Ett veck i tiden
Madeleine L’Engle
ETT VECK I TIDEN
Översättning av Philippa Wiking
Innehåll 1. Fru Vadå . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7 2. Fru Vem . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 23 3. Fru Vilken . . . . . . . . . . . . . . . . . . 35 4. Det svarta . . . . . . . . . . . . . . . . . . 49 5. Tesserakten . . . . . . . . . . . . . . . . . 63 6. Det Glada Mediet . . . . . . . . . . . . . 75 7. Mannen med röda ögon . . . . . . . . . 93 8. Den genomskinliga pelaren . . . . . . 107 9. DET . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 117 10. Absoluta nollpunkten . . . . . . . . . . 133 11. Tant Djur . . . . . . . . . . . . . . . . . . 143 12. De dåraktiga & de svaga . . . . . . . . 155
1. Fru Vadå D e t var en riktig ovädersnatt. Margaret Murry hade sitt sovrum uppe på vinden. Där satt hon nu på sängen, insvept i ett gammalt lapptäcke, och såg på träden som svajade och böjde sig för de häftiga vindkasten. Bakom träden rusade molnen i rasande fart över himlen. Då och då bröt månen fram mellan molnen och kastade spöklika skuggor som jagade varandra över marken. Huset skalv. Margaret skalv där hon satt insvept i täcket. Hon brukade inte vara rädd för oväder. – Det är inte bara vädret, tänkte hon. Det är vädret plus allting annat. Plus mig. Plus att Meg Murry jämt gör bort sig. Skolan. I skolan gick allting snett. Hon var sämst i klassen nu. Samma morgon hade en av hennes lärare sagt, surt: – Vet du vad, Meg, jag fattar inte hur en flicka med så framstående föräldrar som du anses ha, kan sköta sig så uselt i skolan. Om du inte bättrar dig blir du tvungen att gå om klassen. På lunchrasten försökte hon skoja och busa med de andra flickorna för att komma på bättre humör, och då sade en av dem hånfullt: – Vi går ju i alla fall inte i småskolan längre, Meg. Varför ska du jämt vara sådär barnslig? Och på vägen hem från skolan, när hon hade en massa böcker att bära på, sade en av pojkarna någonting om hennes »efterblivna lillbrorsa«. Hon slängde böckerna vid vägkanten och flög på honom och slogs av alla krafter, med den påföljden att hon kom hem med sönderriven blus och ett stort blåmärke under ena ögat. Sandy och Dennys, hennes tvillingbröder som var tio år, var mycket ogillande. – Om det ska vara nödvändigt att slåss, så låt oss sköta det, förmanade de. 7
– Ett rötägg, det är vad jag är, tänkte hon bittert. Det kommer dom att säga om mej härnäst. Inte mamma. Men Dom. Alla Andra. Om ändå pappa… Fortfarande kunde hon inte tänka på sin pappa utan att gråten ville komma. Det var bara mamma som kunde prata naturligt om honom och säga: – När pappa kommer hem… Varifrån skulle han komma? Och när? Mamma kunde ju inte undgå att höra vad folk sade, hon måste veta om deras inskränkta, elaka skvallrande. Det måste väl göra ont i henne precis som i Meg. Men om det gjorde det så märktes det i alla fall inte. Hon såg alltid lika lugn och oberörd ut. – Varför kan inte jag också se oberörd ut? tänkte Meg. Varför ska alltid allting synas så väl på mig? Fönstret skallrade våldsamt för en häftig stormil, och Meg drog täcket hårdare om sig. En liten ullig grå kattunge som låg på hennes kudde gäspade och visade sin skära tunga innan den rullade ihop sig igen och somnade om. Alla sov. Alla utom Meg. Till och med Charles Wallace, den »efterblivna lillbrorsan«, som hade en kuslig förmåga att känna på sig när hon var vaken och ledsen och som så ofta kom tassande uppför vindstrappan till henne – till och med Charles Wallace sov. Hur kunde de sova? Hela dagen hade det varit stormvar ningar på radio. Hur kunde de låta henne ligga häruppe på vinden i en vinglig järnsäng, när de visste att taket kunde blåsa av huset så att hon kastades ut i den mörka stormnatten och ingen visste var hon kunde hamna? Hon darrade värre och värre. – Du ville ju själv ha sovrummet på vinden, sade hon argsint till sig själv. Mamma lät dig få det därför att du är äldst. Det är ett privilegium, inte ett straff. – Inte när det är oväder, då är det inget privilegium, sade hon högt. Hon slängde av sig täcket och reste sig. Kattungen sträckte vällustigt på sig och tittade på henne med stora oskuldsfulla ögon. 8
