HUR KÄNNS PTSD? Traumat gjorde minnet skevt men det jag vet med säkerhet är att traumat omöjligt förvrängt skriken från de som var hos mig. Känslan av ensamhet och utsatthet, lukten från hisshallen, hett te med svartvinbärssmak och handtvålen i mjölk och honungsdoft. Allt det är äkta och har etsat sig fast i mitt minne. Framför allt den motbjudande lukten från handsprit och stanken från rädsla och skam. Minnesfragmenten av hur övertygad jag var om att jag skulle bli frisk. Hjärnskadan var väldigt svår och satt i thalamus, vilket är hjärnans kopplingsstation där nästan alla funktioner passerar. Minnena är verkliga, men efter ett halvt decennium har det visat sig att nästan alla är ur en förvrängd verklighetsuppfattning. En värld, ett parallellt universum där jag är själv. Det är bara jag som minns. Men är det så, att det aldrig existerat eftersom det bara var i mitt huvud? Eller är det bara jag som minns eftersom föräldrarna gick in i ett dissociativt tillstånd? I mitt första liv var världen en helhet. Sedan blev allt kallt. Världen styckades upp och jag föll in mellan de massiva bitarna. DenVerkligaVärlden och SjukhusVärlden var två helt olika universum, de tillhörde de inte samma fysiska existens. Jag började tvivla på hur verklig min egen existens var. Förtvivlan nästlade sig in i tankarna och växte till en oförmåga att lita på någonting eller någon. Hade minnena verkligen tillhört mig eller hade de tillhört en annan Jessica? Jag känner mig galen, en vildros inlåst i sitt eget psyke. Våld och värme. Vad är PTSD egentligen? Hur känns det? Gör du en internetsökning kommer bilder på tappra skadade soldater fram. Texter om mardrömmar och Flashbacks. Men ingenstans står det någonting om hur det faktiskt känns – och jag känner mig galen. Traumat har surrat fast mig vid domen att tillhöra DetFörflutnas penetrerande skrik. Ingenting tycks lugna de intensiva känslorna. Det är kvavt i rummet även om fönstret står på glänt framför hörnskrivbordet. Ögonlocken är sotsminkade och läpparna perfekt rödmålade. Håret är svart och spretigt med gröna slingor i luggen som smeker ner över den vänstra kinden, som för att dölja att vänster sida ens är en del av mig. Runt halsen klämmer ett svart nithalsband åt och jag stryps om jag lutar mig fram. Natalija uttrycker kritik mot min forna psykolog på avdelning 56 i Falun och till kontakterna på Öppenvårdspsykiatrin (ÖVP) i Vansbro, eftersom de alla förbisett – eller ens tänkt tanken på – att göra en utvärdering om huruvida jag led av posttraumatisk stress redan 2008 eller 2009. Istället lämnades jag i flera år under traumats tyngd. DetFörflutna rör sig med en kråkas växlande vingslag och håller mig fängslad vid ångestens vassaste Skam. Ingen tröst tillåts komma in. Ord från de närmsta ekar mot skallbenet. Släpp det där nu. Gå vidare. Det var då, nu är nu. Skärp dig. Men här är sanningens sanning. Många av oss, fler än som anas eller syns på utsidan och som varit med om ett trauma – ett övergrepp, en våldtäkt – slutar aldrig vara med om just den våldtäkten. Den upprepas varje dag och om natten som värst, där mardrömmarna repeteras med obarmhärtighet. Även om PTSD-symtomen efter blivit en del av vardagen känns den fortfarande oberäknelig. Varje andetag blir samma andetag jag tog under våldtäkten den där kalla februarinatten. Varje steg är samma steg jag tog när jag var inlagd
på rehab 2007. Skräcken för sjukhusinläggningen är en spiral där jag sugs ner och minnena snurrar fort, skriker och sliter för att jag ska delta. Traumat gör mig handfängslad för det som varit och det jag egentligen inte kunde göra någonting åt. Det vill även att jag aldrig ska glömma och påminner mig ständigt genom att associera ihop saker från Nuet med händelser från förr. Den påminner mig eftersom när traumat sen händer igen så kanske jag är beredd och kan förhindra utloppet. Hjärnan har befunnit sig i kaosartat tumult så länge att det blivit min personlighet. Natalija harklar och krafsar sig i hårbottnen. Det kliar nog