9789185763351

THRILLERLIV

ICA JESS SON ANS

JOH

thrillerliv

thrillerliv JESSICA JOHANSSON

Smakprov ur Thrillerliv

Copyright © Jessica Johansson 2013

Omslag: Hanna Larsson Sättning: X Publishing Tryck: Bookwell, Finland, 2013 isbn 978-91-85763-35-1

X Publishing AB www.xpublishing.se

Little sister, the sky is falling. I don’t mind. I don’t mind.

Patti Smith Speglar kan tala och döda, de är fruktansvärda rum, där pågår en tortyr som man bara kan iaktta.

Sylvia Plath Ge oss nåt att fokusera på, så vi glömmer av våra politiker och sättet de regerar på.

Roffe Ruff (…) en trasig fjäril är på väg till intet, som är en avblommad ros den minsta och fulaste.

Gunnar Ekelöf

Anna Viktorialia

Det ska inte dröja länge innan Anna Viktorialia smittas med svininfluensan, vilket kommer att bli hennes död. Men ännu är det en solig dag i maj som i början av många romaner och när Anna Viktorialia tittar upp mot solen sträcks hennes mun ut i ett storslaget leende, inte mystiskt som Mona Lisas, utan ett leende som kan få nästan vilken karl som helst att vända sig om efter henne.

Hon släpar på en träningsväska eftersom hon är på väg hem från SATS. Hennes kinder glöder röda och hon har fortfarande de tajta träningsbyxorna på sig. Hon håller upp både vattenflaskan och träningsväskan för att de personer som passerar henne ska förstå att hon har tränat.

7

Anna Viktorialia kände en gång en man som hade en hammare innanför sin tjocka dunjacka. Även om hon kan se ut att tänka på ingenting, att vara ett tomt ark utan tankar, är det honom hon tänker på nu. Han tänkte i sin tur att alla måste ha hammare redo att slå sönder knäskålar med, för annars vet man aldrig vad som kan hända i denna den vackraste av världar. Råttorna kröp inte på hans fiskbensparkett men däremot innanför hans skinn. Han tyckte om den metalliska smaken som narkotika kunde åstadkomma i hans gom. Han tyckte om känslan av hur narkotika förstörde honom. Det var nästan som om han använde narkotika mer för att skada sig än för den korta njutning den kunde bjuda honom. Hans kompisar älskade att romantisera vapen. De rånade värdetransporter och åkte alltid fast. Anna Viktorialia tröttnade slutligen och raderade alla deras nummer. Hon slutade svara när någon ringde från ett nummer hon inte kände igen. Till slut kom inga fler samtal från alla de där knarkande och värdetransportrånande personerna men hon ser dem ibland på stan, och då får hon en äcklad grimas i mungipan. Nu skymtar en av dem längre bort på gatan.

Hon undrar om hon ska gå över till andra sidan eller om det blir utstuderat. Hon hinner inte fatta något beslut innan killen får syn på henne och höjer handen med ett exalterat leende. Anna Viktorialia kan konsten att småprata, konsten att förundrat höja ögonbrynen i en välvd båge för att framstå som mer intresserad än hon egentligen är. Kallprat har hon inga problem med.

Att klamra sig fast vid ytan. Vid ytan är man trygg. Om något rispar är det bara ytan som krackelerar. Som konfetti, som strössel. Som ett leende som bleknar fort.

8

Det är en vana hon har, att klicka på DELETE och leta efter EXIT när någon kommer för nära, för hon har fortfarande inte glömt. Hon minns fortfarande varje morgon vilken min hennes kärlek hade och hur han doftade. Det är det första intrycket som övermannar henne, det där ansiktsuttrycket han hade precis när han sade det. Redan då började fjärilarna i hennes maggrop att kippa efter luft.

Hon har inte glömt hur han såg ut när han sade att han älskade henne och de numera döda maggropsfjärilarna.

Han ljög. Det syntes tydligt.

Men Anna Viktorialia har inte blivit bitter. Hon odlar rock’n’roll i sina ögonbryn och sjunger doo-wap-doo-wap i duschen som de flesta. Hon försöker vara boop-boop-bidoo när hon skuttar gatan fram och letar efter borttappade Alvedonkartor med tabletter kvar längst ner i väskan, då hon hetsigt skakar Citodon-brusrör för att se om de inte rymmer ytterligare en tablett medan hon jobbar förstrött.

