1
2
thomas nydahl
En centraleuropeisk afton Breven från Alvar Alsterdal
+ ett urval essäer och recensioner ur tidskriften Studiekamraten
tusculum förlag
3
Tusculum förlag Lövsta Gård 8 150 23 Enhörna www.tusculum.se
© Tusculum Förlag 2010 © Thomas Nydahl 2010 Omslagsfoto Kina Alsterdal Omslag Jens Andersson Grafisk form Mikael Nydahl Papper Munken Pure 100 gr Typsnitt Janson Tryck Livonia Print 2010 isbn 978-91-978646-9-5
4
fรถrord
5
Alvar Alsterdal, 1926–1991. Foto Kina Alsterdal.
6
Det finns en samtidskommentar som jag tycker är mycket träffande. Om man inför en bildad och intressant människa säger »sådana som han/hon görs inte mer« markerar man dels att en sådan människa är ovanlig, dels att vår egen tids utbildningssystem och (brist på) bildning är signifikativ och utslagsgivande. En kvinna jag talade i telefon med samma år som Alvar Alsterdal dog, 1991, sa att man i hans sällskap alltid kände sig »en smula mer begåvad än man är«. Alvar Alsterdal var i ordets rätta mening djupt bildad. Hans kunskaper om så vitt skilda ämnen som judaica och moderna öststatsländer var både bred och djup, de grep över historia och kultur, språk och litteratur. Han var ett barn av en tid då det ansågs självklart bland Sveriges arbetare- och bondebefolkning att sönerna och döttrarna skulle få bättre utbildning och därmed också bättre villkor än de man själv hade haft. Min vänskap med Alvar Alsterdal sträckte sig i tiden inte särskilt långt, den varade kanske sammanlagt sju–åtta år. Men den gick mycket djupt, dels för att vi hade vår brevväxling, dels för att vi samarbetade om utgivningen av kulturtidskriften Studiekamraten, och framför allt därför att han blev en mentor och förebild. Våra brev och telefonsamtal är för mig fortfarande i högsta grad levande. En detalj jag gärna drar mig till minnes är hur hans omtalade beläsenhet fick mig att läsa betydligt mer än tidigare, och framför allt författare och filosofer som tidigare på sin höjd varit namn jag kunde erinra mig utan att veta vad de stod för. Alsterdal var ett levande uppslagsverk och hans brev fick mig ofta
7
att söka upp litteratur jag tidigare inte läst. I den meningen var han det slags lärare som det idag är så svårt att uppbringa. När Alvar Alsterdal 1958 blev chefredaktör för den socialdemokratiska morgontidningen, legendariska Arbetet i Malmö, blev han Sveriges yngste på en sådan post, endast 32 år gammal. Där skrev han ledare som lät tala om sig, parallellt med radiojournalistiken (in i det sista lämnade han bidrag till obs Kulturkvarten, krönikor i Arbetet, understreckare i Svenska Dagbladet, krönikor i norska Arbeiderbladet, ledare och inlägg i Aftonbladet, oftast texter som handlade om män och kvinnor runtom i världen som få svenskar ens hört talas om). Det var som journalist Alsterdal blomstrade, även om han också senare under många år var verksam som diplomat, först som pressattaché i Bonn och senare som ambassadråd i London. Även om han ofta var kritisk mot svensk utrikespolitik och mycket missnöjd med sin chef Sten Anderssons hållning i Mellanösternfrågor, förblev han en lojal och trogen tjänare för sitt land. I en av sina tidiga böcker, Resa i öst och väst från 1960, säger Alsterdal att läsaren får möta »ögonblicksbilder ur en resande journalists anteckningsbok«. Här vandrar och samtalar Alsterdal i miljöer som han skulle fortsätta att skriva om livet ut: Jugoslavien, Tyskland, Frankrike men också, och senare mer ovanligt: usa. När man tar upp hans sista egna bok, Bildningsresa från 1981, möter man miljöer av denna sort igen, tjugo år senare. I den boken berättar han från London, Paris, Köpenhamn, Helsingfors, Oslo, men också med korsreferenser till polskt, tjeckiskt, serbiskt, kroatiskt och irländskt. I det avseendet var Alsterdal en europeisk intellektuell som oupphörligen informerade sig själv i avsikt att via det skrivna och talade ordet informera sina läsare. I tidskriften Studiekamraten hade han i många år sina egna sidor under rubri-
8
