9789187007484

Page 1

Klasskamraterna Jessica och Hugo var femton respektive sexton år gamla när de var och en upplevde den värsta sommaren i sina liv. Mitt i sorgen och saknaden, då livet vänts uppochner var sommarlovet över och skolan började igen. Vad gör man när någon säger åt en att gå vidare och man varken kan eller vill? Vad svarar man på frågan ”Hur mår du?” när inget längre bär? Och kan man säga något alls när man för femtioelfte gången får höra: ”Jag beklagar sorgen”? Facebook, instagram, twitter!… runtomkring fortgick alla andras liv som om ingenting hade hänt. Då upptäckte Jessica och Hugo varandra och där, sida vid sida, hittade de styrkan de behövde för att våga söka en ny mening i tillvaron.

MAJ LUNDGREN

Hjärtat fortsätter att slå. En smärtsam och samtidigt hoppfull berättelse om djupaste sorg, om saknad och om svek, men främst om vänskap och kärlek.

MA

J

D LU N

GR

EN

BOKFÖRL AGET L ANGENSKIÖLD



hj채rtat forts채tter att sl책



MAJ LUNDGREN

hjärtat fortsätter att slå

BOKFÖRL AGET L ANGENSKIÖLD


ett / hugo

4


Jag går in i garderoben och låter handen treva längs väggen efter strömbrytaren utan att hitta den, jag sätter mig på huk i mörkret. Ljuset från den öppna garderobsdörren sveper in över golvet. Jag räknar, en, två, tre. Den tredje golvplankan är lös och jag kan lätt lyfta den. Efter lite lirkande sitter jag med den lilla boken uppslagen i mina händer.

4 augusti Livet ska vara enkelt, inte svårt. Att personer föds, lever och dör, det är så det är och det är så det alltid kommer att vara. Man kan inte ändra det som har hänt. Ända sedan mamma och pappa skilde sig har det varit ganska dålig stämning. Vi har inte hört av

5


6

pappa sedan han flyttade till Kanada med jobbet. Inte ens ett brev. Han har i och för sig skickat en födelsedagspresent till mig varje år, men jag har vägrat öppna dem. Jag har gömt dem längst in i garderoben. Det är där jag har tänkt gömma undan alla mina minnen också. I den här boken. Jag vet att livet är en gåva men ändå, ibland vill jag bara att det ska ta slut. Det känns hemskt att tänka så. Att allt bara kommer att försvinna. Att allt bara blir mörkt och sedan är det över. Nu är det bara jag och mamma. Jag vet inte hur hon kommer att klara det? Inte hur jag kommer att klara det heller. Jag är enda barnet nu. Men Em. Jag kan inte tänka på något annat. Hon bor inom mig, där har hon grävt ett hål så djupt att hon kommer att stanna med mig för alltid. Jag gick ut på gården idag. Ekens stora grenar svajade sakta i sommarvinden. Jag kunde se henne framför mig. Min älskade syster. Hur hon sprang runt eken, om och om igen. Hennes hår som blåste i vinden. Hur hon log mot mig när jag jagade henne över gården. Jag saknar henne.


Jag kommer fortfarande ihåg känslan. Tanken på att ens överleva en dag då verkade omöjlig. Jag kunde inte tänka, inte äta, inte prata, inte sova. Jag bara låg där på min säng, som ett lik och väntade på att något skulle hända. Jag väntade på att vakna ur mardrömmen, men inget hände. Till slut kunde jag inte längre se mig själv i kroppen som låg där.

7


tv책 / jessica

8


Med ett ryck vaknade jag. Det var tomt i det vita rummet. En stor bukett med blommor stod på ett bord i bortre delen av salen. Jag såg mitt ena ben ligga stelt i ett vitt hårt omslag. Ett oöppnat chokladpaket låg på nattduksbordet. Ovanpå det fanns ett kuvert med namnet Jessica textat med blått bläck. Jag sträckte mig över sängkanten och fick tag i brevet:

Kära Jessica, jag vet hur svårt det här måste vara för dig. Ingen har kunnat planera för det som hänt … Mina tankar hann inte klarna förrän det knackade på dörren. ”Vad bra att du är vaken”, sa den rödhåriga

