9789100134129

Roman OversA채ttning av Boo Cassel ..

..

..

Albert Bonniers F채orlag

Alexander Pope-citatet på sidan 314 är översatt av Ann-Kristin Åklint.

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-013412-9 Copyright © 2011 by Stephen King Amerikanska originalets titel: 11/22/63 Published by agreement with Stephen King, c/o The Lotts Agency, Ltd, ­ New York, and Licht & Burr Agency, Denmark ScandBook AB, Falun

Till Zelda Hej 채lskling, v채lkommen till festen.

Vårt förnuft är närmast oförmöget att fatta att en ensam liten man fällde en jätte mitt bland hans limousiner, hans ­härskaror, hans folkmassor och hans livvakter. Om en sådan strunt kunde utplåna ledaren för jordens mäktigaste nation uppslukas vi av en värld utan rimliga proportioner och vi lever i ett universum som är absurt.

– Norman Mailer Om kärlek finns är koppärr söta som skrattgropar.

– Japanskt ordspråk Dansa är livet.

Jag har aldrig varit någon gråtmild typ.

Min exfru sa att min ”obefintliga känsloskala” var huvudskälet till att hon lämnade mig (som om mannen hon träffade på sina AAmöten var ovidkommande). Christy sa att hon nog kunde förlåta mig för att jag inte gråtit på hennes fars begravning. Jag hade ju bara känt honom i sex år och kunde inte förstå att han varit en sån underbar, frikostig man (en Mustang cabriolet som examenspresent efter high school till exempel). Men när jag inte grät på mina egna föräldrars begravningar – de dog med bara två års mellanrum, pappa i magcancer och mamma av en hjärtinfarkt som ett åskslag när hon promenerade på en strand i Florida – började hon förstå det där med den obefintliga känsloskalan. Jag ”hade inte kontakt med mina känslor”, på AA-språk. ”Jag har aldrig sett dig fälla tårar”, sa hon med det klanglösa tonfall folk använder när de uttrycker den absoluta slutliga uppsägningen av avtalet i en relation. ”Inte ens när du sa att du bara tänkte stanna kvar om jag tog in på behandlingshem.” Samtalet utspelade sig ungefär sex veckor innan hon packade sina saker, körde dem till andra sidan stan och flyttade in hos Mel Thompson. ”Kaka söker maka i AA-cirklarna” – det är ett annat talesätt de har på de där mötena.

Jag grät inte när jag vinkade av henne. Jag grät inte heller när jag gick tillbaka in i det lilla huset med det väldigt stora bolånet. Huset som det inte hade kommit något barn i och aldrig skulle komma nu.

Jag sträckte bara ut mig på sängen som nu tillhörde mig ensam och lade armen över ögonen och sörjde.

9

Utan tårar.

Men jag är inte känslomässigt blockerad. Christy hade fel i det. En dag när jag var nio mötte mamma mig i dörren när jag kom hem från skolan. Hon talade om att min collie Rags hade blivit överkörd av en lastbil som inte ens hade brytt sig om att stanna. Jag grät inte när vi begravde honom, fast pappa sa att ingen skulle tycka sämre om mig ifall jag gjorde det, men jag grät när hon berättade det. Delvis för att det var min första erfarenhet av döden, men mest för att det hade varit mitt ansvar att se till att han var tryggt instängd i vår trädgård.

Och jag grät när mammas läkare ringde mig och berättade vad som hänt den där dagen på stranden. ”Jag beklagar, men det var utsiktslöst”, sa han. ”Ibland sker det väldigt plötsligt, och läkare brukar se det som en välsignelse.”

Christy var inte där – hon var tvungen att stanna kvar på skolan den dagen och träffa en mamma som hade frågor om sin sons senaste betyg – men jag grät, det gjorde jag. Jag gick ut i vårt lilla tvättrum och drog upp ett smutsigt lakan ur korgen och grät i det. Inte länge, men det kom tårar. Jag kunde ha berättat för henne om dem senare, men jag såg ingen mening i det, dels för att hon skulle ha tyckt att jag fiskade efter medömkan (det är inget AA-begrepp men borde kanske vara det) och dels för att jag inte tror att förmågan att börja lipa mer eller mindre på beställning borde vara ett krav för ett lyckat äktenskap.

Jag såg aldrig min pappa gråta över huvud taget, när jag tänker efter. När han blev som mest känslosam kanske han drog en djup suck eller grymtade några motvilliga små skratt – inget slå sig för bröstet eller gapskrattande för William Eppings del. Han var den starka tysta typen och mamma var likadan för det mesta. Så det kanske är ärftligt att inte ta till lipen så lätt. Men blockerad? Utan kontakt med mina känslor? Nej, det har jag aldrig varit.

Förutom när jag fick beskedet om mamma kan jag bara minnas en enda gång jag gråtit i vuxen ålder, och det var när jag läste historien om skolvaktmästarens pappa. Jag satt ensam i kollegierummet på Lisbon High School och gick igenom en trave uppsatser skrivna av mina elever i engelska för vuxna. Längre bort i korridoren hördes studsande basketbollar, brölet av timeoutsignalen och ropen från 10

publiken medan sportdårarna kämpade: Lisbon Greyhounds mot Jay Tigers.

Vem kan veta när livet hänger på en tråd, eller varför? Ämnet jag hade gett dem var ”Dagen som förändrade mitt liv”.

De flesta uppsatserna var ärligt menade men förfärliga: sentimentala historier om en snäll moster som tagit hand om en gravid ton­ åring, en armékompis som visat tapperhet i ordets sanna mening, ett slumpartat möte med en kändis (Jeopardyvärden Alex Trebek tror jag det var, men kanske var det Karl Malden). Den som själv är lärare och har fått ut tre, fyra tusen extra om året genom att ta sig an en vuxenklass som läser in sin high school-kompetens vet vilken beklämmande syssla det kan vara att gå igenom sådana uppsatsämnen. Betygssättning är det ju knappast fråga om, i alla fall var det inte det för min del – jag godkände alla, eftersom jag aldrig haft en vuxenelev som inte kämpat av alla krafter. Lämnade man in en uppsats med skrivna rader var man garanterad en kråka av Jake Epping, ämneslärare i engelska vid LHS, och om det skrivna var ordnat i avgränsade stycken fick man minst ett B-minus.