ken »Utländsk horisont«, där han refererade till och resonerade kring olika tidskrifter runtom i världen, dock oftast med tonvikt på det väst- och östeuropeiska. Hans beläsenhet var enorm och hans språkkunskaper stora, vilket gjorde att han kunde gå direkt till källorna och läsa på tidskrifternas originalspråk. Hans stående uppmaning till mig var att »klämma ett språk till«, som om det var något man gjorde mellan frukost och lunch. I Det andra Europa från 1966 kan hans förord också läsas som ett slags programförklaring: »Detta är inte ett verk av en östexpert utan en rapport av en journalist med intresse för politik, kultur och ekonomi samt en dragning åt Balkan och en övertygelse om att Prag och Budapest hör lika mycket till Europa som Bryssel eller Strasbourg.« Det fanns några ämnesområden som Alsterdal förblev trogen, engagerad och kunnig i. Som socialdemokrat ägnade han mycket tid åt arbetarrörelsens historia, men inte bara den socialdemokratiska, utan också dess andra, oftast betydligt mindre demokratiska, grenar. Han skrev också fram till sin död i frågor som hade med det judiska folkets historia och öde att göra, inte sällan kring staten Israel och Mellanöstern-problematiken. Utöver dessa ämnen var han en flitig rapportör från det kommunistiska Östeuropa han säkert inte bara av personliga skäl bevakade. Svart på vitt har jag aldrig lyckats få det, men det finns mycket som talar för att hans insamling av kunskap från dessa ofta mycket slutna länder kom till nytta också för den svenska socialdemokratin och därmed för regeringen. Luckorna i breven bör slutligen nämnas. Flera brev fattas, framför allt av mina. De har alltså inte uteslutits ur samlingen, de saknas helt enkelt. Den sista tiden i livet upphörde han att skriva
9
brev till mig. Jag var då helt ovetande om hur illa däran han var och dödsbudet, som jag fick på telefon av en gemensam vän, blev därför chockartat. Kina Alsterdal ska ha ett mycket stort tack för hjälp och uppmuntran under arbetet med denna bok. Utan henne hade den aldrig kunnat färdigställas. Thomas Nydahl, Kristianstad våren 2010
¶ Jag vill här också visa på ett urval böcker och skrifter av Alsterdal. Listan är på intet sätt komplett, men den täcker i alla fall in de flesta av hans böcker. Utöver dessa publicerade han också tusentals krönikor, artiklar och reportage i tidningar och tidskrifter. De viktigaste verken är: Resa i öst och väst (illustrationer av Ludvig Johnson, 1960) Brandsyn i samhället: Axel Danielsson 1863–1899 (1963) Den nya vänstern (1963) Bengt Lidforss i urval av Alvar Alsterdal och Ove Sandell (1965) Det andra Europa (1966) Tage Erlander mellan två val (1967) Tage Erlander (1968) Är det fult att hålla på Israel (1968) Antisemitism, antisionism: exemplet Polen (1969) Socialism och demokrati / Hjalmar Branting; ett urval av Alvar Alsterdal och Ove Sandell (1970) Det stod i Arbetet 1887–1972 (1972) Avspänning i östperspektiv (1973) Det möjligas konst: från autonomi till finlandisering (1977) Bildningsresa – mest i väst (1981) Jag saknar dig på ett mumlande sätt (Svante Foersters brev, 1987) Revolution och reform / Axel Danielsson; ett urval av Alvar Alsterdal och Ove Sandell (1998)
10
1985
11
12
Kil 29 juli 1985
Broder Thomas, Ditt brev kom just som jag äntligen lokaliserat en kopia av Svantes opublicerade dikter – via Bernt Rosengren, som gärna vill ha en kopia och bör få det för sitt besvär. Du kanske har lättare än jag att fixa det. Som du ser är det några riktigt bra dikter. Förresten ligger mitt urval av Svantes brev nu på Tiden efter att Hägglund har schabblat med manuset länge, etikettförläggare som han nu har blivit den gamle revolutionären. Böckerna kunde ju stötta varann om de kom någorlunda samtidigt. Resultatet av ditt förarbete låter mycket bra och bekräftar min tanke, att det var bra med en yngre person, som gjorde urvalet och läser på ett annat sätt än Svantes samtida. Det gladde mig att höra att du hade det bra i Bonn, denna underskattade stad, där jag också var ett par dagar i början av juni. Jag skulle gärna läsa vad du skrivit därifrån. Kan du skicka, till låns