SVART GRYNING
Titelsida_Borjlind_SvGryning.indd 2
2014-06-04 13:55
Cilla rolf Börjlind Springfloden 2012 Den tredje rösten 2013
ISBN 978-91-1-305969-3 © Cilla & Rolf Börjlind 2014 Enligt avtal med Grand Agency Norstedts, Stockholm Omslag: Jörgen Einéus Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2014 www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
Hotell Sheraton, Stockholm, 2005
B
artendern läste av de fyra männen redan när de kom in, på det sätt en rutinerad bartender läser av sina gäster. Speciellt när de avviker. De här männen gjorde det. Inte genom klädseln, den var rakt igenom korrekt, mörka kostymer, vit skjorta och slips. Det var något annat som registrerades i bartenderns inre. Kanske homogeniteten, männen rörde sig nästan i formation, tätt intill varann, med samma kontrollerade rörelser. Säkerhetspoliser? tänkte han. Möjligt, alla var kortklippta, alla såg mycket svenska ut. Männen försvann i ett bås längst in. Klockan var strax efter nio och det satt lite spridda gäster i baren, pianistens flyhänta melodislingor la en lätt sordin över de lågmälda samtalen. Ingen höjde rösten, varje ny beställning markerades med ett tyst finger mot servitören, stämningen var som den oftast är i en hotellbar: anonym. Ute föll ett lätt regn. Bartendern fångade in den långsmale servitörens blick och gjorde en nick bort mot båset. Servitören knixade lite på huvudet, han tyckte inte om att bli dirigerad, golvet var hans domän, kom det nya gäster var det han som avgjorde när de skulle approcheras. Han gned ett par fingrar över sin lilla guldring i örat och släntrade bort mot båset, som om han råkade vara på väg åt det hållet. Ett par meter från sällskapet tog han fram en liten tändare, tryckte igång en ljuslåga och tände det inkupade ljuset på männens bord. – Vad kan vi bjuda på? sa han. Utan att använda sin mest inställsamma röst. Det här var inte 7
gäster som inbjöd till konversation, de var totalt ointresserade av honom. Förutom som leverantör av sprit. – Fyra whisky utan is, Glenfiddich. Beställningen kom från en av männen längst in. Servitören gjorde ett sekundsnabbt överslag, skulle han fråga om antalet centiliter eller servera de gängse fyrorna? – Önskas jordnötter? sa han istället. – Nej. Servitören gjorde en snäv bugning och vände runt mot baren. Männen i båset tittade efter honom. – Bög, sa den ene. Ingen av de andra följde upp kommentaren. Mannen som hade gjort beställningen drog upp fyra vita lappar och bredde ut på bordet framför sig. Med ena handen rörde han runt lapparna, som för att blanda dem. – Ett namn på varje? – Ja. Männen drog till sig varsin lapp, vände på den och läste ordet som stod mitt på, sedan brände de upp lapparna över ljuset, en och en. Det tog en stund, lagom för att servitören skulle återvända med beställningen. Han ställde ut de fyra glasen på bordet, ledsagade av små vita servetter, och lämnade båset igen. När han var på lämpligt avstånd höjde männen whiskyglasen, tittade på varann och föll in i samma låga röstläge: – Ära. – Hierarki. – Disciplin. – Trohet. De klingade glasen mot varann och tog en klunk whisky. En av dem stack ner handen i innerfickan och drog fram ett papper. Han vek upp det framför sig på bordet och drog till sig ljuset en aning. – Det här är ett utkast, sa han. De övriga lutade sig fram. En av dem kastade en blick mot servi8
tören, han befann sig i andra änden av lokalen. Mannen med papperet harklade sig innan han började läsa från sidan framför sig. – ”Riktlinjer för det nya Riket.” – Är det rubriken? – Ja, som förslag. – Bra. Mannen tittade på papperet igen. – ”Den nationalsocialistiska revolutionen i Sverige ska åstadkommas genom omskolning med folket. Detta …” – Av. – Av? – Omskolning av folket, inte med. Mannen med papperet tog fram en kulspetspenna ur innerfickan och rättade ett ord på sidan framför sig. Sedan började han om: – ”Den nationalsocialistiska revolutionen i Sverige ska åstadkommas genom omskolning av folket. Detta ska ske med hjälp av starka och disciplinerade människor. Vår egen rörelse ska