a v m artina haag: Hemma hos Martina Underbar och älskad av alla (och på jobbet går det också jättebra) Martina-koden I en annan del av Bromma Fånge i Hundpalatset Glada hälsningar från Missångerträsk Heja, heja! Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se
ISBN 978-91-642-0381-6 © Martina Haag 2015 utgiven av Piratförlaget omslag Lotta Kühlhorn & Söner tryckt hos ScandBook AB, Falun 2015
lapland airport Första dagen
det är kallt här. Det känns i luften att vintern är på ingång, trots att det bara är i början av september. I ankomsthallen står en man med grått skägg och håller upp en pappskylt med mitt namn. – Välkommen till Gällivare, Bengt-Olof heter jag. – Tack! Hej, jag heter Petra. Ja, det vet du redan såklart, du har ju skrivit det på skylten. – Ska jag ta väskan åt dig? Det är den här vägen, jag har bilen precis utanför. Vi går förbi incheckningsdisken och den lilla kiosken. Jag försöker att inte titta, men ändå ser jag i ögonvrån, en löpsedel med mig och Anders och jag vänder bort blicken, fort. Följer efter Bengt-Olof ut till en gammal blå Volvo kombi som står på parkeringen. Kapten Nos mjauar oavbrutet, han hatar att vara instängd i buren. Hoppas att Bengt-Olof inte blir irriterad. Vi lassar in väska, kattbur och kartong med konserver därbak i bilen. Bara han inte börjar fråga mig om vilka stugor jag har bott i tidigare och vilken vandring som är min favoritvandring. För jag har aldrig varit i fjällen förut. Som tur är brukar väl norrlänningar 9
inte vara så värst pratsamma av sig. De är ju mer den där tysta inbundna typen. Jag slår mig ner i passagerarsätet. – Hur långt är det till helikoptern? Han kisar mot sitt armbandsur: – Hur långt är ett snöre? – Nej, men jag bara undrar, tar det en timme att åka dit? Två? Jag tänkte försöka sova lite under tiden. – Ja, vi bör klara det på en och en halv timme, skulle jag tro. Han startar bilen och kör ut på motorvägen. Jag tittar på min mobiltelefon, plopparna försvinner snabbt en efter en. Skyndar mig att skicka ett sms till pojkarna. Trycker fram Anders nummer. Har satt en extra ful bild på honom i telefonen där han flinar i ett par rosa barnsolglasögon. Så att det inte ska göra så ont att se hans namn. Hej, var snäll och läs upp för Nisse och Sigge: Hej då mina fina älsklingar, jag längtar efter er, nu ska jag skriva på min bok och gå i naturen och kanske träffa på en ren eller räv. Jag älskar er jättemycket, ha det nu så kul med pappa i Grekland, så ses vi när ni kommer hem. Kram Mamma
Jag vet att de har det bra med Anders och att det är viktigt för dem att få vara mycket med bägge föräldrarna. Så säger logiken. Hjärtat säger någonting helt annat. Måste genast börja tänka på vad som helst, förutom att jag inte ska få träffa pojkarna på så länge. Fort bort, stålsätta mig och sen distrahera mig med något annat. Det är det enda sättet som det går att andas på. Trycka 10
bort tanken på barnen så fort den dyker upp. Jag tar fram pappren från Svenska Turistföreningen.
Stugvärd i Europas sista vildmark Stugvärdens arbete är av ideell karaktär och ersättningen är
låg, men möjligheten att under en längre tid vistas till fjälls och möta alla trevliga gäster gör det lockande ändå. Gäs-
ternas uppskattning av god service är ofta mycket stor. Då tröttheten tagit ut sin rätt kan det räcka med ett ”Välkom-
men” och ett glas saft för att göra besöket i fjällstugan till ett härligt minne.
Du som arbetar som stugvärd i området kring Ráhnukka
kan vänta dig en riktig vildmarksupplevelse med storslagna
vyer och bara ett fåtal gäster. I dessa trakter bör vandrarna ta med sig eget tält, eftersom det inte finns något egent-
ligt utbyggt system av fjällstugor längs vägen. Dock finns det några enklare övernattningsstugor, under högsäsongen bemannade av STF:s stugvärdar.
