socker förlaget
VI HAR REDAN
SAGT HEJ DÅ DANIEL ÅBERG
Inledande anmärkning: FÜr att hÜja graden av fiktion presenteras kapitlen inte alltid i kronologisk ordning.
19 – Vad tänker du på? Martina sitter i min soffa och dricker en öl. Jag sitter med en egen flaska i handen och stirrar ut i luften, rycker på axlarna till svar. – Skulle du verkligen inte bli svartsjuk om jag började dejta henne? Om jag började träffa henne på riktigt? Hon tar en ny klunk. – Vad vill du egentligen att jag ska svara på det? frågar hon. – Sanningen så klart. Hon sitter tyst ett tag, tittar ut genom fönstret. Klockan är efter åtta på måndagskvällen och det enda som syns är grannarna rakt över gatan. Hon fnyser till svar och sitter tyst. Jag tömmer min öl. Martina är officiellt hos sin kompis i Farsta. Kompisen har kärleksproblem och behöver tröst. Det är inte direkt en lögn men kompisen får höra han är inte värd dina tårar från en annan gemensam vän. Att kompisens behov av stödsamtal grundar sig i att hon blivit utsatt för samma handling som Martina får täckning för i kväll är en annan historia. Jag ångrar genast mina ord. Tålamod, vikten av att säga rätt sak vid rätt tillfälle, hur lätt saker raserar om så inte sker, förflugna ord som fordrar en förklaring, onödiga inflikningar som bara krånglar till. Jag vet ju att Martina tycker om mig. Jag vet att jag ger henne något som hennes sambo inte kan erbjuda. Ändå gör jag så här. 61
– Det regnar, säger hon. Dropparna träffar rutan med ett mjukt smatter. Jag reser mig och går ut i köket, återkommer med två nya öl. Hon tar den ena och börjar genast dricka. – Du vill ju inte vara tillsammans med mig, säger hon. Det du vill är att jag ska finnas här när det behagar dig. – Men vadå, jag rättar väl mig efter dig också. – Det är inte det. Jag menar inte vem som tar initiativet till när vi ska ses. Jag menar din inställning till förhållanden och vad det du frågar mig om betyder. – Vadå? – Om du börjar dejta den här Iris på riktigt, om du skulle inleda någon sorts relation med henne, då skulle du inte vilja träffa mig längre. Eller jo, det skulle du nog vilja, men du skulle inte våga för du skulle vara rädd för att bli påkommen. Det är ju det du frågar mig om, om jag är redo att släppa iväg dig från vårt arrangemang. – Men varför – Nej men låt mig prata klart. Problemet är att du inte är villig att göra någon uppoffring. Du vill ju inte vara tillsammans med mig. Om jag skulle säga okej, jag gör slut med min kille för din skull så skulle du drabbas av panik och få kalla fötter och börja babbla om att du är feg och omogen och inte vågar gå in i ett förhållande, att det var alldeles för länge sedan du hade flickvän och att du har glömt bort hur man gör. Du skulle köra det är inte dig det är fel på, det är MIG och du skulle kanske till och med göra det på ett sätt så att jag faktiskt skulle tro dig – och faktum är ju att det är dig det är fel på. Hon dricker av sin öl. – Det är därför jag inte vill svara. Det finns inget svar. Frågan är totalt meningslös och det vet du själv. 62
– Men vadå varför – Ja men ärligt, kom igen. Var lite rak och erkänn, varför frågade du det där? Varför ställde du ett ultimatum till mig, även om det var indirekt, att jag ska lämna min sambo för att du och jag ska kunna fortsätta ses, trots att du inte ens vill att jag ska göra slut med honom? Martina låter inte arg ut när hon säger det, bara konstaterande. Jag sitter tyst ett tag, låtsas tänka. Jag tror inte att hon köper det. – För att jag vill ha bekräftelse. – Exakt. Fattar du hur sjukt det är? Att du vill ha bekräftelse trots att du vet att det bara kommer att leda till problem mellan oss. Om jag svarar ja, ja det stör mig att du ska träffa Iris eftersom du verkar noja ovanligt mycket över henne jämfört med dina andra tjejer, så får du panik och känner dig instängd i vår ja vad det nu är. Och om jag säger nej, det stör mig inte att du ska träffa Iris trots att du verkar noja ovanligt mycket över henne jämfört med de andra, då blir du sur eftersom jag uppenbarligen inte tycker att du är så viktig i mitt liv som du har fått för dig. Fattar du? – Ja. – Och ändå ställer du frågan.
