9789140671530

Lars-Johan Ekerot

Ordföljd, tempus bestämdhet

2 uppl.

Innehåll Förord till andra upplagan 1. Inledning DEL 1 SPRÅKINLÄRNING OCH ANDRASPRÅKS­UTVECKLING 2. Grammatik och språkinlärning 2.1 Texten om biokassörskan 2.2 Regler och lexikonkunskap

2.2.1 Regler 2.2.2 Lexikonkunskap 2.2.3 Regler och lexikonkunskap 2.2.3.1 Svenskans pluralbildning 2.2.3.2 Ordbildningen 2.2.4 Regel- och lexikonkunskap hos andraspråksinlärare

2.3 Språkinlärningen som en successiv ­differentiering 2.3.1 Ords och uttrycks betydelser 2.3.2 Uttal 2.3.3 Grammatik 2.3.4 Språkanvändning

2.4 Första- och andraspråksinlärning

2.4.1 Den successiva differentieringen 2.4.2 Språkinlärning och kommunikation 2.4.3 Skillnader mellan första- och andraspråksinlärning 2.4.3.1 Allmänna synpunkter 2.4.3.2 Överföringar från förstaspråket 2.4.3.3 ”Att ta sig vatten över huvudet” 2.4.3.4 ”Monitorn på” Litteratur

3. Ordens betydelser och konstruktion 3.1 Betydelsekomponenter och semantiska fält

3.1.1 Betydelsekomponenter 3.1.2 Semantiska fält 3.1.3 Att differentiera inom det semantiska fältet 3.1.4 Icke distinktiva betydelsekomponenter

3.2 Lexikala kommunikationsstrategier 3.3 Verbens konstruktion 3.3.1 Syntaktiska ramar 3.3.2 Semantiska roller 3.3.3 Selektionsrestriktioner 3.3.4 Andraspråksutvecklingen

3.4. Polysemi Litteratur

7 9 15 17 17 20 21 22 23 23 24 25 26 27 27 28 29 30 30 31 35 36 37 38 39 41 43 44 44 45 47 50

51 54 54 55 57 57 58 61

DEL 2 ORDFÖLJD, TEMPUS, BESTÄMDHET 4. Svenskans ordföljd: Satsgrammatiska aspekter

63

5. Svenskans ordföljd: Textgrammatiska aspekter

93 95 97 97 99

65 4.1 Satsgrammatisk och textgrammatisk ordföljd (SGO och TGO) 66 4.1.1 Satsgrammatiska funktioner 67 4.1.2 Textgrammatiska funktioner 69 4.1.3 Sammanfattande synpunkter 72 4.2. De satsgrammatiska ordföljdsreglerna 73 4.2.1 Satsscheman 73 4.2.2 Variationsmöjligheter 77 4.2.3 Några feltyper 78 4.2.3.1 FV1- och FV2-ordföljd 79 4.2.3.2 Inversion i påståendesatser inledda av icke-subjekt 80 4.2.3.3 Den raka bisatsordföljden 83 4.2.3.4 SA-platsen i bisats 85 4.2.4 Platshållare 86 4.2.5 Undantag till platshållartvånget 88 4.3 Ordföljd och meningsbyggnad 89 Litteratur 92

5.1 Subjektiv ordföljd och emfas 5.2 Remats placering

5.2.1 Textgenomgång 5.2.2 Konflikter och konfliktlösningar

5.3 Subjekt och tema 5.4 Konstruktionerna

5.4.1 Passiv konstruktion 5.4.2 Utbrytning 5.4.3 Presentering 5.4.4 Dubbel satsdel 5.4.5 Fortsättningskonstruktioner

5.5 Analys av en text

5.5.1 Texten 5.5.2 Satsgrammatiska svårigheter 5.5.3 Textgrammatiska svårigheter 5.5.4 Sammanfattning Litteratur

6. Nu-tempus och då-tempus 6.1 Tempus, aspekt och aktionsart 6.2 Texten om länsåklagaren 6.3 Allmänt om tempussystemen 6.4 Användningen av enskilda tempus 6.4.1 Enkelt presens 6.4.2 Perfektum 6.4.3 Futurum 6.4.4 Enkelt preteritum

101 103 104 105 106 106 107 108 109 110 112 114 115 117 118 121 122 125 125 126 127 128

6.4.5 Pluskvamperfektum 6.4.6 Futurum preteriti

6.5 Tempusharmoni och tempusföljd

6.5.1 Tempus i den enskilda meningen 6.5.2 Textuella synpunkter

6.6 Skillnader mellan presens- och preteritumsystemet 6.6.1 Aspektförhållanden 6.6.2 Presenssystemets öppenhet

6.7 Modalt preteritum och historiskt presens 6.7.1 Modalt preteritum 6.7.2 Historiskt presens Litteratur

7. Artikelbruk 7.1 Perspektivet 7.2 Regler för bestämd och obestämd form 7.3 De fem valen

7.3.1 Substantivuttryck eller pronomen?

7.3.2 Artikellöshet eller (bestämd/obestämd) artikel 7.3.3 Bestämd eller obestämd artikel?

7.3.4 Bestämd artikel eller possessivuttryck?

7.3.5 En eller någon?

7.4 Artikelbruket i en text

7.4.1 Texten 7.4.2 Allmänna synpunkter 7.4.3 Artikellösa substantiv i verbfraser 7.4.4 Substantivuttryck med allmän betydelse 7.4.5 Tilltal 7.4.6 Värderande predikatsfyllnad 7.4.7 Artiklarnas grundfunktioner 7.4.8 Possessivuttrycken 7.4.9 Avslutande kommentar Litteratur

DEL 3 SKRIFTSPRÅKSSYNTAX 8. Svenska transformationer 8.1 Transformationsperspektivet

8.1.1 Transformationer och transformationsövningar 8.1.2 Nidas transformationsmodell 8.1.3 Funktionella aspekter 8.1.3.1 Informationsstruktur 8.1.3.2 Satsstruktur 8.1.3.3 Omorientering av satsen 8.1.3.4 Textualisering 8.1.3.5 Abstrakta perspektiv 8.1.3.6 Anaforisk syftning 8.1.3.7 Förtätning 8.1.4 Satsscheman

129 130 130 131 134 136 137 138 139 139 142 144 145 146 148 150 150 152 154 155 156 157 157 159 160 161 162 162 163 165 166 167 169 171 174 175 177 180 180 181 181 182 183 183 184 184

8.2 Ordföljdstransformationer

8.2.1 Topikalisering 8.2.2 TSR-adverbial på SA-plats 8.2.3 Fritt fundament 8.2.4 Postponering 8.2.5 SA före subjektet 8.2.6 Flyttning av trycksvaga pronomen 8.2.7 Flyttning av framhävande adverbial

