9789186505486

3

b yg g f i r m a n © Staffan Nordstrand 2014 Fotografier på skyddsomslaget: Getty Images och Istockphoto Tryck: Studio RBB , Riga 2014 ISBN

978-91-86505-48-6 mbm förlag

Arbetargatan 23 A, 112 45 Stockholm www.mbm-forlag.com

4

1

På Banérgatan, fyra trappor upp i fastigheten i hörnet mot Strandvägen, med lite utsikt mot båtarna och serveringarna utefter Strandvägskajen, bor sedan två år tillbaka Pernilla, 27, och Jonas, 33 år. Lägenheten som Jonas köpt ett år innan han träffade Pernilla, har kök och vardagsrum mot Banérgatan, två sovrum mot innergården och en stor öppen hall i mitten med badrum och tvättstuga.

I det tysta, ljusa sovrummet på tjugofem kvadratmeter, vaknade Pernilla och Jonas en ledig söndagsmorgon med aprilsolen lysande in mellan gardinerna. Deras dygnsrytm hade radikalt förändrats sedan det stod klart att Pernilla var gravid, nu i slutet av sjätte månaden, ständigt illamående och trött. Söndagarna innebar inte längre att de låg kvar i sängen och älskade vilt med varandra efter det att de kommit hem från lördagsnatten eller söndagens tidiga morgon från krogen.

Pernilla var sjukskriven från sitt jobb på PK -banken på grund av graviditeten som hon började tycka blivit mer en pina än ett underbart, naturligt tillstånd, som många av hennes väninnor uttryckt det. Hon hade redan gått upp nästan tjugo kilo och det blev inte bättre av allt kaffebröd hon satte i sig varje dag, sittande på något av stadens alla kaféer tillsammans med nyfunna vänner. I början av sjukskrivningen gick hon gärna tillbaka till banken på Hamngatan, men redan efter en kort tid märkte hon att hennes arbetskamrater inte var så intresserade av henne, och som Pernilla själv uttryckte det så var det nog bara för att hon inte hängde med varken i utelivet runt Stureplan eller på jobbet. Dessutom tyckte hon själv att hon var tjock som en kossa och inte kunde tillföra mycket i sexlivet heller.

Söndagsmorgonen blev till en början som den varit de senaste åtta 7

veckorna: tröttsam, trög, seg och slitsam. Trots det hävde sig Pernilla upp ur sängen, tog sig bort från den hasande i sina tofflor samtidigt som hon tog på sig en för tillfället alldeles för liten morgonrock. Den räckte inte runt magen längre och hennes irritation började stiga redan innan hon kom in i det lilla köket på femton kvadratmeter.

Eftersom Pernilla var i det gravida tillståndet hade Jonas varit ute själv kvällen innan och kommit hem lite senare än vad som varit uppgjort, dessutom onykter efter några extra glas med arbetskompisarna från tradingbordet på fondkommissionsfirman. Han låg kvar i sängen, ville inte kännas vid att Pernilla stigit upp och gått ut till köket, utan låtsades sova när hon ljudligt skrek, så även grannarna kunde höra: – Frukosten är färdig – som vanligt!

Som vanligt, tänkte han och ville bara sjunka in i kudden och försvinna för ett tag.

Jonas låtsades som om han inte hörde och hoppades att Pernilla skulle gå in i badrummet innan han gick upp och ut i köket. Han låg kvar ett tag, kände av vibbarna i luften och gjorde sig beredd tills han hörde att hon gick in i badrummet. Då kastade han sig upp, tog sin morgonrock och svängde den om sig på vägen ut i köket. Han skulle precis ladda brödrosten när Pernilla kom tillbaka, så han frågade henne: – Hej älskling, vill du också ha en rostad?

Ungefär som om det var han som hade fixat frukosten.

Pernilla ställde sig bredvid köksbordet med armarna i kors, vilande på magen som delade på morgonrockens öppning så att den tidigare inåtvända naveln, som nu stack ut något, syntes. Hon tittade på honom som om han var något som katten släpat in i köket.

– Är du sur? frågade Jonas, i ett tonläge som om han var överraskad.

– Sur, va fan tror du? Här sitter jag ensam en hel jävla lördagskväll med en jävla mage i vägen och kan inte göra ett skit, medan du springer på krogarna runt Stureplan och jagar småbrudar! Va är du för en jävla man!

– Jag har inte varit ute och jagat några småbrudar, det var bara jag och några killar från tradingbordet, sa Jonas, lite tystare samtidigt som han kände det som att allt började ta slut när det egentligen skulle börja.

Han visste inte hur han skulle lägga orden så han bestämde sig för att bara vara tyst, inte titta åt henne utan hålla blicken på brödrosten, ta upp 8

mackan ur rosten, bre på smör, marmelad, sedan en ostskiva på toppen och därefter ta sitt te som Pernilla bryggt innan hon gått in i badrummet.