63
20 Det har inte alltid varit så här ens när det är så här. Men ibland är det just så här det har varit. Ett fruktlöst sökande efter lyckan och en panisk flykt bort från den så fort jag får vittring på dess existens. Så fort jag får en förnimmelse av välbefinnande, en smekning över kinden som andas mer än köttslig lusta och akut behov av mänsklig närhet, då rusar jag tills lungorna värker. Jag vet det, alla i min närhet vet det och ryktet sprider sig i allt vidare ringar och därför söker jag nya vägar, inbillar mig själv att jag vill ha variation, som när jag fick för mig att dejta en moderattjej eftersom det behövdes nya tankesätt, andra influenser, vidare vyer i tillvaron. När det egentligen bara handlade om att den vaga vänsterfalang jag vanligen omger mig med och de litterära tillställningar och mediejippon jag springer på började kännas trånga, det blev allt svårare att hitta människor – nej rättelse låt oss kalla dem tjejer eftersom det bara är dem jag pratar om – som inte hade hört talas om min bakgrundshistorik eller åtminstone fått vetskap om den i andraläget, alltså efter att vi träffats på en tillställning och hon samtalat med mitt mest charmerande jag och sedan dagen därpå nämnt mitt namn för någon vän eller bekant och fått en helt annan typ av information om min person. Det är visserligen långt ifrån ett oöverstigligt hinder att pratet finns där, men det är alltid en irritation. Det mesta är visserligen skitsnack och går ärligt att slå bort som lögner, överdrifter eller låtsasindignerad moralism men det är ändå 64
ett faktum att jag det senaste året tvingats ödsla onödig tid på damage control, som när hon på Expressen pratat med en kollega om att hon skulle träffa mig och det visade sig att en av kollegans vänner haft en historia med mig, hur hon kallade mig en man-whore och visserligen gjorde det med ett skratt men ändå inte utan negativ udd. Hur det visserligen inte stoppade henne från att ta med manhoran hem när kvällen närmade sig sitt slut men därefter säkert bidrog med nytt bränsle till ryktesspridningen. Hur jag intalar mig själv att det inte stör men ändå känner långt där inne hur känslan av sorg faktiskt finns där. Att det ibland är just så här det är. Dessutom vet jag med besvärlig klarhet att det där med moderattjejen heller inte fungerade eftersom även hon hade en kompis som hade en kompis som hade hört att jag var en sådan som raggade på allt som rör sig. Vilket är en ren lögn eftersom jag är så pass medveten om mina egna kvaliteter – relativt söt, verbal, intressant, smart och smärt – att jag enbart raggar på det jag vill ha. Hur det visserligen långt ifrån alltid fungerar eftersom jag trots vissa fördelar är en typ av kille som endast somliga faller för och inte en hunk som får tjejer att klasa sig, men också hur jag är medveten om de här begränsningarna och därför inte gråter när jag går ensam hem vilket jag ändå oftast gör. Hur moderattjejen visserligen också sade det mest för att retas, få mig ur balans och kanske putta mig ner från den pompösa piedestal hon ansåg mig sitta på. Hur det irriterar mig. Eller kanske snarare hur det irriterar mig att det stör mig. Men har jag någonsin funderat på varför jag springer? Varför jag lägger benen på ryggen, rusar, löper, kutar, skubbar? Vad är det som är så farligt med att någon gång 65
stanna upp och hämta andan och kanske kanske kanske finna gläntan jag befinner mig i såväl solig, varm som tilldragande? Vad är det jag är så jävla rädd för? Vad är det jag tror mig möta? Eller handlar det om vad jag tror att de ska möta om de ges tillfälle att syna mig när jag står still?
66
21 Du har krävt att få träffa mig. Det var faktiskt exakt de ord du använde i meddelandet som anlände vid kvart i nio i morse, Jag kräver att få träffa dig snart för det brådskar och det borde du förstå vilket jag tolkar som att du är missnöjd med det svävande svar jag sände i går. Jag har alltid haft svårt med krav, nej rättelse – när jag skriver alltid menar jag de senaste fem åren, jag är en annan nu, förut hade jag aldrig problem med krav, påbud eller vad vi väljer att kalla det. Jag var av plikttrogen art och gjorde det som förväntades utan problem. Samtidigt gillar jag ärlighet. Du vill träffas och det snart och du anser att det inte finns någon orsak att hymla med det. Den akuta orsaken är mig visserligen okänd men jag antar att det beror på att du gillar mig och enligt alla gällande regler borde det här smset få mig att vilja rusa åt andra hållet men det är något med dig som istället får mig att svara Vi ses i kväll, du bestämmer var och när, jag är fullständigt rörlig med vändande post, vilket i det här specifika fallet innebär fyrtiotre minuter efter ankomst vilket jag ser som den perfekta längden. Det är tisdag, klockan är strax efter tio på förmiddagen och Martina åkte faktiskt till sin vän strax före midnatt i går, visserligen via min säng som omväg men att hon var missnöjd med mitt agerande är uppenbart. Jag kan väl inte klandra henne. Jag inbillar mig vara ett analytiskt vidunder som rationellt bemästrar varje situation men är i praktiken duktig på att agera tvärt emot mina principer. Det irriterar 67
mig men är bara att acceptera som en faktor att kalkylera med. Att inse sina begränsningar är första steget mot framgång. Jag tar ett djupt andetag och försöker känna min puls när jag sänder smset. Den är inte skönjbar, men jag antar att kroppen inser att det åtminstone tar några minuter innan din respons kan komma. Om kroppen känns varm nästa gång telefonen piper, om pulsen anas i tinningarna när jag knäpper bort knapplåset, om fingrarna darrar när jag ser att det är ditt nummer på displayen. Hur den ljusnande framtid då är fader vår som är i himmelen.
