9789174997903

Page 1

VĂĽr man i Havanna



Graham Greene

VÅR MAN I HAVANNA

Översättning av Jane Lundblad



»And the sad man is cock of all his jests.« George Her bert

I en sådan här saga från en obestämd tidpunkt i framtiden förefaller det onödigt att förneka varje samband mellan mina diktade gestalter och nu levande människor. Ändå skulle jag gärna vilja ha sagt att inte en enda roll i boken är tecknad efter någon levande person, att det på Kuba av i dag inte finns någon polistjänsteman som liknar kapten Segura, och förvisso ingen brittisk ambassadör av det slag som jag har tecknat. Inte heller skulle jag föreställa mig att chefen för den hemliga polisen på minsta vis liknar min uppdiktade figur. Graham Greene

12


FÖRSTA DELEN

13


14


Första kapitlet 1 » D e n där svarte mannen, som kommer gående borta på gatan«, sa doktor Hasselbacher, som stod inne på Wonder Bar, »han påminner mig om er, mr Wormold.« Det var typiskt för doktor Hasselbacher att han efter femton års vänskap fortfarande satte ett mr framför namnet – vänskapen fortskred lika långsamt och säkert som en noggrann diagnos. När Wormold en gång låg på sitt yttersta och doktor Hasselbacher kom på besök för att känna på den avtagande pulsen, skulle han kanske bli Jim. Den svarte mannen var blind på ena ögat och det ena benet var korta­re än det andra; han hade på sig en urgammal filthatt och bröstkorgen avtecknade sig under den trasiga skjortan som ett skeppsskrov under nedskrotning. Han gick på trottoar­ kanten utanför de gula och skära pelarna i en kolonnad, mitt i den heta januarisolen, och medan han gick räknade han stegen. När han kom förbi Wonder Bar på väg uppför Virdudesgatan, hade han nått upp till »1.369«. Han måste röra sig långsamt för att få tid med så långa räkneord. »Ettusentrehundrasjuttio.« Han var en känd figur i trakten kring Plaza Nacional, där han ibland blev stående kvar och slutade räkna tillräckligt länge för att hinna sälja en bunt pornografiska fotografier till någon turist. Sedan tog han upp räkningen igen där han hade slutat. När dagen hade gått till ända, måste han likt en energisk Atlant­ båtspassagerare ha vetat precis på metern hur långt han hade gått. »Joe?« frågade Wormold. »Jag kan inte se någon likhet. Utom hältan, förstås«, men han kastade instinktivt en snabb blick på sin bild i spegeln med påskriften Cerveza Tropical, som om han verkligen hade kunnat bli så ledbruten och brunbränd under promenaden från butiken i Gamla staden. Men ansiktet, 15


som mötte honom, var bara lite ljuspudrat av dammet från fabrikerna i hamnen; det var fortfarande sig likt, bekymrat och smårynkigt och ungefär fyrtioårigt: mycket yngre än doktor Hasselbachers, och ändå skulle en främling kanske ha känt sig övertygad om att det skulle utplånas förr än hans – skuggan fanns där redan: bekymren som ligger utom räckhåll för nervlugnande medel. Den svarte haltade i väg utom synhåll, tog av runt hörnet till paseon. Dagen var full av skoborstare. »Jag menade inte att han haltar. Ser ni inte likheten?« »Nej.« »Han har två tankar i sin hjärna«, förklarade doktor Hassel­ bacher, »att sköta sitt jobb och att hålla räkningen. Och så är han britt, förstås.« »Jag förstår ändå inte…« Wormold svalkade munnen med sin morgondaiquiri. Sju minuter gick åt för att komma till ­Wonder Bar, sju för att komma tillbaka till butiken: sex minu­ ters sällskaplig samvaro. Han tittade på klockan. Han kom ihåg att den gick en minut för sakta. »Han är pålitlig, man kan ha förtroende för honom, det var bara det jag menade«, sa doktor Hasselbacher otåligt. »Hur mår Milly?« »Underbart«, sa Wormold. Det var hans oföränderliga svar, men han menade det. »Sjutton år den sjuttonde, va?« »Jo, det stämmer.« Han kastade en snabb blick bakåt, som om någon hade jagat honom och såg så åter på klockan. »Kommer ni och dricker ett glas med oss?« »Än så länge har jag aldrig svikit, mr Wormold. Vem kommer mera?« »Ja, jag hade bara tänkt mig oss tre. Cooper har rest hem, ser ni, och stackars Marlowe ligger kvar på lasarettet, och det verkar inte som om Milly var vidare förtjust i någon av alla de där nykomlingarna på konsulatet. Så jag hade tänkt mig att vi skulle fira i lugn och ro, bara familjen.« »Jag känner mig hedrad av att bli räknad till familjen.« 16