– Tack för att du bryggde te, sa Jonas i ett försök att släta över den dåliga början på morgondialogen i köket.

Pernilla svarade inte. Hon tog sin kopp från bänken och rörde i den samtidigt som hon tog ett steg mot köksfönstret och tittade snett ut, ned mot Strandvägen. Hon kände sig inte bara utanför sin gamla vänskapskrets utan också utanför med Jonas kompisar och arbetskollegor. En känsla som bara hon själv bar på och som inte på något sätt var förankrad i verkligheten. De var ofta bjudna till vänner men Pernilla tackade nästan alltid nej för att hon inte mådde bra eller inte kände sig tillräckligt fräsch.

Det i sin tur ledde allt oftare till att Jonas gick ut själv och det hände även att han träffade vänner och bekanta utan Pernilla. Han visste väl att hans jobb var väldigt beroende av att han hade ett aktivt socialt liv och en stor vänskapskrets.

Jonas började tro att Pernilla ville gömma sig lite bakom sin mage och graviditet, i ett försök att få ha honom för sig själv, låsa in honom, men det hade snarare motsatt effekt. Han ville i stället bara mer ut, bort från allt gnäll och bråk som också många gånger påverkade både sömnen och jobbet.

Jonas ställde ifrån sig frukosten på bordet och gick mot dörren för att hämta morgontidningen, som alltid låg på golvet nedanför brevinkastet, och kom sedan tillbaka och satte sig.

– Vill du ha en del av tidningen? frågade han Pernilla, som inte svarade.

– Det finns ingen hiss i huset, har du tänkt på det, Jonas? Jag kan knappt komma upp i lägenheten från gatan och hur ska det bli när barnvagnar, cyklar och leksaker ska upp i lägenheten?

– Men snälla du, vi kan väl ta en sak i taget. Barnvagnen först, den ställer vi i porten där nere, den bär man inte upp.

– Ungen då, den bär man väl i alla fall upp, eller? Jag känner mig jävligt ensam, men det fattar väl inte du, sa Pernilla och tog den första delen i morgontidningen samtidigt som hennes blick gjorde allt för att hitta Jonas ögon.

Jonas försökte undvika Pernillas grälande och tjafsande som aldrig skulle leda till någonting annat än en dålig relation under dagen. Han tog 9

sin del av tidningen, det blev bostadsbilagan, som han började bläddra i medan han funderade på att lämna bordet och gå till vardagsrummet, ensam, men han ändrade sig och konstaterade att Pernilla bara skulle följa efter och börja bråka ännu mer.

Nu satt de bägge tysta. Pernilla fortsatte inte samtalet som hon var inne på och Jonas började fördjupa sig i alla hus som var till salu.

– Pernilla för fan, skit i hissen, skit i trapporna. Ska vi köpa hus, ska vi titta på hus?

Pernilla tittade överraskad på Jonas.

– Du hittar alltid en väg ut, det är jäkligt konstigt.

Det blev tyst i köket för en stund och Jonas bestämde sig för att inte bryta tystnaden, det visste han att Pernilla skulle göra.

– Jag har också tänkt på det. Jag vill inte att mina barn ska växa upp i innerstan, jag har bara inte velat säga någonting om det ännu, man vet ju aldrig.

– Skitbra, då har vi en del att göra i dag, för det är två hus som visas, ett i Danderyd och ett i Stocksund som verkar intressanta, för jag tror att vi vill bo på norra sidan av Stockholm, eller?

– Absolut, ja Värmdö är också okej.

– Nej, för dåliga kommunikationer och mycket köer om vi jämför med Norrort, du kommer väl ihåg hur mycket Kalle och Mia klagar på köer in till stan.

Jonas skymtade plötsligt en liten glädjeglimt i Pernillas ögonvrå och snart var samtalet långt borta från Jonas festnatt på krogen.

Den första visningen, i Danderyd vid Klingsta, skulle vara klockan 11.00 och den andra i Stocksund, nedanför det gamla vattentornet, klockan 13.00.

– Vi fixar till oss och sticker ut till Danderyd så vi är där när visningen börjar klockan elva, jag tror jag vet var villan ligger. Jag har varit där ute i det området några gånger, det är inte långt från Henrik och Iwonas hus på Säterängsvägen.

Jonas vände tidningen med bilderna på de bägge husen mot P ­ ernilla så att hon såg dem. De var byggda i början på nittonhundratalet, ­höga, smala med burspråk och gott om snickarglädje runt fönster och altaner.

10

– Ja, de ser fina ut, sa Pernilla, gav bilderna en nonchalant blick och lämnade sedan bordet.

– Är du inte intresserad? frågade Jonas.

– Jo, jag är intresserad, vi klär på oss och sticker.

Pernilla gick in i badrummet och gjorde sig i ordning medan Jonas fortsatte att titta i fastighetsdelen för att sedan, när hans tur gavs, ta sin morgondusch och byta om. Allt gick rutinmässigt.