– Sov du, sade Meg. Var glad att du är en kattunge och inte ett monster som jag. Hon tittade sig i spegeln och grimaserade så att alla hennes tänder och tandställningen syntes. Automatiskt gav hon glasögonen en puff och körde fingrarna genom sitt råttfärgade hår så att det stod åt alla håll. Sedan suckade hon så att det nästan lät som stormen. De breda golvplankorna kändes kalla under fötterna. Vinden blåste in genom springorna runt fönstret trots tätningen. Det tjöt i skorstenarna. Ända från nedre botten kunde hon höra hur Fortinbras, den stora svarta hunden, satte i gång att skälla. Han kanske också var rädd. Vad skällde han på? Fortinbras skällde aldrig utan anledning. Hon kom plötsligt ihåg att när hon gick och hämtade posten hörde hon att de pratade om en luffare som påstods ha tagit tolv lakan från fru Buncombe, polisens fru. De hade inte fått tag i honom, och tänk om han var på väg till Murrys hus nu, det som låg så ensligt. Och den här gången var han kanske ute efter annat än lakan. Meg hade inte hört efter så noga vad de sade om luffaren, för postfröken hade frågat med ett inställsamt leende om hon hade hört ifrån sin pappa nyligen. Hon gick ut ur sitt lilla sovrum, trevade sig fram över vinds golvet i mörkret och stötte förstås emot bordtennisbordet. – Nu får jag ett blåmärke på höften också till råga på allt, tänkte hon. I nästa stund gick hon rakt på sitt gamla dockskåp, Charles Wallaces gunghäst och tvillingarnas elektriska tåg. – Varför ska just jag råka ut för allting? frågade hon en stor teddybjörn. Vid foten av vindstrappan stannade hon och lyssnade. Från Charles Wallaces rum till höger hördes inte ett ljud. Från för äldrarnas rum till vänster, där hennes mor sov ensam i den stora dubbelsängen, hördes inte minsta prassel. Hon tassade tvärs över hallen in i tvillingarnas rum och rättade på glas ögonen som om det skulle hjälpa henne att se bättre i mörkret. Dennys snarkade. Sandy muttrade någonting om fotboll och sjönk tillbaka ned i sömnen. Tvillingarna hade inga problem. 9
De var inga skolljus men klarade sig skapligt. De var helt nöjda om de fick treor och en eller annan femma eller tvåa. De var starka, sprang fort och var bra i idrott, och om någon sade något spydigt om någon i familjen Murry så inte var det om Sandy och Dennys. Hon gick ut ur deras rum, fortsatte nerför trappan och tog ett extra långt steg över det sjunde trappsteget, det som knarrade. Fortinbras hade slutat skälla. Det var inte luffaren då den här gången. Han skulle ha fortsatt att skälla om någon strök omkring i närheten. – Men tänk om luffaren kommer? Och om han har en kniv? Det finns ingen som bor så nära att dom skulle höra hur vi än skrek. Och ingen skulle bry sig om det i alla fall. – Jag kokar mig en kopp choklad, tänkte hon. Det piggar upp, och om taket blåser av under tiden så följer jag åtminstone inte med. I köket var det redan tänt, Charles Wallace satt vid bordet och drack mjölk och åt marmeladsmörgås. Han såg så liten och oskyddad ut där han satt ensam i det stora gammaldags köket, en liten ljushårig pojke i urblekt blå pyjamas med fötterna dinglande en bra bit ovanför golvet. – Hej, sade han glatt. Jag väntade just att du skulle komma. Fortinbras, som låg under bordet och hoppades att Charles Wallace skulle tappa någon bit, lyfte sitt smäckra mörka huvud och hälsade på Meg genom att dunka med svansen mot golvet. Fortinbras hade suttit utanför husets dörr en vinterkväll, en halvvuxen, mager och övergiven valp. Megs far hade kommit fram till att han var till hälften Gordon setter, till hälften grey hound. Med sin mörka smidiga kropp var han vacker på ett alldeles eget sätt. – Varför kom du inte upp till mig? frågade Meg. Jag har varit dörädd. Hon pratade med sin lillebror som om han vore minst lika gammal som hon. – Det är för blåsigt uppe hos dig, svarade den lilla pojken. 10