»Kanske man kunde ta ett bord på Nacional – eller tycker ni att det inte vore riktigt – tja, riktigt lämpligt?« »Vi är inte i England eller Tyskland nu, mr Wormold. Flickor blir fort fullvuxna i tropikerna.« En fönsterlucka flög knarrande upp på andra sidan gatan och blåstes sedan omedelbart igen av den lätta brisen från havet, tick tack som en gammal klocka. Wormold sa: »Nu måste jag gå.« »Snabbstädningen reder sig nog utan er, mr Wormold.« Detta var en av de obehagliga sanningarnas dag. »Som mina patienter«, tillade doktor Hasselbacher vänligt. »Folk är tvungna att bli sjuka, men de är inte tvungna att köpa dammsugare.« »Men ni tar mer betalt.« »Och får bara tjugo procent för egen räkning. På tjugo procent kan man inte spara mycket.« »Det här är inte tider att spara i, mr Wormold.« »Jag måste göra det – åt Milly. Om det skulle hända mig något…« »Ingen av oss kan vänta sig att leva vidare länge nu för tiden, så varför ska man göra sig bekymmer?« »Alla de här oroligheterna är till stor skada för affärslivet. Vad har man för glädje av en dammsugare, om strömmen blir bruten?« »Jag skulle kunna sträcka mig till ett litet lån, mr Wormold.« »Nej, nej. Det är inte så det ligger till. Bekymren är inte för i år, eller för nästa år, det är bekymmer på lång sikt.« »Då lönar det sig inte att tala om bekymmer. Vi lever i en atomisk tidsålder, mr Wormold. Tryck på en knapp, bara – piff, paff – vart tog vi vägen? Var snäll och ge mig en ny grogg!« »Det där påminner mig om en sak till. Vet ni vad firman nu har gjort? Den har skickat mig en dammsugare av märket Atomstapeln.« »Nej, verkligen det? Jag visste inte att vetenskapen hade kommit så långt.« 17


»Nej, naturligtvis har den ingenting alls med något atomiskt att göra – det är bara ett namn. Förra året kom det en som hette Turbo Jet. I år kallas den atomisk. Man ansluter den till vägguttaget precis som den andra.« »Varför gör ni er då bekymmer?« upprepade doktor Hassel­ bacher som om det hade varit ett musikaliskt tema, medan han böjde ner ansiktet över whiskyglaset. »De begriper inte att den sortens namn kanske slår i USA, men inte här, där prästerna ständigt och jämt predikar mot missbruk av vetenskapen. I söndags gick Milly och jag i domkyrkan – ni vet hurdan hon är med mässan, det skulle inte förvåna mig om hon går omkring och tror att hon ska kunna omvända mig. Nå, fader Mendez höll på en halvtimme med att beskriva verkan av en vätebomb. De som tror på ett himmelrike på jorden håller på att skapa ett helvete, sa han – och han fick det minsann att låta så – det var mycket lättbegripligt. Vad tror ni sedan att jag tyckte om att på måndagsmorgonen få lov att ordna ett skyltfönster med den nya dammsugaren Atomstapeln? Det skulle inte ha förvånat mig, om någon av de vilda pojkarna här i närheten hade krossat fönstret. Aktiv Katolicism, Kristus vår Konung och vad det nu allt kan heta. Jag vet inte vad jag ska göra åt saken, Hasselbacher.« »Sälj en till fader Mendez att användas i biskopspalatset.« »Men han är nöjd med sin Turbo. Det är en bra apparat. Det är givetvis den här med. Förhöjd sugkraft för bokhyllor. Jag skulle som ni vet inte sälja en apparat, som inte var bra, till någon.« »Det vet jag, mr Wormold. Kan ni inte helt enkelt ändra namnet?« »Det vill de inte låta mig göra. De är stolta över det. De tycker att det är den bästa slogan som någon människa har hittat på sedan ›Den piskar medan den sopar medan den suger‹. Som ni vet hade de försett Turbo med någonting som kallades luftreningsfilter. Ingen brydde sig om det – det var en bra manick, men i går kom det in en människa och tittade på 18