8.3 Omskrivningar

8.3.1 Utbrytning 8.3.2 Falsk utbrytning 8.3.3 Formellt subjekt: presentering 8.3.4 Formellt subjekt vid subjektsbisatser 8.3.5 Passivering 8.3.6 Inanimat agent 8.3.7 Ha-transformationer 8.3.8 Lyft-transformationer 8.3.9 Omskrivning med funktionsverbsförbindelse 8.3.10 Omskrivning till prepositionsfras 8.3.11 Omskrivning till genitivkonstruktion

8.4 Dubbleringar

8.4.1 Allmänna synpunkter 8.4.2 Dubbel satsdel (initial dislokation) 8.4.3 Så-inskott (så-konstruktion) 8.4.4 Svansdubblering (final dislokation) 8.4.5 Emfatisk dubblering

8.5 Satsgradssänkningar

8.5.1 Perspektivet 8.5.2 Reduktion till bisats 8.5.3 Reduktion till infinitivfras 8.5.4 Reduktion till attributiv satsförkortning 8.5.5 Reduktion till med-fras 8.5.6 Nominalisering 8.5.7 Reduktion till predikatslös konstruktion 8.5.8 Reduktion till sammansättning

8.6 Strykningstransformationer

8.6.1 Strykning av ha i bisats 8.6.2 Strykning av relativt som 8.6.3 Strykning av subjunktionen att 8.6.4 Subjektsstrykning vid samordning 8.6.5 Strykning av gemensamma led vid samordning 8.6.6 Och-strykning och gruppering

8.7 Transformationer och skriftspråksutveckling 8.7.1 Fem punkter 8.7.2 Bedömning av elevtexter Litteratur

186 186 188 189 190 192 192 192 193 193 194 195 197 197 199 200 202 202 204 205 206 207 209 211 212 213 213 214 218 219 221 222 223 226 227 229 229 229 230 230 231 232 233 234 238 244

3 Ordens betydelser och konstruktion Föregående kapitel har fokuserat på utvecklingen av inlärarspråket som en successiv differentiering på olika plan: ordbetydelser, uttal, grammatik, språkanvändning. Beträffande ordförrådet har det framgått att inlärningen av ord och uttryck är en mycket mer komplicerad process än att bara lära sig sätta namn på saker, t.ex. på föremål som läraren med en hemlighetsfull min plockar upp ur en välfylld medhavd plastkasse eller väska. Särskilt om vi kommer utanför de mest vardagsnära konkreta substantivens område handlar inlärningen lika mycket om ordens relation till varandra som om deras relation till den verklighet de beskriver. I föregående kapitel har detta förhållande fått belysas av exempel ur texten om biokassörskan (2.1), där de många lexikala felen ständigt aktualiserar de använda ordens och uttryckens relation till andra ord och uttryck: usch/åh; blänga/stirra; in/inne; klä på sig/ klä om sig; osv.

I detta kapitel kommer jag först (avsnittet ”Betydelsekomponenter och semantiska fält”) att utveckla dessa synpunkter på ordförrådets organisering och den successiva differentieringen av inlärarspråket, med fortsatt anknytning till texten om kassörskan. I de följande tre avsnitten behandlas sedan i tur och ordning lexikala kommunikationsstrategier, dvs. hur andraspråksinlärare löser problemet att få sagt det man vill säga trots att ordförrådet egentligen inte räcker till; verbens konstruktion, dvs. de lexikala krav på utformningen av resten av satsen som utformas som verb (och även adjektiv) reser; samt polysemi, dvs. det förhållandet att de flesta ord inte (som man ibland tanklöst föreställer sig) har en enda betydelse, utan flera olika men relaterade betydelser.

43

ordföljd, tempus, bestämdhet

3.1 Betydelsekomponenter och semantiska fält Forskningen om de lexikala aspekterna på svenska som andraspråk har i mycket handlat om ordförrådets organisering inom olika erfaren­ hetsområden, s.k. semantiska fält. Man kan urskilja två huvudinriktningar inom denna forskning: dels ett språkjämförelseperspektiv där svenskans ordförråd och dettas organisation studeras i relation till för­hål­lan­dena i olika invandrarspråk (t.ex. Viberg 1980), dels ett interimspråksperspektiv där jämförelsen gäller förhållandena i ”svensk svenska” och invandrarsvenska (t.ex. Kotsinas 1985). Till det gemensamma för bägge inriktningarna hör att beskrivningarna baseras på en analys av ordens betydelsekomponenter.

Gemensamt är också att man intresserar sig mera för ”besvärliga” ordklasser som verb och prepositioner än för konkreta substantiv samt att man betonar att vissa distinktioner inom de fält som studeras är mer grundläggande än andra. Detta senare förhållande medför bland annat, som vi nu ska se, att utvecklingen av ordförrådet kan beskrivas som en successiv differentiering av olika semantiska fält.

3.1.1 Betydelsekomponenter De flesta lexikala felen i texten om biokassörskan har att göra med att författaren inte tillägnat sig alla betydelsekomponenter hos orden. Några exempel: (1) a. Jag blängde på henne. (r. 9) [’jag stirrade hänfört på henne’]

b. Varför kom jag första gången här. (r. 10) [’varför har jag inte kommit hit förr’]

c. Hon kastade bort sin hatt och […]. (r. 24) [’hon kastade iväg sin hatt’] d. Då för tiden visade hon sina ben. (r. 25) [’då råkade hon visa sina ben’]

Blänga skiljer sig från det sökta uttrycket stirra hänfört genom att det innehåller betydelsekomponenten [ogillande]. Och här innehåller betydelsekomponenten [befintlighet], inte [riktning] som det sökta ordet hit. Uttrycket kasta bort skiljer sig från det sökta uttrycket kasta iväg genom att det innehåller komponenten [permanent frånvaro]; om man kastar bort något, kan man inte göra anspråk på att få det tillbaka. Och visa, slutligen, passar inte in i sammanhanget eftersom det innehåller betydelsekomponenten [avsiktlig handling]. (Författaren vill uppenbarligen inte göra gällande att denna hans drömkvinna skulle vara lätt på foten.)

Betydelsekomponenter som dessa återkommer i en lång rad ord och uttryck. Betydelsekomponenten [ogillande] återkommer t.ex. vid interjektionen usch, något som vår polack är lyckligt omedveten om när han 44

3. Ordens betydelser och konstruktion hänförd tänker: Usch! Vilken kvinna! (r. 9). Motsättningen [riktning]/ [befintlighet] återkommer i ordpar som dit/där, in/inne, bort/borta osv., jfr felet på r. 25: Hon banade väg där inne (’hon banade sig väg dit in’).

