9789173517782

Av Robert Ludlum har utgivits Affären Scarlatti Operation Omega Aktion Nimrod Täcknamn Tortugas Brännpunkt Saloniki Nyckelord Chasong Träffpunkt Genève Uppdrag Matarese Identitet Kain Pussel Parsifal Konspiration Akvitanien Vägen till Gandolfo Operation Hongkong Uppdrag Ikaros Pejling Pentagon Kodnamn Schakalen Vägen till Omaha Skorpionerna Fjärde rikets män Maktbas Jamaica Matarese – återkomsten Prometheus öga Sigmagruppen Fallet Novak Dokument Vargfälla Mannen som inte fanns Av Robert Ludlum och Gayle Lynds Projekt Hades Upptakt Paris Altmanplanen Av Robert Ludlum och Philip Shelby Kassandrapakten Av Robert Ludlum och Patrick Larkin Lasarus hämnd

Ludlum Bancroftstrategin inl.indd 2

11-08-15 11.03.37

Översättning: Martin Olsson

Ludlum Bancroftstrategin inl.indd 3

11-08-15 11.03.39

JAFFEIRA: …I’ve engag’d With men of souls, fit to reform the ills Of all Mankind.

– thomas otway, a plot discovered (1682)

Ludlum Bancroftstrategin inl.indd 5

11-08-15 11.03.39

Prolog Östberlin 1987 Det hade inte börjat regna än, men det skulle inte dröja länge förrän de blygrå molnen öppnade sig. Det låg förväntan och oro i luften. Den unge mannen gick från Unter den Linden till Marx-Engels-Forum, där de jättelika bronsstatyerna av socialismens tyska fäder stod med sina oseende ögon spänt och oavvänt riktade mot stadens centrum. Bakom dem fanns stenfriser som skildrade människans lyckliga tillvaro under kommunismen. Ännu inte en droppe regn. Men snart. Inom kort skulle molnen rämna och skyfallet börja. Det är historiskt oundvikligt, tänkte mannen sarkastiskt och citerade den socialistiska jargongen.

Han var en jägare som jagade sitt byte och han var närmare än vad han någonsin hade varit. Det var följaktligen av största vikt att han dolde hur upphetsad han var.

Han såg ut som en miljon andra i detta självutnämnda arbetarparadis. Han bar kläder som han köpt på Centrum Warenhaus, det väldiga varuhuset vid Alexanderplatz, för så uselt sydda plagg såldes inte var som helst. Men det var inte bara klädseln som fick honom att se ut som en av Östberlins många enkla arbetare. Det berodde lika mycket på hans sätt att gå, de tröga, undergivna, släpande stegen. Ingenting hos honom tydde på att han kommit från väst bara tjugofyra timmar tidigare, och fram till för några ögonblick sedan hade han varit säker på att han inte väckt någon uppmärksamhet.

En våg av adrenalin fick honom att spänna sig. Han tyckte sig ha hört samma steg bakom sig som när han gick över Karl-LiebknechtStrasse. De lät bekanta.

Steg är steg, men ett steg är inte det andra likt. De varierar beroende

7

Ludlum Bancroftstrategin inl.indd 7

11-08-15 11.03.39

på en persons vikt och sätt att gå, på vad skosulorna är gjorda av. Steg är en stads mest grundläggande ljud, hade en av Belknaps instruktörer sagt, så alldagliga att de passerar oförmärkt, men ett tränat öra kan skilja precis lika bra mellan steg som mellan röster. Hade Belknap gjort rätt?

Det kunde inte vara möjligt att någon följde efter honom. Han måste ha misstagit sig.

I annat fall måste han göra något åt det.

Todd Belknap var anställd vid den ultrahemliga gren av usa:s utrikesdepartement som var känd som Consular Operaions och hade redan förskaffat sig ett rykte om att vara skicklig på att finna män som inte ville bli funna. I likhet med nästan alla spårare arbetade han bäst ensam. Om uppdraget gick ut på att hålla en man under uppsikt var en grupp – ju större desto bättre – att föredra. Men en man som har gått under jorden kan inte hållas under övervakning. I sådana fall måste man ta alla organisationens resurser i anspråk för att försöka finna honom. Det är en självklarhet. Men mästerspionerna på Cons Ops hade för länge sedan lärt sig att det även kunde ha sina fördelar att skicka ut en ensam, begåvad fältagent. Att låta honom resa jorden runt på egen hand, utan att ha ett hindrande, kostsamt följe i släptåg. Oförhindrad att följa upp vaga aningar. Oförhindrad att följa sitt väder­korn.

Ett väderkorn som, om allt gick väl, kunde leda honom till hans byte, i det här fallet en avhoppad amerikansk agent vid namn Richard Lugner. Belknap hade följt upp flera dussin falska ledtrådar, men nu var han säker på att han fått upp vittringen.

Men hade någon fått upp vittringen på honom? Hade spåraren någon efter sig?

Det skulle se misstänkt ut om han plötsligt vände sig om. I stället stannade han, låtsades gäspa och såg sig omkring som om han beundrade de jättelika statyerna, men tog sig i själva verket en snabb titt på alla som fanns i hans omedelbara närhet.

Där fanns inte en människa. En sittande Marx i brons, en stående Engels, båda väldiga, bistra, med ärgiga skägg och mustascher. Två rader lindar. En slarvigt klippt gräsmatta. På andra sidan gatan den klumpiga, långa, kopparröda glaslådan som var känd som Palast der Republik, en byggnad som såg ut som en likkista, som om den byggts för att tjäna som grav för den mänskliga anden. Men den öppna platsen var folktom.

Det var inte särskilt lugnande – men var han verkligen säker på det han hade hört? Han visste att hjärnan kan spela en spratt när man är

8

Ludlum Bancroftstrategin inl.indd 8

11-08-15 11.03.39

på sin vakt, att man kan se troll bland skuggorna. Han måste lägga band på oron. En agent som är alltför uppskruvad kan göra sig skyldig till felbedömningar, kan vara så upptagen av inbillade hot att han inte uppmärksammar verkliga sådana.

Belknap började impulsivt gå mot Palast der Republik, regimens ondskefullt skimrande flaggskepp. Byggnaden inrymde inte enbart Tyska demokratiska republikens parlament utan även konsertlokaler, restauranger och en ofattbar byråkrati, där oräkneliga ansökningar i alla upptänkliga ärenden behandlades. Det var den sista plats dit någon skulle våga följa efter honom, den sista plats där en utlänning skulle våga visa sig – och den första plats Belknap kom på där han kunde försäkra sig om att han var så ensam som han hoppades. Det var antingen ett inspirerat beslut eller ett nybörjarmisstag. Han skulle snart få veta vilket. Han försatte sig med en viljeansträngning till ett tillstånd av leda och undergivenhet och gick förbi de bistra dörrvakterna, som uttryckslöst sneglade på hans nötta id-kort. Han fortsatte genom det motspänstiga vändkorset, den långa entréhallen, som luktade desinficeringsmedel, och förbi den jättelika förteckningen över kontorsrum och andra lokaler, som hängde på väggen som tavlan som visar avgångs- och ankomsttider på en flygplats. Stanna inte, se dig inte om, bete dig som om du vet vad du gör och andra kommer att utgå från att du gör det. Belknap kunde tagits för – vad då? En kontorsanställd på låg nivå som kom tillbaka från en sen lunch? En medborgare som behövde dokument för att få köpa en ny bil? Han svängde runt ett hörn och sedan ännu ett, tills han kom till utgången på den sida av huset som vette mot Alexanderplatz.

När han gick bort från Palast der Republik studerade han bilderna som reflekterades i spegelglaset i väggarna. En lång och gänglig man med en arbetares skor och en matlåda i ena handen. En storbystad kvinna med påsiga baksmälleögon. Ett par gråklädda byråkrater med hy i samma färg. Ingen han kände igen, ingen som fick larmet att gå.

Belknap fortsatte till den pampiga gågatan i stalinistisk nyklassicism som var känd som Karl-Marx-Allee. De ovanligt breda gatorna kantades av åttavåningshus – en oändlig rad hus med gräddfärgade tegelpannor, höga sidohängda fönster och rader med balkongräcken i romersk stil ovanför gatuplanet. Med jämna mellanrum fanns där mosaiker föreställande belåtna arbetare, kanske de som byggt gågatan tre och ett halvt årtionde tidigare. Om Belknap inte missminde sig

9

Ludlum Bancroftstrategin inl.indd 9

11-08-15 11.03.39

var det just de som hade lett upproret mot den socialistiska ordningen i juni 1953 – en resning som skoningslöst slagits ned av sovjetryska stridsvagnar. Den arkitektur i ”sockerbagar”-stil som Stalin varit så förtjust i måste verkligen ha smakat beskt för dem som tvingats baka godsakerna. Gågatan var en vacker lögn.

Richard Lugner var däremot en ful lögn. Han hade förrått sitt land, men han hade inte sålt det billigt. Han hade förstått att Östeuropas tyranner var på fallrepet och var mer desperata än någonsin, och att deras desperation kunde mäta sig med hans girighet. De amerikanska hemligheter han bjudit ut, bland annat namnet på amerikanska agenter i de olika ländernas sovjetinspirerade säkerhetsorgan, hade inte kunnat ignoreras; hans förräderi erbjöd en sällsynt möjlighet. Han hade träffat separata avtal med alla länder i östblocket. När han väl hade gett sina motparter ett smakprov på ”varorna” och de hade visat sig vara äkta – kanske identiteten på en amerikansk agent, som kunnat hållas under sträng uppsikt innan han greps, torterades och avrättades – kunde Lugner själv bestämma priset.

Alla köpmän står inte på god fot med sina kunder, men Lugner hade tydligen vidtagit försiktighetsåtgärder. Han måste ha fått sina kunder att tro att han hade behållit några kort för sig själv, att hans förråd av amerikanska hemligheter inte var helt uttömt. Så länge den möjligheten fanns, måste han beskyddas. Det hade inte varit mer än rätt att han fått bo bland de Stasitjänstemän och ledare för folkrepubliken som slagit sig ned i det som en gång benämnts ”arbetarbostäder”, samtidigt som de riktiga arbetarna tvingats flytta in i enkla betonglådor. Lugner stannade aldrig länge på en och samma plats. En och en halv månad tidigare, i Bukarest, hade Belknap missat honom med några timmar.

Han kunde inte ta risken att det skulle hända igen.

Belknap väntade tills några buckliga Skodabilar hade kört förbi och gick sedan över boulevarden strax före korsningen, där en förfallen järnaffär bjöd ut sina varor. Skulle någon följa efter honom in? Hade han bara inbillat sig att han var skuggad? En billig dörr av plexiglas och målad aluminium – en nätdörr utan nät – slog igen bakom honom när han steg in och en butter, gråhårig kvinna med en liten mustasch som stod bakom disken såg dystert på honom och fick honom att känna det som om han störde, gjorde intrång. Den trånga butiken var genomsyrad av doften av maskinolja och hyllorna var fulla med föremål som han efter en hastig blick förstod att ingen hade någon

10

Ludlum Bancroftstrategin inl.indd 10

11-08-15 11.03.39

större användning för. Den buttra kvinnan, butikens Eigentümer, följde honom bistert med blicken medan han letade efter föremål som skulle få det att se ut som om han arbetade med underhåll av ett hyreshus: en hink, en behållare med färdigblandat murbruk, en tub fogmassa, en spackelkniv med brett blad. I en stad där behovet av reparationer var oändligt skulle verktygen genast förklara vad han gjorde där nästan vart han än gick. Kvinnan bakom disken gav honom ännu en ogillande, kunden-har-alltid-fel-blick men tog surmulet emot hans pengar, som om de var kompensation för en oförrätt.

Att ta sig in i hyreshuset visade sig vara en barnlek – en ironisk fördel med livet i ett land med hög säkerhet. Belknap väntade medan ett par hemmafruar med stark parfym och tygkassar med matvaror i händerna gick in genom dörren märkt haus 435 och följde sedan efter. Verktygen gav honom inte bara rätt att gå in där utan fick honom även att mötas av uppskattande blickar. Han klev av på 7 Stock, våningen ovanför kvinnornas. Om han hade rätt – om hans skinntorre uppgiftslämnare med det flottiga håret inte försökt lura honom – var han bara några meter från sitt byte.