ombildas till en statsbärande orden. Ett väktarskap. Målet är en fri stat under ledning av oss.” Mannen läste i ytterligare några minuter. Han avslutade med: – ”Vår väg är den enda räddningen för Sverige.” Mannen tittade upp. – Låter det bra? – Ja. Teoretiskt. Frågan är hur vi populariserar det, hur vi formulerar budskapet så att vanliga människor förstår varför det är nödvändigt? – Genom att säga precis som det är. Att vårt folk håller på att gå under, att hela vår ras är utrotningshotad, att allt vi sätter högst håller på att skändas. – Och utplånas. – Exakt. Det måste ju alla förstå, det är tydligt, eller hur? – Ja. Nu är ju den där Åkesson på plats också, nu får han putsa till det och kratta gången, han är hal som en ål. Får han väl in foten är dörren öppen om några år. 9
– Ska vi exemplifiera i texten? Vilka det är som hotar vår existens? – Det tror jag inte behövs, det är nog alla medvetna om. Negrer. Judar. Zigenare. – Invandrare. – Bögar. Ett par av männen tittade bort mot servitören. Han registrerade deras blickar, men uppfattade att det inte önskades mer vid båset. Blickarna signalerade andra saker. Han vände sig mot bartendern. – Gästerna i båset. – Ja? – Obehagliga. – Kunder. Bartendern gick iväg med ett par odiskade glas. Han höll med servitören, männen i båset utstrålade någonting som han inte kunde sätta fingret på, just obehagligt, men det tänkte han inte delge sin kollega. Han föredrog att hålla den sortens reaktioner för sig själv. Det brukade bli bäst så. Männen i de svarta kostymerna tillbringade ytterligare två timmar i båset, då och då påfyllda med mer whisky. Alkoholintaget borde ha höjt det allmänna röstläget mellan dem, men det gjorde det inte. Det som avhandlades runt bordet förblev där. När klockan närmade sig midnatt tog en av männen fram ett inslaget paket och sköt över till mannen mittemot. – Till mig? – Du fyller ju år idag. Det är från oss allihop. – Tack. Mannen rättade till sina glasögon, öppnade paketet och blottade en röd ask. Han lyfte på locket och tog upp ett litet plastkort, en rumsnyckel till hotell Continental. Ett kvarter bort. Mannen tittade upp och såg att de andra runt bordet log lite. 10
– Rum 304, tredje våningen, sa en av dem. – Du har ju inte haft fitta på ett halvår. Mannen log tillbaka och reste sig. De andra satt kvar. När mannen med nyckeln hade försvunnit ut på gatan höjde de glasen igen. – Ska vi tippa? – När han är tillbaka? – Ja. – En halvtimme. – Högst. Männen skrattade till, för första gången så pass högt att det nådde bort till bartendern. Han sneglade till mot båset och såg att en av männen höjde ett tomt glas. Bartendern knackade till i disken med fingret och påkallade servitörens uppmärksamhet, vid det här laget visste de vad som gällde: påfyllning av samma sort. Mannen som hade fått presenten satt vid fönstret på tredje våningen, naken, han hade suttit där en stund nu. Trafikljusen från gatan slog in genom rutan och flöt ut över hans ansikte, ömsom grönt, ömsom rött, hans blick följde en liten ljusbrun kackerlacka längs golvlisten. Han hade tagit av sig glasögonen och höll dem nere i knät, ena skalmen hade brutits av, den heltäckande hotellmattan krullade upp mellan hans tår. Till slut reste han sig. Männen i båset hann nästan avsluta den nya whiskyn innan en av dem reagerade, med ett leende. – Nu kommer han. De tittade ut i lokalen. En bit bort kom mannen som hade lämnat baren för trekvart sedan: inte en halvtimme, men inte så långt därifrån. Mannen kom fram och satte sig på den plats han hade lämnat. Han var regnvåt i håret. De andra runt bordet noterade att pannan var glansig och att glasögonen satt lite konstigt. – Vad har hänt med glasögonen? sa en av dem. – Skalmen gick av. Nu ska ni få en present av mig. 11
Mannen ställde fram den röda asken han hade fått, mitt på bordet intill ljuset. En av männen öppnade den. Han betraktade innehållet några sekunder. – Åh fy faan vad äckligt. Han sköt ifrån sig asken. – Vafan har du gjort?! Mannen med de trasiga glasögonen lutade sig fram och blåste ut ljuset.