om inte annat. Jag skall nu åka till Charlottenberg och träffa den gamle rabulisten August Spångberg. Han är över nittio och träffade Bucharin 1922. ¶ Svante. Svante Foerster, författare född 1931, död 1980. De två böcker som vi planerade och som Alvar återkommer till i flera brev var en volym dikter och en volym brev, med titlarna Kärleken upphäver tiden – dikter 1952–1981 och Jag saknar dig på ett mumlande sätt – brev 1952–1980 (båda på förlaget Symposion, 1987). Dessutom utgav Lil Yunkers kåseriurvalet En djävel på att vara människa (Carlssons, 1989). Under denna renässans för Foerster utgav också En bok för alla hans stora roman Klasskämpen med en inledande kommentar av undertecknad (1989, första utgåvan 1964). ¶ Bucharin. Nikolaj Bucharin, rysk kommunist, 1888–1938. Han avrättades 1938 under Stalins stora utrensningar. Betraktades som »högeravvikare«.
13
Det skulle vara roligt om du kommer till London någon gång. Jag skall med glädje organisera intressanta sammanträffanden och visa miljöer. Handtag (skriver Stig Sjödin), Alvar
*
*
*
*
Kil den 31 juli 1985
Broder Thomas, Tack för dagens brev! Tråkigt med levern, men de brukar ju repa sig efter ordentlig vila. F.ö. har nykterheten sina behag, har jag upptäckt. Uteserveringarna på Markt i Bonn gynnades även av mig, fast jag satt mest vid den utanför hotell Stern, intill det glada rådhuset. Min lördagsvana var att efter morgonskrivandet ta tunnelbanan in till Uni-Markt, rota hos de två boquinisterna och sen gå till Rörscheids förträffliga bokhandel, som hade alla de viktiga tyska tidskrifterna. Ja, sen satt jag då på Markt, om det inte var för dåligt väder, för då blev det Salvator nära Hauptbahnhof, som jag upptäckte för trettio år sedan. Om du återvänder, så vill jag gärna bidra med något ytterligare tips. Närmare än Boppard finns t.ex. Linz med en bra krog högt uppe och vidunderlig utsikt över Ahr och Eiffel. Det är ju inget nytt för någon av oss att förläggares fantasilöshet är ännu värre än kulturredaktörers. Jag skrev genast ett brev till Carl Magnus – utan att nämna något om kontakten med dig – och påminde om att han i Malmö sagt Svante vara en god poet
14
som borde ges ut i urval. Dessutom upplyste jag om att de opublicerade dikterna var sådana därför att han aldrig fått färdig någon samling som han var nöjd med, vilket är rena rama sanningen. Att bli missförstådd hör till verksamhetens självklara sidor. Och hatet mellan serber och albaner kan ju inte försvinna bara för att de kommer till Sverige. I alla exiler har alla möjliga medhavda motsättningar snarare förstärkts. En bra sak med kommunismen är att den håller dem i schack på Balkan. Jag skriver sen förra semestern på en sorts fortsättning på Bildningsresa, som behandlar Central- och Östeuropa. I sommar har jag dock inte skrivit mer än ett rejält kapitel utifrån besöket i München och ett om Ungern kring sekelskiftet. Jag bestämde mig för att inte hetsa mig själv för en gångs skull. Alltså har jag läst mycket – om Axel Fridell, Homeros, Cassiodorus, Eco, Guillaume Budé, EE Kisch etc – och småskrivit, lyssnat på Mozart, jag också. Rabén & Sjögren kan vi glömma, om Bra lyrik inte ställer upp. Men kanske Stenströms, skött av Barbro Stenström, som hade mycket med Svante att göra på R&S. Eller Tiden, förstås, men de är inte särskilt inställda på skönlitteratur f.n. ¶ Carl Magnus. Carl Magnus von Seth, född 1922. F.d. radioproducent, poet. Verksam som förläggare för Bra Böckers projekt Bra Lyrik vid denna tid. ¶ Hoxha. Enver Hoxha, född 1908, död 1985, Albaniens diktator från 1944 fram till sin död. ¶ Axel Fridell, konstnär, 1894–1935. ¶ Homeros. Kan med viss säkerhet sägas ha levat på 700-talet före Kristus. Iliaden och Odyssén tillskrivs honom. ¶ Cassiodorus. Romersk statsman, författare och munk som levde ca 490–585. ¶ Eco. Umberto Eco. Italiensk författare, född 1932. Hans mest kända verk är Rosens namn (Brombergs, 1983). ¶ Guillaume Budé. Född i Paris, levde 1467–1540. Fransk vetenskapsman som bland annat korresponderade med Erasmus och Thomas More.