Komponenten [permanent frånvaro] återkommer i verb som tappa, förlora, amputera, och i adjektiv på -lös: hänsynslös, tandlös osv. Motsättningen [avsiktlig handling]/[icke avsiktlig handling], slutligen, återkommer i ordpar som titta på ngt/se ngt, kasta bort ngt/förlora ngt osv.

Ett enskilt ord eller uttryck har en lång rad betydelsekomponenter. Dessa kan medvetendegöras genom att man ställer det i motsats till andra ord eller uttryck. Om blänga i satsen Jag blängde på henne kan vi bl.a. konstatera följande: • I motsats till t.ex. glömma (och i likhet med t.ex titta, smaka) är blänga ett perceptionsverb, dvs. det är knutet till upplevelse genom något av våra fem sinnen.

• I motsats till t.ex. lyssna (och i likhet med se, titta, stirra) uttrycker blänga perception genom synen.

• I motsats till t.ex. se i uttrycket se ngt (och i likhet med titta, stirra) uttrycker blänga en aktiv handling, inte ett passivt registrerande.

• I motsats till det neutrala titta (och i likhet med stirra) uttrycker blänga en intensiv verksamhet.

• I motsats till stirra uttrycker blänga att den tittande ogillar det sedda.

Verbet blänga har alltså (bland annat) följande betydelsekomponenter: [perception], [genom synen], [aktiv handling], [intensiv], [ogillande].

3.1.2 Semantiska fält Genom att analysera ord i betydelsekomponenter kan man beskriva inte bara enskilda ords betydelse, utan också hur ordförrådet är uppbyggt i stort inom olika erfarenhetsområden eller semantiska fält. Som redan nämnts har detta grepp varit speciellt fruktbart när det gäller ”besvärliga” ordklasser som prepositioner, adverb, adjektiv och – inte minst – verb: rörelseverb, sägeverb, perceptionsverb osv. Åke Vibergs rapport Tre semantiska fält i svenskan och några andra språk (1980) behandlar tre sådana semantiska fält: kognitiva predikat (t.ex. veta, glömma, känna till), perceptionsverb (jfr ovan) och emotiva predikat (t.ex förvåna(s), glädja(s), vara arg). Grundstrukturen för perceptionsverbens fält som den beskrivs av Viberg återges i figur 1.

45

ordföljd, tempus, bestämdhet Figur 1. Perceptionsfältets grundstruktur (Efter Viberg 1980) ”Sinnes­ modalitet”

[erfarar­ orientering] [aktiv ­handling]

[erfarar­ [käll­ orientering] orientering] [passivt ­registrerande]

[syn]

titta på ngt

se ngt

se ut

[hörsel]

lyssna på ngt

höra ngt

låta

[känsel]

känna på ngt

känna ngt

kännas

[smak]

smaka på ngt

(känna smaken av ngt)

smaka

[lukt]

lukta på ngt

(känna lukten av ngt)

lukta

omarkerad

–

märka ngt

verka

Perceptionsverben karakteriseras för det första (liksom andra verbklasser) av att de kan ha olika orientering: De är antingen orienterade mot ”er­ fararen” (den som ser, hör, lyssnar etc.) eller mot ”källan” (det sedda, hörda etc.). Se och titta är erfararorienterade (Kalle såg ormen; Kalle tittade på ormen), medan se ut är källorienterat (Ormen såg farlig ut).

Perceptionsverben kan vidare vara knutna till olika ”sinnesmodaliteter”, alltså syn, hörsel, känsel osv. Vissa perceptionsverb (märka, verka) är dock ”omarkerade” i detta avseende, dvs. de säger ingenting om huruvida perceptionen sker genom syn, hörsel, känsel etc.

Erfararorienterade perceptionsverb uttrycker antingen en aktiv handling (Kalle tittade på ormen) eller ett passivt registrerande (Kalle såg ormen).

(Det bör observeras att denna betydelseskillnad inte bara ligger i verben, utan också i hur de konstrueras: Om de ”passiva” verben konstrueras med preposition – Kalle såg på ormen; Kalle hörde på fågelsången – så får de aktiv betydelse.)

Man lägger märke till att fältet inte är symmetriskt, så att varje möjlig kombination av betydelsekomponenter (varje enskild ruta) skulle motsvaras av ett verb. I några fall, t.ex. [erfararorientering, passivt skeende, lukt], måste omskrivningar tas till för att uttrycka den aktuella betydelsen: känna lukten av något. I andra fall kan ett och samma verb användas för att uttrycka flera olika betydelser: verben se, höra och känna kan som vi sett alla användas för att uttrycka både [passivt registrerande] och [aktiv handling], dock så att de i det senare fallet måste konstrueras med prepositionen på.

46

3. Ordens betydelser och konstruktion Perceptionsfältet (liksom de två andra fält Viberg tar upp i sin rapport) är olika strukturerat i olika språk. I engelskan t.ex. används verben taste och smell för att uttrycka alla tre betydelserna [passivt registrerande], [aktiv handling] och [källorientering]. Generellt tycks gälla för de språk Viberg studerar (svenska, engelska, franska, polska, grekiska, finska och turkiska) att delfälten för syn och hörsel är mer differentierade och behovet av omskrivningar (typ känna smaken av ngt) mindre än vid övriga delfält; i synnerhet delfälten för smak och lukt skiljer sig därför ganska mycket från språk till språk.

Slutligen bör betonas att Vibergs ovan refererade beskrivning bara återger perceptionsfältets grundstruktur, och att svenskan innehåller en överväldigande mängd andra perceptionsverb som har en plats i detta grundmönster, och som normalt karakteriseras av att de har en mer specifik betydelse, dvs. de har samma komponenter som verben där plus ytterligare någon eller några. Vi har redan varit inne på hur detta gäller för stirra och blänga, som har samma komponenter som titta plus ytterligare en (stirra) eller två (blänga). Detsamma gäller för verb som bliga, glana, glo, kika, glutta.

Ett annat exempel på perceptionsverb med mera komplex betydelse än de i schemat ovan är ”kausativer” som visa ngn ngt (’få någon att se ngt’) och uppmärksamma ngn på ngt (’få ngn att lägga märke till ngt’).

3.1.3 Att differentiera inom det semantiska fältet Inlärningen av ords och uttrycks betydelse kan studeras som en successiv differentiering av det semantiska fältet. Detta perspektiv utvecklas i ett kapitel i Ulla-Britt Kotsinas bok Invandrare talar svenska (1985). I boken redovisas en undersökning av sex vuxna andraspråksinlärares talade svenska.