9


10

sjuksköterskan med ett svagt leende på läpparna. Hon gick fram till fönstren och drog de vita gardinerna åt sidan. Stod där fridfullt och stilla. Allt försvann bort i tomma intet. Chocken lamslog mig och inga ord kunde beskriva vad jag kände just då. Jag satt där förstummad, rädd utan någon aning om vad jag skulle ta mig till. Orden: Vi kunde inte rädda dem … Det var försent … Skadorna var för stora … Mamma … Pappa … Aldrig igen … Jag var alldeles tyst, men inom mig skrek jag och det ekade i mitt huvud. Sjuksköterskan försökte lugna mig medan tårarna föll nerför mina kinder. Det här var slutet. Nu skulle jag dö. Jag hade inget kvar att leva för. Jag hade förstått vad som stod i brevet. Men jag ville inte bo hos någon annan. Jag ville bo hos mina föräldrar. Sjuksystern försökte prata med mig. Hon sa att allt skulle bli okej. Det skulle lösa sig. Men i den stunden ville jag inte längre leva.


Jag visste inget om vad som skulle hända, bara att det skulle bli svårt. Nytt hem, ny familj och ett helt nytt liv. Funderingarna skrämde mig. Skulle jag bli satt på barnhem, få fosterföräldrar? ”Nej! Det får inte hända, det får det inte! Då dör jag hellre!” Det blev bara en viskning. Jag hade krupit ihop till en skakande liten hög på sängen. Det gjorde ont i mitt brutna ben och jag vågade inte röra det. Istället kramade jag om det andra så hårt jag förmådde. Den rödhåriga unga kvinnan såg deltagande på mig. ”Vad hjälper det med ditt medlidande”, mumlade jag argt för mig själv. ”Precis, ingenting.” Ilskan spred sig som ett gift i kroppen och jag kunde inte hindra alla tankar som sköt fram i mitt huvud likt sylvassa pilar. Det hela blev bara en ondskefull sörja som jag inte kunde bli av med. Den satt där någonstans mellan strupen och magen.

11


tre / hugo

12


Sommaren då Em dog blev den värsta tiden i mitt liv. Men dagboken, som ligger uppslagen framför mig på golvet, hjälpte verkligen. Efter olyckan kände jag att boken kunde ta emot hur mycket känslor som helst. Jag längtade nästan efter att återvända till skolan igen. Jag hade alltid haft det lätt för mig i alla ämnen och dessutom, i skolan fanns Linnea. Där hemma fanns ingen. Linnea var min kusin. Jag gillade henne. Hon var snäll och förstående och verkade ständigt ha en lösning till hands oavsett vilket problem det handlade om. Det var något speciellt med Linnea. Hon fick allt att se så lätt ut, som i filmerna. Men den här gången var det annorlunda, inte ens

13


14

Linnea kunde fixa det här. Linnea hade alltid funnits där. Hon var exakt 1 månad och 11 dagar äldre än jag och tjatade hela tiden om att man skulle respektera de äldre. Jack, hennes storebror, levde sitt eget liv. Som jag förstod det så var det inga som helst problem för henne. De hade bättre kontakt än jag och min bror. Jack umgicks väldigt mycket med sina kompisar och så fanns hans flickvän. Det verkade så perfekt. Nu vet jag förstås att inget är så enkelt som det ser ut och hur mycket av livet som ligger i skuggorna. Jag bläddrar fram en ny sida i dagboken och läser: 14 augusti MINA LIVSMÅL. Vid en stjärna där under står det skrivet: Att göra dem i min omgivning lyckliga. På raden nedanför har jag skrivit: Bli journalist.


Under dagboken inne i garderoben finns en ask i mahogny med en elefant ingraverad på framsidan. Det var en present som morfar tagit med sig från Kuba. Mormor och morfar bodde inte så värst mycket hemma i Sverige. Jag hade alltid tyckt att det var tråkigt. Om jag fått önska hade de bott i huset bredvid. När jag öppnar asken hittar jag breven från Johan. Min bror var 19 år när han flyttade till Kenya. Där stannade han i över tre år och jobbade med att bygga upp skolor. Under den tiden fick jag bara några få brev. Han ville göra världen till en bättre plats, men varför han hade varit tvungen att lämna mig för att göra det, det förstod jag aldrig. Innan han stack var han min största förebild och stora hjälte, där efter inte något annat än en bluff. Så länge Em fortfarande fanns med i bilden hade allt ändå fungerat ganska bra. Hon ansträngde sig alltid för att få allt att gå ihop. Em brukade knacka på min dörr någon gång varje kväll och även om jag inte alltid var direkt

15


glad, så fanns hon ändå där. Hon brukade inte stanna länge men det räckte. Någon att prata med, retas med eller bara vara med. Under Johans brev i asken hittar jag en lapp:

