9789177011422

M ag g i e N e l s o n Argonauterna

Maggie Nelson

Argo naut erna Översättning av Karin Lindeqvist

6

O K T O B E R 20 07. Santa Ana-vindarna river loss eukalyptus­

trädens bark i långa vita strimlor. En vän och jag trotsar faran och äter lunch utomhus, under den föreslår hon att jag t­ atuerar S VÅ R FÅ NG A D på knogarna som en påminnelse om de möjliga frukterna av en sådan pose. I stället kommer orden Jag älskar dig forsande ur munnen på mig i en besvärjelse första gången du knullar mig i arslet, mitt ansikte pressat mot betonggolvet i din fuktiga och charmiga ungkarlslya. Du hade Molloy bredvid sängen och en hög med kukar i en skuggig, oanvänd duschkabin. Kan det bli mycket bättre? Vad gillar du? frågade du, och väntade sedan kvar på svaret.

Innan vi träffades hade jag tillbringat en livstid trogen Wittgensteins tanke att det outtryckbara är inneslutet – outtryckbart! – i det uttryckta. Denna tanke får mindre sändningstid än hans mer vördnadsfulla Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga, men den är, tycker jag, den djupare tanken.

Paradoxen i den är, alldeles bokstavligt, varför jag skriver, eller anledningen till att jag känner mig kapabel att fortsätta skriva.

För den ger inte näring åt eller ökar den ångest en kan känna inför oförmågan att, i ord, uttrycka det som undflyr dem. Den straffar inte vad som kan bli sagt för vad som, per definition, inte kan bli det. Inte heller spelar den över genom att mima en hopsnörd strupe: Si, vad skulle jag säga, vore orden tillräckligt bra. Ord är tillräckligt bra.

7

Det är fåfängt att klandra nätet för dess hål, konstaterar min uppslagsbok.

På detta sätt kan du ha såväl din tomma kyrka med rensopat jordgolv, som ditt spektakulära, målade glasfönster glimmande vid katedralens taksparre. För ingenting du säger kan sabba utrymmet för Gud. Jag har förklarat det här någon annanstans. Men jag försöker säga något annorlunda nu.

Det dröjde inte länge förrän jag förstod att du hade tillbringat en livstid lika trogen övertygelsen att ord inte är tillräckligt bra.

Inte bara inte tillräckligt bra, utan de fräter på allt som är gott, allt som är verkligt, allt som flödar fritt. Vi argumenterade och argumenterade om saken, fyllda med hetta, inte illvilja. När vi väl benämnt något, sa du, kan vi aldrig uppfatta det på samma sätt igen. Allt som är onämnbart faller bort, går förlorat, blir mördat. Du kallade det våra sinnens formpressfunktion. Du sa att du visste detta inte genom att ha undvikit språket, utan genom att ha gått helt upp i det på filmduken, i samtal, på scen, på boksidan. Jag argumenterade i linje med Thomas Jefferson och kyrkorna – för överflöd, för kalejdoskopisk förändring, för överdrift. Jag insisterade på att ord gör mer än benämner. Jag läste högt för dig ur inledningen till Filosofiska undersökningar.

Häll, skrek jag, häll!

Ett tag trodde jag att jag hade vunnit. Du medgav att det kunde finnas en okej människa, ett okej mänskligt djur, även om det mänskliga djuret använde språk, även om dess språkanvändning på något sätt definierade dess mänsklighet – även om mänsklighet i sig innebar att förstöra och bränna hela den 8

myllrande, dyrbara planeten, tillsammans med dess – vår – framtid.

Men jag förändrades också. Jag tittade med nya ögon på onämnbara saker, eller åtminstone saker som till sitt väsen är fladder, flöde. Jag erkände om igen det sorgliga i vår slutliga utplåning och orättvisan i vårt utplånande av andra. Jag slutade att självbelåtet upprepa Allt som över huvud taget kan tänkas, kan tänkas klart och undrade på nytt, kan allting tänkas.

Och du – vad än du argumenterade för, så mimade du aldrig en hopsnörd strupe. I själva verket var du minst ett varv före mig, med orden strömmande efter dig. Hur skulle jag någonsin kunna komma ikapp (och med det menar jag hur kunde du vilja ha mig?).

En dag eller två efter min kärleksförklaring, nu vild av sårbarhet, skickade jag dig det stycket från Roland Barthes par Roland Barthes – Roland Barthes av Roland Barthes – i vilket Barthes hävdar att subjektet som yttrar frasen »Jag älskar dig« är som »argonauten som förnyar sitt skepp under dess färd utan att ändra dess namn«. Precis som Argos delar kan bli utbytta över tiden, fast båten fortfarande kallas Argo, så måste betydelsen hos frasen »jag älskar dig« förnyas vid varje användning, närhelst den älskande yttrar den, då »det är just kärlekens och språkets uppgift att ge en och samma fras nyanser som är för evigt nya«.