Jonas var rädd för att Pernilla skulle ta upp någon tråd beträffande gårdagskvällen och tog därför initiativet till varje samtalsämne för att avleda hennes försök. Gårdagen hade inte bara inneburit drinkar med killarna, några tjejer hade också smugit sig in och förgyllt kvällen. Om inte det hänt hade Jonas säkert kommit hem tidigare, men en Monika som jobbade på K PA :s kontor på Söder lämnade kvar några minnesvärda minuter inom honom.

Pernilla behövde lite mer tid på sig än Jonas, så han stod klar och väntade i hallen.

– Älskling, jag går och hämtar bilen, jag kör fram till porten.

Jonas gick ut ur lägenheten, klädd i jeans, storrutig flanellskjorta och en fleecekofta. När han kom ut i trappuppgången tog han upp mobiltelefonen ur koftans ficka och tittade på den. Han letade i byxfickorna efter lappen med numret till Monika samtidigt som han sprang nedför trapporna, genom porten och ut på gatan.

Det var en liten bit att gå mellan Banérgatan och bilens parkeringsplats som han funnit på Storgatans övre del under lördagsförmiddagen. Jonas hade gjort det enkelt för sig. Han hade med hjälp av en bilfirma på Östermalm importerat en bil från Tyskland och låtit de tyska registreringsplåtarna sitta kvar, trots förbudet. Bilhandlaren hade sagt till honom att ingen polis i stan följde upp skyltarna i alla fall, så han kunde utnyttja möjligheten att på det viset slippa betala parkeringsböter, det var många som gjorde samma sak.

På vägen upp, mitt emot Industrihuset där bilen stod, passade Jonas på att ringa Monika. Men när han tryckte in hennes telefonnummer på tangenterna så blev han lite rädd för att samtalet skulle dra ut på tiden, ifall Pernilla skulle försöka nå honom.

Jag måste finna på ett skäl för att ringa och ett skäl för att avbryta 11

samtalet, tänkte han när han tryckte in samtalsknappen och hörde den första signalen gå fram.

Han lät flera signaler gå fram, tills telefonsvararen meddelade att abonnenten inte var anträffbar för tillfället och att han kunde lämna ett meddelande efter tonen. Jonas slog av samtalet utan att lämna något meddelande.

Skit också, nu ser hon att jag ringt, livsfarligt om hon ringer tillbaka till mig när Pernilla är i närheten. Jag får stänga av mobilen, tänkte Jonas och tryckte på bilnyckeln så att bildörrarna skulle låsas upp.

Pernilla, som stod och väntade nere utanför porten tog sin mobil för att ringa Jonas och fråga om han kört vilse, just som han kom körande runt hörnet från Storgatan in på Banérgatan. Hon hann aldrig höra att hans mobil var avslagen, hon tog telefonen från örat i samma sekund som operatören meddelade att telefonen inte var tillgänglig.

När Jonas såg Pernilla tutade han, vände bilen över T-korsningen och stannade vid kinaresturangen i den motsatta hörnan.

– Fan vilken tid du tar på dig, vad har du gjort? frågade Pernilla irri­terad.

– Bilen var inparkerad uppe vid Industrihuset, så jag hade lite svårt att komma ut från platsen.

– Jävla idioter.

– Pernilla, du måste köra, jag kan få problem om vi blir stoppade av polisen, jag har säkert alkohol kvar i blodet sen i går.

– Fan ta dig, okej då, men bara för den här gången.

Jonas och Pernilla bytte plats. I själva verket var det så att hon tyckte om att köra BM W:n modell 330 diesel, hon njöt av att den var accelerations­ snabb och sparade sällan på möjligheten att utnyttja krafterna.

De körde ut på Narvavägen, lite regelvidrigt över parkeringen som ligger mitt emellan, över på andra sidan och upp mot Karlaplan, genom gatubiten mellan Narvavägen och Karlaplan, den som alla kör trots förbudet, och rundade Karlaplan fram till Karlavägen med en hastighet väl över femtio, fram till Sturegatans trafikljus där de blev tvungna att sakta in och stanna för rött.

– Skönt att det inte är så många ute och kör, sa Jonas.

– Skit i att kommentera hur jag kör, för då kan du köra själv!

12

– Det var inte så jag menade, jag menade bara att det är lite trafik på en söndagsförmiddag, inget att ta illa upp för.

Pernilla höll tyst och fortsatte färden som gick i en bra bit över tillåten hastighet hela vägen fram till Danderyds kyrka, där hon svängde av från huvudleden in mot Klingsta. De kom ner mot Danderyds idrottsplats, fortsatte förbi den och svängde vänster, följde sedan vägen bort efter parken på höger sida. De var tjugo minuter för tidiga, men det var tio andra familjer också som redan parkerat sina bilar så att Pernilla och Jonas fick ställa sig tre hundra meter bort från visningshuset.