Volvon brummar så mycket att Kapten Nos gälla jamanden drunknar i motorljudet. Jag blundar och börjar slappna av, axlarna åker ner. Redan nu känns Stockholm långt borta. – Jasåru, ja jag hörde att Einar hade skadat armen, det var ju för tråkigt, säger Bengt-Olof. – Einar? – Den ordinarie stugvärden i Ráhnukka, han har varit där jämt känns det som. Vissa hittar ju sin favoritstuga och sen är de 11
fast. Det är fint där uppe. Allt får sina rätta proportioner. – Ja… Jag borde väl egentligen svara något mer engagerat, vara lite trevlig, men jag är så slutkörd. Så otroligt trött. Som om jag är gjord av papp. – Jaså, så det blir första gången i Ráhnukka för dig, fortsätter han muntert, ja där uppe hittade ju brorsan några gamla fångstgropar i somras, men han sa inget till myndigheterna för du vet, det blir ju sånt pådrag då. – Vad är en fångstgrop för något? – Vad är en fångstgrop för något, ja haha den var bra. Han tystnar, tittar förvånat på mig och frågar sedan allvarligt: – Men… flicka, vet du inte vad en fångstgrop är? – Jo, såklart, det är väl någon slags grop? Som man… fångar något i? – Haha, som man fångar något i, den var bra. Jo du, fångstgropar finns det gott om här ute i markerna. Det var ju väldigt vanligt förr i tiden, min farsas farfar brukade fångstgrop, ända tills han plockade ner skylten. Ja, han gjorde ju i ordning en gammal uppe på fjället, han behövde bara gräva ut den lite, inte så djupt, det räcker att du får plats med djuret. – Vilket djur? – Det beror på vad du är ute efter, oftast är det renen eller älgen. Man kapar ner några färska träd och barkar av så det inte är några kvistar på stammen, den ska vara helt slät, och när stammarna är nybarkade blir de snorhala. – Snorhala? – Ja, du har väl känt på en avbarkad björkstam någon gång? 12
– Nej, det kan jag nog inte påstå. – Snorhal. Inget får fäste. Så sätter man alla stammarna snett neråt i gropen, som en rutschkana från alla håll. När man väl åker ner där är det omöjligt att komma upp, för det är så halkigt. Jag orkar inte höra en sekund till om några gamla gropar. Jag drar jackan om mig och säger till Bengt-Olof: – Vet du, jag har inte sovit så bra i natt. Är det långt kvar tills vi är framme vid helikoptern? – Det beror på vad man jämför med. – Jag skulle gärna vila lite. – Ja, inga problem, vila du så kör jag. Han tystnar. Bilen brummar. Jag tittar ut genom fönstret. Inte ett hus någonstans, bara träd och träd och träd. Sömnen närmar sig mjukt. Plötsligt gör Bengt-Olof en tvär sväng med ratten och kör in på en grusväg med stora hårda gropar. Vi studsar hit och dit inne i bilen, men han håller obevekligt exakt samma fart. När han ser att jag inte sover drar han efter andan: – Det är vanlig enkel naturlag. Som fångstmetod är det fruktansvärt effektivt. Kan man förstå naturen, är den själv bästa dräng och gör hela jobbet åt en. Varför ska man slita och släpa i onödan när du bara kan vänta in att arbetet görs av sig själv. Ja, förutom själva grävandet då, haha. Men det behöver du bara göra en enda gång. Sen är det klappat och klart. Han pratar ihjäl mig. Jag orkar inte ens låtsas vara intresserad längre. Jag tittar ut genom bilfönstret. Skog med täta granar, 13
kilometer efter kilometer och här och där några enstaka gula träd. Vi svänger av från den gropiga grusvägen och in på en ännu mindre väg som mest är som en liten stig. – Och om du vill att djuret ska leva ett tag, så kan du lägga ner mat och hålla det vid liv. Som järven tar ren, han lämnar bytet halvdött, för då håller det sig färskt. Tills fångstmannen kommer och hämtar och då är det bra om det inte har börjat lukta, för då måste du kanske dela med björn. – Okej. Men finns det björn där uppe? – Haha, finns det björn. Jo, men det behöver du inte vara orolig för, en björn anfaller aldrig. Han kan ligga och trycka bara några meter bort utan att du ser honom. Enda gången det är fara är om den har ett byte. Då visslar den för att varna. – Visslar? – Ja. Det låter nästan som en människa. Han svänger in på en liten grusplan och bromsar in med ett ryck. En stor mörk sjö. Vågor. Vid ett skjul står en blank blå helikopter. – Sisådär ja, då var vi framme. Då får jag önska dig lycka till, så är det väl jag som kör tillbaks dig när säsongen är till ända. – Tack så mycket för skjutsen, säger jag och kliver ur bilen. Bengt-Olof sitter kvar vid ratten och väntar på att jag ska baxa ur min kattbur, kartong och väska. Sen åker han iväg med en rivstart.