Jag visste att du skulle komma ner. Jag satte på lite mjölk åt dig. Den är nog varm nu. Hur kom det sig att Charles Wallace alltid visste hur hon hade det? Hur kunde han känna det på sig? Han visste aldrig vad Dennys eller Sandy tänkte – eller brydde sig inte om det. Men sin mors och Megs tankar läste han med en precision som var skrämmande. Var det för att människor var lite rädda för honom som det skvallrades om Murrys yngsta barn och påstods att han inte var riktigt normal? – Det sägs att intelligenta människor ofta får subnormala barn, hade Meg råkat höra någon säga. Dom två pojkarna verkar vanliga och trevliga, men den där fula flickan och den minsta pojken är bestämt lite bakom. Det var sant att Charles Wallace sällan sade något när andra människor var med. Därför var det många som trodde att han inte hade lärt sig tala. Och det var sant att han inte hade börjat tala förrän han var nästan fyra. Meg blev blek av ilska när människor tittade på honom och medlidsamt skakade på huvudet. – Oroa dig inte för Charles Wallace, Meg, hade hennes pappa sagt till henne en gång. Meg kom tydligt ihåg det, för det var strax innan han gav sig i väg. – Det är inget fel med hans intelligens, det är bara det att han gör saker på sitt eget sätt och när det passar honom. – Jag vill inte att han ska bli lika dum som jag, hade Meg sagt. – Älskade barn, du är inte dum, svarade hennes far. Du är lik Charles Wallace. Du måste få utvecklas i din egen takt. Det är bara det att den takten råkar vara ovanlig. – Hur vet du det? ville Meg veta. Hur vet du att jag inte är dum? Är det inte bara vad du tror för att du älskar mig? – Jag älskar dig, men det är inte därför jag vet. Mamma och jag har ju testat dig på många olika sätt. Ja, det stämde. Meg hade förstått att en del av de »lekar« hennes föräldrar lekte med henne var något slags test och att de hade testat henne och Charles Wallace oftare än tvillingarna. 11
– Menar du IQ-test? – Ja, sådana också. – Är min IQ tillräckligt hög? – Mer än tillräckligt. – Vad menar du med det? – Det tänker jag inte tala om för dig nu. Men det gör att jag är säker på att både du och Charles Wallace kommer att kunna klara det mesta när ni väl har växt ifatt er. Vänta bara tills Charles Wallace börjar prata, så får du se. På den punkten hade han haft alldeles rätt, men själv hade han hunnit ge sig i väg innan Charles Wallace började prata, på en gång och med hela meningar, utan någon form av babyspråk. Vad han skulle ha varit stolt! – Det är bäst du passar mjölken, sade Charles Wallace nu. Hans uttal var klarare och renare än de flesta femåringars. Du vill ju aldrig att det ska bli skinn på den. – Du har hällt i mer än dubbelt så mycket mjölk som jag behöver, sade Meg när hon tittat i kastrullen. Charles Wallace nickade oberörd. – Jag tänkte att mamma vill nog ha lite också. – Vill ha vadå? hördes en röst, och där stod deras mor i dörren. – Choklad, svarade Charles Wallace. Vill du ha en smörgås med leverkorv och mjukost? För då kan jag bre en åt dig. – Det vore härligt, sade fru Murry, men jag kan bre den själv om du har annat för dig. – Jag gör det gärna. Charles Wallace gled ner från stolen och tassade bort till kylskåpet, tyst som en kattunge i sina sockor. – Du då, Meg? Smörgås? – Ja tack, svarade hon. Men ingen leverkorv för mig, tack. Har vi några tomater? Charles Wallace kollade i svalen. – En. Okej om jag tar den till Megs smörgås, mamma? – Bättre kan den väl inte användas, log fru Murry. Men tala 12