Huset såg ut som det gjorde på bilden, men tomten var bergig och brant, definitivt inte barnvänlig men med närhet till Edsviken som det stod i annonsen.

– Va fan är det här? sa Pernilla när hon närmade sig objektet, det är ju för fan inte som det står i annonsen, vilken jävla mäklare, och du Jonas, titta på myggträsket bredvid, nej här vill inte jag bo!

– Men Pernilla, vi kan väl titta i alla fall.

– Det finns ju inget garage, och långa trappor upp till huset, nej Jonas, du kan ju alltid bo här med någon annan!

Pernilla pratade högljutt och flera av de andra spekulanterna tittade åt deras håll.

– Skärp dig, Pernilla! sa Jonas.

Hon höll tyst ända tills mäklaren kom och önskade alla spekulanter välkomna medan han ställde sig vid grinden och delade ut prospekt till alla presumtiva kunder.

– Det ser ut att bli en fin dag i dag, sa mäklaren till Pernilla när deras ögon möttes samtidigt som Pernilla fick ett prospekt i handen.

– För vem då? Inte för oss i alla fall, du har ju lurat hit oss, det här objektet överensstämmer ju inte med din annons. Du skriver att det är en barnvänlig tomt på ett tusen femhundra kvadratmeter. Det är ju för fan ett bergsstup, var ska barnen leka?

– Det finns en fin nybyggd träterrass uppe på baksidan på ett hundra femtio kvadratmeter, se på den.

– Du borde ju för fan spärras in, du borde få betala bensinen hit!

– Ursäkta mig, jag ska nog ägna min tid till dom som kan tänkas köpa ett objekt som detta, sa mäklaren och vände på klacken.

13

– Nej Jonas, du kan fortsätta om du vill, men jag tänker åka härifrån.

– Ja, du har rätt, kom så går vi.

Jonas gick före till bilen, med tankar om gårdagskvällen i stället för det som just hänt. Han funderade precis på hur han skulle kunna ta kontakt med Monika när Pernilla ropade: – Måste du gå så fort!

Ja, jag skulle helst vilja springa min väg, tänkte Jonas, men visade ingenting utan höll det för sig själv.

Han kom fram till bilen, tittade på klockan, öppnade dörren och satte sig på passagerarsidan. Pernilla tog god tid på sig innan hon sjönk ner bakom ratten.

– Ska vi åka förbi hos Henrik och Iwona, de bor ju bara en bit bort?

Vi har gott om tid till nästa visning, den här tog ju bara elva minuter.

Det kanske kan bli elvakaffe där om vi har tur, tar den andra också elva minuter får vi mycket gjort i dag, sa Jonas med en hel del ironi i rösten.

– Va fan, Jonas, du kan inte säga att det där var ett läge som skulle passa oss! Vi vill ju bort från trappor och små utrymmen, det där var ju som att gå från slott till koja, håll med om det. Men visst, vi kan åka förbi Henkan.

På den relativt raka Säterängsvägen var BM W:n snabbt uppe i närmare åttio kilometer i timmen och innan ängen, som bildar gräns mellan villorna och höghusområdet Sätra, kom Pernilla på att hon åkt ett par hundra meter för långt. Jonas satt i andra tankar, så även han kom på det för sent.

Busshållplatsen i Sätra fick bli vändplats och sakta åkte de tillbaka en bit tills de kom fram till huset. Det var relativt nybyggt, i två plan, med en fantastiskt fint planlagd tomt med stenmurar i granit lagda på gammalt sätt och med ett fint trästaket som inramade hela tomten.

Pernilla parkerade bilen ute på gångbanan, helt regelvidrigt, i stället för att köra in den på garageuppfarten.

– Jonas, det här gillar jag, sa Pernilla när hon steg ur bilen.

– Ja, tror du att Henrik har gjort det själv? Du vet att Iwona är polska, det är polacker som gjort allt fattar du väl, det här är ett riktigt polackhus.

Hon betalar säkert inte mer än sjuttio spänn i timmen, fan, man kan ha fem, sex stycken på en svensk, men vi snackar inte om det nu.

14

Henrik och Iwona såg ut att vara hemma och när Pernilla och Jonas kom fram till ytterdörren öppnades den utan att de behövde ringa på dörrklockan.

– Va, är ni i faggorna? Vi såg en liten lyxig bil som stannade på gatan och vi undrade vem fan det kunde vara. Så är det ni, ni kommer lagom, vi har satt på ett försenat elvakaffe, perfekt, kom in.

Henrik var mycket glad och Iwona bakom honom var lika entusiastisk.

Iwona var mycket duktig på att baka mat-, kaffebröd och småkakor och det låg en härlig doft av nybakat i huset.