Jag tyckte stycket var romantiskt. Du uppfattade det som en möjlig dementi. Sett i efterhand antar jag att det var både och.

Du har punkterat min ensamhet, sa jag till dig. Det hade varit en användbar ensamhet, konstruerad som den nu var, runt en nyfunnen nykterhet, långa promenader till och från K F U K på 9

Ludvig Wittgen­ stein

Hollywoods sjabbiga, bougainvilleabeströdda bakgator, kvälls­ turer upp och ner längs Mulholland Drive för att slå ihjäl de långa nätterna och, så klart, maniska utbrott av skrivande, där jag lärde mig att inte rikta mig till någon. Men det var dags att den punkterades. Jag känner att jag kan ge dig allt utan att ge bort mig själv, viskade jag i din källarsäng. Om en sköter sin ensamhet rätt, är detta belöningen.

Några månader senare tillbringade vi julen tillsammans på ett hotell i centrala San Francisco. Jag hade bokat rummet åt oss på nätet, i förhoppningen att det faktum att jag bokade rummet och vår tid i rummet skulle få dig att älska mig för alltid. Det visade sig vara ett sådant hotell som är billigt att boka eftersom det genomgår en förbluffande våldsam renovering och eftersom det låg mitt i den sönderknarkade stadsdelen Tenderloin. Strunt samma – vi hade andra saker att ägna oss åt. Solen silade in genom de billiga persiennerna, som knappt dolde byggnadsarbetarna som hamrade på utanför medan vi ägnade oss åt vårt. Döda mig inte bara, sa jag när du, leende, tog av dig läderbältet.

Efter Barthes försökte jag igen, denna gång med ett stycke ur en dikt av Michael Ondaatje: Kysser magen kysser din ärrade hudbåt. Historien är vad du färdades på och tar med dig Vi har båda fått våra magar kyssta av främlingar för den andra 10

och för min del välsignar jag var och en som kysste dig där

Jag skickade stycket inte därför att jag på något vis hade uppnått dess sinnesfrid. Jag skickade det i förhoppningen att jag en dag kanske skulle – att en dag kanske min svartsjuka skulle dämpas och jag skulle kunna se namnen och bilderna som andra ristat in i din hud utan disjunktion eller avsmak. (Alldeles i början gjorde vi ett romantiskt besök hos dr Tattoff på Wilshire Boulevard, båda två fnissiga av lycka vid tanken på att nollställa ditt förflutnas konto. Vi gick därifrån förtvivlade över priset, över att det var osannolikt att vi någonsin skulle få bort bläcket helt.)

Efter lunch tar min vän, hon som föreslog SVÅ R FÅ NGA D tatueringen, med mig till sitt kontor där hon erbjuder sig att googla dig å mina vägnar. Hon ska kolla om nätet kan avslöja vilket pronomen du föredrar, för trots eller beroende på det faktum att vi tillbringar varje ledig stund tillsammans i sängen och redan har börjat prata om att flytta ihop, kan jag inte förmå mig att fråga. I stället har jag blivit en snabbstudie i pronomenundvikande. Tricket är att träna öronen att inte bry sig om att de hör en persons namn om och om igen. Du måste lära dig att söka skydd i grammatiska återvändsgränder, vila i en orgie av specificitet. Du måste lära dig att tolerera en punkt bortom de Två, i just den stund när du försöker beskriva ett förhållande – ett giftermål, till och med. Giftermål är motsatsen till ett par. Det finns inte längre binära maskiner: fråga-svar, maskulin-feminin, människa-djur och så vidare. Detta skulle kunna vara vad ett samtal är – helt enkelt konturen av en tillblivelse.

Oavsett hur skicklig en kan ha blivit på sådana samtal, är det än i dag fortfarande snudd på omöjligt för mig att boka flyg­ 11

Giles Deleuze/ Claire Parnet

biljetter eller förhandla med min personalavdelning å våra vägnar utan plötsliga anfall av skam eller förvirring. Det är egentligen inte min skam eller förvirring – det är mer så att jag skäms å den personens vägnar (eller helt enkelt är förbannad), som fortsätter att göra en massa felaktiga antaganden och som måste korrigeras, men som inte kan korrigeras eftersom orden inte är tillräckligt bra.

Hur kan orden inte vara tillräckligt bra?

Tokkär på golvet i min väns kontor bligar jag upp mot henne när hon scrollar igenom våldsamma mängder av hurtig information jag inte vill se. Jag vill ha den du som ingen annan kan se, den du som är så nära att tredje person aldrig behöver användas. »Kolla, här är ett citat från John Waters, som säger: ›Hon är mycket stilig‹. Så du bör kanske använda ›hon‹. Jag menar, det är ju John Waters.« Det var flera år sedan, jag rullar ögonen från golvet. Saker och ting kan ha förändrats.