Det som gjorde jobbet svårt var att rödpennan blev mitt främsta pedagogiska hjälpmedel i stället för rösten och jag slet praktiskt taget ut den. Det som gjorde jobbet beklämmande var vetskapen att väldigt lite av rödpennans undervisning skulle fastna. Har man kommit upp i tjugofem eller trettio års ålder utan att kunna stava (totalt, inte tåtalt) eller sätta ut stor bokstav på rätt ställe (Vita huset, inte vitahuset), eller utan att kunna skriva en mening med både ett substantiv och ett verb i, kommer man nog aldrig att kunna det. Ändå stretar vi vidare och ringar beslutsamt in det felanvända ordet i meningar som Min man var för snart till att döma mig eller stryker simma och ersätter det med simmade i meningen Jag simma ofta ut till flotten efter det där.

Det var den sortens hopplösa, enahanda arbete jag höll på med den kvällen, medan ännu en skolbasketmatch närmade sig ännu en slutsignal inte långt därifrån, i evighet, amen. Det var inte så långt efter att Christy kommit tillbaka från behandlingshemmet, och jag antar att om jag tänkte något så var det att jag hoppades komma hem och möta henne nykter (vilket jag gjorde – hon var duktigare 11

på att hålla sig nykter än på att hålla fast vid sin man). Jag minns att jag hade en lätt huvudvärk och gned tinningarna som man gör när man försöker hindra en liten rackare från att bli en stor bamsing. Jag minns att jag tänkte: Tre till, bara tre, så är jag klar här. Jag kan åka hem, göra en kopp snabbchoklad och dyka in i den nya John Irving-boken utan att ha de här uppriktiga men torftigt hopsnickrade texterna hängande över mig.

Det hördes inga stråkar eller varningsklockor när jag lyfte skolvaktmästarens uppsats från traven och lade den framför mig, ingen­ ting tydde på att mitt eget lilla liv strax skulle förändras. Men det vet vi ju aldrig, är det inte så? Livet gör tvära kast.

Han hade skrivit med en dålig kulspets som kladdat ner de fem sidorna på många ställen. Handstilen var buktiga men läsliga kråkfötter och han måste ha tryckt hårt, för orden var i själva verket inristade på de billiga kollegieblocksbladen. Om jag hade blundat och dragit fingertopparna över baksidan av de utrivna bladen skulle det ha varit som att läsa blindskrift. På slutet av varje litet y fanns en liten släng, som en utsmyckning. Det minns jag särskilt tydligt.

Jag minns hur han inledde uppsatsen också. Jag minns det ord för ord.

Det var inte en dag utan en kväll. Kvällen som förändrade mitt liv var kvällen då min pappa slog ijäl min mamma och mina båda bröder och skadade mig svårt. Han skadade min syster också, så svårt att hon föll i kåma.

Efter tre år dog hon utan att ha vaknat. Hon hette Ellen och jag tyckte väldigt mycket omna. Hon älskade att plocka blommer och sätta i vas.

Halvvägs ner på den första sidan började det svida i ögonen och jag lade ner min pålitliga rödpenna. Det var när jag kom till stycket där han berättade hur han kröp in under sängen med blodet rinnande ner i ögonen (det rann också ner i halsen och smakade fruktansvärt) som jag började gråta – Christy skulle ha varit så stolt. Jag läste ända till slutet utan att göra en enda bock, och torkade mig i ögonen så att inte tårarna skulle falla på sidorna som uppenbarligen hade kostat honom så mycken möda. Hade jag trott att han var trögtänktare än de andra, kanske bara ett halvt steg ovanför det som förr hette ”efterbliven”? Herre min Gud, då fanns det väl sannerligen en anledning till det? Och en anledning till att han haltade också. Det var ett under att han över huvud taget var i livet. Men det var han. En vänlig 12

man som alltid log och aldrig höjde rösten mot ungdomarna. En vänlig man som varit med om ett helvete och kämpade – undergivet och förhoppningsfullt som de flesta av dem gör – för att ta en high school-examen. Även om han skulle förbli skolvaktmästare livet ut, bara en figur i gröna eller bruna arbetskläder, antingen i farten med en långborste eller på knä för att skrapa bort tuggummi från golvet med kittkniven han alltid hade i bakfickan. En gång i tiden hade han kanske kunnat bli något annat, men en kväll gjorde hans liv ett tvärt kast och nu var han bara en figur i jobbarsvid som ungdomarna kallade Harry Hoppgroda på grund av hans gång.

Så jag grät. Det var äkta tårar, sådana som kommer djupt inifrån.

Borta i korridoren klämde Lisbonbandet i med segerlåten – hemma­ laget hade alltså vunnit, det var ju bra. Senare kanske Harry och några av hans kolleger skulle rulla bort läktarna och sopa upp skräpet som slängts ner under dem.

Jag skrev ett stort rött A högst upp på hans uppsats. Tittade på det en liten stund och lade sedan till ett stort rött +. Eftersom den var bra, och eftersom hans lidande hade framkallat en känslomässig reaktion hos mig, hans läsare. Och är inte det vad ett berömligt skrivande ska göra? Väcka gensvar?

För min del önskar jag bara att den före detta Christy Epping hade haft rätt. Jag önskar att jag hade varit känslomässigt blockerad trots allt. Eftersom allt som följde – allt det fruktansvärda – flöt ut från dessa tårar.

13

del i

VATTENDELAREN

K APITEL 1 1 Harry Dunning tog examen med flaggan i topp. Jag var med vid den lilla ceremonin för vuxenelever i skolans sporthall på hans inbjudan.

Han hade verkligen ingen annan och jag gjorde det så gärna.

Efter tacksägelsen (som förrättades av fader Bandy som sällan missade en högtidlighet vid skolan) tog jag mig fram genom vimlet av vänner och släktingar till den plats där Harry stod ensam i sin böljande svarta examensdräkt med avgångsbetyget i ena handen och sin hyrda akademikermössa i den andra. Han log brett och blottade en tanduppsättning med många luckor och flera snedställda tänder.

Likafullt var det ett soligt och vinnande leende. ”Tack för att ni kom, mr Epping. Tack ska ni ha.” ”Ingen orsak. Och säg Jake. Det är en liten förmån som jag beviljar elever som är gamla nog att vara min far.”

Han såg förvånad ut ett ögonblick, sedan skrattade han. ”Jag är väl det förstås. Ja jösses.” Jag skrattade, jag med. Många skrattade runtomkring oss. Och fällde tårar förstås. Det som är svårt för mig har väldigt många människor lätt för. ”Och det där A-pluset! Ja jösses. Jag har aldrig förr fått ett A-plus i hela mitt liv. Aldrig förväntat mig nåt heller.” ”Det förtjänade du, Harry. Så hur ska du fira nu, när du har tagit din high school-examen?”