12
Höganäs, Skåne, 2013
H
on cyklade alltid samma väg, från utkanten av Nyhamnsläge upp mot Östra Kullabergs naturreservat och ända bort till Björkeröds byaväg. Där den tog slut stannade hon. Sega dagar gjorde hon en kort paus, drack vatten och cyklade tillbaka. Pigga dagar la hon in en promenad i skogen. Det var Olivia Rönnings plan den här morgonen. Hon cyklade på huvudvägen utan att ta i, hon hade ingen brådska, klockan var strax efter sju och hon skulle inte gå på sitt pass förrän tio. Hon sneglade upp mot den grå himlen, det hängde regn i luften, men det gjorde det alltid den här årstiden, det var ingenting man kunde planera efter. Hon höll ögonen på dikesrenen och flöt iväg med tankarna. Det var nästan det bästa med de tidiga cykelturerna, de stimulerade hjärnan. Kombinationen av syre och rörelse satte igång det som annars låg i träda och gav plats för tankar som inte enbart var fokuserade på arbetet. Idag flöt Ove Gardman upp. Det var på grund av honom hon hade hamnat här, på en tjänst som ordningspolis i Höganäs. Hon hade sökt till Strömstad för att ha nära till Oves hem på Nordkoster, men den tjänsten fick hon inte. Hon fick den här. ”Men du är ju ändå på rätt sida av Sverige”, hade Ove sagt. Tjänsten var på sex månader. När två av dem hade gått fick Ove ett forskningserbjudande i Costa Rica som han inte kunde tacka nej till. Så nu satt hon här, i Höganäs, med fyra månader kvar. Hon upplevde det inte som en drömsits, snarare tvärtom. Hon hade inte lärt känna någon i sin omgivning, de enda kontinuerliga kontakter hon hade var med kollegorna, kontakter som var ytliga 13
och jobbiga. Det var nästan bara män på stationen och jargongen var därefter. Svårsmält. Speciellt för henne. Olivia var inte van att hålla igen. Den första tiden hade hon lagt ner mer energi på att gå i clinch med fördomar om invandrare än att utföra konkret polisarbete. Det hade resulterat i en outtalad isolering. Inte så att hon var utfryst, men hon blev knappast medbjuden på en öl efter jobbet. Vilket var helt okej för hennes del. Hon kunde lätt föreställa sig vad alkoholen skulle inspirera till när det gällde omdömen om ”dom som inte är som oss”. En vanlig omskrivning när de inte ville säga rakt ut vad de tänkte och tyckte. Hon svängde av från Kockenhus allé och in på byavägen. Husen låg lite glesare här, några var större gårdar, hon såg knappt några människor ute. När hon kom till vägens slut klev hon av och lutade cykeln mot en grov tall. Det skulle bli skönt med en ordentlig promenad. Hon drog av sin gröna hårsnodd och skakade ut det långa, svarta håret, trädde upp snodden på styret och gick in i skogen. Hon hade gått här flera gånger och visste att det fanns ett antal stigar att välja på. De flesta hade hon testat. Nu valde hon den som gick till höger, in mellan tallarna. Hon tyckte om att gå här, det var väldigt blandad terräng, tät skog uppbruten av klippiga åsar, en lagom mix av backar och planmark. Ofta brukade hon möta andra som var ute och promenerade. Det gjorde hon inte idag. Det kanske beror på vädret, tänkte hon, risken för regn? Eller tidpunkten? Hon kände hur hon kom in i en jämn bra andhämtning, det gick lätt att gå, hon kom fram till stället där stigen delade sig mycket snabbare än hon brukade. Hon stannade till. Rakt fram fortsatte den upp mot en brant stenås, till höger gick den ut mot kusten. Jag kanske ska kolla på det där berömda konstverket idag? Nimis, den där skulpturparken ute vid Håle stenar? Hon började gå mot havet. 14
