9789188171337

E N S J Ä LV B I O G R A F I

thorsten flinck KO M O C H S K R AT TA ÅT L I L L E P U T T

BOOKMARK FÖRLAG www.bookmarkforlag.se Thorsten Flinck – en självbiografi. Kom och skratta åt Lilleputt copyright: © Thorsten Flinck 2016 utgiven av: Bookmark Förlag, Stockholm 2016 omslag: Eva Lindeberg foto: Ola Torkelsson redaktör: Jenny Tenenbaum tryck: ScandBook AB, Falun 2016

AKTAD OCH FÖR AKTAD

J

ag stampar in golvet för att tämja min scenskräck. Skräcken går inte att ta på, men den finns i min kropp, och i teaterns väggar. Den är en smitta som smyger sig på och visar sitt fula tryne. Om ett par timmar ska jag stå ensam inför en fullsatt salong med Doktor Glas. Pjäsen representerar ”det nya” i min skådespelar- och regikarriär. Jag kommer aldrig att släppas in på en institutionsteater och göra ensembleteater, men Doktor Glas är min föreställning och här är jag kung.

Söderbergs ord går rakt in i mig och jag känner igen mig i hans doktor, den oälskade som är missnöjd med sin fysionomi och önskar vara en annan man. När jag var liten var det min brors utseende jag ville ha, och min mors kärlek. Söderbergs klassiska ord i Doktor Glas är passande för någon som liksom jag lever ett liv i marginalen: ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad.”

Jag är hatad och föraktad. Aktad och föraktad. Jag är en av de få här i landet – med undantag av Bergman och Fred Hjelm, båda dock döda nu, och några till – som kan ratta en stor scen, och som har gjort det upprepade gånger, inte bara av en tillfällighet utan gång på gång. Jag kan vara visionär och personinstruktör på en och samma gång. Alla i branschen vet att jag är 11

en av de få som har den kunskapen, och jag har gett så mycket till så många – upplevelser och kontrakt och kontakter – och jag undrar bara vem som ska göra detsamma för mig?

Det finns nästan inget privatliv i mitt liv. Hur skulle det kunna göra det? Under de senaste tjugo åren har jag bott på minst dubbelt så många ställen. Ibland i portuppgångar, lika ofta i bröllopssviter, men jag har aldrig bott så länge på en plats att jag haft med en låda full med osorterade minnen.

Jag gör två saker, jag arbetar och jag missbrukar. Så har jag hållit på i hela mitt liv, detta omåttliga missbruk, från att jag var liten och smällde i mig gräddbakelser i mängd. Senare kom anorektikern som höll koll på varje gräddklick och smörklick jag åt eller snarare inte åt. Efter anorektikern följde träningsnarkomanen som antingen sprang i skogen tills han stupade eller gick på gym och kollade sin kropp i varenda spegel för att studera sin perfekta skapelse. Och med en sådan kropp var steget till sexmissbrukare inte långt. När ingen lindring stod att finna där heller så var det lika bra att ösa på med knark och alkohol.

Jag är arketypen för en missbrukare och jag tror missbruket startar redan när vi föds. Vi lider brist på serotonin och allt vad ämnena heter, som man kan lida brist på, det som visar om du är en missbrukartyp eller inte. Det är alltså en sjukdom som leder till att allt det där som icke missbrukande människor håller på med – familj, barn, villa, vovve, Volvo och parmiddagar – blir oåtkomligt för oss. Jag har alltid velat ha en hund, och jag vet att hundar älskar mig, men frågan är om de skulle älska det liv jag lever.

Det här ingen bortförklaring eller ursäkt. Det är bara så det är. Delar man upp sin tid mellan att jobba och knarka finns det inte mycket tid över till annat. Det är logiskt. En sjuk och vansinnig logik.

12

Det finns ingenting kvar nu. Jag är en gammal man. Jag känner mig gammal. Jag är femtiofem år. Jag har dansat klart.

Jag har inga drömmar. Jag är fortfarande drogsugen på det där sättet att jag tror att det ska fungera och ge mig något i utbyte.

Men det har det inte gjort på mycket länge. Ändå är jag är övertygad om att jag aldrig kunnat spela i och regissera Mas‑ keraden och Fadren, och inte kunnat regissera Påklädaren, på det sätt jag gjorde utan amfetamin. Jag skulle säga att drogerna öppnade dörrar för mig som gjorde mig till en större konstnär.

Men att det var samma droger som sedan raserade allt. Precis allt.

Det här är mitt liv, säkert finns det andra som har en annan bild av hur det varit, men jag vet vad jag gjort och vad jag upplevt. Jag spåddes bli den nya stora regissören i teater-Sverige – den nya Bergman. Så hade det kunnat bli om jag inte blivit paria. I stället lever jag på övertid.

