solitairen Anna Lihammer
& Ted Hesselbom
historiska media
Historiska Media Box 1206, 221 05 Lund info@historiskamedia.se www.historiskamedia.se
© Historiska Media och författarna 2018 Omslag: Ego Design Sättning: Åsa Björck Tryck: ScandBook, Falun 2018 Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ISBN 978-91-7545-537-2
prolog 7 1998 kåk med tre knektar 12 1939 fyrtal i damer 35 1998 blanda och ge 49 1939 korthus rasar lätt 77 1998 leken är full av jokrar 91 1939 straight flush i spader 119 1998 stege slår triss i damer 133 1939 handen är full av hackor 149 1998 alla kungarna i mitten 165 1939 kupera leken! 187
1998 lagt kort ligger 203 1939 blanda korten och börja om 233 1998 53 kort med joker 243 1939 ruter ess eller klöver dam? 265 1998 klockan går ut 277 1939 fuskar du när du lägger patiens också? 293 1998 utan pokerface 303 1939 kåken sprack i sista draget 309 1998 var är hjärter dam? 318 epilog 329
1939 prolog
Oscar Bergs konditori, Stockholm Måndagen den 1 maj 1939 ”Ess, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio, tio … knekt, dam och kung i mitten.” Spelkorten passerade genom händerna, formade sig som en urtavla på kafébordets marmorskiva. Spelaren log för sig själv. De fyra damerna var unga och oskuldsfulla, fast korten var slitna och ansiktena såg nästan likadana ut. ”Önskas mer kaffe?” En inställsam röst och en hand på axeln som fick hela kroppen att reagera. Spelaren greppade sin ostronkniv för att lugna känslorna. Höll om skaftet under bordet. Motstod frestelsen att hugga kniven rakt genom den dumma spillkråkans hand. Koppen fylldes upp. Det svarta kaffet virvlade runt i det benvita porslinet, stänkte över kanten och spillde ner korten i den enda delen av klockan som var komplett. ”Hoppsan! Nu rörde jag till era kort!” De klumpiga försöken att torka upp fick fyran och femman att flyta samman. ”Tur att det bara är ett spel!” Spelaren sa inget, tryckte istället kniven mot det egna låret och tvingade fram ett leende till svar. Smärtan när eggen änt9
ligen gick igenom huden skingrade känslorna och gjorde det möjligt att åter koncentrera sig på korten. ”Ess för ett, hoppar över tvåan som redan är på plats. Tre, fyra, fem …” ”Tagning!” En blixt smällde av och rummet lystes upp, allt stannade upp som i en film som hakat upp sig. Sekunden senare började filmen rulla igen. Tonerna av Ella Fitzgerald slingrade sig kring dem alla som en dimma. Ännu en blixt. Rop och frågor kastades över rummet. ”Vill ni se till att damen där borta får nytt kaffe? Kan ni vänligen dra upp handskarna? Prova det plommonfärgade läppstiftet istället!” Stiftet flyttades tillbaka och Ellas mörka röst fyllde lokalen på nytt. Fotoassistenternas klackar smattrade i takt där de rusade fram och tillbaka för att illusionen av flärd och elegans skulle bli perfekt. De färgglada figurerna på väggarnas friser fick en extra upputsning, bakverken bakom glasdiskarna rättades till än en gång, trasor blänkte upp mässing och marmor. ”Tagning!” Gästerna frös till stillhet. I den grå dimman fanns ingen misär. Inget överhängande krigshot. Filmens svartvita glamour hade blivit sannare än verkligheten. Idyllen slets sönder när två män från förstamajdemonstrationen ute på gatan vräkte upp dörren. ”Stopp! Ut!” En av fotoassistenterna sjasade mot männen som om de varit två strykarkatter. ”Går det an att köpa lite av gårdagens kaffebröd”, sa den ene av dem och backade förläget mot dörren. ”Kom med kamrater! Ni behövs därute i tåget! Ni vill väl inte att militären ska mörda hederliga arbetare igen som i Ådalen?” agiterade den andre. ”Det är inte bara männens kamp.” 10
Några av de yngre kvinnorna tittade förläget på varandra. Han var nära att vinna över dem på sin sida. ”Vad ska det här fotograferandet vara bra för?” Mannens segervissa leende visade att han inte förstod hur stolta de unga kvinnorna var över sitt yrke. Spelaren kunde inte låta bli att le när assistenterna hjälptes åt att knuffa ut de två männen. Demonstrationståget var en ovälkommen påminnelse om världen utanför. Nu gjorde man allt för att få tillbaka den förlorade stämningen som skulle hålla nuet borta för en stund. Alla nyheter om krigshot och flyktingkris. ”Täck det med puder! En smula parfym håller lukten borta! Ett glas champagne för humöret!” Någons fingrar trummade mot porslin och glas. En orolig statist tände en cigarett. Ett läppstift bättrades på. Nytt puder lades på blanka nästippar, pannor och kinder. Förstulna blickar under luggar och hattbrätten. Längre ögonkast när ingen såg. Spelaren