Atomstapeln och frågade om ett filter av den storleken verkligen kunde absorbera all radioaktiviteten. Och sen frågade hon hur det låg till med strontium 90?« »Jag skulle kunna ge er ett läkarintyg«, sa doktor Hasselbacher. »Gör ni er aldrig bekymmer över någonting?« »Jag har ett hemligt försvarsvapen, mr Wormold. Jag är intresserad av livet.« »Det är jag med, men…« »Ni är intresserad av en person, inte av livet, och människor dör eller överger oss – förlåt mig. Jag syftade inte på er hustru. Men om man är intresserad av livet, sviker det en aldrig. Jag är intresserad i ostens grad av grönhet. Löser ni korsord, mr Wormold? Det gör jag, och de liknar människorna: man blir färdig med dem. Jag kan bli färdig med vilket korsord som helst inom en timme, man jag har en upptäckt beträffande ostens grad av grönhet, som aldrig blir slutgiltigt fastställd – fast man naturligtvis drömmer om att det kanske kan komma en dag… Jag måste visa er mitt laboratorium någon gång.« »Nu måste jag ge mig i väg, Hasselbacher.« »Ni borde drömma mera, mr Wormold. Verkligheten i vårt århundrade är inte sådan att man kan se den i ögonen.« 2 När Wormold kom fram till sin butik vid Lamparillagatan, hade Milly ännu inte kommit tillbaka från sin amerikanska klosterskola, och trots de båda personerna han kunde se genom dörren syntes butiken honom tom. Ack, hur tom! Och det skulle den förbli till dess Milly kom tillbaka. När han kom in i butiken, fick han alltid en sugande tomhetskänsla, som inte hade någonting med hans dammsugare att göra. Ingen förmådde bota den, särskilt inte den, som nu stod där och såg alldeles för prydlig ut för Havanna medan han läste en engelsk 19


broschyr om Atomstapeln och visade markerad likgiltighet för Wormolds medhjälpare. Lopez var en otålig man och tyckte inte om att kasta bort tid, som kunde ägnas åt den spanska upplagan av filmskvallermagasinet Confidential. Han blängde på främlingen och gjorde inte minsta försök att göra ett gott intryck på honom. »Buenos días«, sa Wormold. Han betraktade av gammal vana alla främmande kunder i butiken med misstänksamhet. För tio år sedan hade en man kommit in i butiken och utgivit sig för att vara kund, och han hade omisstänksamt låtit honom köpa en polerskiva av fårskinn vilken sedan förlänat högglans åt hans bil. Han hade varit en förtroendeväckande skojare, men ingen kunde verka mindre antaglig som inköpare av en dammsugare än denne man. Lång och elegant i sin granit­ färgade tropikkostym och exklusiva slips förde han med sig en fläkt från badstränder och den läderdoft, som hör samman med en fin klubb: man väntade sig att få höra honom säga: »Ambassadören tar emot er om ett ögonblick.« Han fick säkert alltid tvättat åt sig – av en ocean eller en betjänt. »Tyvärr klarar jag inte snacket«, svarade den främmande. Slanguttrycket besudlade hans kostym som en äggfläck från frukosten. »Ni är bestämt britt?« »Ja.« »Jag menar – riktig britt. Brittiskt pass och så vidare.« »Ja. Hur så?« »Man vill gärna handla hos en brittisk firma. Dem vet man var man har, om ni förstår vad jag menar.« »Hur kan jag stå till tjänst?« »Jo, för det första vill jag bara se mig omkring.« Han talade som om han hade befunnit sig i en boklåda. »Jag kunde inte få er kille att förstå det.« »Min herre ser sig om efter en dammsugare?« »Tja, inte precis ser mig om.« »Jag menar att ni funderar på att köpa en?« »Just precis, min gubbe, ni slår huvudet på spiken.« Wormold 20