När du gjorde din butchkompisfilm, By Hook or by Crook, beslöt du och din medförfattare, Silas Howard, att butch­personerna skulle kalla varandra för »han« och »honom«, men i världen utanför, med mataffärer och myndigheter, skulle folk kalla dem »hon« och »henne«. Poängen var inte att om bara världen utanför fick lära sig det rätta angående de pronomina som personerna föredrog, så skulle allt bli superduper. För om de utomstående kallade figurerna för »han«, skulle det vara ett annat slags han. Orden förändras beroende på vem som uttalar dem, det finns ingen bot. Lösningen är inte bara att mynta nya ord (boi, cis-könad, andro-fag) och sedan sätta i gång och reifiera deras betydelser (fast det givetvis ligger makt och pragmatism i det). En måste också bli medveten om mängden möjliga användningar, möjliga kontexter, vingarna som varje 12

ord kan flyga med. Som när du viskar: Du är bara ett hål, låt mig fylla dig. Som när jag säger make.

Kort efter att vi blivit tillsammans var vi bortbjudna på middag och en (förmodat strejt, eller åtminstone strejt gift) kvinna, som känt Harry ett tag, vände sig till mig och sa: »Så, har du varit tillsammans med andra kvinnor tidigare, före Harry?« Jag blev bestört. Utan att låta sig avskräckas fortsatte hon: »Strejta damer har alltid tänt på Harry.« Var Harry en kvinna? Var jag en strejt dam? Vad hade tidigare relationer jag haft med »andra kvinnor« gemensamt med den här? Varför måste jag tänka på andra »strejta damer« som tände på min Harry? Var hans sexuella kraft, som jag redan upplevde som enorm, ett slags förtrollning jag drabbats av och som jag skulle vakna ur övergiven, när han drog vidare för att förföra andra? Varför pratade kvinnan som jag knappt kände med mig på det här viset? När skulle Harry komma tillbaka från toaletten?

Det finns människor som blir irriterade av historien om hur Djuna Barnes, i stället för att definiera sig som lesbisk, föredrog att säga att hon »bara älskade Thelma«. Gertrude Stein ska visst ha sagt något liknande, om än inte med just dem orden, om Alice. Jag fattar varför det är frustrerande, politiskt sett, men jag har också alltid tyckt att det är lite romantiskt – det romantiska i att ge en individuell begärsupplevelse företräde framför en kategorimässig. Historien påminner om konsthistorikern T. J. Clarks försvar av sitt intresse för 1700-talsmålaren Nicolas Poussin inför tänkta interlokutörer: »Att kalla ett intresse för Poussin nostalgiskt eller elitistiskt är som att kalla det intresse man har för, säg, den person som betyder mest för en ›hetero(eller homo-)sexistiskt‹, eller ›exkluderande‹ eller ›äganderättsbetonat‹. Visst, det kan stämma: det kan vara de ungefärliga parametrarna, beklagansvärt nog. Men intresset i sig kan ändå 13

vara mer komplett och mänskligt – kan ändå innehålla mera av mänsklig potential och medkänsla – än intressen obesmittade av alla sådana affekter eller tvång.« Här, som på andra håll, ger föroreningen djup snarare än diskvalificerar.

Dessutom vet alla att Barnes och Stein hade relationer med kvinnor förutom Thelma och Alice. Alice visste, hon med: hon blev uppenbarligen så svartsjuk att när hon fick reda på att Steins tidiga roman Q. E . D. var den kodade historien om en kärlekstriangel som inkluderade Stein och en viss May ­Bookstaver, då hittade Alice – som också var Steins redaktör och maskinskriverska – på en massa intrikata sätt att få bort orden May eller may överallt när hon skrev ut Steins Mediterande strofer på nytt, hädanefter ofrivilligt ett samarbetsprojekt.

Fram emot februari körde jag runt i staden och tittade på lägenhet efter lägenhet, och försökte hitta en som var stor nog för oss och din son, som jag inte hade träffat än. Så småningom hittade vi ett hus på en kulle med skinande, mörka trägolv, utsikt över ett berg och för hög hyra. Dagen vi fick nycklarna låg vi med varandra i ett anfall av lättsinne på en tunn filt på trägolvet i det som skulle bli vårt första sovrum.

Den utsikten. Det må ha varit en hög risiga busksnår med en grumlig damm på toppen, men under två år var det vårt berg.

Och så, utan vidare, vek jag din sons tvätt. Han hade just fyllt tre. Sådana små strumpor! Vilka små underkläder! Jag förundras över dem, kokar varje morgon ljummen choklad åt honom med så mycket pulver som ryms i kanten på en nagel, och leker Stupad soldat med honom i timmar. I Stupad soldat skulle han falla ihop i hela sin utrustning – paljetterad ringbrynjehuva, svärd, slida, en lem skadad i striden, omlindad med en scarf. Jag var den goda Blå häxan som skulle strö läkestoft över 14

honom för att väcka honom till liv igen. Jag hade en tvilling som var elak, den elaka tvillingen hade dräpt honom med sitt giftiga blå pulver. Men nu kom jag för att göra honom frisk.