MED MIG SOM KONSEKVENS

”G

ode gud låt det inte vara sant!” ropar Karin Flinck så det hörs över hela förlossningssalen. Det är det första som uttalas om mig. Jag föds tretton minuter efter min tvillingbror Richard, den 17 april 1961 på Stockholms allmänna BB, rumpan före och med knäppta händer.

Han blir präst, säger mamma Karin när hon lugnat sig.

Min mamma och pappa träffades sommaren 1960. Karin och hennes tre år äldre syster Sigrid åker på semester för att, som jag har förstått det, lappa ihop sin lite kantstötta systerrelation.

Jag vet inte vad som var problemet mellan dem, men det sägs att Sigrid kunde vara ganska omöjlig att ha att göra med. Hon var ett bråkigt barn och växte upp till att bli en sträng och komplicerad person. Jag har fått höra att jag är lite lik henne, en person med ett stort hjärta men en som tar plats, som dränerar omgivningen på syre.

Sigrid var stark och dominant medan Karin var en tjusig kvinna som visste hur man förde sig. Hon hade förmågan att smälta in bland både borgare och bönder. I hennes kropp och själ samsades den starka arbetarkvinnan med en dam som var väl bevandrad i teater, konst och litteratur, dessutom var hon en duktig sångerska. Jag minns till exempel att hon brukade 15

sjunga Evert Taube, hon älskade honom, själv tycker jag att det finns för lite svärta i hans musik.

Två systrar på vift i Paris. Det är upplagt för romantik och på en av Paris boulevarder stöter de ihop med en vacker man med mörka ögon. Under detta korta möte uppstår stark kemi mellan min mor och den okände flanören.

Sigrid vill inte att Karin ska prata med främlingen, men han ger sig inte och insisterar på att de måste träffas igen. Han ber Karin att möta honom på en viss restaurang klockan tio på kvällen. Sigrid sliter och drar i Karin för att få henne att gå därifrån. På knagglig engelska säger Karin att hon tyvärr inte kan komma till restaurangen.

På kvällen låser Sigrid dörren till hotellrummet, gömmer nyckeln och dukar upp ost, bröd och vin. Hon har planerat väl så de behöver inte ens gå ut och äta middag. Allt för att lillasyster inte ska smita ut i Parisnatten, men Karin har drabbats av känslor som hon inte kan styra över, så hon bönar och ber Sigrid om att få gå. Hon är tjugotre år, hon är i Paris för första gången och hon har sett äventyret i form av en exotisk man.

Sigrid säger bestämt nej. Men Karin vet att hennes syster har en faiblesse för vin och efter några glas rödvin börjar Sigrid bli trött. När hon till slut somnar ser Karin sin chans. Hon snokar rätt på nyckeln och ger sig ut i Parisnatten.

På en bakgata någonstans i Paris, på ett småskitigt andraklasshotell en het julidag, blev Thorsten och Richard Flinck till. Producenterna var Karin Flinck, sedermera Gullberg, och Mohammed M’Barek. Året var 1960.

M’Barek kommer till Stockholm några gånger under hennes graviditet och han kommer även hit efter att vi fötts. Tydligen försöker han övertala henne att flytta till Paris, men det kan hon inte tänka sig. Karin inser tidigt att deras förhållande kommer få svårt att fungera på sikt. De är helt enkelt för olika.

16

Så föds vi. Karins stora kärlek är inte där, och det är först under förlossningen hon får reda på att det inte bara är ett barn hon ska få, utan två. Barnmorskan har inte hört mina hjärtljud. Jag är bortsorterad från början, Richard tar över redan i livmodern, han ligger över mig i Karins mage och när vi kommer ut väger jag mindre. Han äter mig ur huset innan vi ens är födda.

Sedan blir det han som styr och ställer i vårt liv. Han är mamma Karins kompis, jag finns där lite i skymundan, bakom dem. Aldrig bredvid. Aldrig helt jämställd. Oälskad och önskad. Jag sprattlar omkring i en egen sfär, utan kontakt med vare sig familj eller världen utanför.

Om jag hade haft en far hade jag kanske kunnat få kärlek från honom i stället, men han existerade i princip inte.

ROTLÖS MEN INTE UTAN RÖTTER

F

ör några år sedan var jag med i släktforskningsprogram‑ met Vem tror du att du är? Tänk vad mycket man kan förstå om sig själv och sin familj om man gräver lite i arkiven! Hur de levt, hur de kämpat, hatat och älskat. Att det finns likheter mellan dem och mig som jag inte visste fanns, och att få reda på saker om Karins uppväxt gav mig en större förståelse både för hennes liv och mitt.

Min morfar Sigfrid dog bara fem dagar efter min och Richards födelse, så tyvärr har jag inga egna minnen av honom, men jag vet att min mormor hade tre barn när hon och morfar träffades. De får sedan tre barn tillsammans. 1937 föds Karin sist av syskonen i mormors andra barnkull, och mormor har vid det laget hunnit bli fyrtiofem år. Morfar är äldre, bortåt sextio.