Hans hjärta började bulta, ett förväntansfullt tapto som han inte förmådde dämpa. Richard Lugner var inget ordinärt byte. Han hade själv tänkt ut åtskilliga fällor under sin tid i usa:s tjänst och hade slingrat sig ur alla försök att snärja honom. Amerikanska underrättelsetjänstemän hade sammanställt en enorm mängd rapporterade iakttagelser från de senaste arton månaderna men satt tilltro till bara några få av dem. Belknap hade chansat ett stort antal gånger under de senaste tre månaderna utan att det hade gett något, och hans överordnade var just nu bara intresserade av en äkta sfi, en ”säker förstahandsiakttagelse”.

Men den här gången bevakade Belknap inte bara en bar eller ett kafé eller väntsalen på en flygplats, den här gången hade han en adress.

En äkta adress? Det fanns inga garantier. Men hans instinkter – hans väderkorn – sa honom att turen hade vänt. Han hade slängt iväg ett skott på måfå och träffat något.

De närmaste minuterna skulle bli avgörande. En lång korridor följd av en kortare ledde till Lugners lägenhet – tydligen en stor lägenhet med fönster som vette både mot huvudgatan och den smala sidogatan, Koppenstrasse. Belknap gick fram till lägenhetsdörren och ställde ifrån sig hinken; på avstånd skulle han se ut som en hantverkare som kommit dit för att laga en av de många trasiga golvplattorna. Han tit-

11

Ludlum Bancroftstrategin inl.indd 11

11-08-15 11.03.39

tade åt båda hållen och ställde sig sedan på knä framför handtaget och stack in ett litet fiberoptiskt instrument i nyckelhålet. Om han kunde få till stånd en sfi skulle han sedan bara behöva hålla vakt medan en grupp agenter kallades samman för att hämta Lugner.

Det var ett stort om – men den här gången var spåret så kort att Belknap kände sig hoppfull. Det hade börjat med ett kvällsbesök på pissoaren på järnvägsstationen på Friedrichstrasse, där han efter en stund tilltalat en av de så kallade Bahnhofpojkarna, de manliga prostituerade som höll till på sådana platser. De var mycket mer ovilliga att skiljas från information än att dela med sig av sina kroppar, som Belknap snart blev varse, och i så fall enbart till ett mycket högt pris. Belknap hade alltid varit övertygad om att den läggning som fått Lugner att byta sida skulle förråda honom.

Smak för minderårigt kött. Om Lugner hade stannat kvar i Washington skulle hans böjelse med tiden ha hunnit upp honom, och det var en böjel­ se som han inte kunde lägga band på någon längre tid. I egenskap av privilegierad gäst i östblocksländerna kunde Lugner räkna med att hans värdar skulle se genom fingrarna med hans intressen, och kanske till och med aktivt bistå honom. Eftersom Bahnhofpojkarna var verksamma i en polisstat var de av nödvändighet en sammansvetsad grupp. Om någon av dem hade blivit ”underhållen” av en generös amerikan med koppärrigt ansikte och smak för trettonåringar, bedömde Belknap det som sannolikt att nyheten hade spritts bland hans likasinnade.

Det hade krävts en hel del övertalning och garantier, för att inte tala om en stor bunt sedlar, men till sist hade den unge prostituerade gett sig iväg för att höra sig för. Två timmar senare återkom han med en papperslapp och ett triumferande uttryck i sitt lätt finniga ansikte.

Belknap mindes hans surmjölksdoftande andedräkt och fuktiga händer. Men papperslappen! Belknap dristade sig att tycka att den hade gett pojken upprättelse.

Belknap vred om det fiberoptiska instrumentet och förde långsamt in det. Det var inte något han gjorde varje dag. Och han kunde inte kosta på sig några misstag.

Han hörde ett ljud bakom sig, skrapandet av kängor mot golvplattor, snodde runt och fick se pipan på en kortpipig sks-karbin. Sedan mannen som höll karbinen. Han var klädd i en mörkt blågrå uniform med stålknappar och hade en kommunikationsradio av beige plast fastspänd under högra axeln.

Stasi. Den östtyska hemliga polisen.

12

Ludlum Bancroftstrategin inl.indd 12

11-08-15 11.03.39

Han var med all sannolikhet en officiell vakt som hade i uppdrag att bevaka den framstående Herr Lugner. Han måste ha suttit i en dunkelt upplyst nisch där han inte synts.

Belknap reste sig långsamt med händerna i luften och låtsades se förvirrad ut medan han funderade på hur han skulle slå tillbaka.

Stasivakten röt något i sin beiga kommunikationsradio med en äkta berlinares karakteristiskt hårda konsonanter. I andra handen höll han en pistol i ett löst grepp. Han var så distraherad av radion att han inte skulle vara beredd om Belknap plötsligt gick till motangrepp. Belknap hade sin pistol i ett ankelhölster. Han bestämde sig för att låtsas visa vakten innehållet i sin väska och samtidigt dra fram ett mycket dödligare verktyg.

Plötsligt hörde han dörren bakom sig öppnas, kände varm luft inifrån lägenheten – och fick ett hårt slag på sidan av halsen. Han drogs omkull av starka armar och lades på mage på parkettgolvet i hallen.

Någon satte genast en känga mot hans nacke. Osynliga händer visiterade honom och lade beslag på den lilla pistolen i ankelhölstret. Sedan föstes han in i ett angränsande rum. En dörr stängdes bakom honom med en hård smäll. Persiennerna var nere och det var mörkt i rummet; allt ljus kom från ett smalt burspråksfönster som vette mot sidogatan, men det var så grått utomhus att det inte blev ljusare inne i rummet.

Det dröjde några ögonblick innan hans ögon hade anpassat sig.

Fan också! Hade de varit honom på spåret hela tiden?

Nu kunde han tydligt se rummet som han befann sig i. Det såg ut som ett arbetsrum med en turkisk matta med dyrbart utseende på golvet, en spegel med ebenholtsram på väggen och ett stort skrivbord i Biedermeierstil.

Bakom skrivbordet stod Richard Lugner.

En man han aldrig hade träffat, men som han skulle ha känt igen var som helst. En mun som var smal som en skåra, starkt koppärriga kinder, ett fem centimeter långt ärr som ledde i en båge över hans panna som ett andra vänstra ögonbryn. Fotona gjorde honom rättvisa. Belknap registrerade hans små, ondskefulla antracitögon. Och i Lugners händer ett kraftfullt hagelgevär vars båda lopp var riktade mot honom som ett andra par ögon.

På varsin sida om Lugners skrivbord stod två andra män – välutbildade yrkesmän att döma av deras hållning, skjutställning och vaksamma blickar – med sina vapen riktade mot Belknap. Medlemmar

13

Ludlum Bancroftstrategin inl.indd 13

11-08-15 11.03.39

av Lugners privata garde, gissade Belknap – män vars lojalitet och duglighet han kunde lita på, som han betalade själv och vars framgång var beroende av att det gick bra för honom. För en man i Lugners ställning var sådana vakter värda kostnaden. De båda männen gick fram till Belknap och ställde sig på varsin sida om honom med vapnen riktade mot honom. ”Du är en envis liten fan”, sa Lugner till sist. Hans röst var nasal och skrovlig. ”Du är som en mänsklig fästing.”

Belknap sa ingenting. Skottfälten var bara alltför självklara och yrkeskunnigt arrangerade. Inga plötsliga rörelser skulle kunna förändra dödens geometri. ”Mamma brukade plocka bort fästingar från oss ungar med hjälp av ett hett tändstickshuvud. Det gjorde jävligt ont. Men det gjorde ännu mer ont för krypen.”

En av Lugners privata livvakter skrattade dämpat och hest. ”Se inte så oskyldig ut”, fortsatte Lugner. ”Min kopplare i Bukarest berättade om samtalet med dig. Det slutade med att han fick ha armen i en mitella. Han lät inte glad. Du har varit elak.” En ironiskt ogillande grimas. ”Slagsmål löser ingenting – sov du när du gick i sjuan?” En grotesk blinkning. ”Synd att vi inte kände varandra på den tiden. Jag kunde ha lärt dig ett och annat.” ”Dra åt helvete”, morrade Belknap. ”Seså. Du måste lära dig att kontrollera dina känslor, annars tar de kontrollen över dig. Så säg mig, gröngöling, hur hittade du mig?”

Lugners blick hårdnade. ”Måste jag straffa lille Ingo?” Han ryckte på axlarna. ”Pojken påstod faktiskt att han gillade att bli hårdhänt behandlad. Jag sa att jag skulle ta honom med till en plats där han aldrig hade varit förr. Nästa gång får jag ta det till nästa nivå. Den sista. Ingen kommer säkert att ta det särskilt hårt.”

Belknap ryste ofrivilligt till. Lugners båda hejdukar bara hånflinade. ”Oroa dig inte”, sa Lugner med låtsat lugnande röst. ”Jag ska ta med dig också till en plats där du aldrig har varit förr. Har du någonsin avlossat ett taktiskt Mossberghagelgevär i kaliber fyrahundratio på nära håll? Mot en människa, menar jag. Det har jag. Det finns ingenting som går upp mot det.”

Belknap såg från hagelgevärets bottenlöst svarta mynningar till Lugners lika bottenlöst svarta ögon.

Lugners blick gick till väggen bakom hans fånge. ”Jag kan lova att

14

Ludlum Bancroftstrategin inl.indd 14

11-08-15 11.03.39

vi inte kommer att bli störda. De har fantastiskt tjocka väggar i de här hyreshusen – blyhaglen är så mjuka att det knappt ens kommer att bildas blåsor på ytskiktet. Dessutom har jag låtit installera ljudisolering.

Man vill ju inte störa grannarna om någon Bahnhofpojke skulle visa sig vara en som stönar.” Han visade sina porslinständer i en ohygglig efterapning av ett leende. ”Men du ska få en laddning av ett annat slag i dag. Det här Mossberggeväret kommer att spränga bort en stor del av din mage. Det kommer, sanna mina ord, att lämna ett hål efter sig som du kan sticka armen genom.”

Belknap försökte röra sig men hölls fast av händer hårda som stål.

Lugner kastade en hastig blick på sina båda hejdukar. Han såg ut som en tv-kock som står i begrepp att demonstrera en överraskande kulinarisk metod. ”Tror du att jag överdriver? Då ska jag visa dig. Du kommer aldrig att få vara med om något liknande.” Det hördes ett dämpat klickande ljud när han osäkrade hagelgeväret. ”Aldrig någon­sin.”

Belknap lyckades först i efterhand göra klart för sig vad som hände under de närmaste sekunderna. Glas krossades, Lugner vände sig överraskat mot burspråksfönstret till vänster, mynningsblixten från en pistol skickade en bråkdels sekund senare en gnista in i den mörka lägenheten som reflekterades från speglar och metallytor, och …

En blodstråle sprutade ut från Richard Lugners högra tinning.

Lugners ansikte blev plötsligt slappt och han sjönk ihop och blev liggande orörlig på golvet. Hagelgeväret föll samtidigt ur hans händer som käppen som en person som drabbats av stroke går stödd på.

Någon hade satt en kula i Lugners huvud.

Vakterna gick åt varsitt håll och riktade sina vapen mot det sönderskjutna fönstret. En krypskytts verk? ”Ta emot!” ropade en röst – en amerikans – och en pistol kom seglande genom luften. Belknap fångade rent reflexmässigt in den, utan att ta blicken från de båda vakterna som i en halv sekund stod obeslutsamma. De måste bestämma sig för vem de skulle skjuta först, fången eller … den gänglige främlingen som just hade svingat sig in genom det fyrdelade fönstret. Belknap kastade sig till golvet – kände att en kula ven förbi alldeles ovanför axeln – sköt två gånger mot mannen som stod närmast honom och träffade honom i bröstet. Man skjuter mitt på kroppen, det är det normala när man skjuter i flykten. Men det räckte inte för en skottduell på nära håll av det här slaget. Ett skott i centrala nervsystemet är enda sättet att snabbt undanröja ett hot.

15

Ludlum Bancroftstrategin inl.indd 15

11-08-15 11.03.39

Dödligt sårad, med klarrött blod droppande från bröstbenet, började den förste mannen kasta iväg slumpskott. Ljudisoleringen förstärkte knallarna från de grovkalibriga patronerna och de upprepade vita mynningsblixtarna var smärtsamt skarpa i halvdunklet.

