Page 1


BEA UUSMA Astronauten som inte fick landa (Alfabeta, 1999)

Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2013 Bea Uusma och Norstedts, Stockholm 2013 Fackgranskning: Anders Larsson Formgivning: Lotta Kühlhorn Omslag: Lotta Kühlhorn Omslagsfoto: Nils Strindberg / Grenna Museum Andréexpeditionen Polarcenter Tryckt hos Elanders Fälth & Hässler 2013 Prepress: Elanders Fälth & Hässler, Värnamo ISBN 978-91-1-303755-4


Expeditionen Min k채rlekshistoria

Bea Uusma


Innehåll.

1.

4.

Min kärlekshistoria.

På isen.

Andrée-expeditionen

Där ingen tidigare har varit

och jag

och inga skuggor faller

– sid 5 –

– sid 65 –

2.

5.

På land.

Borta.

Vid randen av ishavet,

Vad som hände med de

på en strand i färg

som blev kvar utan svar

– sid 21 –

– sid 99 –

3.

6.

I luften.

Funna.

På väg in i den

Expeditionen hittas av

arktiska packisen

en slump och mitt sökande

– sid 45 –

går in i en ny fas – sid 107 –


7.

11.

In bakom orden.

Sista dagarna.

Meddelanden i de

Jag lägger ett pussel

söndervittrade dagböckerna

– sid 247 –

– sid 129 –

12. 8.

En ö av is.

In i kropparna.

Där jag äntligen kommer fram

Ett okänt protokoll

– sid 263 –

– sid 183 –

13. 9.

Jag kan inte följa dig.

Spår.

En kärlekshistoria får ett

Jag söker efter fragment

mycket sorgligt slut

att analysera

– sid 279 –

– sid 207 –

10. Utflykter. Källor sid 308 Sådant jag gjort som jag kanske ångrat i efterhand – sid 229 –

Fotografier sid 313 Bilder sid 313


Allt i den h채r boken 채r sant. Allt har h채nt p책 riktigt.

Utom sidan 271 och 272.


1. Min k채rlekshistoria.


Jag hatar att frysa. Jag får panik av bara tanken på att vara ute utan vantar när det blåser. När det är minusgrader håller jag mig helst inomhus. Förut var jag illustratör. Sen utbildade jag mig till läkare. Jag köper extra varma sockor till mina barn, så att inte de heller ska frysa. Jag ligger i timmar i badet. Jag plockar in i diskmaskinen. Jag orkar inte plocka in i diskmaskinen. Jag har busskort och portkod och bunden bolåneränta. Jag har almanacka och springlåtlista och varje dag, i femton år, har jag längtat till en öde ö, en vit skärva i det arktiska ishavet. Ön är helt obebodd och täckt av en glaciär, vars sidor stupar lodrätt rakt ner i vattnet, som klippväggar. Den brukar kallas otillgänglighetens ö, för att den alltid är inbäddad i drivis. Tre gånger

har jag försökt resa dit, men varje gång när vi nästan varit framme har har vi tvingats vända, eftersom vårt fartyg annars skulle riskera att fastna och bli uppskuret av de enorma, mintgröna isflaken. Inget kan växa på denna ö, men längst ut på södra spetsen finns en smal stenstrand med barmark, en liten landtunga som sticker ut i havet. På den här stranden finns ingenting, bara krossten och grus, några enstaka stockar av drivved, och det är till just den här stranden jag vill, nej, inte vill, måste.

Jag har längtat till den här stranden i femton år. Jag måste dit, trots att jag inte vet vad jag ska göra där, när jag väl kommer fram. När jag kommer fram till Vitön.

7


8


JAG SATT I EN FÅTÖLJ på en tråkig fest i mitten av nittiotalet. Jag drog ut en bok ur bokhyllan. Med Örnen mot polen. Andrées polarexpedition år 1897. Jag började läsa. Sen reste jag mig upp ur fåtöljen och gick hem. Jag tog boken med mig. Den har stått i min bokhylla sedan dess. I mer än femton år har jag inte kunnat släppa taget om Andrée-expeditionen: tre män från Stockholm, som försvann på väg till Nordpolen i en vätgasballong. Trettiotre år senare hittades resterna av deras sista läger, infruset på en öde ö, mitt i ishavet. Tre skelett, ett litet tält i trasor. Ju mer jag lär mig om historien, desto mer verklig blir den, som ett svartvitt foto som långsamt förvandlas till färg. Polarhistorien är full av heroiska expeditioner. I slutet av 1800-talet, när Arktis och Antarktis fortfarande var vita fläckar på världskartan, fanns det många män som modigt kastade sig ut i det stora okända. Hårda killar med rimfrost i skägget – Nansen, Amundsen, Nordenskiöld, som efter fruktansvärda umbäranden återvände som nationalhjältar. Medaljer från konungen. Lyckliga slut. Andrée-expeditionen var av ett helt annat slag. I efterhand ser man tydligt att de aldrig borde ha gett sig iväg. Några veckor efter festen körde jag bil till Göteborg. På väg förbi Gränna stannade jag till vid Andréemuseet. När jag för första gången fick se expeditionens utrustning i verkligheten var det något som hände med mig. Jag gick runt bland montrarna och tittade i timmar på konservburkar med bitmärken från isbjörnständer och slädar med hemmagjorda lagningar. Tillbaka i bilen på riksväg 40 hade jag blicken fäst på vägen, men jag kunde inte sluta tänka på vad jag hade sett. Jag försökte resonera med mig själv, men