Jag älskade min mormor Anna så oerhört mycket. Jag fattar inte vad den kom ifrån, men det fanns en urkraft i henne. Hon föds 1892 på ett gods utanför Uppsala. Storbonden på godset har haft ihop det med pigorna, bland annat hennes mamma som föder nio barn med lika många fäder, varav mormor är ett.

När Anna är nio år placeras hon som tjänstehjon, lillpiga, hos bonden. Jag har sett hennes första anställningskontrakt och där står att Anna Ulrika Larsson får trettio kronor om året, delad sängplats i utdragssoffa, två mål mat om dagen och ett kjoltyg 19

per år. När hon är tolv år utsätts hon för ett våldtäktsförsök men brottar ner förövarna och klarar sig. Trots det stannar hon kvar på godset ytterligare något år innan hon går ut i livet för att klara sig på egen hand.

Som vuxen har mormor fyra olika städjobb, två på dagen och två på natten. Hon sover aldrig. Mormor och morfar kommer från Örebro men det är inte direkt Hjalmar Bergmans Markurells i Wadköping. De bor i en etta med kokvrå, en vindsvåning på 27 kvadrat, där två vuxna och tre barn tränger ihop sig så gott det går.

Hur och var två så olika personer som mormor och morfar träffas vet jag inte. De är två motsatta naturer. Jag tror visserligen att olikheter kan förenas och attraheras av varandra men det måste finnas en gemensam grundfärg, en grundton mellan två människor. Den finns inte här, den ena talar latin och den andra finska. Bildligt talat. Morfar är intellektuell medan mormor är snarast det motsatta. Total oförståelse mellan dem med andra ord. Jag tror att det är av den anledningen morfar rymmer från hemmet ibland. Han står inte ut. Säger att han ska ut och köpa tidningen och sedan är han borta i dagar, ibland veckor. Han fegar ur, ofta är det rena supresor det handlar om.

Morfar är stor och stark men när han kommer hem från sina eskapader får han stryk av mormor. Han ger aldrig igen.

När morfar får en hjärnblödning blir mormor ensam försörjare. Då bär denna kraftiga, eldfängda, rödhåriga kvinna honom nedför fyra trappor när det är dags för veckans tvagning i ett träkar på gården. Sjukdomen gör honom impotent och han uppmanar mormor att ta sig en älskare. Hon är nästan tjugo år yngre och han är rädd att hon ska bli galen av frustration över ett uteblivet samliv och ge sig på att slå både honom och barnen. Hon säger nej till morfars erbjudande men börjar ge delar av familjen stryk. Av någon anledning ger hon sig aldrig 20

på Karin men systern Sigrid får mycket stryk. Kanske var hon verkligen en bångstyrig unge.

Uppväxten i familjen är väldigt påver. Hårt bröd i vatten spetsat med socker, är ibland det enda min mormor kan erbjuda barnen. Karin får dåliga tänder på grund av den undermåliga kosten. En julafton är det så knapert att hon och familjen knappt har mat på bordet. Inga julklappar och inget julgodis. De lyssnar på radio och försöker fira jul bäst det går. Då knackar det på dörren och ett bud bär in korgar med mat och julklappar. Det är en privatperson som förbarmar sig över dem och det blir en riktig Karl-Bertil Jonsson-jul.

Det här utspelar sig på 40-talet precis som Tage Danielssons teveklassiker, det är krigstider, bilarna kör omkring på gengas och julen firas till minne av Kristi födelse. Vem den okände välgöraren är uppdagas aldrig, denne förblir till skillnad från Karl-Bertil anonym.

Morfar är kedjerökare och efter att ha blivit sjuk kan han inte ta sig utanför lägenheten. En kväll får han slut på cigaretter och ber Karin att gå och handla åt honom. Hon går motvilligt iväg. På väg till kiosken måste hon passera genom ett mörkt skogsparti. De höga träden, skuggorna och mörkret skrämmer henne. När hon kommer fram till kiosken och ställer sig i kön börjar en karl stirra på henne. Hon är elva eller tolv år och är, precis som sin mamma, tidigt utvecklad. Mannen fortsätter att titta och när hon går följer han efter. Det är obehagligt och hennes rädsla stegras när hon når skogen. Hon hör hans steg närma sig och tycker sig känna hans flåsande andedräkt i nacken. Sista biten hem springer hon allt hon orkar.

Hon slinker in genom porten utpumpad och uppjagad, hon är räddad. I säkerhet. På skakiga ben och med svidande lungor går hon långsamt uppför trapporna till lägenheten.