Belknap sköt en andra gång och träffade mannen i ansiktet. Mannens pistol, en gammalmodig halvautomatisk Walther, som hade namn om sig att aldrig haka upp sig och följaktligen var omtyckt av vissa före detta militärer, landade tungt på golvet, några ögonblick senare följd av sin ägare.

Främlingen – lång, vig, klädd i en brun overall täckt av glittrande glasskärvor – tog ett skutt åt sidan för att inte bli träffad av den andre hejduken och sköt samtidigt ett perfekt skott som träffade mannen i huvudet. Han föll tyst omkull.

Stillheten som följde, den djupaste tystnad Belknap någonsin hade upplevt, var kuslig. Främlingen hade med nästan uttråkad min likviderat Lugner och hans män och ingenting tydde på att hans puls höjts det minsta.

Till sist sa främlingen lojt: ”Jag antar att de hade posterat en Stasi­ utkik i någon av alkoverna därute.”

Vilket Belknap själv borde ha förstått. Han svor tyst och för okänd gång i ordningen över sin enfald. ”Men jag tror inte att han kommer in”, sa han. Han var torr i munnen och hans röst var skrovlig. Han kände att en benmuskel darrade, vibrerade som en cellosträng. Det här var första gången sedan övningarna under utbildningen som han hade stirrat in i fel ände av ett hagelgevär. ”Det var nog meningen att deras specielle gäst själv skulle få … göra sig kvitt ovälkomna besökare.” ”Jag hoppas att han har en bra hushållerska”, sa mannen och knäppte bort några glasflisor från sin bruna overall. De stod omgivna av tre blödande lik, mitt i en polisstat, och han verkade inte göra sig minsta brådska. Han räckte fram ena handen. ”Jag heter Jared Rinehart, förresten.” Handslaget var fast och hans hand torr. Belknap stod så nära Rinehart att han lade märke till att han inte ens var svettig och att inte ett hårstrå låg fel. Han var ett mönster av kallblodighet. Själv såg Belknap, som en hastig titt i spegeln bekräftade, förfärlig ut. ”Du gick till frontalangrepp. Tufft, men lite egensinnigt. Särskilt när det finns en outhyrd lägenhet en trappa upp.” ”Jag förstår”, grymtade Belknap, och det gjorde han, och kunde genast räkna ut hur Rinehart hade gått tillväga, hur snabbtänkt han

16

Ludlum Bancroftstrategin inl.indd 16

11-08-15 11.03.39

var och vilket sinne för strategi som låg bakom allt han gjort. ”Jag förstår hur du menar.”

Rinehart såg ut som om han hade dragits ut på längden, som en Kristusgestalt på en manieristtavla, med långa, eleganta lemmar och egendomligt själfulla ögon, och han rörde sig med kattlikt smidiga rörelser när han tog några steg mot Belknap. ”Klandra inte dig själv för att du inte upptäckte Stasimannen. Uppriktigt sagt så är jag imponerad av det du har uppnått. Själv har jag letat efter mr Lugner i åtskilliga månader, utan någon som helst tur.” ”Du hittade honom nu”, sa Belknap. Vem i helvete är du? ville han fråga, men han bestämde sig för att bida sin tid. ”Inte riktigt”, sa hans räddare. ”Jag hittade dig.” ”Mig.” Stegen i Marx-Engels-Forum. Ett borttrollningsnummer värdigt ett äkta proffs. Spegelbilden av en gänglig arbetare som skymtat i det gultonade glaset i Palast der Republik. ”Att jag kom hit beror bara på att jag följde efter dig. Du går inte av för hackor, det ska jag säga. Du var som en jakthund som spårar en räv. Och efter dig kom jag med andan i halsen som en lantjunkare i ridbyxor.” Han gjorde en paus och såg sig värderande omkring. ”Du milde. Man skulle kunna tro att någon rockstjärna som gillar att röja på hotell har hälsat på här. Men jag skulle tro att vi har statuerat exempel, eller vad tror du? Mina arbetsgivare kommer inte att bli miss­nöjda. Mr Lugner har varit ett sådant dåligt exempel för den arbetande spionen, levt på stor fot och låtit dö. Nu är han ett mycket bra exempel.” Han kastade en hastig blick på den döde Lugner och fångade sedan Belknaps blick. ”Syndens lön och så.”

Belknap såg sig omkring och lade märke till att blodet från de tre döda männen hade börjat tränga ned i den röda mattan och förvandlas till en snarlik rostfärgad nyans. Han kände sig plötsligt illamående. ”Vad var det som fick dig att följa efter mig?” ”Jag rekognoscerade – eller, om jag ska vara ärlig, så gick jag och drev – i Alexanderplatz souker när jag tyckte att jag kände igen din uppsyn från Bukarest. Jag tror inte på tillfälligheter. För allt jag visste kunde du vara kurir åt honom. Men på ett eller annat sätt måste du ha med honom att göra. Chansningen verkade värd besväret.”

Belknap bara stirrade på honom. ”Då så”, fortsatte Jared Rinehart rappt. ”Då återstår bara att fråga om du är vän eller fiende?”

17

Ludlum Bancroftstrategin inl.indd 17

11-08-15 11.03.39

”Ursäkta?” ”Det är ohövligt, jag vet.” En spelat självförebrående grimas. ”Som att prata jobb under en middag eller fråga människor hur de försörjer sig på ett cocktailparty. Men för mig är det en fråga av praktiskt intresse. Jag skulle vilja veta om du arbetar åt, säg, Albanien. Det ryktas att de tyckte att mr Lugner hade gett de verkliga godsakerna till deras rivaler inom östblocket, och du vet hur albanerna är när de känner sig åsidosatta. Och vad det gäller bulgarerna – dem ska vi bara inte prata om.” Medan han talade tog han fram en näsduk och strök bort något från Belknaps haka. ”Det är inte varje dag man stöter på den kombinationen av brutalitet och enfald. Det är därför jag måste fråga – är du en god eller en ond häxa?” Han gav Belknap näsduken med en elegant gest. ”Du hade ett litet blodstänk där”, förklarade han. ”Behåll den.” ”Jag förstår inte”, sa Belknap med både misstro och respekt. ”Du har just vågat livet för att rädda mig … utan att ens veta om jag är en allierad eller inte?”

Rinehart ryckte på axlarna. ”Vi kan väl säga att det kändes bra. Och du måste vara antingen det ena eller det andra. Det är en chansning, det medger jag, men om man inte kastar tärningen, är man inte med i spelet. Visst ja, innan du svarar på frågan bör du veta att jag är här som inofficiell representant för usa:s utrikesdepartement.” ”Herregud.” Belknap försökte samla tankarna. ”Consular Opera­ tions? Pentheusgruppen?”

Rinehart bara log. ”Jobbar du också åt Cons Ops? Vi borde ha ett hemligt handslag, eller hur? Eller en klubbslips, fast i så fall måste de låta mig välja mönstret.” ”De jävlarna”, sa Belknap, som kände sig dubbelt lurad. ”Varför sa ingen något till mig?” ”Håll dem i ovisshet – det är filosofin. Om du frågar pojkarna på den operativa avdelningen på C Street 2201, kommer de att förklara att det är ett förfarande som de emellanåt använder sig av, särskilt när soloagenter är inblandade. Separata och åtskilda enheter. De kommer att säga något tjusigt om operativ uppdelning. Den möjliga avigsidan är att man kan snava över sin egen svans. Det goda är att man slipper grupptänkande och stelbenthet och får fler angreppssätt. Det är vad de kommer att säga. Men jag kan slå vad om att sanningen är den att någon har gjort en tabbe. Det är så det brukar vara.” Medan han talade vände han sig mot ett barbord av mahogny och mässing i ena hörnet

18

Ludlum Bancroftstrategin inl.indd 18

11-08-15 11.03.39

av arbetsrummet. Han tog upp en flaska och log förtjust. ”Tjugo år gammal slivovitz från Suvoborska. Inte illa. Jag tror att vi båda två kan behöva en liten hutt. Det har vi förtjänat.” Han hällde lite plommonbrännvin i två glas och nästan tvingade Belknap att ta emot det ena. ”Botten upp!” sa han.

Belknap tvekade, sedan svalde han innehållet i glaset. Det gick fort­farande runt för honom. Alla andra agenter i Rineharts situation skulle ha nöjt sig med att hålla utkik. Om ett direkt ingripande måste göras, skulle det ha skett vid en tidpunkt då Lugner och hans hejdukar hade lagt ifrån sig sina vapen. Efter det att de hade använts. Belknap skulle ha fått en postum orden som lagts på hans kista, Lugner skulle ha dödats eller gripits. Den andre agenten skulle ha lovordats och befordrats. Alla organisationer sätter större värde på försiktighet än på tapperhet. Ingen förväntas gå ensam in i ett rum där det finns tre män med dragna vapen. Att göra det trotsar all logik, för att inte tala om att det bryter mot alla normala operativa förfaranden.

Vem var den här mannen?

Rinehart visiterade en av de döda livvakterna och tog fram en kompakt amerikansk pistol, en kortpipig Colt, tog ut magasinet och tittade i det. ”Är det din?”

Belknap grymtade jakande och Rinehart kastade vapnet till honom. ”Du har god smak. Halvmantlade niomillimeters hålspetskulor, kopparammunition. Det ger en god balans mellan förmåga att stoppa och att tränga igenom, och det är definitivt inget vanligt vapen. Enligt engelsmännen kan man bilda sig en uppfattning om vad en man går för genom att se vad han har för skor. Jag säger att hans val av ammunition säger en det man behöver veta.” ”Vad jag skulle vilja veta”, sa Belknap, som fortfarande höll på att pussla ihop sina fragmentariska minnesbilder av det som hade hänt under de senaste minuterna”, är vad du skulle ha gjort om jag inte hade varit en vän?” ”Då skulle det ha legat ett fjärde lik här som gruppen som ska städa upp fått ta hand om.” Rinehart lade ena handen på Belknaps axel och kramade den lugnande. ”Men du kommer att få lära dig en sak om mig. Jag är stolt över att vara en god vän till mina vänner.” ”Och en farlig fiende till dina fiender?” ”Vi förstår varandra, hör jag”, sa hans talföre samtalspartner. ”Så, ska vi lämna partyt i det här arbetarpalatset nu? Vi har träffat vär-

19

Ludlum Bancroftstrategin inl.indd 19

11-08-15 11.03.40

den, hälsat på lämpligt sätt och tagit ett glas – jag tror att vi kan gå nu utan att verka oartiga. Man vill ju inte bli sist kvar.” Han sneglade på de tre liken. ”Om du går fram till fönstret, ser du en båtsmansstol och en plattform, precis vad man behöver för en eftermiddags fönstertvätt, även om jag tror att vi hoppar över den delen.” Han klev genom det sönderslagna fönstret och ut på plattformen, som med rep var för­ankrad vid balkongen på lägenheten ovanför. Med tanke på allt under­hålls­arbete som utfördes på hyreshusen var det osannolikt att platt­formen skulle ha väckt någon uppmärksamhet på sidogatan sju vånings­plan längre ned, även om det hade funnits någon där.

Rinehart borstade bort ett glasfragment från sin bruna overall. ”Så här ligger det till, mr …” ”Belknap”, sa Belknap och klev ut på plattformen. ”Så här ligger det till, Belknap. Du är hur gammal? Tjugofem, tjugosex?” ”Tjugosex. Och kalla mig Todd.”

Rinehart drog i taljrepet. Plattformen började långsamt och ryckigt glida nedåt, som om den firats ned av en rad bogserbåtar. ”Då har du inte tillhört avdelningen i mer än ett par år, antar jag. Själv blir jag trettio nästa år. Har lite mer erfarenhet än du. Jag ska tala om vad du kan vänta dig. Du kommer att märka att de flesta av dina kolleger är medelmåttiga. Så är det i alla organisationer. Det betyder att om man stöter på en verklig begåvning, så månar man om den personen.

För i underrättelsesamfundet görs nästan alla verkliga framsteg av en handfull personer. De är ädelstenarna. Dem låter man inte komma bort, bli sönderrispade eller krossade, inte om man bryr sig det minsta om vårt jobb. Att måna om jobbet betyder att måna om sina vänner.”

Uttrycket i hans grågröna ögon var intensivt när han tillade: ”Det finns en berömd rad skriven av den engelske författaren E. M. Forster.