14
ráhnukka Första dagen
helikoptern flyger snabbt över sjön. Långt bort på andra sidan vattnet ser jag höga blåa berg. Fjäll. Vi fortsätter in över fast mark, nedanför oss växer fullt med gula små knorviga träd. Piloten pekar mot horisonten och säger på engelska: – National park. Vi flyger allt högre upp och passerar trädgränsen, över brunaktig mark med några enstaka buskar och till sist bara höga bergssidor och grus. Vi stiger allt mer och så flyger vi över bergstopparna och är inne i nationalparken. Nu befinner vi oss i väglöst land. Det låter så cowboyaktigt. Det finns inte en väg, inte en byggnad någonstans, inte en enda lämning av människan. Det är som om det aldrig har varit någon här tidigare. Precis såhär måste det ha sett ut i tusentals år, eller vad vet jag, när var istiden? Var det före eller efter stenåldern? Eller egentligen har det väl varit flera istider under årens lopp. Istiden var nog innan det fanns människor här. Dessutom varade den väl i tiotusentals år? Orkar inte visa min okunskap och jiddra om 15
istider och fornlämningar på engelska. Får googla när jag kommer fram. Nej just det, det finns ju ingen uppkoppling här uppe. Hej 70-talet. Får slå upp i ett gammalt uppslagsverk. Efter kanske en kvart buffar piloten mig på axeln och pekar på något. Nedanför oss ligger en svart liten sjö, nästan alldeles rund. Den är inte speciellt stor, mer som en slags göl. En blank svart knapp mitt i allt det gula. Han säger allvarligt: – Stalojaure. Och så gör han en avvärjande gest med handen. Jag fattar inte: – What do you mean? – Don’t go there. Ever. – Okay… Why? Då nickar han att jag ska titta mot horisonten. Långt där framme i dalen ligger en ensam stuga med svart tak och alldeles bredvid rinner en bäck. Som i en sagobok. Inte ett träd någonstans och de enorma bergen vilande runtomkring. När vi går in för landning ser jag att huset är i omålat trä med svarta knutar. Utanför stugan står fyra stolar och ett litet utebord. Där kan man kanske sitta och äta frukost. Mysigt. Helikoptern landar med en lätt duns på marken och jag får en varnande hand på min arm. Jag ska tydligen inte öppna dörren själv. Piloten väntar någon minut tills rotorbladen lugnat sig, sen kliver han ut, kommer runt och öppnar åt mig. Jag kämpar med mina bälten medan han lastar ut kattburen och matkartongen och min stora väska. Till slut lyckas jag knäppa loss mig och 16
klättrar ut. Luften. Den är annorlunda. Det är så mycket mer än bara luft. Den känns som luft var tänkt att vara från början. Varje gång jag andas in fylls jag av livgivande syre. Jag står och drar in i stora djupa andetag tills jag känner att piloten tittar undrande på mig. Den blåa ytterdörren öppnas och en senig farbror i sextioårsåldern kliver ut från stugan. Han håller fram sin vänstra hand. Den andra har han i en mitella. – Tjenare, tjenare. Välkommen till Ráhnukka. Han stannar upp och bara stirrar på mig. Färgen försvinner från hans ansikte. – Förlåt, jag trodde för ett ögonblick att du var… Han tittar noga på mig. – Helvete, vad likt. Sen samlar han ihop sig och ler stelt. Välkommen till Ráhnukka, som sagt, Einar heter jag. Det var ju för väl att du kunde ta över med så pass kort varsel. – Hej. Tack så mycket, jag heter Petra. – Du har inte arbetat som stugvärd tidigare? – Nej, jag fick dispens, för det var så bråttom att hitta någon som kunde hoppa in genast. – Vi kanske ska ta ett varv innan jag far hemåt? – Ja, gärna. – Give me five minutes, Jeff, säger han till piloten, sätter fart och försvinner runt huset. Jag skyndar efter. Det är mjukt att gå på marken, fjädrande liksom. Små gula knotiga växter och jord.
