ANNA KAROLINA
STÅR DIG INGEN ÅTER
Tidigare av Anna Karolina: Stöld av babian 2014
ISBN 978-91-1-306883-1 © Anna Karolina Larsson 2015 Norstedts, Stockholm Omslag: Miroslav Sokcic Tryckt hos Bookwell AB, Finland 2015 www.norstedts.se
* Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
H
on tog upp den översta kniven ur besticklådan. La den åt sidan och letade efter en annan. Större. Vassare. Gafflar, skedar och osthyvlar svävade framför ögonen på henne. Hon var i en annan värld fast hon visste att hon var hemma. I villan i Duvbo. Hon stödde sig med bägge händerna mot bänkskivan. Försökte fokusera. Till slut hittade hon den största. Drog tummen över eggen. Huden vecklade ut sig som en blomma. Blottade köttet. Blodet. Livet. Hon slickade och sög i sig. Järnsmaken var himmelsk. Om hon inte fick mer snart skulle hon dö av svält. Hon sköt in lådan och hörde barnspärren klicka i. Klockan på väggen tickade för högt, för fort. Hon kunde inte se hur mycket den var. Visarna krökte sig och levde sina egna liv. Det var bråttom. Hon lämnade köket och gick in i vardagsrummet. Flickan satt på knä i soffan. Blicken fastnaglad vid en tecknad film. Ena handen jobbade fram och tillbaka mellan popcornskålen och munnen i högt tempo. Söta unge. Hon hade fortfarande kvar flätorna som de gjorde i morse. Imorgon skulle de gå ner till sjön och mata fåglarna med brödkanter de hade sparat. Imorgon. Hon var bara tvungen att äta först. Kniven högg ovanifrån. En gång. Två gånger. Otaliga gånger. Blodet erbjöd så mycket gott. Hon slickade. Tuggade. Slet. Samtidigt var något konstigt. En känsla. Intuition. Men aptiten tog överhanden. Och rösten. Den märkliga rösten. Lugn och trygg. Som sa att allt var okej. Som fanns med henne i bakgrunden hela tiden. Guidade. Hon svalde något segt innan hon la ifrån sig den kladdiga kniven. 5
Ljummen vätska rann ur mungipan och hon torkade bort den med baksidan av handen. Märkligt. Figurerna på tv:n dansade och skrattade. Hånade. Hon stängde av den. Plockade upp ett popcorn från mattan. Slarvunge. Imorgon skulle de mata fåglarna. Hon log vid tanken. Mysigt. Rösten smekte henne inifrån. Mister du en står dig ingen åter.
6
1
”Har du hört vad som har hänt?” Amanda hade inte ens hunnit ut ur hissen innan Crippe ropade till henne från korridoren. Hon anade att han var på väg till fikarummet. Kaffedoften spred sig ända ut i trapphuset. ”God morgon.” Crippe skakade på huvudet. ”Så jävla sjukt. Du och jag ska hålla förhöret. Kom.” Han gick vidare och hon följde efter. Något utöver det vanliga måste ha hänt. Crippe var inte den som taggade upp i första taget. Han hade varit med om det mesta. Hon också. Det hade alla på våning fem hos Västerortspolisen. Spanroteln – uppdelad i rånkommissionen och grova brott. Hon hade börjat på den förstnämnda och avancerat till den andra. Crippe hade redan tagit för sig av kaffet. Amanda öppnade ett skåp och tog fram sin personliga mugg med två leenden på som genast smittade av sig. Hon blev varm inombords när hon såg på sina tvillingar. Längtade efter de små liven, trots att hon hade lämnat dem på dagis för bara en kvart sedan. ”Berätta”, sa hon. ”Dom grep en kvinna i natt. I Duvbo. Hon har ätit upp sin sexåriga dotter.” ”Vad har hon gjort sa du?” ”Det var grannen som ringde. Han hittade kvinnan blodig och larmade. Trodde det var hon som var skadad. När patrullen kom fram hittade dom en flicka i vardagsrummet. Det såg ut som ett slakthus. Dom är fortfarande kvar på stationen om vi vill prata med dom. Dom har debriefing med ambulanspersonalen. Annars har jag papprena här så du kan läsa på.” Hon bläddrade igenom bunten. Ett arrestantblad, en anmälan, ett förhör med grannen, beslagsprotokoll. 7