Han låg där orörlig, ögonen slutna, med det svagaste leende i ansiktet, medan jag reciterade min monolog: Men var kan den här soldaten ha kommit ifrån? Hur har han hamnat så långt hemifrån? Är han svårt sårad? Kommer han att vara godsint eller ondsint när han vaknar? Kommer han att förstå att jag är god, eller kommer han att missta mig för min elaka tvilling? Vad kan jag säga som väcker honom till liv igen?

Under den hösten började gula J A T I L L P R O P 8- skyltar dyka upp lite överallt. Särskilt uppseendeväckande var de som var nerstuckna i ett för övrigt kalt och vackert berg jag passerade dagligen på väg till jobbet. Skylten föreställde fyra streckfigurer som sträckte händerna mot himlen i en glädje­ paroxysm – hetero­normativitetens glädje, antar jag, här markerad av det faktum att en av streckfigurerna var försedd med en triangelkjol. (Vad är den där triangeln, förresten? Min mutta?)

SK Y DDA K A L I ­F OR N I E NS BA R N! tjoade streckfigurerna.

Varje gång jag gick förbi skylten, nerstucken i det oskyldiga berget, tänkte jag på Catherine Opies Self-Portrait / Cutting från 1993, där Opie har fotograferat sin rygg med en teckning av ett hus och två streckfigurskvinnor som håller varandra i handen (två triangelkjolar!) inristad, tillsammans med en sol, ett moln och två fåglar. Hon tog bilden när teckningen fortfarande droppade blod. »Opie, som nyligen gjort slut med sin partner, längtade vid den tiden efter att bilda familj och bilden utstrålar de smärtsamma motsättningarna som ligger i denna önskan«, förklarar Art in America.

Jag fattar inte, sa jag till Harry. Vem vill ha en version av Prop 8-affischen, fast med två triangelkjolar?

15

Eileen Myles

Cathy kanske vill det, sa Harry med en axelryckning.

Jag skrev en gång en bok om domesticitet i vissa bögars (Ashbery, Schuyler) och några kvinnors (Mayer, Notley) poesi. Jag skrev den boken när jag bodde i New York i en pytteliten, alltför varm vindsvåning vid en genomfartsled i Brooklyn, understruken av F- linjen. Jag hade en oanvändbar spis, full med förstenade muslortar, ett kylskåp som var tomt så när som på ett par öl och några yoghurt-jordnöt-honungBalance-bars, en futon på en plywoodskiva vingligt placerad på mjölkbackar som säng och ett golv som jag kunde höra Seuppfördörrarnadörrarnastängs genom, morgon, middag och kväll. Jag tillbringade ungefär sju timmar per dygn i den lägenheten, liggande i sängen. Om ens det. För det mesta sov jag någon annanstans. Jag skrev det mesta jag skrev och läste det mesta jag läste ute bland folk, precis som jag skriver detta ute bland folk nu.

Jag var så nöjd med att hyra i New York under så lång tid eftersom att hyra – eller åtminstone sättet som jag hyrde på, vilket innebar att jag aldrig lyfte ett finger för att förbättra min omgivning – tillåter dig att låta saker bokstavligen falla sönder omkring dig. Sedan, när det blir för mycket, flyttar du bara.

Susan Fraiman

Många feminister har förespråkat nermonterandet av det dome­stiska som en särskild, till sin natur kvinnlig sfär och ett upp­värderande av domesticitet som en etik, en affekt, en estetik och en offentlighet. Jag är inte säker på vad exakt denna uppvärdering skulle innebära, men jag tror att jag var ute efter något liknande i min bok. Men redan då misstänkte jag att jag gjorde detta eftersom jag inte hade någon domestik, och jag trivdes med det.

* 16

Jag gillade Stupad soldat, för den gav mig tid att lära känna din sons ansikte i stum vila: stora, mandelformade ögon, en hud som just började få fräknar. Och uppenbarligen fann han någon hittills okänd, avslappnad njutning i att bara ligga där, skyddad av sin fantasirustning, medan en i det närmaste obekant person, som snabbt höll på att bli en del av familjen, lyfte upp lem efter lem och vände och vred på dem för att försöka hitta såret.

För inte så länge sedan kom en vän hem till oss och plockade ner en mugg till sitt kaffe, en mugg som var en present från min mamma. Det är en av de där muggarna du kan köpa på nätet från Snapfish med ett foto du själv valt tryckt utanpå. Jag blev förfärad när jag fick den, men den är den största muggen vi äger, så vi har kvar den ifall någon skulle bli sugen på en balja varm mjölk eller något sådant.

Wow, sa min vän och fyllde den. Jag har aldrig sett något så heteronormativt i hela mitt liv.