Morgonen efter ber hon sin pappa att han ska sluta röka, 21

hon vill aldrig mer gå ut på kvällen och riskera att uppleva det där hemska igen. Morfar slutar tvärt. Han är sjuttio år och har rökt två paket om dagen sedan han var arton. Vilken karaktärsstyrka. En sådan person blir jag väldigt intresserad av att träffa. Varifrån kom den kraften och styrkan?

Jag kan se likheter mellan oss. Ingen vet exakt vad han gör eller var han befinner sig när han tar time-out, men några gånger tar han med sig Karin eller hennes syster Sigrid ut på vägarna. Kanske kommer Karins teaterintresse från morfar. Hela sitt liv hyser hon en kärlek till teatern. Hon går på teaterskola tillsammans med sin bror, morbror Thomas, den man som ligger bakom mitt intresse för historia och kungar, framför allt Gustav III. Inte för att jag vill skryta, men enligt akademiledamoten Lars Lönnroth ligger morbror Thomas kunskap på doktorandnivå. Han får mig att bli helt betagen av kungen som bryter på franska. Märkligt egentligen, eller kanske inte, det handlar om romantik och att kungen dör på en maskeradbal. Av Karins teaterdrömmar blir inget, det är arbeta och försörja sig som gäller för kvinnor från arbetarklassen. Det är i denna familj Karin växer upp, först i Örebro och senare flyttar de till Stockholm. Hon börjar tidigt arbeta, bland annat i en leksaksaffär, och till slut har hon och Sigrid samlat ihop tillräckligt med pengar för att resa tillsammans till Paris.

När hon kommer hem efter den andra Parisresan och släpper bomben om att hon är gravid med en man som bor i Frankrike, blir hennes pappa allt annat än glad. Mormor tappar fattningen och utbrister: ”Barn med en jävla arab!” Det här var 1960, det var ett annat Sverige. Men även om hon uttryckte sig rasistiskt vet jag att mormor blev väldigt förtjust i honom och han i henne när han var här och hälsade på när vi var nyfödda. Min kusin Agneta berättade att även om hon 22

inte pratade någon engelska – och hans var väldigt dålig – så lyckades de ändå kommunicera på något sätt.

När jag forskade om släkten kom det fram att morfar dömts till två års fängelse för lösdriveri. Det sägs också att han ska ha jobbat på ett kringresande tivoli där även Thor Modéen ingått, samt att han turnerat med ett ryskt cirkussällskap där han ska ha varit trapetskonstnär. Kanske kände han ständigt ett behov av konsten som inte fick plats hemma hos mormor och barnen.

Ingen vet dock vad som är lögn och vad som är sanning när det gällde den mannen. Han verkar ha levt många olika liv. Något som i alla fall har dokumenterats är att han skrev kåserier under signaturen Old Boy i Nerikes Allehanda. Han var en intelligent människa, det ser jag i hans ögon. Jag tror att vi skulle ha trivts tillsammans han och jag. Vi hade kunnat prata om teatern, litteraturen och behovet av att ibland bara ta en time-out.

BOGEY, HEMINGWAY OCH JAG

I

slutet av sin graviditet flyttar Karin in i en liten tvåa på Sigfridsgatan i Aspudden. Hon är stor som ett hus, och varje dag får hon hjälp av kollegan Åke Gullberg, som är arkitekt på Ytonghus där de arbetar, att knäppa skorna – hon når inte ner på grund av magen.

Efter vår födelse börjar hon arbeta ganska snart. På eftermiddagarna kommer hon hem, lagar mat och sköter om oss en stund, men eftersom det är svårt att få pengarna att räcka till sticker hon efter ett par timmar iväg till sitt andra arbete på ett företag som heter Snabbstenografen. Hon är alldeles för stolt för att gå till socialen.

Min mormor bodde mer eller mindre hos oss när vi var små, så minns jag det i alla fall. Om jag ska tänka tillbaka på mina fasta punkter, så var mormor en, mest av allt faktiskt.

Det fanns en sådan total tillit. Kanske är mormor den enda människa som jag någonsin litat helt och fullt på. Jag visste ju att hon alltid fanns där för mig. Jag har annars ganska svårt att tro på människan.

Karin kommer hem på småtimmarna, sover ett par timmar och så upp igen vid halv sju, och så där håller hon på i många år. Samtidigt bantar hon, det gjorde hon hela livet. Precis som sin mormor var hon en stor kvinna.

25

Det är därför Gun anställs, en barnflicka. Under två år bor hon hemma hos oss för att Karin ska kunna arbeta snudd på dygnet runt. Eftersom jag ser ut som en flicka klär Gun ibland mig i flickkläder. Jag är ett väldigt sött barn. Så precis som Humphrey Bogart går jag emellanåt omkring i flickkläder hemma i lägenheten. Ernest Hemingway kläddes, efter vad jag hört, också i flickkläder som parvel. Så det är Bogey, Hemingway och jag. Sedan jag var liten har jag har haft sådan enorm kärlek till Humphrey Bogart, lite märkligt faktiskt.