68
17 När jag ligger i min säng på söndagen och med sprött sinne sänder dig smset Jag är allt annat än äcklad och ja jag vill gärna träffa dig igen, som om mobiltrafiken fungerar bör anlända till dig nio timmar och fyra minuter efter att du sände ditt meddelande till mig, förstår jag att det är hög tid att göra mig av med en last jag dragit på i veckor. Den typ av liv jag har kommit att leva innebär att jag tvingas göra saker jag inte är helt stolt över. Jag försöker alltid vara ärlig i mina kontakter, gör inga utspel som i onödan kan leda till att relationer misstolkas, inga känslobedyranden, inga p&k-sms, inga offentliga tecken på att personen jag sitter med i en bar är någon jag har något annat än ett vänskapligt förhållande till. Att i publika miljöer hålla hand eller stryka en kind är något de allra flesta vill uppleva då det är en tvåsamhetsbekräftelse. Jag undviker dem därför kategoriskt. Syftet är simpelt – de tjejer jag träffar ska inte få för sig att vi är på väg att bli ihop. Jag går självklart inte in i ”relationer” sägandes de orden, få vill inledningsvis höra att de endast är påtänkta som fysiska objekt även om de själva egentligen bär samma tanke. Men med syftningar och något så grundläggande som rörelsemönster försöker jag ändå göra det klart – jag är inte på väg att bli ena halvan av ett par, att träffas syftar enbart till att stilla tillfällig ensamhet och att för kortare tidsperioder få känna mig en smula åtrådd och ge tillbaka samma känsla till motparten. 69
Självklart går det inte alltid så. Ibland träffar jag någon som en bit in i relationen börjar uppvisa tecken på mer än fysiskt gillande. Även om jag gör mitt bästa för att verka tom och omöjlig att komma in på livet så att tjejen ska tappa intresset, fungerar det inte alltid. Och just nu befinner jag mig i en sådan situation med en tjej jag bytte nummer med för fem veckor sedan på en releasefest för en diktsamling skriven av en språkmaterialistisk poet jag glömt namnet på. Vi har setts tre gånger därefter varav dejt ett innebar hångel vid en busskur när vi skulle säga hej då, dejt två med att jag sov över med allt det innebär samt tredje gången då vi återigen sågs på en releasefest – inte av ren slump utan efter att hon smsat och frågat om jag skulle dit vilket jag svarade jakande på. När kalaset var slut hamnade vi hos henne för ett glas vin kanske? vilket betydde sex plus ny övernattning vilket jag erkänner var ett misstag – två översovningar i rad indikerar mer intresse än jag är bekväm med. Jag har därefter, när hon vid ett par tillfällen smsat för att fråga om vi ska hitta på något, visat mitt relativa ointresse genom att bara skriva nej jag kan tyvärr inte då plus lagt till en godtagbar ursäkt, utan att komma med motförslag på annan tidpunkt att ses vilket är brukligt om man är intresserad. Det är inget fel på henne – hon är tvärtom debattglad, intelligent och fysiskt tilldragande. Dessutom heter hon Bonnier i efternamn och vi har visserligen inte diskuterat konsekvenserna av detta men gud ska veta att jag behöver en mecenat som kan finansiera mig om min nuvarande produktionstakt skulle råka bli permanent. Det vore heller inte ett dåligt efternamn att ha på visitkortet med tanke på mitt karriärval. Även om det kanske förefaller så är jag inte per definition 70
negativt inställd till att ha ett förhållande. Jag har till exempel inte riktigt förstått hur mina känslor för dig är funtade, men utifrån kunskap om hur min kropp brukar reagera, tycker jag mig finna tecken som tyder på att jag är förälskad, dessutom på det där pang bom tjong-sättet vissa mindre nogräknade personer skulle beskriva som att bli träffad av blixten, vilket väl dessutom skulle vara den enda rimliga förklaringen eftersom vi bara har setts en enda gång. Problemet med fröken Bonnier – förnamn Sofia – är att hon är två år äldre än jag själv. Åldern är i sig inget bekymmer, jag har inga regler för hur gammal eller ung mina dejter ska vara så länge de är inom rimlighetens gräns, men det är ett obestridligt faktum att det hos tjejer som passerat trettio ofta finns något i blicken