Anna Viktorialia tänker ofta på hur alla tankar redan är tänkta och det driver henne till en sådan grad av vansinne att hon tvingas plocka fram en bok och läsa ett stycke i den för att stå ut. En av alla de där böckerna hon läser får henne att inse att meningen med livet är motsatsen till A-brunnar och klackar som fastnat mellan kullerstenar och brutalt knäckts sönder. Det i sin tur får henne att en aning pretentiöst lova sig själv att hon aldrig ska skriva en dikt som låter så här: ”Månen är mörk och under den sitter jag och räknar stjärnor medan jag tänker på dig/jag är ett Wertherskt lidande, jag är kärlek utan mottagaradress/ jag är olyckligt kär och ingen vet om det förutom jag och månen.” Hon lovar sig att hon i stället ska skriva om hur 9

Victoria Silvstedt kanske/kanske inte känner sig när hon vaknar om morgonen, hur plan kraschar och om ljudet plan åstadkommer innan de kraschar in i torn, glitter, sorg, kalla skogstjärnar om natten, självlysande betong klockan fyra en fredagseftermiddag någonstans i Skandinaviens största stad.

Författarambitionerna är inte drivkraften i Anna Viktorialias skrivande och hon gömmer nogsamt anteckningsböckerna när det vankas besök. Hon lovar sig själv att hon någon gång ska skriva om hur det är att räkna kalorier dagarna i ända tills man blir så galen att hjärnan liksom sväller upp och exploderar och man står mitt i ett hav av hjärnsubstans. Sedan bränna alla texter innan hon dör.

Just nu står hon rödblank och småpratar med en gangsterkille som uppskattande mönstrar henne med blicken.

Hon får lust att skvätta klorin i de där ögonen. Men hon skrattar avväpnande och säger så småningom i en angränsande falsett: ”Jättekul att springa in i dig! Men jag har så sjukt mycket att göra i dag så jag måste verkligen kila. Ha det fint så hörs vi säkert igen!”

Ibland önskar Anna Viktorialia att hon var med i en Tarantino-film och fick bli splashad lika fejkcoolt som hans skådespelare. Andra gånger har hon varit yngre och suttit i ett hörn av skolgården och försökt se jävligt ball ut och rökt en cigarett med snabba hetsiga bloss och i smyg tittat på de där människorna som står i en grupp och babblar.Ytterligare andra gånger pratar hon i telefon med sin Örebrokompis och säger att hon inte tror på gud, inte alls. ”Gud”, säger hon och plockar fram agitatorrösten. ”Gud var från början ett sätt för överheten att sysselsätta folk med 10

något annat än att fundera på vad makthavarna hade för sig, och genom att skapa regler kunde de kontrollera sina små undersåtar in i minsta detalj”, och innan Örebrokompisen hinner säga något fortsätter Anna Viktorialia: ”Och numera tror folk på gud för att de ska slippa fundera över sin egen dödlighet. De har ju liksom en himmel att luta sig tillbaka mot.”

Kompisen berättar om en tjej som trodde på allt möjligt och fick sota för det i en grop man hade grävt åt henne.

Alla som kastade stenar på henne hade blivit en massa och inte längre individer och således var de inte ansvariga för sina handlingar. Senare skulle de komma att prata ut i tidningar och snyftande erkänna hur de agerat som i trans.

De ljög. I själva verket njöt de verkligen av att kasta sten på den arma religiösa flickan, men de skyllde på att de var i trans för att slippa må dåligt över sina handlingar. De trodde att hon var en häxa. ”Vi var säkra på att hon var en häxa”, bekänner Cynthia, 15 år, senare i en intervju.

Anna Viktorialia slänger ifrån sig träningsväskan i hallen och lägger in nyckeln i det snidade nyckelskåpet som har fått sitta kvar sedan mormors tid. Det räcker att kliva in i lägenheten för att upptäcka det ljusflöde den erbjuder. Även om Anna Viktorialia röker inomhus flera dagar i sträck luktar det ingenting. De många rummen och lägenhetens inneboende fräschör gör på något sätt att röklukt inte fastnar. Hon går med snabba steg till badrummet och dimmar taklampan så att den inte blir alltför ljus. Hon hoppar in i duschen.