Karin var obildad men var intelligent nog att förstå att hon behövde bilda sina söner. Varje kväll från att vi var i tvåårs­åldern läste hon Tant Grön, tant Brun och tant Gredelin, Hattstugan eller andra sagoskatter för oss. Efter sagan sjöng hon i tio minuter, och avslutade alltid med en sång från Frälsningsarmén:

Godnatt små kamrater, och tack för i dag Nu slumrar ni alla så gott Guds änglar de vakar i mörkret hos oss Ty därom befallning de fått Godnatt sov gott, godnatt sov gott På lördagarna fanns ingen sluttid – precis som i Hylands hörna – så då kunde hon till exempel läsa Kalle Stropp och Gro‑ dan Boll. Hon var ju förstås tvungen att härma Thomas Funcks röst, men orkade inte riktigt alltid, då skrek jag: ”Nej, nej, nej.

Rösten, rösten!” och till slut gjorde hon den.

I dag är Aspudden nyrikt och dyrt men när vi bodde där var det ganska nergånget. En morgon när Richard springer ut i trapphuset utan skor trampar han på en kanyl. Då tycker Karin att det gått för långt. Det är dags att röra på sig och hon ordnar snabbt ett annat boende åt vår lilla familj. När Richard 26

och jag är fyra år flyttar vi till Huvudsta och det är också då vi börjar på dagis.

Karin och Åke blir så småningom ett par och är det fram till Karins död, men det är inte förrän vi är i femårsåldern som han flyttar in med oss. Han är mycket noga med att vi inte ska vakna och se att han ligger i samma säng som Karin, så han sover på en madrass bredvid så vi inte skulle känna det som om han trampar in på vår mark. Sympatiskt. Det är inte många som skulle tänka som han gjorde.

Mina första minnen av Åke är en man som ligger nedanför Karins säng och doftar Toy. Åke tuggar alltid Toy. Tuggummi är hans enda last. Han är hopplöst förälskad i Karin och lyder hennes minsta vink. Men Karin var aldrig förälskad i Åke. Inte på det sätt hon var i min far, det fanns i alla fall inte den passionen. Det är framför allt en trygghet hon söker och finner hos Åke – och kärleken, ja, den växer fram med åren. Åke är den som finns där. För Karin och för oss.

Vid ett tillfälle under Karins alla otaliga bantningsperioder använder hon ett par månader det så populära – och amfetaminbaserade – bantningspreparatet Preludin. Vid den här tiden kunde man åka till Danmark och köpa det receptfritt, Karin fick det dock på recept. Även storasyster Sigrid tar Preludin. Jag provar det själv långt senare, får det av en doktor som min teater konsulterar. Han är en sorts ”husläkare” som ger oss det vi vill ha och lite till. I hans gamla medicinskåp – och sådana är alltid roliga att titta i – finns utgångna morfinpreparat och tre oöppnade rör Preludin utskrivna 1969. Jag får med mig ett rör, väldigt snyggt designat för övrigt, tar två stycken och det är sådant tryck i dem fortfarande. Tjoff! Så det var inte så konstigt att Karin var uppe i varv. Åke och Karin springer ofta omkring nakna i vårt hem. Jag är extremt blyg och pryd och den där jävla nakenheten gör 27

inte saken bättre. Det står alltid två människor framför figur­ spegeln i hallen. Åke Gullberg har en kropp som en grekisk gud eftersom han är elitgymnast, flerfaldig svensk mästare, och så Karin som sliter med sin övervikt. ”Jag är så feeeet”, säger hon och slår pannan mot spegelglaset så att hon börjar blöda. Hon blir galen av sin fetma, av sina bantningspiller och av att hon aldrig äter ordentligt. Åke suckar och fortsätter smörja in sin kropp.

Han ser fantastisk ut men han kan tydligen inte se det. Ingen av dem är nöjd med sin kropp.

Redan i tidiga år märker jag att det görs skillnad på Richard och mig. Hierarkin i vår familj har inte föräldrarna på toppen. Nej, det är Karin och Richard som styr skutan. Det är till Richard som Karin anförtror sig och tack var detta skaffar sig Richard tidigt ett lillgammalt uttryck. Han får en position i hemmet, inte enbart beroende på att han är nära knuten till Karin, jag höll på att säga allierad, utan även för att han tidigt lär sig att läsa och skriva. Det är ingen idé att försöka lära mig att läsa så tidigt. Karin sätter världslitteraturen i händerna på honom när han är sex år.

På min och Richards fyraårsdag åker hon med oss in till Stockholm för ett besök på Kungliga Dramatiska Teatern.

