Anna Holmström Degerman
Örnnästet
De andra böckerna om Niklas och Jossan heter Fegisen Smugglaren Branden
www.opal.se
© Text: Anna Holmström Degerman, 2013 © Illustrationer: Karin Södergren, 2013 Bokförlaget Opal AB, Bromma Printed by Scandbook, Sweden 2013 ISBN: 978-91-7299-581-9
Örnar och sånt En del saker hör helt enkelt ihop. Som glass och chokladsås. Kalle och Kajsa. Apelsiner och renskinn. Niklas och Jossan. Jossan blundar och apelsinsmaken fyller fortfarande hela munnen. Solen värmer och om hon blundar riktigt hårt så känns det som en sommardag på stranden. Handen stryker det varma renskinnet och allt känns helt perfekt. Niklas sitter bredvid henne och hon behöver inte öppna ögonen för att se honom. Hans ansikte finns i hennes huvud och hon kan se honom när hon vill. Se honom och känna den sprittande värmen i kroppen. – Jossan! Kolla! Niklas viskar upphetsat och petar henne i sidan. Hon öppnar ögonen och känner sig nästan yrvaken. – Vadå? Hon försöker se vad det är han pekar på men solen har bländat henne. Hon kisar och koncentrerar
7
sig. Där högt uppe ser hon en mörk skugga mot den blå himlen. – En havsörn, viskar Niklas, så mäktiga de är. – Varför viskar du, undrar Jossan, det är ju inte direkt någon risk att den hör dig. – Vet du att havsörnen var på väg att utrotas? – Jo, det har jag hört. Niklas verkar helt uppslukad av skuggan långt där uppe. Jossan letar fram en apelsin ur ryggan och tittar på Niklas som tittar på havsörnen. – Så vacker den är! – Men! Den syns ju knappt! Bara en liten prick långt där uppe. – Mm, vi borde ha tagit med oss en kikare. – Jag gillar inte örnar, säger Jossan och stoppar in två apelsinklyftor i munnen. Niklas slutar stirra på örnen och stirrar istället på Jossan. Hon tuggar med putande kinder och ser faktiskt inte ett dugg intresserad ut. – Vadå ”gillar inte”? – Aayckkeromäoäcka. – Va? – Jag tycker de är otäcka, säger hon och sväljer apelsinen. – Men … varför? Niklas förstår verkligen inte hur hon kan tycka 8
att en av världens häftigaste fåglar är otäck. Han förstår att hon inte gillar spindlar, som faktiskt är det enda han vet att hon är rädd för. – För att de är stora och farliga. De tar både katter, hundar och renkalvar om de får en chans. Vill du ha en apelsin? Det borde egentligen inte spela någon roll att Jossan tycker så men det gör det. Han vill att hon också ska förstå hur vacker den stora rovfågeln är där den seglar fram över himlen. Niklas tar emot apelsinen och börjar skala. – Det är väldigt sällan det händer vet du … De äter faktiskt mest fisk, försöker han trots att han vet att det är lönlöst. Jossan är inte lätt att få att ändra sig när hon bestämt sig för något. – Mmm, om en mördare bara mördar en människa så är han i alla fall en mördare. – Men! Så kan du väl inte säga! – Klart jag kan! Jag gjorde det nyss! Trots att Niklas borde veta bättre och trots att det inte borde spela någon roll så blir han irriterad. – Det är i alla fall en riktigt korkad sak att säga. Det går ju inte att jämföra … Vad är det? Jossan rafsar snabbt ihop sina grejer och trycker ner dem i ryggan. Renskinnet rullar hon ihop och knyter ett snöre runt. Skidorna åker på i ett huj. 9
– Men Jossan! – Korkad kan du vara själv, din … korkskalle. Några stavtag senare är hon en liten prick längst ner i backen och Niklas suckar. Han lutar sig tillbaka på skinnet och spanar efter örnen men den syns inte till. Och stämningen är i alla fall förstörd. Han tittar mot huset som ligger nedanför sluttningen, och mot den vita snön lyser något skrikigt turkost. Inte för att han är någon klädsnobb men en sån där jacka skulle han aldrig i livet sätta på sig. – Skulle inte Jossan äta hos oss ikväll, undrar pappa. Niklas tittar upp från datorn och vet inte riktigt vad han ska säga. Han vill inte berätta att de har grälat. Det är konstigt egentligen för innan de blev ihop så skulle han ha gjort det. Han skulle ha sagt att Jossan är sur och knäpp. Men nu tar det emot. – Hon ändrade sig, säger han bara. – Jaha. – Pappa, håller inte din kompis Roger på med örnar och sånt? – Hmm. Niklas pappa blir alltid okontaktbar när han fördjupar sig i kokböcker och nya recept. – Pappa?!
10
– Va? Jo Roger … ja han håller visst på med nåt örnprojekt har han sagt. Jossan brukar inte vara arg särskilt länge trots att hon blir ruskigt arg när hon blir det. Det var dumt att kalla henne korkad. Han ska säga förlåt. Sen. – Jag tror att de brukar mata örnarna med fisk och sånt, mumlar pappa. – Det skulle jag vilja följa med och göra! Tänk om han kunde få med sig Jossan också. När hon slutat vara arg.