– Ja, jag kan verkligen känna att vi kommer perfekt, sa Jonas och tog av sig skorna.

När Pernilla var på väg att göra detsamma blev hon stoppad av Iwona.

– Inte du, jag vet att fötterna sväller så det blir svårt att sätta på sig skorna sen när du ska gå, så du kan behålla dem på.

Henrik, med Iwona före, guidade sina kaffegäster in i köket. Henrik, datanörd, såg alltid lite fundersam ut, men inne i köket fick han fram sina funderingar.

– Vad fasen gör ni här ute vid den här tiden på en söndag?

– Ditt kaffe och Iwonas bak! skämtade Jonas och Pernilla gav honom en tydligt ogillande blick.

Henrik och Iwona skred omedelbart till verket och satte på kaffe samt tog fram det nybakta, medan Jonas berättade deras verkliga ärende i Danderyd. Han gick inte in på detaljerna, de var alltför pinsamma.

Pernilla var förståndig nog att inte ta upp dem heller, så runt kaffebordet diskuterades alla alternativen beträffande att köpa ett gammalt hus och renovera, anpassa till sig själv eller köpa tomt och bygga allt välanpassat.

Medan Henrik satt tyst, berättade Iwona om sina erfarenheter. Hon hade haft en lång relation med en annan man innan Henrik och de hade byggt ett hus från början. Efter att de bott i huset en tid kom de på att huset inte alls blivit som de hoppades på, så de började flytta väggar och göra om och det blev dyrt. Så Iwona föreslog att om det var ett färdigt hus, bo där en tid, känn på huset och gör sedan om, ha inte alltför bråttom.

Sedan berättade hon att några av hennes kusiner från Polen var bygg­ jobbare och funderade på att komma till Sverige, så om Jonas och Pernilla 15

var intresserade så kunde hon hjälpa till med billig arbetskraft. Hon berättade inte för Jonas och Pernilla att det var en av hennes inkomstkällor, att förmedla så kallade kusiner, men det lät alltid lika seriöst.

Jonas smakade på det och blev genast intresserad.

– Jaha, du har kusiner som är byggare i Polen och kan komma hit och jobba?

– Inga problem, sa Iwona, de kan komma när du vill och det kostar dig bara etthundra fyrtio kronor per timme.

Jonas tittade på Iwona och repeterade priset som han tyckte var mycket attraktivt och han lovade att återkomma när det var dags.

Efter nästan en timme bröt de upp för att åka till den andra visningen i Stocksund, men den här gången tyckte Jonas att han kunde köra, så han tog nyckeln från Pernilla som satte sig på passagerarsidan, flyttade sätet bakåt, lät ryggstödet fällas och lät sig själv följa efter.

Efter bara några minuter somnade Pernilla i sätet och Jonas återgick till funderingarna om Monika. Han tog upp mobilen, satte på den, kopplade upp den på nätet och när bekräftelsen kom att han hade nätkontakt började det redan efter någon sekund att pipa i telefonen. Det var ett sms som kom in och Jonas tittade på displayen, lite rädd för att Pernilla skulle vakna och höra vad som hände. Det stod: ”Tack för i går, hör av dig igen, Monika.”

Jonas tittade på displayen en gång till när han passerade Mörby centrum och uppfarten till huvudleden, sedan stängde han av telefonen igen.

Vad fan håller jag på med egentligen? tänkte han och tittade oroligt på Pernilla som fortfarande verkade sova.

Han körde lite lugnare än vad Pernilla gjort tidigare, svängde in vid Danderyds sjukhus, sakta i rondellen, över bron, runt och ner förbi det gamla läroverket, för att komma upp under järnvägsbron och vidare upp till höger. En liten omväg, de hade gott om tid, visningen skulle börja klockan 13.00, så att ta vägen förbi den gamla Stocksundsskolan blev som ett litet lokalt äventyr bland alla andra äventyr Jonas börjat inleda.

Han svängde upp BM W :n mot det renoverade vattentornet som numera stod som bostad, fram till huset som var till salu. De var återigen för tidiga, en kvart före visningen.

16

Fan va bilar, hela gatan full, ingenstans att parkera, man skulle nog varit här redan i går för att få en plats, tänkte Jonas, samtidigt som han knuffade till Pernilla för att väcka henne.

– Vi är framme, du, vakna.

– Oj, jag somnade visst.

Pernilla reste sig upp och tog med sig ryggstödet, sträckte på sig och gäspade.

– Gud alltså, det här barnet kommer att ta all min kraft, vad är det för spermier ni har i er släkt egentligen?

– Ledsen, har inte kollat det, men se, inte en plats så långt ögat når, jag tror att vi vänder och kör ner till Stockholmsvägen, parkerar där och går upp, visningen har i alla fall inte börjat ännu.

De hittade en plats invid ett nybygge som var stängt under söndagen, ställde bilen utmed byggstaketet och en sandhög, låste och gick mot visningshuset.