Crippe fortsatte: ”Teknikerna är där nu och krimjouren har gjort dörrknackning men det verkar inte ha gett något.” Amanda tittade på arrestantbladet igen: Nina Liljedahl. 35 år. ”Hur vet man att det är hon? Har hon erkänt?” ”Det har inte gått att höra henne. Hon var tydligen högre än Kebnekaise. Men hon tuggade på ett öra när patrullen kom dit.” Crippe grimaserade. ”Vi får göra ett försök, enligt arrestvakten har hon piggnat till och frågar hela tiden vad det är som har hänt.” ”Vet hon inte?” Crippe ryckte på axlarna. ”Vi får väl se vad hon säger. Vem fan vill käka upp sin dotter liksom? Det är ju helt sjukt. Drogerna måste ha fått sig ett rejält frispel. Men hon har själv valt att ta dom.” Amanda gick till omklädningsrummet för att hämta sina saker. Egentligen var det ett kontor som provisoriskt fått göra plats för några gamla träskåp där de förvarade sina personliga attiraljer. Hon tog av sig sin svarta midjekorta skinnjacka och scarfen i leopardmönster. Trädde ett svart bälte, stansat POLISEN, genom hällorna på jeansen. På det hängde handklovarna bak på ryggen och ett civilt hölster på högra höften. Mer kunde hon inte ha utan att det putade ut för mycket. När hon var klar gick hon bort till sitt skrivbord som stod vid ena väggen i kontorslandskapet. Hon loggade in på datorn och medan den startade vinklade hon upp persiennen för att få in lite av det gråa dagsljuset. Crippe stod en bit bort och sneglade otåligt mot henne. Amanda hade lagt märke till att han klätt sig mer medvetet på sistone. Idag hade han en militärgrön t-shirt på sig som spände över bröstkorgen. Han låg i skilsmässa och hade plötsligt tappat runt tio kilo. Besökte gymmet varje dag och var noga med vad han stoppade i sig, ofta var det tonfisk eller kyckling. Amanda tog fram arrestantbladet igen och knappade in Ninas personnummer i polisens multifråga. Läste resultatet som gjorde henne ännu mer angelägen om att prata med Nina Liljedahl. Hon plockade ihop utredningsakten och gick bort till Crippe. De tog hissen ner till bottenvåningen. Bestämde att Amanda skulle sköta snacket. Arrestvakten Micke verkade lättad när de kom in. Nina hade tydligen bankat på dörren och vrålat hysteriskt i en timme och Micke var trött i huvudet. Ville ta rast och äta frukost. Han gick före dem 8
i den långa korridoren där vita dörrar avlöste varandra. På långt håll hörde de Nina skrika och när de öppnade dörren sjönk en nätt kvinna ihop på golvet. Hon grät och frågade gång på gång varför hon satt inlåst. Amanda och Crippe försökte lugna henne medan de gick till ett förhörsrum. De satte sig på varsin stol. Ett skrivbord mellan dem och Nina. Amanda struntade i anteckningsblock och penna. Hon ville bara prata som vanligt först, utan känslan av regelrätt förhör. ”Har du ingen aning om varför du är här?” Nina lyfte blicken och såg på Amanda. Skakade på huvudet under en snyftning. ”Jag vaknade och var inlåst här. Jag fick panik. Varför vill ingen berätta varför jag är här? Och var är Olivia? Herregud! Johan är ju bortrest. Vem tar hand om Olivia?” ”Vi har pratat med Johan och han är på väg hem.” Ninas underläpp darrade. ”Men varför är jag här? Jag kommer inte ihåg någonting. Det är helt svart.” ”Nina, titta på mig.” Amanda såg in i hennes ögon. Förtvivlan. Rädsla. Amanda skulle bli tvungen att göra det ännu värre. ”Jag ska hålla ett förhör med dig nu.” Hon svalde. ”Du är misstänkt för mord på din dotter Olivia.” Tystnad. Stolen som Nina satt på skakade. Amandas ögon var på väg att fyllas med tårar och hon kämpade för att hålla tillbaka dem. Stirrade på ett gem som låg på skrivbordet