De sex talarna hade det gemensamt att de fått relativt lite formell undervisning i svenska. Undersökningen var icke-longitudi­nell, dvs. inget försök gjordes att kartlägga de sex invandrarnas språkutveckling i tiden. Men genom att jämföra de olika talarnas varierande svenskbehärskning kunde Kotsinas ändå dra slutsatser och utveckla hypoteser om inlärarspråkets utveckling.

I kapitel 5 kartläggs och analyseras de sex invandrarnas användning av verb inom de semantiska fälten ”Verbal kommunikation” (sägeverb) och ”Förflyttning och förändring” (rörelseverb som komma, åka; ”förändringsverb” som få, träffa, bli). I figur 2 återges delar av ett schema som sammanfattar användningen av sägeverb. (Motsvarande schema i boken innehåller uppgifter om alla sex invandrarna, inte bara de tre som tas upp här.)

47

6 Nu-tempus och då-tempus Från en synpunkt kan man hävda att svenskan ”egentligen” bara har två tempus, presens och preteritum. Det är t.ex. vanligt att man karakteriserar ett textparti som det följande (ur P.C. Jersilds roman Stumpen) så, att det är skrivet i presens. Detta trots att det innehåller inte bara presensformer (förs, vägrar, tas, finner etc.), utan också exempel på perfektum (har blivit; [har] supit) och ska-futurum (skall vända sig): (1) Lars Sture Lindström, kronisk alkoholist, har blivit häftigt sjuk i Vana­ dislunden. Han förs till närmaste polisstation där jourhavande befäl emellertid vägrar att lägga Lindström i fyllfinkan.

I stället tas Lindström till Sabbatsbergs sjukhus där jourhavande läkare finner att Lindström supit sig praktiskt taget medvetslös. Läkaren måste dock beklaga att hon tyvärr inte kan lägga in några ”lodisar”. Polis­ männen kontaktar då sitt befäl, befälet ber att få tala med läkaren. Läkaren föreslår att polisen skall vända sig till Nykterhetsnämnden. Polis­ befälet skärper då tonen i luren och läkaren lovar att skriva ett vårdintyg för intagning på Beckomberga sjukhus.

På motsvarande sätt kan man säga att den intervjuade länsåklagarens nedan anförda berättelse om bakgrunden till ett upphävt reseförbud hålls i preteritum (DÅ-tempus), trots att det inte bara förekommer preteritumformer (trodde, stod, försäkrade, etc.) utan också pluskvamperfektformer (hade dött, hade börjat, hade köpt) och futurum preteriti-former (”det förflutnas futurum”: skulle återkomma, skulle smita): (2) – Jag trodde mannen var en god sportsman och stod för sitt ord när han försäkrade att han skulle återkomma efter 8-dagarsturen till Wien.

– Jag ville vara hygglig eftersom det fanns mycket ömmande skäl att låta honom resa. Hans mamma hade nyss dött efter en svår sjukdom och hans pappa var mycket bedrövad och kände sig ensam. Sonen ville så gärna göra honom den glädjen att följa med på en semesterresa till Wien.

117

ordföljd, tempus, bestämdhet – Det fanns också mycket som talade för att fotbollstränaren och hans fru inte skulle smita. Han hade nyss börjat ett jobb i Göteborg och de hade köpt en lägenhet, [berättar Nils Andersson för Sydsvenskan.]

Exemplen illustrerar hur de sex svenska tempus som exemplifierats (presens, preteritum, perfektum, pluskvamperfektum, futurum och futurum preteriti) bildar två tempusgrupper: presenssystemet (nu-tempus) och pre­ teritumsystemet (då-tempus). Till presenssystemet hör presens, perfektum och futurum, och till preteritumsystemet preteritum, pluskvamperfektum och futurum preteriti.

Att lära sig använda svenskans tempus handlar inte bara om att tillägna sig reglerna för användningen av enskilda tempus, utan lika mycket om att lära sig hur de två tempussystemen fungerar och hur de är relaterade till varandra. I detta kapitel är tempussystemens relationer till varandra den övergripande synpunkten, vilket inte hindrar att vi också kommer in på reglerna för användning av enskilda tempus.

Kapitlet inleds av ett kort språktypologiskt orienterat avsnitt om tempus, aspekt och aktionsart. Mot denna bakgrund tar jag sedan upp de grundläggande relationerna mellan tempussystemen (6.3). I två centrala avsnitt behandlas så reglerna för användningen av enskilda tempus (6.4) och tendensen till ”tempusharmoni” i svenskan, dvs. tendensen att – som i (1) och (2) ovan – stanna kvar i det ena eller andra systemet (6.5). I anslutning härtill tar jag upp några viktiga skillnader mellan systemen (6.6).

Slutavsnittet ”Modalt preteritum och historiskt presens” (6.7) handlar om användningen av de bägge tempussystemen för att uttrycka annat än tid.

En ledstjärna har varit att så långt som möjligt utgå från tempus­ användningen i autentiska texter. Som en allmän utgångspunkt har jag utnyttjat en relativt lång dagstidningsartikel vars tidsperspektiv medför ett varierat tempusbruk och många fall där valet mellan olika tempus aktualiseras. Texten återges i 6.2.

6.1 Tempus, aspekt och aktionsart Tempus är en central grammatisk kategori i svenskan; varje enskild sats måste ha tempus. Som vi tidigare varit inne på (2.4.3.2) innebär detta ett ”tempustvång” som är främmande för andraspråksinlärare med förstaspråk som saknar tempus, t.ex. kinesiska – eller det svenska teckenspråket. Gram118

6. Nu-tempus och då-tempus matiken framtvingar ett ständigt tidsperspektiv på allt vi säger, hur irrelevant detta tidsperspektiv än kan vara i det enskilda fallet.

I många språk (med eller utan tempus) är aspekt en lika central grammatisk kategori som tempus i svenskan när det gäller att uttrycka tidsbetydelser, se Dahl (1985). Medan tempus kan sägas relatera händelsen ”utåt” till talsituationen (talarens NU), uttrycker aspekten hur händelsens ”inre” tidsstruktur uppfattas, oberoende av när yttrandet fälls.

En grundläggande aspektuell motsättning är den mellan perfektiv (PFV) och imperfektiv (IPFV) aspekt, som har att göra med huruvida händelsen ses som något avgränsat, ”punktuellt”, eller som något oavgränsat. Motsättningen kan illustreras med satspar som de i (3)–(8).