inte så högt är du snäll, Charles. Om du inte vill ha hit tvil lingarna också, förstås. – Låt oss vara exklusiva, sade Charles Wallace. Det är mitt nyaste ord. Stiligt, va? – Fantastiskt, sade fru Murry. Meg, kom hit får jag titta på det där blåmärket. Meg föll på knä framför sin mamma. Spänningen hade släppt här i det varma, ljusa köket, och rädslan hon känt uppe på vinden var borta. Det kom en god, varm lukt av choklad ur kastrullen, det stod blommande pelargonior på fönsterbrädet och en bukett små, små krysantemum mitt på bordet. Gardi nerna var fördragna; de var röda med ett geometriskt mönster i blått och grönt och gav en glad stämning åt hela rummet. Värmepannan spann som ett stort sömnigt djur, lamporna lyste stilla och utanför i mörkret ven stormen fortfarande runt huset, men den våldsamma kraft som Meg hade upplevt som så skrämmande när hon var ensam i sitt vindsrum dämpades av hemtrevnaden i köket. Fortinbras lät höra en belåten suck under fru Murrys stol. Fru Murry rörde försiktigt vid Megs blåslagna kind. Meg tittade upp på sin mor med en blandning av kärleksfull beund ran och trumpen ovilja. Det var ingen fördel att ha en mamma som inte bara var forskare utan dessutom påfallande vacker. Fru Murry hade flammande rött hår, gräddvit hy och mörkblå ögon med långa, mörka ögonfransar, och hennes utseende strök liksom under det faktum att Meg var ovanligt lite tilldragande. Megs hår gick väl an så länge hon hade prydliga flätor. Men när hon blev äldre fick hon klippa det kort, och hur hon och hennes mamma än strävade med att rulla upp det, så blev det lockigt på ena sidan och rakt på den andra och hon såg nästan värre ut än förut. – Du lär dig visst aldrig att ta saker och ting lugnt, älskade barn, sade fru Murry. Den gyllene medelvägen, det blir nog aldrig någonting för dig. Det var ett fult blåmärke pojken Hen derson har givit dig. Och vet du vad, just som du hade gått och 13
lagt dig ringde hans mamma och klagade över att du hade gjort illa honom. Jag sa åt henne att han är ett år äldre än du och minst tio kilo tyngre, så var det någon som skulle klaga så var det väl jag. Men hon tyckte tydligen att det var ditt fel alltihop. – Det beror väl på hur man ser det, sade Meg. Folk tycker nästan jämt att det är mitt fel, vad som än händer och även om jag inte alls har något att göra med det. Men jag ångrar att jag började slåss med honom. Hela den här veckan har varit hemsk. Och jag känner mig så deppig. Fru Murry smekte hennes rufsiga hår. – Vet du varför? – Jag avskyr att anses konstig, svarade Meg. Det är synd om Sandy och Dennys också. Jag vet inte om dom verkligen är som alla andra eller om dom bara lyckas låtsas att dom är det. Jag försöker också låtsas, men det tjänar ingenting till. – Du är alldeles för rättfram för att kunna låtsas vara något som du inte är, sade fru Murry. Min stackars lilla unge! Om pappa vore hemma kunde han kanske hjälpa dig, men jag tror inte jag kan göra något än. Du måste försöka uthärda lite till. Sedan kommer det att bli lättare för dig. Men det är nog inte till någon hjälp för dig just nu. – Om jag bara inte var så ful kanske – om jag var söt som du, då kanske –. – Mamma är inte ett dugg söt, hon är vacker, förklarade Charles Wallace som stod och skar leverkorv. Så därför gissar jag att hon såg läskig ut vid din ålder. – Du har så rätt, sade fru Murry. Du måste ge dig tid, Meg. – Salladsblad på din smörgås, mamma? undrade Charles Wallace. – Nej tack. Han skar smörgåsen mitt itu, lade den på en tallrik och satte den framför sin mamma. Din är strax klar, Meg. Jag tror jag ska prata med fru Vadå om dig. – Vem är fru Vadå? frågade Meg. – Jag tror jag ska vara exklusiv om henne ett tag, sade Charles Wallace. Löksalt? 14