och tänkte på vilka fina former det hade. Vilken intensiv blå färg. Vad som helst för att inte börja gråta. Vad som helst. Hon ansträngde sig och såg på Nina igen. ”Mordet har skett natten mellan igår och idag, alltså mellan den 5 april och den 6 april i ert hem. Jag vill att du ska veta att du har rätt att ha en försvarsadvokat närvarande vid fortsatt förhör. Vill du det?” Nina höll sig i bordskanten och såg ut att kunna svimma vilken sekund som helst. ”Det måste vara ett misstag.” Stakande stavelser. ”Vill du att vi väntar på en försvarare innan vi fortsätter?” ”Nej! Jag vill veta vad som har hänt!” Nina slog nävarna i bordet. ”Vad är det som har hänt?” Hon skrek frågan gång på gång. ”Vad är det som har hänt?” Det bruna håret fastnade på de våta kinderna. ”Lugn nu. Lugn.” Det var inte läge att jaga ifatt en advokat som 9
skulle transportera sig från Stockholms innerstad till polishuset i Solna. Amanda ville inte vänta. Inte Nina heller. Det var trots allt bara ett 24:8-förhör så det fick funka. Hon skulle hålla det kort. ”Kan du berätta vad ni gjorde igår kväll?” ”Jag vet inte! Jag minns ingenting! Det kan inte vara sant!” Nina tystnade med skräck i blicken. Hon drog upp ärmen på den för stora tröjan hon fått låna från arresten. Tittade på sin arm. ”Jag hade blod här. Herregud, jag hade blod här! Och i håret!” Hon tog tag i en slinga som var blöt av tårar. Fingrarna blev svagt rosafärgade. ”Jag har blod i håret! Vad är det som har hänt? Var är Olivia?” Hon ställde sig upp och stolen välte omkull. Crippe gick fram och la en arm runt hennes axlar. ”Din dotter har blivit mördad. Hon finns inte mer. Jag är hemskt ledsen.” Nina sjönk ihop. Skakade. Jämrade sig. Okontrollerade läten som fick huden på Amandas armar att knottra sig. Crippe sa lugnande ord som inte nådde fram. ”Vi avslutar förhöret här”, sa han till sist. Amanda försökte koncentrera sig på gemet igen men ögonen var redan suddiga. Hon drog med pekfingret under fransarna. Försökte undvika att smeta ut mascaran. Följde efter Crippe och Nina till cellen. Nina protesterade inte. Hon hade tystnat. Kroppen som en urvriden trasa. Hon gick in och satte sig på den nötta gummimadrassen i sängen. Crippe stängde och låste. Vände sig om mot Amanda och blåste ut en plågsam suck. ”Vad tror du?” ”Hon talar sanning.” Amanda harklade sig. ”Hon kommer verkligen inte ihåg någonting.” ”Jag kände att vi inte kunde fortsätta. Hur är det förresten?” ”Det är lugnt. Hon borde förflyttas till psyket.” Crippe nickade. ”Jag tar det med stationsbefälet.” De gick tillbaka längs korridoren där det var ödsligt tyst. Ingen som skrek. Ingen arrestvakt. Han var förmodligen fortfarande i fikarummet och vilade öronen. Det var skönt med Crippe, hon behövde aldrig förklara sig för honom. Hon hade blivit känsligare sedan hon fick barn. Enligt barnmorskan var det någon hormonrubbning som skulle sitta i hela livet. Både på gott och ont tyckte Amanda. Hon hatade det i de här 10
situationerna. När hon inte lyckades vara professionell inför en gripen. Men det här var ingen vanlig gripen. Nina Liljedahl hade ätit på sin dotter. Och hon kom inte ihåg någonting. Varför? Jo, för hon hade varit kraftigt drogpåverkad. Det märkliga var att hon inte förekom i polisens register sedan tidigare med några drognotiser. Inte med någonting. Nina Liljedahl var helt ren. Så även hennes man, Johan. Varför började en kvinna som tycktes leva ett vanligt familjeliv att knarka? Amanda skulle fråga henne vid nästa förhör. Hon hade inte fått chansen ännu. Amanda vred av vattenkranen och det dånande ljudet i badrummet försvann. Kvar var plaskandet och de glada tjuten när Charlie