Leendet mattades en aning – det hade han inte funderat på. ”Jag åker väl hem. Jag har ju ett litet hus som jag hyr på Goddard Street.”

Han lyfte avgångsbetyget, höll det försiktigt i fingertopparna som om bläcket kunde smeta av sig. ”Det här ska jag rama in och hänga på väggen. Sen tar jag mig väl ett glas vin och sitter på soffan och beundrar det tills det är dags att knyta sig.”

17

”Låter som ett bra upplägg”, sa jag, ”men har du lust att ta en burgare med pommes frites tillsammans med mig först? Vi kan gå ner till Al’s.”

Jag väntade mig att han skulle rygga för förslaget, men naturligtvis dömde jag Harry efter mina kollegers måttstock. För att inte tala om de flesta ungdomarna vi undervisade. De skydde Al’s som pesten och föredrog att gynna antingen Dairy Queen mittemot skolan eller Hi-Hat ute på 196:an, nära platsen där den gamla drive-in-bion i Lisbon hade legat. ”Det vore toppen, mr Epping. Man tackar!” ”Jake, som sagt.” ”Jake, jajamän.”

Så jag tog med mig Harry till Al’s, där jag var den enda stamgästen från kollegiet, och fast han faktiskt hade en servitris den sommaren var det Al själv som serverade oss. Som vanligt pyrde en cigarrett (olaglig på offentliga näringsställen, men det hindrade aldrig Al) i ena mungipan och ögat på den sidan kisade mot röken. När han såg den hopvikta examensdräkten och förstod vad firandet gällde insisterade han på att stå för notan (den lilla nota det nu blev, maten på Al’s var alltid märkvärdigt billig, vilket hade gett upphov till rykten om vilket öde somliga herrelösa djur i trakten drabbades av). Han tog också ett foto på oss som han senare hängde upp på det han kallade Kändisväggen. Bland andra lokala ”kändisar” märktes framlidne Albert Dunton, grundare av Duntons guldsmedsbutik; Earl Higgins, förutvarande rektor för LHS; John Crafts, grundare av John Crafts bilhandel; samt givetvis fader Bandy i Saint Cyril’s. (Fadern var hopparad med påven Johannes XXIII – den senare ingen lokal kändis, men vördad av Al Templeton som kallade sig ”en god katelik”.) Bilden som Al tog den där dagen visade Harry Dunning med ett stort leende på läpparna. Jag stod bredvid honom och vi höll båda i hans avgångsbetyg. Hans slips satt lite på sniskan. Jag minns det eftersom det påminde mig om de små slängarna han gjorde på slutet av sina små y:n. Jag minns alltihop. Jag minns det mycket väl.

18

2 Två år senare, på skolårets sista dag, satt jag i samma lärarrum och borrade mig igenom en packe slutprov som mina elever i seminarie­ undervisningen i amerikansk lyrik hade skrivit. Ungdomarna själva hade redan gett sig av, utsläppta till ännu en sommar, och snart skulle jag också göra det. Men för ögonblicket trivdes jag gott med att befinna mig där jag var och njöt av den ovana stillheten. Jag tänkte att jag till och med skulle kunna städa ur skafferiet innan jag gav mig av. Någon borde göra det, tänkte jag.

Tidigare den dagen hade Harry Dunning linkat fram till mig efter samlingstimmen (som hade varit ovanligt stökig, som det brukar vara i alla klassrum och elevutrymmen den sista dagen på terminen) och räckt fram handen. ”Jag vill bara tacka för allt”, sa han.

Jag log. ”Det har du redan gjort, vad jag minns.” ”Jo, men det här är min sista arbetsdag. Jag går i pension. Så jag ville tacka ordentligt än en gång.”

När jag skakade hand med honom kom en kille förbi – en andraårselev på sin höjd, att döma av de nyutslagna finnarna och de glesa stråna på hakan som skulle föreställa ett bockskägg – och muttrade: ”Harry Hoppgroda, hoppar fram på av-e-nyn.”

Jag försökte hugga tag i honom för att få honom att be om ursäkt, men Harry hejdade mig. Han log avspänt och obesvärat. ”Nä, inget att bry sig om. Jag är van. De är ju bara ungdomar.” ”Just precis”, sa jag. ”Och det är vårt jobb att undervisa dem.” ”Jag vet, och det är ni bra på. Men det är inte mitt jobb att vara nåns, vad heter det – pedagogiska exempel. Särskilt inte i dag. Var rädd om er, mr Epping.” Han kanske var gammal nog att vara min far, men Jake skulle han tydligen aldrig klara av att säga. ”Du med, Harry.” ”Jag glömmer aldrig det där A-pluset. Jag ramade in det, gjorde jag. Har det bredvid betyget.” ”Vad fint.”

Och det var det. Fint rakt igenom. Hans uppsats hade varit naivist­ konst, men minst lika stark och äkta som ett porträtt signerat Grand19

ma Moses. Avgjort bättre än det jag nu läste igenom. Stavningen i seminarieuppsatserna var korrekt för det mesta, och ordvalet redigt (även om mina försiktiga elever som siktade mot college och inte tog några risker hade en irriterande tendens att tillgripa passivbildningar), men det var bleka alster. Trist läsning. Mina seminarieelever var juniorer – ämnesföreståndaren Mac Steadman tog själv hand om seniorerna – men de skrev som små gubbar och gummor, med snörpta munnar, åh, halka inte på isfläcken där, Mildred. Trots sina grammatiska misstag och sin gnetiga handstil hade Harry Dunning skrivit som en hjälte. Åtminstone vid ett tillfälle.

Medan jag funderade på skillnaden mellan defensivt och offensivt skrivande skrapade det i snabbtelefonen på väggen. ”Är mr Epping i lärarrummet i västra flygeln? Är du händelsevis kvar där än, Jake?”

Jag reste mig, tryckte in knappen och svarade: ”Jag är kvar, Gloria.

För mina synders skull. Vill du ha hjälp med något?” ”Du har ett samtal. En som heter Al Templeton? Jag kan koppla över om du vill. Eller ska jag säga att du har gått för dagen?”

Al Templeton, mannen bakom Al’s Diner, ett ställe som alla i lärarkåren utom undertecknad vägrade besöka. Till och med min värderade ämnesföreståndare – som försökte tala som en Cambridge­ akademiker och själv närmade sig pensionsåldern – hade yttrat sig förklenande om husets specialitet Als fina fettburgare och kallat den Als fina kattburgare.