Ett tidigt nittonhundratalshus, med alla de detaljer som man kunde tänka sig. Enligt beskrivningen var huset från början ägt av en järnvägsförman och många av husen som står längs Roslagsbanan blev till under dess tillkomst. Då för några tusenlappar, nu för många miljoner.

När de närmade sig huset, som låg på en lätt sluttande välskött trädgårdstomt på lite över tusen kvadratmeter, stannade Pernilla till och tittade på Jonas som funderade vad det var för något fel denna gång.

– Det här huset gillar jag redan, det vill jag ha, sa Pernilla.

– Vi kanske ska titta lite mer noga innan vi drar de växlarna. Om vi kommer in förstås, här skulle man sälja korv en dag som denna, sa Jonas och log.

Så många spekulanter hade de aldrig sett på en enda visning, hundra­ talet, och visningen sköttes av två mäklare som log hela tiden medan de gick omkring och delade ut prospekt. Priset som begärdes var sex miljoner men redan efter tio minuter var det uppe i strax under åtta.

Jonas och Pernilla trängde sig fram bland allt folk som stod i de olika rummen och diskuterade var de skulle ställa soffan, matbordet och sängen.

Köket var inte målat sedan trettiotalet och presenterades i broschyren som ”varligt och sparsamt renoverat kök med en äkta AG A -spis”, som fungerade på kol. Huset, som var på etthundratrettio kvadratmeter 17

bostadsyta i två plan, hade fräschats upp något, med mängder av vit färg, även trappa och trägolv. Källarplanet, med låg takhöjd, cirka två och tio, var rent med gamla installationer som enligt mäklaren fungerade väl men eftersom säljaren ville friskriva sig från alla dolda fel så rekommenderades det en opartisk besiktning.

– Vad säger du Pernilla, ska vi ge ett bud?

– Ja absolut, jag älskar huset.

Jonas klämde sig fram och ut på gården till den mäklare som stod där ute, för att samtidigt få lite luft, medan Pernilla fortsatte sin runda ännu ett varv. Framme hos representanten för Erikssons mäklarfirma frågade Jonas hur och på vilket sätt han skulle gå vidare och hur han kunde komma först till kvarnen, när det var så många spekulanter.

– Lugn, sa mäklaren, det är mycket folk här, men hälften bor säkert i området och går själva i funderingar på att sälja. De vill se vad grannens hus är värt för att få en liten fingervisning om vad de själva kan få ut.

Sedan har du många som inte får låna pengar i banken, därefter har du de som ska sälja sin lägenhet, sitt hus och för den delen även gräsklipparen, så slutligen har jag fem, sex kvar på listan som är köpare. Skriv in ditt namn och telefonnummer på listan med spekulanter här, så kommer jag att ringa dig i början av veckan, det blir ju budgivning som du förstår.

Jonas kände sig något säkrare efter mäklarens förklaring och gick tillbaka in till Pernilla. De behövde inte vara speciellt oroliga vad beträffar finansieringen, lägenheten de hade var i det närmaste obelånad och dessutom hade Jonas en liten slant på banken. Pernilla hade också personallånemöjligheten från banken, en hittills outnyttjad möjlighet.

Det var hela tiden omsättning på folk och även söndagspromenaden tog folk till visningshuset.

Jonas trängde sig förbi, uppför trappan till övre våningen där Pernilla tittade runt i de två sovrummen och den lilla toaletten som låg i trapphallen som skilde rummen åt.

– Kom Pernilla, vi kan gå tillbaka hit i början på veckan och ta en egen titt, jag går ut på gården.

– Jag stannar en stund till, vänta där ute du, jag kommer.

Jonas gick tillbaka nedför trappan som på nedvägen blev betydligt smalare med en ringlande kö av folk som var på väg upp.

18

Fasen, man skulle ju kunna köpa och sälja igen, tänkte Jonas när han slutligen kom ut på gården. Han stack handen i fickan, tog upp mobilen, satte på den och gick en bit från huset så att han skulle hinna avsluta samtalet och stänga av när han såg att Pernilla kom ut. Med blicken hela tiden mot huset öppnade han samtalet med Monika som äntligen svarade.

– Hej Jonas, vad glad jag blev när jag hörde ditt meddelande, jag trodde du glömt mig.

– Nej, nej, inte alls, ditt sms gav mig mersmak.

– Va kul, kan vi träffas?

Jonas började få lite ont i magen, samvetet, men ville inte avsluta, han var för nyfiken.

– Inte i dag, jag har fullt upp, men jag ringer dig i morgon. Jag kände bara att jag ville höra din röst.

– Trevligt, jag väntar, jag tror att jag kan vänta länge på dig. Bamsekram, vi hörs.

– Detsamma, hej.