(3)

a. Emil täljde ut en trägubbe. [PFV] b. Emil satt och täljde på en trägubbe. [IPFV]

(4) a. Lilla Ida föll i gråt. [PFV] b. Lilla Ida grät hejdlöst. [IPFV]

(5)

a. Han köpte ut tre flaskor vin. [PFV] b. Han är och köper vin. [IPFV]

(6) a. Plötsligt minns jag att det är Evas födelsedag. [PFV] b. Jag minns min gröna dal. [IPFV]

(7) a. Jag sålde böckerna på tio timmar. [PFV] b. Jag sålde böcker i tio timmar. [IPFV]

(8) a. Jag fick veta att Kalle hade rest. [PFV] b. Jag visste att Kalle hade rest. [IPFV]

Som framgår av exemplen har motsättningen mellan imperfektiv och perfektiv aspekt inget att göra med svenskans tempus imperfektum och perfektum. Ett skäl till att man idag hellre talar om preteritum än imperfektum (”ofullbordad handling”) är att namnet är vilseledande ­eftersom det handlar om aspekt, inte om tempus. Inte minst gäller detta för andraspråksinlärare med romanskt eller slaviskt förstaspråk där ”imperfektum” är namnet på en aspektform, se nedan. (Med perfektum är det lite annorlunda eftersom svenskans perfektum inom ramen för presenssystemet har en aspektuell betydelse som svarar till beskrivningen ”fullbordad handling”. Men också här föreligger risk för sammanblandning med t.ex. de slaviska språkens perfektiva aspektform (PFV), se Pettersson 1976.)

Till skillnad från exempelvis romanska och slaviska språk saknar svenskan systematiska grammatiska uttryck för motsättningen mellan imperfektiv och perfektiv aspekt. Marginellt kan imperfektiv aspekt uttryckas med 119

ordföljd, tempus, bestämdhet vissa ”pseudokoordinationer” som Han sitter/står/ligger och läser en bok (jfr 3b och 5b) samt genom omskrivning med hålla på: Han höll på att läsa boken.

Verbpartiklar som ut, upp och fram har ofta en perfektiverande funktion, jfr (3a) och (5a). Likaså ibland hjälpverbet få (8a).

Slaviska språk som polskan och ryskan karakteriseras av att varje verb har två huvudformer, en perfektiv och en imperfektiv. Denna skillnad upprätthålls i alla tempus. I romanska språk som franska, spanska och italienska uttrycks motsättningen bara vid då-tempus, i franskan genom imperfekt (IPFV) och passé simple eller (i talspråk och ledig stil) passé composé (PFV).

Satsens aspekt är beroende av verbens lexikala betydelse, så att verb och verbfraser i isolering kan indelas i perfektiva (avgränsade) eller imperfektiva (oavgränsade) efter sin aktionsart. Perfektiv aktionsart har t.ex. säga, somna, finna, komma, få reda på, förälska sig, erövra. Imperfektiv aktionsart har t.ex. tala, sova, söka, färdas, veta, älska, belägra. (I traditionell svensk grammatik har dessa båda huvudklasser ibland kallats ”övergångsverb” respektive ”fortgångsverb”.)

Aktionsarten påverkar meningens tidsbetydelse på olika sätt. Perfektiva verb i presens tenderar att få framtidstolkning, och imperfektiva nu-tolkning (om tiden inte flyttas fram med hjälp av ett tidsadverbial): (9) a. Han somnar nog. [framtid]

b. Han sover nog. [nu] (10) a. Han kommer nog. [framtid]

b. Han är nog där. [nu] (11) a. Det får han inte reda på. [framtid]

b. Det vet han inte. [nu]

I romanska och slaviska språk kan speciella aspektuella betydelser uttryckas genom att man ”korsar” aspektformer och aktionsarter, dvs. använder den perfektiva formen av verb med imperfektiv aktionsart och vice versa.

I franskan kan passé simple (PFV) av imperfektiva verb uttrycka bland annat inträdande handling: Il parla ’han började tala’; Il sut ’han fick veta’. (Jfr med imperfektum: Il parlait ’han talade’; Il savait ’han visste’.) Och imperfektum av perfektiva verb kan uttrycka bland annat betydelsen ’vara nära att’: il se noyait ’han var nära att drunkna’. (Jfr Il se noya ’han drunknade’.)

120

8 Svenska transformationer En generell begränsning på den svenska andraspråksgrammatiken ligger i fokuseringen på basgrammatiken, alltså de grundläggande grammatiska uttrycks­medel som är gemensamma för vårdat talspråk och informellt skrift­språk, snarare än på de specifikt skriftspråkliga uttrycksmedel som hör hemma i mera formell stil. Ett exempel är MÅL-grammatikens (Viberg m.fl. 1986) behandling av syn­taktiska konstruktioner. Boken ägnar ett helt kapitel (kap. 16) åt två så­dana grund­läggande konstruktioner, presentering och utbrytning, men kommer (i och för sig helt förståeligt) inte alls in på t.ex. nominaliseringar, attributiva sats­förkortningar eller hanteringen av koordinationsfraser. Inte minst kan denna begränsning upplevas som besvärande vid undervisningen i svenska av ut­ländska studenter på avancerad nivå. Medan undervisningen av svenska studen­ter i moderna språk utgår från handböcker som ägnar ett betydande ut­rymme åt exempelvis franska nominaliseringar eller tyska s.k. utvidgade attri­but (som i: in einem unmittelbar nach dem Ereignis geschriebenen Brief ’i ett omedelbart efter händelsen skrivet brev’), så saknas denna skriftspråks­dimen­sion ofta helt i de traditionella svenska andra­språksgrammatikorna.

Mitt syfte med detta kapitel är att i någon mån försöka fylla denna lucka genom en samlad översikt över en lång rad svenska konstruktioner (inklusive olika ordföljdsmöjligheter), och då med särskilt fokus på dem som faller utanför basgrammatiken, alltså de som brukar betecknas som ”skriftspråkliga”. Perspektiven är funktionella. De enskilda konstruktionerna analyseras med hän­syn till vilka uttrycksbehov som kan knytas till dem och till hur de samspelar med varandra som syntaktiska uttrycksmedel.

Fram­ställningen bygger vidare på kapitel 4 och 5. Men i syfte att utveckla ett helhetsperspektiv på konstruktionerna och de uttrycksbehov de kan tillgodose kommer jag här att se de enskilda konstruktionerna som transformations­möjligheter. Dvs. de ses som systematiska möjligheter att för olika syften genomföra syntaktiska operationer på en mening (eller 171

ordföljd, tempus, bestämdhet en sekvens av meningar). Det transforma­tionsbegrepp jag kommer att anknyta till är det som utnyttjas inom översättnings­vetenskapen och som utvecklats av Eugene A. Nida. Studiet av de enskilda konstruktionerna som transformations­möjligheter tillför en dynamisk dimension som gör det möjligt att komma närmare de generella syntaktiska överväganden som ligger under den faktiska ut­formningen av en given mening.