och Greta körde båtar till varandra och lekte fontän med munnen. Hon såg på dem. Så oskuldsfulla. Fortfarande förskonade från verkligheten där ute. Hur hade allt gått så fel? Hade hon kunnat göra något annorlunda? Tankarna var osorterade. Svåra att greppa. Efter förhöret med Nina Liljedahl hade Amanda och Crippe pratat med patrullen och ambulanspersonalen som hade varit först på plats. De berättade att Nina inte hade varit kontaktbar. Hon hade gått som i trans och mumlat osammanhängande saker. Hon hade blod överallt. På kläderna, händerna, i ansiktet. Först trodde de att hon tuggade på ett tuggummi. Sedan hade de upptäckt att det var ett öra hon hade i munnen. De hade hittat flickan i en soffa i vardagsrummet. Det fanns inget för sjukvårdarna att göra. Halsen var avskuren och halva ansiktet söndertrasat. Kollegerna var fortfarande bleka efter nattens arbetspass. Mitt under samtalet ljöd det interna larmet och den blåa lampan i taket blinkade med ett roterande sken. Någon på stationen hade tryckt på överfallslarmet. Amanda förstod direkt att det var från arresten. Hon sprang mot dörren och flera kolleger rusade efter. Ivriga att hjälpa Micke som förmodligen var i underläge. Men det enda Amanda tänkte på var Nina Liljedahl och hon anade det värsta. Struntade att kika i titthålet i dörren. Drog med passerkortet för att öppna och sprang mot Ninas cell. Micke stod där och pekade utan att säga något. Handlingsförlamad. Nina satt på golvet, snett framåtlutad. Ena byxbenet knutet runt hal11
sen och det andra byxbenet fäst i ett vattenrör. Det behövdes inte mer för att hänga sig. Kroppstyngden skötte resten. Amanda höll kroppen upprätt medan Crippe jobbade med snaran runt halsen. Någon sträckte fram en kniv och de skar i tyget. Någon larmade ambulans. Till slut låg hon där på det kalla betonggolvet. Nina Liljedahl, 35 år. Blek och död. Ytterligare en hängning i polisens förvar som skulle utredas och läggas till handlingarna. Amanda ryckte till när hon fick vatten i ansiktet. Charlie vred sig av skratt. Det gjorde inte Greta, som fått en hel kanna hälld över huvudet av sin bror. ”Upp, mamma. Vill komma upp, mamma.” Greta sträckte händerna efter Amanda som hjälpte henne över badkarskanten. Hon torkade henne med ett badlakan med Pippi Långstrump på. Virade in det mörkbruna håret i handduken och formade den till en turban på huvudet. Greta älskade det. Hon ville alltid göra likadant som sin mamma. Hon fnissade förtjust men tystnade lika fort. Tittade på Amanda med stora ögon. ”Varför har du en annan färg mamma?” Greta pillade med fingrarna i Amandas blonda hår. Amanda log. ”Därför att det kan bli så ibland. Jag har ljust hår och er pappa har mörkt, som du och Charlie.” ”Men vi har ingen pappa. Var är hon?” ”Han. Pappa är en han. Och ni har visst en pappa. Alla har en pappa.” ”Men var är hon?” Amanda pussade henne på den mjuka runda kinden. ”Jag ska berätta en dag, när ni är lite större.” ”Jag är en stor tjej.” ”Ja, det är du. Hur gammal är du?” Gretas mun vred sig åt olika håll när hon funderade. ”Ett, två, fyra.” ”Du är snart tre år. Det vet ju du, eller hur?” Greta verkade nöjd med samtalet och sprang iväg för att hämta sin pyjamas. Under vilda protester tog Amanda upp Charlie och drog ur proppen. Vattnet gurglade när det rann ner i brunnen. De var olika, 12
Greta och Charlie. Greta var blyg och eftertänksam. Charlie ett yr väder som dundrade in i vad som helst. Mer som sin pappa, antog Amanda. Det var svårt att veta när de bara hade varit tillsammans en kort tid. Men hon hade fått det bästa, något som hon aldrig kunnat föreställa sig. Tvillingar. Greta och Charlie. Hennes allt.