Fotot på muggen föreställer min familj och mig, uppklädda för att gå och se julföreställningen av Nötknäpparen – en ritual som var viktig för mamma när jag var liten flicka och som vi har återupptagit med henne nu när det finns barn i mitt liv.

På kortet är jag i sjunde månaden med vad som kommer att bli Iggy, och har en högt uppsatt hästsvans och en leopardmönstrad klänning. Harry och hans son är mycket stiliga i matchande mörka kostymer. Vi står framför öppna spisen i mammas hus och det hänger julstrumpor med monogram på den. Vi ser lyckliga ut.

Men vad är det med den som är heteronormativitetens essens?

Att min mamma gjorde muggen via en så fjantig tjänst som Snapfish? Att vi uppenbarligen deltar, eller finner oss i att delta, i en lång tradition av familjer som blir fotograferade 17

vid helgerna i sina finkläder? Att mamma gjorde muggen åt mig, delvis för att visa att hon erkänner och accepterar min stam som familj? Hur är det med min graviditet – är den heteronormativ till sin natur? Eller är den förmodade motsättningen mellan queerhet och fortplantning (eller, för att vara mer exakt, moderskap) mer ett reaktionärt anammande av hur saker och ting har blivit för queera, snarare än ett tecken på någon ontologisk sanning? När fler queera skaffar barn, kommer den förmodade motsättningen bara vittra sönder?

Kommer du att sakna den?

Finns det någonting queert i graviditetens själva natur, i så måtto att den fullständigt förändrar ens »normala« tillstånd och skapar en fundamental intimitet med – och fundamental alienation från – ens egen kropp? Hur kan en upplevelse så djupt märklig och vild och transformerande också symbolisera eller iscensätta den yttersta konformiteten? Eller är det bara ytterligare ett sätt att diskvalificera allt som är för nära förknippat med det kvinnliga djuret från det privilegierade begreppet (i detta fall icke-konformitet eller radikalitet)? Vad betyder det att Harry varken är man eller kvinna? Jag är en specialare – en »två för en«, förklarar hans rollfigur Valentine i By Hook or by Crook.

Judith Butler

När eller hur efterbildar nya släktskapssystem äldre kärnfamiljs­ arrangemang och när eller hur omförhandlar de dem radikalt på sätt som utgör en omvärdering av släktskap? Hur kan du avgöra det? Eller, snarare, vem kan avgöra det? Säg åt din flickvän att hitta en annan unge att leka mamma, pappa, barn med, sa ditt ex, när vi precis hade flyttat ihop.

Att liera sig med det reala samtidigt som en låter påskina att andra håller på och leker, approximerar eller efterliknar något kan kännas bra. Men alla fixa anspråk på det reala, i synnerhet 18

när det gäller en identitet, har också ett finger med i psykosen.

Om en man som tror att han är kung är galen, är en kung som tror att han är kung inte mindre galen.

Jacques Lacan

Det är kanske därför som psykologen Donald W. Winnicotts tankar om att »känna sig verklig« är så gripande för mig. En kan sträva efter att känna sig verklig, en kan hjälpa andra att känna sig verkliga och en kan själv känna sig verklig – en känsla som Winnicott beskriver som den samlade, primära upplevelsen av att vara vid liv, »livet i kroppens vävnader och de kroppsliga funktionernas utövande, inklusive hjärtats ­arbete och andningen«, som gör spontana gester möjliga. För Winnicott är att känna sig verklig inte en reaktiv respons på externa stimuli, och inte heller är det en identitet. Det är en upplevelse – en upplevelse som sprider sig. Bland mycket annat får den en att vilja leva.

Vissa människor finner njutning i att liera sig med en identitet, som i You make me feel like a natural woman – Du får mig att känna mig som en naturlig kvinna – som blivit berömt genom Aretha Franklin och, senare, genom Judith Butler, som fokuserade på instabiliteten skapad av liknelsen. Men det kan också finnas en fasa i att göra det, för att inte tala om en omöjlighet.

Det är inte möjligt att leva tjugofyra timmar om dagen, genomsyrad av en omedelbar medvetenhet om ens kön. Genuskodad självmedvetenhet är, barmhärtigt nog, fladdrig till sin karaktär.

En vän säger att han tänker på genus som en färg. Genus har faktiskt en viss ontologisk obestämbarhet gemensam med färg: det är inte helt korrekt att säga att ett objekt är en färg, och inte heller att objektet har en färg. Kontexten förändrar den också: alla katter är grå, och så vidare. Färg är heller inte precis viljebetingat. Men ingen av dessa formuleringar innebär att objektet i fråga är färglöst.