inte men hon får som hon vill – mig mentalt tillbaka på hennes kontor. ”Det finns ju några tidigt registrerade omständigheter som faktiskt indikerar på att du låg i riskzonen att drabbas av PTSD”, säger hon och vevar med handen framför det platta bröstet. Jag nickar instämmande även om jag inte är helt säker på exakt vilka omständigheter hon syftar på. ”Hur en person … hur du bedömde och tolkade både upplevelsen av traumat och din egen reaktion, var en bra förutsägelse till huruvida du skulle utveckla PTSD. Det är så man brukar utvärdera risken i alla fall.” Hon ser mig rakt i ögonen som för att försäkra sig om att jag hänger med. En svag, nästan otydlig rynka blinkar snabbt mellan ögonbrynen. Hon snörper de torra läpparna och låter tungan hastigt löpa längs med dem. ”I och med att dina föräldrar kaosade 2007 och på så vis gjorde traumat av stroken till även ett emotionellt trauma så blev det som en …” Hon river sig över handleden med korta naglar, letar efter rätt ord med tankfull blick. ”… giftpil i din hjärna och din förmåga att tänka klart kring händelsen, vilket ledde till en förvärrad utgångspunkt och posttraumatisk stress.” ”Mm … det kan jag hålla med om”, mumlar jag och ser ner i bordet. Ansiktet känns slät, länsat på känslor även om verkligheten är det motsatta. ”Ja. Sen tror ju jag att dina föräldrar också lider av posttraumatisk stress, vilket inte är ovanligt bland föräldrar som får ett så allvarligt sjukt barn. Men det har ju, enligt vad du berättat, låtit som att de förträngt väldigt mycket.” Hon håller överarmarna tryckta mot överkroppen och gestikulerar enbart med händerna, de ser ut som hennes marionettdockor. Rörelsemönstret känns annorlunda, skört men som om hon försöker bryta sig ur det. ”Jo, det kan man lugnt säga”, svarar jag och ryggar tillbaka. Rösten känns tunn och jag vågar egentligen inte låta den ta plats. Låren hålls tryckta mot varandra och en hetta pulserar i bröstet. Händerna håller jag hårt hopslingrade med varandra, de känns svettiga och stela. ”Jag är den enda i hela familjen som kommer ihåg allt från den tiden.” ”Jo, precis …” Det är tyst en stund. Jag ber obekvämt Natalija att stänga till fönstret eftersom det känns obehagligt att prata om så privata saker med öppet fönster. Hon reser sig med utdragen rörelse, puttar igen fönstret och gnuggar ögonhålorna. De djupa fårorna under ögonen gör så hon ser trött ut, utmattad och sönderarbetad. ”Vill du ha nånting att dricka – vatten?” Jag tackar duktigt ja och känner hur svalget raspar torrt, som om tungan är ett visset löv som vuxit upp från magen. ”Om man utsätts för något som är alldeles för obehagligt och därigenom stressande …”, säger Natalija då hon kommit tillbaka med var sin plastmugg ljummet sjukhusvatten. Hon sätter sig ner, skröplig och liten, ”… så kan sättet man hanterar det på kan vara att man psykologiskt distanserar sig från det. Detta gör man eftersom
stressen då – på kort sikt – minskas. Men priset för det tillvägagångssättet är rätt högt.” ”Jaså? Är det vad mamma och pappa har gjort, alltså?” Mina ögonlock känns tunga under all svart skugga. Jag besvarar Natalijas blick, tar en klunk av det fruktansvärda sjukhusvattnet och ångrar mig genast men sväljer ändå. Sedan ställer jag plastmuggen på bordet i motvillighet att dricka upp det sista. ”Ja, och inte bara dem – utan till viss del du också.” Jag rynkar än en gång på ögonbrynen, blinkar och byter fokus i vilket av hennes ögon jag ska se in i. ”Alltså …” Natalija höjer ena handen åt mitt ansiktsuttryck. Fingertopparna är vitare än resten av handen, som om hon klämt dem tomma på blodcirkulation. ”Jo, eftersom upplevelsen och minnet är distanserat, eller dissocierat som man säger, så är det också omöjligt att processa.” Jag variera mellan att se in i det blå och i det bruna ögat och blir plötsligt osäker om jag pratar med två personer – två Natalija. ”Posttraumatisk stress är alltså inte en ångestsjukdom …”, säger hon och gestikulerar med fingrarna som citationstecken. Armbågarna