9


jag var som en vampyr, som för första gången fått smaka människoblod. Det blev min expedition. Jag reste till museet igen. Jag började köpa böcker om Andrée-expeditionen på antikvariat. Jag började leta efter något, utan att riktigt veta vad. Det enda jag visste var att jag måste in i expeditionen, så långt det går. När det inte fanns fler böcker att läsa gick jag över till originalhandlingarna från slutet av 1800-talet i museets arkiv: från Andrées hotellräkningar och beställningslistor, testamenten och sjöförklaringsprotokoll, till hjärtslitande tättskrivna kärleksbrev och privata meddelanden på baksidan av foton. Jag har suttit och tittat på små fula skolteckningar av hundar, utan att förstå vad det är jag egentligen letar efter. Ändå har jag fortsatt att leta. Den yngste deltagaren var nyförlovad när han försvann. Jag har träffat hans efterlevande släktingar. Och hennes. Jag har följt i spåren av de tre expeditionsmedlemmarnas liv, bläddrat i mantalsböcker, fastighetskalendrar och rotemansarkiv. Jag har besökt deras bostadsadresser. Gått in i deras trappuppgångar. I historien om expeditionen finns en gåta, som ingen ännu har lyckats lösa: man vet inte varför de dog. Det är som en medicinsk deckare: klockan 13.46 den 11 juli 1897 lyfter ballongen Örnen från Spetsbergen och försvinner in i molnen mot norr. Fyra dagar senare kommer en av deras brevduvor tillbaka. Några bojar flyter iland vid kusterna. Sedan är det tyst, i 33 år. Expeditionsmedlemmarnas döda kroppar hittas av en slump år 1930 på Vitön, en öde ö i Arktis. I lägret finner man deras dagböcker, där man kan läsa hur de, bara tre dagar efter starten, varit tvungna att nödlanda med den otäta ballongen mitt i den arktiska packisen och hur de i tre månader, ständigt blöta och kalla, har släpat de flera hundra kilo tunga slädarna över isen för att försöka ta sig tillbaka till fast mark. När de efter 87 dagars omänskliga ansträngningar tar sig iland på Vitön upphör alla anteckningar. De har stora mängder proviant, varma kläder, fungerande vapen och flera lådor med ammunition. Men de tre medlemmarna i expeditionen dör, innan de ens har packat upp slädarna.

10


Man lyckades preparera de upptinade dagbokssidorna som legat infrusna på Vitön, så att texten faktiskt fortfarande går att läsa. De filmrullar som hittades i lägret gick att framkalla, fastän de legat under ett täcke av snö i mer än tre decennier. Men trots dagboksanteckningar och expeditionsmedlemmarnas egna fotografier från isen, är det ingen som har kunnat lösa gåtan hur historien om Andrée-expeditionen slutar. Så fort de stiger iland på Vitön är det något som sker. Något de inte skriver om. Ända sedan 1897 har författare, journalister, läkare och polarforskare försökt ta reda på vad som egentligen hände. Men ingen har kunnat lägga fram en teori om varför de dog, som vetenskapligt har kunnat bevisas.