17
Einar visar på en trälåda ett tiotal meter från stugan. – Här har du komposten där du slänger matrester, du får vända på den ibland med spaden. Han pekar på en rejäl spade som står lutad mot kompostlådan och fortsätter några meter till och stannar vid ett litet smalt hus med ett hjärta på dörren. – Utedasset behöver du inte göra så mycket åt, det töms efter säsongens slut. Du behöver bara kontrollera då och då att det finns toapapper. – Var hämtar man papper? – Kom. Han kliver bakom dasset och jag följer efter. I en stor plåtlåda ligger långa gråa gasoltuber staplade på varandra. De kanske måste förvaras en bit från stugan om de plötsligt skulle explodera? Kan de explodera hur som helst? Om solen ligger på och gassar varmt till exempel? Hoppas jag inte kommer vara tvungen att byta gasol, det verkar krångligt. Får väl be någon stuggäst om hjälp i värsta fall. Einar kan läsa mina tankar: – Jag har nyss bytt gasolen till spisen, så det lär räcka säsongen ut. Toalettpapper har du i lådan bredvid här. Stäng till ordentligt bara, så det inte blir blött. Han fortsätter förbi plåtlådan och stannar efter några steg och rättar till mitellan. – Vad har du gjort? Med armen? – Halkade på berget, där borta. Passa dig för att vara uppe i bergen österut om det har regnat mycket, Pernilla. – Petra. – Va? 18
– Jag heter Petra. – Jaha, javisst. Ja, Einar heter jag. Här nere har du bäcken, eller jokken som den också kallas. Han går nerför en liten slänt som leder till vattnet, stannar upp vid vattenbrynet och pekar tvärs över bäcken. Där är ett stort berg i fjärran, med en platå halvvägs upp. Det ser precis ut som där lille Simba blev presenterad för de andra djuren i Lejonkungen. Det skulle vara roligt att visa för Nisse och Sigge. Aj. Trycker snabbt bort tanken på ungarna. – Om du har tid över någon dag, så är det väldigt fint där uppe, säger Einar. Då ser du hela Sarek, ta mig tusan. – Okej. – Har du tur kan du få syn på räven där, ja det finns ju lo också, men den kan du bara få med kikare. Han ligger och sover där uppe på högt belägna stigar, ligger som en huskatt på rygg med tassarna åt sidan. – Vad gulligt. Det skulle jag gärna vilja se. – Men järven lär du inte få skåda, han märker dig långt innan du har träffat på honom och inte fjällräven heller, för han finns inte kvar här. Den sista sågs hösten nittiosju, han har trängts ut av rödräven. Men så har du pärluggla och lappuggla och örn och falk, såklart. – Oj, vad mycket djur. – Och ripkycklingarna börjar skifta färg redan. Finns det bara lite buskage någonstans, lite skydd, japp då finns det ripa. Nåväl. Just nu har vi två tyskar här, men dom är ute på en dagsutflykt och kommer inte tillbaks förrän ikväll. Dom har betalat för en natt till och ska iväg tidigt i morgon bitti. Sen har vi inga mer 19
förbokningar för säsongen. Men det kommer ju alltid strögäster. Har du med dig kikare? – Jag har lånat en Zeisskikare, den ska vara jättebra. – Dåså. Japp, sen ska du hämta färskvatten. Men var försiktig. Om det har regnat ordentligt under några dagar så kan det bli starka strömmar. Och vattnet är fryskallt. Du stelnar till is direkt och har inte en chans i den vilda forsen. Jag tittar på den lilla vackra bäcken som porlar så snällt i solen och tänker att det är typiskt sådana där ensamvargsgubbar, att de ska hålla på och skrämma upp storstadsfolk med olika faror överallt. Det är fällor och björnar och jokkar och forsar. Väldigt mycket att akta sig för. Sen klättrar vi uppför slänten igen och Einar rätar på ryggen och pekar åt hållet som vi kom ifrån med helikoptern. Marken där borta ser ut att vara alldeles röd. – Där såg jag björn förra året, det finns ett litet vattenfall också. – Björn fångas bäst med nyskalad björkstam. Helt utan kvistar! säger jag proffsigt. Einar kastar en förvånad blick på mig, men låtsas inte om att jag sa något. – Varför är det så rött på marken? frågar jag. – Det är blåbärsriset som får den färgen i september. – Det är jättevackert ju. Åt vilket håll ligger Alleluokta? Han vänder sig om och pekar rakt bakom sig. – Ser du där borta, där har du stigen som leder till Alleluokta. Det är ungefär två dagars rätt så krävande vandring, är du fjällvan, Pernilla? – Petra. Nej, inte så värst. Fast jag tänkte bli. Vad finns åt det 20