Framställningen anknyter, där så är naturligt, till beskrivningarna i Svenska Akademiens grammatik, SAG (Teleman m. fl. 1999).

Den grammatisk-stilistiska motsättning som står i centrum handlar om vad man i genreteoretiska sammanhang brukar referera till som muntlighet (basgrammatiken) och skriftlighet (de exklusivt skriftspråkliga uttrycks­ med­len). (Om grammatisk-stilistisk muntlighet/skriftlighet, se t.ex. Me­ lander & Josephson 2003 s. 262ff.) Graden av syntaktisk muntlighet eller skrift­lighet – och även vilka speci­fika syntaktiska drag som dominerar – varierar efter genre och texttyp (se t.ex. Biber 1995). En utgångspunkt för min framställ­ning har varit det för­hållandet att redan s.k. vanlig sakprosa och vanliga dagstidnings­artiklar förut­sätter ett ganska kvali­ficerat bruk av skriftspråkliga uttrycks­medel och tekniker. Följande exempel, ett ledarstick i Sydsvenskan, kan i detta samman­hang inled­ningsvis få illustrera hur perspektiven och argumentations­strukturen i en vanlig dags­tidningstext kan förutsätta en helt annan syntaktisk repertoar än basgrammatikens. Detta trots den lätt­samma tonen och den lite slängiga stilen.

(1) Strandskyddsmelodi: Stängda landskap

Strandskyddet fungerar dåligt. Trots att lagen förespråkar restriktivitet god­kändes förra året 95 procent av alla dispensansökningar.

Den nya strandskyddslagen som trädde i kraft den 1 juli försämrar sannolikt läget ytterligare.

Naturskyddsföreningen varnar för en ökad exploatering av strandmiljöer när ansvaret för dispenser nu helt blir kommunernas.

Att ansvaret för riksangelägenheter som allemansrätten och naturskyddade miljöer till stor del läggs på kommunal nivå är olyckligt. Inte mycket talar för att motståndskraften mot privata intressen skulle vara större där.

Att länsstyrelsen skall kunna överpröva kommunerna lär inte heller spela någon roll, med tanke på tidigare frikostighet.

Strandskyddspolitiken kan knappast kallas restriktiv.

Snarare destruktiv.

172

8. Svenska transformationer Jag ska här bara peka på utnyttjandet av skriftliga s.k. förtätnings­trans­ formationer som står i direkt motsättning till basgrammatikens ”muntliga” mångordighet. Hit hör utnyttjandet av sammansättning i stället för ordgrupp: strandskyddet (’skyddet av våra stränder’), strandskyddspolitiken (’poli­tiken för skydd av våra stränder’). Likaså de många fallen av nominali­ sering (”substan­tivering”) i stället för bisats: trots att lagen förespråkar restrik­ tivitet (’trots att lagen förespråkar att man ska vara restriktiv’); med tanke på tidigare frikostighet (’med tanke på hur frikostig länsstyrelsen tidigare har varit’); osv. Till förtätningsteknikerna hör även utnyttjandet av s.k. inanimat agent i trots att lagen förespråkar restriktivitet (’trots att man i lagen före­språkar restrik­tivitet’).

Utnyttjandet av skriftliga förtätningstransformationer och -tekniker är alltså inte något som är exklusivt förbehållet strikt formella, specialiserade genrer som lagtexter eller vetenskapliga avhandlingar. Basgrammatikens begränsningar som deskriptiv grund för pedagogiskt arbete med skriftspråksutveckling ligger just i det faktum att också högst normala textsorter, till exempel dagstidnings­texter, förutsätter en ganska hög grad av grammatisk-stilistisk skriftlighet. Detta gäller inte bara texter på opinions- eller ledarsidorna som (1) ovan, utan också – som kommer att framgå (se ex. 79 i 8.5.6) – till exempel enklare nyhetsartiklar på text-tv.

Mot denna bakgrund kan kapitlet sägas ha ett dubbelt syfte: Det primära syftet är att ge en samlad beskrivning av en lång rad svenska transforma­ tioner med utgångspunkt i den grammatisk-stilistiska motsättningen mellan muntlighet och skriftlighet. Detta sker i den utförliga transformationsgenomgång (”trans­formationskatalogen”) som upp­tar större delen av kapitlet. Genomgången avser både muntliga och skriftliga transformationer och transformations­användningar. Även transformationer och transformationsanvändningar som förknippas med strikt formellt skriftspråk tas upp. Uppgiften att genomföra en sådan samlad beskrivning förutsätter ett analytiskt förhållnings­sätt, och min framställning syftar därför också till att utveckla adekvata funktionella perspektiv på den grammatisk-stilistiska motsättningen muntlighet/skriftlighet, och då i synnerhet på frågan vad grammatisk-stilistisk skriftlighet innebär. (I transformations­katalogen återspeglas detta i det förhållandevis stora utrymme som ägnas de transformationer och transformationsanvändningar som brukar förknippas med skriftlighet.)

173

ordföljd, tempus, bestämdhet Kapitlets disposition: • I 8.1 Transformationsperspektivet utvecklas kapitlets grundläggande perspek­tiv och tankarna bakom strategin att beskriva svenskans konstruktioner som transformationsmöjligheter.

• Huvuddelen av kapitlet ägnas en utförlig genomgång av en lång rad svenska transformationer, som beskrivs och analyseras i funktionellt (och ofta också kontrastivt) perspektiv. De enskilda trans­formationerna har på formella och funktionella grunder klassificerats i fem grupper, som behandlas i var­sitt huvudavsnitt: 8.2 Ordföljdstransformationer, 8.3 Omskrivningar, 8.4 Dubb­leringar, 8.5 Satsgradssänkningar samt 8.6 Strykningstransformationer.

• I slutavsnittet Transformationer och skriftspråks­utveckling sammanfattas erfarenheterna av transformationsgenomgången när det gäller frågorna om skriftlighet och skriftspråksutveckling.

Den långa transformationskatalogen i 8.2–8.6 är tänkt att på olika sätt kunna fungera som underlag för undervisningen av svensk­studerande på avancerad nivå (till exempel i samband med grammatiska text­genomgångar). Den bör också kunna utnyttjas vid s.k. performansanalys av skrivna elevtexter.