förblir tryckta mot sidorna av kroppen så att det bara är hennes underarmar som rör på sig. ”… med endast ångest och jobbiga minnen. Det handlar inte om att personen som lider av PTSD vägrar släppa DetFörflutna … Det handlar inte om att personen med PTSD ältar minnen så mycket att den får ångest av det. Istället är det den posttraumatiska stressen som vägrar släppa taget om personen.” Jag nickar med stora rörelser och klotrunda ögon, uppspärrade av nyfikenhet. Jag vill lära mig mer om mig själv, varför jag är som jag är. Äntligen någon som faktiskt sett skillnaden! ”Precis så är det ju.” Jag biter mig i läppen, tänker på alla som deltagit på olika vis i hur jag leddes in i PTSD. Tänderna borras omedvetet ner i det rosa köttet under tiden som jag sugs bort från rummet in i de onda ord som piskat. Kom över det där nu! Trumman ekar högre och högre. Solstrålen som tränger sig igenom de neddragna persiennerna gör ont i pupillerna då jag vaknar i den våldtäktsstinkande ljusrosa sängen. Rummet är tomt och ljust, även om golvhörnen byggts på av mörka högar smutstvätt. Bröstbenet trängs ihop som av ett osynligt band, en korsett med stålvajrar. Revbenen känns blåmärkta. Jag fumlar utmed sängkanten efter mobilen. Madrassen skriker. Smutsiga horunge, vet du vad du har låtit hända? Jag rycker till och drar åt mig armen, krymper ihop ovanpå de stinkande lakanen. Kroppen skakar så svårt att det är svårt att dra tröjan över huvudet. Men jag gråter inte. Min långa svarta kjol känns fylld av smuts och äckel. Varje stygn är våldtäkt, varje tråd är Skuld. Med avdomnade ben placerar jag mina strumpklädda fötter på golvet. ”För att kunna få diagnosen ska man ha haft inslag av dessa dissociationer. Minnesförlust eller att se händelserna utifrån eller uppifrån.” Natalijas ansikte uppenbarar sig framför mig. Golvet försvinner även om stanken från madrassen stannar kvar och den ensamma solstrålen genom persiennen är en svart fläck på näthinnan. Men jag ramlar framlänges in i nuet, omtumlad av att jag sitter där – i Sandviken flera år senare. Tårar vill bryta ut men jag tillåter dem inte. Istället tränger rädslan, ilskan och Skammen ut genom att dränka kroppen i svett. Huden på halsen hettar upp mot tinningarna och nerven i ögonvrån rycker plötsligt. Jag har inte alls dissocierat. Jag minns ju allt, allt! ”Först och främst är dissociation inte ett medvetet val utan en undermedveten psykologisk reaktion. Dina föräldrars minnesförlust för tiden kring sjukhusinläggningen är troligen att de dissocierat för att skydda sig själva från
smärtan”, säger Natalija efter att ha registrerat min motsträvighet, ”deras katastroftänkande blev en trapets för både deras egen och din posttraumatiska stress.” Det är kallt på hennes kontor. Fingrarna känns som tunna isblock. Jag lyssnar tyst när hon fortsätter och försöker gnugga händerna mot varandra. ”Jag har läst dina journaler från avdelning 56 i Falun och du uttrycker redan då många katastroftankar om framtiden och en osäkerhet om din egen existens. Det är nog bland annat det som alltså påverkade – eller ska jag säga, förhindrade – din fulla förmåga att bearbeta och anpassa dig efter traumat.” Hon är sparsam i hur mycket ansiktsmimik hon använder. Då läpparna ler är det ett vagt och nästintill osynligt leende. Förmodligen är en loj teatermask en del av psykologutbildningen. Det knackar på dörren. Ett knubbigt ansikte pressar sig in genom en springa bakom min rygg. ”Ursäkta att jag stör. Stefan undrar över om han ska ta över som handläggningen nästa vecka eller om du ska …” ”Ja, mycket bra. Vi tar det sedan.” Natalija ser över min axel och växlar genast tonläge. ”Bra, ok. PTP:n ville ju väldigt gärna få vara med under den neuropsykiatriska utredningen då, men jag var inte säker på om hon var befogad det.” grymtar rösten. Ryggraden isar och jag låter ögonen rulla bak i sina hålor i väntan på att Natalijas och receptionistens ordväxling ska dö ut. En gas av minnen stiger i rummet. Tungan glider längs med