THEY CAN'T TAKE THAT AWAY FROM ME Musik: George Gershwin Text: Ira Gershwin Copyright © 1937 George Gershwin, New York För Sverige: Ehrling & Löfvenholm AB. Tryckt med tillstånd av Ehrlingförlagen AB. BALLADEN OM FREDRIK ÅKARE Musik: Trad. Text & arr: Cornelis Vreeswijk Copyright © 1964 Multitone AB, adm. Warner/Chappell Music Scandinavia AB Tryckt med tillstånd av Notfabriken Music Publishing AB.
Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se
ISBN 978-91-642-0272-7 © Malin Persson Giolito 2008 Utgiven av Piratförlaget Omslag: Eric Thunfors Omslagsfoto: Workbook / Johnér Författarfoto: Peter Knutson Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2008
”B A R A E N L I T E N S T U N D . Mamma. En?” Det var måndag morgon, klockan var ännu inte åtta och Agnes stod i dagis trånga tambur med sitt treåriga pekfinger rakt upp i luften. Fingret var fyra centimeter långt och den stubbiga nageln smutsig. ”En enda stund!” Hanna tittade på sin dotter och kände hur pulsen steg. Hallen kändes kvav. Jag borde verkligen gå, tänkte hon. Jag borde gå på en gång, innan det blir värre, innan hon börjar gråta. Hanna tog upp en använd näsduk ur fickan. Den hade torkat till en gipsliknande massa, inte olik de kreationer i papier-maché som Agnes ibland hade med sig hem från dagis. Den gick inte att veckla ut. Agnes var våt under näsan, mörk kring ögonen och hon hade utslag i ena mungipan. Med en oanvänd kantbit som stack ut från den stela näsduksbollen försökte Hanna skrapa bort lite snor. Spännet i Agnes hår hade halkat ner. Hanna tog bort det, strök luggen åt sidan och satte tillbaka det igen. Agnes skakade på huvudet. Hon ville inte bli torkad eller kammad. Istället körde hon upp fingret under hakan på sin mamma. Rösten lät inte lika bedjande längre, nu kämpade hon för att behålla kontrollen. Med andra handen höll hon
19
i Hanna så hårt att de små knogarna vitnade. Ilsket vevade hon Hannas arm upp och ner, som hävstången till en handdriven vattenpump. ”En stund! Mamma, hör du mig? En stund!” Av någon anledning fick det Hanna att känna sig generad, hennes blick fladdrade och fastnade någonstans i golvnivå. Agnes hade satt tofflorna på fel fot. Med tåspetsarna vridna utåt såg hon ut som hon inte visste vart hon var på väg, som hon gått vilse i dagis lilla hall, mellan ytterdörren och lekrummet. Hanna drog efter andan. De borde öppna ett fönster, tänkte hon. Det är omöjligt att andas härinne. ”Mamma måste jobba, älskling.” Hanna försökte styra Agnes mot en vikarierande dagisfröken som stod ett par meter längre bort och betraktade ytterdörren. I gropen mellan hakan och underläppen hade hon en silverkula som darrade lite i takt med att hon sög intensivt på något som kunde vara en tablett. Hanna kunde inte minnas vad hon hette och harklade sig ett par gånger för att få hennes uppmärksamhet, men dagisfröken stirrade fortfarande envist åt andra hållet. Hanna gav upp och satte sig på huk bredvid Agnes. Hon la handen över Agnes arm för att få henne att sluta slita i henne. ”Det kommer att gå fort, lilla hjärtat. Pappa kommer och hämtar dig efter mellanmålet.” Hanna försökte låta säker på sin sak. Rösten var åtminstone någorlunda stadig. ”Pappa kommer så fort han kan! Du hinner knappt börja leka förrän du måste gå hem igen.” Hanna hoppades att det var sant. Det kunde vara sant. Märtas skola slutade tidigt och visst var det Johan som skulle
20
hämta barnen idag? Vilken dag var det idag? Måndag? Måndagar var väl Johans dag? ”Mamma.” Den lilla handen och det arga fingret sjönk. Ilskan och hoppet lämnade Agnes, som luften ur en trasig ventil. Hon såg mindre ut. Med ett par korta steg smög hon intill Hanna och la armarna om hennes hals. Hon viskade, så lågt att Hanna inte visste om det var meningen att hon skulle höra. ”Mamma. Jag vill ha dig.” En sekund klamrade hon sig fast, sedan var det över. En sista gång såg hon Hanna rakt i ögonen. Nästa sekund hade hon släppt taget. På ett ögonblick, lika fort som om någon hade slagit av ljuset. Hanna svalde, drog tillbaka sin dotter och pussade