Du känner kanske till den. Han sa att om han någonsin skulle bli tvungen att välja mellan att förråda en vän eller sitt land, så hoppades han att han skulle ha modet att förråda sitt land.” ”Det har jag nog hört någon gång.” Belknaps blick var som klistrad vid gatan, som lyckligtvis fortfarande var folktom. ”Är det din filosofi?” Han träffades av ett regnstänk, ett enda men kraftigt stänk, och sedan ännu ett.

Rinehart skakade på huvudet. ”Tvärtom. Lärdomen är att man måste vara försiktig när man väljer sina vänner.” Ännu en intensiv

20

Ludlum Bancroftstrategin inl.indd 20

11-08-15 11.03.40

blick. ”För det är ett val som man aldrig borde behöva göra.”

De klev ned på den smala gatan och lät plattformen hänga kvar. ”Ta matlådan”, befallde Rinehart. Belknap förstod genast hur klokt det var och gjorde som han sa. Rineharts overall och mössa var en utmärkt förklädnad i en stad av arbetare, och med matlådan och spacklingsutrustningen i handen skulle Belknap se ut som en naturlig följeslagare. Ännu en kraftig regndroppe träffade med ett plask Belknap i pannan. ”Snart är det över oss”, sa han och torkade bort regndroppen. ”Snart är allt över”, svarade den gänglige agenten gåtfullt. ”Och det vet alla här, innerst inne.”

Rinehart kände väl till stadens topografi – han visste vilka affärer som hade utgångar mot två gator, vilka gränder som via andra ledde till andra gator. ”Vad tyckte du om Richard Lugner efter ert korta möte?”

Förrädarens koppärriga, illvilligt outgrundliga ansikte dök upp för Belknaps inre öga som en spöklik efterbild. ”Ond”, sa han kort och förvånade sig själv. Det var ett ord som han sällan använde. Men det var det enda som passade. Både de två hagelgevärsloppen och Lugners ondskefulla ögon var inetsade i hans medvetande. ”Vilket begrepp”, sa den längre mannen och nickade. ”Omodernt nuförtiden, men icke desto mindre oumbärligt. Vi tror av någon anledning att vi är för sofistikerade för att tala om det onda. Vi tror att allt kan analyseras som produkter av sociala, psykologiska eller historiska krafter. Och när man gör så, försvinner det onda ur bilden, eller hur?” Rinehart gick före Belknap ut på en öppen plats under jord som förenade de båda delarna av ett torg som klyvts av en motorväg. ”Vi vill gärna låtsas att vi inte talar om det onda därför att det är ett begrepp som vi har lämnat bakom oss. Men jag undrar det. Jag misstänker att skälet är djupt primitivt. Precis som fetischdyrkande stammedlemmar i gamla tider, inbillar vi oss att om man bara inte pratar om något, så kommer det att försvinna.” ”Det onda fanns i ansiktet”, sa Belknap. ”Ett ansikte som bara Helen Keller kunde ha älskat.” Rinehart låtsades läsa blindskrift med fingertopparna. ”I hans sätt att se på en, menar jag.” ”Såg, menar du”, sa Rinehart och betonade imperfektformen av ordet. ”Jag har också haft med honom att göra. Han var ganska re­

21

Ludlum Bancroftstrategin inl.indd 21

11-08-15 11.03.40

spekt­ingivande. Och som du säger – ond. Men all ondska har inte ett ansikte. Ministeriet för statens säkerhet här i landet är beroende av människor som Lugner. Det är också en form av ondska. Monumental och ansiktslös.” Rineharts tonfall var lugnt, men han försökte inte dölja hur engagerad han var. Han var behärskad – kanske den mest behärskade person Belknap någonsin hade träffat – men han var ingen cyniker. Efter ett tag insåg Belknap också en annan sak. Att Rinehart pratade oavbrutet berodde inte bara på att det var hans sätt, det var även ett försök att distrahera och lugna en ung agent som just hade upplevt något omskakande. Ordflödet var avsett som en vänlighet.

Tjugo minuter senare närmade de sig – arbetare av utseendet att döma – ambassaden, en marmorbyggnad i Schinkelstil, vars väggar var fläckade av sot och smuts. Vid det laget hade det börjat falla enstaka stora regndroppar. En välbekant doft av lera steg upp från gatan. Belknap avundades Rinehart hans mössa. Tre östtyska polismän mönstrade ambassaden från sin plats på andra sidan gatan, samtidigt som de drog upp kragen på sina nylonparkas och försökte hålla sina cigarretter torra.

När de båda amerikanerna gick fram mot ambassaden drog Rinehart upp en kardborrflik på sin overall och visade en liten blå kodad namnbricka för en av de amerikanska vakterna som stod vid en sidoingång.

En hastig nick och de befann sig innanför staketet som omgav konsulatet. Belknap kände ytterligare några regnstänk, som målade svarta fläckar på asfalten. Den kraftiga stålgrinden slog igen bakom dem. För bara en liten stund sedan hade han varit säker på att han skulle dö. Nu var han i säkerhet. ”Jag kom just att tänka på att jag aldrig svarade på din första fråga”, sa han till sin gänglige följeslagare. ”Om du var vän eller fiende?”

Belknap nickade. ”Låt oss enas om att vi är vänner”, sa han och en våg av tacksamhet och värme sköljde genom honom. ”För jag kan behöva vänner som du.”

Den långe agenten gav honom en både tillgiven och värderande blick. ”Det kan räcka med en”, svarade han och log.

Senare – många år senare – skulle Belknap få anledning att fundera på hur ett kort möte kan avgöra vilken bana en människas liv ska följa.

Ett avgörande ögonblick klyver livet i ett före och ett efter. Men det är omöjligt att förstå förrän i efterhand. Den gången var Belknaps huvud uppfylld av den innerliga men banala tanken Någon räddade mitt liv i

22

Ludlum Bancroftstrategin inl.indd 22

11-08-15 11.03.40

dag – som om den handlingen bara hade fått till följd att allt var som vanligt igen, som om det nu bara var att återvända till hur det hade varit innan. Han visste inte – kunde inte veta – att hans liv oåterkalleligt hade förändrats. Det skulle följa en bana som hade förändrats på ett både omärkligt och dramatiskt sätt.

När de båda männen gick in under den grågröna markisen på konsulatets ena sida, trummade regnet mot det syntetiska tyget och föll i floder från det. Skyfallet hade börjat.

23

Ludlum Bancroftstrategin inl.indd 23

11-08-15 11.03.40

Del 1

Ludlum Bancroftstrategin inl.indd 25

11-08-15 11.03.40

1 Rom Enligt traditionen byggdes Rom på sju kullar. Janiculum, som är högre än någon av dem, är den åttonde. I gamla tider dyrkades där Janus – utgångens och ingångens gud, guden med två ansikten. Todd Belknap skulle behöva hjälp av båda. Han befann sig på tredje våningen i en villa vid Via Angelo Masina, en hög byggnad i nyklassicistisk stil med fasad av gul och ockrafärgad stuck och vita pilastrar, och tittade på klockan för femte gången på tio minuter.

Det här är ditt jobb, försäkrade han tyst sig själv.

Men det var inte så här han hade planerat det. Så här hade ingen planerat det. Han smög genom korridoren – som välsignat nog hade golv av klinkers i stället för knarrande bräder. Det murkna trävirket från en tidigare ombyggnation hade avlägsnats under renoveringsarbetet … och hur många sådana renoveringar hade det inte förekommit sedan villan ursprungligen uppfördes på sjuttonhundratalet? Den hade byggts över en av Trajanus akvedukter och hade ett ryktbart förflutet. År 1848, under Risorgimentos höjdpunkt, hade Garibaldi använt den som högkvarter; källaren påstods ha byggts ut för att kunna fungera som extra vapenförråd. Numera tjänade villan återigen ett militärt syfte, om än ett mer skändligt sådant. Den tillhörde Khalil Ansari, en jemenitisk vapenhandlare. Och Ansari var inte vilken vapenhandlare som helst.

Han var lika ljusskygg som sin verksamhet, men Cons Ops analytiker hade fastslagit att han sålde stora mängder vapen till inte bara Sydasien utan även till Afrika. Det som skilde honom från alla andra var hans oåtkomlighet, noggrannheten med vilken han hemlighållit sina rörelser, sin vistelseort, sin identitet. Eller hade gjort fram till nu.

27

Ludlum Bancroftstrategin inl.indd 27

11-08-15 11.03.40

Belknaps val av tidpunkt kunde inte ha varit bättre – eller sämre.

Under de tjugo år som han arbetat som fältagent hade han kommit att frukta de lyckträffar som ibland kom nästan för sent. Det hade hänt i början av hans karriär, i Östberlin. Det hade hänt för sju år sedan, i Bogotá. Och nu hade det hänt igen här i Rom. Alla goda ting är tre, som hans gode vän Jared Rinehart ironiskt brukade säga.

Man visste att Ansari stod i begrepp att genomföra en stor vapen­ affär, en som omfattade en hel rad samtidiga transaktioner mellan flera parter. Det var en av allt att döma enormt komplicerad och enormt omfattande affär – en som Khalil Ansari kanske var den ende som kunde iscensätta. Enligt Cons Ops uppgiftslämnare skulle det slutliga avtalet träffas just den här kvällen, under ett internationellt konferenssamtal av något slag. Men de avlyssningssäkra linjer och den sofistikerade kryptering som Ansari begagnade sig av uteslöt de vanliga lösningarna med signalunderrättelser. Belknaps upptäckt hade förändrat allt det.

Om han kunde placera en mikrofon på rätt ställe, skulle Consular Operations få ovärderlig information om hur Ansaris nätverk fungerade. Med lite tur skulle det kriminella nätverket kunna avslöjas – och en grossist i död i mångmiljarddollarklassen ställas inför rätta.

Det var den goda nyheten. Den dåliga var att Belknap hade identifierat Ansari bara några timmar tidigare. För sent för en koordinerad operation. För sent för att kunna skaffa hjälp, för några av högkvarteret godkända planer. Han hade inget annat val än att gå in ensam. Det var en chans som han inte kunde låta glida sig ur händerna.

Av det fotoförsedda id-kortet som var fäst vid hans bomullsskjorta framgick att han hette ”Sam Norton”, var anställd vid den engelska arkitektbyrå som hade ansvaret för projektet och var en av dem som på plats arbetade med den senaste renoveringen. Id-kortet hade hjälpt honom in i huset, men det kunde inte förklara vad han gjorde på tredje våningen, särskilt inte i Ansaris privata arbetsrum. Om han blev överrumplad här, var det över. Likaså om någon hittade vakten som han hade sövt med en liten pil med karfentanil och gömt i en städskrubb en bit bort i korridoren. Då var det slut med operationen. Då var det slut med honom.

Belknap var vagt medveten om hotet, på samma sätt som man är medveten om trafikreglerna. Medan han såg sig omkring i vapenhandlarens arbetsrum kände han en sorts operativ förlamning. Han såg sig själv ur en kroppslös iakttagares perspektiv högt ovanifrån.

28

Ludlum Bancroftstrategin inl.indd 28

11-08-15 11.03.40

Kontaktmikrofonen kunde gömmas – var? På skrivbordet stod en vas med en orkidé. Vasen skulle fungera som en naturlig förstärkare. Den skulle också rutinmässigt undersökas av de av jemenitens män som hade i uppgift att avlägsna mikrofoner men inte förrän på morgonen nästa dag. En tangentlogg – han hade en ny modell – skulle registrera all text som skrevs in på Ansaris bordsdator. I Belknaps hörsnäcka hördes ett svagt pipande, framkallat av en radiopuls sänd från den lilla rörelsedetektor som han hade gömt i korridoren utanför rummet.

Var någon på väg in i rummet? Inte bra. Inte bra alls. Det var i så fall en förfärande ironi. Belknap hade ägnat större delen av ett år åt att försöka hitta Khalil Ansari. Nu var det risk för att Khalil Ansari skulle hitta honom.

Fan också! Ansari borde inte vara tillbaka så snart. Belknap såg sig hjälplöst omkring i rummet. Där fanns inte många gömställen, bortsett från en garderob med spjäldörr i hörnet nära skrivbordet. Långt ifrån idealiskt. Belknap gick snabbt in och satte sig på huk på golvet.

Det var obehagligt varmt i garderoben, som var full med rader med surrande dataroutrar. Han räknade sekunderna. Den rörelsedetektor i miniatyr som han hade placerat ute i korridoren utanför arbetsrummet kunde ha utlösts av en kackerlacka eller en råtta. Det var säkert falskt alarm.

