9789129675603 by Smakprov Media AB

Läs mer om Sanne Näsling på www.rabensjogren.se

Rabén & Sjögren Box 2052 103 12 Stockholm www.rabensjogren.se © Sanne Näsling 2011 © Omslag: Sara R. Acedo Tryckt hos Bookwell AB, Finland 2011 ISBN: 978-91-29-67560-3 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts förlagsgrupp AB, grundad 1823

Fan, jag dör. Jag med. Here I am, just walking around, dying. Och jag gör precis samma sak. Vi borde göra nåt av det här. Like what? Like an evening. Okej. Finns det kanelte? Mm. Och sju bedårande nagellack. Fabulous! Ett för varje dödssynd. Every girl should own at least one shade for each occasion. Vad mer ﬁnns? Körsbärskyssar, kvällsljus. Mer? Tantskor, älsklingskoftor, en sjuk playlist … Jag har antecknat saker som gör mig sur. Kan de vara med? Oh ja! Särskilt om det är skrivet på rosa post it-lappar. Sugar? Lots of sugar, please!

Mer körsbärskyssar? Mycket, mycket mer! I’m starving! Det här är ett fantastiskt sätt att dö på. Let’s call it: THE LOVELY WAY.

1. Cherry Red

Jag kan inte se henne där hon sitter på balkongen, men jag vet att Lovely ﬁnns där, för det svävar långsamma rökmoln utanför fönstret. De är som blommor i luften, stora rosor. Jag väntar på henne i köket. Vi ska lyssna på skivor, bestämma saker om framtiden och dricka te i stora koppar som jag har inne på mitt rum. En åt mig och en åt Lovely. Mamma tyckte det var roligt att jag köpte tekoppar för mina egna pengar. ”Det ska jag berätta för mormor”, sa hon och skrattade. ”Gör det”, sa jag. ”Då ska jag berätta att du har en dildo i lådan vid nattduksbordet.”

”Mary”, säger Lovely. Hon vickar på stolen. Koppen i hennes hand vippar till så det rinner te längs armleden. ”När jag var ute på balkongen gick en blomkruka sönder.” Hon slickar upp teet från armvecket. ”Don’t worry, darling”, säger jag. ”Oh, I don’t. Den liksom rusade mot sitt öde. Det var så vackert.” ”Fint. Vad ska vi göra nu?” Lovely lägger hakan mot bordet och vänder sin gröna blick upp mot mig. ”Ponera följande: Vi går in i ditt rum och tar på oss alla smycken vi hittar. Sen vandrar vi på höga klackar över disk som tornat upp sig i högar, överfulla soppåsar, tomma cigarettpaket, kasserade målningar och travar med anteckningar.” Jag tittar på henne. ”Skrida fram som drottningar genom ett nästan psykotiskt landskap?” ”Ja. Det är i alla fall inget kul på teve.” Jag nickar. ”Okej. Fast det är ganska städat i mitt rum.” ”Jag vet.” Lovely hoppar upp från bordet och lutar sig elegant mot dörrkarmen. ”But that’s easy to ﬁx.” 7

När jag gått och lagt mig blundar jag och fantiserar om att jag ligger i en körsbärsröd himmelssäng. Det känns så verkligt att jag öppnar ögonen. Sen blundar jag igen, och då låtsas jag att jag öppnar ögonen. Jag blir så jävla förvirrad.

”Var fan har du varit?” skriker Lovely när jag kommer in i hennes rum. Hon står framför spegeln och målar läpparna med körsbärsrött läppstift. ”Strumpbyxkris.” Lovely håller det kladdiga läppstiftet i luften och pekar med det mot mig. ”Soldat!” ropar hon. ”KAPITULERA OMEDELBART ELLER DÖ!” Jag förstår snabbt, sätter en hand för pannan och kvider: ”Åh, en sån svår situation! Jag väljer det sistnämnda.” ”Okej, min kära. Gå nu en vacker död till mötes!” Hon närmar sig min småblommiga favoritblus, den med liten söt krage. Läppstiftet är höjt som en kniv. Jag (soldaten) fruktar för mitt liv, för nu är det Lovely som leker härskare. Hon invaderar mig som ett litet oskyldigt land och jag sjunker sårad ner i hennes leopardmönstrade gungstol. Min småblommiga favoritblus får en körsbärsröd fläck. Den ser ut som en pussmun rakt över vänster bröst. Just som jag drar efter andan för att utstöta mina sista ord, slås dörren till Lovelys rum upp och hennes pappa står i dörröppningen. En gemensam ﬁende har uppenbarat sig. Lovely är snabb. Hon rusar upp och slår igen dörren en centimeter från hans näsa. 9