15
Skriver du om Hoxha, så skicka ett klipp, jag är nyfiken. Jag besökte f.ö. häromdagen 92-årige August Spångberg, som på sin kommunistiska tid var i Moskva flera gånger. »Stalin var inte osympatisk«, sa han, »rätt lik vår kommunalordförande i Eda«. »Bucharin var trevlig« … En härlig bit levande historia. Handtag, Alvar
*
*
*
*
Kil 6 augusti 1985
Hej, igen. Tack för intressant klipp och givande brev. Det glädjer mig att du tyckte så mycket om Bonn, denna underskattade stad. Var du också i Ahrdalen, detta utomordentligt dramatiska landskap? Jag har skrivit till min synnerlige vän, Ernst-Günther Pätzold i Bonn, som är chef för skandinaviska avdelningen i Bundespresseamt i Bonn, och föreslagit att de inbjuder dig vid tillfälle – eller åtminstone ger dig en fribiljett på tåget, som ju numera är värt en del (jag organiserade åt Leif en gång). Han brukade göra som jag sa. Jag har f.ö. en fin fickflaska med inskriptionen »Tack för gott samarbete. Presse- und Informationsamt der Bundesregierung«. Den följer med på alla resor, fast ofta tom. Heinrich Mann har jag alltid tyckt bättre om än brodern. En stor politisk roman är Feuchtwangers Framgång som jag tror översattes en gång i världen. Den är viktig för att förstå den pre- eller protofascistiska stämningen. Grass har du rätt om. Pompös, dessutom.
16
Index on Censorship följer jag och har även kontakt med redaktionen. De vore värda ett besök, när du kommer till London. Svantes omdöme om Information härstammar från den korta tid, då även de var vänstergalna, antiisraeliska o.s.v. Jag prenumererade i åtskilliga år, var nära vän med Peter P. Rodhe, den störste av flera stora skribenter i den tidningsledning, som framgått ur motståndsrörelsen. Hans memoarer, Midt i en Isme-Tid, är också mycket intressanta. Jo, jag har haft mycket att göra med Danmark, höll till och med på att bli gift med en skjortfabrik i Herning. Fick just brev från von Seth, som medskickas för kännedom. Han har förstås ett helvete med alla poeter, men låt oss icke förtröttas. Roligt med din försigkomne son! Alvar
¶ Heinrich Mann. Tysk författare, 1871–1950, Thomas Manns äldre bror. ¶ Feuchtwanger. Lion Feuchtwanger, tysk-judisk författare och dramatiker, 1884– 1958. ¶ Leif. Leif Nelson, reklamman och bildkonstnär, född 1936 och bosatt i Skåne. Var vid denna tid redaktör för tidskriften Studiekamraten och en gemensam vän till mig och Alvar. ¶ Orden »din försigkomne son« syftar på Mikael Nydahl, född 1973 och nu bokförläggare, översättare från ryska och redaktör för Studiekamratens efterföljare (som under 13 år hetat Ariel), Kritiker.