henne lite för hårt på munnen. Agnes snörvlade, vred bort huvudet och lämnade efter sig ett brett snigelspår av snor och saliv över Hannas kind. Sedan gick hon bort till sin dagisfröken och tog tag i hennes hand. Snett bakåtlutad och med hälarna i golvet försökte Agnes häva in henne på avdelningen. När det inte lyckades gick hon ensam därifrån: en pyssling med aningen för stora kläder och aviga skor. Hanna torkade ansiktet med baksidan av handen. Hon stod kvar på huk och vinkade med fingertopparna åt sin dotter. Men Agnes försvann in till legobitarna, kuddrummet och de pedagogiskt avklippta garnstumparna, med ryggen mot Hanna, utan att vända sig om. Hon grät i alla fall inte, tänkte Hanna och drog djupt efter andan utan att kunna fylla lungorna ordentligt. Med spjärn mot en låg bänk reste hon sig. Knäna värkte och hon böjde snabbt på ena benet för att få bort känslan av att knäskålen
21
och knäleden inte längre hörde ihop. Sedan gick hon därifrån, bort från varmluftsskåpen och vinteroverallerna. När grinden till dagisgården svängde igen slog novemberluften emot henne. Hon grät i alla fall inte, upprepade hon för sig själv. Hon grät inte. Så varför kan då inte den förbannade fågelklon släppa taget om mitt hjärta?
22
inklämt mellan en frisörsalong och en husläkarmottagning ett par hundra meter från Hannas arbete på Strandvägen. Det fanns ingen anledning att skynda sig och Hanna försökte gå långsamt. Men svetten rann ändå innanför dunjackan när hon svängde av från Riddargatan och ner på Sibyllegatan. Det är verkligen märkligt varmt, tänkte Hanna och öppnade blixtlåset. Någon snö verkade inte vara på väg, snarare tvärtom. På landet stack krokusen ur marken och för ett par dagar sedan hade Märta tagit med sig en levande nyckelpiga hem från skolgården. Om det inte varit mörkt till långt in på förmiddagen och det stått en släde på Biblioteksgatan med tillhörande uppstoppad ren med bjällror runt halsen, hade man trott att det var vår. Hanna sträckte på sig, krånglade av sig halsduken och såg ner mot kajen. Någon vår var inte på väg. Den här kvava värmen var inte något tecken på ljusare tider. Inga riktiga vårvindar drog över Stockholm. Om en vecka var det december. När Hanna kom fram till kontoret drog hon sitt passerkort genom avläsaren och tryckte in sin kod. Den tunga ytterdörren med blyinfattade fönster svängde automatiskt upp på vid gavel. Vänd mot receptionens övervakningsAGNES DAGIS LÅG
23
kamera drog hon upp mungiporna i något hon hoppades liknade ett leende. Det gjorde hon varje morgon, log stelt från öra till öra, utan att veta om det var någon som såg henne. Hon ville inte riskera att verka oartig. När hon gick in såg hon som hastigast på statyn som stod vid trappavsatsen. Bondflicka hette den och verkade vara gjord av sandsten, med trubbig näsa, runda äppelkäcka kinder, händerna knäppta bakom ryggen och blicken sedesamt sänkt. Hanna klev upp för halvtrappan som ledde fram till hissen. Mössan tog hon av sig och tryckte ner i fickan. På morgonen hade hon tvättat håret, det hade fortfarande inte hunnit torka. Nylonstrumporna var trasiga på ena foten. För att kunna krångla tillbaka den stortå som hade tagit sig ur hålet tog hon av sig skon. Samtidigt kom Carl in genom dörren. Carl Stege, advokat och en av byråns yngre delägare, var två år äldre än Hanna och ingen skulle någonsin komma på idén att kalla honom för Calle. Hanna stoppade snabbt tillbaka foten. ”Nej men!” utbrast Carl Stege glatt. Han log inte. ”Så tidigt på jobbet. To what do we owe the pleasure? Är du här för att se till att vi inte glömmer bort dig innan det är dags att försvinna igen med lönen som vi arbetar in åt dig?” Hanna svalde. Hon kom inte på något att säga. Dessutom var hon andfådd. Hon var alltid andfådd nuförtiden. Det räckte med att hon sträckte sig efter smörpaketet vid frukostbordet så kände hon hur trycket över bröstet tätnade och hon var tvungen att försöka dra ett par extra andetag. Hon försökte dämpa det värsta frustandet och andas genom näsan. Carl granskade henne misstänksamt.