”Shit”, säger hon. ”Den onde konungen tog oss nästan.” Vi hjälps åt att dra en bokhylla för dörren. Ropen utifrån blir svagare med alla böckerna som en mur mellan oss och honom. ”Åh”, flämtar Lovely. ”Min fader konungen vill ha mig till att äta köttbullar och diska disk.” ”Så absolut fruktansvärt”, viskar jag. ”Jag skulle försvara dig om jag bara inte vore skadad …” ”Åh, darling Mary …” Lovely har förvandlats till en sjuksköterska på uppdrag. Utsänd av mitt patriotiska land tar hon nu modigt hand om mig mitt bland exploderande bomber och döende soldater. ”Jag uppskattar din skada som dödlig”, säger Nurse Lovely med rynkad panna. ”Men inte alls livshotande.”

”This is the plan”, säger Lovely. Vi sitter bakom skolan bredvid lekplatsen och kastar pinnar i vattnet. När de landar piskas ytan upp i olika mönster. ”Vi går ut skolan och drar till London. Där hittar vi en fuktskadad, men rymlig lägenhet som vi fyller med kärlek och fynd från loppmarknader. Jag ställer ut min konst. Du skriver poesi. Vissa månader har vi knappt råd med mat. Vi kommer att bli assmala, men inte töntigt anorexismala, bara spinkiga av materiell fattigdom.” Jag tittar på henne. Munnen rör sig snabbt. Vi har idrottslektion. Lovely har sagt till Karin att vi tränar för Tjejmilen så därför vill vi jogga istället för att spela bandy. Klart att Karin inte går på det längre, jag äger inte ens ett par gympadojor och Lovely får panik av svett. Hon har nog bestämt sig för att ge upp om oss, Karin. Cred åt henne för det. ”Låter mycket ﬁnt, kamrat”, säger jag. ”Japp. Men lyssna på det här. På nätterna sitter vi på vår stammisbar och pratar om livet. Du pillar fram en joint ur handväskan, för Londons skitiga gator lockar fram den sidan av dig. Jag säger att du måste lägga av med den där skiten. Du rycker på axlarna och lägger dig på gatan utanför baren. Jag frågar vad fan du håller på med, du säger att du vill se på stjärnorna. Jag lägger mig bredvid dig och så ligger vi så ända tills bartendern nästan snubblar över oss när han ska låsa för natten.” 11

”Men jag röker ju inte ens vanliga cigaretter.” Lovely tittar på mig och skakar sakta på huvudet. ”Fattar du inte Mary? I London, där kommer det vara så jävligt att du inte kommer kunna låta bli att röka.” Jag ryser till. Håren på armarna reser sig när jag svarar: ”Sounds lovely.”

Vi har grupparbete. Jag sitter med en stickad basker på mig. Det är en protest mot min grupp. Tyvärr fattar ingen att det är en protest att jag har baskern på mig. Men det är det. Vi ska göra ett arbete om kommunismen och vi får själva välja hur det ska gå till. Det går till så att tre personer tjafsar och en person (jag) väntar på att lektionen ska ta slut. Vi sitter i korridoren vid ett stort bord och varje gång nån säger nåt ekar det. Jag tänker att jag är på ett sjukhus (fantasi) och alla i min grupp är sjuka i huvudet och bara jag är frisk och ändå måste jag vara med dem (inte fantasi). Den som är mest sjuk i huvudet är Danne. Han är skitlång och spelar fotboll på elitnivå. Varje gång vår lärare går förbi ler han mot henne och sen viskar han till Serhat, som är näst mest sjuk i huvudet, att läraren blir ”helt galen i trosorna” av honom och att han lätt kommer få mvg i samhälle. Det är det enda Danne säger som möjligen är sant. Annars sitter han mest och ljuger, påstår att han gillar kommunismen som tanke men att det tyvärr inte funkar i praktiken och annat skitsnack som han har googlat fram precis innan lektionen. Korridoren är ljus och alldeles nymålad, men om man fortsätter en bit längre fram till mitt skåp, har Lovely skrivit ”LOVELY” med nagellack (shade: cherry red) på väggen. Det bultar som ett hjärta i allt det kritvita. Jag säger nästan inget, men jag vet att det är jag som 13

kommer att få göra det här arbetet. Det gör mig inget. Om inte jag gjorde det skulle det bara bli skit. Jag har heller ingenting emot att lära mig mer om kommunismen. Det är inte det som är felet med min skola. Felet är Danne och Serhat. Och Vanessa, som på allvar kallar sig ”Vanessa Partyprinsessa” i sin blogg där hon skriver om vad hon har på sig och lägger ut bilder där hon poserar i skitkonstiga vinklar. Hon är den tredje mest sinnesjuka i den här lilla gruppen av mental cases. Jag trycker ner min basker så långt det går. Den är röd som blod, eller bultande nagellack.