tandraden, pressar samman käkarna och våldtas av DetFörflutna. ”Nej, jag måste gå över det med henne först.” Natalija suckar, en mesig suck. Hennes magra armar skyler det foster som kämpar för sitt liv inuti hennes mage. Ett missfall för mycket har trängt igenom hennes barriär och ända sedan dess har hennes energi suddats ut till en rädd liten hares. ”Okej. Bra. Men om vi kunde gå igenom det där andra …” Receptionisten pressar ansiktet mot dörrkarmen, flåsar över mitt personliga utrymme. Hennes inkräktande gör så hela min kropp blir iskall. ”Ja, visst, visst.” Huvudet känns svullet och matt. Natalija märker att jag blir trött. Det syns tydligt på mig eftersom ögonen blir vansinnigt blanka. Hon tänker att det nog är dags att sluta för idag. ”Jessica?” Dörren dras igen. Jag öppnar ögonen tvärt. Luggen skyler siktet och jag stryker förstrött undan den. Irisarnas glans är klädd i kronisk hjärntrötthet och ångest, båda delarna har fått mig att kapsejsa efter att ha pratat om den värsta tiden i livet. Natalija ser mig länge i ögonen med en intetsägande blick och sammanfattar sessionen i bara några få meningar. ”Självklart var det ingen som ville att du skulle bli sjuk, allra minst dina föräldrar … Det finns inget värre för föräldrar än att få veta att ens barn kanske inte kommer överleva.” Dragna paralleller till din egen verklighet, tänker jag utmattat. De spruckna läpparna rör på sig och den blå-bruna blicken vilar förtroendeingivande på mig utan att blinka. ”Mhm …”, stönar jag. Blicken sträcker sig ut genom rummet. Ögonkontakt är jobbigt. Återigen är jag osäker på vilken av alla världar jag existerar i –om jag existerar överhuvudtaget. Det är över fem år sedan jag insjuknade i stroke och jag är nu medveten om att skadan, sjukhusinläggningen och mina föräldrars beteende ledde till PTSD. Men just nu
då jag sitter på Natalijas kontor, vältrad i våldtäktens äckligaste Skam, vill jag inte prata om stroken. Det är inte där min rädsla är som mest placerad, inte just precis just nu. Jag suckar och tvingar mig att möta Natalijas blick så att hon ska förstå att jag lyssnar, så hon kan fortsätta och så jag kan få gå någon gång. ”Dina föräldrars dissociation hann börja någon månad innan du kunnat bli klar nog i huvudet efter nedsövningen, innan du kommit ut ur minnesluckorna – de minnesblockeringar som blev i kombination av den fysiska skadan i hjärnan och respiratorn du låg i … Det är ett faktum att redan innan du blivit fullt medvetande så stod kaoset och väntade …” Hon sympatiserar med mig och det känns fruktansvärt obehagligt. Jag är helt ovan vid att någon visar ärlig sympati. ”Och på grund av deras dissociation katastrof-tänkte dem – vilket ledde till din dissociation.” Hon betraktar min reaktion – eller letar snarare efter den – och antecknar någonting i sitt block. Samtidigt är det en sån jävla lättnad att inte behöva prata om våldtäkten, inte behöva uttala det högt så att även minnet av det ska påverka mig resten av dagen. Magin av att förneka och förtränga trasas sönder om man nämner det för ofta, tänker det för ofta. ”Mm … Ibland blir jag typ osäker på om dåtid är nutid eller tvärtom … Jag får ångest av att jag kanske missat taxin, även om jag redan ankommit i taxin till vart jag än skulle …”, säger jag och stakar på orden, ser fegt upp på Natalijas ansikte. Jag skäms över min klumpighet att uttrycka mig om det här. Det låter så fånigt. Dumt. ”Ändå har jag ångest över att jag kanske missat taxin – trots att jag redan är framme!” Natalija ser ut att försöka anstränga sig att förstå helheten av vad jag säger. Men jag lägger ingen skuld på henne, en sådan förvrängning av tids- och rumsuppfattning – verkligheten – är omöjlig för någon att förstå. Det är svårt att förklara hur det är att se ett andetag eller att höra ljud från en annan tidslinje. ”Deras reaktion var inte fel … Men den förstärkte och förvrängde din …” Hon smackar med tungan, talar långsamt och sakligt, fortfarande med mjuk och fast ögonkontakt. ”Och det är INTE ditt fel.”