13
2
Adnan hällde upp tequila i fem glas, ställde fram salt och en tallrik med citronklyftor. Grabbarna i baren ylade förtjust och slickade vid tumgreppet på ena handen. Hällde salt på och slickade igen. Svalde varsin tequila och smackade stolta. De sket i citronen. Ville väl impa på varandra. Adnan hade blivit mätt på supglada turister men det gav i alla fall klirr i kassan att blanda drinkar. Senaste året hade han jobbat åt Ragnar Johnsson, en svensk snubbe som drev en restaurang och bar med sin kambodjanska fru i Sihanoukville. De hade träffats i Vilda Västern-staden, som Ragnar kallade den. En håla som man hamnade i när man tog sig in i Kambodja via båt från Thailand. Och Adnan höll med, det var ett laglöst samhälle. Skäggiga västerlänningar som slagit sig till ro och styrde ruljangsen med mutor och löften om ett bättre liv. Det enda som skilde hålan från den äkta Clint Eastwood-känslan var att hästarna var utbytta mot mopeder. Efter ett par öl tillsammans, i väntan på båten till Sihanoukville, hade Adnan blivit erbjuden jobb hos Ragnar. Adnan hade baxnat. Ett jobb! Även om det bara var på prov. För sådana som honom var arbetsmarknaden stängd, i alla fall i Sverige. Men efter bara några timmar i det nya landet hade han skaffat sig en normal inkomst. Egentligen var det inte Adnans grej med fasta tider och återkommande kneg. Men för tillfället var det skönt att få rota sig på samma plats ett tag. I Sihanoukville. Att han inte kunde uttala det hade mindre betydelse. Kuststaden hade imponerat. Eller också kändes det bara så efter den chockartade starten i Vilda Västern. Sihanoukville hade det mesta: käk, gym, asfalterade vägar. Lyxiga hotell konkurrerade med enklare bungalows och turisterna åkte mopedtaxi, oavsett hur mycket packning de hade med sig. Adnan joggade på stranden om morgnarna och lyfte skrot på kväl14
larna. Käkade curryrätter och körde moppe. Knegade i baren. Det var väl i stort sätt det hela. ”Fem Angkor, tack.” En av grabbarna viftade med en sedel mot Adnan. Han plockade fram flaskorna ur kylen och korkade upp. Ställde dem i varsin gummivadderad hållare för att undvika att de rann av kondensen. Grabbarna drack för glatta livet. Skålade och tjoade. De var norrlänningar hade en av dem berättat. Från Lule. Adnan hade aldrig fattat poängen med att hoppa över sista bokstaven i vart och vartannat ord. Men annars var de schysta. Snackade ganska mycket när de drack. Han kollade på sitt armbandsur, en Rolexkopia inhandlad på den lokala marknaden. En timme kvar till stängning. Han fyllde på med fler öl i kylen. Torkade av diskbänken. Knöt ihop en soppåse. Det var då han såg den. Rullstolen utanför baren. Han tittade noggrannare. Torkade svetten ur pannan med en handduk. Det kunde inte vara möjligt! Två gäster skymde sikten när de försökte hjälpa mannen i rullstolen över tröskeln. Sedan var sikten fri igen. Ett märkligt rus ilade genom kroppen. Det var han: Hajir. Munnen kunde inte hålla tillbaka leendet. Samtidigt: fruktan. Minnena som han flytt ifrån trängde sig på för snabbt. Varför var han här? Hajir El-Batal. Hans brödrapolare. Deras blickar möttes. Ett biljardbord emellan. Två tjejer och två killar upptagna i en match. De norrländska grabbarna skränade och försökte lära några amerikaner att säga skål. Hajir rullade närmare. Runt biljardbordet. Fick ducka för en kö. Tog tag i den med ena handen. Tjejen som blivit hindrad i spelet såg ut att ladda för en hätsk harang men hejdade sig när hon upptäckte den handikappade. Eller var det Hajirs blick som tystade henne? Galenskapen som alltid lyste i hans ögon. Som trängde igenom den lugna fasaden. Hajir släppte biljardkön och tog ny fart. Han hade lagt på sig en del. Såg betydligt mer levande ut än sist Adnan hade träffat honom. Starka armar, förmodligen ett resultat av det eviga rullandet. Magen putade ut aningen för mycket under den ljusblå pikétröjan. Benen livlösa och uttråkade. 15