11


Vad gåtan handlar om. Det här är förutsättningarna: 1. De tre deltagarna i Andrée-expeditionen, Salomon August Andrée, Nils Strindberg och Knut Frænkel, tar sig iland på Vitön den 5 oktober 1897. För första gången på tre månader slår de upp sitt tält på fast mark. Mörkertiden närmar sig, en enda lång natt som varar i fyra månader. De är medvetna om att deras chanser att bli räddade under mörkertiden är obefintliga. Eftersom ingen kommer att söka efter expeditionen på Vitön, en ö som inte ens finns med på kartorna, måste de övervintra på stranden. Till våren kan de försöka ta sig fram till någon av de proviantdepåer som blivit utplacerade längs Spetsbergens norra kust, för att så småningom hoppas på att bli hittade. 2. Det går att överleva en vinter på en öde ö som ligger 140 mil norr om polcirkeln. Andrée är väl medveten om att de norska polarfararna Nansen och Johansen har lyckats övervintra två år tidigare i en jordhåla på Frans Josefs Land, en plats belägen på nästan samma breddgrad som Vitön, i samma del av Arktis. (Nansen och Johansen fick liggsår efter att ha legat sida vid sida hela vintern i hålan. Men när de lyckades ta sig tillbaka till civilisationen hade Nansen gått upp tio kilo i vikt. Johansen hade gått upp sex.) 3. I Andrée-expeditionens packning finns tillräckligt med mat och vatten för att de ska klara en övervintring. Förutom konserver och torrmat har de även ett köttförråd av skjutet vilt (isbjörn, storsäl och fågel, framför allt ismås). De räknar med att köttet kommer att räcka hela mörkertiden. Deras primuskök är konstruerat för att kunna smälta snö till dricksvatten, samtidigt som maten värms. När lägret hittades år 1930 fanns det fotogen kvar i primusköket. När det testkördes, efter 33 år på Vitön, fungerade det fortfarande. I lägret finns över hundra askar med tändstickor. 4. Förutom kläderna de hade på sig, finns mängder med extra plagg att värma sig med i packningen: ylletröjor, ytterkläder, pälsmössor, vantar, sockor

12


och kängor. De har ett tält, två isbjörnsfällar, flera filtar och en sovsäck gjord av renskinn. 5. De har mediciner, tre fungerande gevär och lådvis med ammunition.

Vad som händer sedan är oklart, men följande är säkert: 1. Den 6 oktober blir det snöstorm. 2. Den 7 oktober, efter två nätter på ön, flyttar de tältet till en plats i skydd av en låg klippa, 150 meter från strandkanten. De börjar samla ihop drivved som ligger spridd över stranden och lägger i högar. De planerar att bygga en hydda att övervintra i. 3. Stormen gör att de måste stanna inne i tältet den 8 oktober. Det är tre dagar sedan expeditionen tog sig iland på Vitön. Här slutar Andrée att skriva i sin dagbok. 4. Hur lång tid som nu passerar vet man inte, men det händer något som gör att den yngste expeditionsdeltagaren, Nils Strindberg, dör. Det går med säkerhet att säga att åtminstone en person fortfarande är vid liv efter hans död, eftersom han blir begravd under stenar i en klippskreva. Men varken Andrée eller Frænkel gör några anteckningar om denna händelse. 5. Man vet inte om Andrée och Frænkel dör samtidigt. Man vet inte om en dör och en blir ensam kvar. Ingen av dem har fått en grav. Hur dog de? Varför dog de? Vad var det som hände?

13


14


15


jag var vuxen när jag gick på festen och tog med mig boken, men jag hade hört talas om Andrée-expeditionen redan när jag var liten. När jag var tolv skrev jag och min syrra ett eget bidrag till Melodifestivalen.* Låten hette Trikiner i det! Själva ordet det syftade på isbjörnsköttet som Andrée, Strindberg och Frænkel åt för att överleva på packisen. Trikiner är en parasitmask som kan infektera djur, och som kan överföras till människa om köttet är otillräckligt uppvärmt innan det äts. Under 1970- och 80-talen var den allmänna uppfattningen att expeditionsmedlemmarna hade dött av trikiner. Idag vet man att det nästan är omöjligt att dö av en trikininfektion. Andrée-expeditionen är Sveriges mest skildrade polarexpedition. Det har skrivits mer än 50 böcker, som nästan alla slutar på samma sätt: de tar sig utmattade iland på Vitön. Nils Strindberg dör först, i feber och kramper, när hans kropp inte orkar stå emot trikininfektionen. Salomon August Andrée och Knut Frænkel är också försvagade av trikiner och somnar in, sida vid sida i tältet. När jag läser böckerna i följd upptäcker jag att författarna citerar uppgifter från varandra när de skriver om vad som kan ha hänt på Vitön. Antaganden som upprepas tillräckligt många gånger, förvandlas till slut till sanningar.

* Vår låt kom aldrig med i Melodifestivalen.