17
*
*
*
*
Kil 8 augusti 1985
Thomas, Återsänder manus. Ja, det är ju en skiss men som sådan lovande. Det vore bra om du sa att han inte bara var en brinnande Israelvän utan också en outtröttlig upplysare och en mycket kunnig sådan – liksom han innan var det på Polen och andra delar av Östeuropa. Bildningskampen spelade en lika stor roll för honom som för några av våra tidiga arbetarförfattare. Jag blir återigen ledsen när jag tänker på honom. Han dog väl av dagligt, ordentligt drickande och vägran att gå och kolla blodtrycket. Men det är förstås inte hela sanningen. Det sista bra han skrev var alltså dikter, men Den stora romanen blev det ingenting av. Med kronofogden i hälarna fick han inte mycket arbetsro. Till råga på allt förälskade han sig djupt och olyckligt i en mycket ung Dior-brud som inte hört talas om Rosa Luxemburg. Jag misstänker att hans sätt att leva var ett mer eller mindre medvetet sätt att begå självmord. Vi borde träffas och tala om honom, eftersom jag kände honom bättre än de flesta. Länge var han enastående att sätta guldkant på
¶ Rosa Luxemburg. Född 1871 i Polen, död 1919 i Berlin. Polsk-tysk-judisk socialist, författare och motståndare till socialdemokratins reformistiska politik. Hon grundade Spartakistförbundet (som senare utvecklades till det tyska kommunistpartiet) tillsammans med Karl Liebknecht. Mördades brutalt av frikårer, ett slags paramilitär politisk organisation. I samband med Versaillesfreden upplöstes dessa frikårer.
18
tillvaron. Just nu minns jag när jag övernattade på Kvarngatan en natt det var snöstorm och iskallt i våningen. Jag fick stekt njure till frukost à la Leopold Bloom. Det funnes mycket mer att prata om men jag börjar få lite brått inför avfärden nästa vecka. Som alltid är det vemodigt att fara härifrån, och inte blir det roligare av att jag blir ensam i London i höst. Kerstin har gett upp kampen mot den ständiga ohälsan och stannar i Stockholm. Dock är jag rätt bra på att göra det bästa av situationen. Jag ser fram emot rejäla veckoslut i Cornwall eller Frankrike men också sådana då jag låser in mig och skriver. För övrigt är jag mycket nöjd med sommaren! Alvar (Tack för den lilla vackra boken!)
*
*
*
*
Swedish Embassy, 23 augusti 1985
Broder Thomas, Du tycks ha fått Rodhes böcker i rätt ögonblick. Han, kan du tro, blev isolerad. Först av kommunisterna och alla deras medlöpare, som ju dominerade en stor del av kulturlivet och medierna, sen av alla som inte tyckte om att han hade förståelse för Israel. Han fick till sist inte ens skriva i Information, som han i högsta grad hade varit med om att bygga upp. Allt detta tog han utan ett spår av bitterhet, dels därför att han var en mycket godlynt män-
¶ Kerstin. Kerstin Alsterdal, Alvars hustru, som dessförinnan varit gift med Svante Foerster.
19
niska, dels därför att han aldrig brydde sig om något annat än saken. Och tror du inte Svante och jag blev isolerade som proisraeliska gråsossar? Ett litet exempel. När det skulle utfärdas ett upprop för insamlingen till Spanienmonumentet vid Katarinavägen, föreslog någon Svante som en av undertecknarna. Han är ju sionist, usch, sa majoriteten. Nå, varken han eller jag led särskilt mycket, eftersom vi hade varsin solid bas att stå på. Det finns mycket ofördelaktigt att säga om Arbetet, men jag har alltid haft total frihet där. Nu skall jag åka ut till Qatars ambassad och uttrycka Sveriges sorg över att deras utrikesminister har avlidit. Jag föreställer nämligen ambassadör f.n, chargé d’affaires, som det heter. Som du ser har jag gjort något åt idén om en inbjudan till Västtyskland. Den som skriver är chefen för den skandinaviska avdelningen i Bundespresseamt och den där Catoir gör med säkerhet som han sagt. Du kan väl ta kontakt med honom. Bäst är nog att skriva några rader. Han har varit i Sverige några år och bör kunna svenska. När det sedan kommer så långt, kan jag alltid ge dig några tips på ämnen, platser och personer, som kan vara av intresse. Fortsätt du med din up-hill fight. Vad är det för mening med att debattera i medvind? Bra att komma ihåg är också vad Diktonius
¶ Inbjudan till Västtyskland. Alvars ambition var att jag skulle få möjlighet att lära mig mer om samtida tysk litteratur och kultur, vilket också blev resultatet av dessa resor, som jag flitigt skrev utifrån i svensk press under hela 1980-talet och en bit in på 1990-talet.