16

Finns inte så mycket mat. Ta pengar i min kappficka och beställ eller köp något. Kommer hem sent. Vänta inte uppe. Ma Jag blir fortfarande arg på henne när jag tänker på hur hon lämnade mig ensam den där kvällen, och det var inte den enda gången som hon åkt till sin väninna istället för att stanna hos mig. Jag såg det som ren fakta att mamma aldrig skulle stå ut med att leva bara för min skull. Efter Ems död trodde jag verkligen att jag aldrig skulle få se ett leende på mammas läppar igen. Lappen på kylskåpet och den tomma, mörka, alldeles förstora lägenheten. Jag var bara barnet i mitten.



fyra / jessica

18


”När får jag komma här ifrån?” ”Om två veckor är du nog tillräckligt frisk.” Sjuksköterskan som stod vid min säng rätade till täcket och log lite mot mig. Jag ville ut även om jag var rädd för det som väntade, ville bort från sjukhusets tråkiga mat och vita väggar. Jag minns känslan av instängdhet under de där veckorna. Musiken var min enda tröst och allt jag orkade med. Att läsa var omöjligt. Koncentrationen fanns inte där och jag saknade att kliva in i den där världen som böckerna erbjuder, som tar en bort från allt annat. Sjuksköterskan började gå sin väg men vände sig om i dörröppningen. ”Jag vill att du ska veta att jag finns här om

19


20

du behöver prata. Jag vet vad du går igenom. Min mamma dog när jag var sju. Döden kan man aldrig förutspå.” Jag visste inte vad jag skulle svara, så jag bara nickade och hon vände sig om och gick. Känslan av saknad fanns där hela tiden. Den finns här fortfarande. Den blåögda sjuksköterskan som tydligen hette Ylva kom in några gånger efter det. Men hon berättade aldrig vad som hänt hennes mamma. Jag antog att det var minnen hon inte ville ha, precis som jag. Chokladkartongen stod fortfarande oöppnad och brevet låg kvar på nattduksbordet. Brevet, jag minns det än.

Kära Jessica, jag vet hur svårt det här måste vara för dig. Ingen har kunnat planera för det som hänt. Alla vi som har möjlighet att ta hand om dig, din mammas två systrar och din farbror, är eniga om att det skulle var bra för dig att bo hos mig. Jag bor ensam i ett stort hus på Djurgården. Om du vill finns här ett


rum som väntar på dig. Du kan gå kvar på din skola och fortfarande träffa dina vänner. Just nu är jag i New York, men så fort jag är tillbaka kommer jag och hälsar på dig. Den här gången är du kanske vaken. Jag vill gärna lära känna dig. Kanske har vi några gemensamma intressen: shoppa, gå på teater eller på bio? Jag minns att du tyckte om att läsa böcker när du var liten. Hoppas chokladen smakade bra! Allt kommer att ordna sig. Det kommer att bli bra, även om det tar tid. Din faster Helena Vad skulle jag tycka om Helena och vad skulle Helena tycka om mig? Vi kände inte varandra. Sist vi sågs måste ha varit julen då jag var fyra och nu hade det gått elva år sedan dess. Jag mindes henne inte. Hon var bara pappas syster.

21


© Maj Lundgren och Bokförlaget Langenskiöld Omslag: Maj Lundgren och John Eyre Grafisk design: John Eyre Tryck: Elanders Fälth och Hässler 2013 ISBN 978-91-87007-48-4 Bokförlaget Langenskiöld Köpmangatan 9 111 31 Stockholm www.langenskiolds.se



Klasskamraterna Jessica och Hugo var femton respektive sexton år gamla när de var och en upplevde den värsta sommaren i sina liv. Mitt i sorgen och saknaden, då livet vänts uppochner var sommarlovet över och skolan började igen. Vad gör man när någon säger åt en att gå vidare och man varken kan eller vill? Vad svarar man på frågan ”Hur mår du?” när inget längre bär? Och kan man säga något alls när man för femtioelfte gången får höra: ”Jag beklagar sorgen”? Facebook, instagram, twitter!… runtomkring fortgick alla andras liv som om ingenting hade hänt. Då upptäckte Jessica och Hugo varandra och där, sida vid sida, hittade de styrkan de behövde för att våga söka en ny mening i tillvaron.

MAJ LUNDGREN

Hjärtat fortsätter att slå. En smärtsam och samtidigt hoppfull berättelse om djupaste sorg, om saknad och om svek, men främst om vänskap och kärlek.

MA

J

D LU N

GR

EN

ISBN 978-91-87007-48-4 9 789187 7 7 007484 0 BOKFÖRL AGET L ANGENSKIÖLD