(Jfr 8.7.2 nedan om bedömning av elevtexter.)

8.1 Transformationsperspektivet Utvecklandet av de perspektiv som ligger till grund för transformations­ katalogen har varit en viktig del av analysarbetet. I detta avsnitt kommer jag att presentera dessa perspektiv och grundtankarna bakom dem. I syfte att rent allmänt belysa vad ett transformations­perspektiv innebär anknyter jag först (8.1.1) till egna erfarenheter av arbete med trans­formationsövningar på kurser för utländska studenter. Mot denna bakgrund presenteras sedan (8.1.2) det speci­fika trans­­formationsbegrepp som ligger till grund för min analys och som anknyter till det som utnyttjas inom översättnings­ vetenskapen. I det tredje delavsnittet (8.1.3) redogör jag för de funktionella aspekter på transformations­användningen som aktualiseras i transformationskatalogen. Slutligen (8.1.4) görs några påpekanden om de satsscheman som utnyttjas i transformations­katalogen.

174

ordföljd, tempus, bestämdhet (10)

Fundamentfält FUND v

Nästa vecka

Nexusfält s a

måste du

nog ändå

V

Innehållsfält S A

sälja undan

lite ABBaktier till

om detta ska lyckas

De tre fälten kallas i SAG initialfält, mittfält och slutfält. I det fortsatta kommer jag att använda dessa benämningar.

8.2 Ordföljdstransformationer Ordföljdstransformationer är transformationer som medför omdisposition av de primära satsleden utan att dessas satsdelsfunktioner påverkas. De flesta av de ordföljdsmöjligheter som kommer att tas upp i det följande har mer eller mindre ingående behandlats i kapitel 4 och 5. I dessa kapitel har framgått dels att möjligheterna att variera ordföljden i svenskan är starkt begränsade till följd av dess grundläggande satsgrammatiska funktioner, dels att de möjligheter som trots allt finns att variera ordföljden i första hand utnyttjas för textgrammatiska syften, alltså för att klargöra informationsstrukturen. Utöver de en­skilda transformationernas rent formella aspekter kommer mina kommentarer därför i första hand att beröra deras informationsstrukturerande funktioner. En annan återkommande synpunkt är tydlighetsprincipen (se ovan 8.1.3.2): ordföljds­transforma­tioner utnyttjas ofta för att möjliggöra eller underlätta den syntaktiska tolk­ningen av meningen.

8.2.1 Topikalisering (11) a. Vi reste till Köpenhamn igår → Igår reste vi till Köpenhamn.

b. Jag tror inte det → Det tror jag inte.

c. Alla visste att hon beundrade Fröding oerhört → Alla visste att Fröding beundrade hon oerhört.

d. Hon vill inte äta surströmming → Äta surströmming vill hon inte.

e. Du kan öppna alla dörrar med den nyckeln → Med den nyckeln kan du öppna alla dörrar.

f. Du kan öppna alla dörrar med den nyckeln → Den nyckeln kan du öppna alla dörrar med.

g. Det gör inte ont. Det är ju skoj vetja. → Inte gör det ont. Det är ju skoj vetja.

h. Han ändrade sig inte förrän igår → Inte förrän igår ändrade han sig.

186

8. Svenska transformationer Topikalisering, d.v.s. spetsställning av ett icke-subjekt i påståendesatser, är som framgått i tidigare kapitel det viktigaste undantaget till regeln om svenskans satsgrammatiskt låsta ordföljd.

Det topikaliserade ledet är i typfallet ett adverbial (11a), men som framgått i kap. 4 kan i princip alla slags icke-subjekt topikali­seras. Det vanligaste fallet av topikaliserat objekt är pronomenet det (11b). Topikalisering är en huvudsats­transformation, med viss begränsad använd­ning i bisatser, s.k. hävdade bisatser (kap. 4.2.1) som i (11c).

Till topikaliseringsmöjligheterna hör inte bara spetsställning av enskilda satsled (Surströmming vill hon inte äta), utan också verbfrastopikalisering som i (11d): Äta surströmming vill hon inte eller Äta surströmming så tidigt på dagen kan jag bara inte. Som visas i Håkansson (1998 s. 60–62) är verbfrastopikali­ seringens av­gränsning ”utåt” något som förstaspråksinläraren tillägnar sig först efterhand, jfr följande språkprov: Regnar inte gör det (Karin 2 år 8 mån). Om topikalisering av satsled i underordnad sats, s.k. satsfläta, se ex. (7) i kap. 5.1 ovan.

Topikalisering av prepositionsfraser i ÖA (prepositionsstyrda objekt och TSR-adverbial) kan i princip ske antingen – som i (11e) – på vanligt sätt (samman­hållen prepositionsfras), eller – som i (11f) – genom ”klyvning”, så att bara rektionen (en nyckel) topikaliseras medan prepositionen står kvar i ÖA. Som en tumregel är klyvning naturligt (och ofta enda möjligheten) vid objektliknande bestämningar (Det där tror jag inte på), medan sammanhållning är naturligt (och ofta enda möjligheten) vid fria adverbiella bestäm­ningar (Om måndagarna brukar de stiga upp tidigt), se Larsson (1979).

Samma princip gäller klyv­ning/sammanhållning i frågeordsfrågor och vid utbrytning: Vad tänker du på? Är det den boken du tänker på?)

Den vedertagna termen ”topikalisering” (eng. topicalisation) tar fasta på den typiska funktionen att ge ramarna för det som sedan sägs (eng. topic ’ämne’): Yesterday, we went to Copenhagen. Denna beskrivning är egentligen mer träffande för engelskans del än för svenskans. Detta med hänsyn till att svenska spetsställda icke-subjekt kan ha många andra funktioner, jfr den spetsställda negationen i (11g), och det emfatiskt spetsställda adverbialet i (11h). (Spetsställda negationer försvinner vid översättning till engelska: Of course it doesn’t hurt. Och det spetsställda emfatiska adverbialet i h-exemplet motsvarar en engelsk inversions­konstruktion, inte engelsk adverbialtopikalisering: Not until yesterday did he change his mind.)

I enkla berättelser har topikalisering med korta tidsadverbial som då, se(da)n, så, plötsligt en viktig funktion för struktureringen av texten i grundelementen händelser (topikalisering) och beskrivningar (subjekts187

ordföljd, tempus, bestämdhet fundament): Då kom min bror in i rummet [händelse]. Håret stod på ända och han blängde hela tiden ilsket på mig [beskrivning]. Så sa han: … [händelse]. Ett exempel ur Astrid Lindgrens Nya hyss av Emil i Lönne­berga: (12) ”Jag bryr mig inte om var han är”, sa Lina. Sedan klev hon upp i skjutsen för att fara hem. Och tänk, då trampade hon på Emil! [....]