19

Denise Riley

Judith Butler

Felläsningen [av Genustrubbel] är något i den här stilen: Jag kan stiga upp på morgonen, titta i garderoben och bestämma mig för vilket genus jag vill vara i dag. Jag kan ta fram ett klädesplagg och ändra genus: styla det; och senare den kvällen kan jag ändra det igen och vara något radikalt annat, så att resultatet blir någonting i stil med kommodifieringen av genus, och tanken att jag antar ett genus i konsumistisk anda. […] När hela min poäng var att själva subjektsformeringen, själva formeringen av personer förutsätter genus på ett speciellt sätt – att genus inte är något som går att välja och att »performativitet« inte är ett radikalt val och det är inte voluntarism. […] Performativitet har att göra med repetition, mycket ofta med repetition av förtryckande och smärtsamma genusnormer i syfte att tvinga dem att anta nya betydelser. Detta är inte frihet, utan en fråga om hur en kan bearbeta fällan som en oundvikligen sitter i.

Du borde beställa en mugg till svar, reflekterade min vän medan hon drack sitt kaffe. Vad säger du om en med Iggys huvud när det kommer ut, i all sin blodiga härlighet? (Jag hade tidigare under dagen berättat att jag var lite vagt sårad över att mamma inte hade velat titta på mina förlossningsfoton. Harry påminde mig då om att få människor någonsin vill titta på andras förlossningsfoton, i alla fall de mer detaljerade. Och jag var tvungen att erkänna att mina tidigare känslor inför andra människors förlossningsfoton bekräftade sanningen i den förklaringen. Men i min postpartumdimma kände jag att det var en sådan prestation att föda Iggy, och mamma gillar väl att vara stolt över mina prestationer? Hon laminerade för Guds skull sidan i New York Times där jag omnämndes som mottagare av Guggenheimstipendiet. Oförmögen att kasta Guggenheim-underlägget (otacksamhet), men utan att veta vad jag skulle göra med det, har jag sedan placerat det under Iggys barnstol för att fånga upp maten som strömmar neråt.

Med tanke på att stipendiet till stor del betalade för hans 20

konception upplever jag en diffus känsla av rättvisa varje gång jag torkar bort munsbitar av vetekuddar eller broccolibuketter från den.)

Under våra första räder som par rodnade jag mycket, kände mig snurrig av lycka och var oförmögen att hantera det nära på exploderande faktumet att jag uppenbarligen hade fått allt jag någonsin hade önskat, allt som fanns att få. Stilig, briljant, rapp, välartikulerad, kraftfull, du. Vi tillbringade timme efter timme på den röda soffan, fnissande. Lyckopolisen kommer att komma och arrestera oss om vi fortsätter så här. Arrestera oss för vår lycka.

Tänk om där jag är, är vad jag behöver? Innan dig hade jag alltid tänkt på detta mantra som ett sätt att försona sig med någon skit eller till och med en katastrofsituation. Jag kunde aldrig föreställa mig att det kunde vara tillämpligt på glädje också.

Deborah Hay

I The Cancer Journals rasar Audre Lorde mot det imperativ till optimism och lycka som hon mötte inom den medicinska diskursen runt bröstcancer. »Kämpade jag verkligen mot ökning­en av strålning, rasism, kvinnomord, kemisk inblandning i vår mat, miljöförstörelse och övergreppen på och den mentala nedbrytningen av våra unga, enbart för att undvika min första och främsta plikt – att vara lycklig?« – skriver Lorde. »Vi ska söka ›lyckan‹ i stället för sund mat, ren luft och en chans att överleva här på jorden! Som om lyckan skulle kunna skydda oss från profithajarnas härjningar.« Lycka är inget skydd och absolut inte en plikt. Friheten att vara lycklig begränsar mänsklig frihet om du inte är fri att vara lycklig. Men en kan göra endera friheten till en vana, och bara du vet vilken du har valt.

21

Sara Ahmed

*

Mary och George Oppens bröllopshistoria är en av de historier om enbart strejta personer som jag känner till där äktenskapet blir mer romantiskt för att det är fingerat. Det här är deras historia: En kväll år 1926 gick Mary ut med George, som hon bara kände en smula från collegets poesikurs. Som Mary minns det: »Han kom och hämtade mig i sin rumskamrats T- Ford och vi körde ut på landet, vi satt och pratade, älskade, och pratade tills det blev morgon. […] Vi pratade som vi aldrig hade pratat förut, det vällde fram.« När de återvände till sina studenthem på morgonen, fick de reda på att Mary hade blivit relegerad och att George var avstängd. Då gav de sig av tillsammans och liftade längs vägarna.

Innan hon träffade George hade Mary starkt tagit avstånd från äktenskapet, som hon ansåg var en »katastrofal fälla«. Men hon visste också att när de reste tillsammans utan att vara gifta riskerade hon och George att hamna i klammeri med rättvisan, genom »Mann Act« – en av de många lagar i USA : s historia som, efter vad som sas, hade stiftats för att bekämpa otvetydigt negativa saker som sexslaveri, men som i verkligheten har använts för att trakassera alla vars relationer staten bedömer vara »omoraliska«.