fick ett intryck av att mannen hade valt tonen därför att han tyckte att den passade ihop med butiken – en skyddsfärg för Lamparillagatan, för hurtigheten passade då alls inte ihop med hans kläder. Man kan inte med framgång bruka aposteln Paulus teknik att vara allting med alla utan att samtidigt byta kostym. Wormold sa barskt: »Min herre skulle inte kunna välja något bättre än Atomstapeln.« »Här ser jag en som heter Turbo.« »Det är också en mycket bra dammsugare. Har ni stor våning?« »Tja, inte precis stor.« »Med den här får man, som syns, två utbytbara borstsatser  – den här är för invaxning och den här för polering – nej, jag tror att det är tvärtom. Turbo är luftdriven.« »Vad innebär det?« »Jo, den är ju… ja, så heter det, den är luftdriven.« »Och den här lustiga lilla saken – vad ska den tjäna till?« »Det är ett dubbelverkande mattmunstycke.« »Nej, vad säger ni? Så intressant! På vad vis är det dubbelverkande?« »Man både suger och blåser.« »Tänk, vad dom hittar på«, sa den främmande. »Ni säljer väl väldigt många såna här?« »Jag är den ende agenten här.« »Och alla framstående personer måste väl ha en Atomstapel?« »Eller en Turbo Jet.« »Statliga institutioner?« »Ja, naturligtvis. Hur så?« »Det som duger åt en statlig institution borde ju duga åt mig.« »Min herre skulle kanske föredra vår Lilleputt Lättsam.« »Vad är det som är lättsamt?« »Det fullständiga namnet är ›Lilleputt lättsamma luftdrivna dammsugare för mindre hem‹.« »Där har vi det luftdrivna igen.« 21


»Det är inte mitt fel.« »Bli inte förargad, gubbe lilla.« »För min personliga del avskyr jag ordet Atomstapeln«, sa Wormold plötsligt lidelsefullt. Han var grundligt oroad. Det hade fallit honom in att den här främlingen kanske var en inspektör som huvudkontoret i London eller New York hade skickat ut. I så fall skulle de få höra rena rama sanningen. »Jag förstår vad ni menar. Det är inte något lyckligt val. Säg mig, garanterar ni tillsyn av de här grejorna?« »Vi ger dem en översyn en gång i kvartalet. Gratis under den garanterade perioden.« »Jag menade att fråga om ni gör det själv.« »Jag skickar Lopez.« »Den trumpne killen?« »Jag är ingen vidare god mekaniker. Det är som om sådana här saker skulle komma i olag bara jag petar på dem.« »Kör ni inte bil?« »Jo, men om något går på tok, är det min dotter som klarar av det.« »Ja visst, er dotter. Var är hon?« »I skolan. Nu ska jag visa er den här snabbkopplingen«, men när han försökte demonstrera den, ville kopplingen naturligtvis inte fungera. Han tryckte och vred. »Fel på maskindelen«, sade han utom sig. »Låt mig få försöka«, sa den främmande, och slanghylsan gled in så friktionsfritt som man någonsin kunde önska. »Hur gammal är er dotter?« »Sexton år«, sa han och var ond på sig själv för att han svarade. »Jaha«, sa den främmande. »Nu måste jag ge mig i väg. Det var trevligt att prata med er.« »Skulle ni inte vilja se en dammsugare i gång? Lopez här skulle gärna demonstrera den för er.« »Inte för ögonblicket. Vi ses igen – här eller någon annanstans«, sa mannen med förströdd och fräck självsäkerhet och 22


hade gått ut genom dörren innan Wormold hann tänka på att ge honom ett firmakort. På torget vid Lamparillagatans mynning uppslukades han i Havannas middagsträngsel av sutenörer och lottförsäljare. Lopez sa: »Han ämnade aldrig köpa något.« »Vad ville han då?« »Vem vet? Han stod länge och tittade på mig genom fönstret. Jag tror att om ni inte hade kommit in, så skulle han kanske ha bett mig att skaffa honom en flicka.« »En flicka?« Han tänkte på dagen för tio år sedan och så med ängslan på Milly, och han önskade, att han inte hade besvarat så många frågor. Han önskade också att snabbkopplingen för en gångs skull hade gått snabbt i lås.