Men det var det inte. Någon kom in i rummet. Belknap kikade ut mellan spjälorna för att se vem det var. Det var Khalil Ansari, en man vars hela kropp lutade åt det runda. En kropp bestående av ovaler, som en övningsuppgift under en lektion för konststuderande. Till och med hans kortklippta skägg hade runda kanter. Läpparna, öronen, hakan, kinderna var fylliga, mjuka, rundade, köttiga. Han var klädd i en vit sidenkaftan, såg Belknap, som hängde löst kring honom när han med tankspridd min tassade fram till skrivbordet. Det enda skarpa med jemeniten var hans ögon, som for som ett virvlande samurajsvärd genom rummet. Hade Belknap blivit sedd? Han hade räknat med att mörkret i garderoben skulle dölja honom. Han hade räknat med en hel del. En felbedömning till och han skulle ha räknat med någonting för sista gången.

Jemeniten sänkte ned sin korpulenta kroppshydda i skinnfåtöljen vid skrivbordet, knäppte med knogarna och knappade snabbt in en sekvens – ett lösenord, med all sannolikhet. Belknaps knän började protestera där han satt obekvämt på huk i garderoben. Han var i fyr-

29

Ludlum Bancroftstrategin inl.indd 29

11-08-15 11.03.40

tiofemårsåldern nu och hade inte längre kvar ungdomens mjuka leder.

Men han vågade inte röra sig; ljudet av knakande leder skulle ögonblickligen avslöja honom. Om han hade kommit bara några minuter tidigare, eller om Ansari hade kommit några minuter senare, skulle han ha haft tangentloggen på plats och på elektronisk väg kunnat fånga in pulsarna från tangentbordet. Nu gällde det att han höll sig vid liv, att han genomled fiaskot. Tids nog skulle det bli dags för obduktioner och rapportskrivande.

Vapenhandlaren ändrade ställning och knappade koncentrerat in ännu en rad instruktioner. Meddelanden mejlades. Ansari trummade med fingrarna och tryckte på en knapp infälld i en ask av rosenträfaner. Kanske höll han på att ordna konferenssamtalet via internettelefoni. Hela konferensen skulle kanske hållas med hjälp av krypterad text, i chattrumstil. Han kunde ha fått veta så mycket om bara … Det var för sent nu, men tankarna lämnade ändå inte Belknap någon ro.

Han mindes hur upprymd han känt sig när han för inte så länge sedan till sist hade lyckats spåra sitt byte till hans gömställe. Det var Jared Rinehart som döpt Belknap till ”Jakthunden”, och den välförtjänta hederstiteln hade fastnat. Men även om Belknap hade en speciell begåvning för att hitta människor som inte ville bli funna, var hans framgångar till stor del en fråga om ren envishet – något som han aldrig lyckats övertyga människor om, men som han själv visste var sant.

Det var så han så småningom hade lyckats spåra upp Khalil Ansari efter det att hela specialgrupper återvänt tomhänta. Byråkraterna grävde, spadarna träffade berggrunden och de tyckte att sökandet var meningslöst och gav upp. Det gjorde aldrig Belknap. Varje uppdrag skilde sig från alla andra; han begagnade sig av både logik och infall, precis som människor styrs av både logik och infall. Det räckte aldrig med ettdera. Datorerna på huvudkontoret kunde skanna igenom enorma databaser, gå igenom gränspolisens, Interpols och andra liknande myndigheters register, men de måste få besked om vad de skulle leta efter. Datorerna kunde programmeras med program avsedda att känna igen mönster – men först måste de få besked om vilket mönster det var meningen att de skulle känna igen. Och de kunde inte ta sig in i huvudet på måltavlan. En jakthund kan känna vittringen av en räv, delvis därför att den vet hur en räv tänker.

Det knackade på dörren och en ung kvinna – mörkhårig, med oliv-

30

Ludlum Bancroftstrategin inl.indd 30

11-08-15 11.03.40

färgad hy, italienska inte från Främre Orienten, trodde Belknap – kom in. Den strikta svartvita uniformen dolde inte hennes skönhet, den knoppande sensualiteten hos en ung kvinna vars fysiska behag först nyligen blommat ut. På en silverbricka hade hon en kanna och en liten kopp. Mintte, förstod Belknap av doften. Grossisten i död hade skickat efter den. Jemeniter gjorde sällan affärer utan en karaff mintte, eller shay, som de kallade det, och Khalil, som stod i begrepp att avsluta en lång kedja transaktioner, visade sig vara en typisk jemenit. Belknap kunde nästan inte låta bli att dra på munnen.

Det var sådana detaljer som hjälpte honom att spåra upp sina mest gäckande objekt. Ett färskt exempel var Garson Williams, den avhoppade vetenskapsmannen vid Los Alamos som hade sålt kärnvapenhemligheter till Nordkorea och sedan gått under jorden. fbi letade efter honom i fyra år. När Belknap till sist fick uppdraget hittade han honom på två månader. Williams, förstod han av en förteckning över vad som funnits i hans hem, hade en avgjord svaghet för Marmite, det saltsmakande, jästbaserade smörgåspålägget, som är så populärt både bland engelsmän i en viss ålder och före detta undersåtar i det brittiska imperiet. Williams hade fått smak på Marmite under sina doktorandstudier i Oxford. På en förteckning över innehållet i fysikerns hus lade Belknap märke till att han hade tre burkar Marmite i skafferiet. fbi hade visat prov på sin grundlighet genom att röntga alla föremål i huset för att förvissa sig om att inga microficher hade gömts någonstans.

Men fbi:s agenter tänkte inte på samma sätt som Belknap. Fysikern hade sannolikt slagit sig ned i någon mindre utvecklad del av världen, där folkbokföringen var bristfällig. Det var det mest logiska, eftersom Nordkorea inte hade resurser att förse honom med id-handlingar av en kvalitet som skulle godkännas i väst i informationsåldern. Belknap tog sig följaktligen en närmare titt på alla platser dit mannen farit på semester och sökte efter ett mönster, en till hälften dold förkärlek för något. Hans snubbeltrådar var av ett speciellt slag som utlöstes av en kombination av speciella platser och en viss karakteristisk konsumentsmak. En leverans av speciella livsmedel till ett avsides beläget hotell, ett telefonsamtal – från en pratsam person som utgav sig för att vara ”marknadsundersökare” – gav vid handen att önskemålet hade sitt ursprung inte hos en gäst utan en ortsbo. Bevisen, om de ens kunde kallas bevis, var löjligt klena, men det var inte Belknaps ingivelse. När han till sist fick tag i Williams, i en fiskestad vid östra Arugam Bay på

31

Ludlum Bancroftstrategin inl.indd 31

11-08-15 11.03.40

Sri Lanka, kom han ensam. Han chansade – det faktum att en amerikan hade specialbeställt Marmite från ett litet hotell i grannskapet var inte tillräckligt för att motivera att en hel grupp skickades dit. Det var för osäkert för att några officiella åtgärder skulle vidtas. Men för Belknap räckte det. När han slutligen konfronterade Williams, verkade fysikern nästan tacksam över att ha blivit funnen. Det tropiska paradis han för dyra pengar fått möjlighet att slå sig ned i hade visat sig vara som paradis är mest: en enda lång följd av leda och förslappande tråkighet.

Jemeniten fortsatte att klicka på tangentbordet. Han tog upp en mobiltelefon – med all sannolikhet en modell med chipaktiverad automatisk kryptering – och sa något på arabiska. Hans röst var på en gång loj och enträgen. En lång paus, sedan övergick Ansari till tyska.

Han tittade som hastigast upp när tjänsteflickan, som log mot honom med perfekt jämna vita tänder, ställde ifrån sig koppen. Så fort Ansari vände sig tillbaka mot sin dator, försvann leendet som en sten släppt i en damm. Hon gick ljudlöst ut, en fulländat diskret tjänare.

Hur länge till skulle Belknap behöva vänta?

Ansari höjde den lilla tekoppen till munnen och tog en klunk. Han sa något i telefonen, den här gången på franska. Ja, ja, allt går tidtabellsenligt. Lugnande ord, men helt i avsaknad av detaljer. Både Ansari och dem han talade med visste vad de pratade om; det behövdes inga förklaringar. Svartabörshandlaren knäppte av telefonen och knappade in ännu ett meddelande i datorn. Han tog ännu en klunk te, ställde ifrån sig koppen och – allt skedde plötsligt, som om han fått ett litet slaganfall – skälvde till. Några ögonblick senare föll han framstupa med huvudet mot tangentbordet, orörlig, uppenbarligen livlös. Död?

Det kunde inte vara möjligt.

Men det var det.

Dörren till arbetsrummet öppnades igen. Det var tjänsteflickan.

Skulle hon gripas av panik och slå larm när hon gjorde den chockerande upptäckten?

Men hon såg inte det minsta förvånad ut. Med raska men förstulna steg gick hon fram till skrivbordet, lade fingrarna på Ansaris hals och kände på pulsen, men hittade tydligen ingen. Sedan drog hon på sig ett par vita bomullsvantar och flyttade Ansari så att han verkade sitta bakåtlutad och vila. Därnäst gick hon fram till tangentbordet och knappade brådskande in ett meddelande. Till sist ställde hon tekoppen

32

Ludlum Bancroftstrategin inl.indd 32

11-08-15 11.03.40

och kannan på brickan och lämnade rummet. Och avlägsnade därmed redskapen som vållat Ansaris död.

Khalil Ansari, en av världens mäktigaste vapenhandlare, hade just mördats – framför ögonen på Belknap. Förgiftats, i själva verket. Av … av en ung italiensk tjänsteflicka.

Det brusade som i en radio inställd mittemellan två stationer i Belknaps huvud när han med viss möda reste sig från sin huksittande ställning. Det var inte så här det hade varit tänkt att gå till.

Sedan hörde han ett dämpat elektroniskt tutande. Det kom från en snabbtelefon på Ansaris skrivbord.

Och när Ansari inte svarade?

Jävlars helvete! Snart skulle det verkligen slås larm. Och då skulle det inte finnas någon väg ut.

Beirut, Libanon ”Mellanösterns Paris” hade staden kallats en gång, precis som Saigon en gång utnämnts till Indokinas Paris och den konfliktdrabbade staden Abidjan till Afrikas; det var en beteckning som var mer en förbannelse än en hedersbetygelse. De som stannat kvar där var överlevare av ett eller annat slag.

Den skottsäkra Daimlerlimousinen tog sig smidigt fram genom kvällstrafiken på Rue Maarad i den oroliga stadens centrum, som var känt som Central District. Gatlyktorna kastade ett hårt ljussken över de dammiga gatorna, som för att glasera dem. Daimlern tog sig genom Place de l’Étoile – en gång hoppfullt anlagd med Paris centrum som förebild, nu bara en rondell där det rådde ett ständigt trafikkaos – och gled fram längs gator där återuppbyggda hus från den osmanska eran och det franska mandatets tid stod sida vid sida med moderna kontorshus. Det var inget på minsta sätt iögonfallande med huset som limousinen slutligen stannade framför, ett gulbrunt sjuvåningshus, ett av ett halvdussin likadana i stadsdelen. För ett vant öga avslöjade de breda yttre karmarna runt limousinens fönsterrutor att den var bepansrad, men det var inget särskilt med det heller. Det här var när allt kom omkring Beirut. Det var inte heller något ovanligt med de båda kraftigt byggda livvakterna – båda klädda i de löst sittande brungrå poplinöverrockar som var så populära bland dem vars vardagsklädsel inbegrep både pistolhölster och slips – som klev ur bilen så fort den hade stannat. Återigen, det här var Beirut.

33

Ludlum Bancroftstrategin inl.indd 33

11-08-15 11.03.40

Och vem var det de skyddade? En iakttagare skulle genast ha förstått att passageraren – lång, fyllig, klädd i en dyrbar, rymlig, grå kostym – inte var libanes. Det gick inte att missta sig på var han var född; han kunde lika väl ha viftat med stjärnbaneret.

Föraren höll upp bildörren åt honom och amerikanen såg sig olustigt omkring. Han var i femtioårsåldern, rakryggad och utstrålade de nedärvda privilegierna hos en inkräktare från jordens mäktigaste land – och samtidigt obehaget en främling känner i en stad där han inte är hemma. Attachéväskan som han hade i handen kunde ha gett ytterligare en ledtråd, eller bara väckt fler frågor. Den ene av livvakterna, den kortare av dem, gick före honom in i huset. Den andre, som outtröttligt såg sig omkring, stannade kvar hos den långe amerikanen.

