln av den enkla anledningen att han inte talar särskilt mycket. Han gör saker istället: ”Han står utanför men tar sitt ansvar för det han inte bett att hamna i: han blir vårdare och väktare åt frälsningens första ömtåliga historia. Ett mänskligt foster: inget kan vara ömtåligare. Och omständigheterna kring lille Yehoshuas födelse kunde i sanning vara gynnsammare; överallt fientliga krafter, ogästvänlighet, motstånd, precis som för dagens (inte erkända, förf:s anm.) invandrare i Sverige, som enligt uppgift
291
är elva tusen och håller sig gömda i skogar och sommarstugor, undan utlämningsnämnder och avvisningspoliser.” Josef fattar beslut i den nya situationen. Faderns första religiösa plikt på den här tiden var att namnge barnet och därefter, fyra dagar efter födseln, se till att barnet bärs fram i templet; bara den handlingen är en säkerhetsrisk. Han beslutar, efter en ny dröm, att ta med familjen i landsflykt till Egypten tills den politiska situationen förändrats. Josef har fyra viktiga drömmar, och han lyssnar till dem – till sitt inre. När familjen återvänder till hembyn arbetar Josef hårt för försörjningen, och lär sin son att bli byggnadssnickare (timmerman) som han själv. Det märks på Jesu liknelser om diverse byggen, både torn och hus, att han har fått kunskap, både praktiskt och teoretiskt – Josef har sett till att Jesus vet vad han talar om. Och när Jesus är tolv år och försvinner ur föräldrarnas åsyn i templet i Jerusalem, är Josef tillsammans med Maria för att leta rätt på honom. Josef är tyst när Maria läxar upp pojken för att han gjort dem så oroliga. Han är också tyst när han får höra vad den brådmogne, halvvuxne Jesus säger: ”Varför letar ni efter mig? Jag måste ju vara där min fader är.” Piltz skisserar en hyllning till Josef och jag är böjd att hålla med honom. Bokmärket rymmer bilden av en högst remarkabel man. Lägg namnet på minnet: Josef, Marias man. Han är himlens vän, änglarnas förtrogne, den tystlåtne, arbetaren, mannen med ett inre liv. En nobel man, ett sant
292
föredöme, öppen för Guds vilja, villig till uppoffringar, en motbild till patriarkatet, där männen vill härska, genomtrumfa sin vilja mot andras bästa och andras önskningar, förtrycka kvinnor och barn. Anders Piltz
293
så bittert när hon får veta att hon är gravid? Hur tänker Jona som accepterar sitt uppdrag först efter en resa genom fiskmagen? Vad är det som väcker Maria från Magdalas starka kärlek? Och vem är Henok – mannen som aldrig byggde en veranda? Varför skrattar sara
Bibelns berättelser är ofta övervuxna av historiens föreställningar, men författaren Ylva Eggehorn tecknar här färgstarka och tidlösa porträtt av några av Bibelns personligheter – och hjälper oss att se det oupptäckta i de gamla berättelserna. Har vi kanske något att lära av Henok, han som levde ett helt liv utan att uträtta något av så kallat bestående värde? Inga byggen, ingen karriär – inte ens en liten veranda. En provocerande tanke i vår tid. YlVa EggEhorn är författare och poet med ett 30-tal böcker
bakom sig. Hon har blivit tilldelad åtskilliga litterära priser och skrivit en rad uppskattade psalmer. Texterna i Mannen som aldrig byggde en veranda har tidigare varit utgivna i de två böckerna Kryddad olja (2005) och Där lejonen bor (2008). »Ylva Eggehorns Kryddad olja är inte stor till omfånget, men magnifik, en pärla av kortprosa som vänder ut och in på bibliska kvinnor och tvingar oss att tänka i nya banor. Jag sträckläste den och blev visare.« dick harrison i årets böcker, svenska dagblade t