hållet då? frågar jag och pekar mot det sockertoppsformade berget. Einar kisar mot himlen, drar en djup suck. – Ja, österut har du bara elände, det ska du inte ge dig på överhuvudtaget. Det var där jag skadade armen. Inget för nybörjare. Det är ett farligt område, säger han. Gå inte österut, inte på några villkor, lova mig det. – Jag ska låta bli att gå åt det hållet, jag lovar, säger jag. Han ler mot mig. – Bra. – Och så ska jag passa mig för den där lilla sjön, Stalojaure. Hans leende försvinner en sekund, sen ruskar han på sig och börjar gå tillbaks mot stugan. Jag går bakom, han frågar lättsamt när han kliver uppför slänten: – Så pass. Vad har du hört om Stalojaure? – Nej, ingenting, det var bara någon som sa nåt om att man inte skulle gå bort till den där sjön. Han kortar in stegen. – Vem? Jag vill inte lämna ut den stackars piloten, så jag svarar svävande. – Jag minns inte, någon på Svenska Turistföreningen kanske… Men jag är inte så förtjust i små sjöar. Min allra värsta mardröm är att jag är i en ödslig skog och befinner mig mitt ute på en bottenlös mörk tjärn och jag sitter ensam i en smal eka, som tar in mer och mer vatten och sakta börjar sjunka. Och så börjar båten tippa över åt ena sidan och vattnet forsar in, och jag har inte en chans. Vilken sekund som helst kommer jag att 21
dras ner i det mörka och försvinna för alltid. Jag välte med en luftmadrass en gång när jag var liten och– Jag tittar på Einar som helt tycks ha tappat intresset, han står och spanar bort mot bergspasset, lägger in en snus och verkar totalt ointresserad av mina mardrömmar. – Jaså. Ska vi ta en titt inne i stugan också innan jag far hemåt? Längs med väggen i farstun går en långbänk av trä där man kan sitta och snöra på sig vandrarkängorna, ovanför bänken hänger järnkrokar på rad för ytterkläder. Vi fortsätter in i ett stort kök. Doften av brinnande ved blandat med våta yllekläder slår emot mig. Allt inne i stugan är gjort av omålat trä, väggar, möbler, bänkar och hyllor. Till höger finns ett fönster med utsikt över lilla bäcken. Vid fönstret ett matbord och sex stolar. Och till vänster en gasolspis och en diskho. Under diskhon finns en hylla där det står två plåthinkar märkta DRICKSVATTEN och SLASK. Och ett större fönster med utsikt över sockertoppsberget. Einar går tvärs igenom köket och visar på två dörrar. På den ena dörren sitter en skylt med en glad hund och på den andra är det en överkryssad hund. – För allergiker, säger han upplysande. Jag tänker att jag måste vara noga med att hålla den dörren ordentligt stängd, så att Kapten Nos inte smiter in och luddar ner. Jag tittar in i bägge rummen. De är identiska, med två rejäla väggfasta trevåningssängar med urtvättade blå täcken med Svenska Turistföreningens symbol. – Du har plats för sex personer i varje rum, tolv totalt, men 22
det har aldrig hänt under mina tjugo år som stugvärd att det har varit helt fullbelagt här. Inte en enda natt. Han rättar till mitellan och stänger sovrumsdörrarna. – Du vet, vi befinner ju oss allra längst bort från Kungsleden, det är nästan fem mil till närmsta stuga. Men vi är ju inte här för att vi längtar efter folkträngsel, eller hur, Pernilla? Han säger fel namn hela tiden, men jag rättar honom inte, det spelar ju ingen roll vad han kallar mig, han ska ändå åka härifrån snart. – Var ska jag bo någonstans? – Det är hitåt. Han går ut genom ytterdörren. Piloten står vid helikoptern och väntar. Einar fortsätter runt huset till baksidan. På en blå dörr står det STUGVÄRD. – Du har en egen ingång här, det kan vara skönt om man behöver få vara ifred ibland. För det mesta vill ju gästerna dela med sig av ungefär samma upplevelse och när man har hört att det står fel om vattenfallet på sidan 32 i guideboken och att