Jonas blev mycket nöjd med samtalet, kände ett förbjudet glädjerus i kroppen och tittade nervöst efter Pernilla som garanterat skulle skära halsen av honom med stålkam om hon fick reda på att han ens hade en tanke på att vara otrogen.

När Pernilla kom ut från sin inspektion stod Jonas och beundrade grindstolparna som var av äkta bohusländsk bergsgranit, grovhuggna och höga. Hon kom fram till Jonas, tog honom i handen, såg till att de bägge tittade mot huset och sa: – Jonas, här vill jag bo, på den här gården vill jag att våra barn ska få leka och växa upp.

– Ja okej, jag tror att jag fattar. Jag har registrerat oss så vi kan gå nu, mäklaren ringer i början på veckan.

På vägen tillbaka fumlade Jonas med handen i fickan. Nu tyckte han att det var ofarligt att sätta på telefonen och låta den vara på, samtalet med Monika var klart och de skulle höras igen dagen därpå, så hon skulle inte ringa tillbaka.

Pernilla var nu på ett mycket bättre humör, glad att ha någonting nytt på gång, så glad att hon gav Jonas en puss på kinden innan de satte sig i bilen igen.

19

– Klockan är halv tre, fasen vad tiden gått fort. Jag måste äta någonting, jag är jävligt hungrig, sa Jonas när han startade bilen.

– Jag med, jag har ju en till att mätta.

– Vi kan ju alltid småfira lite, ska vi åka ut till Värmdö Golfklubb och äta? De har alltid bra mat, det var länge sen.

– Det är ju lite långt, kan vi inte ta någonting närmare?

– Okej, du har rätt, vi kör ner till Djursholms centrum.

Jonas vände bilen i riktning mot centrumet. Under tystnad och i låg hastighet tittade de på alla husen som de passerade och oavsett hur stora eller små de var så tyckte de att alla var lika det som de nyss tittat på.

När de kom fram till Djursholms centrum kunde de se skylten vid vägkanten riktad mot restaurangen i äldreboendet på höger sida mot stranden. ”Öppet, Buffé från endast nittiofem kronor”.

Jonas hamnade bakom en polskregistrerad Mercedes Vito som var på väg åt samma håll. Han svängde in på parkeringen framför restaurangen, ställde sig i en ruta bredvid den polska bilen och gick ur. Pernillas dörr fick inte plats att öppnas tillräckligt så hon fick tränga sig ut ur bilen samtidigt som dörren tog i Vitons sida, och som vanligt ansåg Pernilla att det inte handlade om att de själva hade parkerat nära, utan det var de där jävla polackjävlarnas fel. Efter några arga sekunder stod Pernilla bakom bilen och såg hur det vällde ut polacker ur Mercedesens lastutrymme. Det satt tre i framsätet och sex inne i lastutrymmet, utan stolar och fönster.

– Kom nu Pernilla, de där är tokiga, skit i dem, de är säkert här och jobbar åt någon rik snubbe som har råd att betala men väljer att betala sjuttio kronor svart till polacker i stället.

Pernilla hade en helt annan tanke i huvudet och var inte alls på Jonas linje just nu. När Jonas vände sig mot stentrappan för att gå upp till entrén till restaurangen var Pernilla vid Viton och försökte kommunicera med polackerna.

– Ni jobbar, bygger hus, här i Djursholm? Snickrar, målar och lagar staket? frågade Pernilla.

Killen som körde svarade på knagglig svenska: – Ja, ja, vi jobba, vänta, vänta.

Han gick tillbaka till förarsätet och hämtade en liten lapp där det 20

stod ”Mareks byggtjänst, renoverar, bygger, målar, murar och utför alla typer av trädgårdsarbeten”. Pernilla tog lappen, stoppade den i fickan och gick mot Jonas som inte längre blev förvånad över hennes sätt och svängande humör, han hade varit med ett tag.

– Bra att ha i framtiden, sa Pernilla och log när hon kom fram till dörren.

Innanför togs de emot av en kille som tog betalt för buffén, önskade dem välkomna och visade in dem i restaurangen som var halvfull av gäster. De hade bara ögon för den plats de anvisats och buffébordet som stod fulldukat med godsaker mitt på golvet. Att flera som redan ätit tittade på dem när de kom in, tänkte de inte speciellt på, men när Jonas och Pernilla stod vid buffébordet för att lasta på sina tallrikar och ta sin del av primörer och kött, kom en person smygande bakifrån utan att de märkte någonting. Personen ställde sig bakom dem och plötsligt hörde de ett viskande, väsande ljud.

– Hej på er, vad kommer ni från för planet?

Både Jonas och Pernilla blev så överraskade att de höll på att tappa tall­ rik­arna i golvet, vilket noterades av gruppen vid bordet intill buffé­bordet.

– Ni verkar ju totalt uppslukade av varandra, är ni nykära eller …?