Ja, det är förstås inte katt, brukade folk säga, eller troligtvis inte katt, men det kan inte vara nötkött, inte för en dollar och nitton cent. ”Jake? Har du somnat?” ”Nix, klarvaken.” Och dessutom fundersam över varför Al ringde mig på skolan. Varför han ringde över huvud taget. Vi hade alltid haft en strikt kock och gäst-relation. Jag uppskattade hans käk och han uppskattade mig som stammis. ”Du kan koppla in honom.” ”Varför är du kvar förresten?” ”Jag gisslar mig själv.” ”Ooo!” sa Gloria och jag kunde riktigt se hur hon fladdrade med sina långa ögonfransar. ”Jag älskar när du pratar snusk. Häng kvar och vänta på klingelinget.”

Hon lämnade linjen. Anknytningen ringde och jag lyfte luren.

20

”Jake? Är du där, kompis?”

Först trodde jag att Gloria måste ha uppfattat namnet fel. Den rösten kunde inte tillhöra Al. Inte ens världens värsta snuva kunde ha framkallat ett sådant kraxande. ”Vem talar jag med?” ”Al Templeton, sa hon inte det? Herregud, vilken vissen vänt­ musik. Vart tog Connie Francis vägen?” Han hostade så det skrällde, tillräckligt högt för att jag skulle hålla luren en bit från örat. ”Låter som du har fått flunsan.”

Han skrattade. Han fortsatte också att hosta. Kombinationen var tämligen gräslig. ”Jo då, nånting har jag fått.” ”Det måste ha gått fort.” Jag hade varit där under gårdagen och ätit en tidig middag. En fettburgare, pommes frites och en jordgubbsmilkshake. Jag anser att det är viktigt att få med hela kostcirkeln när man är ensamstående. ”Det kan man säga. Eller så kan man säga att det tog ett tag.

Endera av det skulle stämma.”

Jag visste inte hur jag skulle svara på det. Jag hade haft många samtal med Al under de sex, sju år jag hade besökt serveringen och han hade sina egenheter – envisades med att kalla New England Patriots för Boston Patriots till exempel, och snackade om Ted Williams som om han varit kompis med honom – men aldrig hade jag haft ett så här underligt samtal med honom. ”Jake, vi måste träffas. Det är viktigt.” ”Får jag fråga …” ”Jag väntar mig massor av frågor från dig, och jag ska svara på dem, men inte i telefon.”

Jag visste inte hur många svar han skulle hinna med innan rösten lade av, men jag lovade att komma om någon timme. ”Tack. Ännu snabbare om du kan. Skyndsamhet är av nöden som man säger.” Och han lade på direkt utan att ens säga hej.

Jag gick igenom två seminarieuppsatser till och det var bara fyra kvar i traven men det tjänade ingenting till. Jag hade tappat arbetslusten. Så jag sopade ner traven i portföljen och gav mig av. Jag tänkte tanken att gå en trappa upp till expeditionen och önska Gloria trevlig sommar men jag avstod. Hon skulle vara där en hel vecka 21

till och lägga ännu ett läsår till handlingarna, och jag skulle komma in på måndag och städa ur skafferiet – det hade jag lovat mig själv.

Annars skulle lärarna som använde västra flygelns lärarrum under sommarkurserna hitta fullt med småkryp i det.

Om jag hade vetat vad framtiden hade i beredskap åt mig skulle jag definitivt ha gått upp till henne. Jag skulle rentav ha kunnat ge henne den där kyssen som hade hängt i luften mellan oss sedan ett par månader. Men naturligtvis visste jag det inte. Livet gör tvära kast.

3 Al’s Diner låg i en silverblank vagn på andra sidan järnvägsspåren i slutet av Main Street, i skuggan av den gamla Worumbofabriken.

Sådana ställen kan se sunkiga ut, men Al hade dolt betongblocken som hans etablissemang vilade på med tjusiga blomsterrabatter.

Det fanns till och med en prydlig liten gräsmatta som han själv ansade med en gammal handjagad gräsklippare. Gräsklipparen var lika välskött som blommorna och gräsmattan – inte en rostfläck på de surrande knivarna som var lackade i en ljus kulör. Den skulle ha kunnat vara inköpt på ortens Western Auto-varuhus veckan före … om det fortfarande hade funnits ett Western Auto i Lisbon Falls, vill säga. Det fanns ett, men det dukade under för de stora köpladorna runt sekelskiftet.

Jag gick längs den stenlagda gången och uppför trappan, sedan hejdade jag mig och rynkade pannan. Skylten med texten välkommen till al’s diner, fettburgarens hem! var borta.

I stället hängde där en pappskiva med texten stängt & öppnar ej igen pga. sjukdom. tack för besöken under årens lopp & gud bevare er.

Jag hade ännu inte kommit in i den overklighetsdimma som snart skulle omsluta mig, men de första stråken av den smög sig på mig och jag kände det. Det var ingen sommarförkylning som framkallat hesheten jag hört i Als röst och inte heller skrällhostan. Ingen i­nfluensa heller. Av skylten att döma var det något allvarligare. Men vad kunde det vara för svår sjukdom som satte in inom loppet av ett enda dygn?

Mindre än så faktiskt. Klockan var halv tre. Jag hade gått från Al’s 22

kvart i sex i går eftermiddag och då hade han varit i farten. Närmast manisk, i själva verket. Jag mindes att jag frågat om han druckit för mycket av sitt eget kaffe och han sa nej, han funderade bara på att ta semester. Pratar folk som är på väg att bli sjuka – sjuka nog att stänga en rörelse som de drivit på egen hand i över tjugo år – om att ta semester? Somliga kanske gör det, men antagligen inte många.

Dörren öppnades just som jag skulle ta i handtaget och där stod Al och såg på mig, utan att le. Jag mötte hans blick och kände overklighetsdimman tätna omkring mig. Det var en varm dag men dimman var kall. I det läget kunde jag fortfarande ha vänt om och gått därifrån, återvänt ut i junisolens sken, och det ville jag, delvis. Men mest av allt blev jag förstenad av häpnad och bestörtning. Och fasa med, kan jag lika gärna erkänna. För svåra sjukdomar skrämmer oss sannerligen, och Al var svårt sjuk. Det såg jag med en gång. Dödssjuk var väl snarare ordet.

Det var inte bara det att hans annars rödblommiga kinder hade blivit påsiga och gulbleka. Det var inte slemmet som täckte hans blå ögon, som nu verkade urblekta och närsynt plirande. Det var inte ens håret som förut varit nästan helt svart och nu var nästan helt vitt – han kunde ju trots allt ha använt ett hårfärgningsmedel och fått ingivelsen att tvätta bort det och ta fram sin naturliga hårfärg.