20
sa om riktningens betydelse, att man t.ex. inriktar sina slag mot rätt person, gärna en så högt upp som möjligt. Nu har onkel Alvar föreläst färdigt. Jag ser fram mot en lång, skrivande weekend, ägnad så smala ämnen som möjligt. Både Arbetets läsare och obs-lyssnare tror nog att jag hittat på en del av de okända gubbar jag behandlar, hälsningar, Alvar
*
*
*
*
Tisdag 27 augusti -85
Broder Alvar, Tack för uppmuntrande föreläsning. Jag är ung nog att begripa att jag har något att lära av dig. Så fortsätt gärna föreläsa. Jag är en ivrig och tacksam lyssnare och läsare. Visst ska jag fortsätta min up-hill fight. Jag vet ju var jag står och låter mig inte nedslås av så primitiva varelser som Björn Fremer, denna KvP-journalist som försöker låta som en viss amerikansk senator. Men dumheten är svår att argumentera emot. Nu har Sten Sjöholm, sluggern från Helsingborg, också kastat sig över mig. Honom ska jag brottas med ett tag. Han försöker lära mig något om »debattetik« och slår till med att tn är en demokratins belackare och diktaturernas lovsångare. Jodå, sådan blir man när man undrar om Rambo och försvaret av Vietnamkrigets ¶ Diktonius. Elmer Diktonius, finlandssvensk diktare, 1896 –1961.
21
ohyggligheter egentligen har på en bioduk att göra. Jag bugar mig och fortsätter. Ska en hel generation blåsas på kunskap om vad som hände i Vietnam fram till 1975? Det verkar så. Stort tack för vad du gjort för min Bonnresa. Så mycket tyska kan jag, att jag förstod innehållet i Pätzolds brev. Jag skriver i dagarna en rad till Catoir, så får vi se vad det kan bli av det. Bonn är väl kaos nu, med alla spioner de fått på halsen. Så sårbart väst är. Lars Andersson, den unge författaren i Kil, stack fram hakan rejält i nya numret av Folket i Bild, med ett debattinlägg om den gängse vänstersynen på Jerusalem. När jag läste artikeln tänkte jag på Peter P. Rodhe. Jag förstår att han blev isolerad. Vänstern är mycket intolerant när det verkligen gäller. Jag har själv drabbats flera gånger, som 1978 då jag uteslöts ur Svensk-Albanska föreningen. Medlemskap i sådana föreningar är ju viktigt när man har med diktaturer att göra. Utan medlemskap har jag inte en chans att resa dit. Men det börjar lätta nu. Jag talade med Ivzi Qipuri på albanska ambassaden, han har samma jobb som du har i London. Han talar nu riktigt bra svenska, har översatt lite Moberg till albanska. Albanska ambassaden lyssnar inte lika mycket till vänskapsföreningen som förr. Jag får åter böcker från dem. Och jag har ansökt om ett personligt visum till Albanien. Min syn på landet och systemet har förändrats, jag lärde mig genomskåda mycket, men skulle ändå vilja resa dit igen. Ännu inget svar. Rodhe verkar vara en förnuftig man som inte alls passar i ett kommunistparti. Jag har svårt att se hur hans resonemang, sakliga som de är, skulle fungera i dogmatiska kretsar.
¶ František Janouch. Född 1931, sedan 1974 bosatt i Sverige. Hans bok Nej, jag klagar inte, dagbok från »normaliseringen« i Tjeckoslovakien 1968–75 (Tidens förlag, 1981), hade jag just läst.