Beskydd och fångenskap ser ofta likadant ut.

I lobbyn möttes amerikanen av en libanes med svart, bakåtstruket hår som verkade vara kammat med oraffinerat petroleum och ett leende som såg ut som en grimas. ”Mr McKibbin?” sa han och räckte fram ena handen. ”Ross McKibbin?”

Amerikanen nickade. ”Jag heter Muhammad”, sa libanesen med viskande röst. ”Vem gör inte det”, svarade amerikanen, ”i det här landet?”

Hans kontaktperson log osäkert och gick före gästen mellan ett följe av beväpnade vakter, stora och kraftiga, långhåriga män med handeldvapen i polerade höfthölster, män med vaksamma ögon och väderbitna ansikten, män som visste hur lätt den civiliserade fernissan kan raderas ut, för de hade sett det hända och föresatt sig att ta parti för något mer varaktigt: handel.

Amerikanen visades in i ett avlångt rum med vita kalkade väggar på andra våningen. Rummet var inrett som ett sällskapsrum med stoppade fåtöljer och ett lågt bord med kaffe- och tebryggare, men den skenbart informella inredningen dolde inte att det här var ett rum avsett för arbete, inte för sällskapsliv. Vakterna stannade kvar utanför rummet, i ett slags förrum, inne i det väntade en handfull affärsmän från Beirut.

De hälsade nervöst leende på mannen de kallade Ross McKibbin och skakade hastigt hand med honom. De hade kommit dit för att göra affärer, och de visste att amerikaner hade mycket lite tålamod med arabiska traditioner som att bemöta människor hövligt och närma sig sitt ärende på omvägar.

34

Ludlum Bancroftstrategin inl.indd 34

11-08-15 11.03.40

”Vi är mycket tacksamma över att ni hade tid att träffa oss”, sa en av männen, som hade presenterats som ägaren av två biografer och en kedja med matbutiker i och omkring Beirut. ”Ni hedrar oss med er närvaro”, sa en annan handelskammartyp. ”Jag är bara här i egenskap av representant, av sändebud”, svarade amerikanen ledigt. ”Tänk på mig som en förmedlare. Det finns de som har pengar, och de som behöver pengar. Min uppgift är att sätta de förra i kontakt med de senare.” Leendet försvann som när en lampa släcks. ”Det har varit svårt att locka hit utländska investeringar”, sa en annan av de lokala affärsmännen. ”Men vi är inte den sorten som skådar given häst i munnen.” ”Jag är ingen given häst”, replikerade McKibbin.

I förrummet tog den kortare av de amerikanska livvakterna ett steg närmare det inre rummet. Nu kunde han både se och höra.

Vilken iakttagare som helst skulle med lätthet ha uppfattat den ojämlika maktfördelningen i rummet. Amerikanen var uppenbarligen en av dessa mellanhänder som försörjde sig på att kränka internationell rätt som ombud för parter som ville agera i hemlighet. Han representerade utländskt kapital för de lokala affärsmännen, vars behov av sådan finansiering var mycket större än eventuella skrupler när det gällde kapitalets ursprung. ”Mr Yorum”, sa McKibbin och vände sig mot en man som dittills inte hade sagt något”, ni är bankdirektör, inte sant? Vad skulle ni säga är mina bästa möjligheter här?” ”Ni kommer säkert att upptäcka att alla här gärna vill göra affärer med er”, svarade bankdirektören, vars platta ansikte och små näsborrar fick honom att påminna om en groda. ”Jag hoppas att ni är villig att se med välvilja på Mansur Enterprises”, inflikade en av männen. ”Vi har haft en mycket hög kapitalavkastning.” Han gjorde en paus och förväxlade de ogillande blickar han fick med tvivel. ”Verkligen. Vår bokföring har blivit noga reviderad.”

McKibbin gav mannen från Mansur Enterprises en iskall blick. ”Reviderad? De parter jag representerar föredrar ett mindre formellt bokföringssystem.” Utifrån gatan hördes tjutande bildäck. Nästan ingen av männen ägnade det någon uppmärksamhet.

Den andre mannen blev röd i ansiktet. ”Givetvis. Jag kan försäkra att vi även är mycket anpassningsbara.”

35

Ludlum Bancroftstrategin inl.indd 35

11-08-15 11.03.40

Ingen använde ordet ”penningtvätt”; det behövdes inte. Ingen hade någon anledning att gå in i detalj på syftet med mötet. Utländska affärsmän med kontanter vars ursprung de inte kunde förklara ville förvärva företag på mindre hårt reglerade marknader som Libanon för att med dem som bulvaner förvandla svarta pengar till lagliga företagsvinster. Det mesta skulle skickas tillbaka till de passiva delägarna, medan företagens ägare fick behålla mindre belopp. Stämningen i rummet präglades av både girighet och nervositet. ”Jag undrar om jag inte slösar med min tid här”, fortsatte McKibbin uttråkat. ”Vi pratar om ett arrangemang där förtroende är av avgörande vikt. Utan uppriktighet kan det inte finnas något förtroende.”

Bankdirektören tillät sig ett grodlikt småleende och blinkade långsamt.

Den laddade tystnaden bröts av springande steg. En grupp män kom skyndande uppför den breda betongmosaiktrappan. Var de sena till ett möte någon annanstans? Eller – något annat?

Det skarpa smattret från automatvapen tystade alla förströdda spekulationer. Först lät det som om några smällare hade exploderat, men smattret pågick för länge och i alldeles för snabb takt för att det skulle kunna röra sig om smällare. Det hördes gälla skrik – män som tvingade ut luft genom sammanpressade strupar och skrek av rädsla.

Och sedan spreds rädslan in i konferensrummet. Keffiyehklädda män stormade in och riktade Kalasjknikovgevär mot de libanesiska affärsmännen.

Inom några ögonblick hade rummet förvandlats till ett blodbad. Det såg ut som om en missnöjd målare hade kastat en burk med blodröd målarfärg över stuckväggarna, och överallt låg män utströdda som färgdränkta skyltdockor.

Mötet var över.

Rom Todd Belknap sprang fram till dörren till arbetsrummet och skyndade iväg längs den långa korridoren med en skrivplatta i handen. Han skulle bli tvungen att försöka bluffa sig ut. Han hade tänkt fly genom att gå ned på den inre gården och ta sig ut genom ett sopnedkast, men det var inte längre möjligt. Det skulle ta för lång tid, tid som han inte längre hade. Han hade inget annat val än att ta en mer direkt väg.

36

Ludlum Bancroftstrategin inl.indd 36

11-08-15 11.03.40

När han kom till slutet av korridoren hejdade han sig. På avsatsen nedanför kunde han se ett par vakter som gick sin runda. Han pressade sig in i en öppen gästrumsdörr och väntade i några minuter tills vakter­ na fortsatte. Bortdöende steg, klirrande nycklar på en kedja, en dörr som stängdes, de allt svagare ljuden från män som avlägsnade sig.

Han tänkte tillbaka på ritningarna han hade studerat, gick med tysta steg nedför trappan och öppnade en smal dörr alldeles till höger om avsatsen. Den ledde till en bakre trappa som gjorde att han kunde undvika villans bottenvåning och att risken för upptäckt minskade. Men samtidigt som han klev över tröskeln kände han på sig att något inte var som det skulle. Han kände ett litet hugg av oro redan innan han blev medveten om förklaringen: höga röster och ljudet av gummisulor som slog mot det hårda golvet. Män som sprang, inte gick. Störda rutiner. Innebörd: Khalil Ansaris död hade upptäckts. Innebörd: Vakterna som bevakade tomten hade försatts i högsta beredskap.

Innebörd: Belknaps chanser att överleva minskade för varje minut han blev kvar därinne.

Eller var det redan för sent? På vägen nedför trappan hörde han ett surrande ljud och grinden längst bort på avsatsen stängdes på elektronisk väg. Någon hade aktiverat ett larm så att alla ut- och ingångar stängts och de vanliga brandsäkerhetsinställningarna upphävts. Var han fast i trappan? Belknap sprang tillbaka upp och kände på handtaget på dörren på våningen ovanför. Den öppnades och han trängde sig igenom.

Rakt in i ett bakhåll.

Någon tog ett järngrepp kring hans vänstra överarm och en pistol pressades smärtsamt hårt mot hans ryggrad. Han måste ha blivit avslöjad av en värme- och rörelsesensor. Han vred häftigt på huvudet; mannen som höll fast hans arm stirrade stint på honom. Det var en annan vakt som han ännu inte hade sett som höll pistolen tryckt mot hans rygg. Det var en uppgift som inte krävde lika mycket, och som sannolikt hade anförtrotts någon som var yngre än mannen bredvid honom.

Belknap kastade ännu en blick på honom. Han var svartmuskig, svarthårig, renrakad, drygt fyrtio och befann sig i ett skede av livet där erfarenhet och vana och en fysisk styrka som han ännu hade kvar i fullt mått gav honom ett övertag. En ung man med muskler men begränsad erfarenhet kan övermannas, precis som en pensionerad ve-

37

Ludlum Bancroftstrategin inl.indd 37

11-08-15 11.03.41

teran. Men den här mannen rörde sig på ett sätt som sa Belknap att han visste precis vad han gjorde. Ingenting hos honom vittnade om vare sig rädsla eller överdriven självsäkerhet. En sådan motståndare är verkligen respektingivande. Han är som stål som härdats av flitigt bruk men ännu inte försvagats.

Mannen var kraftfullt byggd men rörde sig vigt. Han hade ett kantigt ansikte, en tillplattad näsa som sa Belknap att den hade knäckts i hans ungdom och kraftiga ögonbryn som stack ut en aning över reptilliknande ögon – ögonen hos ett rovdjur som studerar bytet det fällt. ”Vad är det som händer?” började Belknap och försökte låta förvirrad. ”Jag jobbar som arkitekt här. Jag håller på att kolla upp våra underleverantörer. Det är mitt jobb, okej? Ring till kontoret, så vi får det här utrett.”

Mannen som hade kört in en pistol i hans rygg kom fram och ställde sig till höger om Belknap. Han var cirka tjugofem, smidig, och hade brunt hår klippt en brosse och insjunkna kinder. Han och den äldre vakten såg på varandra. Ingen av dem bevärdigade Belknaps tjatter med något svar. ”Ni talar kanske inte engelska”, sa Belknap. ”Det måste vara det som är problemet. Dovrei parlare in italiano …” ”Ditt problem är inte att jag inte förstår”, sa den äldre vakten på engelska med lätt accent och järngreppet om Belknaps arm hårdnade. ”Det är tvärtom, att jag förstår.”

Mannen var tunisier, förstod Belknap av hans accent. ”Men då …” ”Vill du prata? Utmärkt. Jag vill lyssna. Men inte här.” Vakten hejdade sig för ett ögonblick och ryckte i sin fånges arm så att han stannade tvärt. ”I vår vackra stanza per gli interrogatori. Förhörskammaren.

I källaren. Vi ska gå dit nu.”

Belknaps blod isades. Han visste allt om rummet ifråga –– redan innan han fått bekräftelse på att Ansari var villans verklige ägare hade han studerat det på ritningarna, tagit reda på hur det var byggt och vad det fanns för utrustning där. Stanza per gli interrogatori var en tortyrkammare, en som byggts med verklig framkantsteknik. ”Totalmente insonorizzato”, hade de arkitektoniska specifikationerna föreskrivet: helt ljudisolerad. Isoleringsmaterialet hade specialbeställts från ett företag i Holland. Akustisk isolering åstadkoms genom att man använde sig av tätt material och genom att man klippte av alla band till omvärlden.

Kammaren var bestruken och klädd med en tät polymer av sand och

38

Ludlum Bancroftstrategin inl.indd 38

11-08-15 11.03.41

pvc och dörrposten var omgiven av en kraftig gummiförsegling. Man kunde skrika för full hals därinne, en person som stod alldeles utanför dörren, bara någon meter därifrån, skulle ändå inte höra ett ljud. Det garanterade den ytterst noggranna ljudisoleringen.

Den utrustning som fanns inne i källarkammaren skulle garantera att den som fördes dit skrek.