Detta är ett av mitt livs mest omvälvande ögonblick. Jag är i extas efter föreställningen. Står framme vid andra radens fond, lutar mig över räcket och tittar ner mot scenen där Sven-Bertil Taube gjort entré några timmar tidigare. Skådepelarna har för länge sedan tackat för sig och lämnat scenen och nu håller scenarbetarna på att bygga om till en kvällsföreställning. Det förstod jag inte då men i dag vet jag att det var det de sysslade med därnere. Jag kan inte släppa taget om det här ögonblicket, fortsätter att betrakta scenarbetarna, som traskar omkring nedanför mig kånkande på diverse kulisser.

28

Plötsligt känner jag Karins ögon i ryggen. Hennes blick liksom bränner sig fast i mig. Jag vänder mig om och betraktar henne, hon står med halva kroppen inne i salongen och halva ute i foajén. På väg. Hon tittar på mig. Aha, bra, nu är han trygg, nu har han hittat sitt, tänker jag att hon tänker om mig.

Där lämnar hon mig, får jag för mig. Hon glider ut i foajén, försvinner ut till Richard, som redan befinner sig där ute. Jag dröjer mig kvar ytterligare en stund. Fastnitad i golvet. Förlorad till teatern.

När jag kommer ut i foajén är Richard arg och ledsen för att räven inte tycker om honom. Richard gillar morötter men det ska rävarna i Klas Klättermus inte göra. Sigge Fürst, som spelar Bamsefar, har sagt till räven och hans kompisar att de inte får äta smådjur. I stället har Bamsefar föreslagit morötter.

När Mickel Räv retoriskt frågar sina rävar om de tycker om morötter, ropar några ”ja”. Då säger Mickel: ”Då är ni inga riktiga rävar.” Richard blir helt knäckt av det där och pratar om det i flera veckor.

Efter att jag sett Klas Klättermus på Dramaten är jag torsk på teater. Det är inte utan att jag kan tacka Sven-Bertil Taube för min teaterkarriär.

JAG GÅR NÄSTAN SÖNDER NÄR JAG TÄNKER PÅ DET

P

å dagis är barnen rädda för mig. En gång slänger jag ut alla saker som finns där, går bärsärkagång. Det är som att jag hyllar smärtan och att inte bli accepterad. Inredningen hamnar en trappa ner och i jacken på fröknarna ser jag hat mot mig och min person. Och då mår jag bra. Jag tror att jag behövde den där uppmärksamheten, att någon ser mig.

Hemma hade jag ingen far som kunde ge mig kärlek, så då sökte jag kärleken genom det andra. När jag såg hatet – eller i alla fall avståndstagandet – kände jag en frihet i det. Jag är fem år och där står tjugo personer, vuxna och barn, inlåsta och rädda för mig. Utanför står en liten frustrerad pojke. Jag går nästan sönder när jag tänker på det.

Jag är en bokstavskombinationsunge som aldrig får någon riktig diagnos, trots att PBU, eller BUP som det heter nu, har mig under uppsikt från att jag är fyra tills jag är tretton. Jag skickas bara fram och tillbaka mellan olika dagis, skolor och specialklasser. Runt, runt i en evig och meningslös kretsgång.

Jag hatar vuxenvärlden, litar inte på den. Det luktar svek runt mig från att jag föds.

I min värld initierar Karin några gånger diskussioner om ett fosterhem för mig. Jag har ett minne av ett samtal mellan henne och Richard som handlar om det. Richard tar rollen som 31

Robert Duvall har i Gudfadern. De diskuterar mig och hon säger: ”Jag står inte ut med honom. Ska vi skicka honom på fosterhem?” Faktum är att hon helt enkelt inte klarar av mig.

Senare i livet försökte Richard och jag beställa fram journaler från barnpsykiatriska i Solna men Karin stoppade oss från det. Hon satte sig på tvären och blev alldeles galen när vi ville läsa vad man sagt om mig på barnpsyk. Det fanns inte en chans att vi skulle få dem i våra händer så länge Karin fick bestämma. Det enda vi fick ta del av var ett sammandrag av dem. Märkligt. Jag kan inte låta bli att undra vad det står i journalerna som var så farligt. Kanske vet Karin att hon brast och att det är det hon inte vill att vi ska se.

Min kusin Agneta har sagt att jag tänker fel om min uppväxt, och att det skulle pratats om fosterhem tror hon inte alls på. Hon menar att Karin och Richard inte var emot mig utan att det var jag som var den jobbiga och ställde till det för de andra. Omgivningen fick huka och anpassa sig till mig.

Värstingungen. Hon menar att jag var så krävande att det inte fanns plats för Richard. Att det var han som placerades i baksätet och fick maka på sig.