23


Andra kapitlet N ä r Milly var på hemväg, kunde han höra det på långt håll precis som när en polisbil var i annalkande. I stället för sirener var det visslingar som beredde honom på att hon var i faggorna. Hon brukade gå till fots från busshållplatsen vid Avenida de Bélgica, men i dag höll flickjägarna bestämt till någonstans åt Compostellahållet. Det var inga farliga flickjägare, det måste han motvilligt erkänna. Hyllningen, som hade tagit sin början ungefär vid hennes trettonde födelsedag, var egentligen ett tecken på aktning, för till och med enligt den höga standarden i Havanna var Milly vacker. Hon hade blekt honungsfärgat hår och mörka ögonbryn, och hennes hästsvans var trimmad av den bäste barberaren i staden. Hon lät inte märka att hon hörde visslingarna, de gjorde bara hennes gång lättare – när man såg henne gå kunde man nästan börja tro på tyngdlagens upphävande. Numera skulle hon ha tagit tystnad som en föro­ lämpning. I olikhet mot Wormold, som inte trodde på någonting, var Milly katolik: han hade blivit förmådd att lova modern det innan de gifte sig. Nu antog han att modern inte hade någon tro alls, men hon hade lämnat en katolik i hans vård. Det gjorde att Milly stod Kuba närmare än vad han själv kunde komma. Han trodde att seden att hålla sig med en duenna fortfarande fanns kvar i de rika familjerna, och ibland föreföll det honom som om Milly förde med sig en duenna, som var osynlig för alla ögon utom hennes egna. I kyrkan, där hon var vackrare än någon annanstans, iförd sin dunlätta mantilj med rimfrostlikt genomskinliga broderade blad, satt duennan alltid vid hennes sida för att se till att hon höll ryggen rak och ansiktet betäckt i rätta ögonblicket, att korstecknet blev 24


riktigt utfört. Småpojkarna omkring henne kunde ostraffat suga på karameller eller fnittra bakom pelarna, hon satt där stel som en nunna och följde med mässan i en liten mässbok med guldsnitt och pärmar av marokäng i färg med hennes hår (hon hade själv valt ut den). Samma osynliga duenna såg till att hon åt fisk om fredagarna, fastade på allmänna böne- och fastedagar och bevistade mässan inte bara om söndagarna och vid kyrkohögtiderna utan också på sitt skyddshelgons dag. Milly kallades hon hemma: hennes dopnamn var Seraphina – på Kuba »ett dubbelt av andra klassen«, en mystisk term som påminde Wormold om kapplöpningsbanan. Det hade dröjt länge innan Wormold fick klart för sig att duennan inte alltid befann sig vid hennes sida. Milly var skrupulöst noga med sitt uppförande vid måltiderna och hoppade aldrig över sin aftonbön, vilket han hade goda skäl att veta eftersom hon redan som barn hade låtit honom vänta utanför hennes sovrumsdörr till dess att hon var färdig med den, för att stämpla honom som den icke-katolik han var. Det brann alltid ett ljus framför bilden av Vår Fru av Guadelope. Han mindes hur han en gång hört henne i fyraårsåldern be: »Hell dig Maria, lilla nyckelpia«. Men en dag, när Milly var tretton år, hade han blivit kallad till de amerikanska Sankta Klara-systrarnas klosterskola i den vita och rika förstaden Vedado. Där fick han för första gången veta att duennan brukade överge Milly under den religiösa anslags­tavlan vid skolans gallergrind. Klagomålet var av allvarlig natur: hon hade satt eld på en liten gosse som hette Thomas Earl Parkman Junior. Visserligen, medgav moder föreståndarinnan, hade Earl, som han kallades i skolan, först luggat Milly, men detta ansåg hon inte på något sätt kunde rättfärdiga Millys handling, som mycket väl hade kunnat få allvarliga följder, om inte en annan flicka hade knuffat ner Earl i en plaskdamm. Millys enda försvar för sitt uppförande hade varit att Earl var protestant, och om det alls skulle uppstå förföljelser kunde katoliker ju alltid överträffa protestanter i den leken. 25