Det tog en stund att komma dit, bitvis var det nästan kärrmark, bitvis svårforcerade låga taggsnår, när hon till slut skymtade havet var hon andfådd. Hon visste inte exakt var Nimis låg, så hon fick röra sig upp längs kustbranten för att hitta det. Hon hade en bestämd känsla av att det låg västerut. Efter en stund såg hon topparna på ett par märkliga trätorn och antog att det var där. Hon gick fram till brantens kant och såg en vältrampad stig som ledde ner mot vattnet, en mycket brant stig, nästan lodrät. Tar sig folk nerför den här? Rätt vanskligt? Men hon insåg att det var enda sättet att nå skulpturparken. Hon tog stöd mot marken med ena handen och ömsom hasade, ömsom gled nerför stigen. Efter några minuter nådde hon fram till en lång, halvt överbyggd trätrappa som bestod av plankstumpar och grenar. Det var tydligen ingången. Hon hade läst om Nimis tidigare. Det var konstnären Lars Vilks som hade skapat ett eget rike härnere som han kallade Ladonia. Idag var han mer känd för att ha gjort profeten Muhammed som rondellhund och tvingat Säpo att ha folk sittande i en husvagn dygnet runt på hans tomt. Här på Kullabygden. Olivia tog sig nerför trätrappan och kom ut på stranden. Det som mötte henne var ett veritabelt spöklandskap. Konstnären hade samlat drivved och grenar längs strandlinjen i trettiofem år och byggt upp gigantiska torn med gångar och rum i. Ett av tornen sträckte sig tjugofem meter upp i luften. På ett annat satt en svart tygtrasa som vinden hade slitit i bitar. Hela bygget var över hundra meter på längden, allt var grått och spretigt. Det var förmodligen det mest udda hon hade sett i sitt tjugosexåriga liv. Hon klev försiktigt mellan formationerna och hörde hur blåsten skrek i de mörka glesa tornen, hennes hår fladdrade runt ansiktet. Hon tittade bort över de runda klippstenarna och såg hur havet vräkte kaskader av vatten in mot land. Plötsligt kände hon att hon ville härifrån. Det var något kallt och dött över hela platsen. Hon tog sig bort mot det största tornet, hon var tvungen att gå in i det för att hitta början på den långa trätrappan upp igen. 15
När hon klev in i tornet tyckte hon att hon såg en rörelse långt borta bland plankorna. Hon stannade till. – Hallå?! Det kom inget svar, bara vinande ljud från vinden och torra klapper från lösa träbitar. Hon stod stilla några sekunder. Ingen mer rörelse långt därborta, men en svag doft av cigarettrök. Olivia vände sig om och hittade trappans öppning strax framför sig. Hon gick så snabbt hon kunde uppför trappan, det var trångt, hon fastnade i lite bråte och rev sönder en bit av tröjan. Hon försökte gå snabbare. En bit upp fastnade ena foten under en planka och hon kände hur hon stukade till den. Sista biten i den överbyggda trappan fick hon dra sig upp med hjälp av händerna, men hon kom ut. Nu hade hon bara den branta stigen kvar. Hon kämpade sig upp och sjönk ner när hon hade nått kanten. Hon kände på foten. Den ömmade. Vafan skulle jag hit att göra?! Hon tittade ner på spöklandskapet. Det enda som rörde sig därnere var den svarta trasiga tygbiten i toppen av ena tornet. Hon reste sig och började gå. Det gick inte speciellt bra. Den ömmande foten tvingade henne att halvlinka mellan träden, redan efter några minuter var hon tvungen