Det var Fredrik, en kompis till Jonas. De hade träffats för fyra år sedan i samband med en bjudning på ett lokalt Handelsbankskontor som de av olika skäl blivit inbjudna till. Efter bjudningen hade flera anslutit sig till en sen kvälls fortsättning inne i Stockholm på Sture. Den nattens hemligheter höll Jonas och Fredrik för sig själva.

Fredrik och hans Ingrid drev ett litet byggföretag i Danderyd med om­givning. Fredrik snickrade och Ingrid tog hand om post- och pappers­ hantering.

– Va fan, är det du, du tar ju priset! Vad gör du här, får inte du mat hemma, eller har du smitit? sa Jonas.

Pernilla sa inget utan lät Jonas ta samtalet med Fredrik medan hon fortsatte att lasta på tallriken.

– Nej, nej, vi sitter här bredvid, allihop, min mamma och pappa också, men ni ser ju ingenting.

– Nej, det är ju inte det första man tänker på när man kommer in på en restaurang, att ni sitter där.

21

– Men du, kul att se er, ska ni också till Adrian och Lena på lördag?

Jag fick en inbjudan på morgonen, jag tror att ni också fått en för jag hörde att både Kalle, Mia, Per och Eva blivit inbjudna.

– Ja, de ska väl inviga köket, det nya köket.

– Jonas, jag låter er vara, annars får ni ingen mat. Vi hörs senare!

Pernilla vinkade lite lätt åt Fredrik och Ingrid när hon gick och satte sig vid ett bord nära fönstren en bit från dem. Alla var vana vid Pernillas lite undvikande sätt och brydde sig inte. Det var tur att Jonas höll i det sociala, i annat fall skulle sällskapslivet bli ganska torftigt.

Konstigt, när man är ute och tittar på hus springer man på polacker och Fredrik Byggare, så snart kommer väl han som säljer gräsklippare också, tänkte Jonas under tiden som han la på lite mer på tallriken.

Med allt i handen gick Jonas över det knarriga parkettgolvet då hans mobil ringde. Han fick en otäck känsla i maggropen när signalerna överröstade allt ljud i salen och han fick folks blickar på sig som undrade varför han inte skyndade sig att svara. Medvetet lät han signalen ringa färdigt genom att extra sakta ställa från sig tallriken, glaset och besticken som han hade i händerna.

Pernilla tittade på honom som om han kommit fel och suckade uppgivet, gav honom sedan en blick av is, tog sitt vattenglas, tittade ut genom fönstret och drack.

– Va fan surar du för, det är andra gången idag som du tittar på mig som om jag var något katten släpat in och du hejar knappt på våra kompisar?

– Du kan ju åtminstone stänga ner telefonsignalen, svarade Pernilla lite slött.

Under tiden de åt sa de inte ett enda ord till varandra. Var och en satt i sina tankar medan maten tog slut på tallrikarna. Jonas om hus, läge, ekonomi och lite om gårdagskvällen. Pernilla om barnet som tog hennes energi, huset, dagis och lite shopping som hon tänkte göra i city innan kvällen kom. Ingen av dem delgav den andre något om sina tankar.

– Okej, ska vi gå, jag är färdig, sa Pernilla.

– Ja, det är jag med.

Efter en halvtimme reste de sig från bordet. De lät allt stå kvar, trots den lilla noten på bordet med informationen om att gästen vänligen ska ta med sig brickan till ställningen vid utgången.

22

Fredrik och Ingrid var upptagna i ett djupt samtal med Fredriks föräldrar så de vinkade bara till varandra.

Ute på trappan frågade Pernilla vem som ringde. Jonas svarade att han inte visste.

– Jag ska se efter.

Han fick en obehaglig känsla när han skulle ta upp telefonen och ville undvika det in i det längsta, han trodde att Pernilla hade glömt ringandet inne i restaurangen.

På väg mot bilen tittade han på displayen. Skönt, tänkte han, inte Monika den här gången.

– Det var Iwona som ringde, glömde vi någonting där eller? frågade Jonas undrande.

– Nej det tror jag inte.

– Jag ringer tillbaka och hör vad hon ville.

Polackernas bil var borta så Pernilla fick upp hela bildörren och satte sig någon sekund efter Jonas. Jonas ringde Iwona innan han startade bilen och backade ut från parkeringen.

– Hej Iwona, det är Jonas, du ringde mig?

– Ja, Jonas, jag talade precis med min kusin Darek i Polen och han kan ta med sig sina bröder och komma när du vill.

– Men Iwona, jag har inget hus ännu, vi har inte ens ett kontrakt.

Jag säger till dig när det börjar närma sig, om vi behöver hjälp, det vet vi inte nu, så gå inga händelser i förväg.

– Nej då, inga problem.

– Iwona, sa Jonas högt när han slog av samtalet, hon gör fan i mig allt, städar, hyr ut baracker till polacker, hyr ut sina kusiner eller bröder, tvättar fönster och tvättar pengarna.

23