»Men hur kunde hon sätta eld på Earl?« »Hon sprutade bensin på hans skjortflik.« »Bensin?« »Ur en cigarettändare, och sedan repade hon eld på en tändsticka. Vi tror att hon måste ha rökt i hemlighet.« »Det var en enormt besynnerlig historia.« »Då känner ni bestämt inte Milly. Jag får lov att säga er, mr Wormold, att vårt tålamod har blivit ställt på sorgligt hårda prov.« Tydligen hade Milly sex månader innan hon satte eld på Earl skickat omkring i klassen ett antal vykort med världens största konstverk under teckningslektionen. »Jag kan inte se något orätt i det.« »Vid tolv års ålder, mr Wormold, bör ett barns uppskattning av skön konst inte helt röra sig kring naketbilder, hur klassiskt måleri det än må vara fråga om.« »Var allesammans naketmålningar?« »Alla utom Goyas klädda maja. Men hon hade henne också i den nakna versionen.« Wormold hade varit tvungen att vädja till moder föreståndarinnans barmhärtighet: – han var en stackars icke troende fader med ett katolskt barn, det amerikanska klostret var den enda katolska skola i Havanna, som inte var spansk, och han hade inte råd att hålla guvernant. De skulle väl inte vilja att han skickade henne till The Hiram C . Truman School heller? Och det skulle innebära att han bröt det löfte han hade givit sin hustru. Han undrade inom sig, om det var hans plikt att skaffa sig en ny hustru, men det skulle nunnorna kanske inte finna sig i, och i varje fall älskade han fortfarande Millys mor. Naturligtvis talade han med Milly, och hennes förklaring hade den förtjänsten att den var enkel. »Varför satte du eld på Earl?« »Jag blev frestad av djävulen«, sa hon. »Vill du vara snäll och tala förnuftigt, Milly.« »Helgon har blivit frestade av djävulen.« 26


»Du är inget helgon.« »Just det. Det var därför som jag föll.« Så var det kapitlet avslutat – i varje fall skulle det vara avslutat i biktstolen mellan klockan fyra och fem samma eftermiddag. Hennes duenna gick nu åter vid hennes sida och skulle se till den saken. Om jag bara säkert visste, när duennan tar sig ledigt, tänkte han. Det hade också varit fråga om att röka i smyg. »Röker du cigaretter?« frågade han henne. »Nej.« Någonting i hennes sätt gjorde att han gav frågan ny orda­ lydelse. »Har du någonsin rökt över huvud taget, Milly?« »Bara Havannacigarrer«, sa hon. När han nu hörde visslingarna som förberedde honom på hennes ankomst, undrade han varför Milly kom gående på Lamparillagatan från hamnhållet i stället för från Avenida de Bélgica. Men när han fick se henne insåg han skälet. Hon var i sällskap med ett ungt butiksbiträde med ett paket, som var så stort att det dolde hans ansikte. Wormold förstod till sin sorg att nu hade hon gått i butiker igen. Han gick uppför trappan till våningen ovanför affären och strax efteråt kunde han höra hur hon i ett annat rum sade till om var paketen skulle placeras. Det hördes en duns, ett skrammel och ett metalliskt klirrande. »Lägg den där«, sa hon, och så: »Nej, där.« Lådor öppnades och sköts igen. Hon började slå in spikar i väggen. En bit av putsen på hans sida lossnade och föll ner i salladen på bordet där daghjälpen hade dukat upp en kall lunch. Milly trädde in precis punktligt. Det var alltid svårt för ­honom att dölja sin glädje åt hennes skönhet, men den osynliga duennan tittade kallt tvärs igenom honom som om han hade varit en icke önskvärd friare. Nu var det länge sedan duennan tog sig ledigt – han var nästan led på hennes efterhängsenhet och ibland skulle han gärna ha sett att Earl hade börjat brinna igen. Milly läste bordsbön och gjorde korstecknet och han satt med vördsamt nedböjt huvud till dess att hon var färdig – det var en av hennes längre bordsböner, vilket antagligen betydde 27


att hon inte var vidare hungrig eller att hon ville skaffa sig rådrum. »Är pappa nöjd med sin dag?« frågade hon artigt. Det var en anmärkning av det slag som en hustru kunde ha fällt efter många år. »Så där tämligen, och du själv?« När han såg på henne, blev han feg: han tyckte det var avskyvärt att säga emot henne i någonting, och han försökte att så länge som möjligt undvika att föra samtalet in på hennes uppköp – han visste att hennes månadspengar för två veckor sedan hade gått åt till ett par örhängen, som hon hade blivit förtjust i, och en liten statyett av den heliga Seraphina. »I dag fick jag stora A i dogmatik och moral.« »Utmärkt. Vad var det fråga om?« »Det jag klarade bäst var den förlåtliga synden.« »Jag träffade doktor Hasselbacher i morse«, sa han tillsynes utan sammanhang. Hon svarade artigt: »Jag hoppas han mådde bra.« Duennan gick till överdrift, tänkte han: folk lovordade katolska skolor för elevernas goda uppförande, men det där uppförandet var då säkert bara till för att göra intryck på okända personer. Han tänkte sorgset: Fast jag är en okänd person. Han var inte i stånd att följa med henne in i hennes underliga värld av vaxljus och spetsar och vigvatten och knäböjande. Ibland hade han en känsla av att han inte hade något barn. »Han kommer hit och tar en grogg på din födelsedag. Jag hade tänkt att vi kunde gå på en nattklubb efteråt.« »En nattklubb.« Duennan måtte ha tittat bort ett ögonblick, medan Milly utropade: »O, Gloria Patri!« »Förr sa du alltid Halleluja.« »Det var när jag gick i fyran. Vilken nattklubb?« »Jag hade möjligen tänkt mig Nacional.« »Inte Shanghai Theatre?« »Absolut inte Shanghai Theatre. Jag kan inte förstå hur du ens har fått höra talas om det stället.« 28