”Vad rekommenderar bartendern?” Den välbekanta rösten. Mörk. Raspig. ”En Angkor kanske?” ”Kör på det.” Adnan korkade upp två stycken. En till sig själv också. Det här var värt att fira, även på arbetstid. ”Fan alltså.” Han skakade på huvudet. Sträckte fram en knuten näve. Hajir mötte den. ”Kul att se dig, mannen.” ”Dito.” De tog några klunkar var av den iskalla ölen. Svindlande god. Adnan hade inte druckit något på flera veckor. Hade prioriterat träningen på allvar. Bicepsen var större än någonsin. Magrutorna stenhårda. Flåset på topp. ”Hur hittade du hit?” ”Hur många Ragnar finns det i Sihanoukville?” Adnan garvade åt uttalet. ”Säg det igen.” Hajir överdrev: ”Si… ha… nouk… ville.” Mera garv. På en halv minut kände sig Adnan mer som Adnan än han gjort på tre år. De skålade igen. Drack. Adnan serverade gäster däremellan. Hajir hälsade på Ragnar och hans fru Arun. Ragnar såg förvånad ut men verkade glad för Adnans skull. Adnan hade berättat mycket för Ragnar. Om hur Hajir hade hamnat i rullstol. Att det på sätt och vis var Adnans fel. Att Hajir var den enda han hade kontakt med i hemlandet, efter allt som hänt. Han hade anförtrott sig mer än han tänkt till Ragnar. Men han hade inte sagt allt så klart. Hur berättade man sådant som man varje dag kämpade med att glömma? Han var glad att han över huvud taget levde. Trots att allt hade skitit sig. En timme senare hade Adnan motat ut de sista gästerna och han och Hajir var ensamma kvar. De satt vid ett träbord där Adnan tagit bort en stol för att göra plats åt Hajir. ”Är det inte dags för dig att komma hem snart?” Hajir såg allvarlig ut. Adnan skruvade på sig. Tog en klunk till av ölen. Hajir fortsatte: ”Trivs du här?” 16
Adnan nickade. ”Jag har vant mig. Ragnar är schyst. Men det är klart …” ”Jag har jobb till dig om du är intresserad.” Adnan lystrade. Även om han höll förhoppningarna på en realistisk nivå. ”Vadå för jobb?” ”Inget skit som förr. Jag håller inte heller på längre, det vet du. Jag handlar med bilar. Lyxåk. Driver egen firma.” Hajir berättade. Efterfrågan på kärror var enorm. De stal dem med nycklar och körde över Öresundsbron innan ägaren ens hunnit upptäcka att bilen var borta. Verkstäder i Europa fixade nya plåtar och fifflade med chassinumret. Hajir hade byggt upp ett mindre imperium. Femton anställda men han var tvungen att utöka. Ville ha folk han kunde lita på. Det gick inte att leva ett svenneliv, sa han. Inte om man var som dem. Som han och Adnan. Deras bakgrund hindrade. Adnan kände sig hemma i resonemanget. Drivet frestade. Stålarna. Friheten. Det var inget nytt. Han hade bara lagt det åt sidan ett tag. Det trodde han att Hajir också hade gjort, efter att han blivit skjuten i ryggen och varit nära att dö. Efter att han bildat familj med Isabella och fått två barn plus en bonus på köpet. Men Hajir hade tänkt om. Fattat att svenska samhället inte benådade någon. Tvingade istället tillbaka varenda dömd människa i ny kriminalitet. Vare sig de ville eller inte. En gång buse, alltid buse. Men man blev smartare med åren. Varför kränga kokain när man kunde tjäna stora flis på snabba bilar? Mindre risker. Högre summor till alla led. Adnan lyssnade. Resonerade med sig själv. Diskuterade med Hajir. Korkade upp sjätte ölen. Den oundvikliga frågan Adnan var tvungen att ställa: ”Miran?” Hajir bryskt ärlig. ”Han är lack. Du försvann samtidigt som stålarna. Vad skulle du själv tro?” Adnan hajade. Han hade själv legat sömnlös många nätter och undrat vart rånbytet tog vägen. I hans värld var det ingen annan än snuten som kunde ha tagit det. Men varför mörkade grisarna? Sa till tidningarna att pengarna var borta? Han hade förstås sina aningar om hur det gått till. Först ville han inte tro på det. Men ju mer han grubblade desto 17