2017 Natalija var en person som hjälpte mig otroligt mycket, främst eftersom hon trodde på mig. Att gå tillbaka till minnet av hur förbannad jag kunde bli om hon avbokat vårt möte är som att reflektera över någon annan. Det jag menar är att hur jag agerade och kände med de professionella personer som på något vis kom under min hud, var snarlikt det beteende man kan se hos barn. Inte så att jag var mer omogen än någon annan utan att jag emotionellt fattades viktiga beståndsdelar. Besattheten av henne utvecklades till ett primärt behov, någonting jag livnärde min existens ifrån, och jag ansåg egentligen att jag skulle komma först på hennes prioriteringslista. Att få diagnosen posttraumatisk stress var utan tvekan något av det bästa som har hänt mig. Det gav svaret på så mycket, särskilt eftersom jag aldrig reflekterat över diagnosen tidigare. PTSD är något samhället ser på med tunnelseende och många förstår nog inte vad det innebär eller vilka som får det. En person som är med om en överfallsvåldtäkt kan mycket väl utveckla PTSD men vanligast är att våldtas av någon man känner. Det är den sistnämnda som oftast drabbas av posttraumatisk stress av de två exemplen. Men att jag även har PTSD för den sjukhusinläggning som tog plats för tio år sedan var nog det allra skönaste jag fått veta av SJUKHUSVÄRLDEN. Diagnosen hjälpte mig till insikt, att förstå att det var inte jag som överdrev. Det handlade inte om att jag ältade. Att få veta detta öppnade upp så många dörrar och skapade ett intresse för hur komplex hjärnan är. Den är otroligt fantastisk. Men hjärnan kan också vara helt jävla korkad. Den tror att den gör något smart, något som ska skydda oss. Men då den sänder ut sina signaler blir den lite … crazy genom att slå på stort för att fånga vår uppmärksamhet. Finns det ett riktigt hot är det jättebra men vid PTSD blir det utmattande att hela tiden få varningssignaler att det är hot överallt.