Det omöjliga var att på de tjugotvå timmar som gått sedan jag såg honom senast tycktes Al Templeton ha tappat minst fjorton kilo.

Kanske rentav arton, vilket torde ha varit en fjärdedel av hans förutvarande kroppsvikt. Ingen tappar fjorton till arton kilo på mindre än ett dygn, ingen. Men jag såg det framför mig. Och det var då, tror jag, som overklighetsdimman slukade mig helt och hållet.

Al log, och jag såg att han tappat tänder också, inte bara kilon.

Tandköttet såg blekt och sjukligt ut. ”Vad tycker du om mitt nya jag, Jake?” Och så började han hosta, täta rasslande ljud som kom djupt inifrån.

Jag öppnade munnen. Inga ord trängde fram. Tanken att fly återkom i någon feg, äcklad vrå av hjärnan, men även om den vrån hade fått bestämma skulle jag inte ha kunnat göra det. Jag stod som fastnaglad.

23

Al fick hostan under kontroll och drog upp en näsduk ur bakfickan. Han torkade av munnen med den och sedan handflatan. Innan han stoppade ner den såg jag att det var röda strimmor på den. ”Stig på”, sa han. ”Jag har mycket att snacka om och du är nog den enda som kan tänkas lyssna. Kan du lyssna på mig?” ”Al”, sa jag. Min röst var så låg och kraftlös att jag knappt hörde den själv. ”Vad har hänt med dig?” ”Kan du lyssna på mig?” ”Javisst.” ”Du kommer att ha frågor, och jag ska försöka besvara så många som jag kan, men försök att ställa så få som möjligt. Jag har inte mycket röst kvar. Fan, jag har inte mycket ork kvar. Kom in här.”

Jag steg in. Lokalen var mörk och sval och tom. Disken var avtorkad och blank, kromet på pallarna glänste, kaffebryggaren var putsad så den sken, skylten med texten om du inte gillar vår stad, leta rätt på en tidtabell stod på sin vanliga plats bredvid kassaapparaten. Det enda som saknades var matgästerna.

Ja, och kocken/innehavaren förstås. Al Templeton hade blivit utbytt mot en gammal plågad vålnad. När han lade om låsvredet och låste om oss lät det väldigt högt.

4 ”Lungcancer”, meddelade han torrt efter att ha fört mig till ett bås i bortre änden av serveringen. Han klappade på sin skjortficka och jag såg att den var tom. Paketet med Camel utan filter som alltid brukade ligga i den var borta. ”Ingen större överraskning. Jag började när jag var elva och rökte ända fram till den dag jag fick diagnosen. Över femtio jävla år. Tre paket om dan tills priset gick upp 2007. Då gjorde jag en uppoffring och drog ner på det till två paket om dan.”

Han gav till ett väsande skratt.

Jag hade på tungan att säga honom att han måste ha räknat fel, för jag visste hur gammal han var. När jag kom in en dag på senvintern och frågade honom varför han stod vid grillen med barnkalashatt på huvudet hade han sagt: Därför att jag fyller femtiosju i dag, kompis.

Så nu är jag i samma liga som Heinz. Men han hade bett mig att inte 24

ställa fler frågor än nödvändigt, och jag antog att avbrott för att rätta honom också omfattades av denna begäran. ”Om jag var du – och jag önskar att jag var det, fast jag aldrig skulle vilja att du fick byta med mig, inte i min nuvarande belägenhet – skulle jag tänka: ’Det är nånting mysko med det här, ingen får framskriden lungcancer över en natt.’ Håller du med?”

Jag nickade. Jag höll absolut med honom. ”Svaret är enkelt nog. Det var inte över en natt. Jag började hosta lungorna ur mig för ungefär sju månader sen, i maj.”

Det var en nyhet för mig. Om han hade haft hosta så inte var det när jag var i närheten. Och dessutom räknade han fel igen. ”Men du, Al? Det är juni nu. Det var december för sju månader sen.”

Han vinkade avvärjande åt mig med ena handen – fingrarna var smala, marinkårsringen hängde på ett finger som den brukat sitta som gjuten på – liksom för att säga: Strunta i det just nu, strunta i det. ”Först trodde jag att det bara var en rejäl förkylning. Men jag hade ingen feber, och i stället för att försvinna blev hostan värre. Så började jag gå ner i vikt. Ja, jag är inte dum, kompis, jag har jämt vetat att risken fanns för min del … även om farsan och morsan bolmade som skorstenar och levde tills de blev över åttio. Vi hittar väl alltid på ursäkter för att fortsätta med våra dåliga vanor, är det inte så?”

Han fick ett nytt hostanfall och drog upp näsduken. När hackandet avtog sa han: ”Jag får inte komma in på ett sidospår men det har jag gjort i hela mitt liv och det är svårt att sluta. Svårare än att sluta med cigarretterna faktiskt. Nästa gång jag kommer ifrån ämnet kan du väl såga med fingret över halsen, är du hygglig.” ”Okej”, sa jag välvilligt. Vid det laget hade det fallit mig in att jag drömde alltsammans. I så fall var det en extremt levande dröm, som till och med visade skuggorna som den snurrande takfläkten kastade över bordstabletterna med texten vår värdefullaste tillgång är du ! ”Kort sagt, jag gick till en läkare och tog en röntgenplåt och där var de, stora så in i bänken. Två tumörer. Framskriden nekros.

In­operabelt.”

En röntgenplåt, tänkte jag – använde man fortfarande röntgenbilder för att diagnostisera cancer?

25

”Jag höll ut ett tag men till slut var jag tvungen att komma tillbaka.” ”Varifrån? Lewiston? Sjukhuset?” ”Från semestern.” Hans ögon riktades mot mig ur de mörka hålor som de sjunkit in i. ”Fast det var ju ingen semester.” ”Al, jag begriper ingenting av det här. I går var du här och du mådde bra.” ”Ta en ordentlig titt på mitt ansikte. Börja med håret och fortsätt neråt. Försök bortse från vad cancern gör med mig – den fördärvar ens utseende, inte tu tal om annat – och säg mig sedan om jag är densamme som du såg i går.” ”Ja, hårfärgningsmedlet har du ju uppenbarligen tvättat bort …” ”Har aldrig använt sånt. Jag bryr mig inte om att fästa din uppmärksamhet på tänderna jag tappade medan jag var … borta. Det har du ju sett. Tror du det var på grund av en röntgenapparat? Eller strontium-90 i mjölken? Jag dricker inte ens mjölk, bortsett från en skvätt i dagens sista kopp kaffe.” ”Strontium vadå?” ”Skit samma. Ta fram din, vad heter det, din kvinnliga sida. Se på mig som kvinnor ser på andra kvinnor när de bedömer ålder.”