att stanna. Hon lutade sig mot ett krumt träd med stora svarta grenar och hämtade andan. Plötsligt vred hon snabbt på huvudet, som en reflex av en förnimmelse, en känsla av att hon inte var ensam, att det var någon mer här, mellan träden. I skogen. Men det enda hon såg var mer träd och några mörka klippblock längre bort. Hon började linka igen, så snabbt hon orkade. Hon hade ingen aning om var stigen fanns, den stig som ledde till vägen, hon hade lämnat den när hon kom till kusten, nu var hon betydligt längre upp. Men hon hade ändå en känsla av i vilken riktning hon skulle ta sig. Hon visste också att hela området var genomkorsat av stigar, förr eller senare skulle hon hamna på en av dem. Det dröjde nästan tjugo minuter innan hon klev ut mellan ett par träd och hamnade på en stig. Den plana upptrampade marken gjorde det lättare för henne, hon kunde öka farten lite. Hon höll 16
blicken långt fram mellan träden och såg grenar som böjde sig och snår som rörde sig i vinden och plötsligt såg hon cykeln. Den stod långt där borta, vid den grova tallen, precis där hon hade ställt den. Hon linkade sista biten fram till trädet och lyfte ut cykeln på vägen. Hon skulle just grensla den när hon såg en bit papper på marken. Hon böjde sig ner. Det var en bit av en urriven karta. Hon tryckte ner papperet i jackfickan, grenslade cykeln och trampade iväg utan att vända sig om. Inte förrän hon närmade sig Mölle upptäckte hon att den gröna hårsnodden var försvunnen.
17
O
m hon bara hade sett skuggan eller hört kvisten som bröts bakom den stora häcken, men det gjorde hon inte. Hon var alldeles för upptagen av leken. Hon lekte med sitt älskade barnbarn Emelie, i den lilla sandlådan mitt på gräsmattan. De lekte krokodil. Emelie låg på magen i sanden och rörde sig i små, åliga rörelser. Hennes mormor Judith skrattade. Det här var högtidsstunder för henne, när hon fick vara ensam med Emelie och bli barnslig igen. Det hände inte så ofta, trots att hon bodde i närheten. Emelie var tre år och gick på dagis, på kvällarna var det mamma och pappa som gällde och på helgerna var det nästan alltid en eller annan utflykt med andra familjer och deras barn. Men då och då hände det att Judith behövdes som barnvakt, som idag. Emelies mamma var bortrest och hennes pappa hade tyckt att Emelie verkade lite hängig och kanske skulle stanna hemma från dagis. Judith ställde gärna upp. Hon drev ett litet kafé i sin handelsträdgård, men det kunde andra sköta några timmar. Så nu satt hon här, i trädgården till det lilla vackra trähuset i Arild. Den regntunga morgonen hade gett vika för en klarblå himmel och en sol som kanske inte var sommarvarm men som ändå värmde lite. – Krokodil! Mormor vara krokodil! Emelie vinkade ner Judith och förväntade sig att den sextiotvååriga kvinnan skulle lägga sig på magen i sanden och åla runt. Men där gick gränsen för Judith. Hon drog upp sin ljusblå batikklänning och satte sig på knä. – Jag är en flodhäst! sa hon. Emelie skrattade och fick de där mörka groparna i kinderna 18