24
”Och inte visste jag att det var fredag. Ha, ha! Eller du kanske tar ut glädjen i förskott. Som vanligt. Casual Friday … hela veckan lång, va?!” Carl spottade ut det sista som om tanken gav honom en besk smak i munnen. ”De har så märkliga påhitt. Amerikaner.” Carl fnös. ”Ett udda folk! Ingen stil.” Carl vände sig bort från Hanna, betraktade sig själv i den två meter höga spegeln som klädde väggen bredvid hissschaktet och strök handflatan över pannan. Under tiden drog Hanna tappert i sin bomullsskjorta åt ena hållet och den svarta byxlinningen åt det andra. Det verkade omöjligt att få ihop dem. Hon undrade om troskanten stack ut på baksidan. Det var synd att skjortan inte var ett par centimeter töjbar, då hade hon kunnat stoppa in den. Eller att inte kavajen var en storlek större, då hade den gått att stänga och det hade inte spelat någon roll att skjortan var för liten. ”Du vet.” Carl slet blicken från spegeln. ”Om alla klädde sig som du skulle ingen av våra besökare längre veta att vi driver advokatbyrå här.” Han blängde en stund på henne med en bekymrad min, men fick snart syn på sig själv igen. Det rätade ut rynkan mellan ögonbrynen och han rättade belåtet till sin väst över magen och tryckte på hissknappen. När han märkte att den redan lyste log han blekt, nästan lite generat. Rynkan mellan ögonen återkom, han tittade på väggen strax bakom Hanna, sänkte rösten en oktav och fortsatte prata. ”Personligen anser jag … att arbetar man på advokatbyrå …” Han lät som om det var en hemlighet han berättade, strök sig ömt över det runda bröstet och vände sig konspiratoriskt mot Hanna. ”… arbetar man på advokatbyrå … så ska
25
man också klä sig som om man arbetar på advokatbyrå.” Han lutade sig fram mot spegeln och såg sig själv djupt i ögonen. ”Dressed for success”, sa han lågt, antagligen mest till sig själv. ”Hur var helgen?” sa Hanna som ville byta ämne. ”Ja, fy fan”, sa Carl glatt, plötsligt märkbart upplyft. Han steg in i hissen, Hanna följde efter. ”Telefonen ringde hela tiden. Ärendena bara raaaasar in. Jag loggade ut vid fyratiden i morse. Telefonkonferens med Singapore. Och värre lär det bli.” Han lät nöjd. ”Amerikaner har inga dagistider att passa direkt. Ha, ha! Tur för dig att det inte blir mycket av den varan längre! Det blir väl mest välgörenhetsarbete åt John. John Gellander. Han och hans meningslösa, jävla processer. Ett skämt är vad det är. Och inte ens dem kan han sköta ordentligt. Vilken clown! Men jag har en grej du skulle kunna hjälpa mig med. Projekt Santa Klas. Om du har lust att leka lite med de stora grabbarna vill säga?” Carl gick ut ur hissen utan att vänta på svar. Han knäppte in säkerhetskoden för att öppna dörren till korridoren där de bägge hade sina kontor. Hanna tittade på hans ryggtavla och väntade ett par sekunder för att låta honom få det försprång som krävdes för att hon skulle slippa prata med honom de sex meter som hon måste gå för att komma fram till sitt rum. ”Visst”, mumlade hon. ”Det är klart jag kan hjälpa till.” Hanna gick in på sitt kontor och stängde dörren. Hon kikade på klockan. Tjugo över åtta och en dryg timme kvar till måndagsmötet. Hon kände hur nackmusklerna slappnade av, lugn och ro i sjuttio minuter. Hon hängde jackan på baksidan av dörren och satte sig på den stol som tillsammans
26
med datorn var det enda som hon fått behålla från sitt gamla, betydligt större kontor med utsikt över Nybroviken, besöksfåtölj och konferensbord. Hon lutade sig försiktigt framåt och drog till sig inneskorna som stod vid väggen. Istället för sitt förra kontor hade Hanna fått ett rum som antagligen hade varit förvaringsutrymme tidigare, innan byggnaden blivit för liten för advokatkontorets framgångar och svällande personalstyrka. Det skulle vara en tillfällig lösning, det hade personalchefen bedyrat när hon kom tillbaka från sin senaste föräldraledighet och fick flytta in i skrubben. Men det var över två år sedan och hon hade inte orkat klaga. Klagade