– Ja tack. – Fru Vadå – vad då? Jag menar, vad heter hon egentligen? frågade fru Murry. – Hon heter så, svarade Charles Wallace. Du vet, det där gamla huset med spåntak en bit in i skogen, som ungarna inte vågar gå fram till för dom säger att det spökar där? Där bor dom. – Dom? – Fru Vadå och hennes två vänner. Jag var ute med Fortinbras för ett par dar sen – du och tvillingarna var i skolan, Meg. Vi tycker om att gå och ströva i skogen, och rätt som det var satte han i väg efter en ekorre och jag satte i väg efter honom, och då kom vi fram vid spökhuset, så att det var en ren händelse att jag träffade dom, kan man säga. – Men där bor ju ingen, sade Meg. – Fru Vadå och hennes vänner bor där. Dom är riktigt trevliga. – Varför har du inte berättat det här för mig? frågade fru Murry. Och du vet att du inte får gå utanför vår tomt utan att be om lov, Charles. – Jag vet, sade Charles. Det var bland annat därför som jag ingenting sa till dig. Jag rusade bara i väg efter Fortinbras utan att tänka mig för. Och sen tänkte jag, att ja, det där sparar jag till något lämpligt tillfälle. En ny stormil grep tag i huset och skakade det, och plötsligt började regnet piska mot rutorna. – Jag tycker inte om den här stormen, sade Meg nervöst. – Ja, att vi kommer att mista några tegelpannor från taket, det är ett som är säkert, sade fru Murry. Men det här huset har stått här i nästan tvåhundra år, och det håller nog ett tag till, Meg. Det har blåst många stormar häruppe på åsen. – Men det här är en orkan! gnällde Meg. Dom sa flera gånger på radion att det var en orkan! – Det är oktober, förklarade fru Murry, och det brukar storma i oktober. Just som Charles Wallace räckte Meg smörgåsen kom Fortin 15
bras fram från sin plats under bordet. Han lät höra ett långt, dovt morrande, och de såg hur hans svarta päls reste sig längs ryggen. Meg kände själv en ilning längs ryggraden. – Vad är det nu då? frågade hon ängsligt. Fortinbras stirrade stint mot dörren in till fru Murrys labo ratorium som var inrett i den gamla mjölkkammaren med stengolv intill köket. Laboratoriet hade en särskild utgång genom en liten förstuga, men fru Murry hade försökt vänja familjen vid att gå ut och in genom garagedörren och inte genom hennes labb. Men nu var det labbdörren som Fortinbras riktade sina morrningar mot. – Du har inte råkat glömma några illaluktande kemikalier över en bunsenbrännare, mamma? frågade Charles Wallace. Fru Murry reste sig. – Nej. Men det är nog bäst att jag går och ser efter vad det är som Fortinbras morrar åt. – Det är luffaren, det är säkert den där luffaren, sade Meg oroligt. – Vad då för en luffare? frågade Charles Wallace. – Dom sa på posten i eftermiddags att en luffare hade knyckt alla fru Buncombes lakan. – Bäst vi sitter på våra örngott då, skämtade fru Murry. Men jag tror inte ens en luffare vill vara ute en sån här natt, Meg. – Men just därför är han kanske ute, klagade Meg, han för söker hitta ett ställe där han slipper vara ute. – I så fall erbjuder jag honom att få ligga i ladan till i morgon bitti. Fru Murry gick beslutsamt mot dörren. – Jag vill gå med! Meg nästan skrek. – Nej, Meg, stanna hos Charles och ät din smörgås. – Ät! utbrast Meg när fru Murry försvann genom labbdörren. Hur kan hon tro att jag ska äta? – Mamma klarar sig alla gånger, sade Charles. Fysiskt, alltså. Men han satt i sin pappas stol vid bordet och hamrade med fötterna mot stolsbenen, och Charles Wallace kunde faktiskt, till skillnad från de flesta småbarn, sitta stilla. Efter en kort stund som kändes som en evighet för Meg kom 16