Som vanligt har hon ont om tid. Klockan tickar och hennes chef står säkert och hjärtattackandas av oro för att hon 11

inte ska dyka upp. Hon har övertaget, litegrann, sedan han en gång tryckte upp henne i ett hörn i köket vid stängningsdags. Hans ögon var blekblå. Anna Viktorialia läste i en roman att blåa ögon kan uppfattas som att de inte har sett något. Som att de helt oseende, ja, nästan blinda, lotsar fram den oskyldiga blåögonbäraren i livet. Men chefens ögon hade inget milt i sig, inget drag av empati när han sade att hon var så söt. ”Så söt är du”, hade han viskat. ”Så söt, det tänkte jag redan när jag anställde dig. Att den här lilla damen skulle man inte tacka nej till.”

Och så skrattade han tills skrattet ersattes av en djup hostattack som gjorde att han röd i ansiktet fick böja sig framåt med händerna på knäna och hosta färdigt. När han rätade upp ryggen igen hängde en sträng av saliv ut från munnen och ner mot hakan. Han log igen. ”Så söt”, sade han, ”så söt.”

Anna Viktorialia hade försiktigt puttat bort hans kropp och sagt att hon skulle fortsätta stänga nu. Golvet skulle moppas och lattemaskinen rengöras. Och i fortsättningen skulle hon uppskatta om han lämnade henne ifred. Det värkte i henne när hon sade så, aldrig någonsin tacka nej, aldrig någonsin riskera. Alltid bara stråla av positiv energi, av ja och självklart och i värsta fall okej då. Tacka ja till blickarna, suga i sig dem som diamanter. Utanför var höstkvällen mörk och nästan hotfull. Bilarna gled förbi på den våta stockholmska asfalten.

Något blänkte till i hans glasögon när han nickade med de gulnande tänderna alldeles för nära. ”På det viset”, sade han. ”På det viset.”

12

Han hade snabbt slängt på sig skinnjackan och sagt att han hade bråttom hem. Hans fru hade lagat köttfärslimpa.

Efter det har chefen faktiskt lämnat henne ifred. Anna Viktorialia kommer på honom emellanåt med att stå och stirra på hennes bröst och en ilning springer längs med hennes rygg. Hon jobbar dessutom bara ibland, oändligt utmattad och med värkande leder, och behöver inte träffa honom särskilt ofta.

Samtidigt brukar hon twittra om kafégäster som bara måste omnämnas. Han som aldrig är nöjd med sin latte, som omständligt reser sig från bordet och går fram till henne med långsamma steg. Byxorna högt upp, åtdraget skärp, en t-shirt med urtvättat reklamtryck. Han som lägger huvudet på sned och hävdar att den nog inte var tillräckligt varm i dag heller, latten. Han har en ljus och osäker röst och en sliten skinnplånbok full av medlemskort. Han betalar alltid kontant. Han sitter alltid i samma hörn, många timmar, ensam och läser Svenska Dagbladet. Varje gång han är där lämnar han tillbaka sin latte minst två gånger eftersom han upplever den som för kall.

Anna Viktorialias ögonfransar ser helt oäkta ut, det får hon höra ganska ofta. Folk brukar fråga om hon har lösögonfransar. Nu kliver hon ut ur duschen med en iskyla genomströmmande hela kroppen och påbörjar processen.

Hon noppar omsorgsfullt ögonbrynen och nynnar med i bakgrundsmusiken. Lägenheten är upplyst utifrån och sekelskiftesvacker och när Anna Viktorialia plutar lätt med läpparna mot sin spegelbild inser hon snabbt att amorbågen är näst intill perfekt. Silikonbrösten är hårda när hon snuddar vid dem med sina fingertoppar. Det här är hennes dag 13

och när det står Britta på mobildisplayen tänker hon: Ring du kärring. Ring du, jag svarar inte.

Hennes läppar glänser läppglansrosa i spegelreflektionen.

Fem timmar ska hon jobba i dag. Göra latte och snabbt torka av mjölkskummaren med en för ändamålet avsedd disktrasa. Le mot fjortistjejer, ständigt förnärmade tanter och freakiga ensamma 40-åriga män som alltid ler helt äkta tillbaka och frågar vad hon ska göra efter jobbet. Hon ska oftast supa med Sofia/träffa någon av dem som dövar hennes mest askgråa tankar/kolla på film/skriva i sin skrivbok/ måla tavlor/käka Alvedon och dricka Loka Citron. Men hon svarar alltid att hon ska träffa sin pojkvän fast hon inte har någon. Fem timmar le medlidsamt åt extremt tråkiga chefskämt medan han stirrar vilsamt på hennes bröst. Mini­ milön. Titta på klockan var tredje minut och ändå tro att man har väntat en halvtimme sedan man tittade senast. Tänka att man ska vänta med att titta på klockan så länge man bara orkar, hålla sig i skinnet, för att på något vis få tiden att flyga förbi. Men att man ändå bara pallar tre minuter.