JAG HATAR DIG – LÄMNA MIG INTE! Sebastian ser på mig med sorgsna ögon. Hans långa mörkblonda hår skruvar sig vackert och de oemotståndliga ansiktsdragen lämnar åtråvärda skuggor över både kind- och käkben. Skägget är långt och livligt men vårdat och perfekt. Han är perfekt. Och jag är gräsligt värdelös. ”Du vill inte ha mig. Du borde hålla dig ifrån mig.” Min röst låter irriterad och ynklig på samma gång. Jag sänker huvudet, låter axlarna sjunka ihop mot min bröstkorg. ”Jag är en hemsk människa, Sebastian. Jag är dålig!” Han känner sig bortkommen då han sitter bredvid mig i gräset, fångar upp mina skärrade ord, förvirrad över varför jag tycks läxa upp honom. Det är hans ögon jag ser in i, hans kärlek jag försöker försvara mig ifrån. Men det är DETFÖRFLUTNAs limbo jag talar till. I en tvångsmässig föreläsning så att jag kan skydda JESSICAINNANSTROKEN, ett vilset barn, men med orden från en vuxen kvinna. Ord, väl valda så att inget ska vara otydlig eller komma som en överraskning och på så vis bli en avgörande faktor till att den onda cirkeln spinner på nytt. Det är sent på kvällen men mörkret som omsluter våra kroppar känns behagligt i skenet från fullmånen ovanför oss. Jag stryker mitt röda oborstade hår bakom örat och drar ett försjunket bloss på min Chesterfield. Röken sipprar ut i moln och tunnas ut ju längre bort de sträcker sig från läpparna. ”Jag menar allvar. Jag orkar inte ännu en intensiv relation som plötsligt lämnar mig övergiven med skuld och skam och skit … Inte igen … Jag kommer dö då … Och om du inte är villig att vara med någon där du alltid kommer vara en sängsittare – och tro mig, jag kommer bli sjuk om och om igen – om du inte verkligen vill ge detta en fullkomligt seriös chans, så borde du hålla dig ifrån mig.” Jag böjer mig baklänges. Magmusklerna spänns och höfterna vrålar av smärta. Sängsittare, ett eget myntat ord för den roll han kommer tvingas till och som syftar på att jag är dömd till att bältas i sjukdom och sjukhussängar, EKG och handspritsstank. Att han kommer behöva ta beklagande telefonsamtal från akutvårdsavdelningar som säger att jag återigen blivit allvarligt sjuk, måste opereras, måste bli inlagd, fått en ny stroke, nya blodproppar, mer behov av hjälp, mer hån. Jag kommer dö i en sjukhussäng, enbart
omgiven av pipande maskiner och steril stank. Livet kommer bara gå ut på en upprepad historia från den tid som monstruöst rivit upp mig, och jag klarar inte av det igen – inte ensam. Sebastians blick är svårtolkad. Den gör mig osäker på om jag ska fortsätta min febrila lektion. Orden kommer av sig själv och de sprider sig som eldflugor ur min mun tills hans blick blir glansig i hemlighetsstämplade tankar. Det gör mig irriterad och impulser snirklar sig in i huvudet. Impulser att bräcka honom för att rota fram hans facit, som om en instruktionsbok följt med honom och alla andra människor för att jag ska kunna nå en framgångsrik relation. ”Jag kommer hata dig och i nästa stund be dig kyssa mig och hålla om mig, varpå jag kan slå dig i magen och spy ut mitt förakt … Jag är fuckad i huvudet och jag vet inte vad jag ska göra åt det … Jag är en fånge i mitt eget huvud …”, fortsätter jag och pressar fingertopparna mot pannbenet. Jag betraktar honom från sidan, ser hur han försöker ta in allt. Inombords fylls jag av förtvivlad empati. Fy, vad kass jag är ... Stackaren har just lärt känna mig och jag är redan en hotfull förutsägbar kass idiot. Sebastian sitter stilla med benen uppdragna och ryggen krökt. En smal och underbar kropp, en mans vilda skägg och en pojkes förlorade vilsenhet. Han tycks befinna sig i ett skyggt tillstånd där de ljuvliga läpparna försiktigt letar sig uppåt trots att min ångest murar in honom. Den stora entrédörren i glas och tungt virke som håller inne byggnadens historia lyser gult bakom huvudet. Jag kan urskilja vartenda hårstrå som följer med en stilla vind. Vi sitter i staden där inga minnen finns. Det är ett år sedan min PTSD-diagnos och Natalija har vidare-remitterat mig till Vuxenpsykiatrin där en utredning om borderline ska ske. Hon sänder mig vidare eftersom hon inte är utbildad att behandla den typen av