fru Murry tillbaka och höll upp dörren för – var det luffaren? Personen var mindre än Megs bild av en luffare. Man kunde omöjligt se vad det var för kön eller ålder på personen i fråga, för den var helt insvept i kläder. Han eller hon hade flera hals dukar i olika färger knutna om huvudet och ovanpå det satt en herrhatt. Personen hade också en knallskär sjal knuten utanpå den grova överrocken, och svarta gummistövlar på fötterna. – Fru Vadå, sade Charles misstänksamt, vad gör du här? Och vid den här tiden på natten? – Oroa dig inte för det, sötnos. Rösten som trängde fram bakom den uppslagna kragen och alla sjalar och halsdukar lät som en gnisslande grind men var ändå inte obehaglig. – Fru – äh – Vadå säger att hon har gått vilse, sade fru Murry. Kanske fru Vadå vill ha en kopp varm choklad? – Förfärligt vänligt, svarade fru Vadå och tog av sig hatten och sjalen. Egentligen gick jag väl inte vilse utan jag blåste av vägen. Och när jag förstod att jag hade hamnat vid lilla Charles Wallaces hem så tyckte jag att jag kunde gå in och be att få vila ett tag innan jag gick vidare. – Hur visste du att Charles Wallace bodde här? frågade Meg. – Det kände jag på lukten. Fru Vadå knöt av sig en blå och grön skotskrutig halsduk, en röd-och-gulblommig scarf och en stor snusnäsduk med röd bård. Under allt detta visade hon sig ha tunt grått hår, uppsatt i en liten men prydlig knut uppe på huvudet. Hon hade klara ögon och näsa som en liten mjuk boll, och kring munnen var hon rynkig som ett vinteräpple. – O, så varmt och skönt det var här inne! sade hon. – Men sitt, för all del. Fru Murry drog fram en stol. Får det vara en smörgås, fru Vadå? Jag har leverkorv och mjukost på min, Charles har marmelad och Meg sallat och tomat. – Få se nu, funderade fru Vadå. Jag är hemskt förtjust i rysk kaviar. – Du har kikat! skrek Charles förnärmad. Den ska vi spara till mammas födelsedag, så den får du inget av! Fru Vadå suckade djupt. 17
– Nej, sade Charles. Nu får du inte låta henne få sin vilja fram, mamma, då blir jag verkligen arg. Hur vore det med tonfisksallad? – Det vore gott, sade fru Vadå undergivet. – Jag kan greja den, erbjöd sig Meg och gick och hämtade en burk tonfisk i skafferiet. – Det var det värsta, tänkte hon, här kommer den här gum man och tränger sig på mitt i natten, och mamma tar det så lugnt som om det vore den naturligaste sak i världen. Det är säkert hon som är luffaren. Det är säkert hon som har stulit lakanen. Och Charles Wallace borde verkligen inte gå och bli god vän med en sån som hon, helst när han inte ens vill prata med vanliga människor. – Jag har ju inte bott länge här i trakten, sade fru Vadå, just som Meg släckte lampan i skafferiet och kom tillbaka in i köket med tonfisken, och jag trodde inte alls att jag skulle komma att trivas med grannarna, men så kom då den här lilla rara pojken över med sin hund. – Fru Vadå, sade Charles Wallace strängt, varför tog du fru Buncombes lakan? – Ja men, jag behövde dom ju, Charles lille. – Du måste genast lämna igen dom. – Men det kan jag inte Charles. Jag har använt dom. – Det var mycket illa gjort, grälade Charles Wallace. Om du behövde lakan kunde du ha bett mig. Fru Vadå skakade på huvudet och skrockade. – Ni har inga lakan att undvara, men det har fru Buncombe. Meg skar upp lite selleri och blandade med tonfisken. Med viss tvekan tog hon fram en burk pickles ur kylskåpet. – Fast varför jag gör mig så mycket besvär för henne vet jag då inte, tänkte hon medan hon blandade salladen. Jag tycker hon verkar riktigt skum. – Säg åt din syster att jag är okej, sade fru Vadå till Charles. Säg till henne att jag har goda avsikter. 18