Så 1927 gifte sig Mary. Här är hennes berättelse om den dagen: Trots att det var min fasta övertygelse att mitt förhållande med George inte var en statsangelägenhet, skrämdes vi av hotet att hamna i fängelse under resan, så vi åkte till Dallas för att gifta oss. En flicka vi träffade gav mig sin purpurfärgade sammetsklänning, hennes pojkvän gav oss en halvflaska gin.

George hade på sig ett par säckiga golfbyxor som tillhörde hans rumskamrat från college, dock drack vi inte ginen. Vi köpte en ring för tio cent och gick till det fula tingshuset i röd sandsten som fortfarande finns kvar i Dallas. Vi uppgav mitt 22

namn, Mary Colby, och namnet som George använde, »David Verdi«, eftersom han var på flykt från sin far.

Och så gifter sig Mary Colby med David Verdi, men hon gifter sig egentligen aldrig med George Oppen. De överlistar staten, liksom Georges förmögna familj (som vid det här laget hade anlitat en privatdeckare för att hitta dem). Denna list blir en ljusstrimma som silar in i deras hem de följande femtiosju åren.

Femtiosju år av att förvirra paradigmet. Med bravur.

Jag har länge känt till galningar och kungar, jag har länge känt till känslan av verklighet. Jag har länge varit lycklig nog att känna mig verklig, hur tillplattad jag än blivit eller vilka depressioner jag än råkat ut för. Och jag har länge känt till att queerstolthetens ögonblick är vägran att skambelägga dig själv när du bevittnar hur den andra skäms för dig.

Så, varför stack ditt ex gliring om att leka mamma, pappa, barn så intensivt?

Ibland måste en veta någonting många gånger om. Ibland glömmer en, och kommer sedan ihåg. Och sedan glömmer och sedan minns. Och sedan glömmer igen.

Som med kunskap, så ock med närvaro.

Om spädbarnet kunde prata med sin mamma, säger Winnicott, skulle det kanske säga följande: Jag hittar dig; Du överlever vad jag gör mot dig när jag känner igen dig som inte-jag; Jag använder dig; Jag glömmer dig; 23

Sara Ahmed

Men du minns mig; Jag fortsätter glömma; Jag förlorar dig; Jag är ledsen.

Winnicotts föreställning om »tillräckligt bra« modrande möts av förnyat intresse just nu. Du kan hitta den överallt – från i mammabloggar till i Alison Bechdels serieroman Are You My Mother? till i mängder av kritisk teori. (En av denna boks titlar, i ett alternativt universum: Varför Winnicott nu?)

Trots hans popularitet kan du emellertid inte visa upp någon respektingivande flervolymsutgåva med titeln D. W. Winnicotts samlade arbeten. Hans arbeten går bara att hitta i små stycken – stycken som har kontaminerats av deras relationer till faktiska, pladdrande mammor, eller av i övrigt populärkulturella publiceringsställen, vilket förhindrar ett okomplicerat upphöjande av Winnicott till psykologisk tungviktare. I slutet av en samling hittar jag följande källor till essäerna som ingår i den: ett föredrag för Lekskoleförbundet i Storbritannien och Nordirland, BBC: s sändningar för mammor, frågor och svar från ett BBC- program kallat Kvinnotimmen, konferenser om amning, föreläsningar för barnmorskor och »insändare«.

Elizabeth Weed

Sådana anspråkslösa, kontaminerade källor är säkerligen delvis orsaken till att Winnicott under Iggys första levnadsår var den enda barnpsykolog som var intressant eller relevant för mig. Kleins morbida spädbarnssadism och onda bröst, Freuds storsäljande oidipala saga och belastade fort / da. Lacans klumpi­ga Imaginära och Symboliska – plötsligt verkade inte någon av dem vanvördig nog att beskriva situationen att vara ett spädbarn, att ta hand om ett spädbarn. Berättar kastration och Fallosen den djupa Sanningen om den västerländska kulturen eller bara sanningen om hur saker och ting är och kanske 24

inte alltid måste vara? Det gör mig förvånad och skamsen att tänka på att jag i åratal tyckte att sådana frågor inte bara var begripliga, utan fängslande.

Ställd inför sådan fallocentrisk allvarlighet, märker jag att jag glider över i ett olydigt antitolkningshumör. I stället för en konstens hermeneutik behöver vi ett konstens Eroticon. Men även en erotik känns för tung. Jag vill inte ha en eros, eller en hermeneutik, för min baby. Ingetdera är nog smutsigt, ingetdera är nog uppsluppet.