som signalerar jakt efter livspartner – någon att sätta bo, föröka sig och bli gammal tillsammans med. I teorin älskar jag den blicken, det finns något väldigt romantiskt med tanken på att slå sig till ro, men lika mycket som jag romantiserar kring den i teorin, lika äcklad blir jag i praktiken. Nej rättelse, att påstå att jag blir äcklad är elakt och dessutom fel för jag känner verkligen sympati för dem som avger dessa blickar, dels för att det av egoistiska skäl är trevligt att bli sedd på med detta i åtanke, men också för att jag lider med henne, lider för att det finns en samhällelig norm som få klarar att undvika som säger att om man inte är två är man bara halv, och om man förutom att vara halv inte ens har något barn att visa upp som ett bevis på att man åtminstone har varit två, då är man inte ens vatten värd. Och Sofia har den blicken. När vi sågs fanns i hennes ögon en stor glädje över att ha träffat en bra och söt kille som faktiskt skulle kunna vara den hon sökte, men istället för att må bra av hennes glädje kände jag bara smärta i mitt 71
bröst eftersom jag inom någon vecka skulle avlossa ännu ett skott mot en person som troligen redan fått ta för många smällar i jakten på lycka. Jag menar inte att låta förmäten, även jag har sett på tjejer med den där uppstressade desperationsblicken och fått ta emot du vet att jag inte är den flickvän du söker va? och dess likar. Det är något med det där sättet att se på människor. Det är en blick grundad i sorg och därtill den värsta av dess former – den uppgivna. Det har bara gått sju minuter sedan jag smsade dig så den tomma inkorgen oroar mig inte ännu, jag fingrar med tummen, tvekar, funderar på val av strategi. Det känns uselt att smsa Sofia och berätta att det inte är en god idé att träffas mer. Även om sms varit en självklar del av mitt liv under ett decennium känns det fortfarande som en feg utväg. Å andra sidan har hon och jag inte haft kontakt på något annat sätt förutom när vi träffats, så det passar ju ändå in i mönstret. Hej. Har försökt tänka vad jag vill med saker och ting de senaste dagarna. Jag vet visserligen inte vad du vill med mig, vi har ju inte pratat om det, men jag är just nu ingen att satsa på i dejtingsyfte. Borde sagt något tidigare, hoppades komma på andra tankar, tyvärr har jag inte gjort det och ber om ursäkt för att det tagit tid att säga det. Är dock gärna din vän, för jag gillar dig. Det blir långt, två och en halv normala sms-längder, jag försöker minnas om jag sett hennes mobil, men alla telefoner gjorda de senaste fem åren klarar väl långa sms och heter man Bonnier måste man väl ha en relativt ny mobil? Jag putsar till formuleringarna på ett par ställen, ändrar ordföljd i en mening, fingrar på sändknappen ett tag, tvekar, äh va fan och trycker iväg det. Några sekunder senare har sändsymbolen släckts. Jag stänger av ljudet, lägger telefonen på 72
nattduksbordet, v채nder mig om och drar t채cket upp till hakan, blundar och l책tsas i flera minuter att jag kommer att kunna somna innan jag v채nder mig mot telefonen och kontrollerar om det kommit ett svar.
73
Jag har inte haft en flickvän på fem år. Hjälpt av ett strikt regelverk samt en strategi att främst dejta tjejer med pojkvän/sambo/make har jag gjort det till en konst att avsluta relationer innan de börjar på riktigt, utan att någon blir sårad. Eller åtminstone inte så sårad. Ett par veckor före jul gick jag på dejt med Iris. Vi åt biskvier och hon berättade något som borde ha fått mig att genast rusa därifrån. Istället satt jag kvar, fascinerad av hennes säregna historia och den oväntade dragning den hade på mig. Det här är redogörelsen för vad som hände sedan. Eller innan. Kanske båda.
Vi har redan sagt hej då är berättelsen om en generation vars vägran att omfamna vuxenlivet här når vägs ände. Det är en roman om rädsla för tvåsamhet. Om förälskelse och svek. Om människor i Stockholm utan vilja till förändring. Om otrohet. Om kärlek. Och det som ligger däremellan. Daniel Åberg är född 1975 och bor i Stockholm. Han debuterade 2005 med Dannyboy & kärleken. Det här är hans andra roman.