Jag älskar och litar på Agneta – hon är den enda från min barndom och ungdom som jag har kontakt med – men hon påstår att allting var tvärtemot mot vad jag säger. Hon påstår att när Richard och jag var små var det jag som var i första rummet. Jag vet inte vad jag ska tro.

Det är möjligt att jag har inbillat mig en del eller velat få det att se ut som om jag blivit åsidosatt fast jag kanske inte blivit det. Ibland har jag tänkt att jag kanske bara fått för mig det där om att Richard och Karin bildat en pakt mot mig.

Att jag befinner mig utanför. Jag är utanför men det kanske har sin naturliga förklaring i att jag är ett extremt besvärligt barn. Kanske tog jag mycket plats, men fick jag den kärlek jag 32

behövde, den som alla barn behöver? Jag respekterar Agneta men jag litar på mina minnen och mina känslor, och det bestående är känslan av att inte bli förstådd och sedd.

Jag är hård i min bedömning av Karin. Har varit tuff mot henne. Med rätta. Hon har betett sig konstigt och knäppt.

Medvetet eller omedvetet. Är man mamma till två små tvillingpojkar ska man inte hårdbanta månad efter månad, år efter år och med en kost bestående av tre kex om dagen. Hon blev naturligtvis sjuk av det här, hade perioder när hon fick utbrott hela tiden, utbrott som liknar den där raketen man stampar och klappar i gång på barnkalas och som ljudmässigt stegras till ett crescendo. Sedan skulle en syndabock hittas och det var oftast jag. Det var nästan en teknik hon hade. Hälften av utbrotten hade hon kunnat avstå ifrån. Jag såg det på henne, det var överspel.

Tyvärr har jag skaffat mig samma ovana, tagit över detta missklädsamma och kan ibland kosta på mig att svina. Men precis som för Karin sker dessa utbrott endast bland förtrogna, och det jag blir hysterisk över är ofta saker som inte äger någon högre halt. Är det något som jag verkligen blir upprörd över, något livsnödvändigt, då har jag inte tid med de hysteriska utbrotten. Då måste jag ta itu med att lösa problemet i stället.

Jag tror det var på samma vis med Karin. Hon valde sina hysteriska utbrott. Richard har inte alls det här. Han är tyst.

Den sista gången som hon hårdbantar på Preludin är jag sex år och hon är uppe dygnet runt. Hon äter torftiga kex och utbrotten kommer allt oftare, hon kan inte styra dem. Bristen på näring leder till kalkbrist och det kliar på hennes kropp så att hon blir alldeles galen. Åke försökte få henne att äta ordentligt och så här i efterhand är det obegripligt att hon inte tog honom till hjälp, han 33

som elitidrottsman var ju kostexpert. Hon var till slut helt sönderkliad, och när Åke och hon gick ute på stan stirrade man på henne. Någon gång fälldes till och med kommentarer som antydde att Åke skulle vara en hustrumisshandlare.

Bilden jag ser framför mig när hon får de där utbrotten är att hon står helt hjälplös och skriker tills Åke kommer och håller om henne och säger Kajsa, Kajsa, som han kallade henne.

Karin säger: ”Jag orkar inte med honom, jag orkar inte med honom.” Det är mig hon syftar på. Jag ser hur Åke kramar henne i sin trygga, tränade torso, och hur jag springer till linneskåpet och hämtar en näsduk som jag håller fram till Karin.

Det där hände inte en, inte tio utan hundra gånger. Den där lilla pojken som står där framför de vuxna och försöker hjälpa till eller söker förlåtelse har jag har använt mig av i mina uppsättningar. I Fadren har jag till exempel lagt in en liten ryttmästare bredvid den vuxne och i Maskeraden är det jag, Thorsten som liten, som är Gustav III:s son. Och den nakna kvinnan som figurerar i några av mina föreställningar är förstås mamma Karin. Åke Gullberg kunde varit mannen som tog platsen som vår styvfar, men som inte gjorde det. Man skulle kunna säga att Karin blev både mamma och pappa. Min egen far fanns ju inte där, och jag tror att Karin alltid drömde om det liv hon och han aldrig fick tillsammans. M’Barek var den stora passionen.

Det är i sorgen över den förlorade kärleken som jag växer upp, drömmen om det liv Karin skulle kunna ha levt. När den stora kärleken inte är där lever hon ut sina drömmar om teatern genom mig i stället.

en annan bild Agneta Brewster, kusin

Jag tror att Thorsten berättat historien om sin barndom så många gånger att han själv tror på den, den är hans sanning.

Det är ju lättare att rättfärdiga sitt missbruk om han har haft en hemsk barndom, men jag tror att hans missbruk, i alla fall från början, var en självmedicinering för den diagnos han aldrig fick.

Hans bild av barndomen är mörk, och Karin kan inte ha haft det lätt som ensamstående mamma till tvillingar. Hon kunde bara vara hemma med dem i ett halvår, sedan var hon tvungen att börja arbeta igen. Ekonomin tillät inget annat.