11
En ovanlig utflykt – Du är inte riktigt klok! Niklas ler och hör att Jossan inte längre är arg. Han har sagt förlåt men i hemlighet tycker han fortfarande att det hon sa om örnar var ganska korkat. Men man behöver ju inte säga allt man tänker. – Det blir jättekul! Jag lovar! – Hm. – Du behöver inte tycka om örnar för att spana lite på dem. Det blir en utflykt! Roger har lovat att visa ett örnbo som han vet om. Det är ett par som har häckat där i flera år. När Roger märkte att Niklas var intresserad så gick det nästan inte att stoppa honom. Han berättade och berättade. Trots att Niklas tyckte att det var intressant så tänkte han mest på hur han skulle få med Jossan på örnspaning. – Eller har du något mer spännande för dig kanske? Det hade inte Jossan. Det hade inte varit något spännande på gång på länge. Inte sedan före jul om 12
man skulle vara exakt. Då hade det brunnit i ett ödehus och pensionärer hade blivit bestulna. Tack vare Niklas och Jossan hade den skyldiga till slut åkt fast. Det hade varit spännande men det var, som sagt, länge sedan. Jossan var nästan lite uttråkad trots att det var påsklov och bra skidföre. Man kan inte ligga på ett renskinn och äta apelsiner hur länge som helst utan att det börjar bli lite tråkigt. – Ok, jag följer med. Men jag tänker inte gosa med några läbbiga mördarfåglar. Niklas ler och säger ingenting om det där med ”mördarfåglar”. Han hoppas bara att hon inte säger så till Roger. – Då väcker jag dig i morgon bitti. – Vadå? Är det jättetidigt? Jossan hatar att gå upp tidigt på morgonen och börjar nästan ångra att hon lovat följa med men ser att Niklas inte kan hålla sig för skratt. – Roger hämtar oss vid elva. – Är det långt dit? – Inte så värst. Tror jag. Jossan tittar på när Roger spänner fast skidorna på takräcket. Det ser ut att bli en jättefin vårvinterdag. Solen skiner och det ligger ett tunt lager nysnö på den hårda skaren. Perfekt skidföre men först ska de 13
åka bil en bit. Niklas är uppspelt och hans ögon glittrar. Jossan ler mot honom. Hon tycker om att han ser så glad ut. Hon är glad att hon bestämde sig för att följa med. Det spelar ju faktiskt ingen roll att hon inte gillar örnar. Hon tycker ju om Niklas. Och att åka skidor i skogen. – Det är ungefär en mil med bil till stället där vi matar dem. Boet ligger längre bort och dit tar vi skidorna, säger Roger och klappar på frigolitlådorna i skuffen. – Prima fisk ska de få. – Visst äter de bara fisk, undrar Niklas och kastar en snabb blick på Jossan. – De äter mestadels fisk men det händer också att de tar andra byten. – Typ hundar och katter, mumlar Jossan. – Det händer också men det är väldigt sällan. Och våra örnar får som sagt prima fisk så de behöver inte vara hungriga. Hoppa in i bilen nu så åker vi. Roger kör ut ur stan samtidigt som han berättar om havsörnar och andra fåglar. Jossan börjar se fram mot att få se dem på lite närmare håll men det säger hon inte. Nyfiken av sig har hon alltid varit och det skadar inte att lära sig lite mer fast hon inte gillar örnar. Egentligen är hon inte så förtjust i fåglar överhuvudtaget. Hon har aldrig velat ha en undulat fastän 14
det var jättepopulärt och nästan alla andra i klassen hade undulater. Duvor är också lite läskiga när man går på stan. – Det var miljögifter som gjorde att havsörnen höll på att försvinna för tretti år sedan, berättar Roger. – Jag trodde att det var tjuvjakt och äggtjuvar som var problemet, säger Jossan. – Det händer också men det var inte därför den nästan dog ut. Nu börjar vi förresten närma oss matningsstället. Roger pekar och lite längre fram syns en smal avtagsväg. – Där ska vi svänga in. – Titta! Niklas viskar precis som han gjorde när han såg örnen förra gången. Som om han inte ville skrämma den. Den här är mycket närmare och seglar i höjd med grantopparna. – Den är ju enorm, flämtar Jossan. – Jo, skrockar Roger, och det verkar som om han väntar på maten. De är kloka de rackarna. – Vet du att de kan bli fyrtio år gamla, säger Niklas och viskar fortfarande. – Han hör dig inte vet du, viskar Jossan tillbaka. – I fångenskap kan de bli så gamla. Vilda örnar blir runt femton år. Sådär, nu är vi framme. 15
Jossan inser plötsligt att det är meningen att de ska gå ut ur bilen. Ingen skyddande plåt mellan henne och den jättelika fågeln. Hon sitter kvar när Roger och Niklas kliver ur och börjar lasta av lådorna med fisk. Hon låtsas fixa med snörningen på pjäxorna och sedan letar hon efter något i ryggan. – Kom nu, Jossan! Niklas ser inte ett dugg orolig ut och det får henne att slappna av lite. Hon går ut ur bilen och drar ett djupt andetag.
16
Örnboet – Åh, vad mäktiga de är. Så vackra, viskar Niklas och nu finns det större anledning att viska för örnarna är ganska nära.
17
Det är härligt att komma ut i snön en vacker vinterdag. Inte så dåligt att få titta på örnar på nära håll, tycker Niklas, fast Jossan håller inte riktigt med. De stora fåglarna känns skrämmande, tycker hon. Men när örnarna hotas kan hon inte annat än engagera sig. Och hennes vilja och envishet räcker långt!
Illustrationer av Karin Södergren