16


vad är det som tar livet av tre unga personer inom loppet av bara några dagar? Förutom trikiner, har andra teorier om dödsorsaken presenterats. Vissa har varit mer vetenskapligt underbyggda, andra är fantasifulla. Alla är baserade på mycket få ledtrådar. nedkylning, 1930 Med Örnen mot polen är den mest kända bok som skrivits om expeditionen. (Den gavs ut på 15 språk, bara tre månader efter att man hittade lägret.) I den slås det fast att medlemmarna måste ha frusit ihjäl, eftersom deras kläder inte var anpassade till arktiska förhållanden. Kolmonoxidförgiftning i tältet, 1931 Om man lagar mat inne i ett översnöat tält kommer man förr eller senare att kvävas till följd av kolmonoxidförgiftning. Hur gick Andrée-expeditionen under? heter en liten skrift av Ernst Liljedahl, där teorin presenteras för första gången. Samma sak hävdar Hugo Nikolaus Pallin i sin bok Andréegåtan från 1934. Morfin, 1935 Peter Wessel Zapffe var fotograf och en av de personer som vad med när lägret på Vitön hittades. Han fann ett glasrör med morfin på lägerplatsen. Tog de livet av sig, genom en överdos? Redan på plats började Zapffe fundera, men det dröjde fem år innan han gick ut med sin teori. Han hade inte nämnt något tidigare eftersom expeditionsledaren sagt åt honom att inte smutsa ner Andrées rykte. Trikiner, 1952 Läkaren Ernst Adam Tryde lät analysera ett litet prov från isbjörnskött som förts hem från lägret och fann spår efter trikinlarvens kapslar. Han skrev en hel bok om sin teori: De döda på Vitön. Sanningen om Andrée. Om man frågar folk som har hört talas om expeditionen nämner de nästan alltid trikiner. Men i princip är det omöjligt att dö av en trikininfektion. Trots det

17


står det till och med på Smittskyddsinstitutets hemsida, under sjukdomsinformation, att Andrée-expeditionens medlemmar anses ha dött av trikiner. Syrebrist i tältet, 1953 Arthur Wilhelm Granit ger inget förslag på hur Strindberg hade dött, men föreslår i en artikel i Hufvudstadsbladet att Andrée och Frænkel kvävdes av syrebrist i tältet, som blivit översnöat i stormen. Opium, 1983 Ingen människa skulle frivilligt bo i tält en vinter på Vitön. Glaciologen Valter Schytt har själv övervintrat i Arktis och vet hur det påverkar psyket. I en artikel i Läkartidningen lägger han fram teorin om självmord genom överdos av opium. A-vitaminförgiftning, 1994 A-vitamin lagras i levern hos isbjörnar och sälar och är giftigt om det intas i höga doser. Andrée-expeditionens medlemmar visste att isbjörnslever var giftigt, men de visste inte att det även gäller för sällever. De åt lever från säl på isen. Av någon anledning har den här teorin aldrig varit speciellt populär. Jag har bara hittat den i ett enda brev som en amerikansk man, R S Woodruff, har skickat till Andréemuseet. Blyförgiftning, 1998 I slutet av 1800-talet var det vanligt att konservburkar var ihoplödda med bly. Det har tagit livet av en del övervintrande polarfarare, som enbart har haft konserver att äta. I Andrée-expeditionens packning fanns många konserver. Teorin läggs fram, som en av flera tänkbara, av Mark Personne, överläkare och chef vid Giftinformationscentralen.

18


Botulism, 2000 Clostridium botilinumtoxin typ E är ett av världens giftigaste ämnen. Det bildas i en bakterie som lever på botten av ishavet och kan växa till i sälkött. Giftet kan också påträffas i fiskkonserver, vilket de hade med sig på expeditionen. I en artikel i Läkartidningen värderar Mark Personne återigen sannolikheten för olika dödsorsaksteorier. Den här gången lägger han fram botulism som en möjlig dödsorsak.

Över hundra år har gått. Trots alla teorier och antaganden, har ingen kunnat bevisa varför de dog. Efter att ha läst alla böcker och sett samma gamla fakta upprepas, tänker jag att jag måste börja om från början. Om jag lägger pusslet igen, från alla håll, så kommer formen på den saknade pusselbiten till slut att framträda, även om den fattas. I så många år har jag suttit på middagar och tröttat ut ointresserade familjemedlemmar, vänner och obekanta med detaljer om Nils Strindbergs blankslitna skosulor. Nu måste jag avsluta det oavslutade. Jag måste lösa gåtan, men jag kommer aldrig kunna göra det om jag inte tar mig längre in i expeditionen. Jag måste försöka följa dem. Jag måste in i deras innerfickor. Jag måste in bakom orden i deras söndervittrade dagbokssidor. Jag måste förstå vad som händer med en människa som befinner sig mitt i packisen, utan att kunna ta sig därifrån. Jag måste in i isen, under skaren. Jag måste till platsen där de dog. Jag måste till Vitön.

19


20

9789113037554  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you