det var väldigt blött ute på myren ett flertal gånger under samma dag, så kan det vara skönt att dra sig tillbaks i sitt eget krypin. Ja, här har du det. Han öppnar dörren. En smal säng står vid ett litet fönster med utsikt över bäcken. Bredvid sängen en träpall, en byrå och en hylla. Det är allt. Vid fönstret sitter någon slags mätare på väggen. – Joru, det är en ny mackapär för i år. Man behöver ju ström ibland, till exempel till sin dator. Här kan du ladda, då har du en panel med solceller på väggen utanför. Det är kopplat till ett friluftsbatteri, men när det börjar blinka på displayen måste du 23
stänga ner direkt, annars drar du ut batteriet helt och då kan det inte återhämta sig. Japp, då var det packningen. Han lyfter upp en stor ryggsäck från golvet och hänger på sin friska axel och börjar gå mot helikoptern. – Ja, det var väl allt, säger Einar och sträcker fram sin vänsterhand för att ta farväl. Han avbryter sig. Nej, men dra åt fanders! Nu höll jag på att glömma det allra viktigaste. Han ställer ner ryggsäcken med en duns och går snabbt runt huset igen, fast nu på andra sidan. En bastant trädörr med ett rött kors på. – Det här är säkerhetsrummet. Det får aldrig vara låst. Han rycker upp dörren med ett knyck. Ett rum, precis lika litet som mitt, med en väggfast våningssäng. Rummet är mörkt, det saknar fönster. Einar kliver in och öppnar ett skåp på väggen mittemot våningssängen. Inne i skåpet hänger en konstig telefon uppskruvad. En gammaldags svart telefonlur som sitter ovanpå något som ser ut som en plattare version av ett bilbatteri. – Här har du säkerhetstelefonen, den går direkt till räddningstjänsten. Den använder man enbart vid livsfara. Det är bara att lyfta på luren, så kopplas du fram, då har du direktkontakt. – Hur vet man att den fungerar? – Den fungerar. Alltid, säger han bestämt. Kan bara slås ut av blixten. Men det har inte hänt en enda gång under mina tjugo år som stugvärd, säger Einar belåtet och drar igen dörren till säkerhetsrummet. Inte en enda gång. Nej, nu ska vi inte låta Jeff vänta ytterligare på avfärden, säger han och går med raska steg mot helikoptern. Jag följer efter: 24
– Men varför är det inget fönster i säkerhetsrummet? – Är du här uppe på vintern, kommer vilse och hamnar i en ordentlig snöstorm och tar skydd inne i säkerhetsrummet och det vill sig illa, så kan du bli totalt insnöad. Då är du glad att rutan inte trycks in av snömassorna. – Men hur kommer man ut då? När ovädret är över? Alltså, om man är helt insnöad, då går det ju inte att öppna dörren? – Det finns en lucka i taket. Då klättrar man ut den vägen. Fast då gäller det att ha på sig snöskorna. Annars sjunker du ner flera meter och försvinner i snön. – Jösses. Jag är glad att jag bara ska vara här på hösten. – Joru, det är inte för alla. Nej, nu måste jag fara innan vädret vänder. – Vänder? – Det slår om fort här uppe. Ena sekunden står du i stekande sol och måste ta av dig jackan för det bränner på så bra, och i andra sekunden har du stormen över dig och undrar vad som hände. Piloten tittar demonstrativt på sin klocka. Einar och jag skakar hand och jag hjälper honom att slänga in ryggsäcken. Sen klättrar han in i helikoptern. Han vinkar glatt till mig och jag har som en liten ensam klump i bröstet när jag säger hurtigt till piloten: – Bye, see you in three weeks! – Yes! – At what time? – It depends on the weather, but I’ll try to make it around ten. – OK, bye. 25
Piloten gör tummen upp mot mig och drar igen sin dörr. Precis innan den stängs ropar Einar: – Inte österut, lova mig det, Pernilla! Jag nickar att jag har förstått och nu viftar de att jag ska backa undan från helikoptern, så jag går och ställer mig på trappen. Motorn startar med ett bröl och rotorbladen snurrar allt fortare och snart lyfter helikoptern och svävar iväg som en stor humla. Den flyger över röda dalen och fortsätter bort över bergen, jag följer den med blicken, tills den inte syns längre, och när ljudet har försvunnit helt slås jag plötsligt av tystnaden.
26