– Vägen till helvetet är stenlagd med goda avsikter, förkun nade Charles. – Han är då för näpen. Fru Vadå log ömt mot Charles. Tur att han har någon som förstår honom. – Jag vet inte om han har det, sade fru Murry. Ingen av oss är riktigt i nivå med Charles. – Men ni försöker åtminstone inte klämma ner honom i skorna. Fru Vadå nickade eftertryckligt. Ni låter honom vara sig själv. – Var så god, här är smörgåsen, sade Meg och satte fram den åt fru Vadå. – Ursäktar ni om jag tar av mig stövlarna innan jag äter? frågade fru Vadå men tog ändå smörgåsen. Hör! Hon rörde fötterna upp och ned i stövlarna, och de hörde hur det plas kade. Jag är hemskt våt om fötterna. Det värsta är att dom här stövlarna är aningen för små för mig, och jag kan aldrig själv få dom av mig. – Jag kan hjälpa dig, erbjöd sig Charles. – Inte du, inte, du är inte stark nog. – Jag kan hjälpa till. Fru Murry satte sig på huk vid fru Vadås fötter och ryckte i den ena våta stöveln. När den till sist åkte av kom det plötsligt. Fru Murry satte sig med en duns och fru Vadå ramlade baklänges med stol och allt, men smörgåsen höll hon upp i ett fast grepp. Vattnet strömmade ur stöveln ut på golvet och den stora trasmattan. – Oj, kära nån då! Fru Vadå låg på rygg i den kullvälta stolen med fötterna i luften. På den ena foten satt en röd och vitrandig socka, på den andra satt stöveln kvar. Fru Murry tog sig upp. – Hur gick det, fru Vadå? – Om ni har lite liniment kan jag få stryka det på min sårade värdighet, sade fru Vadå, som låg kvar på rygg. Jag tror jag har stukat den. Lite nejlikolja blandad med vitlök brukar vara bra. Hon bet en stor bit av smörgåsen. – Snälla, stig upp, sade Charles. Jag tycker inte om att se dig ligga sådär. Det går för långt, vet du vad. 19
– Har du nånsin försökt stiga upp med sårad värdighet? Men fru Vadå tog sig i alla fall upp, ställde upp stolen och satte sig sedan igen på golvet med den stövelklädda foten ut sträckt och bet en bit till. Hon var häpnadsväckande rörlig för att vara så gammal. Meg var i varje fall ganska säker på att fru Vadå var en gumma, en riktigt gammal gumma. Med munnen full kommenderade fru Vadå: – Dra nu, me dan jag sitter här. Lugnt, som om den här gumman och hennes stövlar vore något helt vanligt, drog fru Murry tills hon fick av den andra stöveln också. Sockan på den foten var blå och grå, och där satt fru Vadå och viftade på tårna och åt belåtet upp sin smörgås innan hon kravlade sig upp. – Sådärja, sade hon, nu känns det mycket bättre. Hon tömde stövlarna och skakade dem över vasken. – Nu är jag mätt och varm inuti, och nu ska jag gå hem. – Vore det inte bättre om fru Vadå stannade här över natten? frågade fru Murry. – Nej tack, snälla vän, jag har så mycket att göra. Jag har inte tid att sitta här och prata. – Men det är inte bra att vara ute i sånt här stormigt väder. – Stormigt väder är det bästa jag vet, sade fru Vadå. Jag råkade bara in i en nedåtgående luftström och kom ur kurs. – Men vänta åtminstone tills sockorna fått torka. – Det gör ingenting att dom är våta. Det som var så obehag ligt var att ha vatten skvalpande omkring inuti stövlarna. Var inte orolig för mig, sötnos. (De flesta människor skulle aldrig drömma om att kalla fru Murry för sötnos.) Jag ska bara sätta mig ett ögonblick och få på mig stövlarna, och sen ska jag ge mig i väg. På tal om väg, raring, så finns det ju alltid en utväg, och det är en tesserakt. Fru Murry blev alldeles blek och famlade bakom sig med ena handen tills hon fick tag i en stol att stödja sig på. Hennes röst darrade. – Vad sa du? Fru Vadå drog just på sig den andra stöveln. – Jag sa, grym 20
tade hon och körde ner foten, att det finns ju en utväg – åhej – och det är – åhej – en tesserakt. Hennes fot åkte ner i stöveln och hon samlade ihop sjal, halsdukar och hatt och försvann ut genom dörren. Fru Murry stod alldeles stilla och gjorde inte minsta försök att hjälpa den gamla kvinnan. Som dörren gick upp smet Fortinbras in, flämtande, våt och blank som en säl. Han tittade på fru Murry och gnällde. Dörren slog igen med en smäll. – Vad är det, mamma! skrek Meg. Vad sa hon? Vad är det? – Tesserakten – viskade fru Murry. Vad menade hon? Hur kunde hon veta?