»I en skola pratar man ju om allt möjligt.« Wormold sa: »Vi har inte diskuterat din present. Den dag man fyller sjutton år är ingen vanlig födelsedag. Jag har undrat…« »Uppriktigt talat«, sa Milly, »så är det absolut ingenting som jag vill ha.« Wormold mindes med onda aningar de väldiga paketen. Om hon verkligen hade gått och skaffat sig allt hon önskade… Han blev bönfallande. »Nog finns det väl något som du vill ha.« »Nej, det gör det inte. Verkligen inte.« »En ny baddräkt«, föreslog han i sin förtvivlan. »Jo, det är en sak som… Men jag tänkte att vi skulle kunna räkna den som julklapp också, och för nästa år med och sedan nästa igen…« »Milda makter, vad är det för något?« »Du skulle inte behöva bekymra dig om några presenter på länge.« »Kom inte och säg att du vill ha en Jaguar.« »O nej, det här är en ganska liten present. Inte någon bil. Den här skulle räcka i åratal. Det är en förskräckligt ekonomisk sak. Den skulle till och med på sätt och vis kunna spara bensin.« »Spara bensin?« »Och i dag har jag skaffat alla tillbehör – för mina egna pengar.« »Du har inga egna pengar – jag fick ju låna dig tre pesos till den heliga Seraphina.« »Men jag har god kredit.« »Milly, jag har ju om och om igen sagt dig att jag inte vill att du ska köpa på kredit. I varje fall är det min kredit och inte din, och min kredit blir stadigt sämre.« »Stackars pappa? Står vi på ruinens brant?« »Nåja, det kommer väl att ta upp sig när oroligheterna har gått över.« »Jag trodde att det alltid var oroligheter på Kuba. Om det skulle gå riktigt illa, kunde jag väl ge mig ut och arbeta?« 29


»Med vad?« »Jag kunde bli guvernant som Jane Eyre.« »Vem skulle anställa dig?« »Señor Perez.« »Milly, vad i all världen talar du om? Han lever nu med sin fjärde hustru, och du är ju katolik…« »Det kunde ju vara så att jag hade blivit särskilt kallad till syndare«, sade Milly. »Vad du pratar mycket dumheter, Milly. I alla händelser är jag inte ruinerad. Inte ännu. Så vitt jag vet. Vad är det du har gått och köpt, Milly?« »Kom och se.« Han följde efter henne in i hennes sovrum. På sängen låg en sadel; seltyg och betsel hängde på väggen på de spikar, som hon hade slagit in (hon hade slagit av hälen på en av sina bästa aftonskor på kuppen); ett par tömmar hängde draperade mellan lamphållarna, en piska stod stödd mot spegeln på toalettbordet. Han sa hopplöst: »Var är hästen?« och väntade sig halvt om halvt att den skulle komma ut ur badrummet. »I ett stall nära Fritidsklubben. Gissa vad hon heter.« »Hur ska jag kunna…?« »Seraphina. Är det inte precis som Guds finger?« »Men Milly, jag har absolut inte råd…« »Du behöver inte betala henne med detsamma. Hon är kastanjebrun.« »Vad har färgen att betyda?« »Hon är upptagen i stamboken. Fallen efter Santa Teresa och Ferdinand av Kastilien. Hon skulle ha kostat dubbelt så mycket, men hon förstörde ena hovskägget en gång när hon skulle ta ett ståltrådshinder. Det är inget fel på henne, men hon har fått ett slags knöl där, så att de inte kan ställa ut henne.« »Jag bryr mig inte om ifall hon kostar fjärdedelen av priset. Affärerna går för dåligt, Milly.« »Men pappa, jag har ju förklarat för dig att du inte behöver betala allt nu genast. Du kan betala under årens lopp.« 30