Jag har bestämt mig för att fråga Lovely. Jag är säker på att hon kommer att förstå, och det gör hon också. ”Jag har tänkt på en grej”, säger jag. Vi sitter på golvet i mitt rum. Hon petar på glasyren på en cupcake som jag har bakat. ”Efter lovet tänker jag klippa lugg.” ”Oj, Mary!” Lovely sträcker ut benen över golvet. Hon nickar och tittar länge på mig innan hon svarar: ”Jag tror det kan bli rätt så pretty.” Jag ser på henne. ”Kan du klippa mig?” Hon drar efter andan. ”Are you sure?” Jag nickar. ”Darling”, suckar Lovely lyckligt. ”You’re gonna be pure art!”

Det är lördag och mamma kommer hem och säger att Göran ska flytta in hos oss. Jag sitter i mitt rum och har tråkigt, för Lovely är på bio med Ida. Jag har inga pengar så jag kollar på teve och äter skumnappar. (There is no dignity.) Göran är en gubbe som kommer hem till oss ibland och varje gång han är hemma hos oss gör han nåt äckligt. En gång lagade han en gryta med banan i. Efteråt sa jag till mamma att det smakade kräks och då låtsades hon bli arg. Jag vet att hon också tyckte att det var äckligt. Ingen gillar smaken av kräks, inte ens folk som har bulimi och spyr med flit. En annan gång frågade Göran om jag lyssnade på ”den här Lady Gaga”. Jag svarade artigt att nej, det gör jag inte, och gjorde miner åt mamma bakom hans rygg. Då skrattade hon. En gång gick Göran in i mitt rum utan att knacka. Jag hade bara trosor och T-shirt på mig och han glodde på mig och sa att han bara ville säga hej. ”Hej”, sa jag och drog i tröjan. Det är liksom alltid lite gross när gubbar kollar på en. I alla fall de man inte känner. Det är nåt med hans mungipor också. De vinklas åt fel håll vid fel tillfälle. Mamma säger att Göran uppskattar henne och att han är 16

en jättesnäll person och att alla på hennes jobb tycker att han är jättetrevlig. ”Då kan väl de bo med honom då”, svarar jag. ”Lägg av med den där attityden”, säger mamma och då börjar jag nästan gråta för det hörs på hennes röst att det är allvar.

”Vi kan lönnmörda honom.” Lovely doppar en sockerbit i det bruna kaffet. ”Ja tack”, säger jag. ”Vi gör det om natten när de ligger och äcklar sig.” ”Tror du att de har sex alltså?” ”Jag v e t att de har det. Det har jag hört”. Sockerbiten i Lovelys hand rämnar. Små vita kristaller dansar ner i kaffekoppen. Vi är på ett café med snygg femtiotalsinredning (till exempel han vid bordet nära dörren) och jag testar lugg ute på stan för första gången. Lovely har en ny halsduk. ”Jag är glad för din mammas skull. Då slipper hon använda den där dildon. Sex är ju fint och skönt och naturligt.” ”Skitkul. Göran är ett äckel.” ”Förvisso”, säger Lovely och ser på hur kaffet sakta sugs upp i ännu en gnistrande sockerbit. Vi tar upp våra mattehäften och löser ekvationer. Det går åt helvete. Vi enas om att det är värdelöst med ekvationer. ”Ge mig en utmaning, someone”, säger jag och suger på blyertspennan. ”Jag fattar inte meningen med det här”, suckar Lovely. ”Jag fattar inte meningen med nåt”, säger jag.