man blev man betraktad som gnällig, men klagade man inte blev ingenting heller åtgärdat. Så Hanna satt kvar. Hennes nya kontor hade inte ens något fönster ut mot gatan. Det enda fönster som fanns vette istället mot det som tidigare varit en innergård men byggts över med ett kupat glastak och numera var Lemmel & Davidssons bibliotek. Men Hanna tyckte om sin skrubb. Det var lugnt härinne och klienter borde ändå ingen ta med sig in på rummet. Om klienter fick vara bland akter och korrespondens kunde de se sådant de inte borde. Det fanns konferensrum att umgås i. Dessutom var det inte många klienter som kom för att träffa henne nuförtiden. Det var sämre tider, inte många nya, stora ärenden och hon kunde inte räkna med att delägarna skulle låta henne arbeta med de allra tuffaste uppdragen just nu, hon skulle ju snart behöva sluta igen. Medan Hanna bytte skor tittade hon ut genom sitt lilla fönster på den gigantiska, konformade kristallkrona som hade sänkts ner från taket mot de symmetriskt ställda bok-
27
hyllorna, små som dockskåpsmöbler i den fem våningar höga, kyrklika rymden. Faktum var att Hanna tyckte om sin utsikt. Hon älskade advokatbyråns bibliotek. Det hade hon alltid gjort. När hon åtta år tidigare hade kommit till kontoret för sin första arbetsdag, hade hon varit på tok för tidig och fått stå en stund i receptionen och vänta. Under tiden hade hon tittat in i biblioteket. På något märkligt sätt hade det fått henne att känna sig som hemma. Hanna slog på datorn och ögnade igenom sina mejl. Carl Stege hade redan hunnit skicka henne ett mejl med tolv bifogade dokument. Det gick snabbt, tänkte Hanna, till och med snabbare än vanligt. Han måste ha haft datorn påslagen över natten. ”Laddad och osäkrad”, som han brukade säga. Carl var mycket förtjust i att uppmana sina yngre medarbetare att alltid lämna datorn ”laddad och osäkrad”. Han sa det med hög röst, samtidigt som han ställde sig med benen brett isär, böjde på knäna och viftade kring höfterna med sina korta fingrar. Hanna klickade sig igenom det första mejlet och läste igenom Carls instruktioner. Det gick också snabbt. Hon hade inte förväntat sig något mer komplicerat och hon hade inte haft fel. Carl bad aldrig henne att göra något riktigt viktigt. Det hade han inte gjort den här gången heller. Ärendet som hon skulle hjälpa till med avsåg granskning av ett företag som en klient ville köpa, en så kallad ”due diligence”. DD-arbete lärde sig varje nyanställd affärsjurist snabbt att avsky. Det var affärsjuridikens motsvarighet till att jobba på verkstadsgolvet med att sopa upp slipdamm: kort sagt, det var skitgöra. Hanna var van vid DD-arbete.
28
Hon klickade på det första av de bifogade dokumenten. Det var utkastet till en rapport som byrån höll på att ställa samman. I den fanns all information om transaktionen, de inblandade företagen och investerarna, som hon behövde för att ta itu med avtalen som Carl också hade skickat över. Det Carl bad Hanna att göra var inget nytt för henne. Hon hade gjort den här typen av arbete tillräckligt ofta för att inte låta sig stressas av att hon fick en knapp dag på sig att analysera över hundraåttio sidor juridisk text. Med största sannolikhet – även om avtalen skulle visa sig vara problematiska – skulle det inte heller bli speciellt svårt. Även problematiska avtal brukade kunna hanteras med ett par paragrafer friskrivningstext i överlåtelseavtalet. Det fanns gott om tid. Hon skulle hämta en kopp kaffe, läsa tidningen och sedan gå på måndagsmötet. Varje måndag träffades kollegorna i den verksamhetsgrupp som sysslade med företagsförvärv, ”Mergers and Acquisitions” på ren svenska. Hanna gick fortfarande dit, trots att hon numera ägnade nästan all sin tid åt processrätt. När mötet var över skulle hon ta itu med Carl Stege och hans avtal. Skitjobb eller inte, Hanna såg fram emot en dag av riktigt affärsjuridiskt arbete. Det var ett tag sedan sist och hon kände redan hur det pirrade i handflatorna.
29