diagnos. Vi har träffats i över ett år och hon har lärt sig mig, sett känslornas instabilitet och grundat misstankarna om personlighetsstörningen på allt jag berättat. Men tills den byråkratiska överföringen är klar och väntetiden är över har vi fortsatt träffas. Tills dess att jag är helt i Psykmottagningens klor är jag bara ett fortsatt kontrollerat kaos, en diagnos vars rykte bland tonåringar fått en slags psykisk rockstar-stämpel med all sin dramatiska destruktivitet och impulsiva intensitet. Jag kan dra mig till minnes då min klasskamrat Malene under högstadiet skar sig i sina tjocka kassler-armar och högfärdigt försökte få mig och andra att fatta att hon var speciell för hon hade minsann borderline. Få människor – inte ens jag själv – vet egentligen vad
emotionellt instabil personlighetsstörning innebär. Borderline, en gränslinje mellan det friska och det sjuka. Ett komplex gränsland som gör den svår att placera i vare sig psykoser eller neuroser. Jag sitter tyst, vältrad i minnen. Var är jag nånstans? Sebastian vrider ansiktet mot mig, lägger en skrämmande varm hand på mitt ryggslut. Men han säger inget, tystnaden är en sång från trygghetens mjukaste hörn, en främmande – och därigenom farlig – förnimmelse. Hans tystnad drar mig mot hans bröstkorg där jag kan höra hans hjärta dansa. Utanförskapet gör mig svulten om att få existera, desperat att få höra till. Men jag vägrar tillåta mig att impulsivt rusa in i ännu ett förhållande som abrupt kommer ta slut innan pulsen gått ner. Därför håller jag Sebastian på avstånd och skyler mig med en annan identitet. Huden och sinnet är infekterade sår där svart bläck spyr ut. Personligheten ligger splittrad och trampas på av oförsiktiga skor. Skepnaden av mig flimrar. Jag är svart och jag är vit. Apatin ligger som en vän inombords, kysser ögonlocken tungt och häller nedstämdhet över mina kognitiva funktioner. Jag blir extatisk och elektrifierad, med giriga fnittrande händer som sträcker sig efter Sebastians närhet och kärlek. Insidan river av längtan att ducka från ensamheten. Men i och med en tröttsam psykutredning och år av försummelse från kärlekar, utsatthet och misshandel – svek – har tiden passerat allt för långt. Den har stormat förbi och det är inte bara hjärtat som inte längre orkar, mitt psyke är krossat. Går jag sönder igen dör jag. Månader passerar och snart nog har månader blivit till år. Sebastian har fortfarande inte lämnat mig och jag är kluven till varför han fortfarande stannar. Ska han inte gå snart? skriks det i huvudet. Det är inte en fråga om han ska gå utan när han ska gå. I väntan på sveket som lovar att jag alltid kommer bältas av känslostormar, förflyttas sinnet farligt nära de lockande destruktiva beteendena. De känns allt för bekanta, allt för nära mig. Men han har oundvikligen kommit in under huden trots mina motstånd, trots löftet jag håller för mig själv. Löftet att aldrig mer falla för någon. Sebastian är en del av de verktyg jag kommer lära mig att bemästra. Isen som omger hjärtat smälter som om det vore varm honung. Sebastian måste haft tur eller otur att ha kommit in i mitt liv i samma veva som både PTSD-diagnosen ställts och borderline-utredningen kommit igång – och därigenom gjort mig medveten på hur jag fungerar. Medvetenheten har gjort så att jag i viss mån kan
hindra vissa känslostyrda beteenden, det handlandet som drivit många människor ifrån mig. Insikt är nyckeln till friskhet. Insikten om borderline gör mig lugn men det är även som om det för mig in i galenskap. Behandlingen jag står i kö för kallas dialektisk beteendeterapi (DBT) och fungerar som kognitiv beteendeterapi (KBT) men med mycket inslag av medveten närvaro, mindfulness, och verktyg det västländska folket tolkat från Buddismen. Min förkärlek till Buddismen hjälper motivationen att bli fri från borderlines tyngd, från all psykisk ohälsa. Sebastians lätthet och egen förmåga att vara i nuet blir en inspiration. Ändå vill jag lämna honom, få honom att lämna mig. Jag vill leda honom till stupet, få honom att knuffa ut mig och vända sig om. Jag hatar att jag älskar honom, hatar honom för att han fått mig att älska igen.