Alla missdådare försöker alltid avskärma sig från att behöva se och höra följderna av sina gärningar, det hade Belknap vetat sedan Östberlin för ett par årtionden sedan. Bland konnässörer av grymhet är avskildhet undantagslöst parollen; avskildheten döljer barbariet som existerar mitt i samhället. Belknap visste också något annat. Om han skulle föras till stanza per gli interrogatori var allt över. Över för operationen, över för honom. Det var omöjligt att fly därifrån. All form av motstånd, hur chansartat det än var, var att föredra framför att låta sig föras dit. Det enda som talade till Belknaps fördel var att han visste det, och att de andra inte visste att han visste. Att han var mer desperat än de som tagit honom tillfånga insåg var ett skört halmstrå, men han fick göra sitt bästa med det han hade.

Han försökte se tacksam ut. ”Bra”, sa han. ”Fint. Jag har förståelse för att säkerheten är sträng här. Gör det som måste göras. Jag ska gärna prata, var ni vill. Men … Ursäkta, vad heter du?” ”Kalla mig Yusef”, sa den äldre vakten. Det var något oförsonligt med honom till och med när han uppträdde artigt. ”Men, Yusef, du gör ett misstag. Du har inget otalt med mig.” Han slappnade av, lät axlarna sjunka ned och försökte göra sig själv mindre fysiskt skrämmande. De båda vakterna trodde förstås inte på hans bedyranden. Men han ville inte visa att han var medveten om det.

Chansen kom när de bestämde sig för att vinna tid genom att föra honom nedför den stora trappan – en stor, krökt travertintrappa prydd med en persisk gångmatta – i stället för att ta betongtrappan på baksidan. När han skymtade gatlyktorna genom de frostade burspråksfönstren på båda sidor om den väldiga ytterdörren, fattade han ett snabbt beslut. Ett steg, ett andra, ett tredje – med sårad min slet han sig fri från den ene vaktens grepp om hans arm. Vakten brydde sig inte om att ta tag i honom igen. Belknap var ändå bara som en burfågel som uppgivet flaxar med vingarna.

Belknap vände sig mot vakterna, som för att säga något igen, och låtsades att han inte såg sig för. Under gångmattan fanns ett halkskydd

39

Ludlum Bancroftstrategin inl.indd 39

11-08-15 11.03.41

som ringlade uppför planstegen och sättstegen; det skulle vara till hjälp. Ett fjärde steg, ett femte, ett sjätte. Belknap snavade så övertygande han kunde och låtsades att han hade stigit fel. Han föll framåt, men försiktigt, och landade på sin vänstra axel, samtidigt som han förstulet tog emot sig med den högra handen. ”Fan!” skrek han med spelad bestörtning och rullade nedför ett par trappsteg. ”Vigilanza fuori!” muttrade den mer erfarne av vakterna, mannen som kallade sig Yusef, till sin kamrat. Vakterna hade bara några sekunder på sig att besluta hur de skulle reagera. En fånge hade ett värde – värdet av den information han kunde erbjuda. Att döda honom vid ett olämpligt tillfälle kunde, i tidens fullbordan, leda till kritik. Men skott som inte är avsedda att vara dödande måste avlossas med stor försiktighet, särskilt när måltavlan är i rörelse.

Och Belknap var i rörelse. Han reste sig, flög upp från trappsteget som från ett startblock och rusade nedför resten av trappan på ben som var som hårt spända fjädrar och sedan vidare mot dörren i palladisk stil. Men det var inte själva dörren som var hans mål, den var låst med ett magnetlås.

Plötsligt vek han av åt ena sidan – mot en sex decimeter bred prydnadsruta av blyglas i samma palladiska form, om än smalare. Staden Rom hade förbjudit alla synliga förändringar på villans framsida, och det gällde även prydnadsrutan. Enligt ritningarna skulle den ersättas av en exakt likadan ruta som skulle tillverkas av skottsäkert och obrytbart metakrylatresin, men det skulle dröja flera månader innan kopian, som krävde ett samarbete mellan hantverkare och ingenjörer, blev färdig. Nu kastade sig Belknap mot rutan med höften före, vände bort ansiktet för att inte skära sig och …

Rutan gav vika, flög bort från karmen och krossades mot stenläggningen. Elementär fysik: Rörelseenergin är lika med massan gånger hastigheten upphöjt till två.

Belknap rätade snabbt upp sig och började springande följa den stenlagda gången på framsidan av villan. Men han hade ett försprång på bara några sekunder. Han hörde förföljarnas steg – och sedan skott.

Han började springa i sicksack för att göra det svårare för dem att träffa medan mynningsblixtarna genomborrade mörkret som stjärnhopar.

Belknap hörde kulor rikoschettera mot statyerna som prydde tomten framför villan. Samtidigt som han försökte undvika att bli träffad av pistolskotten, hoppades han att inga rikoschetter skulle träffa honom.

40

Ludlum Bancroftstrategin inl.indd 40

11-08-15 11.03.41

Han hade alldeles för bråttom för att ta sig tid att ta reda på hur skadad han var och vek flåsande av åt vänster, satte kurs mot tegelmuren som omgav egendomen och hoppade över den. Taggtråden på krönet rev och slet i hans kläder och han lämnade kvar halva skjortan på hullingarna. Han sprang genom trädgårdar tillhörande angränsande konsulat och små muséer på Via Angelo Masina, väl medveten om att det snart skulle börja göra ont i hans vänstra fot och att musklerna och lederna så småningom skulle protestera mot att bli misshandlade på det här sättet. Men för ögonblicket hade adrenalinet kopplat bort kroppens smärtkretsar. Det var han tacksam för. Och han var tacksam även för något annat.

Han var vid liv.

Beirut Sammanträdesrummet osade av föroreningen från kulgenomborrade kroppar som gett ifrån sig sitt innehåll, den metalliska odören av blod, blandad med lukten av matsmältningsvätskor och avföring. Det var samma fräna stank som man kan känna i ett slakteri. Stuckväggarna, bortklemad hud, dyrbara tyger, allt var dränkt i trögflytande blod.

Den kortare av amerikanens livvakter kände en svidande smärta sprida sig över övre delen av bröstet – han hade blivit träffad i axeln av en kula som sannolikt fortsatt och genomborrat lungan. Men han var fortfarande vid medvetande. Han öppnade ögonen en aning, såg sig omkring på och överblickade blodbadet i rummet och såg hur självsäkert de keffiyehklädda angriparna uppträdde. Den ende som inte hade blivit skjuten var mannen som kallade sig Ross McKibbin. Männen drog hårdhänt ned en lerfärgad tältdukshuva över huvudet på den stirrande mannen, som syntes förlamad av fasa och misstro. Sedan förde de ut den överraskade amerikanen och skyndade tillbaka nedför trappan.

Livvakten kippade efter andan medan hans poplinrock långsamt färgades röd av blod och hörde en skåpbilsmotors låga morrande.

Genom fönstret såg han en sista glimt av amerikanen, som bakbunden hårdhänt kastades in i skåpbilens lastdel – innan skåpbilen vrålade iväg i natten.

Den poplinklädde vakten drog fram en liten mobiltelefon från en dold innerficka. Det var en telefon som bara fick användas i nödsituationer. Hans hanterare på Consular Operations hade varit mycket

41

Ludlum Bancroftstrategin inl.indd 41

11-08-15 11.03.41

bestämd på den punkten. Mannens tjocka fingrar var hala av blod när han knappade in elva siffror. ”Harrisons Kemtvätt”, sa en uttråkad röst i andra änden.

Mannen kippade efter andan och försökte fylla sina skadade lungor med luft innan han tog till orda. ”Pollux har tagits tillfånga.” ”Förlåt?” sa rösten. Den amerikanska underrättelsetjänsten ville att han skulle upprepa meddelandet, kanske för att via hans röstavtryck få bekräftelse på hans identitet, och agenten i poplinrocken upprepade det. Tid och plats behövde inte anges. Det fanns en GPS-sändare av militär kvalitet i telefonen som inte bara angav datum och klockslag utan även var den uppringande befann sig med en noggrannhet på mindre än tre meter i horisontalplanet. De visste följaktligen var Pollux hade varit.

Men vart hade han förts?

Washington, D.C. ”Jävlars helvete!” röt chefen för den operativa avdelningen och hans halsmuskler spändes märkbart.

Meddelandet hade tagits emot av en speciell avdelning inom inr, utrikesdepartementets byrå för underrättelser och forskning, och på mindre än sextio sekunder vidarebefordrats till toppen på den operativa avdelningens organisationsschema. Consular Operations berömde sig av sin organisatoriska smidighet, som var något helt annat än den tröghet och klumpighet som präglade de större spionorganisationerna.

Och alla inom Cons Ops visste att Pollux operation hade högsta prioritet.

Den unge operative tjänsteman som stod i dörren till sin chefs kontorsrum – ljusbrun hy, vågigt, tätt och kort hår – ryckte till som om det var honom utbrottet varit riktat mot. ”Fan!” skrek den operative chefen och drämde näven i bordsskivan.

Sedan sköt han stolen bakåt och reste sig. En åder i hans tinning pulserade. Han hette Gareth Drucker, och även om hans stirrande blick var riktad mot mannen i dörröppningen, såg han honom egentligen inte. Inte än. Till sist fokuserades hans blick på den svartmuskige unge tjänstemannen. ”Hur ser värdena ut?” frågade han som en akutsjukvårdare som vill veta puls och blodtryck. ”Samtalet kom alldeles nyss.”

42

Ludlum Bancroftstrategin inl.indd 42

11-08-15 11.03.41

”Och med ’alldeles nyss’ menar du …?” ”För ungefär en och en halv minut sedan. Från en av våra rekryter som är ganska illa däran. Vi trodde att ni ville veta så fort som möjligt.”

Drucker tryckte på en knapp på snabbtelefonen. ”Kalla hit Garrison”, befallde han en osynlig assistent. Drucker var mager, en och sjuttiotvå, och hade av en kollega jämförts med en segelbåt, eftersom han, trots sin spensliga kroppsbyggnad, alltid verkade svälla när han fick vind i seglen. Han hade vind i seglen nu, och hela han svällde – bröstet, halsen, till och med ögonen, som verkade ha vidgats bakom de smala, båglösa glasögonen. Han snörpte på munnen, som var kort och sammanpressad som en daggmask som någon hade petat på.

Den unge tjänstemannen tog ett steg åt sidan när en kraftigt byggd man i sextioårsåldern kom in i Druckers kontorsrum. Den tidiga eftermiddagssolens ljus silade in genom persiennerna och föll över statens billiga möbler – ett skrivbord med skiva av kompositmaterial, en slarvigt fernissad låg bokhylla, några buckliga dokumentskåp av målat stål, de urblekta sammetsklädda stolarna som en gång hade varit gröna och fortfarande inte riktigt hade fått någon annan nyans.

Golvmattan av nylon, som alltid hade haft ungefär samma färg och struktur som jord, var en triumf för kamouflagekonsten om än inte för stilen. Ett årtiondes vandrande fram och tillbaka hade inte precis fått den att se bättre ut.

Den kraftigt byggde mannen sträckte på halsen, vände sig om och såg kisande på den unge tjänstemannen. ”Gomez, eller hur?” ”Gomes”, rättade mannen honom. ”En stavelse.” ”Det borde lura dem”, sa den äldre mannen tungt. Han hette Will Garrison, och det var han som hade ansvaret för operationen i Beirut.

Gomes rodnade lätt. ”Jag ska låta er prata i fred.”

Garrison vände sig mot Drucker och fick en instämmande blick. ”Stanna. Vi kommer båda två att ha frågor.”

Gomes gick in i kontorsrummet med ett kuvat uttryck i ansiktet som en skolelev som kallats till rektorn. Det krävdes ännu en otålig gest från Drucker för att få honom att sätta sig på en av de gröna – svagt gröna, före detta gröna, mer gröna än något annat – stolarna. ”Vad gör vi?” frågade Drucker. ”Om man får en spark på ballarna viker man sig dubbel. Det är vad man gör.”

43

Ludlum Bancroftstrategin inl.indd 43

11-08-15 11.03.41

”Vi har alltså blivit blåsta.” Den värsta upprördhetens vindar hade lagt sig och Drucker såg nu lika sliten och skamfilad ut som allt annat i kontorsrummet, och då hade han ändå kommit dit långt senare än det andra, eftersom han inte hade haft posten som chef för den operativa avdelningen i mer än fyra år. ”Furstligt blåsta.” Will Garrison uppträdde alltid hövligt när han var tillsammans med Drucker, men han kunde inte kallas undfallande.