21
22
2. Fru Vem N ä r Meg väcktes av den skrällande väckarklockan blåste det fortfarande, men solen sken. Den värsta stormen var över. Hon satte sig upp och skakade på huvudet för att klara tankarna. Det måste ha varit en dröm. Hon hade varit rädd för ovädret och uppskrämd av tanken på luffaren, och sedan hade hon helt enkelt drömt att hon gick ner i köket och träffade fru Vadå och såg sin mor bli alldeles förskräckt och upprörd av det där ordet – vad var det nu? Någonting på tess – . Hon klädde sig hastigt, lyfte upp kattungen som fortfarande låg hoprullad på sängen och släppte ner den på golvet. Katt ungen gäspade, sträckte på sig, jamade ömkligt och tassade ut ur vindsrummet och nerför trappan. Meg skyndade sig att bädda och följa efter den ner. I köket höll hennes mamma på att rosta bröd, och tvillingarna satt redan vid bordet. Kattungen lapade mjölk från ett tefat. – Var är Charles? undrade Meg. – Han sover än. Natten har ju varit lite orolig som du minns. – Jag hoppades att jag hade drömt det, sade Meg. Hennes mor vände omsorgsfullt fyra brödskivor och sade sedan lugnt: – Nej, Meg, det ska du inte hoppas. Jag förstår inte mer än du av det hela, men en sak som jag har lärt mig är att saker kan vara även om man inte förstår dom. Jag är ledsen för att jag lät er se att jag blev uppskrämd. Din pappa och jag brukade skoja om tesserakt. – Vad är en tesserakt? undrade Meg. – Det är ett begrepp. Fru Murry räckte sirapen till tvillingarna. Jag ska försöka förklara det för dig senare. Vi hinner inte före skolan. 23
– Ni kunde väl ha väckt oss, sade Dennys. Det var ju fräckt att låta oss missa allt det roliga. – Ni kommer inte att vara hälften så sömniga som jag i skolan i dag. Meg tog sin brödskiva och satte sig vid bordet. – Strunt i det, sade Sandy. Mamma, om du ska hålla på och släppa in gamla luffare mitt i natten vill Den och jag vara i närheten så vi kan beskydda dig. – Pappa skulle faktiskt vilja det, tillade Dennys. – Du är ju hemskt intelligent och sådär, mamma, sade Sandy, men du är inte så förståndig. Och Meg och Charles har ju inget förstånd alls. – Nej, vi är ju idioter, sade Meg bittert. – Oj, jag önskar att du inte var så borta, Meg. Kan jag få sira pen. Sandy sträckte sig över bordet. Du behöver väl inte ta åt dig så. Du kan väl i fridens dar pröva den gyllene medelvägen. Du går bara och dräller i skolan och tittar ut genom fönstret och hör aldrig på. – Du gör bara allting värre för dig själv, tillade Dennys. Och Charles Wallace får det inte lätt när han ska börja skolan nästa år. Vi vet ju att han är skärpt, men han är så konstig när han är tillsammans med andra, och dom är så vana att tänka att han är efterbliven, så jag förstår inte hur det ska gå. Om nån retas med honom så är det klart att Sandy och jag ger dom på käften, men mer kan vi inte göra. – Jag tycker vi väntar med att oroa oss för nästa år tills vi har klarat oss igenom det här, sade fru Murry. Mer rostat bröd, pojkar? Meg var trött i skolan, ögonlocken kändes tunga, och hon kunde inte samla tankarna. På geografin fick hon en fråga på Nicaraguas viktigaste import- och exportvaror, och fast hon plikttroget hade läst på kvällen innan kunde hon inte komma ihåg en enda. Läraren var spydig, de andra skrattade, och Meg satte sig med en duns. Hon var rasande. – Jag struntar väl i vad dom importerar och exporterar, muttrade hon. 24
– Om du tänker uppföra dig så där illa kan du gå härifrån, Margaret, sade läraren. – Ja, gärna! Meg rusade ut. På eftermiddagen blev hon kallad till rektorn. – Vad har du nu för problem, Meg? frågade han, ganska vänligt. Meg stirrade trumpet ner i golvet. – Ingenting. – Fröken Porter säger att ditt uppförande var oförsvarligt. Meg ryckte på axlarna. – Du förstår väl att du bara ställer till obehag för dig själv genom att uppträda så där, sade rektorn. Vet du vad, Meg, jag är säker på att du kan klara arbetet och följa med i klassen bara du anstränger dig, men en del av dina lärare tror inte det. Du måste själv försöka lägga om stil. Det kan ingen annan göra åt dig. Meg teg. – Nå? Vad säger du, Meg? – Jag vet inte vad jag ska göra, sade Meg. – Du kunde ju läsa på dina läxor till att börja med. Kan inte din mamma hjälpa dig. – Jo, om jag ber henne. – Meg, är det någonting som bekymrar dig? Är det besvärligt hemma? frågade rektor Jenkins. Meg såg äntligen på honom och rättade till sina glasögon med en typisk gest. – Hemma är allting bra. – Det var roligt att höra. Men jag förstår att det måste vara svårt för dig att din pappa är borta så länge. Meg blev på sin vakt. Hon tittade på rektorn och lät tungan glida över tandställningens ståltråd. – Har ni hört av honom nyligen? Meg var säker på att det inte bara var inbillning när hon tyckte sig se en glimt av lysten nyfikenhet bakom rektor Jenkins skenbara omtänksamhet. Vad gärna han skulle vilja veta det! tänkte hon. Och han är den siste jag skulle tala om det för om jag visste något. En av de sista i alla fall. Postfröken måste ju veta att det var nästan ett år sedan de fick brev sist, och Gud vet hur många hon har talat om det för 25