Jag försökte göra som han sa och även om det jag såg aldrig hade hållit i domstol räckte det för att övertyga mig. Från hans ögonvrår spretade ett nätverk av linjer och ögonlocken hade de små, svagt krusiga rynkor som man ser på människor som inte längre behöver visa pensionärsrabattkortet när de kliver fram till biokassan. Fåror som inte varit där i går kväll bildade sinusvågor över Als panna. Två mycket djupare fåror satte klammer om hans mun. Hakan var vassare och halshuden hade blivit slapp. Den vassa hakan och rynkiga halsen kunde ha orsakats av Als katastrofala viktminskning, men fårorna … och om han inte ljög om håret …

Han log en smula. Ett bistert leende, men inte utan verklig humor.

Vilket på något sätt gjorde det värre. ”Minns du min födelsedag i mars? ’Oroa dig inte, Al’, sa du, ’om den där fåniga pappershatten tar eld när du hänger över grillen så tar jag brandsläckaren och släcker dig.’ Minns du?”

Det gjorde jag. ”Du sa att du var i samma liga som Heinz.”

26

”Jajamän. Och nu är jag sextiotvå. Jag vet att cancern får mig att se äldre ut, men de här … och de här …” Han rörde vid pannan och sedan ena ögonvrån. ”Det är autentiska ålderstatueringar. Hederstecken på sätt och vis.” ”Al … kan jag få ett glas vatten?” ”Självklart. Chockad, eller hur?” Han såg medkännande på mig. ”Du tänker: ’Antingen är jag galen, eller han, eller så är vi det båda två.’ Jag vet. Jag har varit med om samma sak.”

Han hävde sig upp ur båset med en kraftansträngning och satte högerhanden under vänster armhåla som om han på något sätt försökte ta sig samman. Så förde han mig bakom disken. När han gjorde det kom jag på en annan detalj i det här overkliga mötet: bortsett från de tillfällen då jag delade kyrkbänk med honom i Saint Cyril’s (vilket var sällsynt, för även om jag blev uppfostrad i tron är jag inte mycket till katelik) eller råkade möta honom på gatan, hade jag aldrig sett Al utan kockförkläde.

Han tog ner ett skinande rent glas och slog i vatten ur en skinande ren förkromad kran. Jag tackade honom och vände mig om för att gå tillbaka till båset men han knackade mig på axeln. Jag önskar att han hade låtit bli det. Det var som att bli knackad på axeln av Coleridges gamla sjöman som hejdar en av tre. ”Du ska få se en sak innan vi sätter oss igen. Det går snabbare då. Fast se är inte rätta ordet. Uppleva är nog riktigare. Drick upp, kompis.”

Jag drack hälften av vattnet. Det var kallt och gott, men jag släppte honom inte med blicken. Den mesiga sidan hos mig väntade sig att bli överfallen, som det första aningslösa offret i sådana där skräckfilmer om en galning på drift som alltid tycks ha ett ordningsnummer i titlarna. Men Al stod bara där med ena handen stödd mot disken.

Handen var rynkig, knogarna stora. Den såg inte ut som en hand tillhörande en man i femtioårsåldern, ens om han hade cancer och … ”Är det av strålbehandlingen?” frågade jag plötsligt. ”Vilket då?” ”Solbrännan. För att inte tala om de mörka fläckarna på ovan­ sidan av dina händer. Såna får man antingen av strålning eller av för mycket sol.”

27

”Ja, eftersom jag inte fått någon strålbehandling är det väl av solen. Jag har fått en hel del av den varan under de senaste fyra åren.”

Såvitt jag visste hade Al ägnat större delen av de senaste fyra åren åt att vända hamburgare och göra milkshake under lysrörsljus, men jag teg om det. Jag drack bara upp det sista av vattnet. När jag ställde glaset på laminatdisken märkte jag att handen darrade lite grand. ”Okej, vad är det jag ska få se? Eller uppleva?” ”Följ med här.”

Han förde mig längs den långa köksavdelningen, förbi dubbel­ grillen, fritöserna, diskhon, FrostKingkylen och den surrande midjehöga frysen. Han stannade framför den tysta diskmaskinen och pekade på dörren i bortre änden av köket. Den var låg, Al måste böja sig när han gick genom den och han var bara en och sjuttio ungefär. Jag är en och nittiotre – somliga elever kallade mig Helikopter-Epping. ”Där är det”, sa han. ”In genom den dörren.” ”Är inte det ditt skafferi?” En rent retorisk fråga. Under årens lopp hade jag sett honom plocka ut tillräckligt många konserver, potatissäckar och påsar med specerivaror för att veta det förbannat väl.

Al tycktes inte ha hört mig. ”Visste du att jag öppnade det här haket i Auburn från början?” ”Nej.” Han nickade, och det räckte för att sätta igång en ny hostattack.

Han kvävde den i den allt hemskare näsduken. När det sista anfallet äntligen avtog slängde han näsduken i en soptunna i närheten och tog en laddning servetter ur en servettautomat på disken. ”Det är en Aluminaire, byggd på trettiotalet och art déco så det stänker om det. Har velat ha en ända sedan farsan tog med mig till Chat ’N Chew i Bloomington när jag var grabb. Köpte den fullt utrustad och öppnade på Pine Street. Jag var kvar på den adressen i nästan ett år och märkte att jag skulle konka om jag stannade ett år till. Det fanns för många snabbmatställen i området, somliga bra, andra mindre bra, och alla hade sina stamgäster. Jag var som en nyutexaminerad jurist som hänger upp skylten i en stad där det redan vimlar av väletablerade lagvrängare. Och på den tiden kostade Als fina fettburgare två dollar och femtio cent. Inte ens på 1990-talet kunde jag gå ner under två och en halv.”

28

”Så hur tusan kan du kränga dem för mindre än halva det priset nu? Såvida det inte faktiskt är kattkött.”

Han fnös, vilket åstadkom ett slemtjockt genljud djupt i hans bröst. ”Du, det jag säljer är hundra procent rent amerikanskt nötkött, det finaste i världen. Tror du inte jag hört snacket? Jovisst. Men jag ger tusan i det. Vad annat kan man göra? Hindra folk från att snacka? Man kan lika gärna försöka hindra vinden från att blåsa.”