22
Läser, på tal om kommunism, František Janouchs bok Nej, jag klagar inte, en dagbok från den så kallade »normaliseringen« i Tjeckoslovakien. Vill du ha Pätzolds brev i retur? På återhörande, handslag, vännen Thomas
*
*
*
*
2 sept. 1985
Thomas, Jodå, Staden fanns och kommer här. Barbro Stenström var stor Svantesupporter, men det var förstås när hon inte själv riskerade några stålar. Det borde finnas något sätt att rationalisera bort förläggare. Inte vet jag hur det går med breven heller. Jag ägnade tre semestrar åt att få ihop boken. Jo, man kan undra varför Rodhe blev kommunist. Jag vill minnas att det var västmakternas svek mot Tjeckoslovakien. Sen blev det ju många kommunister i motståndsrörelsen, eftersom kommunistpartierna var drivande kraft. Man bekämpar väl också bäst diktaturer med hjälp av den sorts partier, som inte heller är så noga med medel och människoliv. Janouch är en gammal opportunist, ganska typisk för privilegie-
23
rade akademiker i kommuniststater, men det hindrar ju inte att det står en del väsentligt i boken. En stor del av två veckoslut har jag ägnat åt att se 16-timmarsfilmen Heimat, som långa stycken är stor film. Hej! Alvar
*
*
*
*
London 20 oktober 1985
Broder Thomas, Ditt innehållsrika brev har blivit liggande lite. Jag skriver ganska mycket på jobbet och sen åt mig själv, Arbetet, ab, obs etc. på veckosluten, så jag blir ibland lite skrivmaskinstrött. Jag tror jag sa till Leif att det inte är någon brådska med Svantes böcker. Porto är dessutom dyrt. Jag sa också till Leif att jag fått det trångt i november. von Seths reaktion gladde. Bonniers har jag aldrig velat ha något med att göra. Förläggare är dessutom i allmänhet ännu mer fantasilösa än redaktörer. Röstskolk kan jag inte se som någon lösning på någonting. F.ö. finns det fortfarande andra sorters socialdemokrater än den där på Arbetet. En av de bästa är Mats Hellström, som jag ska fara till Dublin med i slutet av november (han litar på mig som guide på
¶ Mats Hellström. Var vid denna tidpunkt Sveriges jordbruksminister.
24
folkmusikpubarna). Han lyckas hinna läsa, springer på teater efter sina förhandlingar jorden runt, och framför allt har han humor och värme. Skånepartiet förvånar mig inte även om jag håller med om att det är beklämmande att de blev så starka i Fosie som jag har gammal känsla för. Det har alltid funnits en politisk drägg i Skåne, och särskilt i Malmö, nazistiskt fäste på 30-talet. Jag förstår ultravänsterns roll i din bildningskamp. Det var nog så för många. Plötsligt kom det ju också ut marxistiska klassiker, som hade varit svåra att komma över, till och med på bibliotek. 92-årige August Spångberg sa till mig i somras: »Det var djupt tragiskt med arbetarrörelsens splittring, men den tvingade oss att läsa, tänka och diskutera.« Så sant. Idag är ju idédebatten i socialdemokratin nästan lika obefintlig som i de borgerliga partierna. Det franska socialistpartiet har aldrig varit något vidare. Mitterand, som inte är ett dugg socialist, gjorde det i alla fall till en politisk faktor. I ditt generella utdömande av det glömmer du att de i alla fall för en kulturpolitik, när alla andra skär ner. Vilket naturligtvis inte är någon ursäkt för att sänka Rainbow Warrior. Med viss bakgrundskännedom har jag gissat att underrättelsetjänsten, där det finns ännu mindre insyn än här, agerat på egen hand men förstås i tron, att detta skulle behaga de överordnade. Jag vet inte varför Israel bombade plo-högkvarteret. Det var väl en ny länk i en förfärlig kedja, som ingen längre kan hålla ihop. Vad du kallar »freden och försoningen« är hur som helst omöjlig. Våldet i området har varat för länge och gått för långt. Så fort någon försöker visa lite besinning, vilket Arafat till sist tycks göra, så ställer fredens marodörer till med något igen. För övrigt vet
¶ François Mitterand. 1916–1996, tillhörde socialistpartiet. Frankrikes president 1981–1995.