Han hade fler tjänsteår än någon annan högre Cons Ops-chef och hade under årens lopp skaffat sig erfarenheter och kontakter som ofta visat sig vara ovärderliga. Åren hade inte gjort honom lättare att ha att göra med, visste Gomes. Garrison hade alltid haft namn om sig att vara en hårding, och nu var han om något ännu hårdare. På kontoret sas det att om det hade funnits en Mohsskala för hårdingar, så skulle Garrison ha legat i toppen. Han var minnesgod och hetlevrad, hade en utskjutande haka som sköt ut ännu mer när han blev arg och ett temperament som började på inställningen ”lätt förbannad” och sedan blev allt hetsigare.

När Gomes låg vid universitetet, i Richmond, hade han en gång köpt en begagnad bil, vars radio varit trasig. Frekvensratten hade fastnat på en hårdrocksstation och volymknappen hade också hakat upp sig så att volymen bara kunde ändras uppåt. Bortsett från det där med hårdrocken behövde Gomes bara se Garrison för att bli påmind om bilradion.

Det var lika så bra att Drucker inte var mycket för underkastelseritualer. Alla Gomes kolleger var överens om att den klassiska ”slicka uppåt, sparka nedåt”-sortens kille var en byråkratisk mardröm. Garrison sparkade kanske nedåt, men han slickade inte uppåt, och Drucker kanske slickade uppåt, men han sparkade inte nedåt. På något sätt fungerade det. ”De tog av honom skorna också”, sa Drucker. ”Slängde dem vid vägkanten. Farväl, gps-transponder. De är inga idioter.” ”Herregud”, brummade Garrison, kastade sedan en blick på Gomes och frågade anklagande: ”Vilka?” ”Vi vet inte. Vår man på platsen sa …” ”Vad då?” for Garrison ut.

Gomes kände sig som en misstänkt som förhördes. ”Agenten sa att männen som tog Pollux tillfånga trängde sig in under ett möte som hade organiserats mellan …”

44

Ludlum Bancroftstrategin inl.indd 44

11-08-15 11.03.41

”Jag vet allt om det där jävla mötet”, sa Garrison skarpt. ”Det var hur som helst en typisk kidnappning. Skurkarna slängde in honom i en skåpbil och försvann.” ”Skurkarna”, upprepade Garrison magsurt. ”Vi vet inte mycket om dem som tog honom tillfånga”, sa Gomes. ”De agerade snabbt och de var brutala. Sköt alla inom synhåll. Huvud­ bonader, automatvapen.” Han ryckte på axlarna. ”Militanta araber.

Det är min åsikt.”

Garrison stirrade på den unge mannen som en fjärilssamlare med en lång nål i handen stirrar på en fjäril. ”Din åsikt, va?”

Drucker vände sig mot den ansvarige för operationen. ”Vi kallar hit Oakeshott.” Han röt en order i snabbtelefonen. ”Det är bara vad jag tror”, fortsatte Gomes och försökte hålla rösten stadig.

Garrison lade armarna i kors över bröstet. ”Vår grabb blir bortförd i Beirut. Du dristar dig att gissa att militanta araber ligger bakom.”

Han talade överdrivet tydligt. ”Jag kan slå vad om att du var medlem i Phi Beta Kappa när du gick på universitetet.” ”Jag läste aldrig grekiska”, muttrade Gomes.

Garrison fnös. ”Jävla spoling. Om någon skulle bli kidnappad i Beijing, skulle du säga att du trodde att det var en kines som hade gjort det. Vissa saker säger sig själva. Om jag frågar vad det var för skåp­bil, så säg inte den sorten med hjul. Fattar du?” ”Mörkgrön, dammig. Tonade rutor. En Ford, trodde vår kille.”

En lång, tanig man med smalt ansikte och en gloria av grånande hår kom in i rummet. En fiskbensmönstrad tweedblazer hängde löst över hans smala överkropp. ”Vems operation var det?” frågade Mike Oakeshott, biträdande chef på analysavdelningen. Han damp ned på en av stolarna som var grönare än de andra och vecklade ihop sina långa, smala armar och långa spinkiga ben som en schweizisk armékniv. ”Det vet du förbannat väl”, morrade Garrison. ”Den var min.” ”Det är du som har ansvaret för den”, sa Oakeshott med en menande blick. ”Vem tänkte ut den?”

Den kraftigt byggde mannen ryckte på axlarna. ”Jag.” Chefsanalytikern bara såg på honom. ”Jag och Pollux”, rättade sig Garrison och ryckte sedan besegrat på axlarna. ”Mest Pollux.” ”Ännu en reträtt i Tour de France-klass, Will”, sa Oakeshott. ”Pollux

45

Ludlum Bancroftstrategin inl.indd 45

11-08-15 11.03.41

är en begåvad kille när det gäller operationer. Inte den som tar några onödiga risker. Ta med det i beräkningen.” En hastig blick på Drucker. ”Vad gick planen ut på?” ”Han jobbade under täckmantel i fyra månader”, sa Drucker. ”Fem månader”, rättade Garrison honom. ”Enligt täckhistorien hette han Ross McKibbin och var en amerikansk affärsman vars verksamhet inte helt tålde dagsljus. Han utgav sig för att vara en mellanhand, som sökte efter möjligheter att tvätta knarkpengar.” ”Det är rätta sortens agn om man fiskar mört. Det gjorde inte han.” ”Det har du jävligt rätt i”, sa Drucker. ”Pollux strategi gick ut på långsam infiltration. Det var inte fisken han var ute efter, det var den andre fiskaren. Agnet hade just gett honom en plats vid bryggan.” ”Jag förstår”, sa Oakeshott. ”Det är samma historia som med George Habash.”

Chefsanalytikern behövde inte förklara närmare. I början av 1970-talet hade den palestinske motståndsledaren George Habash, känd som Doktorn, stått som värd för ett hemligt toppmöte i Libanon för terror­organisa­tioner från hela världen, bland annat spanska eta, Röda armén från Japan, Baader-Meinhof-ligan och iranska befrielsefronten. Under åren som följt vände sig terrorister från hela världen till Habashs organisation, och till Libanon i största allmänhet, för att skaffa vapen. Den tjeckiska Skorpion k-pist som användes vid mordet på Aldo Moro hade köpts på den libanesiska vapenmarknaden. När ledaren för Autonomia, den italienska revolutionära gruppen, greps med två Strelamissiler, hävdade Folkfronten för Palestinas befrielse att missilerna var deras egendom och krävde att de skulle återlämnas. Men när muren föll hade den libanesiska vapenmarknaden och transport­systemen som gjorde att extremistiska organisationer från hela världen kunde köpa och sälja vapnen de utkämpade sina dödliga fält­tåg med sedan länge varit på tillbakagång.

Men så var det inte längre. Som Jared Rinehart och hans grupp hade bekräftat höll förbindelserna på att återupptas. Kretsarna surrade igen. Världen hade förändrats – bara för att förändras tillbaka. En upphaussad ny världsordning hade snabbt blivit gammal. Under­rättelse­ analytikerna hade även insett något annat. Att göra väpnat uppror var inte billigt. Utrikesdepartementets byrå för underrättelser och forskning beräknade att Röda brigadernas fem hundra med­lemmar

46

Ludlum Bancroftstrategin inl.indd 46

11-08-15 11.03.41

hade gjort av med motsvarande hundra miljoner dollar per år. Dagens extremistgrupper hade extrema behov: flygresor, speciella vapen, fartyg för transport av utrustning, mutor till byråkrater. Det blev snabbt stora summor. Åtskilliga laglydiga affärsmän kunde ha gjort vad som helst för att få ett snabbt tillskott av pengar. Det gällde även ett litet men betydelsefullt antal organisationer vars verksamhet syftade till att åstadkomma förödelse och ödeläggelse. Jared Rinehart – Pollux – hade tänkt ut en strategi för att nästla sig in på ekvationens köpsida. ”Spioneri är ingen barnlek”, sa Drucker dämpat och tankfullt.

Oakeshott nickade. ”Som jag sa, så är Pollux smartare än någon annan. Vi får bara hoppas att han inte har överlistat sig själv den här gången.” ”Han hade målet i sikte och har gjort goda framsteg”, sa Garrison. ”Vill man komma banksamfundet in på livet? Då ska man börja låna ut pengar, så dyker de snart upp för att ta sig en titt på en. Pollux visste att en av killarna på mötet var en bankdirektör, som hade ett finger med i spelet överallt. En rival, inte en låntagare.” ”Det låter ganska komplicerat, och ganska kostsamt”, sa Oake­ shott.

Garrison rynkade pannan. ”Man tar sig inte in i Ansaris nätverk genom att fylla i en ansökan.” ”Äntligen trillade polletten ned”, sa Oakeshott. ”Låt mig se om jag har fattat rätt. Samma kväll som Ansari tros befinna sig i sitt ondskans citadell och lägger sista handen vid en affär i flera led som går ut på att sälja medelstora vapen för tre hundra miljoner dollar – samma kväll som han sätter pricken över i:na, godkänner digitala signaturer och gömmer undan hinkvis med kontanter på ett av sina nummerkonton – slår sig Jared Reinhart, alias Ross McKibbin, ned i ett rum fullt med giriga butiksinnehavare i Beirut. Sedan kidnappas han av ett gäng killar med klutar virade kring skallen, Kalasjnikovgevär och attityd.

Samma kväll. Någon som tror att det bara är en tillfällighet?” ”Vi vet inte vad som hände”, sa Drucker och kramade ryggstödet på sin stol som för att inte förlora balansen. ”Min instinkt säger mig att han spelade rollen av rik amerikansk affärsman lite för bra för sitt eget bästa. Killarna som förde bort honom trodde förmodligen att han var värd en massa som gisslan.” ”Inte som amerikansk underrättelseagent?” Oakeshott satte sig upp.

47

Ludlum Bancroftstrategin inl.indd 47

11-08-15 11.03.41

”Som rik amerikansk affärsman”, envisades Drucker. ”Det är vad jag tror. Kidnappningar är fortfarande ganska vanliga i Beirut. De här militanta grupperna behöver pengar. De får inga av ryssarna längre.

De kungliga saudierna har dragit sig tillbaka. Syrierna håller på att förvandlas till snåljåpar. Jag skulle tippa att de av misstag tog honom för den han utgav sig för att vara.”

Oakeshott nickade långsamt. ”Det försätter er allihop i en riktig knipa. Särskilt med tanke på det som händer i Capitolium.” ”Herregud”, mumlade Drucker. ”Och i morgon har jag ännu ett möte med senatens jävla tillsynskommitté.” ”Känner de till operationen?” frågade Garrison. ”I stora drag, ja. Det var oundvikligt med tanke på storleken på budgetposten. De kommer förmodligen att ha en massa frågor som jag inte kan svara på.” ”Vad är det för slags budgetpost vi pratar om?” frågade Oake­ shott.

En svettpärla pulserade i takt med ådern i Druckers panna och blänkte i solen. ”Ett halvår betyder stora nedplöjda kostnader. För att inte tala om all arbetskraft som gått åt. Vi tar en stor risk här.” ”Ju förr vi gör något, desto bättre chanser har Pollux”, avbröt Gomes ivrigt. ”Enligt min åsikt.” ”Hör på, grabben”, sa Garrison och stirrade ondskefullt på Gomes. ”Det är med åsikter som med rövhål. Alla har en.” ”Om Kirkutskottet får veta vad som har hänt”, inföll Drucker lågmält, ”kommer jag att få två. Och då menar jag inte åsikter.”

Trots middagssolens strålar gjorde rummet plötsligt ett mörkt och dystert intryck. ”Jag vill inte lägga mig i, men jag förstår inte”, sa Gomes. ”De har tagit en av våra killar. Och inte vem som helst. Herregud, det är Jared Rinehart vi pratar om. Vad ska vi göra?”

Ingen sa något med detsamma. Drucker vände sig mot sina båda kolleger och såg frågande på dem. Sedan gav han Gomes en blick. ”Vi ska göra det allra svåraste av allt”, sa han. ”Absolut ingenting.”

48

Ludlum Bancroftstrategin inl.indd 48

11-08-15 11.03.41