Jag drog ett finger över halsen. Al log. ”Jo, jag kom in på ett sidospår, jag vet, men det här hör åtminstone till berättelsen. Jag kunde ha fortsatt dunka skallen i väggen på Pine Street, men Yvonne Templeton fostrade inga dumskallar. ’Hellre fly än illa fäkta’, brukade hon säga till oss ungar. Jag tog mitt sista sparkapital och lyckades förmå banken att låna mig femtusen till – fråga mig inte hur – och flyttade hit till Lisbon Falls. Affärerna har väl gått så där, med tanke på hur det står till med ekonomin och med allt skitsnack om Als kattburgare eller hundburgare eller skunkburgare eller vad det är som kittlar fantasin hos folk, men det har visat sig att jag inte längre är bunden till den ekonomin på samma sätt som andra är det. Och allt beror på det som finns bakom skafferidörren där. Det fanns inte där när jag öppnade i Auburn, det kan jag svära på, på en bibeltrave som är tre meter hög. Det dök upp först här.” ”Vad pratar du om?”

Han såg stadigt på mig med sina vattniga, nyligen gamla ögon. ”Nu får det vara färdigpratat. Du måste ta reda på det själv. Varsågod, öppna.”

Jag såg tvivlande på honom. ”Ta det som en döendes sista begäran”, sa han. ”Gör det, kompis.

Om du verkligen är min kompis, vill säga. Öppna dörren.”

5 Jag skulle ljuga om jag påstod att mitt hjärta inte gick upp i varv när jag tog i vredet och drog upp dörren. Jag hade ingen aning om vad jag kunde möta (fast jag vill minnas att jag fick en flyktig föraning om döda katter, flådda och färdiga för den elektriska köttkvarnen), men när Al sträckte sig förbi min axel och tände lyset såg jag …

29

Just precis ett skafferi.

Det var litet och lika prydligt som resten av serveringen. Utmed båda långväggarna fanns hyllor fyllda med konserver i storköksformat. Längst in där taket krökte sig neråt fanns städattiraljer, men långborsten och svabben låg på golvet eftersom den delen av skafferiet inte var mer än meterhög. Golvet täcktes av samma mörkgrå linoleum som golvet i serveringen, men i stället för den svaga lukten av tillagat kött doftade det där inne av kaffe, grönsaker och kryddor. Det luktade något annat också, en svag och inte lika behaglig lukt. ”Jaha”, sa jag. ”Skafferiet. Snyggt och välfyllt. Du får högsta betyg i förrådsskötsel, om det ämnet finns.” ”Känner du vad det luktar?” ”Mest kryddor. Kaffe. Kanske luftfräschare också, svårt att avgöra.” ”Jo, jag använder Glade. På grund av den andra lukten. Menar du att du inte känner nån annan lukt?” ”Jo, nånting är det. Något svavelaktigt. Påminner om avbrända tändstickor.” Det påminde också om den giftgas som jag och min familj hade släppt ut efter mammas lördagsmiddagar på bönor, men jag nändes inte säga det. Släppte man väder av cancerbehandlingen? ”Det är svavel. Och annat med, ingen Chanel No 5 precis. Det är lukten från fabriken, kompis.”

Mer galenskaper, men det enda jag sa (i en absurd cocktailpartyartig ton) var: ”Säger du det?”

Han log återigen och blottade luckorna där han haft tänder dagen före. ”Vad du artigt avstår från att säga är att Worumbo slog igen för åtskilliga år sen. Att större delen av fabriken brann ner till grunden i slutet av åttiotalet och att det som ligger där ute nu” – han pekade med tummen över axeln – ”bara är en fabriksbutik. Ett typiskt turiststopp i Maine under sommarsäsongen, som Kennebecs Fruktkompani under Moxiefestivalen. Du tycker också att det nog är dags att plocka upp mobilen och ringa efter vitrockarna. Är det en hyfsad sammanfattning, kompis?” ”Jag ringer ingen, för du är inte galen.” Jag var långtifrån säker på den saken. ”Men det här är bara ett skafferi och det stämmer att 30

Worumbo yllefabrik inte har producerat en tygrulle på det senaste kvartsseklet.” ”Du ska inte ringa någon, det har du rätt i, för jag vill att du ger mig din mobil, din plånbok och alla pengar du har i fickorna, inklusive mynt. Det är inget rån, du får tillbaka alltihop. Kan du göra det?” ”Hur lång tid tar det här, Al? Jag har några seminarieuppsatser att rätta innan jag kan slå igen betygsboken för läsåret.” ”Det kan ta så lång tid du vill”, sa han, ”för det tar bara två minuter. Det tar alltid två minuter. Ta en timme på dig och se dig om ordentligt om du vill, men jag skulle inte göra det, inte första gången, för det är en chock för kroppen. Du får se. Litar du på mig angående det här?” Någonting han såg i min uppsyn fick honom att spänna läpparna över det reducerade tandgarnityret. ”Jag ber dig. Snälla Jake. En döendes begäran.”

Jag var säker på att han var galen, men lika säker på att han talade sanning om sitt tillstånd. Hans ögon tycktes ha retirerat djupare in i sina hålor under den korta tid vi hade pratat. Han var också utpumpad. Bara efter att ha gått de få stegen från båset i ena änden av serveringen till skafferiet i den andra änden stod han och svajade på fötterna. Och den blodiga näsduken, påminde jag mig. Glöm inte den blodiga näsduken.

Dessutom … är det ibland enklare att bara gå med på saker, är det inte så? ”Släpp taget och låt Gud ta över”, säger de på mötena som min exfru går på, men jag bestämde mig för att det här fick bli en situation där jag släppte taget och lät Al ta över. Åtminstone till en viss gräns. Och förresten, intalade jag mig, måste man gå igenom fler krångligheter än det här bara för att komma ombord på ett flygplan nu för tiden. Han begär inte ens av mig att jag ska ställa skorna på ett transportband.

Jag hakade av mobilen från livremmen och lade den ovanpå en kartong med tonfiskkonserver. Jag lade till plånboken, några hopvikta sedlar, cirka en dollar och femtio cent i växelmynt och min nyckelknippa. ”Behåll nycklarna, de har ingen betydelse.”

För mig hade de visserligen det, men jag teg.

Al stack handen i fickan och tog fram en sedelbunt som var avse31

värt tjockare än den jag lagt ovanpå kartongen. Han räckte mig den. ”Fickpengar. Om du vill köpa en souvenir eller nåt. Varsågod, ta dem.” ”Varför skulle jag inte använda mina egna pengar till det?” Det lät fullt rimligt, tyckte jag. Som om det här vansinniga samtalet var vettigt. ”Bry dig inte om det nu”, sa han. ”Upplevelsen kommer att besvara de flesta av dina frågor bättre än jag skulle kunna göra om jag så var i toppform, och just nu är jag i raka motsatsen till toppform. Ta pengarna.”