En av dessa långa eftermiddagar – som sedan dess smält samman till en enda lång eftermiddag – under Iggys spädbarnsår, ser jag honom stanna upp på tröskeln ut till vår bakgård medan han grunnar över vilket spretigt eklöv han först ska krypa i väg till på sitt beslutsamma arméålande vis. Hans mjuka lilla tunga, som alltid är vitaktig i mitten av mjölk, sticker ut ur munnen på honom i mild förväntan, en sköldpadda som tittar fram ur sitt skal. Jag vill pausa här, kanske för alltid, och hylla det korta ögonblicket innan jag ingriper, innan jag måste bli den som eliminerar det olämpliga objektet, eller, om jag kommer för sent, den som måste gräva fram det ur hans mun.

Du, läsare, lever i dag och läser detta därför att någon en gång höll tillräcklig koll på vad din mun utforskade. I förhållande till detta faktum intar Winnicott den relativt osentimentala positionen att vi inte är skyldiga dessa människor (ofta kvinnor, men absolut inte alltid) någonting. Men vi är skyldiga oss själva »ett intellektuellt erkännande av det faktum att ursprungligen var vi (psykologiskt) absolut beroende, och att absolut betyder absolut. Lyckligtvis möttes vi av ordinär hängivenhet«.

25

Susan Sontag

Med ordinär hängivenhet menar Winnicott ordinär hängivenhet. »Det är ett banalt påpekande när jag säger att med hängiven menar jag bara hängiven.« Winnicott är en författare för vilken ordinära ord är tillräckligt bra.

Så snart vi flyttat in tillsammans ställdes vi inför den angelägna uppgiften att skapa ett hem åt din son som skulle kännas överflödande och omslutande – tillräckligt bra – snarare än splittrat eller söndrigt. (Dessa poeticismer kommer från klassikern om genusqueert släktskap, Mom’s House, Dad’s House.) Fast det är inte riktigt sant – vi visste redan innan att vi hade den uppgiften, det var i själva verket en av orsakerna till att vi flyttade så snabbt. Vad som framstod tydligt var den akuta uppgift som jag uttryckligen hade framför mig: att lära mig vara styvförälder. Snacka om en potentiellt konfliktfylld identitet! Min styvpappa hade sina fel, men allt negativt jag sagt om honom har börjat förfölja mig nu när jag förstår vad det innebär att ha den positionen, att has av den.

När du är styvförälder, oavsett hur underbar du är, oavsett hur mycket kärlek du har att ge, oavsett hur mogen eller klok eller framgångsrik eller smart eller ansvarsfull du är, är du strukturellt sårbar för att bli hatad eller mött med förbittring, och det är då inte mycket du kan göra åt det, förutom att stå ut och hålla fast vid att så frön av sunt förnuft och god stämning gentemot all slags jävelskap som kan drabba dig. Och förvänta dig inte något beröm från kulturen, heller. Föräldrar är H ­ allmark-sakrosankta, men styvföräldrar är inkräktare, egoister, tjuvjägare, giftspridare, och så antastar de barn.

Varje gång jag ser ordet styvbarn i en dödsruna, som i »X efter­ lämnar tre barn och två styvbarn«, eller närhelst en vuxen bekant säger något som »Åh, jag kan tyvärr inte komma – jag ska hälsa på min styvpappa i helgen«, eller när kameran sveper 26

över publiken som under olympiaden och speakerrösten säger »Där är X:s styvmamma som hejar på honom«, hoppar mitt hjärta över ett slag, bara av att jag hör familjebandet omtalas offentligt, omtalas positivt.

När jag försöker förstå vad angående min styvpappa som jag är mest bitter över, är det aldrig »han gav mig för mycket kärlek«.

Nej – jag är bitter på honom för att han inte på ett trovärdigt sätt gav intryck av att han var glad för att han levde med min syster och mig (det var han kanske inte), för att inte säga ofta till mig att han älskade mig (återigen, det gjorde han kanske inte – som en självhjälpsbok för styvföräldrar jag beställde i början formulerade det: kärlek är att föredra, men det är inget krav), för att han inte var min pappa, och för att han lämnade oss efter tjugo års äktenskap med vår mamma utan att ta ett ordentligt avsked.

Jag tror du övervärderar vuxnas mogenhet, skrev han till mig i sitt sista brev, ett brev han skickade endast efter att jag hade brutit samman och skrivit till honom först, efter ett år av tystnad.

Hur arg och sårad jag än må ha varit över hans försvinnande, går det inte att förneka att hans iakttagelse var korrekt. Denna portion sanning, serverad i sista stund, blev så småningom början på ett nytt kapitel i mitt vuxna liv, det i vilket jag insåg att ålder inte nödvändigtvis för med sig någonting, utom sig självt. Resten är ens eget val.

Familjen Björn: min styvsons andra favoritlek, vilken utspelade sig i vår morgonsäng. I den här leken var han Baby-Björn, en liten björn med ett talfel som tvingade honom att säga B:n ständigt och jämt ( kusin Evan är busin Bevan, och så vidare). Ibland lekte Baby-Björn hemma med sin björnfamilj 27