mer klarnade bilden. Han hade blivit lurad värre än han någonsin kunnat föreställa sig. Sviken. Utnyttjad. Men det kunde han inte förklara för Miran. Inte konstigt att han var förbannad. ”Hur är det med honom?” Hajir fnös. ”Jag har inte sett honom på ett tag. Det sista jag hörde var att han hade träffat någon. Hoppas hon är bra.” ”Han jobbar inte för dig?” ”Nej, för fan.” Hajir behövde inte säga mer. Miran var fortfarande nere i skiten. Han undrade hur mycket? Var det kokain? Heroin? Spice? Vad tog man nu för tiden? Det gick upp för Adnan att han levt i en skyddad verkstad på sistone. Tappat greppet om verkligheten. Både bra och dåligt. Längtan efter något annat bubblade under skinnet. Natten blev tidig morgon och Adnan fixade skjuts åt Hajir. Det var enkelt eftersom lokalborna kände igen honom. Chauffören, som egentligen var på väg till marknaden för att sälja kycklingar, fällde ihop rullstolen och band fast den på taket med ett tunt, avskavt rep. Den svajade oroväckande när bilen körde iväg mot Sokha Beach Resort. Ett femstjärnigt hotell med privat strand. Isabella och barnen var också med på resan, hade Hajir berättat. Själv tog Adnan mopeden och körde hemåt. Det var lugnt och stilla ute och solen var på väg upp. Det var vid den här tiden han var ute och sprang annars. Men det fick han stå över idag. Alkoholen gav honom ledigt från träningen. Hans bungalow var enkel men innehöll det nödvändigaste. En säng med myggnät, toalett och dusch. Mat åt han på Ragnars restaurang eller så handlade han i något gatustånd. Det enda han fixade hemma var pulverkaffe. Vattenkokaren hade han fått av Arun. Han duschade innan han gick och la sig. Efter en kväll i baren luktade han svett och det stank rök om kläderna. Ofräscht. När han var klar torkade han sig med en vit handduk och kröp naken ner i sängen. Tankarna virvlade när han låg ner. Allt hade kommit så plötsligt och oväntat. Självklart hade det funnits med honom i bakhuvudet hela tiden. Frågorna. De oändliga frågorna. Vad skulle han göra med sitt liv? Kunde han någonsin åka hem igen? Ville han det? Var han efterlyst 18
för rånet? Förmodligen inte. Var han efterlyst för polismordet? Han somnade till surrandet av en mygga som hittat in genom ett hål i nätet. Lakanet klibbade mot kroppen när han vaknade runt lunchtid. Munnen var torr och han klev upp och hämtade en flaska vatten i kylskåpet. Kollade om det fanns något att tugga på också. Det gjorde det inte. Han drog på sig ett par badshorts och en vit t-shirt. La en handduk under sadeln på mopeden och åkte mot stranden. Han skulle träffa Hajir och hans familj. Isabella och barnen. Isabella Toros. Var hon fortfarande förbannad? Han stannade vid ett moppestånd längs vägen och köpte grillade kycklingspett av en ung tjej som alltid stod på samma plats. Han fick dem serverade i en plastpåse med söt chilisås hälld i botten. Hon vinkade glatt när han åkte därifrån och visade upp en tandrad med gluggar i. Det var länge sedan han var på stranden mitt på dagen. Folk låg på solstolar under färgglada parasoller som fladdrade i vinden. Han såg familjen under ett stort träd där det täta lövverket gav skugga. Hajir låg på en handduk och stödde sig på armbågarna. Isabella matade den minsta med banan. Adnan sträckte fram handen mot Isabella. ”Vi har träffats förut, men inte under så bra omständigheter.” ”Jag vet.” Hon log. Ett gott tecken? ”Var är dom andra?” Adnan tittade sig omkring. Hajir pekade. ”Dom är och badar.” Adnan kikade mot strandkanten. Såg en flicka i rosa bikini som byggde sandslott med en liten kille. Sandra och Marco. Adnan hade aldrig träffat dem. Isabella hade varit gravid när Adnan lämnade Sverige, Marco borde alltså vara i treårsåldern. Sandra hade hon sedan tidigare. Adnan la ut sin handduk och satte sig ner med benen i solen och överkroppen i skuggan. ”Så det är här du gömmer dig”, sa Isabella. Något klack till i Adnan. Han hade inte tänkt på det sättet tidigare. Han var på flykt från snuten, från rättsväsendet, från sig själv. Men att 19