Jag tog emot pengarna och bläddrade igenom bunten. Överst låg endollarssedlar som såg okej ut. Så hittade jag en femma och den verkade både okej och inte okej. Det stod silver certificate ovanför Abe Lincolns bild och till vänster om honom satt siffran 5, stor och blå. Jag höll upp sedeln mot ljuset. ”Den är inte falsk om du tror det.” Al lät trött men road.

Kanske inte – den kändes lika äkta som den såg ut – men den saknade vattenstämpel. ”Är den äkta så är den gammal”, sa jag. ”Stoppa bara pengarna i fickan, Jake.”

Jag gjorde det. ”Har du någon miniräknare på dig? Eller annan elektronik?” ”Nix.” ”I så fall är du färdklar. Vänd dig om mot bortre väggen i skafferiet.” Innan jag hann göra det slog han sig för pannan och sa: ”Herregud, vad tänker jag med? Jag glömde mannen med gult kort.” ”Vadå? Vem?” ”Mannen med gult kort. Det är bara vad jag kallar honom, jag vet inte vad han heter. Här, ta den här.” Han fiskade upp ett femtiocentsmynt ur fickan. Jag hade inte sett ett sådant på åratal. Kanske inte sedan jag var liten.

Jag vägde det i handen. ”Den här vill du nog inte ge bort. Den är antagligen värdefull.” ”Såklart den är värdefull, den är värd en halv dollar.”

Han började hosta, och den här gången riste det honom som en hård blåst, men han vinkade avvärjande när jag skyndade närmare.

32

Han stödde sig mot kartongstapeln som jag lagt mina saker på, spottade i servettbunten, tittade efter, rös och slöt handen om den.

Svetten rann i hans utmärglade ansikte. ”Blodvallning eller nåt ditåt. Den fördömda cancern jävlas med termostaten plus allting annat. Angående mannen med gult kort.

Han är alkis och ofarlig, men han är inte som alla andra. Det är som om han vet något. Jag tror att det bara är ett sammanträffande – för han råkar häcka inte långt från stället där du kommer ut – men jag ville varsko dig om honom.” ”Det lyckas du dåligt med”, sa jag. ”Jag har inte den blekaste aning om vad du pratar om.” ”Han kommer att säga: ’Jag har ett gult kort från gröna boden, så ge mig en dollar för i dag är det halva priset.’ Är du med?” ”Jag är med.” Det blev värre och värre. ”Och han har ett gult kort, instucket i hattbandet. Troligtvis inget annat än ett reklamkort för ett taxibolag eller kanske en rabatt­ kupong till en Red & White-butik, nåt han hittat i rännstenen, men hans hjärna är uppmjukad av rödtjut och han verkar tro att det är som Willy Wonkas gyllene biljett. Så du säger: ’En dollar kan jag inte avvara men här är en femtiocentare’, och så ger du den till honom.

Då kanske han säger …” Al höjde en av sina nu skelettsmala fingrar. ”Han kan säga nåt i stil med: ’Varför är du här’ eller ’Var kommer du ifrån’. Han kan rentav säga nåt i stil med: ’Du är inte samma snubbe.’ Jag tror inte det, men det är möjligt. Det är så mycket jag inte vet om det här. Vad han än säger så lämna honom där vid torkladan – det är där han sitter – och gå ut genom fabriksporten. När du går säger han antagligen: ’Jag vet att du kan avvara en dollar, din snåla jävel’, men bry dig inte om honom. Se dig inte om. Korsa spåren så är du i korsningen Main Street–Lisbon Street.” Han gav mig ett ironiskt leende. ”Sedan är världen din, kompis.” ”En torklada?” Jag tyckte mig vagt minnas att någonting funnits i närheten av platsen där serveringen låg nu, och jag antog att det kunde ha varit Worumbofabrikens gamla torklada, men vad det än varit så var det borta nu. Om det hade funnits ett fönster längst in i Aluminairens mysiga lilla skafferi skulle utsikten genom det bara ha visat en gårdsplan med tegelplattor och butiken Myshörnan i Maine 33

som sålde ytterkläder. Jag hade kostat på mig en North Face-anorak därifrån strax efter jul och köpt den till rena vrakpriset. ”Strunta i torkladan, kom bara ihåg vad jag sagt. Vänd dig om igen nu – just det – och ta ett par, tre steg framåt. Små steg. Barnsteg.

Låtsas att du försöker hitta översta steget i en beckmörk trappa – lika försiktigt.”

Jag gjorde som han bad mig och kände mig som världens fåntratt.

Ett steg … jag böjde ner huvudet för att inte skrapa emot aluminiumtaket … två steg … nu hukade jag en aning. Tog jag några stycken steg till skulle jag bli tvungen att gå på knäna. Det tänkte jag verkligen inte göra, oavsett om en döende man begärde det eller inte. ”Al, det här är dumheter. Om du inte vill att jag ska plocka fram en låda fruktcocktail eller några av de här små gelépaketen finns det inget jag kan göra här in…”

Det var då min fot sjönk ner som när man sätter ner den i en trappa. Fast den var kvar på det mörkgrå linoleumgolvet. Jag kunde se den. ”Så där ja”, sa Al. Skrovligheten i rösten var borta, åtminstone för stunden. Orden var mjuka av belåtenhet. ”Du har hittat den, kompis.”

Men vad hade jag hittat? Vad var det egentligen jag upplevde?

Suggestionskraften verkade vara det troligaste svaret, eftersom jag kunde se foten på golvet oavsett vad jag kände. Förutom att …

Som bekant kan man blunda en solig dag och se en efterbild av det man nyss såg framför sig. På det sättet var det. När jag såg på min fot såg jag den på golvet. Men när jag blinkade, såg jag – antingen en milli­ sekund före eller en millisekund efter att ögonen slöts, omöjligt att avgöra vilket – en glimt av min fot på ett trappsteg. Och det var inte i det matta skenet från en sextiowattslampa. Det var i skarpt solsken.

Jag stelnade till. ”Fortsätt”, sa Al. ”Det kommer inte att hända dig något, kompis.

Fortsätt bara.” Han hostade strävt och sa sedan med ett desperat morrande: ”Du måste göra det för min skull.”

Alltså gjorde jag det.

Gud hjälpe mig, jag gjorde det.

34