stannade upp och inväntade besked. Lade sedan spänt upp ännu en runda. ”Ess. Två. Tre. Fyra. Hjärter. Klöver. Ruter. Spader. Knekt. Dam? Kung!” Högen lite större och femman kom på plats. Ett leende spred sig över ansiktet. Kanske skulle klockan gå ut den här gången. Ella Fitzgerald hakade upp sig mitt i en ton. På ett ögonblick förändrades stämningen från spänd till irriterad. En av fotoassistenterna sprang fram och lade stiftet rätt på grammofonen. Fotografen gav tecken. Modefotograferingen kunde fortsätta igen som om ingenting hade hänt. Spelaren stoppade långsamt tillbaka korten i asken. Höll kvar de fyra damerna i handen en liten stund. Kanske var det inbillning men det såg ut som om skillnaden mellan dem blivit ännu mindre. Oavsett vad som hände härefter skulle livet 11
aldrig bli sig likt igen. Från denna sekund och in i evigheten hängde allt på vilja, på hjärta, på muskler och på att händerna klarade av det som måste göras. Blicken drogs till en rörelse i andra änden av rummet. En svepande klänning, en virvlande dröm av guld. Deras ögon möttes i en av speglarna. Spelaren nickade mot henne för sista gången. Unnade sig att låta blicken glida längs de gyllene tygvecken och hennes örhängen, de ensamma droppformade pärlorna som hängde från glittrande blå stenar. Snart skulle hon vara borta för alltid. Spelaren gick mot dörren. Ett leende rakt in i kameran. Blixten frös allt till ännu en stillbild. En blänkande dröm i svart och vitt.
12
1998 kĂĽk med tre knektar
Riksarkivet, Stockholm Lördagen den 2 maj 1998 Detta fixar jag lätt som en plätt! Sanja höll upp högra armen och spände bicepsmuskeln mot hissens blanka metallvägg. Flickan som mötte henne i spegelbilden såg tveksam ut. Sedan är det fest! Spegelögonen lät sig inte övertalas. De hånlog åt hennes övermod. Studerade hur hårt hon kramade om arkivvagnens handtag när hissen skakade till och började klättra neråt. Hon höll andan medan hon räknade. En våning, två våningar, tre våningar … Sju våningar rakt ner genom berget. Högt ovanför flöt Riddarfjärdens svarta vatten. Tryckte mot den omgivande graniten, letade efter sprickor och svagheter, kämpade för att forsa in i bergrummen och dränka henne tillsammans med alla gamla dokument och bråte. Hon slöt ögonen. Ta dig samman, skulle Ando ha sagt. Du ligger väl efter för att du gjort annat än det du borde? Orden ekade mellan hissväggarna lika tydligt som om brodern varit där. Sanja såg hans leende framför sig, perfekt storebroderligt. Men vad visste han? Han hade aldrig slitit i hela sitt liv, aldrig behövt göra något han inte ville, bara fått allt serverat. Ett par modelljobb, sedan var den månadens hyra betald. Några strötimmar på NK för syns skull. Ett leende och allt ordnade sig alltid och alla älskade honom. Sanja gav väggen 15
en spark. Hissen stannade tvärt mellan två våningar. Som fastfrusen hörde hon hisslarmet börja tjuta, hissväggarna trängde sig på i takt med larmsignalerna. Vattnet någonstans där bortom tog sig in, kom hastigt närmare. Bara dra ut knappen, sa Andos röst igen. Sanja försökte, men fingrarna fick inget grepp. Känslan av brodern dröjde kvar medan hon böjde sig fram och drog ut larmknappen med tänderna. Oljudet slutade omedelbart och hissen började åter röra sig. Sanja torkade ilsket bort tårarna som letat sig ut. ”Det var bara en lunch”, mimade hon trotsigt mot sin egen spegelbild. De hade varit halvvägs genom förstamajlunchen när polisen bröt in genom entrédörren på Kafé 44. Mörkblå overaller, batonger, skyddsvästar, hjälmar med mörka visir. Tio, femtio, hundra stycken – kanske fler – hade strömmat nerför trappan och in i kafélokalen. De hade hävdat att de letade efter sprängmedel, men de var nog bara ute efter att få utöva våld. Sanja bet sig i läppen. Höll emot ännu en spark. Det var en så dålig ursäkt. Hon borde ha varit på Riksarkivet hela gårdagen. Passat på att få gjort det hon måste medan ingen annan var där. Men hon hade inte kunnat motstå den där lunchen. En timme bara, precis så hade hon tänkt. Jag kan unna mig en timme. Några vänliga leenden innan det var dags för Riksarkivet. Ett andrum. Men det hade dröjt till efter midnatt innan någon av dem fått lämna polisstationen. Sanja strök över de blåslagna överarmarna. Doktorandtjänsten vid Riksarkivet avgjorde hennes möjligheter att fullfölja forskarutbildningen. Om hon förlorade tjänsten förlorade hon också allt hon kämpat för. Allt hon skulle kunna åstadkomma när hon väl hade sin doktorsexamen i handen, alla vägar den öppnade. Alla fuck you till dem som 16