som nästan fick mormor att lyfta upp henne och krama om henne bara för att hon var så söt. Då ringde det inne i köket. Det hade ringt en gång innan, för en stund sedan, Judith hade inte brytt sig om att svara. Det kanske är Sebastian? tänkte hon nu. Jag kanske borde svara? Hon reste sig, borstade bort lite sand från klänningen och sa åt Emelie att sitta kvar i sandlådan. – Mormor är strax tillbaka, jag ska bara svara i telefonen. Judith gick bort till trappan och in i köket. Hon lyfte luren och fick en telefonförsäljare i örat. Hon försökte, så vänligt hon kunde, förklara att hon inte var intresserad av den varmluftsväxlare som enligt försäljaren skulle sänka hennes värmekostnader med häpnadsväckande elva procent. När försäljaren hämtade andan en sekund sköt hon in: – Du får ursäkta, men det är faktiskt inte jag som bor här, så du får ringa vid ett annat tillfälle, tack. Hon avslutade samtalet, gick ut ur köket igen och nerför trappan. Borta vid sandlådan stod Emelies pappa Sebastian. – Hej! ropade hon. Kom du hem så tidigt? Sebastian svarade inte. Han tittade ner på sin dotter i sandlådan. Emelie låg platt på magen, som om hon fortfarande lekte krokodil, men hennes huvud var vridet ett halvt varv runt, hon tittade rakt upp på sin pappa med öppna döda ögon. * Det var egentligen inget fel på Frans Jönsson, förutom hans rätt naiva och illa dolda fördomar om saker och ting, han var mer en produkt av den miljö han levde i och saknade kanske förmågan att reflektera. Han var strax över trettio och såg bra ut, med vänliga bruna ögon och en kropp som han underhöll. Kanske lite för sirliga läppar för Olivias smak, men det var knappast Frans fel. Däremot pratade han oupphörligt, om allt och ingenting. Åker 19
man i par i en polisbil kan det bli tämligen enerverande efter ett par timmar, särskilt om man är totalt ointresserad av ämnesvalen. Just nu var det allmänhetens taskiga uppskattning av poliser. – Det är ju ändå vi som får göra skitjobbet, sa Frans. Det är ju ingen annan som kliver in i ett knivslagsmål eller brottar ner en hustrumisshandlare, eller hur? Olivia nickade. – Och vad är tacken för det? Gnäll är det. Gnäll, gnäll, gnäll … jag blir så jävla trött på det. Blir inte du? Frans vred sig från ratten en aning och sneglade på Olivia. Hon ryckte lite på axlarna. De hade just avslutat en, enligt Frans, fullständigt meningslös hastighetskontroll utanför Jonstorp. Olivia hade knäppt upp uniformsjackan för att motverka värmen i bilen och nu kände hon hans blickar igen. Han tittade ofta på henne, på det där sättet som män hade tittat på henne så länge hon kom ihåg, lite trevande, suktande, som om de försökte se någonting de inte fick se. – Jag menar, ta det här med zigenarregistret, sa han. Hur jävla snett gick inte den debatten? Hur mycket stryk fick vi inte ta där? För vadå? Vi har väl för fan haft register över buset i alla tider? Hur skulle vi annars kunna jobba? Frans skakade på huvudet, hans bruna vågiga hår föll ner en bit i pannan. – För min del skulle man gott kunna ha ett antal andra register jämväl, sa han. ”Jämväl”? Frans hade ett lustigt sätt att ornera sitt språk med ålderdomliga ord och uttryck. – Tycker inte du det? – Absolut, sa Olivia. Egentligen borde vi upprätta ett register över förståndshandikappade och homosexuella också, så kunde man samköra det med romregistret och kanske få fram en utvecklingsstörd zigenarbög som har snattat frukt på Ica? Det skulle nog ses som en fjäder i hatten. Frans skrattade till över ratten. 20
– Du, det kanske är att ta i! – Tycker du? Olivia såg hur Frans blev osäker ett par sekunder så hon la en hand på hans arm och skrattade till, hon också. Då kom larmet på radion. Från Arild. – En treårig flicka har hittats död.
21