Då fick Emil upp en arm och tog Alfred om halsen. ”Jaså, där är du Alfred”, sa han. Sedan somnade han igen.

Och sedan for katthultarna hem igen till Katthult. Markus fick dra, Jullan skum­pade efter, bunden vid vagnen.

I Schlyter (1996) visas hur denna typ av adverbialtopikalisering kan vara en svårighet med svenskan för tvåspråkiga barn med franska som det svagare språket, eftersom motsvarande distinktion på franska är knuten till mot­ sätt­ningen mellan perfektiv aspekt (passé composé) och imperfektiv aspekt (imparfait), inte till ordföljden.

8.2.2 TSR-adverbial på SA-plats (13) a. Centerpartiet har anförtrotts en kommunalrådspost trots innehavet av endast två mandat → Centerpartiet har trots innehavet av endast två mandat anförtrotts en kommunalrådspost.

b. Han blev avdelningschef i fjol → Han blev i fjol avdelningschef

Denna transformation tillhör som redan framgått dem som brukar be­ skrivas som utpräglat skriftspråkliga. Dess användbarhet i formellt skriftspråk samman­hänger med dess informationsstrukturerande funktion: placeringen på SA-platsen klargör entydigt att adverbialet inte är rema. (Se Ekerot 1979 s. 93f.) Flyttningen till SA-platsen av tidsadverbialet i Han blev avdelningschef i fjol i b-exemplet blir alltså en entydig signalering av att predikativet avdelningschef – inte tidsadverbialet –är rema. I helt korta satser som denna är en sådan markering ofta helt onödig efter­som sammanhanget klargör huruvida ett adverbial på ÖA-plats har rematisk status eller om det handlar om en ”adverbiell svans” (kap. 5.2.1) efter remat. Men i mera komplexa syntaktiska meningar som (13a) blir transformationen ett medel att tydliggöra att det adverbiella uttrycket – här den inbäddade predikationen ”trots att man bara har två mandat” – representerar bakgrundsinformation i för­hållande till det primära budskapet, här ”centerpartiet har anförtrotts en kommunalrådspost”.

Följande exempel, ur en internationell konvention om skydd mot luft­föroreningar, demonstrerar transformationens kapacitet att hantera 188

8. Svenska transformationer bakgrunds­information i utpräglat formellt skriftspråk. Här utnyttjas SAplatsen för att samla ihop sådana adverbiella inskott som i engelskan och franskan – men inte i svenskan – kan placeras ut lite varstans i mitten av meningen: (14) a. The Contracting Parties, within the framework of the present Conven­tion, shall by means of exchanges of infor­mation, consultation, re­search and monitoring, develop without undue delay politics and strategies which […].

b. De avtalsslutande parterna skall inom ramen för denna konvention genom in­formationsutbyte, konsultationer, forskning och övervakning utan otill­bör­lig försening utarbeta åtgärds­program och strategier som […]

Ett annat skäl att flytta ett adverbial till SA-plats är att tydliggöra den avsedda grammatiska tolkningen av meningen. Med anknytning till transformations­övningen i (2) ovan kan vi till exempel notera att SA-placeringen av adverbialet en vecka senare är en förutsättning för den avsedda tolkningen av (2d): när fru Almberg en vecka senare nåddes av ryktet om adjunktens flyttning till Antibes. (Om adverbialet får stå kvar på ÖA-plats efter passiveringen tolkas det som bestämning i den nominaliserade bisatsen: ’att adjunkten hade flyttat till Antibes en vecka senare’.)

8.2.3 Fritt fundament (15) a. Kort sagt har vår allierade lidit oerhört → Kort sagt, vår allierade har lidit oerhört.

b. Håll god min hur illa det än ser ut! → Hur illa det än ser ut, håll god min!

c. Aftonbladet behövs om sanningen ska fram! → Om sanningen ska fram: Afton­bladet behövs!

En sats med ett fritt fundament karakteriseras som vi sett (kap. 4.2.2 ovan) av att den inleds av ett adverbiellt led, som är initialt annex (8.1.4) och därför inte påverkar ordföljden i den inre satsen. Möjligheterna att på detta sätt låta en fullständig huvudsats (frågesats, påstå­endesats eller uppmaning) föregås av ett löst tillfogat adverbial innebär att svenskan marginellt kan ha samma ordföljd som engelskan och en rad andra språk i fall som: To sum up, our ally has suffered greatly. Det bör dock under­strykas att dessa möjligheter är starkt begränsade i svenskan, och då även jämfört med andra språk med FV2-ordföljd som tyska och holländska, se König & van der Auwera (1988).

I typfallet handlar det om s.k. talaktsadverbial (se Andersson 1976), dvs. uttryck som ger talarens kommentar till det som sägs: hur som helst, på tal om X, 189

Ordföljd, tempus, bestämdhet

andra upplagan

Föreläsningar om svenska som andraspråk Lars-Johan Ekerot

Till grund för den här boken ligger föreläsningar som utvecklats efterhand på kurser i svensk grammatik för blivande eller redan verksamma lärare i svenska som andraspråk och på kurser för utländska studenter.

Boken vill förmedla kunskaper om några centrala områden av den svenska andraspråksgrammatiken. Den vill också presentera, utveckla och tillämpa de perspektiv på grammatiken och ordförrådet som vuxit fram inom ämnet, och som av naturliga skäl på många sätt skiljer sig från den traditionella modersmålsgrammatikens.

Boken är i första hand avsedd att användas på grundkurser och påbyggnadskurser i svenska som andraspråk inom lärarutbildningen och på grammatikkurser på avancerad nivå i svenska som främmande språk.

I den andra upplagan av Ordföljd, tempus, bestämdhet har ett omfattande kapitel tillkommit om svensk skriftspråkssyntax i funktionellt och kontrastivt perspektiv. Detta kapitel, som är av fördjupningskaraktär, innehåller en samlad beskrivning av en lång rad svenska konstruktioner med särskild inriktning på de stilistiskt markerade uttrycksmedel som förknippas med mera formellt skriftspråk. Syftet har varit att komma förbi den begränsning i de svenska andraspråksgrammatikorna som bestått i att intresset av naturliga skäl i allt väsentligt koncentrerats till den s.k. basgrammatiken.

lars-johan ekerot är docent i nordiska språk och har under lång tid arbetat som universitetslektor i svenska med kontrastiv inriktning vid Lunds universitet.

ISBN 978-91-40-67153-0

9 789140 671530