Tänk att ta hand om två spädbarn helt ensam. Jag minns ett tillfälle när Karin inte hade sovit på flera dygn och ringde till min mamma, sin syster Sigrid, så att hon fick åka över och ta hand om pojkarna. Då sov Karin i 48 timmar, så slut var hon.

Thorsten var dessutom en utagerande, uppmärksamhetskrävande unge. Fantastiskt rolig och underhållande, men riktigt jobbig och vild också. Han spelade teater redan när de bodde i Aspudden. Lägenheten låg i bottenplan och när man kom in i hallen var det som två trappsteg ner. Där hade Karin hängt ett draperi – hon hade draperi innanför dörren var hon än bodde – det blev Thorstens första scen. Han stod bakom draperiet och fixade och höll på och sedan drog han bort det och 35

tvingade alla som var där att titta. Bland annat älskade han Thore Skogman och sjöng gärna hans sång ”Jag längtar tillbaka till fornstora dar när en tös var en tös och en karl var en karl”. Han var så himla gullig, och ”r:en” hans skorrade långt ner i halsen eftersom han lärt sig prata när han var i Småland som sommarbarn.

När pojkarna blev äldre var det ofta öppet hus hemma hos Karin. Hon brukade baka hastbullar till dem, en plåt med 50 stycken bullar i formar. Ändå sa det bara slurp när tio kompisar till Thorsten eller Richard satte i sig alla.

En sommar när jag var tjugotvå år och nybliven mamma blev Thorsten hemskickad från kollo. Det tycker jag är ganska hemskt. De borde väl kunna ta hand om barnen? När jag hämtade den tolvåriga Thorsten såg man i kroppen på honom hur ledsen han var. Men vi fick ett par fina veckor tillsammans och jag har alltid upplevt att vi är väldigt nära varandra. Thorsten säger själv att jag var hans mamma, bästa vän och kompis. Och det var nog precis så som vår relation var.

Nu ser jag honom inte så ofta längre. Det händer att han ringer ibland. Ofta vid märkliga tider. En gång ringde han till exempel på min dörr klockan halv fem på morgonen för då hade han åkt taxi, och längre än till Solna räckte inte pengarna. Då sa han bara: ”Hej Agneta, jag tänkte komma in och dricka en kopp kaffe med dig.” Och han kommer undan med det, man älskar honom, men han är ju inte klok!

Ofta när han kommer numera är han sentimental. Då vill han titta på bilder. Och så frågar han alltid om jag har träffat hans flickor. Felice och Happy. Och om jag säger att det var ett tag sedan, då säger han till mig att jag måste ringa dem. Det är som om han inte kan ta den kontakten själv längre, som om han lever på kontakten genom mig.

Men när det kommer till Thorstens skådespeleri vill jag 36

framhålla att han är en briljant komediant, så gräsligt rolig.

Han är otroligt duktig både som regissör och skådespelare i alla dessa tunga dramer och roller, men när han spelar fars …

Jag skrattar så jag kissar på mig! När jag går på Dramaten och ser Thorsten på scen, fastän det kan vara hur allvarligt som helst, så kommer det alltid ett tillfälle när jag bryter ihop av skratt. Det kan till exempel vara när han ska byta plats på scenen samtidigt som någon annan agerar. Och så vet han att jag sitter i salongen och gör en min som bara jag uppfattar, och då brister jag.

Folk tror väl att jag är galen, men det bryr jag mig inte om.

Jag ser att Thorsten ser och hör mig. Och jag älskar att han gör detta för mig. När vi ses nu för tiden håller han alltid på och gör små figurer och roar mig. Då är han gamla Thorsten, den kille han var innan allt blev så besvärligt.

Karin och Åke var och tittade på alla Thorstens föreställningar, och följde hans karriär väldigt nära. När det började gå illa för Thorsten var Karin helt förstörd. Jag tror att hon till slut inte ville leva längre. Hon kämpade mot cancern i början, men sedan gav hon upp. Hon har gråtit så mycket över sina pojkar, och speciellt över Thorsten. Det var en stor tragedi att det skulle bli som det blev.

För mig kommer Karin alltid vara min ”Botti”. Hon var värmen och kärleksfullheten och hon ställde alltid upp, fanns alltid där och kom med goda råd. Vi hade en fantastisk relation.

Hon hade också en fantastisk relation till mina barn. Vad än Thorsten säger om Karin så var hon ju en underbar farmor till Richards och Thorstens barn. Felice och Happy har varit med Karin och Åke på landet i två veckor om året, från att de varit blöjbarn. Där spelades det teater, sjöngs sånger och lästes sagor.

Botti är den mest kärleksfulla och omtänksamma person jag har känt i mitt liv.

www.bookmarkforlag.se