25
ingen vad plo är och vad de står för annat än i allmänna deklarationer. Det har ju alltid varit en koalition av allt möjligt. Jag har yngsta dottern Tove här, tillsammans med en kollega från lokalradion i Gävle. De har gjort alla möjliga program och dessutom har vi haft det trevligt dessemellan. Idag söndag var jag uppe tidigt och skrev om Umberto Eco. Sen gick vi i katolsk mässa, på latin och allting, i den vackra spanska kyrkan härnere, som Leif känner till. Sen gick vi på den söndagliga coffee concert i Wigmore Hall lite längre bort och hörde Purcell, Telemann, Monteverdi och den för mig helt okände wienaren Momm. Och så tog vi en sväng genom den höstvackra Regents Park härutanför, och sen åt vi råbiff hemma. Jag har läst ut en bok om Peto´´fi, den arme mannen, och skall nu börja på Canettis nya memoardel. Och klockan är fortfarande bara sju. Det var f.ö. en fin bit du skrev om Peter Noll i Studiekamraten. Men jag har döden och – vad värre är – dess förspel alltför nära inpå mig för att ha någon lust att läsa den. Nå, det är inget direkt fel på mig, men jag blir sextio nästa år. Allt man inte kommer att hinna med gör mig stundom svårt deprimerad. Det kommer nog alltid lika oförberett. I kyrkan höll jag på att tända ett ljus, som jag alltid gör för döda vänner, men så kom jag ihåg att de numera är alltför många. Och för mig själv har jag inte börjat tända. Tack för Rodhe! Du har rätt i att memoarerna efterhand blir lite tunna. Jag tror han var upptagen av helt annat än sin egen senare historia. Jag har sällan sett någon skribent, som varit så starkt
¶ Sándor Peto´´fi. Ungersk nationalpoet, född 1823, död 1849. ¶ Elias Canetti. Författare, 1905–1994, Nobelpriset i litteratur 1981.
26
upptagen av sitt uppdrag. Han tog gärna ett glas men sen drog han sig tillbaka till arbetet. Jag stötte f.ö. på en gammal artikel av honom som jag gör en kopia av. Vännen Alvar
*
*
*
*
25 oktober 1985
Broder Alvar, Brittsommar idag igen, solen får guld att växa på de döende björklöven, äpplena lyser starkt röda utanför mitt fönster, Wagners Parsifal ljuder i rummet, dova, starka mansröster mot spröda fagotter och stråkar. Tack för ditt fina brev och tack också för klippen. Nej, jag läser inte Aftonbladet, så den roliga krönikan om Garthons läshastighet hade jag inte sett. Intressant om Rodhe – och om Hoxhas Albanien. Snälle Alvar, boken har du redan sänt mig. Den kom ju direkt från Simmonds på Fleet Street! Det var alltså Julie Burchills Love it or shove it. Du ska ha stort tack för den. Jag ska tänka på dig i framtiden, också när jag läser lite tyngre saker. Förstår din inställning till röstskolk. Själv är jag desillusionerad. Orkar snart inte ens lyssna till dem som kallar sig socialister. Vem, om inte socialisterna, skulle ha något som liknade en framtid i sin världsbild? Och nu inte ens dessa! Det är Israels »arbe¶ Julie Burchill. Brittisk författare och presskrönikör, född 1959 i Bristol.
27
tar«-parti som skickar bombplan till plo-högkvarteret, det är franska »socialister« som inte bara sänker Greenpeace-fartyget utan framför allt atomspränger sönder korallreven och gör områdena obeboeliga för lång tid framöver, klassiskt kolonialt! Därav mitt röstskolk. Tror att det kommer att dröja länge innan jag går till en vallokal igen. Jag går hellre till krogen. Din Londontillvaro – inte minst den med dottern Tove - låter i mina öron som ljuv musik: att få blanda litteratur, musik och mat är alltid den bästa lösningen på livets grå vardag. Jag har alltid försökt leva ett sådant liv, men min sjukdom har de senaste femsex åren gjort det allt svårare. Jag hade mycket mörka tankar när jag skrev om Peter Nolls bok Den utmätta tiden. Jag går nu och får alla amalgamplomber utbytta. Var nere i Lund i veckan och fick kvicksilverhalten uppmätt – jag hade lika hög halt i utandningsluften som är det tillåtna gränsvärdet i industrin för en hel vecka. Talade bland annat med Tandvårdsskadeförbundets experter som menade att mina symtom stämmer väl in på en kronisk kvicksilverförgiftning. Jag berättade väl för dig om Catoirs vänlighet? Jag reser alltså till Bonn, Köln, Linz och Boppard mars–april 86. Två veckor av frid, arbete, flanerande, öl. I nästa vecka kommer nya numret av Rallarros. Handslag, Thomas
28