gömma sig. Ordet var lika med fegt. Han hade svikit sin polare och lämnat honom i en rullstol. Inte ställt upp och vittnat mot den som sköt Hajir i ryggen vid en knarkaffär som gått snett. Men Adnan hade lovat att ta hand om det på annat sätt. Det vanliga sättet. Ingen samarbetade med snuten. Det visste både Adnan och Hajir. Oavsett vad som hände. ”Jag har rest runt lite”, svarade han. ”Jaha, vad trevligt.” ”Men nu är det dags att du kommer hem igen.” Hajir la sig i. ”Kanske.” ”Vad ska du göra här egentligen? Visst är det skönt ett tag, som semester. Men i längden …” Isabella fortsatte: ”Vem gömmer du dig för? Kan du inte stå för det du har gjort?” ”Det räcker.” Hajirs röst var lugn men lämnade inget utrymme att säga emot. Han vände sig mot Adnan. ”Jag fattar hur du tänkte. Jag var för mycket offer förut. Men det är jag inte längre. Vi gör saker på vårt sätt. Som vi alltid gjort.” Isabella ställde sig upp med den minsta i famnen och gick bort till Sandra och Marco som var på väg ut i vattnet. Marco med orangea puffar runt armarna. ”Du är farsa.” Adnan kisade. Kom på att han glömt sina solglasögon. Hajir nickade och ansiktet förmedlade stolthet. ”Tre ungar. Vem trodde det förut?” De var tysta en stund. En pojke med missbildade ben och trasig skjorta släpade sig mot dem genom sanden och höll fram en plastpåse med pengar i. Hajir slängde i några sedlar och pojken log och visade en brun framtand bredvid en stor glugg. Sedan hasade han vidare mot nästa sällskap. Adnan blev förvånad över den nya sidan hos Hajir. Kanske kände han sympati med pojken som inte kunde gå. Själv gav han aldrig något. Han visste hur det funkade. Lemlästade barn var hårdvaluta i de här länderna och utnyttjades för att tjäna pengar på rika turister. Han tittade mot strandkanten där Isabella kämpade med att få upp Marco ur de små vågorna som skummade sig innan de rann tillbaka ut 20
i havet. Sandra fick hålla den minsta och Adnan gick dit för att hjälpa till. Den sista biten sprang han för att rädda sina fotsulor att bli skållade i den heta sanden. Han tog tag i Marco och svingade honom i luften. Ungen tjöt av skratt. ”Igen, igen!” ropade han. Adnan svingade. Fram och tillbaka. Vattnet skvätte när fötterna svepte genom den turkosa ytan. Isabella och Sandra skrattade och såg på när Marco klängde sig fast vid Adnan och bönade: ”Igen!” ”Har inte du några barn?” Sandra med nyfiken blick. Adnan dröjde med svaret. ”Nej, inte vad jag vet i alla fall.” Hon rynkade pannan. Adnan undvek Isabellas misstänksamma blick. Han tittade bort mot Hajir som iakttog dem från sin halvliggande ställning under trädet. Oförmögen att kasta sina barn genom luften. Han log. Men hållningen avslöjade något annat.
21
EN SEXÅRIG FLICKA blir mördad av sin mamma i vardags-
rummet hemma i villan. Polisens utredare hittar ingen annan förklaring än att mamman var påverkad av preparatet MDPV, även känt som kannibaldrogen. När fler liknande mord sker i Stockholm blir det polisens högsta prioritet att komma åt den som distribuerar den livsfarliga drogen, maffialedaren Milorad Kraljevic. På eget bevåg nästlar sig den unga kriminalaren Amanda in i kretsarna kring Kraljevic. Risken att bli avslöjad är stor. Särskilt när Adnan dyker upp. De har haft ett förhållande, men han har varit på flykt undan rättvisan i flera år och vet inte om att han är far till Amandas tvillingar. Nu är han tillbaka för att avsluta gamla affärer och rentvå sitt namn. Står dig ingen åter är en fristående uppföljare till Anna Karolinas hyllade debut Stöld av babian.
”DET ÄR ETT GENOMBROTT SOM BARA KAN JÄMFÖRAS MED JENS LAPIDUS SNABBA CASH.” STIG LARSSON I AFTONBLADET OM STÖLD AV BABIAN
www.norstedts.se ISBN 978-91-1-306883-1