När jag kommer hem står Göran i hallen med en blå Ikeakasse i ena handen och mammas stjärt i den andra. Mamma fnissar och föser bort hans håriga knoge. Det spelar ingen roll. Jag måste ändå slänga min kappa (cherry red, very femtiotal) hårt i golvet, springa in på mitt rum och drämma igen dörren. När jag stormar förbi dem hör jag hur Göran brummar nåt tyst. Jag kan precis tänka mig vad han säger. ”Hon måste bara vänja sig vid att ha mig som manlig förebild.” Eller: ”Jaja. Puberteten.” Eller: ”Skit i henne, nu går vi och knullar.” Luftdraget slår mot min varma kind, smällen får tavlorna i hallen att gunga. Jag lyssnar och – där – störtar nåt i golvet med en krasch som är just så dramatisk som situationen kräver. I väntan på utskällningsceremonin sätter jag mig spänt i sängen med kudden som en sköld i knät. Med visst missnöje inser jag att jag just låtit Göran bevittna ett av mina utbrott, men jag ser ingen annan utväg än att protestera. Jag har hälsat artigt på gubbjäveln. Jag har lydigt ätit kräksgryta. Jag har sett en fullkomlig främling vandra runt i morgonrocken jag köpte till mamma i födelsedagspresent. Nu 19

är artigheternas tid förbi, försiktighetsskeppet har seglat och jag sitter och väljer mellan: ”Ni är så jävla vidriga” och det mer vågade: ”Lämna mig ifred, depraverade äckel” när jag inser att jag inte hör några dundrande steg. Ingen dörr slås upp, ingen rasande blick tränger sig in. Då hör jag mammas andetag på andra sidan dörren. Står hon där och flåsar, idioten? Jag lyssnar. Greppet om kudden blir svagare. Mamma drar upp lite snor i näsan, suckar: ”Du …” Hennes röst vibrerar, dröjer sig kvar i tystnaden. Nåt tornar upp sig i min hals, det känns som stickande gröt. ”Får jag inte komma in?” Hennes röst är som vingslag. Lena fågelungar tumlar runt runt i bröstkorgen. Jag blinkar. Det skimrar till i ögonvrån. Gröten i halsen, fågelungarna, hela skiten vill välla fram. Jag mäter upp avståndet mellan sängen och dörren med blicken. Skitlångt. Jag lyssnar och sväljer i kudden. Hennes andetag är kvar. Jag undrar om hon hör mig. Jag överväger att öppna så att hon kan smyga in och sätta sig bredvid mig. Då hör jag steg på heltäckningsmattan. Sen är andetagen borta.

Mitt emot mitt fönster sitter en tant och röker bland blommorna på sin balkong. Det är möjligt att hon heter typ Eivor, men jag och Lovely kallar henne Blue Lightning. Håret är blåskiftande (kind of punk) i en lång fläta. Samtidigt som hon röker dricker hon kaffe. På bordet står blommigt porslin på en vit spetsduk. Det går inte att se vad hon äter till kaffet, men jag har diskuterat saken med Lovely. Vi är säkra på att det rör sig om tigerkaka. När vi dricker te brukar vi skåla med Blue Lightning genom fönstret. Hon låtsas att hon inte ser. Varje kväll ställer hon sig nära räcket och ropar: ”Pysen! Pysen!” Hon har en kattrappa upp till balkongen, men vi har aldrig sett nån katt. Den är nog död. Hon måste ha blivit helt knäckt. Ibland fantiserar vi om att Pysen ska komma strykande uppför trappan. Han ska ha ett rött halsband och en dragning till ben i nylon och stödstrumpor. Jag sitter på sängen, dricker te ur min mest förtjusande kopp och ser hur Blue Lightning drar hetsiga halsbloss, dricker kaffe och grimaserar efter varje klunk. Jag tänker på vad Lovely brukar säga: ”Ensamma människor med blommigt porslin är det sorgligaste som finns. Och det finaste.” 21

Jag ställer min kopp på fönsterbrädet, lägger mig i sängen och slår på teven. Håkan Hellström hoppar runt på en scen och sjunger: ”Man måste genom skam, man måste genom revansch.” Det är mycket tjusigt, hoppandet och sjungandet. Om jag skulle träﬀa Håkan (till exempel på en äng när det är soligt) och vi skulle börja prata med varandra (och han skulle plocka blommor och sätta dem i våra hår) så skulle jag fråga: Vilken är din favoritfärg? Då skulle han svara, till exempel: Körsbärsröd. Sen skulle han fråga: Din favoritfärg? Och jag skulle svara: Den som slår ut först om våren. Han skulle bli alldeles förbluﬀad och inte kunna låta bli att utbrista: Oj. Vilken färg är det? Och jag skulle skratta och svara: Whatever colour she wears that day, silly.