»Och jag kommer fortfarande att hålla på med betalningen för den, när den är död.« »Hon är inte någon den, hon är en hon, och Seraphina kommer att räcka mycket längre än en bil. Hon kommer förmodligen att räcka längre än pappa själv.« »Men Milly, dina resor ut till stallet och bara stallavgiften…« »Jag har talat med kapten Segura om allt det där. Han bjuder mig ett vrakpris. Han ville låta mig få ha henne i stallet gratis, men jag visste att du inte skulle tycka om att jag fick någon mannamån.« »Vem är kapten Segura, Milly?« »Högste polistjänstemannen i Vedado.« »Var i all världen har du träffat honom?« »Å, han låter mig ofta få lifta till Lamparilla i hans bil.« »Vet moder föreståndarinnan om det här?« Milly sa stelt: »Man måste ha ett privatliv.« »Hör du Milly, jag har inte råd till en häst, och du har inte råd till alla de här… grejorna. Du får lov att lämna igen dem.« Han tillade i raseri: »Och jag vill inte veta av att du liftar med kapten Segura.« »Pappa behöver inte oroa sig. Han rör mig aldrig«, sa Milly. »Han sjunger bara mexikanska sånger medan han kör. Om blommor och döden. Och en om en tjur.« »Jag vill inte veta av det, Milly. Jag ska tala med moder föreståndarinnan, du måste lova…« Han kunde se hur de gröna och bärnstensgula ögonen under de mörka ögonbrynen sökte hålla igen de frambrytande tårarna. Wormold kände hur paniken smög sig över honom; precis så hade hans hustru sett på honom en brännhet oktobereftermiddag, då sex år av hans liv plötsligt var slut. Han sa: »Du är väl inte förälskad i den där kapten Segura?« Två tårar jagade varandra med ett slags elegans kring kindbenets rundning och glittrade som seltyget på väggen – även de utgjorde en del av hennes utrustning. »Jag bryr mig inte ett dyft om kapten Segura«, sa Milly. »Det är bara Seraphina som 31


jag bryr mig om. Hon är en och femtio och har en mule som sammet, det säger alla människor.« »Milly lilla, du vet väl att om jag kunde klara det…« »O, jag visste väl att du skulle ta det så här«, sa Milly. »Jag visste det i min själs innersta. Jag läste två novenor för att det skulle gå bra, men de har inte hjälpt. Ändå var jag så noga. Jag var i nådatillstånd hela tiden medan jag läste dem. Men nu är det förbi med min tro på novenor. Förbi. Förbi.« Hennes röst hade fått den kvardröjande klangen från Poes »Korpen«. Han hade själv ingen religiös tro, men han ville inte genom någon av sina handlingar göra hennes svagare. Nu greps han av ängslan och ansvarskänsla: i vilket ögonblick som helst kunde hon förneka Guds existens. Gamla löften som han hade avlagt steg upp ur det förflutna och gjorde honom svag. Han sa: »Milly, jag är så ledsen…« »Och jag har dessutom varit på två mässor.« Hon vältrade över hela sin svikna tro på den gamla välbekanta magin på hans axlar. Det kunde nog gå an att tala om barnatårar, som lätt går över, men om man är far, kan man inte ta risker på samma sätt som en lärare eller en guvernant. Vem vet, om det inte under barndomen kommer ett ögonblick, då världen förändras för alltid – som när man gör en grimas och vinden vänder sig och tuppen gal? »Milly, jag lovar att om det är möjligt, så ska jag nästa år… Vet du vad, Milly, du kan behålla sadeln till dess, och alla de andra grejorna med.« »Vad är det för glädje med en sadel utan häst? Och jag sa till kapten Segura…« »Jag ger fan i kapten Segura – vad sa du till honom?« »Jag sa till honom att jag bara behövde be dig om Seraphina, så skulle du ge henne åt mig. Jag sa att du var underbar. Jag berättade inte för honom om novenorna.« »Hur mycket kostar hon?« »Trehundra pesos.« »Å, Milly, Milly.« Han kunde inte göra annat än kapitulera. 32