Ibland tio om någon kund har tagit upp mycket av ens tid. De här timmarna tär på de välmanikyrerade naglarna.

När Anna Viktorialia böjer sig för snabbt hugger det till av smärta i ryggslutet. Då är hon glad för uppfinningen Citodon. Plockar bort andras snoriga barnservetter och halvätna ciabattas. Diskskrammel och ond bråd död.

Det är ett sådant där trendigt kafé med svindyra priser och ganska steril inredning som inte ska göra folk sugna på att sitta kvar för länge. Det öppnades för några år sedan och är mycket välbesökt. Det ligger i en av Stockholms centralaste delar.Turister irrar sig dit med systemkamerorna 14

i tryggt förvar på bordet. Anna Viktorialia hatar sitt jobb.

Hon borde inte behöva jobba. Det är typ helt sjukt att hon måste det, även om hon absolut inte jobbar varje dag. På kvällarna molar arbetslinjen i nacken, värker i ryggen och sticker i benen.

15

hon vet medan hon står två millimeter från sitt eget ansikte med slängda kläder runt vristerna och solljus som kastar sig in över fiskbensparketten och avslöjar dammpartikel efter dammpartikel.

I tanken flyger Britta förbi men skyndar sig vidare, vill inte fastna vid det där mörkret i Brittas blick, det där avgrundsdjupa, skrämmande som sneddar över ögonen. Istället puttrar kaffet i bryggaren och allt är ljuvlig frid och fröjd.

Ett av de samtal hon missade igår var faktiskt just från Britta. sermycket fingrarna sig,lite hurtid, de långsamt tryckt på DetHon finns attframför säga och eftersomhar Anna Viktorialia omA-ve barai några dagar att föras i ilfart till sjukhuset. mobilen och kommer irriterat väntat på svar.

Hon snart dö i svininfl uensan, menViktorialia det vet hon inteoch än. ska Någon halvtimme senare har Anna putsat Fortfarande drömmer hon om Amerika, landet där tumbleweeds putsat på sin yta tills den är Dior och omöjlig att krackelera susar fram över vidsträckta fält. Fortfarande beundrar hon sin även om man skulle påsilikonbrösten; den med våldsamma stilettperfekta amorbåge ochstampa de fasta vartenda skyltklackar. fönster och varenda blick är en spegel. Fortfarande undviker På tunnelbanan njuter hon av seriösa ansikten somgränsen stirhon telefonsamtal från mamma Britta, som passerade till rar fördärvet länge varandra. sedan. Hon älskar att titta på folk på allt för förutom på tunnelbanan. Hon försöker fundera ut hur folks liv och På andra sidan Atlanten, i en mellanstor amerikansk stad, fanfrukostvanor ter sig och folk verkar inte bry sig. De låter tiserar Louella om Europa. Cowboyen kommer och går, ömsom glanstajtsbruden ochtystnad. vecklar Louella upp dagens istälmed hot och ömsomglo med – en tidning av tusentals let.

Vissa av dem luktar alkohol och längtar efter att plocka andra Louellor – vet inte hur hon ska lyckas leva i en värld utan fram fickpluntan ren med glömska.

Ungefär som sagor och svalor, så och hon halsa fyllerlite glaset vodka och smeker förstrött den växande magen. Vreeswijk-låten, han som har Personliga Person i Cornelis med sig en 37:a brännvin av gammal vana och sedan spöar Thrillerliv är en undergångsroman, en livsberättelse, en dödssin fru med dunder och med brak och somnar som ett svin dans med satiriska stråk. Den mullrande tiden fram till Anna och vaknar som ett vrak,frånfälle men somkantas ändå verkar tycka att det Viktorialias ofrånkomliga av betraktelser av är ganska roligt. vardagen och människorna. Och av döden.

Andra luktar svett och glömde förmodligen deodoranten imorse, vilket de verkligen inte borde ha gjort.Vissa på tunnelbanan luktar tantparfym och är tanter som har stelnat 16 WWW.XPUBLISHING.SE